Transcript Rapport - Villkor för lobbyism

Lobbyism – En del av det politiska systemet
Lobbyism – försök att påverka lagstiftning eller regleringar 1 – är en legitim del av det
demokratiska systemet, vare sig det utförs av enskilda medborgare, företag,
frivilligorganisationer eller PR-byråer som arbetar på uppdrag av någon annan. Den
fyller en viktig funktion eftersom den erbjuder politiker och tjänstemän information och
kunskap, ger legitimitet åt lagstiftningsprocessen, samt förankrar lagen hos berörda
aktörer.2 Lobbyism är därmed en tillgång i beslutsprocessen, och förhållandet mellan
den som lobbar och den som blir lobbad kan närmast beskrivas som ömsesidigt.3
I Sverige finns det en högst levande debatt kring lobbyism; den roll den spelar, om
olika aktörers möjlighet att påverka, men framför allt kring en eventuell reglering av
den. I diskussionen kring den senare tas ofta USA och EU som exempel på olika sätt att
just reglera lobbyismen.
Det är emellertid det politiska systemet och lagstiftningsprocessen som styr
förutsättningarna för hur lobbyismen bedrivs – och kan bedrivas - och därför skiljer sig
dessa förutsättningar åt mellan olika stater. Dessa skillnader i villkoren innebär att en
givande diskussion kring lobbyism måste ta dessa skillnader i beaktning.
I denna rapport kartläggs därför de institutionella villkoren för lobbyism i USA, EU
och Sverige. En presentation av de politiska systemen, den lobbyism som bedrivs, och
regleringen av den, görs. Framställningen söker även redogöra för kritik och de
diskussioner som förs i de olika systemen.
För en diskussion kring begreppet ”lobbyism” se Strömbäck (2011).
Bouwen (2009).
3 Möller (2009).
1
2
1
USA – ETT PERSON-CENTRERAT SYSTEM
Det
politiska
systemet
i
USA
kännetecknas
på
det
federala
planet
av
maktfördelningsprincipen, och består av tre institutioner: presidentadministrationen,
kongressen och högsta domstolen. Här kommer emellertid enbart de två förra att
presenteras.
Kongressen godkänner
presidentens nomineringar
och kontrollerar budgeten.
Kan godkänna lagar över
presidentens veto.
LAGSTIFTANDE
Kongressen
Representanthuset
Senaten
Presidenten kan lägga sitt
veto mot kongressens
lagstiftning
VERKSTÄLLANDE
Presidenten
Kabinett
Departement
Myndigheter
Figur 1. Det politiska systemet i USA.
Den lagstiftande makten – Kongressen
Den primära policy- och lagstiftande institutionen i USA är kongressen. Kongressen
består av två kamrar, representanthuset med 435 ledamöter, samt senaten med 100
ledamöter. Ledamöterna i senaten väljs på sex år, och en tredjedel av ledamöterna väljs
vartannat år, medan ledamöterna i representanthuset väljs på två år.
Ledamöterna till båda kamrarna väljs på delstatsnivå direkt av delstatsinvånarna.
Medan delstaterna i representanthuset har representation i förhållande till sin
folkmängd, sitter i senaten två ledamöter för respektive delstat. Ledamöterna
2
representerar därmed främst väljarna i sina distrikt, och är i och med det i hög
utsträckning självständiga.4
Kongressens båda kamrar är i princip likvärdiga, och båda delar arbetet mellan en
mängd utskott och underutskott. Lagförslag måste röstas igenom i bägge kamrar. Det
som skiljer dem åt är att senaten ratificerar ingångna traktat, ger råd och godkänner
presidentens utnämningar av civila och militära befattningshavare. Representanthuset
är den första att ta beslut om budgeten. Det praktiska arbetet i kamrarna skiljs också åt
på det sätt att i representanthuset kan en stark talman i princip styra med järnhand,
medan det i senaten finns utrymme för diverse fördröjningstaktiker, såsom filibuster5.
En avgörande maktfaktor är att kongressen ensam tar beslut om tilldelning av federala
pengar, vilket innebär att det på den inrikespolitiska kartan är kongressen som har mest
makt.6
Den verkställande makten – Presidenten
Den verkställande makten består av presidenten och presidentadministrationen,
departement, samt myndigheter. Presidenten väljs av ett elektorkollegium, där varje stat
får lika många elektorer som de har senatorer och representanter. I praktiken väljs
presidenten emellertid snarare direkt av folket.
Presidenten föreslår civila och militära befattningshavare, är överbefälhavare, och
kan komma med lagstiftningsförslag. Han har även vetorätt. Det är också presidenten
Representanthusets webbplats: http://www.house.gov/content/learn/ (hämtat 2012-04-23), Senatens
webbplats: http://www.senate.gov/pagelagout/legislative/d_three_sections_with_teasers/processhtm
(hämtat 2012-04.23),
5 Filibuster innebär att en eller flera senatorer håller anföranden oavbrutet så länge de orkar, oavsett
ämne, och kan följaktligen fördröja eller förhindra ett lagförslag även om det finns majoritetsstöd för
detta.
6 Schmidt mfl. (2012)
4
3
som kungör lagar och kan utfärda order för alla federala myndigheter. Kabinettet, som
består av presidenten, vice presidenten samt ministrarna, fattar inga kollektiva
regeringsbeslut, utan presidenten och ministrarna fattar sina egna beslut enligt
enrådighetsprincipen. Regeringsdepartementen är s.k. ministerförvaltningar där
ministern kan liknas vid en verkställande direktör i ett företag.7
Lagstiftningsprocessen
Standardproceduren för lagstiftningsprocessen är att ett förslag introduceras av en
kongressledamot, eller att presidentadministrationen kommunicerar ett förslag till
talesmannen och ordförande för senaten. Utifrån politikområde får relevant utskott
behandla frågan, vilket kan inkludera öppna utfrågningar, förändringar i förslaget, och
slutligen röstning om det förändrade förslaget. Utskotten är således mycket mäktiga.8
Om förslaget går igenom, hamnar det i kongressen. I båda kamrar är det enkel majoritet
som gäller, men eftersom det i senaten är möjligt att tillgripa fördröjningstaktiker,
försöker man få till en supermajoritet, eftersom det exempelvis behövs tre femtedelar av
kammaren för att kunna avbryta en filibuster.
Om förslaget går genom i en kammare, så måste det gå genom i den andra
kammaren i exakt samma format. Om det passerar i den andra kammaren, men i
förändrat format eller innehåll, så finns det två möjligheter. För det första kan det ske en
förhandling mellan de båda kamrarna, där de röstar på varandras förslag tills det finns
en enighet. Den andra möjligheten är att tillsätta en ”conference committee” med
representanter från båda kamrarna för att förhandla fram en kompromiss, som sedan
7
8
Nelson (2009).
Hallenberg (2008).
4
båda kamrarna kan rösta på. När ett lagförslag godkänns i kongressen, så skickas den till
presidenten för underteckning. Presidenten har då tre val: (1) att underteckna den så att
den blir gällande lag, (2) inte göra någonting, vilket innebär att lagförslaget blir lag efter
10 dagar, eller (3) lägga in sitt veto. Om presidenten lägger sitt veto, kan kongressen
välja att övertrumfa vetot genom att åter rösta för förslaget, med två tredjedelarsmajoritet i båda kamrar.9
Lagstiftningskalendern är organiserad utifrån tvååriga kongresser. Tusentals förslag
introduceras varje kongress, men de flesta blir aldrig lag. Många dör i utskotten, då de
röstas ner eller inte ens behandlas. Andra dör i kongressen eller när presidenten lägger
in sitt veto. Dessutom dör ett förslag automatiskt om det inte tas upp för röstning under
den tvååriga kongressen.
Det politiska systemet i USA karakteriseras således av en hög grad av demokratisk
ansvarighet genom direktval av beslutsfattarna och lagstiftarna, och en låg sannolikhet
för policyförändringar eftersom lagstiftningsproceduren leder till att fler förslag
försvinner än blir lag.10
Lobbyism i USA
Lobbying har varit en del av det politiska systemet i USA så gott som från början. Den är
därför central, och ses som en del av lagstiftningsprocessen. Det går därmed att tala om
lobbyismen i USA som institutionaliserad. Till detta finns framför allt två anledningar.
För det första beror det på konstitutionens utformning och innehåll, vilken inkluderar
frihet att bilda grupper baserade på särintressen. För det andra handlar det om själva
9
Wilson (2011).
Schmidt mfl. (2012).
10
5
strukturen i det politiska systemet självt; kongressledamöterna är valda av väljare i sina
respektive distrikt och delstater. Detta innebär att ledamöterna först och främst
representerar dessa väljare, och andra förpliktelser kommer sekundärt.
I Washington är det vanligt att PR-byråer företräder sina kunder, och är de som
lobbar. Dessa lobbyister riktar framför allt in sig på kongressledamöter, men även
Högsta domstolen, samt olika byråer och myndigheter.11
Reglering av lobbyism i USA
Baserat på teorin om att korruption inte blomstrar i solsken, har kongressen stiftat lagar
som kräver att lobbyisterna öppet redovisar sina aktiviteter. De första lagarna var inte
särskilt stränga, men banade väg för en legitimering av lobbyism.12
Regleringen av lobbyism har redan från början varit en dragkamp, där lobbyister
motsätter sig fler, och mer ingripande reglering. Samtidigt handlar dessa invändningar
primärt om nyanser, än om ett dåligt samvete pga. otillbörligt handlande. 13 Linjen
mellan rimlig öppenhet och trakasserier som praktiskt taget skulle förbjuda medborgare
att, med legitima syften, göra en framställan till sin egen stat, är enligt många tunn.
Exempelvis skulle vissa av de förslag som framfördes på 1970-talet innebära att så gott
som alla som skrev till sin kongressledamot, skulle behöva registrera sig som lobbyist,
eller riskera att begå ett brott.14
Mahoney (2008).
Ibid.
13 deKieffer (2007).
14 Gelak (2008).
11
12
6
The Federal Regulation of Lobbying Act (1946). En ”solskenslag” som innehöll krav på
tre punkter: lobbyisterna skulle (1) visa vad de gjorde, (2) på uppdrag av vem, och (3)
med hur mycket betalt.
Lobbying Disclosure Act (1995). Den nuvarande lagen kräver att lobbyister registrerar
sig hos senaten, och att de regelbundet rapporterar hur mycket pengar de spenderat på
påverkansarbetet, samt vilken fråga de arbetat med. PR-konsulter måste även
rapportera vem som är deras klient.
Honest Leadership and Open Government Act (2007). Lagen förstärker Lobbying
Disclosure Act, och innehåller bl.a. ett strängare krav på öppenhet av lobbyingaktiviteter
och finansiering. Den innehåller även begränsningar för vilka gåvor kongressledamöter
och deras anställda kan ta emot, såsom att PR-konsulter inte får resa med
kongressledamöter eller köpa mat till dem eller deras tjänstemän.
Debatten kring lobbyism
Kritiken och diskussionen i USA rör sig framför allt kring det politiska systemet, men
även kring lobbyismen och regleringen i sig. En första kritik som riktas är den mot
konkurrensen vid val, eller snarare bristen på konkurrens. I USA drivs valsystemet av
pengar, den som har mer har också större sannolikhet att vinna. Få politiska kandidater
har själv dessa pengar, och de är således beroende av olika bidragsgivare, vilka senare
förväntar sig att deras fråga/frågor ska drivas av ledamoten. En annan del i detta är att
den sittande ledamoten så gott som alltid har en fördel: distrikten är demografiskt säkra,
ledamoten får sina resor hem till distrikten sponsrade av kongressen, liksom gratis
porto.
Dessutom
möter
en
förmodad
motkandidat
problem
när
det
gäller
namnkännedom. Väljarnas namnkännedom om den sittande ledamoten resulterar
7
många gånger i att ingen kan utmana denne.15 Samtidigt kan denna namnkännedom ses
som en konsekvens av att ledamöterna hålls som ansvariga av sina väljare, och att de
därmed tvingas svara på dessas krav. Det är eftersom de så ofta svarar på väljarnas
preferenser, som de väljs om. När de misslyckas med detta kan de, och blir ofta,
bortvalda.16
Den kritik som riktar sig mot regleringen av lobbyism handlar ofta om att den inte
är tillräckligt hård, och att de intressen som har mest pengar är mest framgångsrika.17
Kritiken riktar även in sig på den stora makt och inflytande som lobbyisterna har. Detta
beror dels på deras penningstyrka och deras skicklighet att få igenom sina förslag, dels
på det ovan diskuterade systemet där ledamöter är självständiga och framför allt
representerar de som stödjer dem.18
Krav på ökad reglering har systematiskt bemötts med argument om att lobbying är
en form av yttrandefrihet. Lobbyister lobbar framgångsrikt mot reglering, och tenderar
vattna ur förslag om ökad kontroll. En stötesten är exempelvis hur lobbyism ska
definieras, vad som utgör ”intressegrupper” och vad som utgör ”lobbying”.19
Alla försök till ökad regleringar som görs handlar inte enbart om att stärka
demokratin och transparensen. Många PR-byråer som driver på lagstiftningen har
främst gjort det i syfte att få en officiell status som en sorts licenserad lobbyist. Detta
skulle ge konkurrensfördelar gentemot nya aktörer eftersom regleringen i sådana fall
skulle kunna komma att gynna de som redan är inne i systemet.
Iyengar, (2010).
Kaiser (2010).
17 New York Times, 2005.
18 Mahoney (2008).
19 Greenwood & Thomas (1998); Naurin (2011).
15
16
8
KOMMENTAR
Larry D. Meyers, PR-konsult, Meyers & Assoicates
Lobbyism – eller påverkansarbete som vissa föredrar att kalla det – är en positiv och
nödvändig kommunikationsprocess för att påverka beslutsfattande och handlar inte
enbart om kontakt med regeringsrepresentanter. Det handlar om en process för att
beslutsfattare ska få rätt information vid rätt tid, så att de kan fatta korrekta beslut.
Medan en beslutsfattare ofta har begränsat med erfarenhet och information om
sakfrågan, så har en erfaren lobbyist ett institutionellt minne och kunskap att skapa
rekommendationer, förutse utmaningar och till och med skapa en ”win-win” situation
som lösning till ett svårt beslut. Målet med lobbyism är därför att påverka beslut på ett
så korrekt sätt som möjligt. För att förstå att det inte är något konstigt med lobbyism,
kan man tänka på påverkan som: 1. En advokat i rätten som hjälper sin klient påverka
domarens beslut, 2. Public relations- och reklambyråer som påverkar olika publiker att
agera, eller köpa en vara eller service, eller 3. Lobbying för att påverka beslut som tas av
kongressledamöter.
Alltför ofta i en situation där en lobbyist förlorat ett beslut, så måste den förlorande
sidan hitta en ursäkt för att förklara förlusten, eller misskreditera den andra sidan.
Eftersom få medborgare förstår lobbyism och lobbyister, så är det lätt att skylla på
”lobbyister” eftersom det är ett vagt begrepp. Samtidigt tillåter det förloraren att undvika
att skylla på beslutsfattarna, som de behöver ha en god relation med. Media är duktiga
på detta. Ofta vill de begränsa informationsflödet för att influera beslutsfattare, och detta
sätter dem i konflikt med lobbyister, vilket leder till att de ställer professionell lobbyism i
dålig dager.
9
Lobbyism på regeringsnivå är mycket reglerad vilket gör att processen är väldigt
transparent. PR-byråer och f.d. kongressledamöter som arbetar som ”rådgivare” behöver
emellertid inte registrera sig, vilket jag anser att de borde göra. Jag anser att regleringen
är bra, men den kunde gå längre. Exempelvis behöver lobbyingaktiviteter av media
genom ledare, reklam osv. inte rapporteras. Med tanke på den makt media har, så borde
även detta regleras.
Det som är bra med regleringen är att den tillförsäkrar riktighet och sanning genom
transparens. Det som är negativt är kostnaden och tidsåtgången. Att förbjuda lobbyister,
beslutsfattare och tjänstemän att äta ihop begränsar i mycket möjligheten att lära känna
varandra, och därmed begränsas möjligheten att bygga förtroende och förståelse. Genom
att lätta på förbudet om middagar skulle kommunikationen förbättras, samtidigt som
man skulle kunna ha kvar en begränsning i hur mycket middagen får kosta.
Lobbyism – ”påverkan” är egentligen ett bättre och mer positivt begrepp – är
konsten att förstå processen och sakfrågan. En professionell lobbyist får bara en chans.
Eftersom lagstiftningsprocessen är så synlig genom media, kommer en lobbyist att
förlora trovärdighet och möjligheten att arbeta i framtiden om hen lämnar oriktig eller
ofullständig information till en beslutsfattare.
EU – LÅNGT TILL MAKTHAVARNA
I den Europeiska unionen – EU – samlas den lagstiftande och verkställande makten i tre
institutioner:
Europeiska
kommissionen,
Europeiska
unionens
råd
-
kallat
ministerrådet 20 - samt Europaparlamentet. EU är på en och samma gång både
övernationell, dvs. de lagar som stiftas gäller oavsett land, och internationell då
20
Ska inte förväxlas med Europeiska rådet som består av stats- eller regeringscheferna i medlemsstaterna.
10
lagstiftningen, framför allt genom ministerrådet, bygger på förhandlingar mellan
länderna.
EUROPEISKA
KOMMISSIONEN
Generaldirektorat
Föreslår
lagstiftning
EUROPAPARLAMENTET
Utskott
MINISTERRÅDET
Kommittéer
Figur 2. Det politiska systemet i EU.
Europeiska kommissionen – Föreslår lagstiftning
Den Europiska kommissionen har framför allt tre uppdrag, den föreslår lagstiftning,
överser implementering och tillämpning, samt sköter budgeten. Den kan således liknas
vid en regering. Kommissionen består av en kommissionär från varje medlemsland, och
dessa betraktas som jämlika, och leds av ett kollegium som består av kommissionärerna.
Dessa ska agera i unionens intresse, inte i sina egna staters. Varje kommissionär har ett
kabinett som bl.a. ger politisk rådgivning.21
Kommissionens arbete sköts i huvudsak genom de 36 generaldirektorat (DG), med
hjälp av en administrativ service (EU-service), vilken består av ca 17 000 anställda. DG:s
21
Bouwen (2009).
11
kan liknas vid Sveriges departement, och leds av en generaldirektör som är underställd
en kommissionär. Varje DG har ansvar för ett politikområde: de förbereder lagförslag,
och om detta stöds av majoriteten av kommissionärerna, även beredningen inför
parlamentets och ministerrådets sammanträden. Beslut om lagförslag tas med absolut
majoritet av kommissionärerna.
Inom kommissionen tillämpas ett kommittéförfarande, vilket innebär att de olika
DG:s
fortlöpande
konsulterar
experter,
företrädare
för
medlemsstaterna
och
intressegrupper när de bereder och undersöker specifika sakfrågor som faller inom EU:s
lagstiftningsområde. Kommittéerna – även kallade expertgrupper - kan vara med och
utarbeta lagförslag och politiska initiativ, förbereda delegerade rättsakter, eller
implementera gällande lagstiftning, pågående program och politiska initiativ. I april
2012 fanns det strax över 820 kommittéer.22
Ministerrådet – En del av den lagstiftande makten
EU har ett två-kammarsystem för lagstiftningen, där ministerrådet representerar
”staten”, medan Europaparlamentet representerar ”medborgarna”. Tillsammans stiftar
de lagar samt utövar budgetfunktionen. Rådet är emellertid mäktigare än parlamentet,
och det huvudsakliga beslutsfattande organet i EU. Officiellt finns det bara ett råd, men
olika ministrar möts i olika konstellationer, såsom Rådet för ekonomiska och finansiella
frågor (EcoFin) eller Rådet för jordbruk och fiske. Dessa råd består då av en minister
från varje medlemsstat utifrån politikområde, och beslutar om förslag som getts av
kommissionen. Förutom att stifta lagar, är ministerrådet även samordnare av EU-
Europeiska kommissionens webbplats: http://ec.europa.eu/transparency/regexpert/ (hämtat: 201204-22); Warleigh (2002).
22
12
ländernas övergripande ekonomiska politik, ingår avtal mellan EU och andra länder,
godkänner EU:s årliga budget, utformar EU:s utrikes- och försvarspolitik, samt
samordnar EU-ländernas rätts- och polissamarbete.23
I den ordinarie lagstiftningsprocessen måste både parlamentet och ministerrådet
godkänna kommissionens utkast till lagstiftning, och båda kan också göra ändringar.
Som ett första steg bereds förslag av omkring 150 kommittéer och arbetsgrupper som
består av företrädare för medlemsstaterna samt kommissionen, innan förslagen slutligen
bereds av ”Ständiga representanternas kommitté” (Coreper). Dessa beredningar är
framför allt förhandlingar kring tekniska detaljer i förslagen. Efter beredningarna tas
förslaget upp i ministerrådet.24
Europaparlamentet - Den andra delen av den lagstiftande processen
Europaparlamentet består av direktvalda ledamöter från respektive land, nu 754
ledamöter (parlamentariker), som väljs i direktval på fem år. Majoriteten väljs som
representanter för sitt land, medan det i fem fall handlar om ledamöter som
representerar en geografisk valkrets i hemlandet. Ledamöterna väljs på ett ”obundet
mandat” vilket innebär att de inte kan förbindas eller förpliktigas att rösta på ett visst
sätt.
Parlamentet är den andra lagstiftande institutionen och utövar även, tillsammans
med ministerrådet, budgetfunktionen. Därtill utövar den politisk kontroll över de flesta
av unionens institutioner, organ och byråer, samt väljer kommissionens ordförande.
23
24
Ministerrådets webbplats: http://ec.europa.eu/ministerradet/ (hämtat: 2012-04-29); Warleigh (2002).
Saurugger (2009).
13
Parlamentet leds av en talman, och parlamentarikerna organiseras efter politisk
samhörighet
i
olika
politiska
grupper
25
,
vilka
spelar
en
central
roll
i
lagstiftningsprocessen. Institutionen består av flera olika organ; utöver presidiet och
talmanskonferensen finns det 20 ständiga utskott som ansvarar för beredning av
ärenden utifrån sakfrågan. Därefter tas förslaget upp till omröstning i parlamentet där
beslut tas med enkel majoritet.
Bara en handfull av kommissionens förslag hamnar i papperskorgen, vilket innebär
att så fort beslutsprocessen har börjat rulla, så är sannolikheten hög att ett förslag blir
till lag.26
Lobbyism i EU
De senaste två decennierna har tillväxten av lobbyism i EU varit stor. Ökningen av
lobbyister kan framför allt spåras till utvidgningen av EU:s lagstiftningskompetens; ju
fler områden som innefattas i denna,27 desto fler har anledningar att bedriva lobbyism
för sin fråga. Med denna expansion av områden har det också blivit allt svårare för dess
institutioner, och kommissionen i synnerhet, att besitta all den kunskap som behövs.
Därmed har lobbyisterna också kommit att bli en stark tillgång i policy- och
lagstiftningsprocessen.28
Aktuella siffror pekar mot att det finns ungefär 15 000 lobbyister och 2 500
lobbyorganisationer i Bryssel, medan nära 70 000 individer kontaktar parlamentet och
Europeiska folkpartiets grupp (EPP), Gruppen Progressiva förbundet socialdemokrater (S&D), Gruppen
Alliansen liberaler och demokrater för Europa (Alde), Gruppen De gröna /Europeiska fria alliansen
(G/EFA), Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR), Gruppen Europeiska enade
vänstern/nordisk grön vänster (GUE/NGL), samt Gruppen Frihet och demokrati i Europa (EFD).
26 Europeiska kommissionens webbplats:
http://ec.europa.eu/transparency/regexpert/faq.cfm?aide=2&lang=SV (hämtat: 2012-04-28).
27 Studier visar på att ungefär 80 procent av nationella lagar i EU:s medlemsländer kommer från EUnivån.
28 Coen & Richardsson (2009).
25
14
dess ledamöter varje år.29 Enligt parlamentets register är gruppen som innefattar ickestatliga organisationer, plattformar och nätverk den största, tätt följd av gruppen som
innefattar bransch- och yrkesorganisationer, och därefter företag och koncerner.30
Ministerrådet är den institution som är minst tillgänglig för lobbyisterna i EU, och
de hänvisar framför allt lobbyister vidare till kommissionen. Detta innebär inte att ingen
lobbying sker gentemot de representanter som ingår i ministerrådet. Eftersom detta
består av respektive medlemslands minister för politikområdet, så riktas lobbyismen
istället mot dessa i respektive hemland, och mot respektive regering.
Parlamentet är däremot mycket intressant för lobbyister. Här kan ändringar i
lagförslag göras, och dessutom antas de här. Parlamentarikerna är ofta lättillgängliga,
och systemet inbjuder på många sätt till lobbying.
Kommissionen erbjuder även stor tillgänglighet för intressegrupper via sina DG:s
och kommittéförfarandet. Att det är här som lagstiftningen initieras gör institutionen
mycket intressant för lobbyisterna.31
Reglering av lobbyism
Den ökande andelen intressegrupper har lett till fler regleringar, initierade både av
intressegrupperna själva och av EU-institutionerna. Till skillnad från USA, så har EU
emellertid en mindre formell och strikt reglering av lobbyism, och de tre
nyckelinstitutionerna har tidigare utvecklat egna system för arbetet med lobbyister, men
gick 2011 samman, och har nu ett gemensamt system.
Warleigh & Fairbass (2002).
Europeiska parlamentets webbplats: http://europarl.europa.eu/ (hämtat 2012-04-28).
31 Warleigh & Fairbass (2002).
29
30
15
Kommissionen
Code of conduct (1992, 1994). Detta var kommissionens första steg mot reglering. Det
var en allmänt hållen uppförandekod som var både frivillig och självreglerande. Den
innehöll ”minimikrav” som innefattade att lobbyisten skulle agera ärligt och deklarera
intresset den representerade, inte komma med vilseledande information, samt inte
erbjuda några former av mutor för att få tillgång till information. 32 1994 arbetade
kommissionen, tillsammans med en grupp 25 PR-byråer, fram en uppförandekod som
gällde alla lobbyister som arbetade mot EU-institutionerna. Den innehöll tolv regler som
bl.a. inkluderade krav på att lobbyisten skulle uppge namn och organisation, vilket
intresse personen företrädde, vara ärlig etc.
Register of interest representatives (2008). Redan 2005 lanserade kommissionen ett
öppenhetsinitiativ (transparency initiative), men det var först 2008 som kommissionens
register över lobbyister skapades. Detta var ett frivilligt register som syftade till att
förtydliga gränsen mellan näringsliv och politik, öka transparensen och (därmed)
legitimera relationen mellan dem. Intressegrupper som registrerar sig skulle uppge mål
och uppdrag, samt inom vilket politikområde deras intresse låg, liksom finansiell
information genom att beräkna kostnaden för påverkansarbetet. Vidare skulle
registrerade grupper samtycka till den uppförandekod som framtagits, vilken innehöll
regler för intresserepresentanter och deras kontakt med kommissionens anställda.33
Obradovic (2009).
Europeiska kommissionens webbplats: http://webgate.ec.europa.eu/transparency/regrin/welcome.do
(hämtat: 2012-04-29).
32
33
16
Europaparlamentet
Register & reglering (1996, 1997). Reglering av lobbying infördes 1996, och denna
innebar
att
lobbyisterna
var
tvungna
att
registrera
sig
och
skriva
under
uppförandekoderna i utbyte mot en ackreditering, vilken gav passerkort och tillgång till
parlamentet.34 1997 fördjupades reglerna, och uppförandekoden blev mer omfattande.
Lobbyister skulle exempelvis uppge vems eller vilkas intressen de företrädde, inte
försöka få tag på information på ett oärligt sätt eller sprida dokument. För att få sina
passerkort förnyade var de registrerade lobbyisterna tvungna att varje år lämna in en
rapport innehållande en beskrivning av vad de gjort under året för att påverka
beslutsfattandet i parlamentet. Om någon lobbyist bröt mot ordningsreglerna kunde
passerkortet dras in för personen i fråga och eventuellt även för den PR-byrå personen
representerade.35
Kommissionen, parlamentet & ministerrådet
Joint transparency register (2011). Lobbyister måste nu bl.a. uppge namn och
kontaktuppgifter, vem som är juridiskt ansvarig för verksamheten, verksamhetsområde,
intresseområde, verksamhetsländer och nätverkstillhörighet. Även en ekonomisk
redovisning krävs, där olika regler gäller för olika typer av organisationer 36. Registret
innefattar även en uppförandekod som inkluderar 9 gemensamma punkter som i mångt
liknar de som både kommissionen och parlamentet tidigare haft, samt ytterligare tre
Europaparlamentets arbetsordning: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=//EP//TEXT+RULES-EP+20120611+ANN-10+DOC+XML+Vo//SV&language=SV&navigationBar=YES
(hämtat: 2012-05-02).
35 Europaparlamentets arbetsordning.
36 Företagsegna lobbyister samt branschorganisationer ska exempelvis göra en uppskattning av kostnaden,
medan icke-statliga organisationer, tankesmedjor etc. Ska ange den totala budgeten samt främsta
finansieringskällorna. Bilaga X Bilaga 2 B
34
17
specifika som riktas mot de som vill ha ackreditering till parlamentet. Registret
innehåller även en varningsmekanism som ger möjlighet att upptäcka och hantera
eventuella överträdelser.37
Debatten kring lobbyism
Lobbying inom EU bedrivs inte heller utan att kritik riktas mot den. Liksom i USA rör
sig diskussionen mycket kring den demokratiska aspekten, och i vilken utsträckning de
som ingår i lagstiftningsprocessen, och är demokratiskt ansvariga, kan ställas till ansvar.
Mot
kommissionen
riktas
oftast
kritiken
mot
expertgruppsförfarandet.
Expertgrupperna skulle kunna liknas vid de svenska remissorganen, men, liksom ovan
presenterades, kan dessa grupper även vara med och utforma förslagen. De som ingår i
dessa grupper är oftast företrädare för ett specifikt intresse, med målet att påverka
lagförslaget till sin egen favör.38
När det gäller ministerrådet riktas kritiken mot att de representanter som ingår i de
olika råden, inte är direktvalda. Detta, menar kritikerna, innebär att kedjan för att hålla
dem som demokratiskt ansvariga är längre. Denna kritik är emellertid inte samstämmig.
Det finns de som pekar på att medlemmarna i ministerrådet är folkvalda och
representerar respektive medlemsland, och de kan därmed indirekt ställas till ansvar
genom sina regeringar.
Ledamöterna i parlamentet är direktvalda som representanter för respektive
medlemsland. Detta innebär problem för parlamentarikerna att möta krav från väljarna.
Till detta ska läggas att parlamentarikerna väljs som representanter för ett parti i
37
38
Europaparlamentets arbetsordning.
Holm (2009).
18
medlemslandet, medan de i parlamentet ingår i politiska grupper som samlar många
olika partier. Detta förhållande innebär bl.a. att om parlamentarikern siktar på att bli
omvald, så bör hen först och främst svara på krav från partiet, och inte partigruppen. Det
är även möjligt att hävda att den demokratiska kedjan här bryts när politiker ställer upp
med sakfrågor och åsikter som är andra än de som drivs i parlamentet och av
partigruppen. Eftersom det är på basis av vissa sakfrågor och vissa positioner som
politikern går till val, och väljaren röstar, behövs det även kunskap om parlamentarikern
faktiskt har gjort det hen sagt sig driva, för att kunna kräva ansvar. Generellt så vet inte
väljarna var de politiska grupperna står i en specifik sakfråga, de vet inte hur de agerat i
denna fråga, och de kan därmed inte heller rösta ut dem om de agerat på annat sätt än
de sa sig göra.39
En stor del av kritiken mot lobbyism hänger alltså samman med tanken om EU:s
”demokratiska misslyckande”, dvs. om det av medborgarna upplevda långa avstånd
mellan dem och EU, och att den nationella politiken ses som viktigare än den
europeiska. Detta avstånd, som också är faktiskt, leder till att både ledamöterna i
ministerrådet och parlamentarikerna, även om de är förtroendevalda, har mer autonomi
i beslutsfattande i EU, än vad som är fallet på den nationella arenan. Denna kritik
hänger även samman med den maktobalansen mellan olika intressen, vilket understöds
av majoritetsinstitutioner, och specifika intressen som kan lägga stora resurser på att
driva sin fråga, samt den generella avsaknaden av transparens i institutionerna.
Till skillnad från USA så kännetecknas således EU av sämre möjlighet att ställa
politiker till ansvar, och en hög sannolikhet för policy-förändringar.
39
Mahoney (2008).
19
KOMMENTAR
Catherine Stuart, Interel EU
Som jag ser det är lobbyism en nödvändig, men ofta missförstådd aktivitet, som alltid
har varit en del av samhället och demokratin, även om den tagit sig många olika uttryck.
Lobbyism är en viktig del av lagstiftningsprocessen eftersom den, när den genomförs på
ett korrekt sätt, tillhandahåller nödvändig input för att kunna nå hög kvalité på policyoch lagstiftningen. Detta gör den genom att tillhandahålla expertis och information till
beslutsfattarna, som ofta inte är experter. Det är inte heller möjligt att som beslutsfattare
vara expert på alla de områden som EU:s lagstiftningskompetens täcker in, och med den
komplexitet som många frågor bär med sig. Samtidigt finns det självklart negativa
aspekter av lobbyism, i synnerhet eftersom det är lätt att vända på den och använda den
för egenintressen.
Den ökade regleringen av lobbyism i EU anser jag är nödvändig, och har blivit så
pga. ansvarslösa lobbyister. Regleringen är emellertid ganska omständlig och i dess
nuvarande form är värdet av den diskutabelt. Det som är positivt med regleringen är att
den tvingar alla, även NGO:s, jurister och myndigheter, att erkänna att de också är
lobbyister och måste anpassa och rätta sig efter vissa standarder, så som krav på ärlighet
och integritet. Samtidigt är den dåligt konstruerad och det är ingen som övervakar den
eller trycker på för att den ska följas. Ett sätt på vilket den skulle kunna bli bättre är en
förenkling av den, och att man skulle backa från fixeringen vid den ekonomiska
redovisningen, vilken är högst missvisande.
Föreställningen kring lobbyism är ofta att ju mer pengar man har, desto större
inflytande får man. Detta kanske stämmer när det gäller USA, men inte i EU. De mest
20
inflytelserika är oftast de som har en specifik sakfråga och inte behöver bry sig om större
sociala, politiska och ekonomiska konsekvenser i de frågor de för. Detta innebär att vi
behöver politiker som tar sitt ansvar och ser den större bilden, och arbetar för samhällets
bästa.
SVERIGE – ETT PARTI-CENTRERAT SYSTEM
I Sverige finns det två primära lagstiftande och verkställande institutioner, riksdagen
och regeringen. Riksdagen har den lagstiftande makten, medan regeringen besitter den
verkställande.
LAGSTIFTANDE
Riksdagen
Utskott
Ledamöter i riksdagen
lägger motioner, stiftar
lagar, beslutar om
statsbudget och
kontrollerar regeringens
arbete
VERKSTÄLLANDE
Regeringen
Departement
Regeringen lägger
propositioner,
verkställer
riksdagens beslutar
förslag till
statsbudget
Figur 3. Det politiska systemet i Sverige.
Riksdagen - Den lagstiftande makten
Riksdagen består av 349 ledamöter som väljs i direktval vart fjärde år. För att kunna bli
vald måste politikern vara nominerad av ett politiskt parti, och i riksdagen är
21
ledamöterna medlemmar av de olika partigrupperna
40
. I dessa grupper är
partidisciplinen ofta hård, och i känsligare frågor är det sällan som ledamöter röstar
emot partilinjen.
Riksdagen har huvudsakligen tre uppgifter; den stiftar lagar, beslutar om
statsbudgeten samt kontrollerar regeringens arbete. Detta arbete i riksdagen leds av en
talman. Det finns i dag 15 utskott, där var och ett av dessa utskott ansvarar för ett
politikområde som bereder förslag till lagstiftning, och i dessa utskott finns alla
riksdagspartier finns representerade.41
Regeringen - Den verkställande makten
Regeringen är ansvarig för att styra Sverige, och är därmed ansvarig inför riksdagen och
måste ha dennes stöd för att kunna genomföra sin politik. Riksdagen väljer statsminister
på förslag av talmannen, och statsministern utser därefter övriga medlemmar i
regeringen, de s.k. statsråden.
Regeringen har huvudsakligen fyra uppgifter: den verkställer riksdagens beslut,
utarbetar förslag till statsbudgeten och nya lagar, leder utrikes- och försvarspolitiken,
samt beslutar om förordningar efter gällande lag. Till sin hjälp har regeringen dels ett
regeringskansli, där statsrådsberedningen leder och samordnar arbetet, samt 13
departement som ansvar för sina respektive sakfrågor och leds av en minister, och dels
ca 400 statliga myndigheter och bolag.42
Partigrupperna följer de politiska partierna.
Riksdagens webbplats: http://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/ (hämtat 2012-05-03).
42 Regeringskansliets webbplats http://www.regeringen.se/sb/d/2511 (hämtat: 2012-05-03)
40
41
22
Lagstiftningsprocessen
Det finns två sätt på vilket en lagstiftningsprocess kan initieras: en riksdagsman eller ett
parti kan lägga fram ett förslag (motion), alternativt kan regeringen lägga fram ett
förslag (proposition). Riksdagsledamoten eller regeringen tar därmed initiativ till att
tillsätta en statlig utredning. Utredningen lägger fram ett förslag, som sedan skickas till
olika remissinstanser, dvs. organisationer och myndigheter som anses ha insyn i
sakområdet.
Remissinstanserna
yttrar
sig
om
förslaget
och
återkommer
till
departementet med synpunkter. Dessa sammanställs, och därefter skrivs en proposition,
som innehåller dels lagförslaget, och dels bakgrundsbedömningen. Därefter skickas
lagförslaget till Lagrådet för kontroll, så att det inte strider mot grundlagen eller andra
lagar. Sedan skickas det till riksdagsdagen och lämpligt riksdagsutskott som ansvarar för
sakområdet, där de behandlar det och skriver ett utskottsbetänkande. Det finns här
möjlighet för riksdagsledamöter att komma med förslag eller motförslag på ändringar i
form av motioner.43
Lobbyism i Sverige
Liksom i USA och EU, är lobbyism i Sverige ett vanligt inslag i politiker och tjänstemäns
vardag. Lobbyismen har även här funnits länge, sedan 1800-talet. Tidigare kom utvalda
organiserade intressen till tals i kommittéväsendet. Under de senaste 30 åren har
däremot fler särintressen velat vara med och påverka, vilket innebär att lobbyism har
blivit ett allt viktigare verktyg för att påverka lagstiftningen. Till skillnad från
kommittéväsendet, så är lobbyismen mer informell, vilket innebär att bristen på
transparens blir mer påtaglig. I Sverige är det i regel företagen och organisationerna
43
Bretzer (2010).
23
själva som bedriver lobbyism, och PR-konsulter används framför allt som rådgivare. En
grov skattning som branschorganisationen PRECIS gjort, visar att ca 150 miljoner
kronor läggs på direktpåverkan, och ca 170 miljoner på opinionsbildande aktiviteter.44
Reglering av lobbyism
I Sverige finns i dag ingen reglering av lobbyism, även om ett flertal motioner har
väckts45.
Merparten av PR-byråerna redovisar i dag inte öppet vilka uppdrag och
kunder de arbetar med. Normer som PRECIS har tagit fram, statuerar att PR-byråer i
kontakt med tredje part, på anmodan bör redovisa vem uppdragsgivaren är, men inte i
”allmänt hållna underhandskontakter eller samtal”46.
I Svängdörr i staten, en ESO-rapport som kom i början av året, skriver Lindström &
Bruun (2012) om behovet att reglera bl.a. lobbyismen. De kommer emellertid till
slutsatsen att ”Ett första steg är därför att branschen själv tar fram tydliga riktlinjer som
uppmanar PR-byråer och konsultföretag att öppet redovisa vilka uppdrag och kunder
man arbetar för och vilka intressen man företräder”47 . En liknande slutsats, att reglering
inte är en framkomlig väg, drog även Demokratiutredning.48
Debatten kring lobbyism
Att det i Sverige inte finns någon reglering av lobbyism är dock inte okontroversiellt, och
det finns en, mer eller mindre, ständigt pågående debatt kring en eventuell reglerings
för- och nackdelar, som närmast kan ses ha ökat de senaste 10-15 åren. Detta kan dels
Veckans affärer, 14 april 2011
Motion till riksdag 2005/06:K289, 2007/08:K317, 2007/08:K340.
46 PRECIS normer: http://www.precis.se/ (hämtat: 2012-05-12)
47 Lindström & Bruun (2012), s. 120.
48 SOU 2001:1
44
45
24
ses vara ett resultat av att USA och EU aktivt arbetar med regleringar, och dels av
utvecklingen från ett mer korporativt samhälle till ett mer pluralistiskt där fler
intressegrupper vill – och är – med och påverkar.49
De som vill se en reglering talar om vikten av transparens i systemet, och att de
uppförandekoder som PRECIS har satt upp inte är tillräckligt hårda. Krav på att
lobbyister redovisar sina uppdrag, vilket skulle ge en ökad transparens, ses som
nödvändigt, inte minst ur legitimitetssynpunkt.50 En annan kritik mot lobbyism, och ett
argument för reglering, som ofta förs fram är att olika grupper har olika resurser, och
därmed olika möjligheter att påverka. Samtidigt finns det de som menar att den typ av
reglering som tidigare varit aktuell, knappast skulle ha någon inverka på
intressegruppernas möjlighet att påverka politiken.51
De som talar mot en reglering menar dels att systemet är öppet som det är, samt att
en reglering inte skulle lösa någon gordisk knut. De menar även att problematiken inte
främst ligger hos lobbyisterna, de som vill påverka, utan hos politiker och tjänstemän
som inte kritiskt granskar och inhämtar information från flera håll innan de fattar
beslut.52 Att det politiska systemet i Sverige är particentrerat innebär också att enskilda
politiker inte är beroende av intressegrupper på samma sätt som politiker i andra system
kan vara.
KOMMENTAR
Bo Jansson, JKL Group
SOU 1990:44; SOU 2001:1; Möller (2009).
Möller (2009).
51 Greenwood &Thomas (1998); Naurin (2001).
52 SOU 2001:1.
49
50
25
Lobbyism är en del i ett öppet samhälle, alla har rätt att vara med och påverka. Jag
menar att ordet ”lobbyism”, och diskussionen kring den, antyder en okunskap om de
verktyg som används; personliga, ”icke-transparenta” möten mellan ”lobbyister” och
politiker ges en överdriven betydelse.
Lobbyism är lika viktigt som andra opinionsyttringar i syfte att påverka
samhällsutvecklingen och politiska beslut. Genom lobbyism framkommer fler och nya
fakta, liksom argument och ståndpunkter.
Jag anser inte att lobbyismen i Sverige borde regleras eftersom det skulle innebära
inskränkningar av bl.a. näringsfrihet, yttrandefrihet och valhemligheter. Samtidigt är
den i själva verket redan reglerad genom att alla måste följa befintlig lagstiftning. Den är
även reglerad genom de normer som finns både för rådgivare/konsulter och för de som
är professionella kommunikatörer på företag och i organisationer.
Ett stort problem med en eventuell reglering skulle vara att veta vad det är som ska
regleras. De regleringsförslag som kastas fram handlar ofta om konsulterna, inte om
deras uppdragsgivare, vilka ofta är de egentligen ”lobbyisterna”.
Kritiken mot lobbyism är ofta oprecis och bottnar många gånger i att kritikerna inte
delar lobbyisternas uppfattning i sakfrågan. Gränsdragningen till ”oreglerade” områden
som opinionsbildning, marknadskommunikation mm. skulle vara i princip omöjlig att
dra. På samma sätt är det möjligt att ifrågasätta om kraven på ökad transparens är
befogade. Återigen riktas kraven på transparens antingen mot rådgivarna eller mot
företagen, i båda fallen ofta privata företag med rätt till affärshemligheter.
Överlag är jag mycket tveksam till begreppet ”lobbyism” bl.a. eftersom det antyder
en ny företeelse. Vad som har hänt de senaste 10-15 åren är att samhällsliv och politik
har blivit mer komplicerat, globaliserat och fragmenterat. Allt fler intressenter kan göra
26
sin röst hörd, samtidigt som de traditionella intresseorganisationernas relativa styrka
minskat. I denna miljö har en profession haft stark tillväxt, både i form av konsulter och
som anställda på företag och i organisationer. Kritiken mot ”lobbyism” riktas inte sällan
från de som representerar intressen som inte kunnat orientera sig i denna nya miljö och
längtar tillbaka till en enklare, endimensionell omvärld.
Sverige är unikt
Liksom genomgången visat är Sverige unikt – på samma sätt som alla politiska system är
det. På några väsentliga punkter skiljer sig Sverige från både USA och EU, och dessa
skillnader kommer här avslutningsvis lyftas fram.
Det första steget på vägen mot att bli riksdagsledamot i Sverige, tas genom att bli
nominerad av en partiförening eller ett distrikt. Detta innebär att den som kandiderar
inte behöver vara beroende av andra källor till finansiering än den som partiet står för.
Till skillnad från USA så är det svenska systemet parti-centrerat istället för personcentrerat, och till skillnad från EU så har medborgarna närmare till politikerna, och kan
lättare följa den politik som förs. Samtidigt innebär det parti-centrerade systemet att det
inte är lika lätt att ställa enskilda politiker till ansvar, som det är i USA.
En annan tydlig skillnad är att medan det i USA och EU är vanligt att PR-konsulter
företräder kunder i kontakterna med beslutsfattare, är det i Sverige motsatt förhållande
som gäller; här företräder organisationer och företag i huvudsak sig själva, och använder
konsulter framför allt för rådgivning och stöd.
Nedan följer en sammanställning av de viktigaste parametrarna:
27
Tabell 1. Likheter och skillnader mellan de politiska systemen i USA, EU och Sverige.
USA
EU
Sverige
Registrering av
lobbyister
Kongressen:
Obligatoriskt
Kommissionen:
Frivilligt
Parlamentet: Krävs för
ackreditering
Nej
Etiska regler för
offentliga tjänstemän
Administrationen: Ja
Kongressen: Ja
Kommissionärer och
administration: Ja
Parlamentsledamöter
och administration: Ja
Nej
Uppförandekod för
lobbyister
Kongressen:
restriktioner för
lobbyister
Lobbyorganisationer
har ofta egna etiska
uppförandekoder
Kommissionen: Ja, som
del av den frivilliga
registreringen
Parlamentet: Ja, som
del av
ackrediteringsprocessen
En del
lobbyorganisationer
har egna
”Svängdörrsfenomenet”53
Mycket vanligt
Inte lika vanligt
Vanligt
Företag/särintressen
bidrar till politiska
kampanjer
Mycket vanligt
Finansiering: privata
sektorn – offentliga
sektorn (politiker)
Inte vanligt, ses som
oetiskt
Finansiering:
Offentliga sektornprivata sektorn (civila
samhället)
Inte vanligt
Finansiering:
Offentliga sektorn –
privata sektorn (civila
samhället)
Transparens
Strikt reglerat
Lobbying Disclosure
Act of 1995 + 2007
Reglerat, dock i viss
utsträckning frivilligt
Ingen reglering
Person- eller particentrat
Personcentrerat
Particentrerat
Particentrerat
PR-konsultens roll
Talesperson för kund
Talesperson för kund
Rådgivare
53
F.d. politiker och tjänstemän ”går över” och arbetar med lobbyism.
28
Referenser
Bouwen, P. (2009). The European Commission. I D. R. J. Cohen (Red.), Lobbying the
European Union: Institutions, actors, and issues. Oxford: Oxford
University Press.
Bretzer, Y. N. (2010). Sveriges politiska system. Lund: Studentlitteratur.
Cohen, D. R. J. (2009). (Red.), Lobbying the European Union: Institutions, actors, and
issues. Oxford: Oxford University Press.
deKieffer, D. E. (2007). The citizen’s guide to lobbying congress. Chicago: Chicago
Review Press.
Gelak, D. R. (2008). Lobbying & Advocacy. Alexandria, VA: TheCapital.Net, Inc.
Holm, J. (2009). EU Inifrån. Berättelser från EU-parlamentet 2006-2009. Stockholm:
Nixon.
Hrebenar, R. J., Morga, B. B. (2009). Lobbying in America. Santa Barbara, CL: ABCCLIO, Inc.
Iyengar, S. (2009). Media politics. A citizen’s guide. New York: W. W. Norton &
Company.
Kaiser, R. G. (2010). So damn much money: The triumph of lobbying and the corrosion
of American government. New York: Random House.
Lindström, E., Bruun, N. (2012). Svängdörr i staten – en ESO-rapport om när politiker
och tjänstemän byter sida. Stockholm: Erlanders Sverige AB.
Mahoney, C. (2008). Brussels versus the Beltway. Advocay in the United States and the
European Union. Washington: Georgetown University Press.
Möller, T. (2009). Lobbyism i den svenska riksdagen.
Naurin, D. (2001). Den demokratiske lobbyisten. Umeå: Boréa.
29
Rubin, B. R. (2000). A citizen´s guide to politics in America: How the system works
and how to work the system. New York: M. E. Shype, Inc.
Schmidt, S. W., Shelley, M. C., Bardes, B. A. (2019). American government and politics
today. Boston, MA: Wadsworth.
SOU 1990:44. Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport.
Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.
SOU 2001:1. En uthållig demokrati! Politik och folkstyre på 2000-talet. Stockholm:
Fritzes offentliga publikationer.
Strömbäck, J. (2011). Lobbyismens problem och möjligheter. Perspektiv från dem som
lobbar och har blivit lobbade. PRECIS.
Warleigh, A., Fairbrass, J. (2002). (Red.), Influence and interests in the European
Union: The new politics of persuasion and advocacy. London: Europa
Publications.
Warleigh, A. (2002). (Red.), Understanding European Union institutions. London:
Routledge.
Wilson, J. Q., Dilulio, Jr., J. J. (2011). American government. Institutions and policies.
Boston, MA: Wadsworth.
30