Transcript Stockholms karaktär och identitet sammanfattning
2012
Stockholms karaktär och identitet
Samfundet S:t Erik 2012-11-21
Innehållsförteckning
Stockholms karaktär och identitet………………………………………………...……………2 Välkomsthälsning, Monica Andersson ordförande i SamfundetS:t Erik ……………...………3 Maria Ranka,
Mina drömmars stad
…………………………………………………...……….4 Madeleine Sjöstedt,
En bibehållen identitet i en föränderlig stad
………………………...…...7 Johan Mårtelius ,
Märkesbyggnadernas betydelse
………………………...…………………10 Laila Reppen,
Stockholmsbebyggelsens kännetecken
………………………………………...13 Paneldiskussion, Moderator Ulf Wickbom……………………………………………..…….15 Alexander Wolodarski,
Stockholms platser
………………………………………..…………17 Peter Elmlund,
Täthet och utvecklingsstrategier
……………………………..………………19 Olle Wästberg,
Från Manhattan till Stockholm
…………………………………………..…..21 Paneldiskussion, Moderator Ulf Wickbom……………………………………………...……23
Seminariet arrangeras av SAMFUNDET S:T ERIK i samarbete med URBAN CITY RESEARCH VID AX:SON JOHNSON STIFTELSE och STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE
Ax:son Johnson Stiftelse Samfundet S:t Erik
Samfundet S:t Erik är en ideell förening som arbetar med att väcka intresse för och sprida kännedom om Stockholms historia och verkar för att historiska och konstnärliga krav tillgodoses vid Stockholms omdaning och utveckling. www.samfundetsterik.se
1
Stockholms karaktär och identitet
Stadsbyggnadsseminarium onsdagen den 21 November 2012, Stockholms Byggnadsförening
Stockholm har formats av generationer i ett samspel mellan internationella inflytelser, lokal byggnadstradition och en storslagen natur. Sammanhanget mellan plats och arkitektonisk utformning har varit avgörande. Hur vårdar vi det arvet när staden växer? De senaste årens byggnadsplaner för Stockholm, genomförda eller skisserade, har mött växande kritik för att ha missat stadens och platsens särart, stadsmiljöns betydelse för människan. Under en intensiv eftermiddag kommer vi få möjligheter att lyssna till forskare och praktiker som delar med sig av sina kunskaper om Stockholm och om vad karaktären och identiteten betyder för att skapa levande och framgångsrika städer.
Välkommen till en viktig eftermiddag!
Referat:
Andreas Pemer
Foto:
Samfundet S:t Erik Henrik Waldenström
Sammanställning
: Susanna Detthoff
Foto: Samfundet S:t Erik 2
Välkomsthälsning
Monica Andersson,
ordförande i Samfundet S:t Erik
Vägen till äkta framgång är att vara sin form trogen, att vara sig själv. Stockholm har fram till våra dagar varit känt för sitt stadslandskap, för att ha exceptionellt hög klass på sina märkesbyggnader och för god kvalité i sin vardagsarkitektur. De kvalitéerna är ett resultat av en medveten politisk vilja. Tydliga spelregler för marknaden har gett oss den stad som vi älskar.
Foto: Samfundet S:t Erik Stockholm ligger mitt i skärningspunkten mellan Mälaren och Saltsjön i en hisnande vacker natur. Den utgångspunkten måste vårdas. Stockholm har formats av ett samspel mellan internationella inflytelser, lokal byggnadstradition och denna storslagna natur. Därför är det viktigt att staden även framgent fortsätter att ställa krav på kvalitén i den byggda miljön. I en globaliserad värld med en ökad konkurrens är det viktigt för städerna att slå vakt om sin egen karaktär och att vara den egna formen trogen. Det vittnar internationella forskare om. Om staden värnar de stadsbyggnadskvalitéer som finns och väljer att bygga vidare på dem genom att ställa krav så kommer vi att ha goda förutsättningar i framtiden. Låt oss hoppas att stadsfullmäktige väljer att bygga vidare på de styrmedel som skapades genom den byggnadsordning som kom i den förra översiktsplanen, att man skapar nya instrument för den typen av krav på den byggda miljön och ställer krav på konstnärlig kvalité av hög klass i både märkesbyggnaderna och i vardagsarkitekturen. Så kan vi fortsätta att skapa den stad stockholmarna älskar och turisterna väljer att besöka. Moderator:
Ulf Wickbom
Här i samspråk med Peter Elmlund Foto: Samfundet S:t Erik 3
Mina drömmars stad
Maria Ranka,
VD Stockholms Handelskammare
Stadsbyggnadsfrågorna är viktiga i det större tillväxtperspektivet som vi jobbar med i Handelskammaren.
Vi har en väldigt stark urbanisering idag. Det är svårt att hitta en sammanhängande femårsperiod i Stockholms historia med så starka befolkningsökningstal som vi har idag. Det är mycket som skiljer men dagens urbanisering har en hel del gemensamt med den som rådde i slutet eller i mitten på 1800-talet. Foto: Samfundet S:t Erik Här är ett stycke från inledningen av
Mina Drömmars Stad
när Henning möter Stockholm:
”Staden var beroende av alla som drogs till den över vägar och vatten, utan denna ständiga blodgivning skulle den dö. /.../ Staden väntade. På den femtonårige pojken som ännu inte sett något av dess härlighet – och på alla andra som sökte sig till den. Den fanns i deras drömmar och bjöd alla möjligheter. Men en ung pojke varken kunde eller ville se att de flesta var mörka, att glädjens och livets möjligheter var mycket färre än sorgens och dödens. Pojken drömde. Staden väntade .”
Det är kanske med samma skräckblandade förtjusning som människor kommer till städerna även idag. Urbaniseringen är tillsammans med globaliseringen den starkaste förändringskraften i världen. FN’s utvecklingsorgan säger att om ett land ska gå från att vara ett låginkomstland till att bli ett medelinkomstland måste man ha en kraftigt ökad urbanisering. Det går inte att göra det på något annat sätt. Städerna är tillväxtmotorer, ekonomiska motorer. Urbaniseringen förenar hela världen. Vi ser den i rika länder som Sverige, men vi ser den också i Asien, i Afrika och i Latinamerika. Självklart är utmaningarna olika på de olika kontinenterna, men det är ändå ett globalt fenomen. När Henning kom till Stockholm 1860 och kanske till och med när personer som är födda på 70-talet flyttade hit så var det ändå till viss del drivet av tvång. Människor flyttade till jobben. De senaste tio åren har det skett ett skifte. Människor vill bo i städer. Idag är det är mycket mer drivet av livsstil. Det som har hänt är att jobben snarare flyttar till de platser där de intressanta människorna finns. I den kunskapsekonomi vi har idag finns det många fördelar av att många människor samlas i täta urbana miljöer. Trots att Stockholm har en stark tillväxt, så är den utmaning som våra medlemmar möter att attrahera talang. Det kommer att bli hårdare konkurrens om människorna. Vi kommer att behöva fler människor i företagen men också i den offentliga sektorn. Vi har en hyggligt ung befolkning men demografiska effekter gör att det kommer att behövas väldigt mycket nya människor. Vi konkurrerar med städer och platser världen över. Då är alltifrån möjligheten att hitta en bostad i ett bra läge, till sjukvård, skola, till kulturutbudet och nerven i staden något 4
som spelar in. Bostadsutmaningen är enorm. Vi har räknat på ett ackumulerat bostadsunderskott på över 100 000 lägenheter. Varför det är bra med befolkningstillväxt? Jag brukar använda den peruanska cevicherian i Hökarängen som argument för att det är bra med tillväxt. I en större stad med fler människor kommer fler smala smakinriktningar att kunna tillgodoses. Det handlar också om näringslivets möjlighet att rekrytera spetskompetens. Sannolikheten att du kan hitta din kompetensnisch, och rekrytera den, blir större i en växande stad. Både för företag och för oss medborgare kommer fler smakinriktningar att kunna tillgodoses. Det är ett argument för att vara för tillväxten. Ett annat är givetvis det att städerna skapar väldigt mycket ekonomiska värden. Vill vi ha de värdena så bör vi bejaka urbaniseringen. Bostäderna är ett signifikant problem i Stockholm. Jag brukar prata om Stockholm som en stark lysande sol med några tydliga solfläckar. Bostadsproblematiken är en sådan solfläck. Det är ett tillväxthinder. Därför bedriver vi bostadsfrågor som en näringspolitisk fråga. Det är inte bostadspolitik, eller socialpolitik, eller något annat – det är en hård näringspolitisk tillväxtfråga, att få det här att fungera. Då blir hyresrätter centrala. Vi kommer att se människor som kanske flyttar till Stockholm för ett antal år. De vill inte köpa även om de har råd. Varför ska man satsa sina pengar på Stockholms bostadsmarknad? Man vill kunna hyra på en fungerande hyresmarknad. Den andra solfläcken är trafiken. I Stockholm pendlar vi mer tid än vad vi har semester. Över 6 arbetsveckor per år lägger den genomsnittlige stockholmaren på arbetspendling. Vi måste bygga ut den kapacitetsstarka tunnelbanan, och få en kraftig ökning av kapaciteten i kollektivtrafiken. Det behövs busslinjer, de passar på vissa typer av sträckningar, tunnelbanan passar på andra. Vi behöver också en full ringled så att mindre trafik går in i de känsliga delarna av innerstaden. Vi behöver bättre infrastruktur för cyklar. Vi har 40 år av underinvesteringar i Stockholms infrastruktur. Det behöver vi plikta för just nu. Samtidigt måste vi rusta oss för de höga tillväxttalen. Annars kan den här solfläcken utveckla sig och bli ett riktigt tillväxthinder. I förhållande till Stockholms storlek har vi allvarliga transportproblem. Foto: Samfundet S:t Erik 5
Jag tror att det finns mycket mer att önska på stadsbyggnadsområdet. I mitt perspektiv är det intressant att förtäta Stockholm. Det finns exempel på städer som är väldigt täta, som är urbana i sin miljö och sin stadsbyggnad som inte har speciellt höga hus. Barcelona är ett sådant exempel. I Stockholm finns det förmodligen utrymme för både och. Det finns områden där man också kan förtäta på höjden. Det ska man inte göra i de känsliga delarna av Stockholms innerstad utan snarare runt tullarna och områden där det passar. Modern kvalitativ arkitektur behöver inte vara höga hus eller spektakulärt. Vi behöver mer arkitektur som är lite annorlunda. Vi behöver se till att de politiska förutsättningarna är sådana att små aktörer också kan komma in så att det inte bara blir vita lådor. Jag började med Fogelström och Hennings ankomst till Stockholm, jag tänker avsluta i Aten. Den framgångsfaktor som man ofta pekade på när Aten hade sin storhetstid var öppenheten mot omvärlden. Stockholm har på en rad områden varit öppet mot världen. Den öppenheten är en del av själen här. Den vill jag vårda.
Frågor:
Ulf Wickbom
: Du argumenterar övertygande för att urbanisering skapar tillväxt, och att det är bostadsbyggandet och mer infrastruktur som är tillväxtens motor. Men är det självklart? Man kan bygga sönder städer genom att bygga fel bostäder eller dra trafiken på fel ställen. Det finns ett tankeled kvar – hur ska detta göras för att mjuka värden och attraktiviteten ska behållas.
Maria Ranka
: Det är inte bostäderna och trafiken som är tillväxtens motor. Det som kommer först är människorna. På andra plats kommer företagen, idéerna, entreprenörerna. Men för att kunna ha människorna och företagen så behöver du bostäderna, du behöver handeln, du behöver kultur, du behöver skapa attraktiva miljöer. I det finns det en kvalitativ dimension. Jag tycker att jag gav ett svar, tunnelbanan är en sådan kvalitativ satsning på kapacitetsstärkt trafik som inte förstör stadsmiljön.
Ulf Wickbom
: Jag tror det är arkitekten Jerker Söderlind som har sagt att Stockholm inte bara har bostadsbrist utan också stadsbrist. Väldigt mycket funktioner ska rymmas i en ovanligt liten stadskärna. Har vi fokuserat för mycket på city, när mycket kunde ligga längre ut från centrum och få hela staden att växa?
Maria Ranka
: Stockholm har en speciell geografi. Jag tycker det är intressant det som händer nu runt Norrtull, runt Karolinska och Solna. Tidigare så var det ingenting och sedan så bara kom stenstaden. Det som jag hoppas kommer att hända är att staden på något sätt fortsätter och det känns som stad längre.
Ulf Wickbom
: Staden behåller sin segregerade karaktär allt sedan Per Anders Fogelströms tid, eller den tid han skildrar. Det blir mer och mer tydligt att staden på så många olika sätt är uppdelad efter klass och etniskt tillhörighet. Vad kan man göra åt detta?
Maria Ranka
: En sak som man har försökt och som inte har lyckats är regleringen av hyresmarknaden. Vi har i princip högre grad av segregation i det hyrda beståndet i innerstaden än vad vi har i det ägda beståndet. Samtidigt har vi fått en mängd nackdelar av hyresregleringen. Jag att tror vi måste hitta ett annat sätt att bekämpa segregationen än med hyresregleringen eftersom den uppenbarligen inte fungerar.
6
En bibehållen identitet i en föränderlig stad
Madeleine Sjöstedt,
Kultur- och fastighetsborgarråd
Några av er kanske precis som jag såg en tv-serie som hette Torka inga tårar utan handskar där Jonas Gardell skildrade Stockholm i början på 80-talet.
Jag kände väl igen mig i de miljöer som skildrades. Stockholm var på många sätt en ganska död stad, en ganska stängd stad, en mörk stad; en stad där det fanns mycket otrygga miljöer. Så var min upplevelse när jag kom hit och jag tror att många andra delar den upplevelsen. Stockholm på den tiden var inte lika levande som idag. Foto: Samfundet S:t Erik Det beror på att det inte på många år har bott så få människor i Stockholm som det gjorde 1980. Från 1960 till 1980, rådde ett enormt tapp av invånare i staden. Föreställ er vad det innebar för ekonomin, för stämningen, för upplevelsen av storstaden. Stockholm 1980 hade inte storstads-värderingar, vi var ingen storstad, vi var en stor liten stad. Det där är väldigt betydelsefullt att ha med sig in i diskussionen om framtiden. Kom ihåg vad som hände mellan 1960 och 1980 och vad som sedan har hänt mellan 1980 och 2000-talet. Det är människorna som gör staden och det är attraktiviteten som gör staden. Den 14 november för 60 år sedan invigdes Vällingby Centrum. ABC-staden öppnade 14 november 1952. Det var en del av den nya reformen av Stockholm, där man byggde ett Stockholm som den delade staden, den uppdelade staden, den segregerade staden. Idag pratas det alldeles för lite om att den här idén lyckades alldeles utmärkt – man byggde en segregerad stad och man fick en segregerad stad. Det är det vi har och det är det vi jobbar med idag. Det är det vi försöker åtgärda. 10 år senare, 1962, antogs Cityplanen, Norrmalmsregleringen. Också den med en ideologisk syn på vad Stockholm innerstad skulle vara. Man behövde bila ner allt det gamla för att något nytt skulle komma in. Det var en bra tanke för det var en väldigt nedgången innerstad, det var dåliga boenden och så vidare. Men frågan är, och den skall man verkligen ställa sig: var det verkligen nödvändigt att riva ner allt detta för att skapa det nya? Den urbana flexibiliteten som fanns i Stockholm försvann och ersattes av funktionalism. Modernismen vann helt enkelt. I kölvattnet av detta kom våra nya förorter, miljonprogramsområdet och naturligtvis positiva saker som Kulturhuset och tunnelbanan. Men city tömdes på människor. Det stora tappet av människor som skedde mellan 1960 till 1980 var nästan uteslutande från city. Det tog nästan 50 år för Stockholm att återhämta sig. Det tog många år innan vi åter uppnådde så höga inflyttningstal som vi hade på 60-talet. Det tog också väldigt lång tid innan vi kunde återfå ett stadsliv som ändå fanns i början på 60-talet. Framför allt innerstaden tog det lång tid innan den hämtade sig och det kräver kraftfulla åtgärder av politikerna. Jonas Gardell berättar en verklighet som för många av oss finns där – man flyttade till Stockholm därför att man ville förverkliga sig själv på det ena eller andra sättet, att få vara den man ville vara. Det är det som är storstadens kännetecken. Det är hemmet för de människor som vill kunna forma 7
sitt eget liv. De flyttar till storstaden därför att de vill förverkliga sig själva. Därför är det viktigt att vårda värdena som innebär människors möjlighet till självförverkligande. Det kan man i väldigt hög grad påverka genom hur miljön är fysiskt uppbyggd i storstaden. Vi behöver anamma och omfamna den här inflyttningen som sker. Människor flyttar till en stad som de älskar och tycker om och det karaktäriseras ju ofta av det som är vackert. I Stockholm av vattnet, av naturen, av öarna, skalan och färgerna – allt det här som finns i den fina byggnadsordningen. Vi kan inte kasta ut det som drog människorna hit och det som får dem att stanna kvar. Vi måste bygga vidare på just detta. Den stad som alla de här stockholmarna vill bo i är den täta staden, det är kvartersstaden. Det är precis den staden som är den gröna staden, den funktionella staden och den staden som också upprätthåller de värden som vi tycker är viktiga. Vi måste dra lärdom av forna generationers misstag. Vi måste bygga tätt, därför att det är bara i den täta staden som vi får servicen, närheten och mötesplatserna. Höga hus är ett problem när man vill ha en kvartersstad. Höga hus blir per definition ofta solitärer. Om vi är ute efter de gemensamma ytorna där människor möts, där man har mycket kommers, då behöver vi mycket fasader mot gatan. Det skapar inte höga hus. Många människor efterfrågar city-närhet, det ser vi på bostadspriserna i innerstaden. Vi har just i fullmäktige antagit en city-vision. Vi har studerat hur människor rör sig i innerstaden och vad vi kan göra för att få människor att vara där. Om det är någon som har gått Drottninggatan klockan ett på natten så vet ni precis vad jag menar – det är ingen trevlig miljö, den inbjuder inte till någonting. Det finns otroligt mycket att göra i innerstaden för att skapa ett större folkliv och mer folkliv dygnet runt. Nyckeln till det är naturligtvis bostäder, det är aktiviteter i bottenvåningarna, och se till att det finns restauranger och annat nöjesliv, även inne i city. Staden måste byggas med många kärnor. Det finns redan många platser som har potential att bli samlingspunkter – Farsta, Skärholmen, Älvsjö –många av de här platserna, har potential att få de cityvärden som vi har inne i stan. Men det fodrar att vi vågar bygga ihop våra förorter för att få bort de murar som nu ligger mellan dem. Kulturlivet ligger mig varmt om hjärtat. Det skapar på många ställen en alldeles särskild karaktär. Maria tog exemplet Hökarängen, jag hade faktiskt tänkt ta samma. Där finns nu ett monumentalt konstverk av Ernst Billgren, det finns en konsthall, det finns peruansk mat, det finns en tatuerare. Och allt detta är gjort av ett kommunalt bostadsbolag som har arbetat väldigt aktivt med de här frågorna. Nu ser man att människor flyttar in till Hökarängen. Vi håller på att bygga nya scener i gasklockeområdet som vi vill ska bli en kulturell plats dit många människor kan gå för att se internationell scenkonst. En-procents regeln som skall användas för konstnärlig utsmyckning när staden bygger nytt är vi väldigt strikta på att den används. På baksidan av Samfundets bok står det att den globala turisten på citybreak efterfrågar kvalité, även stockholmarna skulle jag vilja säga efterfrågar kvalité. Vad som har hänt de senaste åren är att Stockholm inte behöver vara slutpunkten på resan. Det finns möjligheter för oss att faktiskt fortsätta någon annanstans. Vår utmaning idag är att se till att vi får alla de människor som har kommit hit att stanna här. 8
Frågor:
Ulf Wickbom
: Om vi ska hitta motsvarigheten till Chelsea, Tribeca och China Town i Stockholm var hamnar vi i geografin då?
Madeleine Sjöstedt
: Det finns redan: Södermalm, och delar av Vasastan är också det.
Ulf Wickbom
: Staden är ganska fullbyggd, din intention när vi ska bygga nytt så skapa flera liknande stadsdelar med gatuliv och hus som är fyra våningar höga. Var ska det här hamna någonstans?
Madeleine Sjöstedt
: Det finns massor av platser i Stockholm. Det finns jättemånga ställen som går att utveckla enormt mycket. Se på SoFo som för 15 år sedan inte var någonting och helt plötsligt blir jättehett.
Ulf Wickbom
: Är New York ett exempel på att om man accepterar förslumning i områden så blir det plötsligt billigt att bo där och så flyttar folk in och åstadkommer allt det här. Ibland har jag ett intryck av att många av de hippa områdena har varit gamla lagerlokaler som någon människa har tagit hand om, rustat upp och så uppstår allt det här. Det finns två vägar att gå, antingen bygger man det färdigt; eller också att accepterar man att vissa områden går ner för att sedan gå upp.
Madeleine Sjöstedt
: Vi har prövat den vägen. Det var ungefär det vi gjorde i början på 80 talet. Det är klart att det går upp och det går ner, så är det. Gentrifieringen skiftar över tid, men som ansvarig politiker kan man inte säga att: ni ska ha riktigt dåligt och det är en strategi för att ni sedan som Fågel Fenix ur askan ska resa er upp. Även New York är ju ett resultat av många väldigt framstående stadsplanerares insatser.
Ulf Wickbom
: Den här förträffliga boken som jag har prisat visar ju hur Stockholm liksom har härmat genom alla tider, det kan vara Paris, det kan var Amsterdam, det kan vara Istanbul. Vilken stad ska vi jämföra oss med idag för att inspireras?
Madeleine Sjöstedt
: Alla har sin egen bild av det. När jag blev borgarråd sa min borgarrådssekreterare till mig: du får aldrig använda någon annan stad som liknelse till Stockholm, Stockholm är Stockholm punkt slut. Jag har försökt att hålla mig till det. Stockholm är i sig självt, för att vi har en unik karaktär. 9
Märkesbyggnadernas betydelse
Johan Mårtelius
, Professor i arkitekturhistoria vid KTH
Märkesbyggnader. När vi planerade det här seminariet letade jag efter något begrepp som jag skulle vara mer förtjust i än ”märkesbyggnader”. Det visade sig inte vara så lätt.
Jag tycker att ”märkesbyggnader” som begrepp har någonting lite ytligt över sig. Jag försökte hitta något annat. Jag försökte damma av ”monument begreppet”. Vi får i brist på bättre kalla det vi ska tala om här för ”märkesbyggnader”. Vad är en märkesbyggnad, vad har de betytt och betyder i de det stockholmska stadslandskapet för stadsupplevelsen, stadsmedvetandet? Foto: Samfundet S:t Erik Ragnar Östbergs byggnad i Stockholm, passar in i det här sammanhanget. Alltså en byggnad som ger hela staden stark del av dess identitet. En byggnad som samverkar med staden, kontexten, det förflutna och det samtida. Det var också så som Östberg i ett antal perspektiv valde att presentera sitt projekt redan på Rådhusstadiet. Ett av de första från 1905 visar det mot stadssiluetten, mot slottets horisontal, men visar också verksamheten, skeppen, och kajen där lastning och annat som pågår. Alltså en byggnad som samverkar och samspelar med historien och det samtida – det är en märkesbyggnad. Vi kommer inte ifrån Stadshuset som alltså redan under projektstadiet kunde betraktas som starkt bidragande till den stockholmska identiteten och karaktären. Stockholm är en medeltida sjöstad säger Ragnar Östberg i sin presentation av det färdiga verket. Det är inte bara någonting i det förflutna utan det formar stadens identitet. Stadshuset lyfter och bidrar till och förstärker den identiteten i den växande expanderande staden. Vädersolstavlan är det starka objektet för den identiteten med sina fyra element som också finns förkroppsligade i Stadshuset. Vattnet, luften och elden med de märkliga himmelsformationerna som tycks återgivna i stadshuset. Men det finns också andra kopplingar förstås, Venedig, de baltiska sjöstäderna, men kanske också det här fyrtornet i Alexandria. Om Östberg medvetet gjorde kopplingen eller inte spelar kanske ingen roll. Alltså det klassiska fyrtornet i Alexandria förstört i en jordbävning på senmedeltiden men bekant genom avbildningar. Det finns också annat i det stockholmska som Stadshuset refererar till. De planerade nämndhusen förstärker parallelliteten med det Tessinska slottsprojektet och slottsbygget. Slottet som ju inte lika tydligt är format efter stadens konturer utan verkar mer stelt, men även här finns anpassningen till staden. Östberg verkar ha tagit intryck av det Tessinska projektet. Bland annat i borgargården som anspelar på slottets borggård namnmässigt och som leder genom arkaderna och under pilastrarna ut mot vattenlandskapet. Slottet. Ska vi tala om märkesbyggnader för Stockholm så är det här det centrala objektet. Tessin, slottsarkitekten, var väl medveten om relationen mellan byggnaderna och stadsrummet. I visionen för slottsomgivningen från 1712 skisserar han ett antal omgivande 10
byggnader. Här är märkesbyggnaden och stadsomgivningen pionjärartat och för sin tid radikalt framställt av Tessin. Torget hade Tessin projekterat som ett romerskt torg med proportionerna 2 till 3, enligt den antike författaren Vitruvius. Så planerades det som blev Gustav Adolfs Torg. Det finns en klassisk koppling här, mitt i det stockholmska. Istället för kyrkoprojektet blev det så småningom de båda bankhusen som placerades i torgets fond. Även om interiörer i sig själva inte identifieras som märkesbyggnader är in någon mening Erik Josephsons interiör i Skandinaviska Banken en ”märkesinteriör”. Det är en version, för att stanna kvar i det Vitruvianska klassiska, av Basilikan, torghallen i den klassiska meningen. Men inte vilken basilika som helst utan den i Fano i Italien som Vitruvius beskriver detaljerat i sitt stora bokverk. Om vi fortsätter i Norrbro-axeln mot norr, så möter vi en slags efterföljare till Tessins kyrkoprojekt i form av Adolf Fredriks kyrka. Kanske inte en stark märkesbyggnad i sig själv men som ändå möter tre gatufonder och i sitt sammanhang är ett viktigt byggnadsobjekt bland andra. Kyrkors sätt att hamna i gatufonder är en viktig egenskap som finns på några håll i Stockholm. Katarinakyrkan i Drottninggatans fond till exempel. Johanneskyrkan sedd från Storgatan eller från Tulegatan. Med tanke på det alltför stora antalet av de rätlinjiga gatorna som saknar fond och slutar i intet, är det här viktigt att ta fasta på och vårda. Fortsätter vi att dra linjen från Adolf Fredrik vidare norrut i Slottets Norrbro-axel så hamnar vi så småningom vid Stadsbiblioteket. En märkesbyggnad som man inte heller kommer ifrån om man ska tala om Stockholms märkesbyggnader. Stadsbiblioteket från 20-talet, som har drag av både Slottet, Adolf Fredriks kyrka, och mycket annat som det sammanfattar och samlar i någonting som både har modernitet och ett starkt historiskt djup. Mindre självklart som märkesbyggnad är kanske Roddklubben. Båthuset vid Djurgårdsbrunnsviken av Sigurd Lewerentz från 1912. Det tar fasta på någonting som också är viktigt i den stockholmska identiteten nämligen att det mitt i den täta staden också finns motsatsen, det rurala landskapet. Det finns inte bara i parkerna som Hagaparken och Skogskyrkogården, utan också i form av Skansen vars loftbodar verkar ha inspirerat Sigurd Lewerentz till den här formen. Men, det finns också referenser till Istanbul. Lewerentz hade ett starkt orientaliskt intresse och det här utdragandet över vattnet av den låga träbebyggelsen som växte fram under 1700-talet i Istanbul var en sinnebild för honom. Om man ska lyfta fram någonting från de senaste 20 åren så är det väl ändå Moderna Museet som lyckas hantera det stockholmska stadslandskapet på ett sätt som både tillför någonting och låter omgivningen komma till sin rätt. Moderna Museet, Raphael Moneos stora, problematiska, men viktiga byggnadsinsats som faktiskt bygger på hans starka intresse för och höga värdering av det stockholmska landskapet och av den Tessinska arkitekturen. Relationen mellan det vi kallar märkesbyggnad och stadsväven, kvartersbebyggelsen får exemplifieras av Katarina Kyrka. Tillkommen under en lång period, nedbrunnen 1990 och rekonstruerad. Ett stort byggnadsförlopp som påminner om tidsdjupet, tidsrelationen som alltid är närvarande i det vi väljer att kalla för märkesbyggnader. Här finns också relationen mellan stadsbebyggelsen och den enskilda byggnaden som till exempel Bengt Lindroos hus på Glasbruksgatan från mitten av 80-talet som klättrar strax nedanför Katarina Kyrka. Märkesbyggnaden är inte oberoende av bebyggelsemönstret. 11
Frågor:
Ulf Wickbom
: Dina tidiga exempel på arkitektur anlades för att vara monument. Kan man göra så idag också? Var Moderna Museet byggt med den ambitionen?
Johan Mårtelius
: Ja, både och. Både att vara monumentalt i någon mening eftersom det är en offentlig byggnad, en byggnad som har stark relation till det offentliga livet i staden och därför bör ha en sådan egenskap, men också placerad i relation till så mycket annat som redan finns, så det finns både en monumental ansats och någonting lågmält. En märkesbyggnad behöver inte vara hög, den behöver inte ha de egenskaperna för att träda fram på ett värdigt sätt.
Ulf Wickbom
: Kommer Stockholm Water Front att om några år att uppfattas som en märkesbyggnad när vi har vant oss?
Johan Mårtelius
: Det kommer att genom majoritetsbeslut att rivas eller att åtminstone sänkas med flera våningar!
Ulf Wickbom
: Finns det märkesmiljöer också?
Johan Mårtelius
: Ja, det är klart att man skulle kunna tala om. Vattenrum....om vi nu går tillbaka till de här klassikerna som jag inte tyckte det gick att komma ifrån, alltså Stadshuset och Slottet så bildar de ju också ett samspel. Det är klart att det i hög grad finns miljöer som ibland är viktigare än byggnaden. Det svårt att sätta gränsen för byggnaden egentligen eftersom det handlar om relationen mellan byggnaden och omgivningen. 12
Stockholmsbebyggelsens kännetecken
Laila Reppen
, arkitekt
Man kan ta avstamp i Stockholms byggnadsordning som hängde ihop med översiktsplanen 99. Det går att generalisera olika stadsbyggnadskaraktärer i Stockholm. Det förenklas av de många vattendragen och topografin, vi har fått bebyggelsestrukturer av olika art i olika lägen i staden.
Jag har haft glädjen att ta emot arkitekter som kommer och vill titta på Stockholm och de fyra saker som vill se är Skogskyrkogården, Stadsbiblioteket, Hammarby Sjöstad och Vällingby. Det är vad arkitekter tycker om när de kommer till Stockholm. Foto: Samfundet S:t Erik Vällingby är en miljö som vi genomförde i Stockholm och som man i efterkrigstidens Europa strävade efter. Anledningen till att vi kunde genomföra Vällingby så konsekvent var att staden hade varit förutseende nog att köpa in mark, man hade planmonopolet, man hade de kommunala bostadsbolagen och man lyckades få många av våra duktiga arkitekter att rita bostadshus vilket inte stod högst upp önskelistan då. En grund i staden är självklart 1800-talets rutnät med rytmen av fastigheter med ansiktet ut mot gatan och med de mer anspråkslösa gårdsfasaderna. Man fick bebygga 4/5 av tomtytan och det gjordes i många fall. Det har rivits väldigt mycket och idag har vi betydligt glesare gårdsrum än det planerades för. Vi har också villaområden av väldigt olika karaktär. I villabebyggelsen kan man se att man har gjort volymförändringar successivt genom åren, på olika sätt och vis. De fina miljöerna har ofta en grund i god och konsekvent stadsplanering, sedan kan byggnaderna ta det utrymme de får i stadsplanen. Vi har 20-talet med till exempel Rödabergsområdet som en klassiker. Och tittar vi på småhusbebyggelse igen så har vi Södra Ängby som är unikt för hela landet som funkisbebyggelse. Småstugeområdena får här representeras av Norra Ängby. Efter 1930-talet får vi hus i naturmark med ljus och luft som ledord och balkonger till snart sagt varje lägenhet. Det var smalhus och tjockhusen som kan få representeras av HSB:s tjockhus i Fredhäll. Det var ett nytt stadsplanemönster, en ny form av stadsdelar och en ny arkitektur. Jag slår gärna ett slag för Västertorp som är en stadsdel som har blivit väldigt lite omtalad som är den första stadsdelen i Stockholm med trafikseparering. Den planerades i slutet av 40-talet och själva centrum invigdes 1952. Det är jämngammalt med, eller lite äldre än Vällingby. Bredäng – också lamellhus i naturmark, i ett fantastiskt läge, med trafikseparering även här. Varannan gård som lekgård och varannan gård som parkeringsytor. Vi fortsätter att bygga kvartersstad men med en öppnare typ av kvarterslösningar och ibland en osynlig gräns mellan den egna gården och parklandskapet runt om. Bilen kom att prägla stadsplanerandet vilket ledde till väldigt höga olyckstal som resulterade i våra trafikseparerade miljöer. 13
Efter miljonprogrammet började man blicka tillbaka mot staden och de arkitektoniska attribut man hade använt sig av i den traditionella stenstaden. Vi hade rivit väldigt mycket i städernas kärnor, man pratade mycket om infill-hus. Med de här infill-husen och gällande stadsplaner kunde man nu klämma in sju våningar istället för fem tidigare. Man slutade med att bygga på orörd naturmark utanför städerna. Istället ville man komma åt områden där man redan gjort infrastruktursatsningar. Det kunde vara sjukhusområden, flygfält, militäranläggningar eller allra helst industriområden i vattennära lägen. Det kan representeras av Sickla udde. Man ville ha variation, och det har man lyckats i Minneberg. Det är samma byggteknik som när man byggde de avlånga höga skivhusen, men här har vi tillknycklade fasader i en postmodernistisk arkitektur. Ett annat område är S:t Eriksområdet byggt på ett gammalt sjukhusområde på Kungsholmen. När det var nybyggt blev det totalt sågat av alla arkitekter för att vara pastisch. Men när jag frågar studenter eller vanligt folk så hör jag inte en enda som inte tycker att det här är ett fantastiskt område. Rädslan för upprepning och monotona miljöer har resulterat i att när vi planerar stadsbyggnadsområden i dag så har vi ofta flera byggherrar inblandade och ännu fler arkitekter. Detta för att få en variation inom de planeringsintentioner som finns inom detaljplanearbetet. De intentionerna ska kunna förverkligas utan en enahanda arkitektur. Idag bygger vi både högre och tätare. Man kan säga att det skedde ett paradigmskifte för ungefär tio år sedan, då stenstadens stadssiluett inte längre var måttstocken för hur det skulle byggas. Nu accepterar man både högre hus och trängre gator. De solstudier som präglar miljonprogrammens bostadsbyggande, att alla bostäder skulle ha goda sollägen, är totalt bortglömda idag. Idag är det andra kvalitéer vi värdesätter men uppenbarligen inte dagsljuset. Det vi däremot har blivit bra är att vårda stränderna i god stockholmsk anda. Nordvästra Kungsholmen är ett exempel. Det som är karaktäristiskt för dagens byggande är höga hus. Varje ny stadsbildning ska gärna ha en accent i bebyggelsen. Vi har nordvästra Kungsholmen och vi har Annedal. De höga husen kan vara olika höga men de ska vara märkesbyggnader på något sätt. De som verkligen är märkesbyggnader ger man också ett väldigt en uttrycksfull arkitektur. Mycket annat känns som att det bara dimper ner, vi har exempel i Västertorp och Fruängen. I första hand det ser nästan ut som om det vore samma hus. Kompletteringarna idag blir de här volymeffektiva husen som råkar bara poppa ner någonstans i närheten av den redan befintliga bebyggelsen. Foto: Henrik Waldenström 14
Frågor och diskussion
Ulf Wickbom
: När Madeleine sa att Stockholm ska minsann inte gå och lära av några andra städer utan att vi är en unik stad så tycker jag att Marias kroppsspråk tydde på att hon har en lite annan uppfattning. Vadan detta?
Maria Ranka
: Nej jag vet inte, jag tycker det där är en lite feg inställning. Självklart så kan vi kopiera någon annan, eller ska göra det. Men däremot finns det mängder av städer att inspireras av på olika sätt och vi har fått se exempel på det här. Jag tror även att den här öppenheten ska gälla just en öppenhet mot andra platser för att se vad som görs bra och kanske också vad som görs dåligt, så att man inte behöver upprepa misstag.
Ulf Wickbom
: Vilka städer lär vi oss av idag, eller inspireras av, eller jämför oss med?
Johan Mårtelius
: Ja, vilka städer står högt på listan...det är klart att fortfarande är amerikanska stadsbyggandet och det nya som händer i Asien och så vidare, men de städer som har levt ett långt och varierat liv är det värt att lära mer av, Istanbul är bara ett exempel, Paris, det finns mycket att hämta från många håll
Ulf Wickbom
: Madeleine får en chans att säga att du har blivit felciterad eller...vad menar du med det här?
Madeleine Sjöstedt
: Nej, det innebär inte att vi inte ska ta inspiration. Vi kan inte härma någon annan. Jag har varit yrkespolitiker nu i sex år och jag ser hur människor åker till ställen och kommer tillbaka med glittrande ögon så har man sett New York och så kommer man tillbaka med ännu mer glittrande ögon så är det Barcelona och så är det. Man kan ta inspiration men det måste knådas in i vår egen verklighet. Det går inte att bygga likadant för ingen stad är den andra lik – det är det jag menar. Vi ska titta och ta intryck men sedan måste vi utvecklas med det vi har.
Ulf Wickbom
: Vi har sett att Slussen väcker väldigt starka känslor och engagemang. Människor som inte annars bryr sig om stadens utveckling blir plötsligt väldigt väldigt ivriga och har synpunkter. Hur ska man kanalisera det här så att man får det goda bevarandet och samtidigt möjligheten att ta ett steg in i tillväxt och framtid?
Madeleine Sjöstedt
: Slussen är ett utmärkt exempel. Det är en diskussion som har pågått i 20 år. Jag tror det var 17 pärmar med synpunkter som har kommit in och förslaget har omknådats och många tycker nu att det inte är lika bra som det var från början därför att då hade det hög arkitektonisk nivå. Men det är ju ett sätt att ta in medborgarnas synpunkter.
Ulf Wickbom
: Men när man har hållit på i 20 år så är risken att medborgarnas synpunkter förhalar beslut så att de till slut aldrig kommer att fattas...
Madeleine Sjöstedt
: Det har det absolut gjort. Politikens uppgift är ju att på något sätt i slutändan komma till ett fattat beslut, ibland så är det så att ett beslut är bättre än inget beslut alls. Så småningom kommer man till en punkt där det måste fattas ett beslut och det är politikernas uppgift, och det är därför vi finns till. 15
Maria Ranka
: Jag lyssnade på professor emeritus Gunnar Eliasson på KTH för en tid sedan. Han har skrivit en bok om företagandet och konsten i Florens. En av de slutsatser han drar i den boken är att renässanskonsten blev så stark i Florens hade mycket att göra med samspelet mellan kunniga och kapitalstarka köpare, mecenaterna och filantroperna i Florens. De la sig i, de visste vad de ville, och det var en dragkamp däremellan. Det där går på tvärs mot en hel del av vad vi tycker idag. Nu pratar om vi om någonting helt annat, nu pratar vi om filantroper på kulturområdet, men jag tror det finns något i de här sammanhangen att plocka upp. Det finns någonting i de här processerna som leder till ett resultat som blir ganska slätstruket. Det skrivs väldigt fina planer och det talas om arkitektur i världsklass. Det är klart att det finns en del intressanta exempel även efter 1990. Sven Harrys i Vasaparken är spännande modern arkitektur. Men det blir mycket slätstruket. Man måste fundera på vad det är i processerna som gör att det blir så här. Det blir det ganska mycket likriktning.
Laila Reppen
: Jag tror inte att man behöver vara rädd för likriktning. Jag tycker man kan vara rädd för dålig kvalité, eller dåligt genomförda byggnader. Men att saker och ting är likt någonting annat, vi har väldigt många goda miljöer som är i så fall likriktade. Vi kan säga Södra Ängby, det är en väldigt likriktad miljö. Men vi ska inte glömma att vi faktiskt är förebild för andra länder. Till exempel efterfrågas föredrag om Hammarby Sjöstads planering runt om i världen. Där har vi den här miljö- och helhetsplaneringen. Vi ska inte vara rädda för att inse att vi har någonting att erbjuda, att vi inte bara behöver hämta hem. Självklart ska vi ha ett kunskapsutbyte men jag tror verkligen att man ska se till att vi har saker som andra är intresserade av. Foto: Samfundet S:t Erik 16
Stockholms Platser
Alexander Wolodarski
, planarkitekt
När vi stiger i land i en främmande stad, vilket jag gjorde i Stockholm en svinkall kväll 1967, så finner man snabbt den där platsen som stabiliserar förhållandet, platsen som säger ”jag är kvar i Europa”.
Det är en sådan här stadsbygd jag skulle kunna hitta en motsvarighet till i en Schweizisk stad, där sjön väller ut till en vik och måleriskt växer fram. Det här europeiska landskapet karaktäriseras av naturen, topografin och arkitekturen som alltid bjuder på starka fronter, speciellt i Stockholm.
Stockholm är fronternas stad. Låt oss kalla det för platsernas stad. Foto: Samfundet S:t Erik Den europeiska platsen har med landskapet att göra. Den har alltid med vatten att göra. Vi bygger inte städer utan vatten, vi bygger inte i ett platt landskap, det är livsfarligt, det har vi lärt oss av historien. Om vi hade tid att gå runt hela Stadsholmen skulle vi snart uppleva den magnifika fasaden, jag tänker naturligtvis på riddarhuset. Det ligger vid en fantastisk plats som har förstörts av trafiken, jag tänker på Riddarhustorget. En plats som jag kan tänka mig var underbar före motorvägen som Palmstedt har lagt till. Det var en länk mellan förr och nu. Den platsen kunde rekonstrueras väldigt snabbt och väldigt enkelt, för att återskapa stormaktstidens fantastiska arkitektur. Det här är kanske den mest genuina platsen. Sverige och svenskarna har ett väldigt speciellt förhållande till årstiderna som jag inte har mött någon annanstans och som också påverkar platsen. Det fanns en herre som besökte Stockholm och avled 1650 han hette Renée Descartes och hade ett ganska så lättsinnigt förhållande till klimatet, det var därför han aldrig kom hem. Ett annat sätt att se på platsen är genom den europeiska historien, alltså via de milstolpar som vår europeiska civilisation har vandrat. I den antika världen har man en stad med väldig speciell rumslig attityd. Vår historia börjar lite senare, det där har passerat oss förbi på grund av klimatet. Romarna vandrade upp till Skottland men inte hit till Norrland, det har format vårt förhållande till historien. Staden var strukturerad så att platsen bars upp på en helt suveränt idé av sig själv. Det vill säga rummet hade ingenting med rutnätet att göra. Det var en separation mellan kvarterstrukturen och det offentliga rummet. Det offentliga rummet strukturerade staden men hölls isär. Kvarteret som sådant levde inåt och gatan var offentlig. Aldrig före eller efter har vi upprepat detta. Det var en separation mellan det privata och det offentliga, mellan platser och gata. Strukturen var mycket enkel och på torget fanns bara offentlighet, inga privata initiativ, inga bostäder. Efter romerska rikets fall uppstår ett nytt samhälle, och senare börjar staden för första gången att strukturera sin offentlighet kring olika maktcentra. Man skulle kunna säga att man privatiserade gaturummet, man har öppna fönster, huset talar om vilka är det som bor här, att det är hantverkare att det är riddare eller italienare, man privatiserar rummet sett ur ett romerskt perspektiv. 17
I och med Brunelleschi börjar man återuppbygga den antika erfarenheten. I Florens anlägger man utanför muren en plats efter Brunelleschis ritningar. Man skapar ett rum, den vilande platsen. Det är inte den dynamiska staden. Det vilande rummet är något helt annat. Det är offentlighet igen, det är inte det privata, utan det är det offentliga. Hela Europa tar efter den här estetiken och det uppstår platser där man prövar samma sak. Tanken var att skapa ett offentligt rum. Framåt genom historien prövar man genom 1600-talet olika former, triangel cirkel och så vidare. Man hamnar i 1700-talet med Place de la Concorde, i det öppna rummet, att man monumentaliserar ett öppen rum och söker axlar till höger och till vänster. Och i mitten av 1800-talet började trädgårdskonsten att tränga sig på stadsbyggandet. Stockholm är byggt inifrån och ut, så ser jag det. Alltså det är inte byggt som omkring Medelhavet, från havet och inåt, utan tvärtom, från kullen neråt till vattnet. Om man börjar prata om platser så är Stortorget inte så stort. En plats som har varit problematisk hela tiden därför att den är för liten. 60 gånger 30 meter det är en väldigt liten plats. Det är för mig inte en medeltida plats. Och om många platser kan man säga att de är oerhört trivsamma men man ska komma ihåg att de inte styrdes av en konstnärlig gestaltning. De styrdes av trafikens krav, principerna var oerhört praktiska. Nytorgets östra sida har en 1700-talsbebyggelse som beskriver att det var väldigt fina proportioner från början, med liggande vilande renässansproportioner även om det inte fanns arkader. Våra platser var mycket bättre under 1600-talet när de var låga, när de hade träbebyggelse, då fanns det liksom schvung i dem, de var vilande som en renässansplats ska vara. Östermalmstorg. Många ursprungliga hus runt torget är rivna, vi har handskats väldigt hårdhänt med våra fastigheter. Den balansen som fanns mellan krykan och saluhallen är hotad av nya material som byggs här och skadar. Man hade kunnat undvika det om det fanns ett förhållande till den stockholmska renässansplatsen. Mosebacke. Det här är den bästa platsen. Det här är den mest magiska platsen, därför att den är så tillsluten, det är väldigt trånga mått. Och här finns den nyantika porten. Varje gång jag är här så vill jag inte gå härifrån. Här känner man rötterna till antiken. Vi har en underbar offentlig byggnad som är skjuten lite österut på ett suggestivt sätt och sluter till, sedan stiger man upp till den magnifika utsikten. Alexander Wolodarski Gustav Adolfs torg. Platsernas plats. Här är vi med bland de europeiska kungliga platserna, där man, som man brukar säga i internationell litteratur, har arrested movement. Man har liksom fångat rörelsen. Det är vårt svar på den franska klassicismen. Idéerna kom till i början av 1700-talet och fullbordades tack vare Tempelman. Jag tycker det är lärorikt att studera Lindhagen. Han förstod den stockholmska platsens dilemma, att den saknade logik, den saknade entréer och den saknade slut. Han avskaffade alla 1600-talsplatser, han förstod att de inte kunde bli vilande, att de var för små. När det gäller platser är det väldigt intressant att diskutera Lindhagen.
18
Täthet och utvecklingsstrategier
Peter Elmlund
, projektledare för Urban City Research vid Ax:son Johnsons Stiftelse
Vad ska hända med Stockholm i framtiden?
Googlar man på ”future of cities” så dyker det upp en massa spännande bilder. Det spelar ingen roll om de är gjorda av studenter eller arkitektfirmor, eller om de är gjorda av professorer, det är samma bilder som dyker upp. Det är stora byggnader, mycket infrastruktur, maskiner, man ser sällan människor i framtiden. Problemet med de här bilderna är att när människorna finns så är de så väldigt små i förhållande till staden. De här bilderna är väldigt gamla, den här typen av framtid är 120 år gammal. Vi har inte ändrat vår framtidsbild på ett helt sekel. Foto: Henrik Waldenström På 1890-talet skrevs det böcker om utopiska städer som byggde på vad man då såg i den framväxande industrin. Alla var storskaliga och objektsfixerade. Problemet är att de här idéerna är att de är byggda på industrialismen. Då var det logiskt att tänka stora hus och stora städer och allt det här, men nu lever vi i kunskapssamhället. Om man frågar unga människor idag hur de vill bo, säger de att de vi vill ha tillgång till storgator, promenera, bo i lägenhet i staden, de föredrar småföretag och slowfood, de prioriterar hälsa grönt och lokal gemenskap. Varför är då de här gamla framtidsbilderna kvar? Ett skäl är en estetisk medial rundgång som pågår. Modernismen lever kvar med lagar, bestämmelser och traditioner, men precis när det höll på att falla så började ekonomierna i öst att växa och de hade ett behov av nya framtidssymboler för att konfronteras med sitt gamla och då var vi väldigt snabba med att exportera våra gamla framtidsutblickar till öst. Och när de började byggas kom de tillbaka till väst i form av nyheter! Ett annat problem är professionernas hantering av ett misslyckande. Vi övergav det här tänkandet till förmån för trafikleder, matarleder, planskildkorsning, gång- och cykelstråk, p platser, bostäder, köpcentrum. Det här konceptet som först var mycket uppskattat blev så småningom ifrågasatt. Då började marschen tillbaka till staden, kan man säga. Men den här marschen började med att den sociala ingenjörskonstens helhetssyn övergavs, professionerna gled isär. Modernismen var ju ett samarbetsprojekt mellan antropologer, sociologer, psykologer och alla möjliga. Vi slutade med det och ett tillstånd av allmän förvirring tillträdde. Men vi började prata om täthet, funktionsblandning, den kompakta staden, högre hus. De här begreppen används på ett problematiskt sätt. Det finns inget rakt samband mellan täthet och hushöjd, som vissa politiker tycks tro. Manhattan är lika tätt som Paris, det är intressant, det är inga höghus i Paris. Paris är mycket mer kompakt. Paris sidogator är mycket smalare än vad de är i höghusområden på Manhattan, där behövs lite bredd för att få in ljus och annat. The City of Melbourne har gjort en utredning om täthet. De tittade på tio världsberömda städer och kom fram till att Barcelona faktiskt är tätare än medelnivån på täthet i Hong Kong. Om vi kan få Paristäthet med trevåningsstadsradhus, varför bygger vi inte 19
det då? Det är mycket billigare att bygga så än att bygga skyskrapor, och de kan klämmas in på massa olika platser och skapa platser. Det kan finnas andra skäl att bygga höghus, men då får man väl komma med dem, istället för att hålla på med det här att vi behöver fler bostäder. Vad ska vi göra med Stockholm då? Jag påstår att vi är inne i en trendförskjutning där vi faktiskt kommer att se värdet i platser. Det kan man se när man tittar på vad som idag skapar fastighetsvärdet. Kommunikationer är en förutsättning, fler kommunikationssätt och funktionsblandning. Promenadbarhet påverkar fastighetsvärdet. Det finns något som heter walkscore i USA där man från vilken plats som helst får veta vad man kan göra till fots runt området. Det här har forskare använt för att titta på fastighetsförsäljningar. Det visar sig då att promenadbarhet lönar sig. Varför kan då våra byggbolag inte utnyttja det här, för att tjäna pengar? Idag ställer vi ner husen och sticker, istället för att ställa ner husen på en bra sätt och ta del av verksamheter. Småföretagare har ett otroligt värde i staden. Det är småförtagarna man relaterar till, de uttrycker platsens autencitet. Även här finns en korrelation med fastighetsvärdet. American Express har under fjorton år studerat ett antal stadsdelar i USA som är småföretagarintensiva och sedan jämför dem med genomsnittet. På fjorton år så har de stigit i fastighetsvärde med 50%. San Francisco har en kommunallag som skyddar vissa småföretagare i intensiva kvarter för att de ser deras värde för staden. Marknader har också en stor påverkan på fastighetsvärdet. Union Square på Manhattan är motsvarigheten till Nytorget kan man väl säga. Där finns en stark närvaro av människor som bor i området och det finns många besökare. Men det är inte bara en plats, det är många platser i platsen. Entrén som en sorts performance area, en sorts teaterarena. Det finns en lokal marknad som bara säljer närproducerat. Det finns lugna delar, lekplats. Ett företag i USA har upptäckt att man kan tjäna pengar på fokusera platser. De ställde upp hus enligt modellen Piazza Navona, det är samma mått. Efter att ha jobbat en del med platsen har den blivit en av de hetaste i USA. Fallet Stockholm då? Vi har den roliga härliga funktionsblandade innerstaden som väldigt många människor vill bo i. Vad händer om vi bygger mer här inne nu? Kommer priserna att plana ut när utbudet ökar? Jag tror inte det. I själva verket tror jag att priserna kommer att öka ännu mer ju mer vi bygger här inne. Ju mer vi bygger här, desto fler människor flyttar in, desto mer service blir det, desto mer promenadbart blir det, desto mer kul blir det här inne. Priserna kommer att gå upp och staden kommer att gentrifieras. Vi kommer att få en boutique-stad. Allt charmigt och autentiskt kommer att försvinna. Det är ett annat skäl till att vi inte ska lassa på med skyskrapor – vi måste lära oss att bygga stad utanför staden. Vi måste lära oss att börja med platserna när vi ritar våra planer. 20
Från Manhattan till Stockholm
Olle Wästberg
, tidigare generalkonsul i New York, fd generaldirektör för Svenska institutet
Jag bodde i New York den 11 september 2001. När jag förra veckan tittade på området vid Ground Zero hade man ännu inte byggt färdigt alla hus. Direkt efter 11 september sades det att ”vi måste bygga upp det precis som det var”, det försvann efter några veckor. Ingen var egentligen särskilt förtjust i de där två stora husen.
Foto: Henrik Waldenström Man planerade en tävling. Framförallt var ett av skälen till att det tog så väldigt lång tid var försäkringsfrågorna. Det var en lång process, var det här ett angrepp eller var det två angrepp? Detta tog ett antal år och arkitekttävlingen tog ett antal år. Sen är det så att området ägs av Port Authority, det vill säga hamnbolaget, som i sin tur ägs av New Yorks stad och av New Jersey stad. Dessutom hade då New York stad planmonopolet så de bestämmer om planerna. Att få dessa att komma överrens tog också ett stort antal år. Så tro inte att det är enklare i USA med själva planprocessen, eller att inte medborgarna överklagar och protesterar. Jag fick till stånd ett monument utanför Museum of Natural History över Alfred Nobel och de amerikanska nobelpristagarna. Det krävde 24 möten med olika lokala organ. I stadsdelsnämnderna röstade man tre gånger. Först röstade alla närvarande. Sedan röstade de som hade varit närvarande på minst tre av de senaste fem mötena, oavsett om de var valda eller inte. Till sist röstade de valda. Sedan sände man alla tre resultaten till nästa instans som ett underlag. Vår process är inte knepigare än den som finns i USA. Hade jag visat bilder så skulle jag ha visat bilder av China Town med 2-3 våningshus, av Greenwich Village med fyrvåningshus, med gatorna mellan avenyerna på Upper West Side med små trevåningshus som regel. Jag skulle ha visat bilder av det som nu är oerhört populärt nämligen att anlägga trädgårdar på taken. Ett antal krogar skryter numera med att de odlar sina egna grönsaker, mitt inne på Manhattan. Ett särskilt grepp på närodlat. Manhattan har ingen enhetlig stadsbild och att kalla det för skyskrapestad är högst en halvsanning. Vi har skyskrapor i Wallstreetområdet, i Midtown och det växer upp en del nya på västsidan mot Hudson River. Då och då så sticker det upp höga bostadshus här och var på Upper East Side och Upper West Side, men det finns begränsningar. Som regel får de bara byggas i ett av hörnen på kvarteret, eller ibland inne på gården. Skälen för detta är ju att New York är en kvartersstad, en grid. När man bygger höga hus krävs det mycket luft runt omkring. Det gör att man inte kan ta ett kvarter och bygga flera höga hus, det skapar för mycket mörker. Eftersom man vill ha kvar den här kvartersstaden och inte hus i park så byggs det väldigt få höga hus. Det väsentliga för stadsbilden i New York det är att den har blivit så successivt förnyad. En stil och en tidsålder har inte dominerat. Om vi tittar på de nya områden som byggs upp på västsidan på Manhattan mot Hudson River så ser det ganska trist ut, därför att det är ett stort område som byggs på en gång. Det som annars har hänt det är att ett område har byggts upp 21
under ungefär 80 år, väldigt sakta, väldigt successivt med olika stilar som blandas så att man får en varierande arkitektur. Men vad är det som gör New York attraktivt? Är det de höga husen? Nej, det är naturligtvis de människor som har lockats dit. Man har i New York en låg medelålder, betydligt lägre än i Stockholm. Samtidigt är staden föga åldersegregerad. Besöker man en New York-krog så ser man folk i olika åldrar. Vi är mycket mer ålderssegregerade. Man har en blandning av människor. Det är klart att det finns segregation på olika sätt det har ju märkts inte minst nu efter Sandy. Men det finns inte en stark segregation, utan man kan se en väldig blandning av folk på gator och kaféer. New York har sedan mycket länge haft en attraktion på konstnärer, entreprenörer, folk som vill lyckas, folk som vill synas på olika sätt. New York är ju för att använda S:t Eriks Årsboks titel Den Globala Staden. Richard Florida har skrivit om kreativitet. Han menar att den stora staden leder till tolerans, och toleransen leder i sin tur till en kreativitet. New York har ju haft en förmåga att attrahera talang. Det är lättare att attrahera talangfulla människor om det redan finns talangfulla människor. Det är där som New Yorks fördel ligger, det är en tolerant stad. Jag såg en affisch nu när jag var där för någon vecka sedan nere i på Lower East Side som någon hade som löd: ”New York; tolerant on your beleifs, judgemental about your shoes.” Det var ganska träffande tycker jag. Folk är mer oense om fotbollslag än om gudsuppfattningar. En annan sak som gör New York attraktivt är att det är folk hela dygnet nästan överallt. Det är sällan man går ensam på en gata. Det finns bostadshus insprängda lite överallt. Nu när vi plötsligt har en utflyttningsvåg från city av stora kontor i Stockholm så borde det här utnyttjas för att skapa mera liv. Varje stad har sin egen karaktär och skulle jag ge mig till att beskriva Stockholm så är det en stad vid vattnet. En stad på öar där öarnas topografi känns. Stockholm är stränder, kajer, förkastningsbranter och vattenutsikter i gatornas förlängning. Det är någonting väldigt speciellt och det bidrar till en identitet och en attraktivitet. Stockholm måste växa, måste förändras, det ligger oerhört mycket ekonomi i detta. Nästan all tillväxt har kommit i att människor har strömmat till en viss plats och blivit mera produktiva på något sätt, och det har du chans att bli i Stockholm. Men vi tycks hamna i en ganska fruktlös diskussion om höjden på husen och graden av massiv exploatering på stadens centrala öar istället för att titta på hela landskapet och möjligheten att breda ut och knyta ihop staden. Det finns många städer som inte tillåter höghus. Paris har begränsningar för hur högt man får bygga. I Washington DC får ingen byggnad vara högre än en bit upp på kongressen. Det är ingenting som säger att en stad för att vara attraktiv eller attrahera en massa folk måste bygga högt. Höghus kan skymma vyer och sätta sig på befintlig bebyggelse, se Orgelpipan. Vi ska också värna om vattnet som är så specifikt för Stockholm. Jag tycker mig se när man går i Stockholm hur man har tillåtit mer och mera mariner, båtbryggor i stora gaffelformat och liknande att blockera vattenytor och sikten över öppet vatten. Mycket folk, inflyttning från övriga delar av Sverige och från andra länder, skapar en mångfald och en dynamik som är en del av Sveriges framtid, och vår välfärds framtid. Det måste staden anpassa sig till, men med en bevarad identitet. Vi har goda chanser att bevara den identiteten genom att låta staden breda ut sig, inte genom att pressa in staden så att den på något sätt måste skjuta upp när man pressar från sidorna. 22
Frågor och diskussion
Ulf Wickbom
: Du talade om att New York är toleransens stad. Jag börjar uppleva Stockholm som mindre tolerant, och då menar jag egentligen i vardagsumgänget på trottoarer. Vi har en cykelbana som frekventeras av fotgängare, plingar man så får man ett ilsket ögonkast. Folk möter dig inte längre med blicken för att lösa ett sådant här problem utan man kör ner huvudet mellan axlarna och knuffar sig förbi. Är det sant? Kan det bero på att vi börjar bli för trångbodda?
Olle Wästberg
: Om det har varit en trend det vet jag inte, men det är en väldigt vanlig uppfattning när man pratar med folk som har flyttat hem till Sverige ifrån USA att folk här är oartiga. Det är lite så. Jag tror att i den stora staden krävs det ofta som ett sorts smörjmedel, att man är artig och vänlig, hjälper till, håller upp dörrar, går undan och så vidare. Stannar man till i New York och ser lite förvirrad ut så är det alltid någon som frågar om man kan hjälpa till.
Ulf Wickbom
: Aleksander kan det vara det skälet att vi inte har de här platserna som du kallade för det vilande rummet, alltså platser där man enbart är för att vara på platsen och inte för att utföra någonting i konkurrens med sina medmänniskor? Jag tycker det vilande rummet är så intressant, och jag undrar, sa du att det finns kvar sådana platser i Stockholm?
Aleksander Wolodarski
: Ja, det tycker jag definitivt. Men det som saknas det är vårt medvetande om vad vi har, och hur vi borde hantera våra platser vidare. Problemet är inte platser så mycket utan bristen på folk som ska fylla de där platserna. Apropå Peters anförande och Olles beskrivning av New York så menar jag att vårt riktiga problem inte är platsen som sådan, utan livet på platsen. Olle säger att vi ska sprida ut vår stad istället för att pressa den, jag säger något helt annat – vi ska pressa överallt. Vårt problem är att vi inte har tätt någonstans. 1945 så bodde en halv miljon på malmarna, idag med i princip samma bebyggelse, inte mycket har förändrats, bor bara 235 000 på malmarna. Vi har halverat tätheten. Tätheten kan uttryckas med hjälp av bebyggelse men kan också beskrivas utifrån hur tätt vi bor. Vi har höjt vår standard så pass mycket att vi har förlorat den europeiska stadens täthet. Det är där skillnaden mellan New York och Stockholm är så tydlig – att platser i New York fylls med folk därför att man bor tätt! Det är därför staden lever. Vårt problem är inte tätheten utan bristen på täthet.
Peter Elmlund
: Får jag knyta an till det här med oartighet? Jag har svaret på frågan. Det började med skiftena av våra byar. Vi sprängde våra byar och vi fick glesbygden. Sen när vi började flytta in till staden hamnade människorna ute i förorter. Så småningom bombade vi våra kärnor. Vi har rätt lite urban miljö i Sverige, vi har lite tradition av urbanitet. Det är för tidigt, vi blir artiga om 50 år eller så...
Ulf Wickbom
: Brunkebergstorg, denna gamla slutstation, där låg revyer, det var verkligen ett sjudande liv där på alla sätt och sedan plötsligt blev det totalt dött. Nu flyttar Swedbank från sitt jättehus som dominerar ena sidan av torget och vi har en chans att göra någonting av det här. Vad skulle man kunna göra? Om vi börjar med Aleksander.
Aleksander Wolodarski
: När du säger Brunkebergstorg vill jag bara gråta. Man ska komma ihåg att Brunkebergstorg det var den starkaste platsen, den vackraste och tätaste, det var alltså centrum av Stockholm som låg däruppe på krönet, och det har vi bara skippat. Jag tror att det 23
är mycket som kan göras, men vi måste börja prata om vår stad, om våra rum, om våra traditioner. Brunkebergstorg är det starkaste exemplet på att vi har avrättat vår stadskultur. Vi pratar om täthet, vi pratar om beteende, men vi pratar aldrig om arkitektur. Vi glömmer bort vilken täthet och vilken arkitektur till exempel New York har presterat. När vi bygger tätt förstör vi Stockholm, inte därför att vi bygger tätt utan därför att vi inte kan bygga.
Ulf Wickbom
: Olle vad säger du om Brunkebergstorgs möjligheter att bli något annat än det är.
Olle Wästberg
: Möjligheterna ligger ju i att det finns tillräckligt mycket folk så att det blir attraktivt med andra sorts kaféer än de som bygger på att de som jobbar där ska gå ner och köpa en lunchmacka. Smålägenheter har den fördelen att folk går ut och äter. Det som gör att det har blivit ett så sjudande restaurangliv i det som numera kallas SoFo, det är att där finns oerhört mycket smålägenheter. De som bor där bor ganska trångt, det är rätt unga människor och de drivs liksom ut därför att de bor trångt, och då uppstår det en sorts gatukultur. Men man ska också komma ihåg trots allt att Stockholm är en delvis ganska kall stad där vi inte riktigt har lika långa uteserveringssäsonger.
Ulf Wickbom
: Frågan fri. Varsågod!
Publik
: Vad säger ni om ett Nobelmuseum i förorten? Hur ska förtätningen gå till? Det kan ju finnas bostadsbrist i Brommas villaområde till exempel, ska vi förtäta där då, där det är mycket grönyta per invånare?
Johan Mårtelius
: Apropå just den specifika frågan om Nobelmuseum i förorten: Javisst! Det tycker jag är en utmärkt idé. Ja, Rinkeby, det kan vara fint i Kista som har någon slags vetenskapsambition, eller i Vinterviken med anknytning till Nobelsläkten. Det finns många bättre lokaliteter än just vid Nationalmuseum. Om det nu ska byggas museum på den tomten så handlar det snarare om att bereda plats för Nationalmuseums kommande expansion. I vilket fall som helst: det är klart att vi behöver viktiga byggnader som attraherar både stockholmare och besökare utanför tullarna och ett Nobelmuseum skulle kunna vara ett incitament för en sådan utveckling.
Maria Ranka
: Den stora skandalen här är väl att det har tagit så lång tid innan det ens har kunnat fattas ett beslut om att det ska bli ett Nobelmuseum i Stockholm överhuvudtaget. Nu kommer det ligga på den här tomten i anslutning till de andra museerna och det är nog ganska bra att ha ett Nobelmuseum i innerstaden.
Olle Wästberg
: Jag tycker man har lysande exempel på förtätning, och det är Hammarby Sjöstad och sedan när man nu bygger ut det här mot väster, mot Liljeholmen och Årsta. Då bygger man ju så att säga ytterligare en rand av själva staden och av kvartersstaden, och på ett område där man kan förflytta sig gående och med enkel kommunaltrafik och annat. Det är ett lysande exempel. Man behöver inte slå sönder fungerande villaområden för detta, utan att utnyttja de här tomma områdena, det man bygger där när man bygger ihop Årsta och Liljeholmen och Hammarby Sjöstad.
Publik
: Vi har fått höra idag att den tidigare planeringen har varit helt fel. Vi lever i en segregerad stad på grund av att vi har planerat fel. Men den frågan fanns inte när man började bygga ut Stockholms förorter på 1940, 1950-talet, då fanns inte begreppet segregering utan då arbetade man efter att man skulle bygga upp en demokrati, en demokratisk stad med 24
omgivningar. Jag tycker det är fegt av er att försöka skylla på att tidigare generationer har planerat och tänkt fel.
Laila Reppen
: Jag tycker att den segregerade staden uppstod kan vi säga från 20-talet och framåt, för så länge vi hade rutnätsstaden med de stora våningarna, lägenheterna i gatuhuset, enkla smålägenheter i gårdshuset, så hade man en segregation inom fastigheten. När vi började bygga områden med lika stora lägenheter, på olika håll, ja då blir det en viss sorts personer som flyttar in, en viss sorts hushåll som flyttar in. Så jag skulle säga att det är redan från 20-talet vi har ganska medvetet byggt för en segregation. Alltså vi har byggt för olika hushållskategorier, så jag tycker det har ingenting att göra med grannskapsenheterna eller miljonprogrammet utan det är någonting som har kommit tidigare. Och ja, det har ju inte varit illa ment, så att säga, men resultatet har blivit segregering.
Aleksander Wolodarski
: Jag tänker på vad vi egentligen pratar om huruvida vi bygger för segregation eller ej. Frågan är fel ställd. Vi bygger aldrig för segregation. Segregationen uppstår på grund av en felaktig stadsbyggnadspolitik.
Publik
: Kan man bygga in socioekonomiska skillnader i staden? I Solna stad presenterade Vänsterpartiet nyligen Karolina Staden, ett förslag om att man ska, när gamla KS flyttar bygga 5000 billiga hyresrätter. Det är ju ett sätt att ta beslut om och planera för att få bort klasskillnaderna i staden. Om vi då går till Stockholm, hur ser ni på det här? Finns det bra förslag kring det här? Vad krävs för att det ska kunna bli verklighet?
Maria Ranka
: Det skulle vara intressant om det kom in någon innovativ aktör på bostadsmarknaden, ett Norwegian, en Björn Kjos, någon som gör på bostadsmarknaden vad Norwegian gör på flygmarknaden. Jag tror att det mest effektiva för att minska problemen av segregationen, att helt komma ifrån dem tror jag är naivt, är att öka rörligheten på bostadsmarknaden. Idag har vi väldigt stora inlåsningseffekter, oavsett hur du bor. Bor du i bostadsrätt finns det inlåsningseffekter, bor du i hyresrätt finns det inlåsningseffekter. Rörligheten är väldigt låg, och det tror jag är det som är allra mest prioriterat här, att försöka öka rörligheten.
Laila Reppen
: Hur reglerar man att det är personer med låg inkomst som får de här billiga lägenheterna?
Olle Wästberg
: Jag kan lägga till något om detta ur ett New York-perspektiv. Där är det så att när staden ger tillstånd till att bygga hus så säger man ofta att ungefär en tredjedel av huset måste vara för låginkomsttagare. Vad innebär detta? Jo, så länge de som är låginkomsttagare bor där, så länge de är låginkomsttagare, har de låga hyror. Men om de börjar tjäna mera pengar, ja då får de högre hyror. Man har då skapat, för en inte alldeles oväsentlig grupp människor, en otrolig marginaleffekt som motiverar dem att hålla nere sina egna inkomster. Så blir det väldigt lätt när man har den där typen av reglering.
Monica Andersson tackar alla inblandade
25