Transcript Ur Makt & Media 1992 Från OmbudsSverige till OpinionsSverige

Ur
Makt
&
Media
1992
Från
Ombuds­Sverige
till
Opinions­Sverige
Aldrig
har
det
varit
så
fult
med
lobbying
som
nu.
Och
så
populärt.
Lobbying
handlar
om
att
finna
rätt
vägar
fram
till
makten.
Vi
gör
det
själva,
vi
blir
utsatta
för
det
eller
vi
är
sådana
som
lobbyisten
anser
vara
eller
kunna
bli
"drabbade".
Lobbyisterna
möter
vi
i
livets
alla
skeden,
allt
ifrån
Svensk
Köttinformations
teckningstävlingar
på
dagis
till
PRO‐basen
Lars
Sandbergs
protester
mot
inflationsskyddet
i
pensionerna.
På
samma
sätt
som
Sverige
som
samhälle
går
från
att
vara
ett
industrisamhälle
till
att
bli
ett
informationssamhälle
håller
Makt‐
Sverige
på
att
skifta
metod
från
representationsmakt
till
påtryckarmakt.
I
det
gamla
Ombuds‐Sverige
var
det
organisationernas
och
företagens
formella
styrka
och
förmåga
att
omvandla
denna
i
en
väloljad
representativ
apparat
som
gav
styrka
och
makt.
I
det
nya
Opinions‐Sverige
är
det
i
stället
organisationernas
och
företagens
förmåga
till
lobbying
och
opinionsbildning
som
ger
styrka
och
makt.
Den
engelska
ordboken
Longmans
ger
följande
förklaring
till
begreppet
lobby:
"(för,
emot)
att
möta
eller
försöka
påverka
(någon
med
politisk
makt)
i
syfte
att
övertala
dem
att
stödja
ens
handlingar,
behov
eller
åskter."
I
takt
med
att
medias
politiska
makt
växt
blir
det
allt
viktigare
att
lobbyismen
också
sker
via
massmedia.
Journalisterna
får
rollen
av
ett
slags
opinionsmäklare,
mellan
lobbygrupperingar
och
makthavare.
Framgångsrik
lobbying
mot
massmedia
ger
framgångar
också
gentemot
de
makthavare
som
ska
fatta
besluten.
"Särintresset"
renägande
samer,
några
tusen
till
antalet,
kan
i
dag
i
princip
får
lika
stor
eller
större
påverkan
i
samhället
som
de
svenska
industritjänstemännen,
de
är
300
000.
Måndagen
den
23
augusti
ger
ett
exempel.
När
Josef
Pittsa
och
Nils‐Tomas
Labba
slår
upp
kåtan
utanför
kommunhuset
i
Kiruna
och
förklarar
att
de
nu
hungerstrejkar
i
protest
mot
de
nya
reglerna
för
småviltsjakt
ovanför
odlingsgränsen
uppnår
de
något
av
ett
massmedialt
frispel.
Kvällen
inleds
med
att
Aktuellt
i
sin
18‐sändning
ägnar
dem
75
sekunder,
Nordnytt,
Rapport
och
TV
4s
Nyheterna
ger
dem
motsvarande
uppmärksamhet.
Frågan
om
småviltsjakt
ovanför
odlingsgränsen
blir
plötsligt
ett
riksintresse
i
media,
en
het
politisk
fråga
och
"sameministern"
Per
Unckel
tvingas
uttala
sig.
Lobbyister
klädda
i
samedräkt
med
tofs
på
mössan
far
fram
i
en
massmedial
gräddfil.
Industritjänstemän
i
slips
och
vit
skjorta
är
möjligen
världsmästare
på
avtal,
men
hamnar
ganska
ofelbart
i
trafikstockningar
vid
de
massmediala
påfarterna.
Andra
tar
sig
inte
ens
upp
på
vägen.
Nu
finns
det
förstås
inga
riktigt
tvättäkta
svenska
lobbyister.
I
USA
där
lobbyismen
är
ett
väl
definierat
begrepp
och
deras
funktion
tydligare
genom
amerikansk
politiks
sätt
att
fungera
räknar
yrkeskåren
runt
80
000
medlemmar.
Redan
1946
ansågs
deras
framfart
så
okontrollerad
att
det
kom
en
lag
om
allmän
registrerings‐
och
redovisningsskyldighet
för
lobbyister.
Harry
S
Truman,
som
då
var
amerikansk
president
förklarade:
"Det
finns
15
miljoner
amerikaner
som
representeras
av
lobbyister,
och
150
miljoner
andra
som
representeras
bara
av
den
man
de
valt
‐
presidenten."
I
Sverige
döljer
sig
lobbyisterna
under
yrkestitlar
som
informationsdirektör,
PR‐konsult,
informatör
eller
projektledare.
Med
en
vid
definition
finns
det
runt
10
000
lobbyister
i
Sverige,
enligt
branschens
eget
folk.
De
flesta
av
dem
jobbar
direkt
åt
större
organisationer,
företag
och
myndigheter.
Den
som
vill
ha
fatt
i
en
lobbyist
"for
hire"
nyttjar
lämpligen
Stockholmskatalogens
Gula
sidorna.
Lustigt
nog
hittar
man
dem
på
samma
sida
som
psykoterapeuterna,
under
rubriken
PR‐konsulter.
Men
kanske
fyller
de
en
liknande
funktion.
För
behovet
av
lobbyisternas
akutmottagningar
är
som
störst
när
organisationer
och
företag
upplever
det
som
i
privatlivet
beskrivs
som
relationsproblem,
själsliga
eller
psykiska
kriser.
"Vi
avråder
alltid
från
att
fatta
beslut
i
det
mest
intensiva
läget,
när
vi
har
krisrådgivning
med
ett
företag.
Som
kommunikationskonsulter
har
vi
lärt
oss
att
man
bedöms
mer
efter
hur
man
kommunicerar
i
krisen
än
efter
krisens
orsak
eller
förlopp",
säger
Lars
Thalén,
VD
för
Burson‐Marsteller
i
Sverige,
ett
företag
som
de
utan
egna
lobbyister
kan
vända
sig
till.
Om
Burson‐Marsteller,
JKL,
Information
&
Samhällskontakt,
Idétorget,
Gullers
Grupp
eller
BNL
är
akutmottagningarna
finns
den
mer
kliniska
lobbyismen
i
de
stora
företagen
och
organisationerna.
Men
låt
oss
först
göra
en
utflykt
i
den
svenska
lobbyismens
barndom.
Då
får
vi
bege
oss
tillbaka
till
1936,
till
Grand
Hotell
Saltsjöbaden
och
den
underbara
idé
som
kallades
för
samförståndsandan.
Det
svenska
samhället
skulle
föras
framåt
genom
samförstånd,
vi
skulle
alla
ta
i
för
kung
och
fosterland
och
svensk
exportindustri.
Och
regeringen
lovade
lyssna
med
stora
örat
mot
de
diskreta
viskningar
som
kom
från
intresseorganisationerna.
Frågan
skulle
vara
avgjord
innan
den
skulle
avgöras.
Macke
Nilsson
skrev
boken
"Ombuds‐Sverige"
1968.
Då
stod
det
svenska
organisationssamhället
på
sin
höjdpunkt.
Ombuds‐Sverige
fanns
med
i
nästan
alla
beslut
som
fattades
i
landet,
ibland
via
direkt
representation,
ibland
via
informella
kontakter
.
Samtidigt
hade
samhällsstödet
i
olika
former
gjort
att
själva
ombudsapparaten
var
starkare
än
någonsin.
Macke
Nilsson
ger
en
bild
av
den
mäktigaste
organisationen
i
detta
"Ombuds‐Sverige":
"När
man
söker
upp
funktionärer
i
LO‐huset
möter
man
ofta
främmande
länders
ambassadörer
i
porten...LO
är
som
vardagskontakt
lika
väsentlig
som
det
ceremoniella
glittret
i
det
internationella
umgänget
i
Stockholm".
När
han
intervjuar
dåvarande
LO‐ordföranden
Arne
Geijer
avbryts
de
ständigt,
av
generaldirektörer
och
andra:
"LOs
ordförande
’uppvaktas’
på
samma
sätt
och
i
samma
ärenden
som
regeringsledamöterna".
Det
är
svårt
att
tänka
sig
samma
beskrivning
i
dag
av
LO‐borgen
eller
av
Stig
Malm.
Men
i
modern
tid
är
förmodligen
LO
det
mest
lyckade
exemplet
på
hur
den
"gamla"
sortens
lobbying
fungerade.
Under
efterkrigstiden
hade
LO
också
till
sig
knutit
tre
personer
som
kanske
är
Sveriges
mest
lyckade
lobbyister
genom
tiderna,
även
om
de
själva
inte
skulle
vilja
kännas
vid
den
beteckningen.
Under
utredningschefen
Rudolf
Meidner
fanns
Gösta
Rehn
och
Claes‐Erik
Odhner.
Tre
personer
som
mer
än
några
andra
formade
stora
delar
av
den
svenska
löne‐,
arbetsmarknads‐
och
näringspolitiken
och
som
oftast
satte
dagordningen
för
den
ekonomiska
debatten
i
landet.
På
60‐talet
satt
också
två
av
LOs
förbundsordföranden
i
riksdagen,
liksom
LOs
dåvarande
ordförande
Arne
Geijer
och
hans
företrädare
Axel
Strand.
LO
utövade
en
både
direkt
och
indirekt
påverkan
som
många
gånger
avgjorde
en
fråga.
Samtidigt
växte
också
LOs
politiska
betydelse
genom
att
facket
både
var
direkt
representerat
i
allt
fler
utredningar,
styrelser
och
nämnder
och
fick
allt
större
tyngd
som
remissinstans,
detta
också
utanför
de
renodlat
fackliga
frågorna.
Men
LO
var
långt
ifrån
ensamma.
Bönderna
hade
under
50‐talets
koalitionsregeringar
vant
sig
vid
direktkontakter
in
i
regeringen
via
Bondeförbundets
ministrar.
Men
i
samband
med
pensionsstriden
1958
räckte
det
inte
längre
med
en
rejält
tilltagen
jordbrukskredit
för
att
hålla
ihop
regeringen.
I
början
av
60‐talet
drog
den
nu
helt
socialdemokratiska
regeringen
igång
ett
massivt
utredningsarbete
för
att
formulera
jordbrukspolitikens
framtid.
Hösten
1965
hade
LRF
(då
RLF)
fått
klart
för
sig
att
slutresultatet
skulle
kunna
innebära
drastiska
förändringar
som
gick
dem
emot.
RLF
bildade
en
"beredskapskommitté"
som
satte
igång
ett
omfattande
lobbying‐
och
opinionsarbete.
När
jordbruksutredningen
presenterades
året
därpå
var
arbetet
sedan
länge
i
gång.
Då
hade
redan
åtskilliga
journalister
och
opinionsbildare
suttit
av
seminarier
på
Böndernas
hus
och
Skansen.
Ladugårdsväggarna
landet
runt
hade
dekorerats
med
plakat:
"Kan
ni
tänka
er
denna
bygd
utan
jordbruk?".
Höjdpunkten
inträffade
när
ett
tåg
avgick
från
Stockholms
central
måndagen
den
15
augusti
1966.
Politiker
och
andra
beslutsfattare
och
åtskilliga
representanter
för
massmedia
följde
med
ut
på
en
studieresa
genom
det
svenska
jordbruket.
Bondelobbyn
var
född,
och
har
bara
växt
till
sig
sedan
dess.
1971
skrev
Sture
Eskilsson
en
beryktad
PM
om
hur
SAF
skulle
ta
långsiktiga
initiativ
i
opinionsbildningen.
Valresultatet
1970
hade
redan
det
antytt
ett
politiskt
trendbrott.
LOs
resurser
skulle
under
70‐
talet
komma
att
allt
mer
tas
i
anspråk
till
att
driva
fram
och
genomföra
de
nya
lagarna
på
arbetsrättens
område.
Kulmen
på
SAFs
opinionsinsatser
kom
genom
demonstrationen
mot
löntagarfonder
den
4
oktober
1983.
För
SAFs
och
medlemsföretagens
direktörer
blev
löntagarfondskampanjen
en
utbildning
i
opinionsbildning
genom
"learning
by
doing".
"Det
viktigaste
av
allt
var
kanske
ändå
att
massor
med
människor
inom
näringslivet
direkt
konfronterades
med
politikens
villkor
och
det
politiska
livet.
Svenska
företagsledare
lärde
sig
att
artikulera
en
politisk
uppfattning",
konstaterar
Bengt
och
Sture
Lindmark
i
den
på
Timbro
utgivna
"Handbok
för
påtryckare".
De
två
bröderna
tillhör
landets
tunga
lobbyister.
Sture
Lindmark
är
VD
för
Grossistförbundet
och
sitter
i
Sveriges
Radios
styrelse,
han
har
tidigare
varit
ledarskribent
på
Svenska
Dagbladet
och
jobbat
i
riksdagen.
Brodern
Bengt
jobbar
i
det
egna
lobbyingföretaget
ISAK,
Information
&
Samhällskontakt,
och
var
pressekreterare
när
Staffan
Burenstam‐Linder
var
handelsminister.
Björn
Tarras‐Wahlberg,
var
1978‐84
SAFs
chefslobbyist
och
levererade
material
till
vänligt
sinnade
beslutsfattare
i
en
rasande
takt.
Att
han
i
dag
är
chef
för
Skattebetalarnas
förening
visar
en
annan
sida
av
SAFs
metodik.
Förutom
att
hitta
nya
vägar
att
påverka
opinionen,
som
den
talande
dockan
"Fabrikör
Johansson"
(så
nära
samedräkt
SAF
kunde
komma),
valde
SAF
också
att
ta
till
sig
arbetarrörelsens
arbetsformer
på
vissa
områden.
Skattebetalarna
skulle
göras
till
en
"folkrörelse",
och
den
4
oktober
1983
fanns
det
många
premiärdemonstranter
ute
på
Stockholms
gator.
SAF‐kongresserna
har
aldrig
fått
rollen
av
demokratiskt
beslutsforum,
utan
har
varit
till
för
att
förmedla
SAFs
bild
av
verkligheten
till
omvärlden.
SAF
strategin
på
70‐talet
handlade
också
om
att
förstärka
ett
fenomen
som
redan
visat
sig
tydligt
i
journalistiken.
Media
gick
från
att
återberätta
åsikter
till
att
skildra
fakta.
"En
gång
i
tiden
räckte
det
med
ett
TT‐referat
från
ett
tal
för
att
politikerna
skulle
få
ut
sin
åsikt.
I
ett
mer
auktoritetsbundet
samhälle
accepteras
vad
makthavarna
säger.
I
dag
är
punkt
ett
att
stå
för
problemformuleringen,
och
det
kan
man
göra
genom
att
rumstera
om
i
debatten
med
egna,
nya
fakta",
säger
Lars
Thalén.
"De
fackliga
organisationerna
rustade
samtidigt
ner
sin
aktivistverksamhet.
’Det
här
sköter
vi’,
var
budskapet
från
de
fackliga
delarna
av
Ombuds‐Sverige
till
medlemmarna.
Man
förstod
inte
vilka
förändringar
som
hade
skett
i
media,
och
hade
inte
kompetens
för
att
delta
i
den
nya
sortens
opinionsbildning.
När
Sverige
dessutom
fick
en
borgerlig
regering
1976
fungerade
inte
de
politiska
kontakterna
längre."
"LOs
förtroendevalda
är
dessutom
skolade
till
att
lösa
saker
vid
förhandlingsbordet.
’Vi
förhandlar
inte
i
massmedia’,
är
ett
uttalande
man
ofta
hör.
Men
det
är
just
det
man
gör,
det
är
inte
minst
polisernas
och
sjuksköterskornas
framgångar
ett
exempel
på",
säger
Thalén.
I
TCOs
interna
"kommunikationsstrategi"
formulerad
1992
skriver
de
så
här:
"Samtidigt
har
det
ägt
rum
en
förskjutning
i
opinionsbildningen
vilket
inneburit
att
fakta
snarare
än
värderingar
blivit
avgörande.
SAFs
värderingar
har
under
80‐talets
presenterats
som
fakta.
Opinionsbildningen
har
därför
mer
och
mer
kommit
att
bli
en
tävlan
om
konkurrerande
verklighetsbeskrivningar.
Makten
över
tanken
avgörs
i
dag
av
förmågan
att
kunna
teckna
om
medborgarnas
inre
kartor.
Maktutredningen
konstaterar
att
kampen
om
makten
i
samhället
i
stor
utsträckning
är
en
kamp
om
uppmärksamhet.
Vägen
till
makten
över
medborgarnas
tankar
går
därför
i
väsentlig
grad
via
makten
över
massmedierna."
1976
bröts
det
långa
socialdemokratiska
regeringsinnehavet.
Det
innebar
också
att
nya
mönster
skapades
i
kontakterna
mellan
regeringen
och
olika
påtryckargrupper.
"Det
sker
alltid
stora
förändringar
vid
maktskiften.
Efter
1976
började
plötsligt
alla
tala
om
lobbying,
och
det
blev
ett
väldigt
väsen
kring
företeelsen.
Många
ifrågasatte
om
det
skulle
få
finnas
proffs
på
området,
om
inte
det
var
ett
hot
mot
demokratin",
säger
en
av
den
tidens
lobbyister.
Socialdemokraternas
dåvarande
ledare
Olof
Palme
var
en
av
de
oroliga:
"Vi
är
inne
i
ett
farligt
skede
eftersom
vi
är
så
ovana
vid
professionella
påtryckare",
förklarade
Palme.
"Arbetarrörelsen
satt
länge
i
orubbat
bo,
och
var
fartblind.
På
70‐
talet
gick
det
trögare
och
trögare,
samtidigt
som
SAF
var
allt
mer
genomtänkt
i
sin
strategi
för
opinionsbildning.
Under
slutet
av
80‐talet
tycker
jag
framförallt
TCO
har
bättrat
sig.
Det
är
en
njutning
att
se
sjuksköterskornas
kampanj
om
vårdens
framtid
liksom
TCOs
kring
arbetslösheten",
säger
Leif
Johansson,
före
detta
socialdemokratisk
partiombudsman,
nu
en
av
delägarna
i
det
"informationsstrategiska"
företaget
Idétorget.
"Opinionsbildning
via
media
har
blivit
allt
viktigare.
Allt
mer
av
påverkan
sker
genom
media",
fortsätter
han.
"När
lobbyresurser
mobiliseras
måste
mottagaren
också
ta
till
sig
information
från
de
som
har
svårt
att
ta
sig
fram.
Flera
massorganisationer
har
inte
klarat
den
massmediala
delen.
Det
har
lett
till
att
de
fått
mycket
mindre
utrymme
i
media
än
välutbildade
aktivister
som
vet
hur
man
når
ut",
säger
Lars
Thalén.
"Visst,
lobbyism
är
en
av
de
viktigaste
företeelserna
vi
jobbar
med.
Fast
ingen
använder
ordet,
det
är
lite
pestsmittat,
och
har
blivit
lite
suspekt
genom
amerikanska
jämförelser.
Men
lobbyism
har
funnits
under
hela
folkrörelsernas
existens",
säger
TCOs
informationschef
Bertil
Jacobson.
"Det
är
kombinationen
av
de
personliga
kontakterna,
den
mer
renodlade
lobbyismen,
och
deltagade
i
opinionsbildningen
som
är
det
viktigaste
för
oss."
På
80‐talet
vann
SAF
åtskilliga
segrar
genom
att
som
TCO‐
ordföranden
Björn
Rosengren
uttrycker
det:
"De
vände
sig
till
mannen
på
gatan
med
sitt
budskap.
Det
har
förändrat
det
politiska
rummet
i
Sverige."
80‐talet
innebar
framgångar
även
för
en
annan
av
SAFs
delstrategier,
att
bryta
upp
från
det
som
beskrivs
som
den
svenska
korporativismen.
När
SAF
tågade
ut
från
olika
statliga
styrelser
och
partssammansatta
organ
raserades
den
vägen
till
påverkan
också
för
de
fackliga
organisationerna.
Bertil
Jacobson
menar
att
TCO
tvingats,
men
också
själva
valt
att
hitta
andra
kanaler
för
påverkan.
Som
exempel
tar
han
att
TCO
i
flera
år
drivit
kravet
på
lågstrålande
bildskärmar:
"Tidigare
hade
vi
tagit
upp
frågan
via
våra
representanter
i
arbetarskyddsstyrelsen.
Räckte
inte
det
skulle
vi
riktat
en
skrivelse
till
styrelsen
med
krav
på
föreskrifter.
Men
ändå
hade
kanske
ingenting
hänt
på
flera
år.
Nu
sitter
vi
inte
ens
kvar
i
den
styrelsen.
I
stället
har
vi
från
början
riktat
våra
krav
mot
de
företag
där
skärmarna
produceras,
och
satt
press
på
tillverkarna".
Numera
kommer
delegationer
från
dataföretagen
till
TCO‐
kontoret
på
Linnégatan
för
att
låta
sig
fotograferas
och
få
den
officiella
bekräftelsen
på
att
de
kan
sätta
dit
TCOs
logotype
på
baksidan
av
bildskärmen.
Det
är
beviset
på
att
skärmen
är
godkänd
enligt
TCOs
gränsvärden.
Maktskiftet
1991
gav
bevis
för
att
de
mer
renoldade
lobbyisterna
nu
blivit
rumsrena
‐
bara
de
inte
kallar
sig
lobbyister.
Den
tidigare
socialdemokratiska
regeringen
hade
i
sig
starka
inslag
av
den
gamla
sortens
lobbying.
Personer
från
LO
och
fackförbunden
hamnade
på
centrala
poster
i
regeringskansliet,
och
de
direkta
kontakterna
med
bostadslobbyn,
i
form
av
Hyresgästerna,
HSB,
Riksbyggen
och
de
allmännyttiga
bostadsföretagen
i
Sabo
var
omfattande
.
"Korporativism",
röt
moderaterna
då.
Själva
har
de
skapat
något
som
kanske
skulle
kunna
kallas
"corporatetivism".
De
som
tidigare
varit
näringslivsorganisationernas
lobbyister
kallades
in
till
tjänst
under
Carl
Bildt.
Bland
dem
finns
till
exempel
Företagareförbundets
ettrige
lobbyist
Lennart
Palm
som
numera
är
rådgivare
åt
näringsminister
Per
Westerberg.
När
pappershögarna
växer
sig
för
stora
på
departementen
kallas
de
gamla
lobbyistkompisarna
från
JKL
och
Kreab
in
för
att
som
konsulter
göra
jobbet.
När
regeringen
saknar
bostadsminister,
och
placerat
ut
bostadsfrågorna
på
sex
departement
och
sju
statssekreterare
anlitas
Kreabs
Georg
Danell
som
"bostadsministerkonsult"
på
deltid.
Två
och
en
halv
dag
i
månaden
sköter
han
nu
samordningen
av
bostadsfrågorna
mot
ett
arvode
på
33
600
kronor.
Samma
inslag
tycks
finnas
i
presidentskiftet
i
USA.
I
den
nya
Clintonadministrationen
finns
en
rad
personer
i
högt
uppsatta
positioner
som
tidigare
varit
lobbyister.
Till
dem
hör
handelsministern
Ron
Brown,
statssekreteraren
på
finansdepartementet
Roger
Altman
och
finansutskottets
ordförande
Robert
Rubin.
Alla
tre
har
jobbat
åt
utländska
regeringar
och
företag
med
att
bevaka
och
förhindra
investerings‐
och
handelsrestriktioner.
"Att
sätta
Brown,
Rubin
och
Altman
att
ta
itu
med
de
här
problemen
är
som
att
låta
välkända
knarklangare
bli
chefer
över
narkotikabekämpningen",
skriver
den
amerikanska
tidskriften
Mother
Jones.
Den
bostadslobby
som
vant
sig
vid
goda
kontakter
med
en
socialdemokratisk
regering
upplever
det
på
samma
sätt
när
Per‐Åke
Eriksson
från
Fastighetsägarförbundet
nu
sitter
som
planeringschef
hos
Bo
Lundgren
och
ansvarar
för
de
ekonomiska
frågorna
kring
boendet.
Politiska
maktskiften
är
oerhört
avgörande
för
en
lobbyist.
Antingen
handlar
det
om
att
vara
så
pass
politiskt
utslätad
att
både
en
socialdemokratisk
eller
borgerlig
makthavare
kan
lyssna.
Eller
så
gäller
det
att
utnyttja
personliga
kontakter
som
kan
fungera
som
dörröppnare,
men
å
andra
sidan
verka
tvärtom
efter
ett
maktskifte.
Lobby‐Sverige
försöker
just
nu
förbereda
sig
för
den
situation
som
kan
komma
efter
valet
nästa
år.
Att
Posten
skaffat
sig
en
chefslobbyist,
Kjell
Lindström,
som
har
goda
socialdemokratiska
kontakter
från
sin
tid
som
pressekreterare
åt
Olof
Palme,
sägs
vara
ett
exempel
på
det.
"Vi
är
bra
på
att
lotsa
kontakter
i
folkrörelsesvängen.
Det
finns
en
nyfikenhet
på
det
som
är
småsossigt.
Men
har
vi
en
kontakt
med
den
socialdemokratiska
riksdagsgruppen
kör
vi
med
advokatstile:
I
dag
företräder
jag.....
Jag
tycker
det
är
rimligt
att
redovisa
det",
säger
Leif
Johansson.
Lars
Thalén
på
Burson‐Marsteller,
är
gift
med
förra
socialministern
Ingela
Thalén,
och
gör
ingen
hemlighet
av
sin
socialdemokratiska
hemvist.
Men
Burson‐Marsteller
har
anlitats
av
både
4
oktober‐kommittén
och
Handelsanställdas
förbund
i
LO.
På
Burson‐Marsteller
fanns
tidigare
Cecilia
Stegö,
med
bakgrund
i
moderata
studentförbundet
och
med
utmärkta
kontakter
högt
upp
i
den
moderata
partiledningen.
I
dag
finns
Lena
Liljeroth,
gift
med
förre
moderatledaren,
landshövding
Ulf
Adelsohn,
i
samma
företag.
Leif
Johansson
på
Idétorget
förklarar
vad
det
handlar
om:
"I
vår
styrelse
sitter
Kjell
Larsson,
tidigare
statssekreterare
hos
Ingvar
Carlsson
och
Palme.
Han
har
naturligtvis
oerhört
goda
samhällskontakter.
Det
finns
få
som
kan
ta
luren
och
ringa
direkt
till
förre
franske
premiärministern
Michel
Rocard
eller
andra
framstående
internationella
politiker."
Personliga
kontakter
är
A
och
O
för
lobbyisterna.
Det
gäller
att
dels
bygga
upp
ett
"early
warning‐system"
som
kan
ge
information
om
att
något
är
på
gång,
dels
att
veta
vilka
som
är
de
verkliga
beslutfattarna
i
en
fråga.
Politikerna
har
också
blivit
experter.
Riksdagsmännen
blir
allt
mer
fackinriktade,
först
genom
placering
i
utskott,
sedan
genom
specialisering
på
vissa
sakfrågor.
På
samma
sätt
fungerar
arbetsfördelningen
i
departementen.
"I
direktkontakten
med
beslutsfattare
gäller
det
att
vara
mer
träffsäker.
De
slutliga
beslutsformuleringen
avgörs
av
väldigt
få.
Det
gäller
att
vara
spetsigare
än
förr
mot
beslutsfattarna,
och
bredare
än
förr
mot
medierna",
säger
Lars
Thalén.
Media
blir
ett
allt
viktigare
redskap
för
att
nå
denna
snäva
krets
av
beslutsfattare.
"En
stor
kampanj
i
massmedia
kan
var
riktad
enbart
mot
en
person,
mot
till
exempel
jordbruksministern
eller
någon
annan
makthavare.
Och
opinions‐
eller
maktpåverkan
finns
alltid
med
i
spelet
i
dag",
säger
Göran
Sjöberg,
veteran
i
branschen.
I
dag
är
han
konsult
med
egen
firma,
på
60‐talet
var
han
informationschef
på
Saco
och
har
haft
samma
funktion
på
MoDo.
"Det
är
kombinationen
av
intensiva
opinioner
och
deras
täckning
i
massmedierna
som
omedvetet
tolkas
som
’allmänna
opinionen’.
Mest
makt
genom
medierna
får
den
som
bäst
förstår
hur
medierna
fungerar
‐
och
utnyttjar
det.
Till
den
som
vill
erbjuder
medierna
makt",
menar
Lars
Thalén.
När
en
fråga
bedöms
som
tillräckligt
hotfull
kan
en
opinion
uttryckt
via
media
vara
till
hjälp
också
för
de
lobbyister
som
annars
väljer
högst
diskreta
medel.
För
herrarna
i
"Lotteriakademin",
som
innehåller
representanter
för
Tipstjänst,
Penninglotteriet,
Trav
&
Galopp
och
det
socialdemokratiska
Folkrörelsernas
lotteribyrå,
uppstod
ett
sådant
tillfälle
när
den
statliga
lotteriutredningen
kom
med
sitt
förslag
i
slutet
på
förra
året.
Motdraget
blev
att
"Lotteriakademin"
gick
ut
i
en
massmediakampanj
mot
utredningens
förslag
att
tillåta
"enarmade
banditer"
och
att
avreglera
tillståndsgivningen.
Vid
sidan
av
det
inleddes
en
intensivt
lobbyingarbete
i
det
tysta.
Lobbyisterna
och
lobbygrupperna
har
blivit
allt
skickligare.
När
branschen
själv
gör
en
bedömning
av
de
mest
framgångsrika
är
det
några
organisationer
och
grupper
som
alltid
återkommer.
Samerna
och
Greenpeace
för
deras
lysande
massmediala
sinnelag.
SAF,
LRF
och
lilla
Sjöfolksförbundet
inom
LO
för
skickligt
lobbyingarbete.
"Bönderna
är
så
få,
och
har
så
mycket
gratis.
De
har
satsat
mycket
pengar
på
opinionsbildning.
Alla
deras
ordföranden
i
LRF‐
avdelningarna
är
uppkopplade
on‐line
med
LRF
central,
och
de
kan
lätt
samordna
olika
aktioner.
En
skrivbordbonde
tar
på
sig
blåstället
när
TV
kommer
för
en
intervju.
De
är
skickliga
och
de
är
en
mycket
homogen
grupp
jämfört
med
TCO",
säger
Bertil
Jacobson.
"Sjöfolksförbundet
har
inte
mycket
att
lära
av
andra.
De
har
mot
alla
odds
vunnit
flera
stora
strider",
säger
Lars
Thalén.
Tidningen
Packmarknaden,
en
oberoende
facktidskrift
för
förpackningsbarnschen,
gjorde
för
tre
år
sedan
en
stor
enkät
bland
sina
läsare
om
vilka
som
var
branschens
verkliga
makthavare.
De
publicerade
en
lista
på
"de
25
som
avgör
packbranschens
framtid".
Resultet
ger
förmodligen
en
bild
av
hur
det
ser
ut
också
i
andra
branscher.
Bland
de
25
fanns
sex
politiker
eller
myndighetspersoner,
två
journalister,
tre
miljöexperter/debattörer,
nio
företagsledare,
tre
lobbyister
och
två
forskare.
Birgitta
Dahl,
då
miljöminister,
toppade
rangordningslistan,
tvåa
kom
Björn
Gillberg
och
trea
blev
Naturskyddsföreningens
dåvarande
generalsekreterare
Anders
Wijkman.
Verkningsgraden
av
lobbyistresurserna
kan
i
dag
vara
helt
avgörande
för
utgången
av
en
fråga.
De
svenska
tekoimportörerna
har
hävdat
sig
väl,
de
svenska
livsmedelsimportörerna
mindre
väl.
Det
bondetåg
som
avgick
från
Stockholms
central
1966
var
inledningen
på
nära
30
års
effektivt
lobbyingarbete
från
livsmedelsproducenternas
sida.
Men
de
svenska
tekoproducenterna
har
aldrig
ens
lämnat
stationen.
Närmandet
till
EG
har
redan
förstärkt
den
svenska
lobbyismen,
både
den
på
svensk
mark
och
den
i
Bryssel
och
övriga
Europa.
Och
mer
lär
det
bli.
Stefan
Gälkner,
VD
för
Gothia
Tobak,
är
en
av
dem
som
fått
skaffa
sig
mer
direkta
erfarenheter
av
hur
lobbyismen
fungerar
på
ett
europeiskt
plan.
1989
kom
de
första
signalerna
om
att
EG
var
på
väg
att
förbjuda
snus.
"Vi
reagerade
på
olika
sätt.
En
viktig
åtgärd
var
att
bilda
en
branschorganisation,
European
Smokeless
Center,
och
att
den
nya
organisationen
placerade
en
generalsekreterare
i
Bryssel",
säger
Stefan
Gälkner.
I
november
1990
kom
EG‐kommissionen
med
förslaget
att
förbjuda
snus.
Det
kom
i
form
av
en
bisats
i
ett
förslag
till
EG‐regler
för
varningstext
på
tobaksprodukter.
"Vi
har
sedan
dess
jobbat
med
tre
olika
lobbyingfirmor,
en
svensk,
en
tysk
och
en
belgisk,
Fast
själva
fotarbetet
har
jag
och
en
kollega
sköt
till
större
delen."
Förutsättningarna
var
inte
de
bästa.
Sverige
står
utanför
gemenskapen,
den
svenska
regeringen
kom
först
samma
månad
med
markeringen
att
Sverige
tänkte
söka
medlemskap.
Tobakindustrin
är
inte
speciellt
populär,
och
snuset
är
en
i
europeiska
ögon
mycket
udda
produkt.
"Vi
insåg
tidigt
att
det
krävdes
professionell
hjälp
med
lobbyingarbetet.
I
Bryssel
finns
en
öppnare
attityd
till
lobbying",
säger
Stefan
Gälkner.
Att
påverka
via
opinionen
ansågs
som
utsiktslöst
mot
EG,
men
var
viktigt
för
hemmaopinionen:
"Det
var
viktigt
för
att
sätta
tryck
på
förhandlarna.
Snuset
har
ju
också
blivit
något
av
ett
praktikfall
för
hela
EG‐debatten."
Det
finns
drygt
5
000
professionella
lobbyister
i
Bryssel.
Den
kunskap
de
säljer
är
vilka
nivåer
som
ska
bearbetas
och
personkontakter
i
EG‐byråkratin.
Att
tala
i
en
branschorganisations
namn
var
i
vissa
fall
nödvändigt
för
de
svenska
snusintressenterna:
"Många
vägrar
att
tala
direkt
med
ett
företag,
så
är
det
till
exempel
i
Danmark
och
Tyskland.
Direkt
i
Bryssel
går
det
däremot
bra
att
uppträda
som
företag."
"Flera
miljoner
kronor"
har
Gothia
Tobaks
lobbying
i
Europa
kostat
hittills.
Sist
frågan
var
uppe
till
omröstning
förlorade
snusanhängarna
knappt.
Nu
jobbar
"snuslobbyn"
framförallt
mot
de
svenska
EG‐förhandlarna.
Och
på
kuppen
har
producenten
av
bland
annat
varan
Svenskt
Exportsnus
skaffat
sig
stora
mängder
"know‐
how"
som
nu
en
rad
andra
företag
vill
ta
del
av.
Vägarna
till
makten,
och
de
svenska
Europavägarna
byggs
i
allt
större
utsträckning
av
lobbyister.
Det
gamla
Ombuds‐Sverige
är
i
dag
utsatt
för
ett
slags
omskolning.
På
LO
har
det
hållits
ett
antal
interna
seminarier
det
senaste
året
där
facket,
bland
annat
med
Lars
Thalén
som
rådgivare,
har
diskuterat
hur
LOs
lobbyingarbete
ska
förstärkas.
I
det
nya
Opinions‐Sverige
är
lobbyisternas
roll
allt
mer
central
i
opinions‐
och
maktpåverkan.
Yrkeskåren
växer,
och
för
dem
som
saknar
egna
resurser
på
området
finns
det
konsulter
att
anlita
för
en
timtaxa
på
mellan
900
och
upp
till
2
000
kronor.
I
Opinions‐Sverige
går
en
av
de
viktigaste
vägarna
till
makten
via
media,
där
journalisterna
allt
mer
får
spela
rollen
av
opinionsmäklare.
Till
dem
utgår
arvoden
i
form
av
nyhetstips
och
insiderinformation.
För
de
bästa
"läckorna"
kommer
oftast
från
de
bästa
lobbyisterna.
JANNE
SUNDLING