Transcript Vem vet mest om Österåker? - Österåkers hembygds

MILSTOLPEN
Österåkers hembygdsförening
Nr 2 år 2012, årgång 31
Milstenen vid Åkerstorp, Sockenvägen, Åkersberga
I detta nr.:
Längs forna vägar • Kända personligheter • Långhundraleden utställning Äldre vägar och broar • Vem vet mest om Österåker?
MILSTOLPEN
Österåkers hembygdsförening
Nr 2 år 2012, årgång 31
I detta nummer:
Milstolpen 30 år
!
Sida:
4
Längs forna vägar 5
!"#$%&'()$!*+,(%
"#$!%&'()&'&'
Kända personligheter
8
Långhundraleden utställning -./ 15
!"#$%&%'(()**)%+,*(-./.+"#"0%&%'./.123&4$2*(!$(-.
Äldre
vägar och broar 18
+)*#)-!$(-./!!"#$45(%&%'./.6,7./.2-(-544%&%'./.*.*
!
Vem vet8"#.3,+%&%'.,9:.%5#*)#$.:;#$(&%!,<
mest om Österåker?
23
Anlita er lokala expertis för
färg, mattor, tapeter och dylikt
=$4.>?>@ABB?CDE>F.%;--.$!-$#.G.1)%2)#&<.>?>A.ECH.DB.>>
"#$%&'(%&#!!)%*+,-.#/
01)!20&3*433%#2"&%343!
!!!
MILSTOLPEN
Redaktion:
Sven Hugosson (ansvarig utgivare)
telefon 08-540 22930
E-post: [email protected]
Carl-Göran Backgård
Hans von Matérn
Leif Svensson
Gunnar Winberg
Upplaga: 1 000 exemplar
Bilder: ÖHF:s bildarkiv där ej annat anges
Österåkers hembygdsoch fornminnesförening:
Postadress: Box 606
184 27 Åkersberga
Produktion: Big Box AB, Minna Karlsson, Telefon 08-544 107 30
3
Milstolpen trettio år
När vi nu lyckats åstadkomma ytterligare
en stor Milstolpe vill vi tacka alla som bidragit med material till detta nummer.
Det är nu trettio år sedan det första numret av medlemstidningen kom ut, och det
vill vi manifestera med att ta med en artikel som förekom den gången 1982. Det är
artikeln om milstenarna i socknen, ”Längs
forna vägar” av Barbro Arenäs-Nilsson
och Göran Ågeland.
I det andra numret av medlemstidningen, som då bara hette ÖHF:s TIDNING,
berättas hur tidningens nuvarande namn
kom till. Det var efter en namntävling
1982. Det vinnande förslaget hade inskickats av Leif Ahlstrand. Juryn tyckte:
”namnet passar bra för vi vill ju gärna att
varje nummer av hembygdstidningen ska
vara just en milstolpe, ett litet avbrott på
hembygdens väg.” Efter det kom bladet
ett antal år att heta MILSTOLPEN - Österåkers hembygdstidning.
Det har ju förekommit olika varianter
på bladet. Då tätare medlemsinformation
behövde skickas ut mellan de större Milstolparna började vi ge ut ett tunnare blad
(till formen ett dubbelvikt A4). Ett tag
kallades dessa ”Halvmilstolpen”, men av
olika anledningar var detta inte så bra, och
från nr 3 år 2003 blev det MILSTOLPEN
genomgående med löpande nummerföljd,
även för de tunnare bladen. Senare blev
det även adressen till föreningens hemsida på webben (www.milstolpen.org).
Från år 2003 har föreningen haft sitt samarbete med Minna Karlsson på Big Box
AB för redigeringen och framtagningen av
denna medlemstidning, ett samarbete som
startades av Olle Löfgren och som vi är
glada att kunna fortsätta med.
Beroende på olika omständigheter kan
det ibland bli lite glest mellan de stora
Milstolparna. Det är inte lätt att fortsätta
i fotspåren efter vår oförliknelige tidigare
redaktör, Olle Löfgren. Han var ett verkligt lyft för Milstolpen med sin unika journalistiska talang, sina välskrivna artiklar,
sina idéer om bra ämnen och sitt enträgna
arbete att intervjua folk som hade något att
berätta.
Åkersberga den 23 april 2012
Redaktionen
Citat
Livet är ett lidande, men döden är heller inget nöje.
Ryskt ordspråk
Bättre att tiga och tas för en narr än tala och undanröja alla tvivel.
Abraham Lincoln
Den som talar illa om andra i din närvaro talar illa om dig i din frånvaro.
Arabiskt ordspråk
Idel solsken skapar öken.
Arabiskt ordspråk
Några människor byter parti för sin övertygelses skull. Andra byter övertygelse
för sitt partis skull.
Winston Churchill
4
Längs forna vägar
Artikel om de gamla milstenarna i bygden
Från medlemstidningen Milstolpens första
år 1982 återger vi här en artikel som borde
vara av intresse för bladets läsare. Artikeln
skrevs av Göran Ågeland och Barbro Arenäs-Nilsson. Den handlar om milstolparna
i länet, de som placerades utefter vägen
och markerade avståndet till huvudstaden,
från Roslagskulla till Riksmuseet. Men eftersom artikeln skrevs för 30 år sedan kan
mycket ha hänt med de 18 milstenar de
talar om. Milstenen på omslaget visar den
som nu finns vid Sockenvägen i Åkerstorp
(med en informationsskylt med tyvärr oläsbar text). Det blir upp till läsaren att göra
egna utforskningar av dagsläget för övriga
stenar, och kanske vi kan återkomma med
uppdaterade uppgifter i en senare artikel.
Då var de målade i rött och guld i Upplands län. Det fanns även milstolpar av
järn, men stenstolpar var det vanligaste
i stockholmstrakten alltsedan slutet av
1700-talet. Då var Johan Jakob Gyllenborg
landshövding och eftersom han var delägare i ett stenbrott i Kolmården såg han till
att länets vägar blev upprustade med nya
milstolpar av sten med förgylld text.
Från Östra Ryd finns ett sockenstämmebeslut den 8 februari 1778 där fjärdingsman Fredric Hansson i Säby åtar sig att
forsla ut nya milstenar från ’stenhuggeriet
i Stockholm’. Milstolparna sattes upp
för att man skulle veta avståndet mellan
de olika skjutshållen och bekostades av
häradet genom bötesavgifter eller ’sammanskott’.
-”Den är inte lätt att få syn på i morgonbrådskan eller eftermiddagstimmen, den
gamla gråa milstenen, i skymundan av nutida vägars färggranna skyltflora.
En gång i tiden var också milstolparna
mer färglysande, särskilt om de var av trä.
Vägarna från 600-talet
Att flertalet milstenar är svårupptäckta för
nutidens vägfarande beror också på att vägarna lagts om eller att stenarna har vält
omkull, flyttats eller förstörts.
5
Farten är desutom högre än förr i tiden
när man gick till fots, red eller åkte på en
skramlande hästkärra på vägar som vi nog
skulle kalla stigar.
Vägsystemet i Roslagen daterar sig från
omkring år 600. Kungen och hans män
behövde vägar ut till sina gårdar och uppbördsställen. Vår landsända knöts då fastare till det centrala kungaväldet i Uppsala.
Ej föra död över annans mark
På 1100-talet byggdes sockenkyrkorna.
Då behövde präster och biskopar framkomliga ridvägar. En av orsakerna till att
vägarna blev allmänna och skulle underhållas gemensamt var att man inte fick
föra en död över annans mark. Man måste
ordna en särskild väg till kyrkan. Vid roslagskyrkorna finns ofta stigluckor i kyrkogårdsmuren just där kyrkstigen slutade.
På 1600-talet började man bredda vägarna och ta bort stenar. Nu kunde bönderna använda kärror för att forsla varor till
Stockholm. Men fortfarande var vägarna
backiga och krokiga, och på vintrarna var
det lättare att färdas på isarna över Ullnasjön, Hägernäsviken och Stora Värtan.
Vägmätningen började omkring 1650.
I en gästgiveriordning från mitten av
1700-talet stadgades att vägarna skulle mätas med snöre så att alla ’milar’ skulle bli
lika långa, dvs 6 000 famnar eller 18 000
alnar (1 aln = 0,594 m). Utgångspunkten
var Stortorget och milstolparna placerades
på högra sidan av vägen från Stockholm
räknat. (Först 1873 infördes nymilen, 10
000 m).
Vid Askvreten 5 1/2 mil
Vi gav oss ut på ’milorientering’ tillsammans med Göran Ågeland, som ägnat stort
intresse och mycken tid åt att finna de
äldre vägarna och deras vägmärken. Det
är han som har försett oss med en mängd
av sina stora kunskaper i ämnet.
Vår färd började på den äldre norrtälje-
6
vägen nära Askvreten. 1/2 UPPREST AF
AKERS SKEPPSLAG lyder inskriften på
milstenen c:a 3 km från Roslags-Kulla.
Den står alldeles intill vägen som nu går
mot Svensboda. Detta är den enda halvmilastenen som har namnet skrivet Aker; den
övriga har Åker. Härifrån var det 51/2mil
in till Stortorget i Stockholm, utgångspunkten för vägmätningen.
Intill vägskälet mot Svensboda vid Roslags-Kulla står 53/4 -milastenen. Kvartsmilen, eller fjärdingsvägen, och halvmilen
har mindre stenar som är rundade upptill.
En fjärdingsväg och tre fjärdingsväg markeras endast med 1/4.
Kungakrona för helmil
Vid Gunboda (två busshållplatser före
Björnhuvudvägen) syns ganska väl var
den äldre vägen gått in till höger. Ett
stycke in står en milsten, som är högre och
spetsig uppptill, på ett högt och väl bevarat fundament, en ’fot’. Eftersom den är en
helmilstolpe har den en kungakrona med
Kartbild av gamla
vägen med helmilstenarna markerade
(1-3).
Bilden är tagen ur
tidningsartikeln och
något förtydligad.
Bilden är något
beskuren.
namnchiffret G III för Gustav III, avståndet 5 MIL IFRÅN STOCKHOLM samt
landshövding J J Gyllenborgs namn och
titel.
Strax före sjön Ruggen går gamla vägen in åt höger förbi en ödegård. Ett tiotal
meter till höger om den nuvarande skogsvägen står en lutande sten på en hög fot.
Härifrån var det 4 3/4 mil till Stockholm.
Vid Dammbro, före Åsätra och till vänster om väg 276, står 41/2-milastenen. Den
har sjunkit ner något.
4 1/4-milastenen flyttad
Svårare är det att hitta 41/4-milastenen.
Den ligger i höger vägdike i nerförsbacken efter Storgården, i rak linje mellan
Storgården till vänster och ett rött hus till
höger. Stenen har flyttats. I närheten finns
en äldre vägbank och rester av vägräcken.
Man ser tydligt hur milstenar tillverkats:
en grovhuggen avrundad nederdel samt en
slät sockel och överdel.
Till vänster i uppförsbacken efter Skeppsdalsvägen står 4-milastenen.
Vid Singö, strax före Härsbackavägen
var det 33/4 mil till Stockholm. Stenen står
i vänster vägdike, snett framför ett rött
hus.
Vägen (mot Kvisslingby) gick så förbi
Gillmyra, där 31/2-milastenen står till vänster vid ett backkrön.
I Åkerstorp, på Sockenvägens vänstra
sida intill korsningen vid Vattenverksvägen, var det 31/4 mil in till Stortorget.
3 mil vid Stava gård
Via Värdshusvägen, träbron över kanalen,
Norrö och Säby ledde vägen fram mot
Stava gård, där 3 MIL IFRÅN STOCKHOLM anges på milstenen till vänster på
vägen mot Sjöberg, från nya vägen sett.
För att finna 23/4-milastenen får man
rikta blicken högt mot viltstaketet på en
vägbank till höger om nya vägen ett stycke
efter busshållplatsen vid Stavavägen. Ste-
nen flyttades omsorgsfullt vid vägbygget.
Till vänster om nya vägen finns en avtagsväg mot Ryds-Långbro. Från den är
det c:a 15 minuters promenad åt höger, parallellt mot nya vägen och mot Rosenkälla,
till 21/2-milastenen, som har texten tydligt
ifylld. Foten är väl iordningställd.
På vägen mot Gribbylund, nära torpet
Torkan på andra sidan Ullnasjön, finns
21/4-milastenen vid en liten väg som går åt
vänster, snett bakåt.
Försvann vid vägbygge
2-milastenen är flyttad från äldre väg norr
om förra avtagsvägen mot Vaxholm, där
den nu står på vänster sida.
Vid Gribbylund var det 13/4 mil till
Stockholm. Stenen vid Åvalund, RoslagsNäsby, som markerade 11/2 mil, försvann
vid ett vägbygge på 1960-talet. Vid Enebyberg hade man 11/4 mil kvar till Stortorget, vid Danderyds kyrka 1 mil, vid nuvarande gångbron i Inverness 3/4 mil och vid
Riksmuseet 1/2 mil.
Från trakten vid Riksmuseet gick vägen
tidigare över västra delen av Ladugårds
gärde fram till nuvarande Grevturegatan,
över Ladugårdslandsbron (som ledde över
en rännil, nu Birger Jarlsgatan) och förbi
Jakobs kyrka.
Två stenar saknas
En senare väg passerade Albano och gick
genom Roslagstull och längs Roslagsgatan
och Regeringsgatan fram till Packartorget
(Norrmalmstorg).
Bestämmelserna om milstenar upphävdes
genom lag den 23 oktober 1891, och sedan
dess har de gamla vägmärkena starkt decimerats. På vår väg in mot Stockholm saknas ändå bara två stenar. Tack vare Göran
Ågeland vet vi nu var de övriga finns och
kan göra vårt bästa för att vårda dem.”
Ursprungsartikeln signerad
BA-N (BARBRO ARENÄS-NILSSON)
7
Kända personligheter
som bott eller vistats i Österåker - del VI
Milstolpens artikelserie om kända kvinnor
och män som bott eller verkat i vår kommun har nu kommit till sitt sista avsnitt. Vi
har i serien behandlat idrottsmän, författare, musikanter, scengiganter och bildkonstnärer - samtliga rikskändisar. I detta
sista avsnitt skall vi ta upp politiker, militärer, kyrkliga företrädare och ”allmänna”
kändisar. Liksom tidigare har vi satt mått
på ”kändisskapet”: politikern skall ha varit statsråd eller partiledare, militären skall
ha varit minst general, den kyrkliga företrädaren skall vid sidan av sitt prästämbete
också ha gjort sig rikskänd på annat sätt
och slutligen ”allmänkändisen” skall var
riksbekant.
Politiker
Så långt vi har kunnat finna har i vår kommun bott ett antal politiker på högsta nivå,
dvs ministrar eller partiledare. Några tillhör gångna epoker medan andra är i tiden
mer närliggande. Det var faktiskt så att i
slutet av 1800- och början av 1900-talet
styrdes vårt land under tre perioder av
statsministrar från Österåker!
Den förste i raden var friherren och ägaren till Margretelunds slott, Johan Gustaf
Nils Samuel Åkerhielm. I tidigare nummer
av Milstolpen har Åkerhielm behandlats, t
ex 2004/3 och 2009/6. I dessa artiklar har
bl. a. hans litterära kvalifikationer lyfts
fram, men nu är det hans roll som regeringschef som skall granskas.
Den politiska banan inleddes redan under ståndsriksdagens tid då han i tre perioder representerade ridderskapet och
adeln. Under åren från 1870 till 1900 satt
han omväxlande i första och andra kammaren, och de erfarenheter han då gjorde
kvalificerade honom för en position som
finansminister. År 1889 blev han utri-
8
Johan Gustaf Nils Samuel Åkerhielm
kesminister i Gillis Bildts regering för att
i oktober samma år efterträda Bildt som
statsminister.
Den tidens stora politiska frågor var tullfrågan, unionsfrågan och försvarsfrågan.
Såväl Bildt som Åkerhielm var, liksom
stora delar av den svenska godsägarklassen, protektionister, dvs vänner av ett
starkt tullskydd för att främja det inhemska näringslivet. Det protektionistiska
programmet genomfördes av Bildt och
Åkerhielm i sina huvuddrag, men svårare
blev det att lösa försvarsfrågorna.
I Europa var den politiska oron stor vid
denna tid. Tyskland hade under det militärt starka Preussen enat alla små furstendömen och genom framgångsrika krig ökat
landets geografiska område. I Sverige var
stora grupper av ledande politiker på väg
mot en högröstad patriotisk, norsk-fientlig
och försvarsvänlig politik med uttalade
tyska sympatier.
hälsa. Från Carlsbad, där han vistades för
I vårt land gällde det att ersätta det föråld- att kurera hälsan, skrev han ett brev till
rade indelningsverket med ett effektivare konung Oscar II. I dess för den tiden tysystem för rekrytering av soldater samti- piska underdånighet framskymtar att han
digt som övningstiden för de värnpliktiga var medveten om sina brister:
måste förlängas och kostnaderna för för- ”...Andra skäl [än hälsan] torde dock finnas
svaret hållas nere.
för ett nådigt övervägande av den sedan
I riksdagen verkade starka krafter för att den 10 maj detta år uppkomna frågan om
sammankoppla försvars- och rösträttsfrå- Eders Majestät bör ombyta främste man
gorna; ett Ja till utökad värnplikt måste en- i statsrådet. Ur enbart svensk synpunkt
ligt dessa krafter medföra ett Ja till utökad torde ...inga skäl finnas till något minisrösträtt.
terbyte.
Åkerhielms lockbete var att grundskatKan detta inskränkas till ett blott byte
terna fullständigt skulle avskrivas och att av Statsminister och den nuvarande ersätrust- och rotehållskostnaderna skulle läg- tas av en man med lika moderat färg och
gas på statsfinanserna. Men utökningen personligt anseende samt kanske större
av värnpliktstiden till 90 dagar avskräckte duktighet och skicklighet, så möter inget
fortfarande andra kammaren, där många hinder för ett ombyte om detta av andra
också fruktade att den dyrbara reformen skäl förordas och påyrkas av män, vars
skulle låsa fast det protektionistiska syste- ord böra väga tungt hos Konungen... Mera
met för lång tid framåt.
än en gång har jag varit glad och stolt att
Förslaget godtogs av första kammaren få tjäna min högt begåvade Konung men
men det föll i andra kammaren. Detta ne- uppriktig och stor är min längtan att snart
derlag i försvarsfrågan skulle inte behövt få lämna min nuvarande tjänst.
medföra Åkerhielms avgång, men det
På grund av ett bestämt uttalande och
fanns andra skäl. Vid en privat överlägg- berättigat intresse i Eders Majestäts närning med ledamöter av första kammaren maste närhet är mitt avsked underskrivet
kort innan försvarsfrågan avgjordes hade och ligger färdigt att dateras...
Åkerhielm, som var en temperamentsfull Med underdånig tillgivenhet framhärdar
person, låtit undslippa sig ett uttalande, att Konungens tropliktige och tacksamme
den föreslagna försvarsordningen skulle GS Åkerhielm”
sätta Sverige i stånd att ”tala svenska med
norrmännen”. Vad han egentligen sade är
Ny statsmioklart, men hans uttalande upprörde sin- nister
blev
nena i Norge och Åkerhielms ställning nu ännu en
blev ohållbar.
österåkersbo,
Åkerhielm själv var något av den svens- Erik
Guska politikens ’gossen Ruda’ och saknade taf
Boström
av allt att döma något av det allvar som (1842-1907),
fortfarande förväntas prägla framskjutna godsägare på
politiker i vårt land. Han hyste själv up- fideikommispenbarligen ingen tvekan om sina stats- set Östanå. Han
mannaegenskaper, men det prekära för representerade
honom var att åtskilliga i hans samtid Nya lantmangjorde det.
napartiet och
Dessutom led Åkerhielm av sviktande var en av parti-
9
ets förgrundsfigurer i riksdagen. Han var
raka motsatsen till sin företrädare; han
kunde ”lyssna på rörelsen”, han var öppen
för kompromisser och genom en pragmatisk inställning lyckades han lösa många
av den tidens svåra frågor.
Konung Oscar II hämtade efter Åkerhielms avgång sin nya statsminister ur en
mindre vanlig miljö. Boström var inte ämbetsman men han hade en gedigen politisk
karriär inom riksdagen och kände väl till
hur arbetet där fungerade. Han representerade Lantmannapartiet och var en övertygad protektionist; han hade redan som
riksdagsman framgångsrikt lyckats driva
frågan om jordbrukstullar och tullskydd
för en lång rad industrier. Därför förväntades/fruktades allmänt att han som statsminister skulle driva en hård tullpolitik,
något som inte blev fallet.
Under sin tid som statsminister 18911900 lyckades Boström vid en urtima riksdag 1892 genom smidiga kompromisser
föra den sedan lång tid diskuterade försvarsfrågan i hamn. Detta beslut, som lade
grunden för den moderna värnpliktsarmén,
var en personlig seger för Boström, vars
anseende steg och gjorde det möjligt för
honom att fortsättningsvis genomföra åtskilligt. Boström hade särskild framgång i
sina försvarspolitiska syften: anslagen till
flottan ökades effektivt och det stora fästningsbygget i Boden påbörjades.
Men plikterna som statsminister och arbetet att genom ständiga kompromisser i
riskdagen föra svåra frågor till sin lösning
hade sitt pris. Under sommaren 1900 gick
rykten i pressen om att Boström skulle
avgå som statsminister, något som också
blev verklighet i början av september
samma år.
Det var motvilligt som Oscar II beviljade
Boströms avgång. Han hade i hög grad
kungens öra och kallades av monarken för
”riksministern”. Boström återkom också
som regeringschef redan 1902 och ställdes
10
inför den begynnande unionskrisen. 1898
hade det norska stortinget fattat ett beslut
om att ta bort unionsmärket från den norska unionsflaggan. Detta beslut förorsakade rabalder i Sverige och utrikesministern avgick. Boström övertog då själv den
posten, men vidtog en del åtgärder som ytterligare infekterade frågan. Boström begärde våren 1905 sitt avsked, kung Oscar
II försökte utan framgång övertala honom
att kvarstå men beslutet stod fast. Hans
politiska karriär var slut. År 1907 avled
Boström i sitt hem och ligger idag begravd
på Roslags-Kulla kyrkogård.
Den tredje statsministern med österåkerskoppling är för de flesta så välkänd att
en närmare
presentation känns
överflödig.
Per
Albin
Hansson,
krigsminister
1920 och socialdemokratisk statsminister under
åren 1932-46
med ett kort
avbrott sommaren 1936, var under 1920-talet stadig
sommargäst på Husarö. Bedömningen av
Per Albin Hansson som statsminister är
främst knuten till hans roll under andra
världskriget då han ledde en samlingsregering. Hans mål, tidigt uttalat, var att
med alla medel hålla vårt land utanför
kriget. Efter krigsslutet kunde också hans
tankar om folkhemmet förverkligas. Per
Albin Hansson avled av en hjärtattack då
han steg av spårvagnen på väg hem efter
nattligt möte den 6 oktober 1946.
En lång rad ministrar i olika positioner har
genom åren varit bosatta längre eller kortare perioder i Österåker. Under 1890-talet
hette
ecklesi- generalspersonerna, och vår kommun har
astikminstern i i relativt modern varit hemort för sex gevårt land Gustaf neraler.
Fredrik Gilljam,
Den förste i raden var Salomon Gotten
handfast schalk Geijer (1850-1924). Han föddes
konservativ po- i Värmland i en gammal militärsläkt och
litiker, period- avancerade så småningom till general. Om
vis bosatt i vår bl a honom har Olle Löfgren skrivit i Milkommun.
stolpen 2004/6.
Närmare i tiÄnnu en av gångna tiders generalspersoden ligger de ner av stor betydelse var Hugo Hult. Han
båda socialde- föddes 1861 i Kalmar och inledde sin mimokratiska mi- litära bana vid Kalmar regemente där han
nistrarna Björn Rosengren och Pär Nuder. blev underlöjtnant 1881. Efter hand avanBjörn Rosengren var under åren 1998- cerade han via befattningen som överste
2002 näringsminister i Göran Perssons i Generalstaben till sekundchef för Svea
regering efter att under många år varit Livgarde 1909. År 1915 erhöll han avsked
fackföreningsman, ordförande för SKTF som generalmajor. Han var fram till sin
och TCO. Även om Rosengren var en död ägare till Hakunge gård. I hans littedold makthavare på hög nivå är han för rära produktion återfinns den lilla skriften
vanligt folk mest känd för ett par kontro- ”Åkers kanal – ett hundraårsminne” utgiversiella uttalanden om stripklubbar och ven 1922, av stort intresse för oss kanalNorge. Rosengrens anknytning till Österå- vänner i Österåker.
ker är en mångårig vistelse sommartid på
Bernt Östh, fram till för några år sedan
Fåglarö.
bosatt på Österskär, är en av den moderna
Pär Nuder, född 1963 i Täby, har en tidens generaler. Han föddes i Gislaved
mer handfast förankring i vår kommun: 1936 och blev officer vid Norrbottens
skolgång i Bergaskolan, ordförande i SSU flygbaskår 1959. Han avancerade till geÖsteråker och senare ledamot av kommun- neralmajors grad och posten som chef för
styrelsen under tolv år. Vägen var sedan Flygstaben 1990-1994. I denna position
banad mot större uppgifter. Via justitiede- var han ansvarig för allt som ur militär
partementet intog Nuder 2004 posten som synpunkt berörde samtliga svenska flygfinansminister fram till den socialdemo- förbands användning, organisation, persokratiska valförlusten 2006.
nal med mera – i sanning ett omfattande
Då och då har hans namn därefter nämnts uppdrag. Östh var därefter under ett antal
i samband med jakten på en lämplig soci- år chef för Försvarsstaben. I Österåker var
aldemokratisk statsministerkandidat, en Östh politiskt engagerad, bland annat som
post som Pär Nuder själv säger sig inte ordförande i Kyrkorådet. Bernt Östh är
sträva efter att uppnå. Nuder är fortfaran- numera bosatt i Norrtälje.
de bosatt i Österåker.
År 1998 omorganiserades Flygvapnet
och befattningen som chef för vapengreMilitära Makthavare
nen upphörde. Den siste på posten var
Makthavare finns av olika kategorier, kan- Kent Harrskog, under flera år bosatt i
ske tydligast märkbara i den strikt hierar- Margretelund. Han föddes 1944 och är en
kiska struktur som det militära etablisse- av de ytterst få svenska flygare som har
manget utgör. I toppen av detta finner vi spakat samtliga svenska jetplan från Tun-
11
nan till Viggen. Harrskog utnämndes till
chef för Flygvapnet 1994, en tjänst som
alltså upphörde fyra år senare. Han utnämndes då till befälhavare för det Södra
militärområdet, dvs chef för samtliga militära enheter i södra Sverige. Idag ägnar sig
Harrskog åt en befattning som President of
the Governing Council av Order of Saint
Lazarus, en kristen orden med humanitära
insatser på programmet.
Den näst siste i raden av Österåkers
generaler är Lars Andersson. Han föddes 1936 i Vetlanda och utbildades till
banktjänsteman. Efter värnplikten följde
studier vid försvarets läroverk och tjänstgöring vid I 12 i Eksjö och en lång rad militära befattningar på olika nivåer fram till
utnämningen till generalmajor 1989. Hans
sista militära befattning var som ställföreträdande chef för Högkvarterets operationsledning.
Vår siste eklövsdekorerade officersperson är generalmajor Bernt Grundevik, f
1956. Grundevik, som är bosatt på Stallstigen på Österskär, har en gedigen karriär
bakom sig; vid sidan om trupptjänstgöring
i vårt land har han varit adjutant till chefen
för armén 1994-96, i två omgångar lärare
på Försvarshögskolan, chef för den internationella KFOR-styrkan i Kosovo och
från 2007 arméinspektör.
Kyrkliga Makthavare
Också det kyrkliga samhället har sin fasta, hierarkiska struktur. Även inom detta
område har Österåker genom åren kunnat
presentera att antal höga företrädare som
definitivt varit intressanta och särpräglade
personligheter.
Vi får leta oss tillbaka till mitten och
andra halvan av 1800-talet för att finna
den förste, kyrkoherden och den kungliga
hovpredikanten Samuel Benjamin Pontén.
Han föddes 1823 i Småland i en familj med
stark kyrklig prägel. Men Samuel Pontén
begränsade inte sin världsbild till enbart
12
den kyrkliga sfären. Visserligen studerade
han teologi i Uppsala, men han ägnade sig
också åt medicinstudier vid Karolinska
institutet och blev läkare och psykiater.
Han doktorerade och var på lediga stunder
också en framstående naturforskare och
botaniker. Som om nu allt detta inte var
nog deltog han som skeppspräst på fregatten Eugenies världsomsegling 1851-53.
Och som ett rent påtagligt bevis på hans
verksamhet kan vi se Vita Huset; det var
Pontén som lät bygga övervåningen på huset, alltså det som idag är bottenvåningen
på vår hembygdsgård. Pontén avled 1905,
sörjd och saknad av sina församlingsbor.
Ytterligare en Samuel med många
strängar på sin lyra har satt sina spår i
vår kommun, Samuel Norrby. Han var på
femtiotalet kyrkoherde i Österåker, ordförande i ÖHF, svensk rekordhållare och
landslagsman i kulstötning, riksdagsman.
Norrby avled hastigt 1955, också han
sörjd av tacksamma församlingsbor.
På femtiotalet var debatten hård inom
den svenska kyrkan. Striden stod då, liksom nu, kring frågan om kvinnliga präster.
Trots protester fattades ett positivt beslut
och vid påsktid 1960 vigdes de tre första
kvinnliga prästerna till sitt ämbete. En av
dem var Margit Sahlin, som redan tidigt
gjort sig känd som en stridbar företrädare
för kvinnors rätt till kyrkliga tjänster. Hon
grundade
S:ta Katharinastiftelsen,
en mötesplats för
angelägna livsfrågor, i f
d Pensionat Östergården på
Österskär.
År 1970
utnämndes hon till kyrkoherde i Engelbrekts församling i Stockholm, dit även
Katharinastiftelsens verksamhet flyttades.
Margit Sahlin avled år 2003.
Den av församlingens
präster
som
nått högst i den
kyrkliga hierarkin är Christina
Odenberg. Hon
föddes i Stockholm 1940 och
prästvigdes
1967 och fick
tjänst som komminister i Östra Ryd. 1981 blev hon kyrkoherde i Österåkers församling. Det har
alltid blåst starka vindar kring Christina
Odenberg, kanske för att hon haft tydliga
åsikter i kontroversiella frågor – och inte
tvekat att föra fram dessa åsikter. Ett sådant tillfälle var när hon i december 2001 i
Uppsala domkyrka välsignade ett samkönat partnerskap, något som i vissa kyrkliga
kretsar var liktydigt med att svära i kyrkan.
I juli 1997 utsågs hon till biskop i Lunds
stift, vårt lands första kvinnliga biskop.
Kanske var detta ett tecken på att kyrkan
inser att förändring är en förutsättning för
fortlevnad? År 2007 gick Christina Odenberg i pension, hon blev biskop emerita.
Har det funnits fler kändisar i Österåker?
Svaret är JA! För många kanske det är en
överraskning att vi i vår kommun har haft
en Nobelpristagare boende, åtminstone
sommartid, under flera år.
År 1955 tilldelades professor Hugo Theorell Nobelpriset i fysiologi och medicin.
Denna hedersbetygelse var krönet på en
lång framgångsrik forskarkarriär. Theorell
tillbringade sina somrar på Ljusterö och
fick då kontakt med med Jussi Björling
på Siarö. Dessa två giganter hade musik-
intresset gemensamt; Theorell
var en mycket
duktig violinist,
och tillsammans
med Jussi gav
han konserter på
Ljusterö, oftast
som en ekonomisk hjälp till
Ljusterö Hembygdsförening. Theorell avled 1982, 79 år gammal.
En kändis med en helt annan livsinriktning är Ola Skinnarmo. Om man skall sätta
en titel på honom måste det bli ”äventyrare” - han har genom hela sitt liv drivits av
viljan att besöka
och utforska de
mest
extrema
miljöer. År 1998
nådde han som
första
svensk
Sydpolen, och
två år senare var
han den förste
svensk som nådde Nordpolen.
Att med segelbåt
ta sig till Grönland för att sedan skida över
ön var 2001 års lilla tripp, som året därpå
följdes av en tur i kajak runt Svalbard.
Skinnarmo har sin bostad i Stockholm
men har sitt företag registrerat i vår kommun. Eftersom han bara är 40 år gammal
kan man vänta fler spektakulära reseäventyr!
Bland kändisar av skilda
slag återfinner
vi också radiomannen Bertil
Perrolf,
under
många år bosatt
på Malmstigen.
Han föddes 1917
och anställdes i
13
en underordnad befattning vid Radiotjänst
1938. Avancerade så småningom till producent (för bl a ”Frukostklubben”) och
ledde under 36 år det populära radioprogrammet ”Skivor till kaffet”. Perrolf avled
år 2004.
Borttappade kändisar
Under arbetet med denna serie om kända
personer har jag fortlöpande fått påpekanden från läsare om ”bortglömda” personligheter. Jag är tacksam för dessa kontakter och skall här kortfattat presentera några
av dessa personer.
Bland idrottsmännen (Milstolpen 2008/6)
saknades tre namn som borde ha funnits
med: Birger Nyberg, Gunnar Ekman och
Sven Tumba. De två förstnämnda var friidrottsmän medan Sven Tumba var ishockey-, fotbolls- och golfspelare av klass.
Birger Nyberg (f 1944) tävlade för Täby
IS och Västerås IK, var trestegshoppare av
mycket god klass men han nådde aldrig
några internationella framgångar. Hans
personbästa var jämfört med dagens resultat blygsamt – 15,96, med det räckte
ändå till att sex gånger bli svensk mästare
i grenen.
Gunnar Ekman tävlade i medeldistanslöpning för Bromma IF och Mälarhöjdens
IK men är sedan många år bosatt i Stava.
Ekman blev vid två tillfällen på 1970-talet
svensk mästare på 1500 meter och bidrog
med flera segrar i landskamper; särskilt i
dusterna i Finnkampen kom hans hårdhet
på löparbanan väl till sin rätt!
Sven Tumba (f Johansson 1931) var en av
svensk idrotts stora profiler, en legendar
och en entreprenör inom idrotten. Det var
Tumba som skapade den moderna svenska ishockeyn och det var också han som
mycket starkt bidrog till att göra golfen till
en folksport i vårt land. I vår kommun, där
han tidvis bodde på Svavelsö och under
slutet av sin levnad var bosatt på Thunmans väg, har han lämnat ett bestående
14
minnesmärke: det
var Tumba som
designade golfbanan vid Ullnasjön.
Under sin aktiva tid
spelade han ishockey i Tre Kronor och
fotboll för Djurgårdens IF och vid ett
tillfälle, mot Norge, också i det svenska
landslaget. Han bidrog med sin medverkan till att under många år göra Djurgården till dominanten inom svensk ishockey.
Sven Tumba avled den 1 oktober 2011.
I avsnittet om film- och teaterfolk saknades skådespelaren Tomas Bolme (f 1945).
Vid sidan om sin skådespelargärning ägnade Bolme mycket tid och kraft åt fackligt
arbete som ordförande i Teaterförbundet.
Han var en av de drivande medlemmarna
i den fria teatergruppen Fria Pro och har
alltid varit en frifräsare av rang, tidigt aktiv i KFML. Han har förekommit i en lång
rad svenska filmer, allt från ”Mälarpirater”
1959 till ”Arn, tempelriddaren” 2007. Numera är Bolme bosatt på Ljusterö.
Detta är alltså sista avsnittet i denna inventering av kända personer med anknytning till vår kommun, men tro inte att vi
har redovisat alla! Ett stort antal finns kvar,
till exempel den outtröttlige TV-byggaren
Martin Timell, radiomannen, historikern
och ”Svenska Ord”-medlemmen Hans
Furuhagen, ecklesiastikministern Arthur
Engberg, kommunistpartiets tidigare
ordförande Hilding Hagberg, TV-producenten och professorn i TV-produktion
vid Dramatiska Institutet Stina Lundberg
Dabrowski, TV-programledarna Anna
Hedenmo och Mats Linday, sångerskan
Shirley Clamp, barnboksförfattarinnan
Elsa Beskow med make Natanael, diktaren Daniel Fallström, upptäcktsresanden
Sven Hedin... listan kan göras lång.
GUNNAR WINBERG
Långhundraleden
- utställningen i Österåkers hembygdsmuseum
Samarbetet mellan ÖHF
och Arbetsgruppen Långhundraleden har resulterat i att berättelsen om
den forntida vattenleden
från Östersjön genom
Uppland till Gamla Uppsala nu blivit den nya temautställningn på ÖHFs
hembygdsmuseum.
Utställningen invigdes
fredagen den 20 april och
kommer att vara tillgänglig den första söndagen i
varje månad på museets I juni 2011 nyupptäckta hällristningar från bronsåldern i
vanliga öppettider. Grup- Gottröra. Bilden visar ett resultat i juni 2011 - nyupptäckta
per såsom skolklasser kan hällristningar i Gottröra.
tas emot på annan tid efter
överenskommelse med någon av följande: undantag: Den är omtyckt som kanotled.
Jörgen Thulstrup, tel 540 23359, Hans Men för båt- eller slädtransporter har leden
Rockberg, tel 540 23401 eller Ingemar i sin helhet inte fungerat sedan medeltiden.
Jansson, 540 20809.
Fram till 1500-talet var det möjligt att ta
Genom foton, bildspel, kartor, texter och sig upp till Närtuna marknad och tingsföremål presenteras sådant som bosättning plats. Även om det idag saknas vatten där
och bebyggelse, fornlämningar, landskap leden gick, kan man efter riklig nederbörd
och vattenförhållanden, båtar och trans- med högt vattenstånd få en vision av hur
porter, landhöjning och strandförskjut- den kan ha sett ut.
ning, växtlighet och frågan vad en vatten- Långhundraleden är även intressant med
led är historiskt sett.
tanke på bosättning och bebyggelse. När
I Arbetsgruppen Långhundraleden sam- vattnet långsamt försvann i Mälardalens
arbetar 17 hembygdsföreningar, och vi ser skärgårdslandskap, blev dalsluttningar
som en viktig uppgift att ta vara på intres- efter hand tillgängliga för bosättning. Här
set och förmedla kunskaper om vattenle- fanns bördiga leror för jordbruk. Under
den. I höstas utkom boken Nytt ljus över bronsåldern för 3000-3500 år sedan sker
Långhundraleden – bygder, båtar, natur, bosättningar i skyddade vikar. Arbetsoch denna utställning bygger till stor del gruppen Långhundraleden studerar sedan
på bokens innehåll.
en tid tillbaka tidiga bosättningar efter leLandhöjningen har pågått sedan inlands- den. Vi använder Riksantikvarieämbetets
isen släppte sitt grepp och är fortfarande fornminnesregister, kartor med inritade
fem millimeter årligen. Den har förändrat strandlinjer som motsvarar vattennivån
landskapet och gjort att Långhundraleden omkring 1000 f.Kr. samt gör fältstudier.
inte längre fungerar för båttrafik, med ett I Österåker fanns åtminstone fem tydliga
15
Bronsåldersbyn vid Skärgårdsstad i Österåker omkring 1000 f.Kr. Östersjöns vattenyta låg då 20 meter högre än idag.
Bilden visar boplatser, stensättningar, rösen, stensträngar m.m.
bronsåldersbosättningar i dåtida skyddade
vikar utefter leden eller i Östersjön: Prästgårdsmarken, Sjökarby, Spånlöt-Skånsta,
Skärgårdsstad och Långsjön. När exploateringen av Skärgårdsstad skulle påbörjas,
ansåg dåvarande länsantikvarien, att det
här saknades fornlämningar nästan helt.
Alfred Westerberg, amatörarkeologen från
Österåker och en av pionjärerna i Arbetsgruppen Långhundraleden, var av annan
uppfattning. När de arkeologiska undersökningarna senare genomförts av Riksantikvarieämbetet, var bilden av fornlämningarna i området radikalt ändrad. Vid
Skärgårdsstad hade funnits en komplett by
från bronsåldern med gravar, bosättningar,
skeppsformade stensättningar, keramik
och annat. Detta överraskade den erkänt
skicklige länsantikvarien Alf Nordström
och säkert också Alfred Westerberg. Bilden visar bronsåldersbyn vid Isättraviken,
där villaområdet Skärgårdsstad nu finns.
Den stora bosättningen längs Långhundraleden sker under järnåldern på de gårdar
och byar som i stor utsträckning finns kvar
med deras ursprungliga namn. Gårdsnamn
16
eller bynamn som slutar på -inge såsom
Lussinge och -sta eller -stad såsom Hacksta eller Toftesta anses uppträda något tidigare under järnåldern än namn som slutar på -by såsom Sundby, Väsby och Ösby.
Under en stor del av järnåldern sker också
en befolkningstillväxt som under vikingatiden blir så stor att Långhundraledens dalar sannolikt inte räcker till för befolkningen. En utflyttning till andra områden har
troligtvis skett. Detta sammanfaller med
vikingatidens rörlighet, och en intressant
fråga är: Vart flyttade människorna?
Längs hela den forntida Långhundraleden
finns många lämningar som visar på ledens och traktens betydelse, till exempel
Mora Sten, där Sveriges kungar utropades fram till det att Sverige blev ett arvrike. Sannolikt användes Mora Sten som
kungavalplats redan, innan Sverige var ett
sammanhängande rike.
Den exakta platsen för Mora Sten känner vi inte till, men den bör ha legat nära
den lilla museibyggnad som innehåller
Mora Stenar i kanten av Mora äng i Lagga
socken, omkring 2 mil från Uppsala. Bil-
den visar interiören från det
lilla museet. I samband med
kungavalet placerades en
sten med en inskrift på Mora
Sten. Under medeltidens gång
samlades många stenar nära
kungavalsplatsen. Det lilla
museet byggdes på 1700-talet
för att skydda dem. Här finns
till exempel en sten för Magnus Ladulås som utropades
till kung 1275.
Fram till det att Gustav
Vasa gjorde Sverige till ett
arvrike 1544 lade den nyvalde
kungen en sten med inskrift
på Mora Sten, vars exakta
Interiören i museibyggnaden ”Mora Stenar” i Lagga
placering är okänd
Växtligheten är en del av kul- cirka 2 mil sydost om Uppsala.
turlandskapet vid Långhundraleden. Man kan se vilka växter som Pollenanalys ger denna möjlighet. Man tar
förekommit vilt och vilka som har odlats.
borrprover i jordlagren och genom
att analysera pollen på olika nivåer,
kan man se vilken växtlighet som föNatur och markanvändning rekommit. I tabellen nedan ingår en
sammanställning av växtligheten unNeolitisk tid (bondestenålder) der olika tidsperioder.
Ädellövskog med ek, alm, lind, ask och hassel. Tall, björk och hassel i ljusare områden. Alsnår i våtmarker. Almsjukan slår nästan ut almen. Bronsålder Äkerbruk, ogräs, lövskogen ganska oförändrad. Sumpskogar med al och sälg i våtmarker. Råg, korn och vete odlas. Bok och avenbok kommer in i skogen. Förromersk järnålder Betesmarken utökas, ängsbruk.
Sumpskogar i våtmarker röjs. Nedgången i åkerbruk omkr. år 0. Granen ökar starkt. Yngre järnålder (romersk järnålder ochfolkvandringstid) Lövskogen minskar starkt. Åkerbruk och ängsmark. Granen blir vanlig i skogen. Slutligen något om själva namnet
Långhundraleden, som är en sentida
skapelse. Det användes första gången
av arkeologen Björn Ambrosiani i
början av 1960-talet. Häradet eller
hundaret som ursprungligen sträckte
sig öster om leden fram till Mora Sten
fick stå för namnet. Om leden haft ett
eget namn under forntiden vet vi inte.
JAN WIRSTAD
Vikingatid / tidig medeltid Landskapet hårt betat .
Enen dominerar.
Hampa odlas.
17
Äldre vägar och broar
i Österåkers socken
Regionala vägar
På en karta från 1694 över Täljö redovisas
en väg som var en förbindelse från Stockholm, över Östra Ryd och vidare österut.
Efter att ha passerat skogen mellan socknarna gick vägen över ett kärrdrag. Kärret
kallas på ekonomiska kartan Onsbrokärret.
Namnet kan tyda på den höga åldern hos
bron och vägen, då det troligen är Oden
som åsyftas i namnet.
Vägen fortsatte genom vad som nu är
ett villaområde förbi Täljö gårdstomt och
över Långhundraledens västra, äldre gren,
vid den gamla tröskeln, täljet, som givit
gården dess namn. Tröskeln låg ungefär
vid den nuvarande järnvägsbanken.
Den del av vägen som nu beskrivits är genom skogsbruk, villabebyggelse m.m. är
så gott som helt utplånad. Söder om Ons-
18
brokärret kan den dock skönjas på en kort
sträcka, c:a 150 m.
I diket, som avvattnar kärret är kanterna
stenskodda på ett ställe, vilket tyder på att
här har varit en mindre bro. Om det är en
rest av den ursprungliga bron, Onsbron,
låter jag vara osagt.
Från täljet fortsatte vägen förbi Husby
gårdstomt till Runö i en sträckning som i
stora drag finns kvar än idag.
Vi är nu inne på smedbykartans område.
Från Runö bytomt gick vägen mot Åkerströmmen och alldeles söder om nuvarande sluss fanns en bro över den östra, yngre
delen av leden. Bron kallas på kartan
Lillbron och på runösidan är, på en något
yngre karta från år 1775, Lillbro krog och
en marknadsplats angivna.
År 1820, när nästa karta upprättas, är Lill-
bron borta och all trafik gick över Åkersbro c:a 1 km norrut.
Från Lillbron fortsatte vägen till Smedby
i en sträckning som till stor del är bebyggd.
Den kan emellertid spåras i Kuckubacken
som lämnats obebyggd på grund av av sitt
gravfält.
Från Smedby och österut är vägsträckningen i stort sett identisk med den f.d.
landsvägen genom Österåker. Den sammanstrålar med dagens genomfartsled,
väg 276, vid Singö c:a 3 km öster om
Åkersberga. Sedan fortsatte den österut,
med en del avvikelser till nuvarande väg,
förbi Åsättra och till sockengränsen mot
Roslagskulla.
Genomfarten från Rosenkälla är senare än
den beskrivna från Östra Ryd.
Landhöjningen gjorde att en förbindelse
blev möjlig vid Stava troligen under
1300-talet och här måste en bro ha funnits.
De flesta transporter och resor mot Stockholm skedde sjöledes. När vägen förbi
Stava blev användbar öppnades en närmare förbindelse för resor inåt land förbi
Rosenkälla och vidare till Täby kyrkby
och Vallentuna. Från Stava gårdstomt gick
vägen västerut i en sträckning som ännu
finns bevarad genom södra delen av villaområdet i Stava (Stavavägen - Lönnvägen). Den passerade sedan sockengränsen
vid Långbron. Av denna bro finns ingenting kvar, den låg nämligen där nuvarande
väg 276 drar fram.
Om bron fått sitt namn av att den var lång
eller av Långsjön, belägen alldeles norr
om bron är ovisst.
I närheten fanns ett gränsröse där socknarna Åker, Össeby och Ryd möttes, och
där fanns även tre torp, ett i varje socken,
Åkers Långbro, Össeby Långbro och Ryds
Långbro. Össeby och Ryds Långbro finns
kvar, medan Åkers Långbro är borta.
Det är lite lustigt att tänka sig att de här
grannarna fick bege sig till tre olika kyrkor
när de skulle till högmässan på söndagen.
Från Stava går även en väg norrut (Sjöbergsvägen) på västra sidan av Garnsviken förbi Sjöberg och Svista till Brottby.
Vägen är smal och krokig och ger ett ålderdomligt intryck. Den hade säkert en
större betydelse förr i tiden, då vägen öster
om Garnsviken, på grund av att terrängen,
nog inte var mer än en ridstig.
Österut från Stava gick den gamla häradsvägen norr om dagens 276:a, och kan
lätt följas i terrängen. Efter att ha passerat
Säby by gick den över ledens östra gren
vid Åkersbro, belägen vid Prästfjärdens
sydspets.
C:a år 1550 upprättade Rasmus Ludvigsson, Gustaf Vasas sekreterare, en
förteckning med skisser över vägar och
vattenleder, som kunde vara till nytta för
riket.
Långhundraledens södra del finns med
där, från Hederviken i Frösunda till Trälhavet, och Åkersbro finns angivet som
ett lämpligt ställe för ålfiske. Hur länge
bron då existerat vet ingen, men troligen
byggdes en bro här ganska snart efter att
vägen via Stava tillkom. Vägen förbi Lillbron medförde nämligen en omväg på ett
par km.
Efter Åkersbro fortsatte vägen längs
Värdshusvägen, ett stycke av Sockenvägen och Stenhagsvägen. Norr om Smedby
gård anslöt den sig till den äldre vägsträckningen från Östra Ryd.
Från Sockenvägen går en väg norrut
förbi Båtstorp, Båtstorpsvägen och Seveniusvägen vilken slutar vid Nydal. För
inte så länge sedan fortsatte denna väg genom skogarna förbi Vindsjön och gården
Järsättra och anslöt till en väg som började vid Hakunge i Össeby och kom ut till
sockenvägen vid Åsättra i Österåker. Troligen hade denna väg även en förbindelse
i nordvästlig riktning genom skogarna till
Riala. Den passerade Harsbro och Pukby i
Össeby och Annarby och Ytterby i Österåker och är ännu i bruk.
19
Sedan gården Järsättra lagts öde under
första hälften av 1900-talet är vägen norr
om Järsättra försvunnen. Endast vid anslutningen till vägen från Hakunge kan
den spåras på en kort sträcka. Söder om
Järsättra finns den dock bevarad och används som vandringsled.
Sture Jansson, som var handlare i Åkersberga, har berättat att när bonden i Järsättra
hade ärenden i Åkersberga skickade han
iväg hästen, som lunkade iväg förspänd
med en vagn. Själv cyklade han före och
gjorde sina inköp och när han var klar hade
häst och vagn hunnit fram. Sedan han utfordrat hästen med en nyinköpt spisbrödskaka var det dags att vända hemåt.
Karin Calissendorf, som var ortnamnsforskare, hade en intressant teori om Båtstorp/Järsättra. Båtstorp, nära Smedby,
hette tidigare Bostorp. Namnet tyder på att
det kan förknippas med Bo som en gång
var beläget vid en vik av Trälhavet c:a en
mil härifrån.
Det långa avståndet gör det emellertid
osannolikt att Bostorp skulle ha varit ett
torp eller utgård under Bo.
Bo kan i ett tidigt skede ha legat vid Bostorp menar Karin Calissendorf, och vägen
mellan Bostorp och Järsättra kan tyda på
att Järsättra (Jarlens sättra) hörde till Bo.
En del forskare anser att Bo-gårdar innehades av jarlen, jären dialektalt. Denne var
ledare för sjöförsvaret i trakten. Båtstorp
ligger emellertid c:a 1,5 km från vattnet,
vilket naturligtvis inte är det bästa läget
för en Bo-gård. Sydväst om Båtstorp ligger Åkerstorp med strand både mot Garnsviken och Åkerströmmen. Torpnamnen
anses oftast vara medeltida och därmed
yngre än namn som Bo och Smedby. Bo
skulle därför ha kunnat innefatta nuvarande Åkerstorp, som fick sitt namn när Bo
flyttade till det nuvarande läget.
Bostorp kan troligen ha varit kvar i jarlens ägo en tid, då det naturligtvis var bra
att ha en fot kvar nära kyrkan och Åker,
20
som då var socknens medelpunkt.
Från Sockenvägen, norr om Smedby, går
två vägar till kyrkan: Össebyvägen och
Prästgårdsvägen. (bild) Prästgårdsvägen
med sitt högre läge är säkert den äldre.
Den passerade även marknadsplatsen vid
Åker. När det gäller vägens fortsättning
mot Össeby, var det som jag nämnt förut
kanske bara en ridväg. Man hade ju även
vägen på Garnsvikens västra sida att ta till,
om man inte seglade eller rodde.
Bygdevägar
Gårdarna Smedby och Margretelund var
de ojämförligt största i socknen och hade
dessutom samma ägare. Man kan väl tänka sig att vägen dem emellan var mer påkostad än övriga vägar. Vägen finns ännu
bevarad, men i lite olika skepnader - som
gata i bebyggda områden, som Sabelvägen, Söralidsvägen och Malvavägen, och
som motionsspår i Rölligbybackarna.
Från byarna i sydväst mot Trälhavet,
Brevik, Lervik, Flaxenvik och Ättarö hade
vägen en något annorlunda sträckning än
nu, öster om Valsjön. Dagens vägsträckning tillkom som beredskapsarbete på
1940-talet.
Från Ättarö fanns även en nu helt bortglömd väg över skogen, förbi Grandalen
och vidare till Söra.
Innan fabrikören Smitt, ägare till gården
Ström, i 1900-talets början lät bygga en
väg från Skeppsdals brygga till Roslagsvägen hade man från Skeppsdal, Bo och
Ström en väg som gick förbi det numera
rivna torpet Invik. Vägen fortsatte genom
skogarna till Singö, där den anslöt till Roslagsvägen. Den gick även i en slinga förbi
Översättra.
Ungefär där vägen till Lugnets motocrossbana tar av från Roslagsvägen började en väg som gick norrut förbi torpet
Skireboda, senare Skibolet och Skeppsbol,
och fortsatte sedan i nordöstlig riktning.
Skireboda är rivet sedan länge. Det låg c:a
300 m nordöst
om sjön Skiren
i vad som nu
är ett område
med fritidshus,
nära korsningen
Skirhultsvägen
och Fågelbärsstigen. Vad som
är mest intressant med vägen
är att den har ett
namn, Wissnavägen, angivet
i
rågångsbeskrivningen till
kartan. Namnet
Wissna
finns
inte med i ortnamnsarkivets
uppteckningar,
men namnet var
inte helt okänt
för Carl-Göran
Backgård
i
ÖHF:s torpkommitté. Han hade stött på
namnet i sin forskning. Enligt honom hade
inte Wissna varit namn på någon enstaka
by eller plats, utan ett namn för hela området i socknens nordöstra hörn. Hur som
helst är det gåtfullt och borde studeras
närmare.
På tunakartan av år 1687 finns tyvärr
inga vägar angivna, men man kan av goda
skäl anta att vägen förr gick något öster om
den nuvarande Österskärsvägen. Nedanför
bergbranterna var marken fastare och troligen låg vägen ungefär där Saturnusvägen
går idag. Något som tyder på det kan vara
det fynd i form av en gammal sporre som
Henning Loggert hittade på sin tomt vid
Saturnusvägen.
Vägen från Tuna fortsatte sedan på
Bergas marker i Centralvägens sträckning,
vilket en skifteskarta över Berga visar.
Vägen från Näs finns redovisad på en
Karta från häfte nr 1 Kulturstigar
skifteskarta från 1790-talet och har inom
Näs samma sträckning som idag, och man
kan på goda grunder förutsätta att den fortsatte till anslutningen till sockenvägen vid
Husby i nuvarande sträckning.
En i terrängen fullt synlig, men numera
helt övergiven väg, slingrar sig genom
skogen från torpet Näsvik nära ledens västra utlopp till Husby där den anslöt sig till
sockenvägen. Troligen är vägen en äldre
förbindelse från Svinninge och norrut.
Sjöledes till kyrkan
Namnet Båtläggningshagen vid Prästfjärden nedanför Österåkers kyrka vittnar om
de färder man gjorde sjöledes till kyrkan
varje söndag. Socknen omfattade flera öar
i Trälhavet. Den största var Resarö med
sina byar Överby, Ytterby och Engarn.
Resarö tillhör numera Vaxholms kom-
21
mun och har en egen liten kyrka.
Mjölkö, Fåglarö och Älgö (tidigare Helgö) är öar som tidigt varit bebodda, och
från öarna måste det ha varit en bedrift
att ta sig till kyrkan varje söndag oavsett
väder.
I självhushållets tid, när man inte behövde åka och handla så ofta, var kanske
kyrkobesöken en välbehövlig omväxling i
tillvaron och en möjlighet att träffas och
knyta kontakter. Fick man sen ett Guds
ord på köpet var det väl bara att tacka och
ta emot.
Övrigt
Bland kända personer som besökt Österåker och använt några av vägarna som
beskrivits, finns om man får tro en lokal
tradition, Gustaf Vasa. I sin ungdom,
när han bodde på Rydboholm, hade han
en käresta på Hakunge i Össeby. När han
skulle hälsa på henne red han den gamla
vägen genom skogen förbi Täljö, Husby
och Runö, sedan endera över Lillbron eller
Åkersbro förbi Smedby och kyrkan och så
över skogen till Hakunge.
Före äventyren i Dalarna var han alltså
ute på mycket angenämare äventyr i våra
trakter. Lokala traditioner brukar ofta ha
ett korn av sanning.
SÖREN HJALMARSSON
Anm. Det hade naturligtvis varit bra
med en karta, där vägarna ovan fanns
angivna. Nu är det ett så stort område
som avhandlas att kartan skulle bli oläsbar i Milstolpens format. Vid läsningen
kan det nog vara bra att ha en karta, t.ex.
kommunens adresskarta till hands.
Karin Calissendorfs teorier om BoBostorp lämnade hon muntligt i samband med ett föredrag hon höll på biblioteket någon gång runt 1980.
”Vem vet mest om Österåker?”
När detta skrivs befinner sig 2011/2012 karbyskolan (två klasser), Hackstaskolan,
års upplaga i skolornas mästerskap i Öst- Tråsättraskolan, Margretelundskolan (tre
eråkerskunskap i sitt slutskede. Lektions- klasser), Korallens friskola, Akers frioch studiearbetet är avslutat och kvalifi- skola och Fredsborgskolan. Vilka de tre
ceringstävling står för dörren. Den 10 maj klasserna som går till final och får dela på
äger den stora finalen rum i Alceahusets
de 10 000 kronor, som utgör prissumman,
plenisal för de tre klasser som har kvalifi- vet vi ännu inte, men en sak vet vi bestämt:
cerat sig till den.
samtliga elever har fått en ökad kunskap
Till årets tävling har tio klasser varit an- om vår kommun, något som inte går att
mälda och de har vid flera tillfällen under värdera i reda pengar!
läsåret fått besök av ”missionärer”, medlemmar i ÖHF som visat bilder och berät- GUNNAR WINBERG
tat om Österåker. Under arbetet har vi
också genomfört promenader och visning- ”Missionärer” från ÖHF har varit: Berit
ar med eleverna; vid Tunaborgen, längs Nyman, Annilie Dahlberg, Brita VästhaÅkers kanal, på våra museer, i Smedby- gen, Irma Hägerstedt, Barbro Svärd, Lars
området och faktiskt också per bil i hela Valentin, Sven Hugosson, Jörgen Thulkommunen. Intresset hos elever och lärare
strup, Hans Rockberg och Gunnar Wini skolorna har varit stort. Men inte mindre
berg.
har entusiasmen hos våra ”missionärer”
varit – de har med stort intresse satsat sina PS
krafter och kunskaper på att ge eleverna Den CD-skiva föreningen gjort på videoen så god portion kunskap som det bara
filmen “Österåker en vandring i tid och
varit möjligt.
rum” - finns att köpa på Åkersberga bibDe skolor, som på detta vis fått en re- liotek till ett pris av kr 100.
jäl dos hembygdskunskap har varit Sjö-
!"#$%&'()$!*+,(%
!
"#$!%&'()&'&'
-./
!"#$%&%'(()**)%+,*(-./.+"#"0%&%'./.123&4$2*(!$(-.
+)*#)-!$(-./!!"#$45(%&%'./.6,7./.2-(-544%&%'./.*.*
!
För bokning och närmare
hyresinfo:
8"#.3,+%&%'.,9:.%5#*)#$.:;#$(&%!,<
Kerstin Lindberg, tfn 070-685 2900 eller
=$4.>?>@ABB?CDE>F.%;--.$!-$#.G.1)%2)#&<.>?>A.ECH.DB.>>
070-923 6242, e-post: [email protected]
"#$%&'(%&#!!)%*+,-.#/
01)!20&3*433%#2"&%343!
!!!
22
Måla om ?
Vi erbjuder kostnadsfritt hembesök med
professionell rådgivning - hemma hos er!
Boka tid för för ett besök och få tekniska råd och
offert på material.
SÖNDAGSÖPPET!
Öppettider:
Månd-fred 8 - 18 • lörd 9 - 14 • sönd 10 - 14
Adress: Rallarvägen 7 • Tel: 08 540 207 39
www.painthouse.se