Transcript Läs mer i katalogen Se konsten

Mårtenstorget 3 • 223 51 • Lund
lundskonsthall.se
Former i tillblivelse
#sekonsten
A Kassen,Upptäck
KahdinBee
Chow,
Inger Ekdahl,
offentliga
konstskatt
i Lund – inne på LundsKasper
konsthall Heiberg,
Tiril Hasselknippe,
och på konstrundor i staden.
Carl Magnus,
Kristina Matousch,
Rolf Nowotny, Eric H Olson, Nobu Ota,
Lea Porsager, Jakob Simonson,
Fredrik Værslev, Charlotte Walentin
Mats Andersson, Bianca Maria Barmen, Carl Boutard,
Barbro
Ann Böttcher, Alexander Calder,
Shapes
inBäckström,
the Making
Eduardo Chillida, Cecilia Edefalk, Jörgen Fogelquist,
Liam Gillick, Tiril Hasselknippe, Olav Christopher Jenssen,
Atti Johansson, Clay Ketter, Matts Leiderstam, Anna Ling,
Eva Löfdahl, Ingegerd Lundahl Olsson, Oscar Reutersvärd,
Vassil Simittchiev, Sophie Tottie, Thale Vangen,
Magnus Wallin, John Wipp, Anders Österlin
–
–
16
2
november
februari
2013
2014
13
20
september
2014
Se konsten
Utöver det ordinarie utställningsprogrammet 2014 uppmärksammar Lunds konsthall konsten i stadsrummet. Under åtta dagar i
september lyfter vi fram ett urval av offentliga konstverk, inte bara
från stadens gator och torg utan även från andra mer undanskymda platser. I Lund finns många offentliga konstverk värda att
upptäcka på nytt. Med projektet Se konsten visar vi fram ett urval
av skisser och modeller av offentliga konstverk inne på konsthallen
och erbjuder guidade konstrundor genom staden. Dessa visningar
sker till fots, med cykel eller buss. Vid några tillfällen kommer en
konstnär att vara med och presentera sitt eget konstverk.
Den offentliga konsten i Lund tillkommer i första hand på
initiativ av kommunen, men också staten, universitetet, kyrkan
och privata byggherrar är aktiva aktörer. Kommunens – eller i
själva verket lundabornas – konstverk produceras i samband med
uppförandet av en ny byggnad eller vid mer omfattande ombyggnation. Då avsätts en del av den planerade byggbudgeten till konst,
närmare bestämt en och en halv procent. Utöver detta går en halv
procent till en gemensam renoveringsfond som omfattar alla kommunala konstverk. De flesta byggnader som uppförs av kommunen
är skolor och serviceboenden, men emellanåt förekommer större
projekt som ett badhus, en arena eller ett kommunalhus.
Lunds kommuns offentliga konst är i allmänhet avsedd för en
bestämd byggnad och för den verksamhet som bedrivs där. Även
om konstverken för det mesta är väl tillgängliga för allmänheten
är detta inte en uttalad prioritering. De kommunala konstverk
som återfinns på torgen eller på andra mer framskjutna plaster i
staden har ofta några år på nacken. Kanske något att fundera över,
eftersom den konst som placeras i stadsrummet har lång livstid och
oundvikligen blir en viktig del av stadens identitet.
Med projektet Se konsten vill vi öka medvetenheten om den
konst som finns i Lund, var den är placerad och vad den gestaltar. I konsthallen visas modeller och skisser av konstnärerna
Mats Andersson, Bianca Maria Barmen, Carl Boutard, Barbro
Bäckström, Ann Böttcher, Alexander Calder, Eduardo Chillida,
Cecilia Edefalk, Jörgen Fogelquist, Liam Gillick, Tiril Hasselknippe,
Olav Christopher Jenssen, Atti Johansson, Clay Ketter, Matts
Leiderstam, Anna Ling, Eva Löfdahl, Ingegerd Lundahl Olsson,
Oscar Reutersvärd, Vassil Simittchiev, Sophie Tottie, Thale Vangen,
Magnus Wallin, John Wipp och Anders Österlin.
3
Lunds konsthall vill framföra ett varmt tack till samtliga medverkande konstnärer för deras ovärderliga insatser. Stort tack också
till Skissernas Museum för utomordentligt gott stöd och till alla
kommunala verksamheter som öppnat sina portar för detta projekt.
Åsa Nacking
Chef, Lunds konsthall
4
Mats Andersson
1
Torna Hällestad 1:3,5
Torna Hällestad skola, Torna Hällestad, 2008
När de verksamhetsansvariga på skolorna i Lunds kommun
tillfrågas om vilket konstverk som skulle passa hos dem brukar de
svara: ”Vi vill ha något som är som Mats Anderssons konstverk i
Torna Hällestad.” Detta, om något, är ett bevis på att ett offentligt
konstverk passar in i sitt sammanhang!
Mats Andersson har skapat ett konstverk som lika mycket är
en skulptur som ett hus, lika mycket en självständig form som en
avbildning. Utgångspunkten är i sig enkel: ta den yttre formen på
den befintliga skolan från sekelskiftet och förminska denna form tre
och en halv gånger. Bygg sedan denna förminskade form som ett
glashus. Resultatet blir en sinnrik konstruktion som ger barnen ett
eget utrymme på skolgården. En plats för lek som både är ute och
inne samtidigt, utförd i en skala avpassad för barn.
Samtidigt är detta ett konstverk som kommenterar skolans
unika historia. Under 1900-talet har skolan varit både för stor och
för liten. På sjuttiotalet läggs skolan tillfälligtvis ned på grund av
elevbrist och under 2000-talet är skolan i ständigt behov av att
byggas ut för att passa större årskullar. Anderssons konstverk svarar
på så vis mot skalförskjutningarna i de demografiska kurvorna.
Skolan dubbelexponeras i både solid och genomskinlig form: när
blicken vandrar mellan skolbyggnad och konstverk krymper och
växer formerna i betraktarens sinne.
Mats Andersson, född 1966, verksam i Malmö. Utbildad vid
Statens Kunstakademi i Oslo 1994–1996 och vid Konsthögskolan i
Malmö 1996–1999.
EN
6
Bianca Maria Barmen
2
Kommer ihåg att jag såg dig
Skissernas Museums park, Lund, 2007
3
Vännens berättelse
Gymnasieskolan Vipan, Lund, 2004
Bianca Maria Barmens skulpturer uttrycker upplevelser och betydelser som det talade språket inte förmår formulera. Ofta arbetar
Barmen med figurer i liten skala, gestalter som framträder på
trappor eller små avsatser. Stämningen i verken kan uppfattas som
drömliknande eller som scener ur ett gåtfullt drama. I Lund finns
det två offentliga verk av Barmen: Kommer ihåg att jag såg dig vid
Skissernas Museums park och Vännens berättelse på Gymnasieskolan
Vipan.
I parken vid Skissernas Museum framträder två figurer: en hare
och en sittande flicka. Verket beskriver ett möte i ögonblicket. Barnet
blåser något ur handflatan och som i samma stund får syn på en
hare. Haren, förklarar Barmen, är ett svåråtkomligt djur som tycks
försvinna i samma ögonblick som det upptäcks. Haren förekommer
därmed också i verkets titel som ett frånvarande minne (Kommer
ihåg att jag såg dig); vid dess ankomst är den alltid redan borta.
Ungefär som ögonblicket och tiden själv.
Vid gymnasieskolan Vipan finns skulpturgruppen Vännens
berättelse. Fyra gestalter skymtar vid en dunge: en apa, ett hus, en
groda och en enbuske. Gestalterna gäckar betraktaren och snarare
än att pocka på uppmärksamhet tycks de insmugna i sin miljö. De
framträder på kullerstensbelagda stigar som möts i ett vägskäl.
Skulpturgruppen består av motiv som kommit att bli en del av den
symbolvärld som Barmen använder i sin konst. Apan, huset eller
grodan upplevs som delar i en större berättelse, som något taget ur
en fabel eller en dröm.
Bianca Maria Barmen, född 1960 i Malmö, verksam i Lund.
Utbildad vid Arkitektskolan LTH i Lund 1979–1981 och vid Det
Kongelige Kunstakademi i Köpenhamn 1985–1992.
EN
7
Carl Boutard
4
Kugelbaum
2012, Kulparksskolan, Stångby
Carl Boutard arbetar med konstens kanske äldsta och mest beprövade område, förhållandet till naturen. Samtidigt undviker han på
ett självklart vis konstens vanliga förhållningssätt till skapelsen:
imitation, stilisering eller abstraktion. Boutard närmar sig istället
naturen som en samlare. Skogen eller slätten är inte en plats för
förundran och skönhet, utan snarare ett upplag av delar som alla
kan plockas isär och sättas ihop igen. Frökapslar, fruktskal, kvistar
eller nötter bildar former som kapas, vrids och återuppstår som
nya kompositioner. Ungefär såsom en poet använder sig av redan
existerande ord för att sedan kombinera dem i nya betydelser
återskapar Boutard naturens former genom kopiering, kombination
och montage.
För Kulparksskolan i Stångby har Boutard framställt skulpturen
Kugelbaum, kulträdet. Grenar, frökapslar och höljen från ekollon
bildar en ny skapelse, ett träd lika mycket från naturen som ur
konstnärens sinne. I ursprungsmodellen, i liten skala, känns delarna
från naturen igen med lätthet. Höljena från ekollonen blir trattar,
frökapslarna fina små paket. I uppförstoring händer något. Grenar
och kapslar återuppstår i nya dimensioner – en förskjutning i storlek
som påminner om sagoboksillustrationer. Trattarna från ekollonen
antar former som för tankarna till något än mer samtida, närmare
bestämt satellitdiskar från storstädernas balkonger. Dessa skivor i
kulträdet tycks stillsamt lyssna på omgivningen.
Carl Boutard, född 1975 i Kiruna, verksam i Malmö. Utbildad
vid Konst- och konsthantverksskolan i Reykjavik 2001–2004,
vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 2005 och vid
Konsthögskolan i Malmö 2005–2007.
EN
8
Barbro Bäckström
5
Ljusspegel
Universitetssjukhuset, Lund, 1968
6
Skärm
Lerbäcksskolan, Lund, 1969
Barbro Bäckström är för den större publiken känd som konstnären
bakom de välkända tredimensionella bilderna av stiliserade människokroppar, skulpturer i järnduk som hon arbetade med i över 20 år.
I Lunds offentliga miljö hittar man två konstverk av Barbro
Bäckström, som båda är exempel på tidigare skeden i hennes
konstnärskap. I foajén till Lunds universitetssjukhus huvudbyggnad
Blocket återfinns reliefskulpturen Ljusspegel från 1968. Konstverket
ansluter sig till hennes tidiga utforskande av naturfenomen som
vågor och vind. Verket var från början placerat intill ett större
ljusinsläpp och poängen var att den högblanka reliefen skulle
reflektera och återge ljus och rörelser i rummet. I dag har det en
mer undanskymd plats i foajén, men besökarna kan ändå föreställa
sig Ljusspegel med en bättre placering och dessutom uppleva hur
reliefens paneler samspelar med arkitekturen.
På Lerbäckskolans gård finns en böljande skärm i brons
som också det knyter an till Bäckströms tidiga intresse för naturens
vågformer. Verket har en föredömligt praktisk funktion eftersom det
är avsett som sittbänk. Formerna samverkar med användaren och
bildar ett omslutande ryggstöd. Inriktningen mot fysisk beröring
förebådar Bäckströms senare arbete med människans kroppsformer.
Barbro Bäckström, född 1939 på Vindö, avliden 1990 i Lund.
Utbildad vid Konstfack i Stockholm 1960–1964.
EN
9
Ann Böttcher
7
Resan och hamnen (Återbrukerskan)
Gymnasieskolan Vipan, Lund, 2011
Ann Böttcher har i sin konst undersökt motiv och teman ur den
näraliggande historien. I tidigare projekt har hon bland annat studerat hur granen använts som sinnebild för det svenska och det
svårmodiga. I Böttchers konst förenas äldre hantverkstraditioner
med en samtida syn på konsten som medvetet utforskande.
För gymnasieskolan Vipan, en praktiskt orienterad yrkesskola, har Böttcher framställt en väggbonad till byggnadens
gemensamma samlingsplats, aulan. Verket knyter an både till
platsens historia och till den svenska sedvänjan med trasmattor.
Trasmattan, länge en självklar del av böndernas och arbetarnas
hemmiljö, är ett tydligt exempel på äldre tiders återanvändning av
material. Mattorna var dessutom praktiskt användbara och vackra.
I stark kontrast till dagens snabba konsumtionsvanor återanvändes
textiler från uttjänta kläder och linne. Ett bruk som möjliggjorde att
minnet av flera generationer kunde vara kvar som en naturlig del av
hemmet. Mattorna vittnar om tidskrävande arbete, främst utfört av
kvinnor. Resan och hamnen, verkets titel, är en kommentar till skoltiden som en bildningsresa som ska avslutas innan man nått hamn
och kan ta klivet in i vuxenlivet. Men titeln vill också påminna
om platsens historia innan området blev skola. Formuleringen
har hämtats från en minnessten på Norra Kyrkogården i Lund med
inskriptionen ”Var resan stormig: Huru skön är hamnen”. Stenen
har tillägnats de anonyma patienter som vistades på Vipeholm
1935–1965, en tid då området fungerade som sjukhus och hemvist
för personer med funktionsnedsättningar.
Ann Böttcher, född 1973 i Bruzaholm, verksam i Malmö.
Utbildad vid Konstfack i Stockholm 1998–2001 och vid
Konsthögskolan i Malmö 2001–2003.
EN
10
Alexander Calder
8
L’Un des nôtres (En av de våra)
Fäladsgården, Lund, 1968
Det finns något tilltalande i att det offentliga konstverk i Lund som
obestridligen har den mest beryktade upphovsmannen står på en
skolgård i stadens utkant. Kanske är det få av dagens förbipasserande som verkligen uppmärksammar Alexander Calders verk vid
Fäladsgården, men där står den i alla fall – skulpturen skapad av
en central figur i 1900-talets konsthistoria.
Alexander Calder föddes in i en familj av skulptörer; både far och
farfar Calder hade varit framgångsrika konstnärer. Kanske var
det därför som den unge Alexander istället valde att utbilda sig till
ingenjör. Efter ett par år i andra yrken bestämde han sig ändå till
slut att slå in på den konstnärliga banan. Bakgrunden som ingenjör
märks dock i det bidrag till konsthistorien som Calder är mest känd
för: mobilen. Dessa delikata konstverk består av rörliga delar som
genom balans och motvikter skapar en känsla av viktlöshet.
Verket på Fäladsgården tillhör en annan typ av verk som, i
motsats till mobilerna, kallas ”stabiler”. Dessa stabilt förankrade
verk lånar sin konstruktionsteknik och sitt material från skeppsindustrin. Det finns också något i formernas inre spel som påminner om
hur ett skepp väger vinden, vattnet och tyngdkraften mot varandra.
De förhållandevis enkla formerna i svartmålat järn ger en grafisk
tydlighet mot det omgivande landskapet.
Alexander Calder, född 1898 i Pennsylvania, USA, avliden
1976 i New York. Utbildad i maskinteknik vid Stevens Institute of
Technology i Hoboken, New Jersey 1915–1919.
EN
11
Eduardo Chillida
9
Rymdfält av fred
Stortorget, Lund, 1972
Konstnämnden i Lund meddelade pressen 1967 att man ämnade
anlita den spanske skulptören Eduardo Chillida för att utsmycka
Stortorget. Chillida nämndes i samma andetag som Pablo Picasso
och Joan Miró. Detta hindrade dock inte den lokala opinionen att
vädra upprörda känslor när modeller till verket offentliggjordes.
Chillidas skulptur blev sedan föremål för en intensiv debatt i
Lund under de följande åren. Sydsvenskan citerar dock en förbipasserande lundabo i samband med invigningen som menar att detta
är en skulptur för framtiden: år 2000 kommer människor att prisa
den, säger han hoppfullt. Kanske ligger det något i detta, skulpturen
tycks ha följt Lund in i 2000-talet med större värdighet än många
andra konstverk i stadsrummet. Chillidas konst inger känslan av en förbindelselänk mellan
människans inre värld och ett större ogripbart kosmos. Konstnären
har själv menat att blocken i hans skulpturer vill antyda rymden
inom materien, en parallell till världsklotets inre och yttre rymder. I
skulpturen Rymdfält för fred förenas denna kosmiska känsla med en
utopisk vision om världsfred. När världsfred i framtiden uppnåtts
skall ett av de sex blocken i diabas lyftas från konstverket. Den
pusselartade strukturen öppnar sig då för människan och den slutna
formen blir åtkomlig. Eduardo Chillida, född 1924 i San Sebastián, Spanien, avliden
19 augusti 2002 på samma ort. Utbildad till arkitekt vid Madrids
Tekniska universitet 1942–1947.
EN
12
Cecilia Edefalk
10
Kalvbäraren
Gruppboendet Källby, Lund, 2009
Cecilia Edefalks konst tycks på olika sätt kortsluta det klassiska
europeiska arv som konsthistorien förmedlar. Fram till det moderna
avantgardets uppkomst var det självklart för konstnärer att förhålla
sig till måleriets tradition och till den antika skulpturen. Edefalk
återupptar denna bekantskap, nu sedd från andra sidan av avantgardets krossade spegelbild. I hennes konst återkommer former ur
antiken, men inte som idealiserade förebilder utan som fragment
och kopierade rester.
För gruppboendet Källby i Lund skapade Edefalk skulpturen
Kalvbäraren 2009. Verket är en version av den välkända skulptur
från 570-talet före vår tidräkning som grävdes fram ur platsen för
det antika Akropolis 1864. En nygjord avgjutning av ett centralt
verk ur den antika skulpturtraditionen blir både något ur det
förflutna och samtidigt något helt nytt. I sitt antika sammanhang
var kalvbäraren troligtvis förknippad med en offerrit eller med en
skildring av den gode herden. I ny omstöpt version blir skulpturen
en berättelse om hur meningar och betydelser uppstår och bryts
ned, eftersom sambandet med kalvbärarens värld aldrig kan återfås.
Ändå känner eftervärlden till flera redovisningar från antiken
som omnämner kalv- och bockbärande figurer. Bäraren läses då
som guden Hermes, eller någon som vill påkalla guden genom att
upprepa hans handling. Hermes bar enligt de antika skildringarna
ett offerdjur på sina axlar runt den forna staden Tanagras murar
och kunde på så sätt rädda staden från pestsmitta. Här blir
Edefalks placering av kalvbäraren vid ett gruppboende för äldre i
Lund en beskyddare över platsen, ett symboliskt lyckotecken.
Cecilia Edefalk, född 1954 i Norrköping. Verksam i Stockholm.
Utbildad vid Konstfack i Stockholm 1973–1977 och vid Kungliga
Konsthögskolan i Stockholm
1982–1987. I Lund har man senast
kunnat se Cecilia Edefalks konst i
separatutställningen CECI i Lunds
konsthall sommaren 2008.
EN
13
Jörgen Fogelquist
11
Singlande Slant
Vårvädersvägen, Klostergården, Lund, 1967
Jörgen Fogelquist formades av femtiotalets konkreta och geometriska konst. Senare skulle han utveckla en målerisk stil som, i
kontrast till dessa fasta former, låg mycket nära teckningens fria
handrörelser. Rytm är ett ofta återkommande ledmotiv i Fogelquists
kompositioner och det märks inte minst i hans välkända utsmyckning från 1962 av passagen som sammanbinder T-centralen och
Centralstationen i Stockholm.
Rytm är också ett bärande element i det offentliga verk
för Klostergårdens bostadsområde i Lund som han skapade
1967. Singlande slant kallas skulpturen som består av sju cirkelformade skivor i fartygsplåt. Här återgår Fogelquist till ett mer
slutet, geometriserande formspråk, till skillnad från T-centralens
mer sirliga och diffusa rytmer. Trots att varje cirkel väger över ett
ton skapar Fogelquist, genom stiliserad rörelse, former som upplevs
lätta, nästan viktlösa. Skulpturen avbildar ett mynt, fångat mitt i
dess ögonblick av rotation innan tyngdlagen tvingar det på fall.
Upprepningen av cirkelformen påminner om hur filmmediet eller
serietidningen skapar rörelse genom ett flöde av stillastående bilder.
Det uppförstorade myntet blir även en parallell till den dåtida
popkonstens vana att upphöja det triviala och kommersiella till
monumentalform. Singlande slant är ett lyckat exempel på hur ett offentligt verk
berikar en plats. Slantarnas rytm förstärks när betraktaren rör sig
runt konstverket; strukturen av cirklar tillför ett spänningsmoment
till platsen.
Jörgen Fogelquist, född 1927 i Mariestad, avliden 2005 i Lund.
Utbildad vid Konstfack i Stockholm 1945–1949, vid Académie Libre
i Stockholm för Lennart Rodhe och Pierre Olofsson 1950–1951 och
vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1951–1956.
EN
14
Liam Gillick
12
Utan titel
Kommunalhuset Kristallen, Lund, 2012
Den brittiske konstnären Liam Gillick är på många sätt unik,
men även typisk för den generation konstnärer som slog igenom
under nittiotalet. På grund av nittiotalskrisen fanns inte längre en
köpstark samlarkrets som ville ha måleri och tydligt definierade
konstföremål. Konsten under detta årtionde kom istället att domineras av olika slags skapade situationer där utgången aldrig var
given på förhand. Man har talat om en ”social vändning” i konsten
under dessa år. Vissa har menat att den konst som här skapades
förebådade dagens sociala, interaktiva medier genom att sätta upp
ett ramverk som användarna själva fyllde med innehåll.
Om Gillicks konst har det sagts att den aldrig ger slutgiltiga
svar utan snarare handlar om att formulera motfrågor. Under lång
tid har Gillick intresserat sig för efterkrigstidens sociala modeller,
inte minst dem som uppstod under rekordåren i Skandinavien.
Gillicks installationer tangerar ofta både arkitektur och design,
men funktionen av hur installationerna används och konstnärens
texter är ofta lika viktiga som de andra delarna. Hans verk växer
fram i mellanrummen mellan fysisk struktur, retorik och praktisk
användning.
2012 fick Gillick i uppdrag att skapa ett konstverk som skulle
integreras i Lunds nya kommunalhus. Här blir det tydligt att
hans konstnärskap passar väldigt väl för den här typen av projekt.
Kommunalhuset själv är en prismatisk konstruktion vars yttre form
helt består av glas. I denna miljö har Gillick valt att skapa svarta
former som kan vara både bänkar, hyllor eller avsatser. Just detta
mellanläge mellan olika funktioner och denna öppenhet för olika
användningsområden ger en indikation om hur Gillick ofta arbetar.
De svarta formerna vandrar in från torget utanför och vävs
sedan in i byggnadens struktur och funktion. Rummen som skapas
är öppna för vad som kan hända i dem; de förutsätter en fri
interaktion mellan liv och arbete.
Liam Gillick, född 1964 i Aylesbury, Storbritannien, verksam i
New York. Utbildad vid Goldsmiths College, London 1984–1987.
EN
15
Tiril Hasselknippe
13
Surfboards
V-huset, Lunds Tekniska Högskola. Konstverket är under
produktion, det färdiga verket kan ses 2016.
Tiril Hasselknippes objekt kan förefalla hämtade från en avlägsen
framtid eller en fossil urtid. Ofta återkommer kristalliska former
och diagonala, strömmande linjer som ger verken ett blandat
uttryck av både naturformer och futuristisk dynamik. Trots denna
strömlinjeform skapar Hasselknippe alla sina föremål med hjälp av
traditionella gjuttekniker och annat hantverk. Hon är mån om att
själv utföra alla moment i tillverkningsprocessen och kanske är det
just omsorgen kring detaljerna som ger objekten deras höga finish
och som får dem att verka vara från en annan värld.
Sedan ett par år tillbaks har Hasselknippe intresserat sig
för något mer samtida: surfbrädan. Starkt förknippad med den
amerikanska västkusten är surfbrädan en del av ett popkulturellt
medvetande som de flesta har en tydlig bild av – även om de
aldrig satt sin fot i Kalifornien. Surfbrädan blir en symbol för det
kreativa ruset; surfaren rider på starka naturkrafter ögonblicket före
kraschen in i vågorna.
I detta avseende tycks det passande att Hasselknippe gör en
serie surfbrädor med tillhörande brädställ för Vattenhuset vid Lunds
Tekniska Högskola. Denna hemvist för ingenjörer är, precis som
konstnärsateljén, en plats för kreativt tänkande. Nya och banbrytande tankar framföds kanske, precis som hos surfaren, först efter
ett mödosamt arbete med att nå upp på vågkrönet.
Tiril Hasselknippe, född 1984 i Arendal, Norge. Verksam i Oslo.
Utbildad vid Konsthögskolan i Malmö 2008–2013. Grundade CEO
Gallery i Malmö och drev det 2011–2013.
EN
16
Olav Christopher Jenssen
14
Linguaphone
Färs och Frosta Sparbank Arena och Ishallen, Lund, 2008
Olav Christopher Jenssens målningar och skulpturer iscensätter
ett spel av former som succesivt förändras genom tiden. Verk som
tillkommit under en viss period i hans produktion präglas av ett
speciellt sätt att fungera; det uppstår en dialog mellan verken, en
atmosfär som förenar dem. Att många målningar och skulpturer
dessutom förekommer i namngivna serier förstärker intrycket att
konstverken periodvis hakar i varandra, de talar med varandra. ”Palindrom”, ”afasi”, ”idiom”: Jenssens verksviter lånar ofta sina
titlar från språkvetenskapen. Det är som om hans konst ville hitta
ett eget språkligt uttryck, en inre logik som fungerar i den värld som
uppstår någonstans mellan verkens olika delar. Den serie av sju
skulpturer som Jenssen skapat för Lunds ishall kallas Linguaphone.
Det är en sammansättning av det latinska ordet för just språk eller
tunga, lingua, och ordet phone, vilket kan läsas som den vardagliga
engelska termen för telefon, som i sig kommer från det grekiska
ph¯ón¯ema, som betyder språkljud. Samtidigt är ju Linguaphone
ett varunamn, tidigare använt för språkkurser som byggde på
grammonfonskivor eller kassettband.
Skulpturerna i ishallens foajé anspelar på språkets till synes
oändliga variationsmöjligheter utifrån givna grundelement.
Varje skulptur framstår som en variation av de andra. Formerna
tycks även anknyta till snöflingor, som trots att de först förefaller
förvillande lika varandra alltid är helt unika.
Olav Christopher Jenssen, född 1954 i Sortland, Norge.
Verksam i Berlin. Utbildad vid Konsthantverkskolan i Oslo
1976–1979 och vid Statens Kunstakademi i Oslo 1980–1981.
Professor i måleri vid Konsthögskolan i Hamburg 1996–2006 och
sedan 2009 vid Konsthögskolan i Braunschweig, Tyskland.
EN
17
Atti Johansson
15
Byggstenar ur växtvärld
Kemicentrum, Lunds universitet, 1986
Atti Johansson var verksam i Sollefteå, i en del av Sverige där skogsbruket länge varit huvudnäringen. I hennes konst förenas ett kritiskt
budskap om teknik- och maskinsamhället med tron på människans
kraft. Johansson skapade bilder som tydligt anknöt till sextio- och
sjuttiotalens miljörörelse och radikala alternativa kultur. Inte
sällan förenades hennes miljökritik med ett feministiskt synsätt på
samhället. Mest känd är Johansson för sina monumentalmålningar
med skogs- och miljömotiv i offentliga byggnader, däribland en
utsmyckning för Sundsvalls sjukhus och en 65 meter lång målning
för Dragonskolan i Umeå.
För Kemicentrum i Lund skapade Atti Johansson 1986
bildväven Byggstenar ur växtvärld som visar hur människans händer
söker efter kunskapens och naturens byggstenar. ”Kemicentrum
i Lund arbetar med att ur växtvärlden finna byggstenar för att
förbättra livsmedel och miljö. Alltså en positiv forskning! Det känns
stimulerande”, förklarade hon vid invigningen. Över byggstenarna
i vävnaden framträder organiska naturformer som i genombruten
skepnad anknyter till forskarvärldens förmåga att betrakta tingen
på mikronivå. Till skillnad från Johanssons kritiska bilder av jordoch skogsbruket gestaltas här ett förhållande mellan människa
och natur som grundas samexistens och tankar kring ett hållbart
samhälle.
Atti Johansson, född 1917 i Kiruna, avliden 2003 i Sollefteå.
Studier vid Det Kongelige Kunstakademi i Köpenhamn 1954–1957.
EN
18
Clay Ketter
16
Malltavla
Skolan Munspelet, Lund, 2014
Clay Ketter arbetade länge som snickare och konstruktör parallellt
med sitt konstnärskap. För konsthallar och gallerier skapade han
socklar, väggar och andra utställningstekniska konstruktioner. De
två verksamheterna tycktes också efter ett tag glida in i varandra.
På nittiotalet visade Ketter målningar, skulpturer och installationer
som var förvillande lika den tekniska infrastrukturen i utställningsrummet. Verken tycktes, liksom konceptkonsten, rikta uppmärksamheten mot själva förutsättningarna för hur konst ställs ut.
För lågstadieskolan Munspelet i Lund skapar Ketter verket
Malltavla. Utgångspunkten är hans relation till sin egen far som
var ingenjör. När denne gick bort ärvde Ketter en uppsättning
ritverktyg. Det var mallar med geometriska former som används i
tekniskt ritarbete. Vid ett besök i en leksaksaffär upptäckte Ketter
liknande ritmallar, fast istället med lekfulla former som dinosaurier,
djur, fordon, husgeråd och klädesplagg. Dessa plastföremål var
tydligt kodade i flick- och pojkaktiga färger, vilket förvånande
nog fortfarande ofta är fallet med leksaker. Idén till verket blev en
uppförstoring av dessa mallar i nytt material, färgat akrylglas. När
mallarna sedan läggs ovanpå varandra blandas färger och former
samman och löses upp för betraktaren. Verket blir en kommentar
till de ramar och förutsättningar vuxenvärlden skapar för barnens
lärande och skapande.
Clay Ketter, född 1961 i Brunswick, USA. Verksam i Malmö.
Utbildad vid School of Art & Design, Purchase College, New York
1982–1985.
EN
19
Matts Leiderstam
17
Periskop
Häckebergaskolan, Genarp, 2011
Hos Matts Leiderstam är konsthistorien aldrig en stillastående
plats. Konstverk, utställningstekniker och ekonomiska förhållanden
ur det förflutna ger insyn i hur bilder och seende aldrig varit något
passivt, utan istället ett sätt att aktivt upprätthålla makt och forma
levnadssätt. Leiderstam återkommer ofta till måleriets historia för att
utforska hur olika motiv och bildkonstruktioner har använts för att
etablera normativt seende och ideologi. Hans konstnärskap präglas
också av ett särskilt intresse för hur optiska instrument som kikare och
förstoringsglas har påverkat konstens utveckling genom historien.
För Häckebergaskolan i Genarp, där det går lågstadiebarn,
skapade Leiderstam 2011 en skulptur med inbyggt periskop.
Detta instrument har annars använts för att skydda betraktaren i
farliga miljöer eller för att kunna se vad som pågår ovan ytan i en
undervattensfarkost. Skulpturen ger här istället en vy mot slätterna
runt skolan. Leiderstam inspirerades av platsen och av hur skolan
tycktes vara placerad precis mellan landsbygd och tätort. Periskopet
går att vrida så att barnen kan se åt alla håll – också över skolans
tak och landskapet på andra sidan byggnaden. Dess högresta form
gör den till något av en symbol och ett riktmärke för den som vill
hitta till skolan.
Själva ordet periskop är en sammansättning av de grekiska
orden perí, som betyder ”omkring” eller ”runt” och skopéō, som
betyder att ”undersöka” eller ”ta i beaktande”. Ordet tycks därmed
ha ett samband med det projekt som Leiderstam själv företagit sig i
sitt konstnärskap. Genom att återupprepa, parafrasera och kopiera
detaljer ur konsthistorien har han lyckats skapa denna ”böjda”
återblick, som möjliggör en ny, parallell läsning av det förflutna.
Matts Leiderstam, född 1956 i Göteborg. Verksam i Stockholm.
Utbildad vid Konsthögskolan Valand i Göteborg 1984–1989.
Doktorand i fri konst vid Konsthögskolan i Malmö 2002–2006.
Professor vid Konsthögskolan i Malmö från 2011.
EN
20
Anna Ling
18
Väktare
Förskolan Ormen Långe, Lund, 2008
Anna Ling skapar lågmälda verk som återspeglar människans
invecklade förhållande till naturen och sin nära omgivning. Inte
sällan märks en vilja att utmana samtidens drift att klassificera och
inordna tillvaron. I tidigare projekt har Ling belyst hur kartläggningar av olika platser tenderar att spegla människans egna
verksamheter snarare än själva geografin.
I förskolan Ormen Långe i Lund utförde Ling 2008 en serie
skulpturer som avbildar utrotningshotade, eller så kallade
rödlistade, grodor och paddor. I Sverige finns nio olika familjer av
groddjur och av dessa nio är fem utrotningshotade. Utdikningar av
landskapet och sänkta grundvattennivåer har i modern tid lett till
att groddjurens naturliga habitat har reducerats på ett betydande
sätt. Groddjuren är väldigt känsliga för förändringar i luft och
vatten och är på så sätt en indikator på tillståndet i naturen. Ling har utformat grodorna i liten skala och placerat dem nära
marknivå för att möta barnens eget perspektiv. Skulpturerna är
utförda i brons med guldskimrande ytbehandling vilket ger dem
ett fantasifullt och nästan sagolikt skimmer. Grodan är ett ofta
återkommande inslag i barnsagor och får där representera det
gåtfulla och det fördolda. Om man, mot allt förnuft, pussar den
fuktiga amfibien uppenbaras en dold prins. Invid grodskulpturerna
har Ling låtit placera skyltar med Naturskyddsföreningens upplysningar om den avbildade grodtypen. Klassificering och beskrivning
blir här inte ett redskap för naturens underordnande utan istället ett
verktyg för att skydda naturens mångfald och artrikedom.
Anna Ling, född 1971 i Göteborg. Verksam i Malmö. Utbildad
vid Konsthögskolan i Malmö, 1998–2003 med ett utbytesår vid
Edinburgh College of Arts 2000.
EN
21
Eva Löfdahl
19
Kalender 1/11 2011–31/3 2012
Högevallsbadet, Lund, 2012
Eva Löfdahl debuterade i början av åttiotalet och har alltid lyckats
hitta en helt egen väg. Hennes strävan har varit att materialisera
en ganska ogripbar tillvaro med både främmande och vardagliga
inslag. Så här i efterhand kan betraktaren lägga märke till hur
konsekvent hon omformat särpräglade uttryck från olika tider till
stringenta och, paradoxalt nog, tidlösa konstverk. Konstverk som
ändå förmår att berätta något om sin tillkomsttid.
I det offentliga verket för Högevallsbadet i Lund, Kalender 1/11
2011–31/3 2012, utfört 2012, utgick hon från 2000-talets fascination
för datum. Vid skiftet från 1900-tal till 2000-tal rådde en oro för
den så kallade ”millenniebuggen”, något som senare följts upp i
fixeringar vid symboltyngda datum som 06-06-06, 08-08-08 eller
11-11-11. Kanske kan man här ana en längtan att kunna tygla och
förstå tidens flykt.
Mellan den 1 januari 2011 och den 31 mars 2012 utförde
Löfdahl en gipsskulptur om dagen. Denna period inträffade under
Högevallsbadets ombyggnad. Gipsskulpturerna gjöts sedan i brons
och träddes på väldiga stavar utanför badhuset. Där står de nu som
en visuell dagbok, en kalender. Sammanlagt innehåller dessa stavar
152 bronsavgjutningar.
Löfdal förklarar: ”Verket är en kalender där varje dag representeras av en form. Denna enhet, en klump som kan variera i storlek
och form, kan liksom en dag vara långdragen, slätstruken eller
händelserik. Händelser syns bokstavligen som intryck och uttryck.
Tidsaxeln är vertikal, månaderna är konstruerade som grillspett.”
Eva Löfdahl, född 1953 i Göteborg. Verksam i Stockholm.
Utbildad vid Konstfack i
Stockholm 1975–1980 och vid
Byam Shaw School of Art i
London. I början av åttiotalet
ingick hon, tillsammans med
Max Book och Stig Sjölund, i
den omtalade Walldagruppen. I
Lund har man senast kunnat se
Eva Löfdahls konst i separatutställningen π och omkring i Lunds
konsthall sommaren 2009.
EN
22
Ingegerd Lundahl-Olsson
20
Forntid
Ladugårdsmarken, Lund, 1991
Ingegerd Lundahl-Olsson var under 20 år aktiv som teckningslärare i Lund. Kanske var det den ständiga kontakten med unga
människor och erfarenheten av att förmedla konstnärliga uttryck
som gav hennes egen konst ett så varmt och folkligt tilltal. Man
har sagt att hennes uttryck får graniten att mjukna. Motivvalet har
säkert betytt en del. Hon använde ofta barn och djur i sin närhet
som modeller. Skulpturgruppen Forntid på torget vid Ladugårdsmarken
har dock ett annat anslag; den är en djärv och egenartad skapelse.
Inspirerad av järn- och stenåldersfynd från skånska fält och åkrar
har Lundahl Olsson gett form åt monumentala ”yxträd” i röd
granit och ett ”spjutträd” i grå granit. Skulpturgruppen åstadkommer en säregen platsbildning där spjuten och yxorna bildar ett eget
inre rum på torget. Det finns en mjukhet i verket; det signalerar inte
vapen och våld. Snarare berättar formerna om minnen, berättelser
från förr, som enligt Lundahl-Olssons föreställningsvärld ligger och
gror i jorden. De växer till träd med en hälsning från forntida dagar.
Ingegerd Lundahl-Olsson, född 1926 i Åstorp, avliden 2004
i Lund. Studier vid Teckningslärarinstutet i Stockholm på fyrtiotalet och Kungliga Konstakademiens skulpturlinje i Stockholm
1954–1959.
UL
23
Oscar Reutersvärd
21
Labyrint
Stadsparken, Lund, 1996
Oscar Reutersvärd var både konstnär och konstvetare. Som konstnär var han välkänd för sina omöjliga figurer. Genom åren skapade
han dessa bilder och teckningar som föreställde tredimensionella
geometriska former. Figurerna ger illusionen av att kunna existera,
men deras konstruktion är omöjlig att återskapa i verkligheten.
Reutersvärds figurer, med deras grafiska tydlighet, ger ett uttryck
av självklarhet samtidigt som de förskjuter betraktarens rumsliga
förnimmelser. Något av samma finurliga känsla genomsyrar Reutersvärds
skulpturala labyrinter. Ett exempel finner man i Stadsparken i
Lund. Labyrinten här är drygt en meter hög och uppbyggd av fem
olika cirklar, det vill säga fem olika lager av gångar skapade av
avenbokshäck. Reutersvärd tog en femårings perspektiv till rumslig
utgångspunkt för denna labyrint. När människan är fem år är hon
på toppen av sin förmåga att fantisera, menade han. Labyrinten
uppmuntrar till spännande äventyr i de grönskande gångarna.
Reutersvärd utförde redan på sextiotalet en labyrint i cement för
Tunaskolan i Lund, men den är i dag tyvärr borta.
Oscar Reutersvärd, född 1915 i Stockholm, avliden 2002 i
Lund. Disputerade 1952 på en avhandling om impressionismen.
Professor i konsthistoria vid Stockholms Universitet 1955–1964 och
vid Lunds Universitet 1964–1981.
UL
24
Vassil Simittchiev
22
Skulptur
1982, Kvarteret Absalon, Finngatan, Lund
Mellan Skissernas Museum och Språk- och litteraturcentrum, precis
vid Humanisthuset, finner vi Vassil Simittchievs skulptur. Istället för
att fjärma sig från platsen med en sockel eller anpassa landskapet
efter sin form, såsom äldre tiders skulpturer gärna gjorde, låter
detta verk landskapet själv vara aktivt. Det hämtar sin form från
den vall av jord som det vilar på. Simittchievs skulptur använder
sig av djärv kontrastverkan i materialen, mellan den gräsbeklädda
vallen, skivorna av rostfritt stål och stenblocken i diabas.
Skisserna till verket avslöjar att det cylinderformade diabasstycket lånar sin skepnad från klassisk tempelarkitektur. På så sätt
tycks verket självklart i sin miljö; de antika tempelruinerna i grekisk
eller romersk tappning är ju sinnebilden för humanistisk bildning.
Här har en tempelkolonn tappat fäste och är i rullning på väg
ned från sin upphöjda plats. Simittchiev brukar ses som en pionjär
inom installations- och konceptkonsten i Sverige. Detta konstverk
knyter i sin tur an till det som kallas ”jordkonst”. Denna konstform
använder sig just gärna av naturens egna material och former;
istället för det evigt beständiga betonas naturens nedbrytning och
föränderlighet.
Vassil Simittchiev, född 1938 i Bulgarien. Utbildad vid
Konstakademin i Sofia 1956–1962. Sedan 1975 verksam i Sverige.
Professor i skulptur vid Konstfack i Stockholm 1986–1996.
EN
25
Sophie Tottie
23
Rundöga (Cyklop)
Filosofiska biblioteket, Kungshuset, Lunds Universitet, 2008
I Sophie Totties konst samsas många skilda saker på ett till synes
självklart sätt. Kartografi och vetenskapshistoria möter finstämd
blyertsteckning; filosofi och språk möter rumsliga upplevelser.
Totties utställningar har beskrivits som teaterstycken vars starkt
närvarande och samtidigt undflyende kvaliteter måste upplevas på
plats genom alla sinnen.
När Tottie skulle utforma ett konstverk för Filosofiska biblioteket
i Lund utgick hon från själva byggnaden, Kungshuset. Det är
ett av de äldsta husen i staden och har en speciell atmosfär och
inte minst ett mytomspunnet torn med spiraltrappa i trä. Tottie
blev inspirerad av denna trappa och dess sektionsritning, som
påminner om en kameralins. Med ritningen i åtanke skapade hon
sedan nio bilder: sex takmålningar och tre mattor. Spiraltrappans
sektioner återkommer som stiliserat motiv i konstverkets olika delar.
Verkets titel, Rundöga (Cyclop), anspelar på tanken om trappan
som kamera, men är också i mer allmän mening en anspelning på
kunskapens och tankens koppling till seendet. De fyra målningarna har getts motiv ur vetenskapshistorien:
Venus trädgård, det historiska Bagdads cirkelformade stadsplan,
labyrinten i Chartres och Tycho Brahes bild av universum. Den
sammanhållande formen är trapphuset. Såväl i den befintliga
arkitekturen som i verket utgör trappformen en koppling mellan
himmel och jord. Att åskådliggöra tänkandet i bilder är en strategi
som Tottie konsekvent använder i sitt mångbottnade och föredömligt tankeinspirerande konstnärskap.
Sophie Tottie, född 1964 i Stockholm. Verksam i Berlin och
Stockholm. Utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm
1986–1991. Professor vid Konsthögskolan i Malmö 2001–2009 och
vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm sedan 2012.
UL
26
Thale Vangen
24
Snabel
Backaskolan, Lund, 2013
Thale Vangen iscensätter sammanhang som känns på samma gång
bekanta och främmande, inbjudande och skrämmande. Hennes
konst verkar röra sig i en egen dimension, i en unik symbolvärld.
Med en bakgrund som biolog använder Vangen djurens skepnader
som ett spel med identiteter och kroppsupplevelser. Hennes konst
väcker betraktarens intresse med förflyttningar: genom rörliga
mekaniska delar eller bara tankens flykt.
Djur, maskering och förvandling var temat när ett 80-tal elever
från Backaskolan blev delaktiga i utförandet av ett nytt konstverk
till deras skolgård. Tillsammans med Vangen och en konstpedagog
utforskade de temats olika möjligheter. Konstnären själv var först
inte helt på det klara med vilket uttryck hennes verk skulle få, men
det klarnade under övningarna med barnen. Genom att maskera
sig kan man bli en annan, anta ett nytt utseende för att skrämmas,
förföra eller försvinna. I djurens värld, liksom i människans, sker
dessa förvandlingar ofta: vi iklär oss en kostym eller en uniform,
något som kan ge rätt signaler till omgivningen. Ibland vill vi
smälta in som en kameleont, ibland vill vi sticka ut ur mängden som
en påfågel.
Förvandlingen som sker bakom masken känns även inombords.
Bakom en lejonmask kan vi få djurets kraft, styrka och mod. Genom
att smälta in i omgivningen kan vi få vara i fred, hitta en fristad.
Konstverket Snabel är både en skulptur och en mask. Genom att
interagera med verket förvandlas betraktaren för en stund till något
som bara fantasin kan sätta gränser för. Thale Vangen, född 1974 i Drammen, Norge. Verksam i Malmö.
Utbildad vid Konsthögskolan i Malmö 2005–2010. UL
27
Magnus Wallin
25
Den röda soffan
2008, Gruppboendet Vattugatan 15, Södra Sandby
Som betraktare av Magnus Wallins konst ställs man inför insikten
att människan ständigt måste förhålla sig till sin egen kroppslighet.
Kroppen blir en kammare i gränslandet mellan det levda livet,
normativa ideal och vetenskapliga metoder. I sina animerade filmer
och installationer har Wallin kombinerat en bildkultur med rötter
i konst- och medicinhistorien och det samtida dataspelets virtuellt
uppbyggda verklighet.
Wallins konstnärskap som rymmer många aspekter, från
tekniska underverk via makabra uppvisningar till värnandet
om mänsklig gemenskap. Dessa tycks samsas utan egentliga
motsättningar. För Vattugatan, ett servicegruppboende för
rullstolsburna med synnedsättningar, har Wallin skapat Den röda
soffan. Utgångspunkten har varit den så kallade ”ljugarbänken”,
en sittmöbel som förr ofta fungerade som samlingsplats på mindre
orter. Ljugarbänken var också en viktig del av det offentliga
rummet, en plats för förutsättningslösa möten och samtal. Wallin
har låtit sin ljugarbänk få signalröd färg, som för att påminna om
hur viktigt småprat och andrum är för människans tillvaro.
Den röda soffan på Vattugatan gestaltar även mänsklig närvaro
genom sin form. Dess ena armstöd är en avgjutning i brons av
armen från den äldre man som också valde platsen för verket. Han
hade arbetat fysiskt med sina händer under hela sitt liv. Verket
blir på så sätt en lek med tanken att kunna överföra kroppslig och
historisk erfarenhet genom att vidröra människokroppens former.
Magnus Wallin, född 1965 i Kåseberga. Verksam i Malmö.
Utbildad vid Det Kongelige Kunstakademi i Köpenhamn
1989–1995.
EN
28
John Wipp
26
Spectacolore
Svaneskolan, Lund, 1970
”Jag tittar gärna på världen i små vattenpölar, där allting är upp
och ner”, sade John Wipp en gång. I hans måleri dubblerades och
speglades också världen i ständigt nya avbilder. Gärna skildrade
han det frånvända och det dolda. Vattenytans spegling som återger
skiktade landskap återkommer ständigt som motiv. Särskilt omtalade är de målningar där Wipp sågat underlagets yttre form så att
det ska följa motivets form. Motivet griper då in i den omgivande
väggen på ett fascinerande sätt; en spännande metod för att låta
konst och verklighet mötas.
1967–1970 utförde Wipp en totalinstallation i Svaneskolans aula.
Inredning, ljussättning och rumslighet blev delar av ett speglande
landskap. Wipp hade tidigare under sextiotalet skapat små lådor
med lock som när de öppnades uppvisade ett miniatyrlandskap. På
insidan av lådornas lock syntes en himmel med moln, på utsidan
en natthimmel. Underdelen av lådorna visade ett skiktat, kulissliknande landskap. Denna princip, med en landskapslåda som kan
stängas för att simulera natt, genomfördes sedan i jätteformat för
Svaneskolan. I taket hänger speglande moln av aluminium, lysrören
är utformade som skinande blixtar, en väldig regnbåge i polyester
spänner över rummet, en större målning visar en sommarhimmel,
stolarna är färgade i grönt och blått för att inge känslan av hav…
Resultatet är någonstans mellan landskapsmåleri, scenografi
och ett omslutande diorama. Spectacolore överför på ett intressant
sätt miniatyrlådans idé till det rumsliga. Verket skapar inte illusion
om ett riktigt väderlandskap; istället tycks uttrycket vinna på
Wipps medvetna fasthållande vid
miniatyrens kulissliknande värld.
John Wipp, född 1927 i
Stockholm, avliden 2005 i
Lund. Utbildad vid Konstfack
i Stockholm 1946–1952.
Professor i måleri vid Kungliga
Konsthögskolan i Stockholm
1968–1971.
EN
29
Anders Österlin
27
Väggrelief
Tunaskolan, Lund, 1966
Anders Österlin var kanske främst målare, men också skulptör,
tecknare, grafisk formgivare och designer. En skicklig utövare
och uppskattad samarbetspartner inom flera områden, särskilt
uppmärksammad för sitt samarbete med John Melin.
Tillsammans formgav Melin och Österlin trycksaker för
Moderna Museet i Stockholm och för konsthallarna i Lund och
Malmö. Österlin samarbetade även med leksaksfabrikören Brio.
Ett av de mer kända projekt som han var inblandad i var utsmyckningen av T-Centralen i Stockholm tillsammans med keramikern
Signe Persson Melin 1956–1957. Den bygger på ett rytmiskt
formspråk som resenärens öga gärna vill följa.
Något likande kan sägas om den fasadrelief som Österlin
skapade tio år senare för Tunaskolan i Lund. Också här var det
fråga om ett väggfast verk. Med betonggrund och massproducerade
porslindelar från badrums- och elektronikprodukter ger verket ett
säreget uttryck av pop, montage och flyende rörelse. Reliefens
struktur har med rätta liknats vid en animerad film. Formerna tycks
fyllas av liv när betraktaren låter blicken glida över betongfacken
med de vita, röda och blå keramiska reservdelarna. Verket knyter
härigenom an till ett centralt tema i sextiotalets konst: upprepningen, det seriella. Konsten under denna tid skapades gärna i
serier, som kopior eller som rytmer och strukturer.
Anders Österlin, född 1926 i Malmö, avliden 2011 i samma
stad. Självlärd. Bildade tillsammans med C.O. Hultén och Max
Walter Svanberg gruppen Imaginisterna som existerade 1945–1956.
EN
30
Karta över
#sekonsten
offentlig konst
i Lund
Upptäck din offentliga konstskatt
i Lund – inne på Lunds konsthall
och på konstrundor i staden.
ö
enh
Sv
n
äge
gsv
24
20
8
SANKT HANS
BACKAR
Norra Ring
16
en
15
gen
evä
eting
NORRA
KYRKOGÅRDEN
6
G
5
13
ata
reg
vä
ge
n
LUNDAGÅRD
äg
av
rn
23
en
26
Trollebergsvägen
2 22
To
12
CENTRALSTATION
ie
ga
el
Br
yg
Fj
n
Kung Oskars väg
BOTANISKA
TRÄDGÅRDEN
9
llgata
a Va
Östr
19
n
STORTORGET
Lund
21 centrum
STADSPARKEN
14
Ri
ng
vä
n
en
ad
lan
sp
E
dra
ge
Sö
10
n
Södra väge
av
äg
en
11
Torna
Hällestad
Genarp
Byvägen
Bygata
n
väg
gen
elöv
s
Kyrkovä
1
Göd
gen
Byvä
en
Tv
ed
ör
17
He
cka
ber
gav
äge
n
E22
16
Solbjersvägen
Sölvegatan
16
Ut
m
27
3/7
ks
vä
ge
n
16
e
ulehe m s väg
Th
E22
ar
svä
n
lma
Spe
gen
18
gen
Sandbyvä
n
Dalby
vägen
102
E22
en
äg
rav
en
äg
Drabantvägen
ev
ing
Fly
4
llkä
Va
Stångby
25
Södra
Sandby
Dalbyvägen
Lundaväg
en
n
äge
gev
vin
Re
Häll
esta
dsv
äge
n
1. Mats Andersson, Torna Hällestad 1:3,5
Torna Hällestads skola
2. Bianca Maria Barmen, Kommer ihåg att jag såg dig
Skissernas museums skulpturpark
3. Bianca Maria Barmen, Vännens berättelse
Gymnasieskolan Vipan, Lund
4. Carl Boutard, Kugelbaum
Kulparksskolan, Stångby
5. Barbro Bäckström, Ljusspegel
Universitetssjukhuset, Entré
6. Barbro Bäckström, Skärm
Lerbäckskolan, Öresundsvägen
7. Ann Böttcher, Resan och hamnen, (Återbrukerskan)
Vipeholmskolan Aulan
8. Alexander Calder, L’un des notres
Fäladsgården, Svenshögsvägen
9. Eduardo Chillida, Rymdfält av fred
Stortorget, Lund
10. Cecilia Edefalk, Kalvbäraren
Ringvägen 1c innergård
11. Jörgen Fogelqvist, Singlande slant
Vårvädersvägen
12. Liam Gillick, Bench
Kommunhuset Kristallen, entrén
13. Tiril Hasselknippe, Surfboards
LTH, Under produktion installeras 2016
14. Olav Christoffer Jensen, Linguaphone
Färs och frosta sparbank arena, Stattenavägen
34
15. Atti Johansson, Byggstenar ur växtvärld
Kemicentrum, Lunds Universitet
16. Clay Ketter, Måltavla
Munspelets skola
17. Matts Leiderstam, Periskop
Häckebergaskolan, Örtavägen, Genarp
18. Anna Ling, Väktare
Ormen Långes förskola Huginsväg
19. Eva Löfdahl, Kalender
Högevallsbadet, entrén mot Stadsparken
20. Ingegerd Lundahl Olsson, Forntid
Bfr Ladusvalan, Sakförarevägen
21. Oscar Reutersvärd, Labyrint
Lekparken mot Svanegatan
22. Vassil Smittchiev, Skulptur
Finngatan 2
23. Sophie Tottie, Rundöga
Filosofiska biblioteket, Kungshuset
24. Thale Vangen, Snabel
Backaskolan, den nybyggda delen,
Under installation
25. Magnus Wallin, Den röda soffan
Gruppboende, Vattugatan 15
26. John Wipp, Spectacolore
Svaneskolans Aula
27. Anders Österlin, Väggrelief
Tunaskolan, fasad
35
Se konsten. Offentlig konst i Lund
13
–20
september
Kuratorer
Ulrika Liljenström
Åsa Nacking
Emil Nilsson
Debora Voges
Text
Ulrika Liljenström
Åsa Nacking
Emil Nilsson
Foto
Terje Östling
Formgivning
Kolossal, Lund
Tryck
Tryckericentralen, Lund
ISBN
978-91-88846-87-7
2014