Transcript Mellan sanning och lögn

Mellan sanning och lögn
En studie af Knut Hamsuns På gjengrodde stier
Specialarbete av Anna Jansson
Institut: Nordisk
Innehållsförteckning:
1. Inledning
2. Syfte och metod
s. 3-5
2.1 Presentation av författarskapet
s. 5-7
s. 7-10
2.1.1 Den ”oroväckande” Hamsun
2.2 Hamsun efter krigsslutet
2.2.1 Förhör och tvångsinläggning
2.2.2 Under observation
2.2.3 Marie som vittne
2.2.4 De sakkunnigas konklusion
2.2.5 Publiceringen av På gjengrodde stier
2.2.6 Om mottagandet av verket
2.2.7 Sanning eller lögn?
s. 12-14
s. 14-15
s. 15-17
s. 17-21
s. 21-22
s. 22-24
s. 24-27
3. Självbiografisk framställning
3.1 Om genre
3.2 Fakta och fiktion
3.3 Minne och erinring
3.4 Modernistiska tendenser
s. 28-31
s. 31-34
s. 34-36
s. 36-39
4. På gjengrodde stier
4.1 Smått och stort i vardagen
4.2 På osäker grund
4.3Att skriva för eftervärlden
4.4 Narrativt och diskursivt
4.5 Upplevt och drömt i Kaukasien
4.6 På vandring
4.7 Rörelse och stillstånd
4.8 På ”förbjudet” område
4.9 Självbiografi som handling
4.10 Motståndet mot karaktärpsykologin
4.11 Det ofärdiga självet
4.12 ”Men her er skjed noget”
4.13 Återfunnen kreativitet
4.14 ”Det kalder”
4.15 Övervinnelse
4.16 Hamsuns försvarstal
4.17 Hemkänsla från Nordland
4.18 Det igenvuxna
4. 19 Förnyelse och återkomst
s. 42-43
s. 43-45
s. 45-50
s. 50-52
s. 52-54
s. 54-57
s. 57-59
s. 59-62
s. 62-65
s. 65-68
s. 68-73
s. 73-76
s. 76-79
s. 79-83
s. 83-86
s. 86-91
s. 91-95
s. 95-97
s. 97
5. Sammanfattning
s. 98-100
Slutord
Litteraturlista
Summary
s. 100
s. 101-104
s. 105-106
Inledning
Det har vore viktig for mange å spikre Hamsun fast til éi sanning: nazismen, irrasjonalismen, forakta
som grunnhaldning, eller kjærleiken, naturen og dyrkinga av ungdomen. Men det er i spenninga
mellom motsett lada polar at gneistar spring - og at Hamsuns bøker blir til stor kunst. 1
Under de senaste 30 åren har diskussionen kring självbiografigenren fått förnyad aktualitet.
Fokuset har riktats mot självbiografins referentialitet och dess påstådda sanningsanspråk.
Självbiografigenren är per definition en jagets genre. Detta antagande har dock
problematiserats från en rad olika håll. Tendensen är att man har börjat acceptera att det
existerar en rad olika former för självbiografiskt skrivande, som inte nödvändigtvis är
organiserat omkring det personliga jaget. Idag söker man flertydighet och utgår från att det
finns många sanningar om en persons liv.
Frågan om sant eller falskt, ensidighet eller mångtydighet tilldrar sig
uppmärksamhet, i synnerhet om man riktar fokus mot den berömda och omdiskuterade
norske författaren Knut Hamsun (1859 - 1952). I år är det 150 år sedan Hamsun föddes och
jubileumsfirandet pågår över hela Norge: Lom, Hamarøy, Grimstad, Oslo; platser som alla
har anknytning till Hamsuns liv och verk. Avsikten med Hamsunjubileet är att förvalta och
synliggöra en viktig del av sitt kulturarv. 2 Dock visar den kritiska diskussionen i samband
med jubiléet att den norska receptionen av Hamsun är problematisk. Diskussionen kring
jubiléet visar att Hamsun fortfarande - 57 år efter sin död - utlöser starka känslor. Jubiléet
har fört till förnyad debatt om Hamsun och nazismen.
Under krigsåren skrev Hamsun ett flertal artiklar i norska tidningar där han öppet
gav sitt stöd till den tyska ockupationsmakten och det norska Quisling-partiet Nasjonal
Samling. Strax efter ockupationen av Norge deklarerade Hamsun offentligt att han stod på
Tysklands sida. I en artikel i Fritt Folk bad Hamsun det norska folket, som han ansåg vara
chanslöst, om att ta sitt förnuft till fånga genom att förstå att ”Tyskerne kjemper for oss
alle ” mot ”Englands Tyranni”. 3 I samma artikel appelerade Hamsun till Norges soldater
1
Citat av Atle Kittang i ”Sannheten om Hamsun er…” Morgenbladet 22/5 2009 s.5
http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090522/ODEBATT/940682086sist sedd 5/11 2009
2
http://www.nb.no/hamsun, sist sedd 1/12 2009
från Hamsuns artikel i Fritt Folk 4/5 1940. Citatet är hämtat från Ståle Dingstad, (red.): Den litterære
Hamsun, Norge, Fagbokforlaget, 2005 s. 333
3
1
om att dessertera: kasta bössan och gå hem! Redan före kriget hade Hamsun väckt uppsikt
genom sina kontroversiella synpunkter. Hamsuns angrepp 1936 på den tyska pacifisten och
koncentrationsläger fången Carl von Ossietzky och på dem som hade föreslagit att han
skulle få Nobels fredspris förde till att Hamsun fick ett flertal av sina norska
författarkollegor mot sig. 4
Under hela kriget gav Hamsun - genom upprop och artiklar - sitt oförbehållna stöd
till Tyskland och Nasjonal Samling samtidigt som han gav uttryck för ett intensivt hat mot
England. Hamsun såg på engelsmännen som maktlystna kolonisiatörer och var av den
uppfattningen att England var skuld i Norges olycka. 5 Hamsun hyllade istället den unga
nationen Tyskland, som han menade hade framtiden för sig.
Från ansvarigt håll i Norge var man vid krigsslutet i villråd hur man skulle hantera
det problem, som man under kriget hade börjat komma att omtala som ”Tilfellet Hamsun”.
Den nationella prestigen stod på spel; hur skulle man behandla en man som hade gett så
mycket kulturell ära åt landet och samtidigt svikit det? I stället för att sätta Hamsun i
fängelse inleddes en process. Hamsun var tvungen att genomgå en flera månaders lång
judiciell observation, varefter man konkluderade att han hade ”varig svekkede sjelsevner”,
vilket gjorde att han inte kunde ställas till ansvar för de handlingar han hade begått under
kriget.
Då Hamsun öppet började presentera sig som nazist sjönk de norska läsarnas
intresse för honom dramatiskt och strax efter krigsslutet var det många som vägrade att
läsa hans böcker. 6 Dock skulle det inte dröja länge förrän det norska folkets inställning till
Hamsun började luckras upp. Starkt bidragande till att Hamsun återerövrade sin position
och värdighet som författare var utgivningen av På gjengrodde stier (1949). I verket ger
Hamsun sin egen version av de händelser, som ägde rum efter krigsslutet då han blev
arresterad och dömd som landsförrädare. Hamsun riktar här skarp kritik mot de ansvariga
myndighetspersonerna som han kom i kontakt med under rättsprocessen. Som det tydligt
framgår av hans version av händelsesförloppet ansåg Hamsun att han handlat rätt genom
att stödja Tyskland under kriget. Det framgår också av hans berättelse att han önskade att
bli dömd och stå till ansvar för de handlingar han hade begått under kriget.
Alltsedan krigsslutet, då Hamsun blev arresterad och dömd som landsförrädare, har
historien om hur denna älskade och rikt begåvade natur - och människoskildrare kunnat
4
Rolf Nyboe Nettum: ”Generasjonen fra 1890-årene” i Edvard Beyer (red.): Norges litteraturhistorie - Fra
Hamsun til Falkberget (1995) s.181
5
ibid.s. 183
2
sympatisera med den fascistiska ideologin varit en gåta. Den öppna frågan är om det finns
ett samband mellan Hamsuns litteratur - den litteratur som hade gett honom
världsberömmelsen - och hans politiska åsikter, eller om man bör göra en skarp skiljelinje
mellan Hamsun som politiker och som författare. Debatten det här jubileumsåret ledsagas
av frågeställningar som dessa. Hamsun tycks, som den norske författaren och
Hamsunforskaren Atle Kittang anför i citatet ovan, vara svår att spika fast till en sanning.
Hamsun var modernist och romantiker, finstämd människoskildrare och aristokrat,
naturdyrkare och reaktionär samhällsdebattör och kritiker. Hamsun låter sig inte
sammanfattas i vare sig det ena eller det andra.
Syfte och metod
Referenserna i På gjengrodde stier är biografiskt- historiskt verifierbara, vilket har bidragit
till att många refererar till det som en självbiografisk försvarsskrift. Tendensen har därför
varit att man inte har sett det i kontinuitet med resten av författarskapet. Mitt syfte med
detta specialarbete är att öppna upp för ett nytt perspektiv på På gjengrodde stier. Jag har
för avsikt att visa att det är svårt att göra en enkel kategorisk genreindelning av verket och
att det inte självklart kan karakteriseras som en gängse självbiografi. Verket har historiska
och biografiska referenser, men det innehåller också en annan - mer svårgripbardimension, vilket implicerar en tematik som går utöver en rendyrkad självbiografisk
läsning och som därmed problematiserar en entydig förståelse av verket.
Jag har för avsikt att belysa verket utifrån ett genreperspektiv genom att dels
diskutera verket utifrån nyare genreteori dels genom att framhäva verkets motiviska och
tematiska släktskapsförbindelser med Hamsuns texter från början av sekelskiftet. Min
läsning av verket kommer således att nå utöver textens konkreta situationsbestämda
situation till fördel för en undersökning av vilken funktion den retoriska referensen
uppfyller. Detta innebär att jag kommer att undersöka textens mening utifrån narrativa,
tematiska och diskursiva mönster. Som vi skall se ingår dessa mönster i en medveten
dialog med texter från Hamsuns tidigare författarskap.
Min utgångspunkt för detta specialarbete är att självbiografigenren inte är en tydligt
avgränsad genre som består av bestämda normativa regler, utan att den är en blandning av
olika genrer och diskurser. Hamsun riktar som vi skall se fokus på självbiografigenrens
6
ibid.s.181
3
kärnproblem genom att osäkra och problematisera gränser mellan olika väletablerade
motsatspar - fakta och fiktion, privat och offentligt, narrativt och diskursivt. Detta gör han
genom att gå i dialog med olika självrepresentationsformer: memoarer, dagbok,
reseskildring, brevform, essäer och försvarsstal.
Hamsuns texter ingår i modernistisk tradition, som har instabiliteten och labiliteten
som förutsättning. Instabilitet och misstro till överleverade traditioner är ett bärande
element i den moderna självframställningen. Modernismens impulser är att finna nya vägar
att skriva om sig själv. En del av På gjengrodde stiers inneboende tematik är en
problematisering av de grundläggande epistemologiska förutsättningarna för
självbiografisk framställning: referenserna till en ”sann” helhetlig representation och
presentation av självet.
Föreliggande specialarbete består av tre huvudkapitel: en historisk och biografisk
redogörelse för myndigheternas behandling av Hamsun efter hans arrestering, ett teoretiskt
avsnitt om självbiografigenren samt en analys och tolkning av På gjengrodde stier.
Inledningsvis har jag för avsikt att ge en redogörelse av författarskapet. Detta vill jag först
göra utifrån ett traditionellt perspektiv och sedan - för att markera utgångspunkter för min
läsning av På gjengrodde stier - utifrån ett mera kritiskt perspektiv. I dessa avsnitt kommer
jag att ta utgångspunkt i de norska författarna och litteraturvetarna Rolf Nyboe Nettums
och Atle Kittangs studier av Hamsuns författarskap. 7
Min redogörelse för den treåriga processen mot Hamsun utgör direkt
referensbakgrund till centrala avsnitt i På gjengrodde stier. Huvudsakligen vill jag
koncentrera mig om Hamsuns vistelse på den psykiatriska kliniken och de sakkunnigas
omdiskuterade konklusion om Hamsuns ”varig svekkede sjelsevner”, som utgör en viktig
motivbakgrund för framställningen. Här kommer jag att indra relevanta upplysningar från
den psykiatriska undersökningen av Hamsun som har kommit att publiceras i Den
rettspsykiatriske erklæring om Knut Hamsun (1978). 8
Sedan kommer jag - med utgångspunkt i den norske journalisten Tore Stubergs
dokumentation av samtidens recensioner av På gjengrodde stier i Hamsun, Hitler og
pressen (1995) - att diskutera det norska folkets ambivalenta känslor för Hamsun efter
utgivningen av verket. I förlängning av detta avsnitt vill jag diskutera två motsatta
7
”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit., Atle Kittang: Luft, vind, ingenting - Hamsuns desillusjonsromanar
frå Sult til Ringen sluttet Oslo, Gyldendal Norsk Forlag, 1984
8
Rapporten redogör för Hamsuns biografi från barndom fram till vuxen ålder, karaktärsdrag,
äktenskapsförhållanden samt en redogörelse för sociala och politiska hållningar. Rapporten innehåller också
referat av vittnesförhör med olika personer från Hamsuns familj och umgängeskrets.
4
ståndpunkter dels vad gäller synen på Hamsuns författarskap generellt dels tolkningen av
På gjengrodde stier representerade av den danske författaren Thorkild Hansen och den
norske litteraturforskaren och biografen Jørgen Haugan. 9
I det teoretiska kapitlet om självbiografigenren kommer jag att undersöka olika
aspekter av de frågeställningar genren ställer. Detta vill jag diskutera dels utifrån ett
traditionellt förhållningssätt dels utifrån poststrukturalistiska tankegångar. Sedan kommer
jag att undersöka självbiografigenren utifrån ett modernistiskt perspektiv. I textanalysen
kommer jag att indra ovanstående diskussionspunkter.
I den inledande delen av analysen kommer jag att diskutera verkets stilistiska och
strukturella principer. Sedan kommer jag att belysa textens genremässiga dubbelspår.
Hamsuns framställning refererar till ett konkret historiskt skeende, men i kontrast till denna
framställning kan man finna en annan retorisk instans i texten, som refererar till motiviska
och tematiska mönster från Hamsuns tidigare författarskap.
Analysen av verket kommer att ingå i en bredare diskussion om modernismens
subjektskritik och dess experiment med nya självframställningsformer. Hamsuns texter
skriver sig in i en genremässig normbrytande historisk period. Därför är det av särskild
relevans att kasta en tillbakablick på de idéer och tankar som Hamsun hade vid sin
genombrottsperiod kring 1890. Dessa idéer utmanar, som vi skall se, de tankar om
förhållandet mellan liv och skrift som den traditionella självbiografin vilar på.
Textanalysen kommer i huvudsak att följa verkets kronologiska förlopp. I den
senare delen av analysen (from.avsnitt 4.12) kommer jag att diskutera hur de yttre
biografiska och historiska händelserna får inflytelse på framställningens diskurs och
tematiska innehåll. Mot slutet av analysen - och i förlängning av redogörelsen för referatet
av Hamsuns försvarstal vid Sands häradsrätt - kommer jag att diskutera ett viktigt tematiskt
fält i texten: natur -och fosterlandskärleken.
Avslutningsvis, i de två sista avsnitten, kommer jag att belysa Hamsuns skildring
av tiden efter att rättsprocessen är så gott som avslutad.
9
Thorkild Hansen: Processen mot Hamsun (övers. Lena Axelsson) Stockholm, Bonniers, 1978
Jørgen Haugan: Solgudens fall- Knut Hamsun- en litterær biografi, Oslo, Aschehoug, 2004
5
Presentation av författarskapet
I traditionell litteraturhistorisk och biografisk skrivning brukar man dela in Knut Hamsuns
författarskap i två perioder: en nyromantisk psykologisk diktning, som man förbinder med
den nyskapande perioden från genombrottet med Sult (1890) fram till 1900 och en
socialrealistisk period från omkring 1910 då Hamsun utkom med Segelfoss-böckerna
(1913 - 1915) och Markens grøde (1917). 10 I Hamsuns verk från 1910- talet uppenbarar
det sig en allt tydligare uttalad realistisk socialkritisk tendens och ovilja mot det moderna
samhället. Hamsun utstakade sin anti-moderna diskurs redan under slutet av 1880-talet, då
han efter hemkomsten från en lång Amerikavistelse höll flera föredrag i Köpenhamn, där
han kritiserade den amerikanska demokratin och konsumtionssamhället. Föredragen utkom
senare i bokform under titeln Fra det moderne Amerikas Aandsliv (1889). 11 Hamsun
uppnådde stor popularitet med sina civilisationskritiska verk runt om i världen, men i
synnerhet i Norge och sedan i Tyskland; en popularitet som kulminerade med Markens
Grøde. Markens Grøde tematiserar människans återgång till ett idylliskt primitivt bondeliv
och blottlägger tendenser som man senare har förbundit med antikapitalism, antidemokratism och anti-industrialism. Verket var bidragande till att Hamsun mottog
nobelpriset 1920. I Hamsuns verk intar naturen en stor plats. Ofta är handlingen i Hamsun
texter förlagd i hans barndoms hemtrakter Nordland.
Enligt den traditionella indelningen av författarskapet betecknas perioden mellan
1900 och 1910 som en ”övergångsfas” eller - som Nettum karakteriserar den - en
”gjæringsperiode”. 12 Under denna period prövar Hamsun sig på olika genrer: noveller,
reseskildring, drama och dikter. Här utkommer också de s.k. vandrarböckerna: Under
Høststjernen, En vandrer spiller med sordin och Den siste glæde (1906-1912). Den
symboliska vandrarfiguren är en central gestalt i Hamsuns böcker från början av 1890-talet
och framåt. 13 Vandraren dyker upp i olika slags skepnader i Hamsuns böcker både som
huvudperson och biperson i såväl noveller, romaner som reseskildringar. Vandrarfiguren
är, som nämnts, också central i På gjengrodde stier.
10
”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.
ibid.s.137-140 Hamsun vistades i USA mellan 1882-1884 och 1886-1888. Här reste han runt i olika stater
och försörjde sig på olika yrken, bl.a. som journalist, spårvagnskonduktör och föredragshållare.
12
ibid.s.58
13
Mitt påstående stödjer sig på Kittangs studie av författarskapet. Enligt Nettum och den traditionella
fasuppdelningen menar man att Hamsuns vandrarfigur träder i bakgrunden för det socialrealistiska
författarskapet kring 1910 (ibid. s. 164)
11
6
Hamsuns författarperiod från sekelskiftet och fram till 1910 har inte ådragit sig
forskares och biografers intresse i lika hög grad som den yngre respektive den äldre delen
av författarskapet. Tendensen är att man inte har tolkat dessa verk i sammanhang med den
övriga produktionen. 14 En bidragande orsak till detta kan vara att verken har blivit
författade under en period då Hamsuns liv kantades av problem och svårigheter på det
privata planet. Hamsun gifte sig 1898 med Bergljot Bech; ett äktenskap som mestadels var
stormigt och olyckligt och som upplöstes efter åtta år. Ett par år efter skilsmässan mötte
Hamsun skådespelerskan Marie Andersen, som han gifte sig med 1909. Mycket av den oro
och disharmoni som präglar Hamsuns liv efter sekelskiftet kommer till uttryck i hans
vandrarböcker, noveller och reseskildringar, som kan karakteriseras av att vara en
blandning av självbiografi och fiktion. 15
Den ”oroväckande” Hamsun
hvor har man ham egentlig når det ikke gjælder den stilistiske mester, fabulatoren, poeten, men det
som med et høitidelig ord kalles filosofen? Findes der en dypere sammenhæng i hans livssyn, i
hans fremstilling og opfatning av det brogede menneskemylder, som lever i hans digtning. Eller er
det en uforsonlig motsætning mellem det idealistiske og det makabre hos ham?
16
Som ovanstående citat av Ronald Fangen i fest- och hyllningsskriften för Hamsuns 70
årsdag visar, har Hamsun långt före kriget varit en omdebatterad och omdiskuterad person.
Fangen beskriver i sitt inlägg hur popularitetskurvan har stigit och fallit genom hela
Hamsuns författarskap: med Markens Grøde nådde Hamsun sin litterära höjdpunkt, men
sedan sjönk populariteten igen - ”Slik har det igrunden vært bestandig” konstaterar
14
Luft, vind, ingenting...Op.cit.
15
ibid. s. 123
citat av Ronald Fangen, norsk journalist, kritiker och författare. Från inlägget ”Litt om filosofen” i
Festskrift til 70 aars-dagen 4.august 1929 (red: Francis Bull, Sigurd Hoel, Carl Nærup) Oslo, Gyldendal s.
56 Ronald Fangen var i mellankrigstiden en känd offentlig person i den samtida kulturdebatten i Norge. Som
en konsekvens av hans anti-nazistiska artiklar togs han av Gestapo och sattes i fängelse 1940.
16
7
Fangen. 17 I enlighet med detta resonemang argumenterar Kittang i sin bok för att Hamsun
alltid - i kraft av sin förmåga att väcka starka känslor hos publik och kritiker - har haft ett
långt traumatiskt och ambivalent förhållande till sin publik. Följaktligen menar han att
”landsförräderiet” är en kulmen på ett förhållande mellan Hamsun och publiken, som
inleddes redan under Hamsuns tidiga genombrottsperiod. 18
Den återkommande debatten om Hamsun och nazismen visar att den vanligaste
lösningen på vad man betecknar som ”Tillfellet Hamsun” är att idiotförklara politikern för
att kunna frikänna och beundra författaren. Problemet är emellertid att om man frikänner
Hamsuns diktning måste man erkänna det som utgår från den mogna delen av
författarskapet och följaktligen det som motiverade Hamsuns nazism, nämligen hans antimoderna hållningar: naturdyrkandet och civilisationskritiken. Det som försätter läsaren i ett
dilemma är således att bestämma Hamsuns författardiskurs utifrån vetskapen om hans
nazism. Kittang hävdar – med bakgrund i dessa faktorer - att fasuppdelningen av
författarskapet i en lyrisk respektive socialrealistisk period, är ett utslag av en
försvarsmekanism, ett slags ”vikemanøver”, som han säger handlar om att skapa en
försonande Hamsunbild, som man ”både rasjonelt og kjenslemessig kan ha fred med.” 19
Uppdelningen, påstår han, har inneburit att man har kunnat göra ett strategiskt val, som har
lett till att man har nedprioriterat den mogna fasen till fördel för undersökningar i det tidiga
författarskapet. Detta, säger han, märktes tydligt under mellankrigstiden, men har varit
ännu tydligare efter kriget. 20
Kittang problematiserar polariseringen av Hamsuns författarskap, därför att han
menar att den bidrar till en alltför entydig och förenklad bild. Han menar att orsaken till att
man har kunnat företa en enkel kategorisk uppdelning av författarskapet är att
uppdelningen motsvarar skiljelinjer i Hamsuns biografi. Den tidiga fasen - den
psykologiska - motsvarar Hamsuns liv under 1890-talet, då han levde ett rotlöst
17
ibid. Konerne ved Vandposten, som utkom samma år som Hamsun mottog Nobelpriset, fick dåliga
recensioner och orsakade stor besvikelse i läsekretsen. (Britt Andersen: ”Konerne ved vandposten” i i Ståle
Dingstad (red.): Den litterære Hamsun (2005) s. 205)
18
De föredrag som Hamsun skulle komma att hålla i Köpenhamn 1888 efter sin amerikavistelse, utlöste stor
debatt i pressen. Hamsun blev beskylld för okunskap och arrogans. (”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.
s.139, 140). Ett annat exempel på hur Hamsuns reaktionära synpunkter har orsakat häftig debatt är den så
kallade ”barnemorddebatten” i Morgenbladet som utlöstes av en artikel Hamsun hade skrivit i januari 1915.
Denna debatt skulle komma att vara i flera år. (”Sannheten om Hamsun er…” Op.cit. s. 3)
19
Luft, vind… Op.cit.s 19
20
Ibid. s. 15 Jørgen Haugan poängterar också i sin biografi att i de första femtio åren efter Hamsuns död har
det varit fyra utav fem norska doktorsavhandlingar om Hamsun, som har betonat det tidiga författarskapet.
(Op.cit.s. 419)
8
kringflackande liv och den socialkritiska fasen motsvarar den period i Hamsuns liv då han
etablerade sig som bonde och senare som familjefar. 21
Kittangs litteraturvetenskapliga diskurs tar utgångspunkt i ett modernistiskt
perspektiv på hela Hamsuns produktion. Det gör han genom att ta fasta på besläktade
figurer, motiv och tematiska mönster tvärs genom hela författarskapet. Han menar att
Hamsun upprepar sig själv genom ett ”gjentakinstvang”, som han påstår ligger till grund
för Hamsuns existens som skrivande människa. 22 Med hänvisning till den inre
kontinuiteten och de återkommande mönstren, karakteriserar Kittang Hamsuns text som
”ein insisterande tekst”. 23 Kittang integrerar också På gjengrodde stier som en insisterande
text, men som han förklarar - i en not - inkluderar han inte detta verk i sin undersökning
därför att den faller utanför den undermineringen av ”romanens illusjonar” som är hans
huvudperspektiv. 24
Min utgångspunkt i föreliggande specialarbete är att trots att På gjengrodde stier är
speciell, då den relaterar till en speciell konkret historisk situation, har den uppenbara
tematiska och motiviska släktskapsförbindelser till tidigare verk i författarskapet. Därför
menar jag inte att man av genremässiga orsaker kan utesluta verket från Hamsuns övriga
författarskap. I min läsning av verket kommer jag därför att stödja mig på Kittangs
påstående om Hamsun-textens insisterande prägel och visa att Hamsun skapar sin text i
samspel med andra texter i författarskapet. Min textanalys har följaktligen likheter med
den norske litteraturforskaren och författaren Steinar Gimnes, som i sin bok
Sjølvbiografier, skrift og liv (1998) också analyserar Hamsuns sista verk utifrån ett
intertextuellt perspektiv. Gimnes framhäver parallellerna med Hamsuns tidiga verk under
1890-talet och början på 1900-talet.25 Gimnes berör även parallellerna till Sult. Genom att
öppna texten utifrån ett intertextuellt perspektiv fäster Gimnes uppmärksamheten på det
fiktiva textinnehållet och inte bara på det historiskt-biografiska. Som han själv säger, läser
han texten som - ”[…] ein open fiksjonstekst som både forheld seg til det historiske og
biografiske og til Hamsuns fiksjonsverd.” 26
21
Hamsun köpte 1918 Nørholm, en stor herrgård i Eide utanför Grimstad, där han skulle komma att bo den
återstående delen av sitt liv.
22
ibid s. 13
23
ibid
24
ibid
25
Gimnes analyserar verket utifrån tematiska och motiviska släktskapsförbindelser till Mysterier (1892) Pan
(1894) och Under Høststjernen (1906).
26
Steinar Gimnes: Sjølvbiografiar – Skrift, fiksjon og liv, Oslo, Det Norske Samlaget, 1998 s. 280
9
Jag kommer i min analys av På gjengrodde stier främst att fokusera på dess
tematiska likheter och diskursiva samband med Hamsuns texter från början av sekelskiftet:
reseskildringen I Æventyrland. Oplevt og drømt i Kaukasien (1903) och en text som ingår i
novellsamlingen Kratskog (1903): ”Et spøkelse”. Sambandet med dessa verk hänvisar till
en djupare tematik i texten: vandrartematiken. Såväl dessa texter som På gjengrodde stier
innehåller det stildrag, som Kittang hävdar är ”sjølve kjernen hos den urovekkande
Hamsun”, nämligen det ironiska spelet mellan illusion och desillusion. 27
I likhet med Kittangs läsning av Hamsuns texter kommer jag att undersöka verket
utifrån en symptomal tolkningsmetod; utifrån de omedvetna, motstridande och
underliggande betydelser i det som uttalas..28
27
Op.cit. s. 13
Begreppet symptomal lanserades ursprungligen som hermeneutiskt begrepp av Paul Ricoeur i Le conflit
des interprétations: essais d´hermenéutique, (1969) I Litteraturkritiske problem i teori og analyse (1976)
beskriver Kittang den symptomala läsarten således – ”en läsart som inte bara förstår en text som ett diktarjags
originella diskurs, men som – utöver att redogöra för vad ”diktaren vill ha sagt”- också söker att påvisa hur
man, under eller vid sidan av denna röst kan ana andra röster, andra diskurser ” (s. 44 ) Citatet är hämtat från
Lars Nylander (red): Litteratur & Psykoanalys – en antologi om psykoanalytisk litteraturtolkning,
Stockholm, Nordstedt, 1986 s. 62
28
10
Hamsun efter krigsslutet
Det er en tragisk afslutning på en lysende dikterkarriere man her står overfor. Helt fra Hamsun
heiste flagget på Nørholmen 9.april 1940 og også på annen måte hilste fienden velkommen til
Norge har hans utgydelser vært stadig sterkere præget av åndssløvhet. 29
Att Hamsun sympatiserade med nazisterna och stod fast vid sina kontroversiella
synpunkter var tydligt även då kriget var slut. På ockupationens sista dag offentliggjorde
han en hyllning till Hitler i en nekrolog i Aftenposten. På tidningens förstasida
karakteriserade Hamsun Hitler som en ”Kriger for Menneskeheden” och en ”reformatorisk
Skikkelse av høieste Rang”. 30
Det norska folkets känslor för Hamsuns hållningar under kriget var starka och
präglades av avsky och förakt. Reaktionerna blandades med spekulationer i om Hamsun
kunde vara vid sina sinnens fulla bruk. Uppmärksamheten började riktas mot de
psykologiska orsaker som fick Hamsun att bli landsförrädare. Som det ovanstående citatet
från den norska tidningen Aftenposten exemplifierar så var den utbredda hållningen den, att
man ”ursäktade” Hamsuns nazistsympatier med att han var gammal och senil och således
oansvarig för sina handlingar. Därför ansåg man det inte onaturligt att Hamsun tvingades
genomgå en mentalundersökning. 31
Den norske biografen Ingar Sletten Kolloen säger i sin nyligen utgivna biografi
Hamsun - Svermer og Erobrer (2009) att processen om Hamsun skilde sig från andra
landsförräderiprocesser just därför att regeringen hade utsatts för ett dilemma. Kolloen
säger beträffande detta dilemma som uppstod - ”De fremste norske politikerne hade
utvivlsomt et problem. Verden ville følge interessert med i hvordan Norge nå behandlet sin
berømte nobelprisvinner. Fremdeles var det så mye symbolkraft i Hamsun at han satte
regjeringen i en klemt position.” 32 Som Kolloen låter förstå handlade processen mot
Hamsun om att rädda den litterära nationens ära; att Norges mest älskade diktare och
nobelpristagare skulle få en stämpel som nazist och landsförrädare bådade inte gott för
landets internationella renommé.
Att Hamsun skulle tvingas genomgå en lång psykiatrisk undersökning var, som han
säger i På gjengrodde stier, för honom en ”gåta” eftersom han inte på någon tidspunkt 29
Aftenposten 14/5 1945 Citatet är hämtat från Tore Stuberg: Hamsun, Hitler og pressen – Knut Hamsun i
norsk offentlighet 1945-1955, Oslo, Leseselskapet, 1995 s. 23
30
Aftenposten 7/5 1945 Den litterære Hamsun .Op.cit. s. 334
31
Hamsun, Hitler... Op.cit. s. 120
32
Ingar Sletten Kolloen: Hamsun - Svermer og Erobrer, Falun, Gyldendal Norsk forlag, 2009 s.344
11
varken under eller efter kriget - ansåg sig psykisk sjuk. 33 Hamsun hade under kriget haft
två hjärnblödningar men, som han själv understryker i verket kunde detta inte anses vara
en legitim orsak till att tvångsinlägga honom på en psykiatrisk klinik i flera månader. 34
Offentlighetens bild av Hamsun som gammal och senil stod således i radikal motsättning
till hur han uppfattade sig själv. Av Hamsuns egen version av rättsprocessens förlopp
framgår det - allteftersom tiden framskred och processen drog i långdrag - att det gick upp
för honom att myndigheterna arbetade emot honom.
Förhör och tvångsinläggning
Den 23: e juni 1945 blir Hamsun offentligt förhörd vid Sands häradsrätt i Grimstad.
Hamsun stod anklagad för ett påstått medlemskap i Nasjonal Samling och för att han
genom de polemiska artiklar och inlägg han hade skrivit under kriget, ansågs ha fört
propaganda för tyskarna. 35 Händelsen offentliggjordes i landets tidningar och visade att
intresset för Hamsun var stort. Av förhöret framgår det att Hamsun inte ångrar sina
handlingar under kriget; ända in i det sista hade hans sympatier legat på tyskarnas sida.
Men på frågan om huruvida han hade varit medlem av Nasjonal Samling svarade Hamsun i enlighet med vad han hade sagt i tidigare polisförhör - nekande. 36 Hamsun blir också
förhörd om sina författarrättigheter och sina aktier i Gyldendal. Rätten fann slutligen
honom skäligen misstänkt för förbrytelse mot landsförräderiförordningen. Enligt denna
skulle han straffas med fängelse i minst tre år upp till livstid. 37 Efter förhöret återvände
Hamsun till sjukhuset i Grimstad där han hade varit internerad sedan ett par veckor innan
förhöret.
Referaten från tidningarna efter förhöret visade att Hamsuns senilitet och ålderdom
var i fokus. Man framhävde Hamsuns afasi. I Aftenposten stod det att han var tvungen att ”søke i hjernen etter de adekvate uttrykk for det han vilde ha fram”.38 Andra
33
Knut Hamsun: På gjengrodde stier, Trondheim, Gyldendal Norsk Forlag, 2005 s. 46
ibid
35
Hamsun - Svermer…Op.cit. s. 340
36
ibid s. 344
37
Anklagelsen mot Hamsun grundade sig på landsförräderiförordningens straffparagraf § 86 från den gamla
strafflagen från 1902, som togs i bruk mot den - ” som rettstridig bærer våpen mod Norge, eller som under en
krig, hvori Norge deltar, eller med sådan krig for øye yter fienden bistand i råd og dåd eller svækker Norges
eller noen med Norge forbunden stats stridsevne” och på § 140, ”som gjaldt oppfordring til andre om å begå
forbrytelser mot statens selvstendighet og sikkerhet.” (ibid. s. 339, 340)
34
38
Aftenposten 25/6 1945 citatet är hämtat från Hamsun, Hitler… Op.cit s. 24
12
uppmärksammade att Hamsun inte hade uppvisat några tecken på senilitet. Tidningen
Dagbladet hävdade i en senare artikel att -
Det er ingen grunn til å lette Hamsuns ansvar på denne måten. Alt hva han skrev under
okkupasjonen var klart og tydelig, og hans opptreden i forhørsretten for en tid siden var grei og
bestemt, han verken skjulte eller bortforklarte noen ting, men tok ansvar for sine handlinger. Senil er
han ikke. 39
Av ovanstående citat från Dagbladet framgår det att man inte ansåg att några förmildrande
omständigheter borde föreligga eftersom Hamsun uppenbarligen var mentalt frisk.
Dagbladets intryck av Hamsuns uppträdande i förhörsrätten överensstämmer med vad
Hamsun själv understryker otaliga gånger i På gjengrodde stier. Hamsun insisterar - redan
på den inledande sidan i verket då han beskriver sin ankomst till sjukhuset i Grimstad - att
han inte är sjuk. Som jag senare i textanalysen vill belysa närmare gör Hamsun det också
klart och tydligt för läsaren att han varken erkänner någon skuld eller försöker bortförklara
sina handlingar under kriget.
I början av september 1945 överflyttas Hamsun från sjukhuset i Grimstad till
ålderdomshemmet i Landvik. Enligt vad han själv säger i På gjengrodde stier var detta en
förbättring i jämförelse med hans situation på sjukhuset - ”[…] jeg er politiet taknemlig for
at jeg kom hit, det er et ønskested for mig.” 40 Här får Hamsun lov att läsa tidningar, vilket
han inte har fått lov till på sjukhuset och dessutom får han en större rörelsefrihet. 41 Dock
blir han, i mitten av oktober, tvungen att lämna ålderdomshemmet, då han hämtas av
polisen och förflyttas med tåg till den psykiatriska kliniken i Vindern. Detta sker strax efter
att riksadvokat Sven Arntzen har skickat en förfrågan till psykiatrikerna Gabriel Langfeldt
och Ørnulv Ødegaard om det kunde finnas skäl för att Hamsun skulle underkastas en
eventuell judiciell psykiatrisk observation. Undersökningen skulle fastställa om Hamsun
var sinnesjuk; om det förelåg förmildrande omständigheter, som gjorde att han inte kunde
ställas till ansvar för de straffbara handlingarna han var åtalad för.
Vid ankomsten, 15:e oktober, blev Hamsun underkastad klinikens fasta bestämda
rutiner. I På gjengrodde stier ägnar Hamsun ett kapitel åt att beskriva förhållandena på den
psykiatriska kliniken. Enligt vad han själv berättar i verket blev han vid ankomsten till
39
Dagbladet 4/10 1945 ibid. s. 25
40
Op.cit s. 25
ibid
41
13
kliniken av sjuksköterskorna tvingad att ge ifrån sig alla sina ägodelar och allt vad han
hade i sina fickor: klocka, nycklar, penna, glasögon och anteckningsblock. 42 Dagen efter
ankomsten möter Hamsun professor Langfeldt, som var den som i huvudsak skulle komma
att leda observationen. Av journalerna, som fördes av dels professor Langfeldt dels
sjuksköterskorna på avdelningen, framkommer det att Hamsun vid inläggningen var lugn
och samarbetsvillig. 43 Hamsuns samarbetsvillighet berodde på att han trodde att
undersökningen var en rutinmässig kontroll. Enligt vad han själv säger hade han före
avresan till kliniken av polisen fått veta, att han bara skulle bli borta två veckor. 44 Men
efter att han hade vistats på kliniken två veckor konkluderar Langfeldt och de andra
sakkunniga att det föreligger tvivel om Hamsuns sinnestillstånd, varför han tvingas stanna
kvar för vidare observation. Hamsuns vistelse på kliniken skulle komma att vara i fyra
månader.
Hamsun berättar att han, de första par månaderna han var inlagd på kliniken, var
tvungen att logera i en ”celle med kikhul i døren” och att allt vad han företog sig blev
kontrollerat av personalen på kliniken. 45
Under hela sin tid på den psykiatriska kliniken förde Hamsun en hemlig dagbok,
som han tog med sig från kliniken när han skrevs ut. Dessa anteckningar var ett slags
”almanacka” som han förde från den 24:e oktober, tio dagar efter inskrivningen på
kliniken, tills han skrevs ut ungefär fyra månader senare. 46 I anteckningarna noterade
Hamsun både veckodag och datum. Av almanackan framgår det att han redan 6:e
november var förtvivlad över att vara inspärrad på kliniken -
3 stengte dører å lukkes ut av for å komme ut, 3 dører, de samme stengte dører for å komme inn
igjen. Her er 3 celler, hvorav en til meg. Bitte lite hull med glass.
47
Under observation
Observationen av Hamsun föregick muntligt men - därför att Hamsun var döv - också
skriftligt. De muntliga förhören försvårades ytterligare av att Hamsun led av afasi. De
42
ibid.s.41
Gabriel Langfeldt/Ørnulf Ødegaard: Den rettpsykiatriske erklæring om Knut Hamsun, Oslo, Gyldendal s.
54, 55
43
44
Pgs Op.cit.s. 41
ibid. s.76
46
Process. mot H… Op.cit del 1 s.303
45
14
skriftliga förhören pågick ca en månad; från senare hälften av november till mitten av
december. 48
Hamsun hade ingen respekt för Langfeldt och dennes psykiatriska behandling. I På
gjengrodde stier karakteriserar Hamsun nedlåtande Langfeldt, som - ”typen av en
seminarist som er kommet tilbake fra seminaret med al den boklige viten han har hentet
seg av skolebøker og lærde verker.” 49 Upprepade gånger påpekar Hamsun i verket att han
inte orkade bemöda sig att svara på Langfeldts frågor. 50 Men eftersom han inte ville
förklaras rättsligt oansvarig var det viktigt för honom att överbevisa Langfeldt och de
sakkunniga om att hans politiska synpunkter inte orsakades av sinnesförvirring. Därför
gjorde han sig stor möda om att besvara alla frågor. Som han säger –
jeg skrev og skrev fordi jeg var døv, jeg gjorde mig møie med at svare på alt. Jeg sat i det ynkelige
lys av en sløret kuppel høit op i taket, det var årets mørkeste måneder, jeg kjendte efterhvert at mit
syn blev svækket, men jeg skrev forat ikke sakkyndigheten og vitenskapen skulde strande på mig
51
Av det nyss citerade framkommer det att undersökningen tärde på Hamsuns fysiska
krafter. I efterhand uttalar Hamsun att han upplevde undersökningen som ”tortyr” och att
han av psykisk och fysisk utmattning vid utskrivningen var som ”gelé.” 52 Att han var
inlagd på en anstalt för ”nervøse og sindslidende” ställde Hamsun sig helt oförstående
inför eftersom, som han betonar – ” Jeg var jo ikke patient, jeg var losjerende,
kostgjænger.” 53
Att Hamsun blev starkt nedbruten av vistelsen på kliniken har senare bekräftats av
hans korrespondens med vännerna Christian Gierløff och Sigrid Stray. Gierløff och Stray
utgav senare böcker om sina respektive upplevelser av och med Hamsun under
rättsprocessen. 54 Stray var utöver Hamsun nära vän också hans juridiske rådgivare under
hans sista 20 levnadsår.
Marie som vittne
47
Citatet är hämtat från Hamsun - Svermer... Op.cit.s.351
Processen .mot H... Op.cit. del 1 s.301
49
Op.cit.s.79
50
Se exempel ibid.s.57,81
51
ibid.s.48
52
ibid.s.49
53
ibid
54
Christian Gierløff: Knut Hamsuns egen røst (1961), Sigrid Stray: Min klient Knut Hamsun (1979) Att
Hamsun blev psykiskt och fysiskt nedbruten under sin vistelse på kliniken bekräftas också av Hamsuns son
Tore i hans bok Knut Hamsun (1959).
48
15
Utöver de frågor som berörde barndomsupplevelser och karaktärsegenskaper blev Hamsun
uppmanad att berätta om sina familjära förhållanden, häribland sitt förhållande till sin fru
Marie. Detta vägrade han bestämt. 55 Tanken på att få sitt privatliv indblandat, säger han,
kunde få honom att - ” skrike av rædsel”. 56 Då Hamsun - efter flera uppmaningar från
Langfeldt - vägrade att prata om förhållandet till sin fru, inkallades Marie till personligt
förhör med Langfeldt.
Marie infann sig till förhör den 14:e december 1945. Hon satt vid tiden för
Hamsuns inläggning på kliniken i häkte på fängelset i Blødekjær, Arendal. Maries
utlåtanden om sin make var i huvudsak negativa. Framträdande egenskaper som hon
framhävde var svartsjuka, egocentricitet och aggressivitet. 57 Vidare anförtrodde hon för
Langfeldt att hennes make, de senaste tio åren, hade undergått en märkbar förändring och
blivit svår för både henne och barnen att handskas med. 58
Maries utlåtande till Langfeldt skulle komma att bli ödesdigra för hennes framtid.
Vittnesmålet infogades senare i den slutgiltiga rapporten trots att Marie hade blivit
försäkrad om att vittnesmålet inte skulle offentliggöras. Av rapporten framgår det att
Maries utlåtanden, som fyller tre sidor, fick avgörande betydelse för psykiatrikernas
slutsater. I den sammanfattande redogörelsen för Hamsuns karaktäregenskaper och
”medfödda anlag” hänvisar man åtskilliga gånger till henne som källa. 59 I inledningen till
den sammanfattande värderingen av undersökningen understrykes hennes betydelse - ”For
å kunne forstå observandens fremtoningspreg må det understrekes hvad alle
biografforfattere og også hans hustru er enig i, og som også er iaktatt under observasjonen
[...]” 60
Våren 1946 fick Hamsun alla juridiska papper från ersättningsdirektoratet inklusive
den rättspsykiatriska rapporten. Här kunde han med egna ögon läsa vad Marie
öppenhjärtigt hade berättat till Langfeldt. Efter detta tog Hamsun sin hand ifrån henne och
nekade henne rätten att vistas på Nørholm så länge han levde.61
55
Op.cit s.49
ibid.s.83
57
Den rettspsyk... Op.cit.s.35-38
58
ibid. s.35 Maries uppgifter om Hamsuns mentalitetsförändring hade Hamsuns son Tore också antytt i sitt
samtal med Langfeldt. (ibid.s.45)
59
ibid. s.96- 98
60
ibid. s.96
61
Upplysningarna stödjer sig på Solgudens fall (Op.cit s. 350, 351) Thorkild Hansen hävdar dock i sin bok
att Hamsun, efter ett våldsamt uppgör med Marie på kliniken strax efter hennes samtal med Langfeldt, tog sin
hand ifrån henne och att det var på denna tidspunkt det verkliga uppbrottet mellan makarna ägde rum. (Op.cit
56
16
Hamsun kritiserar i efterhand skarpt detta att hans fru blev indragen i
undersökningen. Kritiken riktas emellertid inte mot Marie, utan explicit mot Langfeldt.
Hamsun ifrågasätter syftet med sin frus inblandning. Han säger På det tidspunkt da min kones nærvær blev fremtvunget vilde professoren forlengst være på det
rene med at jeg ikke var sindsyk. Hvad var da formålet med hendes nærvær - foruten
nysgjærrigheten og skandalen? 62
De sakkunnigas konklusion
Antagandet om att Hamsuns politiska synpunkter orsakades av ålder och senilitiet blev den
5:e februari 1946 bekräftad genom Langfeldt och Ødegaards slutgiltiga rättsförklaring.
Rapporten gjorde gällande, att 1/ Vi anser ikke Knut Hamsun som sinnsyk og antar ikke at han har vært sinnsyk i tiden for de
påklagede handlinger.
2/ Vi anser ham som en person med varig svekkede sjelsevner men antar ikke at der er noen aktuel
fare for gjentagelse av straffbare handlinger.
63
På grundval av professor Langfeldts och de sakkunnigas konklusion om Hamsuns ”varig
svekkede sjelsevner” hade det brottmål som Hamsun först stod åtalad för reducerats till ett
civilt ersättningsärende. 64 Då Hamsun 12:e februari 1946 lämnar den psykiatriska kliniken
var det därför inga juridiska hinder som hindrade honom att återvända till Nørholm, men
han valde istället frivilligt att återvända till Landviks ålderdomshem. Stray berättar i sin
bok att då polisen kom och meddelade honom riksadvokatens beslut sade han att han aldrig
mer ville resa hem till Nørholm. 65
Psykiatrikernas metoder har senare kommit att kritiseras och ifrågasättas. Dock har
det uppstått skilda meningar huruvida Hamsun på grundval av sin höga position fick
genomgå en sämre eller bättre behandling än andra rättsförföljda. Stray riktar i sin bok
skarp kritik mot behandlingen av Hamsun och karakteriserar den som ”en skamplett på
del. 2 s. 29, 30) Makarna Hamsun skulle dock komma att återförenas och leva tillsammans på Nørholm under
Hamsuns två sista levnadsår.
62
Op.cit. s 84.
63
Den rettpsyk... Op.cit. s. 101
64
Psykiatrikernas konklusion blev strax efter 22/2 1946, offentligt autoriserad i Aftenposten av
riksadvokaten. (Hamsun, Hitler og… Op.cit.s.28)
65
Sigrid Stray: Min klient Knut Hamsun, Oslo, Ascheschoug, 1979 s.112
17
norsk rettspraksis”. 66 Stray framhäver Hamsuns höga status; att man inte hade tagit hänsyn
till att Hamsun var en man som hade skrivit världslitteratur och lägger ansvaret för
behandligen på professor Langfeldt, som hon betecknar som - ”en hårdkokt teoretiker […]
uten evne til å forestå individuelle bedømmelser av de personer som var til observasjon.” 67
Det kan tyckas märkligt att Hamsun var tvungen att genomgå en fyra månader lång
psykiatrisk undersökning. Detta förundrar ännu mer då man läser psykiatrikernas rapport.
Här slås man av den förenklade psykologi som den bygger på. Huvuddelen av de
iakttagelser rapporten består av, bygger på Maries uttalanden. Andra invändningar man
kan ha mot psykiatrikernas värderingar och slutsater är att de baseras på redan känd
litteraturvetenskaplig forskning. Detta gäller exempelvis slutsaten om Hamsuns ”bitterhet”,
som bl.a. baseras på Hamsuns uppväxtår hos sin morbror. 68 Vidare framhålls det också
med bakgrund i forskningen att Hamsun har ett ”ytterst sensitivt sinn” som ses i samband
med ”hans store innfølingsevne med naturen”. 69 Undersökningen kan därför sägas bära
mer prägel av ett resultat av andras meningar och litteraturvetenskaplig forskning än av en
psykologisk analys av Hamsuns själsliv. I läsningen av rapporten är det också påfallande
att psykiatrikerna, mot bakgrund av Hamsuns svar, som både var ironiska och kvicka,
kunde komma fram till de slutsatser de gjorde. Detta gäller exempelvis beträffande
psykiatrikernas fråga om skillnaden mellan ”selvtillit og innbilskhet” på vilken Hamsun
replikerade - ”Innbilskhet vilde føre til at man mister posten etter at man har fått den ved
selvtillid. ” 70
Hamsun blev upprörd och rasande över riksåklagarens beslut eftersom han hela
tiden hade insisterat på att han stod till ansvar för sina handlingar. I mötet med
förhörsdomaren hade Hamsun inte bortförklarat något, utan sagt att han stod inne för det
han hade gjort och under fyra månader hade han ansträngt sig för att bevisa för de
sakkunniga att han varken var senil eller sinnessjuk. Hamsun upplevde därför, då han blev
förklarad rättsligt oansvarig, att riksadvokaten hade gått bakom ryggen på honom. Efter att
Hamsun hade mottagit beslutet från riksadvokaten skrev han på våren 1946 ett brev till
Gierløff 66
67
ibid
ibid
68
Den rettpsyk... Op.cit. s.95 Hamsun bodde hos sin morbror Hans Olsen från det at han var nio år tills han
var 14 gammal. Här sattes han till hårt arbete. Nettum skriver om Hamsuns uppväxtår hos sin morbror: ”En
trang til isolasjon må ha vært grunnlagt i disse årene, en innadvendthed som ersatning for familieliv og
samvær med kammerater.” (”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.s.135).
69
ibid.s.96
70
ibid.s.92
18
Helt fra Forhørsdommeren har jeg erklært meg ansvarlig og staar inde for det jeg har gjort. Og saa
slaar R. dette Vaapen ut av Haanden paa mig i samme Øieblikk som jeg har skrevet i 4 Maaneder
Svar paa alle Skyldsmaal [...] Efter R.´s Avgjørelse vil jeg nu gaa som en Tufs og en Tull for Resten
av mine Dager - og allikevel være Landsforræder! 71
Att myndigheterna hade tvingat honom att genomgå den långa psykiatriska behandlingen
var för Hamsun ett ännu värre straff än om han hade blivit åtalad enligt de regler som
gällde för andra rättsförföljda. Detta understryker han i På gjengrodde stier, där han säger -
Jeg […] vilde ti ganger heller ha sittet i jern i et ordinært fengsel end pines til å leve sammen med
disse mere eller mindre sindslidende mennesker i Psykiatrisk klinik.
72
Det nyss citerade står att finna i det personliga brev som Hamsun skrev till riksadvokaten
sommaren 1946 och som är återgivet i På gjengrodde stier. Hamsun riktar i brevet skarp
kritik både mot riksadvokatens handlingssätt och mot professor Langfeldt och hans
behandling. I första hand ifrågasätter Hamsun riksadvokatens begäran om att få honom
mentalundersökt utan ett giltigt läkarintyg och på grundval av högt blodtryck och två
hjärnblödningar. 73 Vidare kritiserar han riksadvokatens offentliggörelse av beslutet om
upphävelse av rättsåtal mot honom. Hamsun säger i brevet her handlet De igjen uten mig. De tænkte Dem ikke det tilfælde at jeg kunde være utilfreds med
denne avgjørelse, De glemte at jeg i forhørsretten og altid senere har ståt inde for det jeg hadde gjort
og imøteså dom.
74
Det Hamsun rimligtvis inte kunde veta var att riksadvokaten med all största
sannolikhet mottog sina direktiv från regeringen. Thorkild Hansen gör i sin bok gällande
att myndigheterna på förhand hade vidtagit att Hamsun skulle dömas som en person med
varigt försvagade själskrafter, därför att de ansåg att det var lättare än att åtala honom.
Påståendet fick Hansen bekräftat genom ett samtal med Langfeldt i Oslo september 1975.
På Hansens fråga till Langfeldt, om huruvida han -”[…] insåg att han kom fram till precis
71
Brev 25/3 1946 Christian Gierløff Knut Hamsuns egen røst Oslo, Gyldendal, 1961 s.11
72
Op.cit.s.48
ibid.s.46, 47
74
ibid.s.50,51
73
19
det svar som riksåklagaren helst ville ha” svarade Langfeldt bejakande. 75 Haugan hävdar
också i sin bok att den psykiatriska behandlingen och konklusionen om Hamsuns
sinnestillstånd på förhand var bestämt av regeringen på grund av att man ville rädda den
litterära nationens ära. 76 Därför var det uppenbarligen mer bekvämt att fasthålla bilden av
den ”gamla förvirrade och senile Hamsun” än att ställa honom för rättslig domstol.
Hamsun utpekar Langfeldt som en inkompetent psykolog och beskriver honom i
nedlåtande vändningar i På gjengrodde stier. Det är tydligt att han lägger skulden på
Langfeldt för den långa och utdragna behandlingen. Mot bakgrund av ovanstående
upplysningar om myndigheternas agerande framstår Langfeldt dock i ett annat ljus.
Langfeldt mottog sina direktiv från högre instanser, varför det inte kan synas rimligt att
utpeka honom som ”skurken i dramat”.
Riksadvokatens beslut om ersättning medförde att Hamsun den 15:e maj 1946 vid
Agder lagmanssrett blev idömd att betala 500 000 kr. i ekonomiskt skadestånd till den
norska staten. 77 Hamsun överklagar senare domen med hjälp av sin vän och advokat Stray.
Detta skulle visa sig bli en lång, utdragen och mödosam process. I På gjengrodde stier
tematiserar Hamsun hur rättssaken hela tiden blir uppskjuten och hur han ställer sig
oförstående till detta. Efter att den hade blivit uppskjuten hela tre gånger säger Hamsun ”Jeg grubler og prøver å finde ut om det er nogen retsteknisk fordel ved mine ”utsættelser”.
Kunde det være mulig at nogen spekulerer i min alderdom og stunder på at jeg sjøldør, dør
av mig selv? ” 78
Hamsun hade dock inte tänkt sig att dö i den närmaste framtiden. Hans
skrivprojekt, med vilket han hoppades skulle ge honom upprättelse, höll honom uppe i
dessa månader och år. Gierløff skriver i sin bok, att efter det att Hamsun hade mottagit
psykiatrikernas konklusion om hans ”varig svekkede sjelsevner” blev den annars så
livströtta Hamsun fast besluten om att leva - ”Han skulle vise hvem som led av varig
svekkede sjelsevner. Det var hans konklusjon.”79 Rapporten från de sakkunniga kan därför
ses som ett direkt incitament för Hamsuns framställning.
75
Op.cit del.2 s.106
Op.cit
77
Domen fastslogs mot bakgrund av att man menade sig kunna finna bevis för att Hamsun stod uppförd som
medlem i Nasjonal samlings kartotek sedan 1940. Enligt lagen ansågs Hamsun därför ha gjort sig medskyldig
till den skada som Nasjonal Samling hade förorsakat landet. (Min klient K H Op.cit. s. 113)
78
Op.cit.s.63
79
Op.cit s.108
76
20
Efter rättsförhandlingarna, som slutligen skulle infinna sig vid Sands häradsrätt i
december 1947 vänder Hamsun, strax före jul, tillbaka till sitt hem på Nørholm. 80 Här ger
han uttryck för att han har fått händelserna på avstånd. Mot slutet av På gjengrodde stier är
det tydligt att Hamsun ser sig själv som en vinnare över myndigheterna. Nu kan han
ironisera över Langfeldt och diagnosen, därför att han vet att han genom sin bok skulle
komma att motbevisa psykiatrikernas slutsatser och omvandla sitt politiska nederlag till en
seger i det litterära. Med sitt triumfkort - sin litterära vinst - på handen, säger han
hoverande -”Å mine varig svækkede sjelsevner som gjør mig så dum!”. 81
Publiceringen av På gjengrodde stier
Hamsun var medveten om att utlämnandet av myndighetspersonerna skulle komma att
orsaka problem i fråga om publiceringen av verket. Detta framgår av ett brev som Hamsun
skrev till Gierløff 30:e juni 1946, där han, beträffande det brev som han tänker skriva till
riksadvokaten, säger -
Det maa gjøres pent, skjønt jeg helst vilde slaa til. Men Bæstet er istand til at stænge mig inde
definitivt. Skulde det bli Fare for det maatte jeg paa Forhaand faa avskrevet med Maskinskrift det
jeg har færdig, saa han ialfald ikke kunde beslaglægge denne Del [...] Jeg kan jo sitte her og skrive
Bok, prøve at skrive Bok, men jeg faar ikke Forlægger. Ikke her hjemme og ikke i Verden.
82
Av brevet framgår det att Hamsun, av risk för att bli ”definitivt” inspärrad, anser sig vara
tvungen att väga sina ord och vara förbehållen i fråga om utlämnandet av de
myndighetspersoner han kom i kontakt med. Hamsuns oro kommer explicit till uttryck i
verket då han jämför sin situation med den italienske författaren Silvio Pelico, som satt i ett
österrikiskt fängelse och skrev om sin adopterade mus - ”Jeg skriver om noget lignende av frykt for hvad som kunde hænde mig hvis jeg skrev om noget andet.” 83 Mot slutet av
verket framhåller Hamsun i samma vändningar - ”Jeg har villet skrive om mange ting i
disse papirene men ikke gjort det. Jeg har hat god grund til å frykte det verste og heller
tie.” 84
80
Jag kommer, mot slutet av min textanalys, att beröra rättsförhandlingarna och det försvarstal som Hamsun
skulle komma att hålla här och som är återgivet i På gjengrodde stier.
81
Op.cit..s.140
82
brev 30/ 6 1946 Op.cit.s.15
83
Op.cit s. 85
84
ibid.s.105
21
I På gjengrodde stier understryker Hamsun att han skriver ”varsomme ord”. 85
Varsamheten har samband med just de omständigheterna att Hamsun kände sig bevakad av
myndigheterna. De ”varsomme ord” är också en hänvisning till den hänsyn och
försiktighet, som Hamsun kände att han hade varit tvungen att iaktta i hans svar till
Langfeldt. Gierløff refererar i sin bok till ett av hans besök hos Hamsun på den
psykiatriska kliniken då Hamsun berättar för honom om Langfeldts förhör - ”[…] slike
spørsmål! Det er ikke til å holde ut! Men jeg må jo svare litt, og varsomt. Ellers bliver det
verre.” 86
Midsommaren 1948 avslutar Hamsun På gjengrodde stier. Detta sker efter att han
har mottagit det slutgiltiga beslutet från Högsta domstolen. 87 I tiden efter domen försöker
Hamsun att få sitt verk utgivet. För Hamsun var det av största vikt att få ut boken så snart
som möjligt, dels av ekonomiska skäl dels därför att han ville motbevisa de sakkunnigas
konklusion om hans ”varig svekkede sjelsevner”. Dock vägrade Harald Grieg, direktör på
Gyldendal Norsk Forlag, först att utge det. Han ansåg att det var olämpligt att ge ut verket
så kort tid efter att Högsta domstolen hade fällt sin dom. Griegs återhållsamhet vad angick
utgivningen hade inte konstnärliga eller litterära orsaker, utan politiska och moraliska.
Oron gällde främst Hamsuns utlämnande av professor Langfeldt. 88 Grieg fruktade att
Hamsuns kritiska uttalanden om Langfeldt kunde riskera att medföra ett ärekränkningsåtal.
Därför insisterade Grieg på att Langfeldts namn skulle strykas.
Efter enträgna påtryckningar från flera håll - häribland Gierløff och Stray - gick Hamsun
slutligen med på att göra justeringar i de textavsnitt som ansågs vara för grova, men Griegs
begäran om att stryka Langfeldts namn biföll han inte. Langfeldts namn stod kvar, dock
utan att det fick rättsliga konsekvenser.
Om mottagandet av verket
Stuberg pekar i sin bok Hamsun, Hitler och pressen (1995) på att det skedde en gradvis
rehabilitering av Hamsun efter krigsslutet, som han påstår kan indelas i tre definierbara
faser. Den första fasen pågick, enligt Stuberg, från krigets slut 1945 fram till utgivningen
av På gjengrodde stier, då man huvdsakligen förklarade Hamsuns ”landsförräderi” utifrån
85
86
ibid.s.53
Op.cit.s. 91
87
Här fastslogs det att det tidigare beloppet på 425 000 kronor som fastställdes vid Sands häradsrätt skulle
reduceras med 100 000 kronor.
88
Processen mot H… Del 2 Op cit. s. 258, 259
22
att han var gammal och senil; en förklaring som vi har sett bekräftades av de medicinskt
sakkunnigas konklusion. Under denna period var det landsförrädaren framför diktaren
Hamsun som var i fokus. Med utgivningen av På gjengrodde stier skedde det en radikal
ändring, då man började ifrågasätta seniliteten och Hamsuns ”varig svekkede sjelsevner”.
Stuberg karakteriserar därför 1949 som ett skiljeår för värderingen av Hamsun och hans
diktning i den norska offentligheten. 89 Verket skapade sensation - om än dock inte entydigt
jubel - och bevisade, som de flesta tidningsrecensionerna kunde rapportera, att Hamsun
hade sina själsförmögenheter i behåll. Enstaka recensioner fasthöll dock Hamsuns
sinnesförvirring som orsak till hans handlingar under kriget och menade att På gjengrodde
stier var en bekräftelse på hur illa ställt det var med Hamsun. 90 Det faktum att Hamsun
genom sin bok dementerade psykiatrikernas påstående om sina försvagade själskrafter
bidrog till att det skedde en omvärdering av Hamsuns handlingar under kriget. Denna
omvärdering var dock förbunden med ambivalenta känslor. Teorin, som man tidigare hade
haft, om att Hamsuns handlingar under kriget orsakades av senilitet kunde var acceptabel
lösning på ”tilfellet Hamsun”. Svårare var det att acceptera att den store diktaren var
mentalt frisk. Mot bakgrund av recensionerna av verket framgår det att den vanligaste
lösningen på publikens ambivalens var - till trots för att man fördömmer Hamsuns
hållningar under kriget - att man aktivt går in för att frikänna diktningen. Den övervägande
delen av samtidens recensioner var entusiastisk över de estetiska kvaliteterna. Stuberg
säger mot bakgrund av hur verket blev mottaget bland kritikerna dikteren Hamsun blir tatt til nåde igjen. […] Hans diktverker blir skilt fra hans eget samfunnssyn.
Til tross for Hamsuns politiske blindhet, skal det norske folk ta vare på hans rike diktning.
91
Hamsuns handlingar under kriget fördömdes av stort sett alla recensionerna i
samtiden. 92 Men även om förklaringen till Hamsuns nazistsympatier reviderades 1949 såg
man inte något samband mellan Hamsuns samhällssyn och diktningen. Av Stubergs
kartläggning av recensionerna framkommer det att det bara är ett fåtal som riktar
89
Op.cit.s.119
Häribland Hans Lyche som uttalade sig att - ”Manuskriptet til ”Paa gjengrodde stier” skulle vært deponert i
Universitetsbiblioteket, der forskere kunne studert det […] Som litterært verk er det en skamplett i vår
bokheim. Knut Hamsun er her den uansvarlige, sinnsforvillede olding”. Norges Handels-og Sjøfartstidende,
Oslo 28/9 1949 citatet är från ibid s. 79
90
91
ibid.s.73 Den främsta exponenten för spaltningen av Hamsun i två instanser var Dagbladet. Se Stubergs
schematiska kartläggning över recensionerna (ibid s. 74)
92
ibid
23
uppmärksamheten mot de hållningar som kommer till uttryck i Hamsuns böcker. 93
Hamsuns diktning värderas främst utifrån en estetisk syn. Dock fanns det en kategori av
recensionerna som ställde sig tveksam till de moraliska aspekterna av textens innehåll och
som fördömde Hamsun både som samhällskritiker och som diktare. De negativa åsikterna
om boken värderades mot bakgrund av Hamsuns roll under kriget och mot de moraliska
och politiska aspekterna. Här fokuserade man mer på innehållet än på formen. 94
Den sista fasen av rehabiliteringen av Hamsun i norsk offentlighet pågick, enligt
Stuberg, från Hamsuns död fram till 1955. 95 Under denna period började den offentliga
bilden av Hamsun som landsförrädare att successivt tona bort ur folks medvetande för att
ersättas av rollen som diktare. Knappt tio år efter kriget utgavs Hamsuns Samlade verker
på nytt och här fanns - som redaktören Carl Keilhau kunde konstatera - ”ingen mislyd”
bland recensionerna. 96 Hamsun var igen starkt efterfrågad på bokhyllorna.
Även om det norska intresset för Hamsun återhämtade sig efter utgivningen av På
gjengrodde stier och motviljan mot honom mildrades är ”tilfellet Hamsun”, som
inledningsvis nämnts, fortfarande ett problem i den norska receptionsmiljön. Det
ambivalenta förhållandet mellan Hamsun och publiken har haft ett märkbart inflytande på
den insats som görs i samband med jubiléet för Hamsun det här året. I jämförelse med den
stora insats som gjordes i samband med firandet av Ibsenåret 2006 har det här årets
jubileum mottagit en avsevärd ringare sponsring. 97 Detta tydliggör skillnaderna mellan de
båda diktarnas kanoniska status. Den återkommande debatten om Hamsun visar att namnet
Hamsun, till skillnad från Ibsens, inte entydigt pekar på hans roll som författare, utan är
uppdelt i två: diktaren och politikern. Som Anders Heger, norsk författare och förläggare,
har uttalat sig kring Hamsunfirandet det här året, så innehåller varje firande som knyter an
till namnet Hamsun alltid ett mer eller mindre outtalat ”men”. 98
Sanning eller lögn?
Processen mot Hamsun av Thorkild Hansen är ett resultat av det första anspråksfulla
försöket att genomföra en grundlig undersökning och dokumentation av vad som skedde
93
ibid s.81
ibid.s.81-83
95
ibid s.119
96
ibid.s.114 citat från Bonniers Litterära Magasin, nr. 23, 1954, s. 716
97
Jan Gunnar Furuby, Ann Christiansen, Åshild Bekke Eidern: ”Ingen vil sponsre Hamsun” Aftenposten 9/1
2009 http: www.aftenposten.no/kul_und/litteratur/article2858768.ece sist sedd 30/12 2009
94
24
under den treåriga processen mot Hamsun. Hansen argumenterar för att Hamsun, just
därför att han var ett stort konstnärsgeni, fick en sämre behandling av myndigheterna än
andra rättsförföljda. 99 Hansen talar om svartsjuka som hämndmotiv och jämför den
behandling Hamsun fick med den hätskhet som den engelske författaren Oscar Wilde blev
utsatt för - ”[…] hätskheten kompliceras av svartsjukan på konsten och konstnären, en
svartsjuka som i regel slumrar men väcks till liv när konstnären lämnar sina domäner och
på ett misshagligt sätt kommer ut i offentligheten” 100 Hansen gör en skarp uppdelning
mellan liv och verk och hävdar att nazismen var en förutsättning för Hamsuns
konstskapande. Efter krigsslutet, säger Hansen, blev Hamsun befriad från den position som
han genom sin berömmelse och förmögenhet hade uppnått. 101
I Hansen verk tilldelas Hamsuns fru Marie en betydande roll. Hansen hänvisar till
Knut och Maries äktenskapskris i mitten på trettiotalet, som han anser bidrog till att Marie
ville ta hämnd på sin make genom att promovera sig själv på uppläsningsturnéer i
Tyskland. 102 Enligt Hansen var det Maries målinriktade aktiva nazism som förförde och
lockade Hamsun till nazism. För att ge belägg för och styrka sina påståenden lägger
Hansen fram ett omfattande material i form av familjebrev, tidningsartiklar och dittills
okända dokument från riksarkivet i Oslo. Härtill använder sig Hansen av de upplysningar
som Hamsun ger i På gjengrodde stier. Hansen läser Hamsuns utsagor i verket som en fullt
pålitlig källa och dessutom gör han smärre och större justeringar i sina referenser till verket
för att få dem att harmonisera med sin tes om att Hamsun, just på grundval av sin status
som stor konstnär, blev utsatt för en orättfärdig behandling av myndigheterna. 103 Detta blir
problematiskt, i det att Hansen gör anspråk på att beskriva förloppet utfrån en historisk
dokumentär vinkel. 104
Jørgen Haugan argumenterar, i motsättning till Hansen, i sin litterära biografi
Solgudens fall för att Hamsun, just därför att han var ett stort konstnärsgeni och
98
”Sannheten om Hamsun er…” Op.cit. s. 2
Op.cit del.2 s.105
100
ibid.del.1 s.126
101
ibid.del 2 s.232, 233
99
102
ibid.del 2
Ett exempel på hur Hansen omjusterar Hamsuns text är då han hänvisar till Hamsuns beskrivelse av
ankomsten till sjukhuset i Grimstad.( ibid. del.1 s. 165)
104
Processen mot Hamsun orsakade stor debatt i hela Norden, vilket utlöstes av att man ansåg verket vara
skenbart objektivt samt av att man inte ansåg att Hansen hade tagit ställning till hur han själv förhöll sig till
frågan huruvida Hamsun var nazist eller inte. I en TV-debatt som sändes i hela Norden skulle Hansen få
tillfälle att svara på denna fråga. Här sade Hansen att hans ambitioner med boken inte hade varit missionära,
utan konstnärliga. Svaret gav upphov till debatt eftersom Hansens bok just gör anspråk på att vara
dokumentaristisk.
103
25
nationalikon, blev utsatt för en en mild behandling av de norska myndigheterna. Haugan
gör därför gällande att Hamsun överdriver och ljuger när han i På gjengrodde stier
beskriver förhållandena på den psykiatriska kliniken och hans upplevelse av behandlingen
som psykiskt och fysiskt påfrestande. 105 Haugan ifrågasätter inte bara Hamsuns egna
utsagor, utan också Hamsuns vänner Strays och Gierløffs berättelser om vad vistelsen på
kliniken fick för konsekvenser för Hamsuns psykiska och fysiska tillstånd. 106 Haugan utgår
från en ideologikritisk syn på Hamsun och ser en kontinuitet av fascistisk ideologi genom
hela författarskapet. 107 Ideologikritiken anser sig kunna spåra redan i Hamsuns tidiga
författarskap en förespegling av de fascistiska tendenserna: vitalismen, antiintellektualismen, samhällssyn, ras, och ungdomsdyrkning. 108 Tolkningarna tar
utgångspunkt i Hamsuns naturbegrepp, som man menar bidrog till att bereda grunden för
samtidens politiska ideologier. Ideologikritiken fäster uppmärksamheten på myten om
naturen och ser Hamsuns texter som uttryck för en dröm och längtan bort från den sociala
konfliktfyllda verkligheten. Tolkningarna har gett upphov till den utbredda myten om
Hamsun som förförare. Haugan karakteriserar - med utgångspunkt i förförarmyten - På
gjengrodde stier som inte mindre än en ” uforbederlig nazists selvforsvar” och påstår att
Hamsun skrev sitt verk uteslutande med målet att återfå sin konstnärliga status för att
härigenom rädda sitt eftermäle. 109 Han hävdar att Hamsuns brist på reflektion över vad
som har bidragit till hans arrestering eller orsaken till den behandling han får är en del av
Hamsuns förförelsesstrategi, som går ut på att manipulera och vilseleda läsaren. Han menar
att verket är - ”det siste vellykkede resultat av Hamsuns livslange ekspertise på førførelse
av sine læsere”. 110
Jag tycker att Haugan intar ett snävt förhållningssätt till texten, i det att han
orienterar sig alltför begränsat mot det konkret historiskt biografiska. Texten menar jag har
också ett annat syfte, som tar utgångspunkt i en livssituation präglad av existentiell kris
och förlust, vilket enligt min mening gör att den kommunicerar något mer utöver dess
konkreta och situationsbestämda innehållsmässiga referat. Jag är överens med Haugan, i
105
106
Op.cit s. 382
ibid. 342-346 och s.358-360
107
Ideologikritiken utgår från relationen litteratur och ideologi och undersöker hur samhället avspeglas i
litteraturen. Arild Linneberg: ”Litteratursociologi, marxism och nyhistorism” i Kittang, Atle/Linneberg,
Arild/ Melberg, Arne/Skei, Hans H: En introduktion till den moderna litteraturteorin (1997) s.42,43
108
Solgudens fall Op.cit s.251
ibid.s.383
110
ibid.s.386
109
26
detta att Hamsun presenterar sig själv som gammal, skröplig och försvarslös i syfte att
väcka sympati och medkänsla hos sina läsare för att härigenom försöka rädda sitt
eftermäle. Dock är jag, som jag senare vill argumentera närmare för, inte överens med
honom, när han säger att Hamsuns mål inte är att skapa logiska förklaringar för sina
handlingar. 111 Jag menar att Hamsun har en ambition om att skapa logiska förklaringar för
sitt politiska agerande, men detta gör han genom att följa sin egen logik, sin egen
”rettesnor”. 112 Denna logik, som Hamsun tydligvis anser rättfärdiggör hans handlingar,
förmedlas dock inte på ett explicit plan, utan genom underliggande betydelser i texten.
Läsaren som förväntar sig finna förklaringar som konkret pekar på de historiska och
biografiska händelserna under eller efter kriget, blir besviken. Vad Hamsun betecknar som
sin egen ”rettesnor” har samband med en estetisk, litterär logik, som antyds genom
hänvisningar till hans tidigare författarskap.
I det ovanstående har jag belyst två radikalt motsatta sätt att närma sig verket; dels
en som tolkar texten utifrån att den presenterar en tillförlitlig biografisk källa till Hamsuns
liv efter krigsslutet dels en som konsekvent avvisar textens sanningsanspråk. I min analys
och tolkning kommer jag - mot bakgrund av följande teoretiska diskussion om
självbiografigenren - argumentera för att man inte kategoriskt kan avvisa texten som vare
sig sanning eller lögn.
111
ibid.s.373
112
Från Hamsuns referatet av sitt försvarstal vid Sands Häradsrätt i Pgs Op.cit.s.118
27
Självbiografisk framställning
Begreppet genre används som beteckning för olika former för konstnärlig framställning.
De i en genre ingående verken har alla vissa likheter och gemensamma drag beträffande
form, innehåll och användning. 113 Utifrån ett traditionellt perspektiv förknippas begreppet
genre således med klassifikation och systematisk avgränsning. Denna definition av genrer
har kommit att få en mer flexibel och mångsidig innebörd, speciellt under den moderna
tidsepoken då genreblandningar, s.k. hybrider, har varit vanligt förekommande.
Vad gäller självbiografigenren har frågan om definitionsinnebörd blivit extra
påtaglig eftersom denna, till skillnad från andra mer väldefinierade genrer, står i ett
ständigt kommunikativt förhållande till skönlitteraturen och andra närbesläktade genrer
såsom memoarerna, dagboken, reseskildringen eller essän. Det är därför inte fråga om att
göra enkla kategoriseringar, utan om olika riktningar som självbiografin orienterar sig mot.
Jag har för avsikt att diskutera genrefrågan utifrån ett historisk intertextuellt perspektiv
med utgångspunkt i att en text inte nödvändigtvis behöver tillhöra endast en genre, utan att
den mycket väl kan uppvisa särdrag från olika genrer. Min utgångspunkt är att
självbiografigenren, liksom andra genrer, relaterar sig till kulturbundna förändringar och
därför inte låter sig identifieras och klassificeras utifrån normativa, klassifikatoriska drag.
I fråga om Hamsuns På gjengrodde stier är genrefrågan högst aktuell. Detta visar
inte minst den omfattande offentliga debatt som utgivningen ledde till. De diskussioner
som boken framkallade knyter an till vad jag i det följande kommer att diskutera:
självbiografins retoriska referenser. Självbiografier är referentiella, men därmed inte sagt
att de låter sig läsas som en objektiv ”sanning” om en människas liv. En grundläggande
aspekt hos självbiografigenren är nämligen att den är subjektiv och därför inte låter sig
tolkas empiriskt verifierbart. Både fiktionella inslag och genreblandning är en viktig del av
självbiografins retorik, vilket hänger samman med en fundamental aspekt vid framställning
av sig själv litterärt, nämligen minnesproblematiken. En annan utgångspunkt, som har
samband med det föregående, är att självbiografin inte nödvändigtvis är en ”jagets” genre,
som den etablerade litteraturvetenskapliga traditionen gör gällande. 114
Om genre
113
Nationalencyklopedin bind. 7 Tyskland, 2009 s.12
Per Stounbjerg: Uro og urenhed - Studier i Srindbergs selvbiografiske prosa, Danmark, Århus
universitetsforlag, 2005 s.51
114
28
I sin artikel ”Genrebegrepp”diskuterar litteraturforskaren och genreteoretikern Alastair
Fowler genrebegreppets kunskapsteoretiska och ontologiska status. 115 Fowler gör gällande
att genre inte är ett vetenskapligt begrepp som enkelt kan låta sig definieras eller
klassificeras utifrån vissa specifika drag eftersom det finns otydliga gränser inom alla slags
genrer. I sin artikel hävdar han att såväl antikens genrer, komedin och tragedin som (och i
synnerhet) de moderna genrerna orsakar problem i fråga om fasta genredefinitioner.116
Fowler pekar i sin diskussion på två polära forskningsinriktningar inom den moderna
genreteorin: den synkrona och den diakrona. Den förra utgörs huvudsakligen av studiet av
beständiga genrer; till vad som existerar just nu. Här utgår man från ett traditionellt
klassiskt förhållningssätt, där man delar in genrer i statiska kategorier, utifrån på förhand
givna drag. Den diakrona inriktningen studerar genrer utifrån en historiserande vinkel,
nämligen utifrån genrers föränderlighet; på utvecklingen till det som idag existerar. Denna
syn på genrer förespråkar följaktligen ett mer dynamiskt synsätt på genrer än det synkrona.
Utifrån det sistnämnda perspektivet hävdar Fowler att det är mer riktigt att indela genrer i
typer i stället för i klasser. Han pekar i sin diskussion på E. Donald Hirschs distinktion
mellan typer och klasser - ”En typ kan helt och hållet representeras av ett enda exempel,
medan en klass vanligen tänks innehålla en rad exempel.” 117 Fowler fäster med Hirsch
distinktion uppmärksamheten på genrers föränderlighet och instabilitet -
När vi hänför ett verk till en genretyp förutsätter vi inte att alla dess utmärkande drag måste delas av
typens övriga konkretiseringar. I synnerhet kan nya verk i genren bidra med ytterligare
karakteristika. På detta sätt förändras genrer över tid, så att dess gränser inte kan definieras genom
en enda uppsättning karakteristika, vilken bestämmer en klass. 118
Definitionen av en genretyp betyder utifrån Fowlers argumentation, att de olika verken i en
genre kan uppvisa särdrag, men att de ändå kan identifieras genom att de upprättar
textuella relationer till andra verk i genren. Den grundläggande utgångspunkten för Fowler
är således en förståelse för att genrer präglas både av repetition och av variation.
115
Fowlers artikel (orig.”Concepts of genre”) är från monografin Kinds of Literature. An Introduction to the
Theory of Genres and Modes, Cambridge, 1982 i Eva Aurelius Hättner & Thomas Götselius (red.):
Genreteori (1997)
116
ibid
117
ibid. citatet hämtar Fowler från E. Donald Hirsch: Validity in Interpretation (1967) s.50
118
ibid
29
I enlighet med Fowler, betonar den danske forskaren och litteraturvetaren Per Stounbjerg i
sin avhandling om den svenske författaren August Strindberg (1848-1912) Uro og urenhed
– studier i Strindbergs selvbiografiske prosa (2005) genrers orenhet, föränderlighet och
brist på fasta definitioner. Stounbjerg talar om ”urenheden” och ”ustadigheden” i
Strindbergs prosa, som en avspegling av det moderna samhällets brist på fasta auktoritära
traditioner och värderingar. Liksom Fowler menar Stounbjerg att genrer inte utesluter
varandra, utan att det är möjligt att klassificera en genre i flera genrer. Han säger ”Teksten er et mødested, hvor konventioner og diskurser støder sammen, blandes,
forskydes og opløses. Teksten tilhører ikke en genre, den deltager i den, og oftest i
flere.” 119 Stounbjerg fäster uppmärksamheten på genrer som receptionsestetiska och
textliga fenomen. Han talar om genrer som förväntningshorisonter.
Förväntningshorisonterna säger Stounbjerg består av ”historiske systemer af virksomme
læse- och skrivekonventioner”. 120 Stounbjergs centrala poäng är att genrer inte kan
identifieras genom sina inneboende kvaliteter, utan är något som definieras av faktorer som
ligger utanför texten och som en uppfattning av och kategorisering av verkligheten. Detta
innebär att läsarens reaktioner är avhängiga de markörer som finns kodifierade i genren.
Avgörande, säger Stounbjerg, är att genrer öppnar upp för ett ”text- och traditionsrum”
som både författare och läsare måste förhålla sig till.121 Detta innebär att genrer kan vara
ett analytiskt redskap för att hjälpa med att förstå hur vi tolkar en text. Konventionerna är
vägledande, i det de - både för läsare och författare - fungerar som ett
”orienteringsredskab”. 122 Men, som Stounbjerg påpekar, kan genrekonventioner också
bidra till en onyanserad tolkning och förståelse av en enskild text. 123
Att genreförståelse är historiskt betingad är mottagandet av På gjengrodde stier ett
slående exempel på. Även om verket bidrog till att Hamsun återfick sitt erkännande som
författare, så har det, som jag inledningsvis nämnts, inte blivit tolkad i sammanhang med
resten av författarskapet. Då Hamsuns samlade verk blev utgivna på nytt 1955, första
gången efter kriget, inkluderade man På gjengrodde stier. Men innan utgivningen yttrade
sig redaktören Carl Keilhau att han inte ansåg det påfallande att verket skulle inkluderas,
eftersom han ansåg att det inte var ett skönlitterärt arbete, men däremot ”et stykke
119
Uro og urenh...Op.cit.s.47
120
ibid.s.45
ibid
122
ibid
123
ibid.s.46
121
30
selvbiografi, fremfor alt et defensorat for Hamsuns holdning under krigen og et angrep på
de personer som hadde hans sak til behandling”. 124 Keilhaus inställning till Hamsuns sista
verk avspeglar, enligt min mening, hur litterära konventioner har styrt tolkningen av
texten. Verket hopkopplar man främst med nazisten, landsförrädaren Hamsun och inte
författaren Hamsun, vilket har gjort att man har uppfattat det som ett appendix; som en
efterskrift till resten av författarskapet. 125 Mottagandet av verket har - som jag i
föreliggande specialarbete vill argumentera för - medfört att man har bortsett från en stor
del av textmaterialet.
I det närmast följande har jag för avsikt att belysa två polära inriktningar inom
självbiografiforskningen i åsyftan att diskutera självbiografins referentialitet. Inledningvis
vill jag kasta en tillbakablick på självbiografins historia och kortfattat skissera hur de
konventioner ser ut, som ofta styr tolkningen av en självbiografisk text. Efter denna
diskussion kommer jag att diskutera de fenomenologiska förutsättningarna för
självbiografigenren för att sedan belysa genren utifrån ett modernistiskt perspektiv.
Fakta eller fiktion?
Ett viktigt övergångsverk i självbiografins historia är Rousseaus Bekännelser (Les
Confessions 1765-70) som framkommer i samband med det borgerliga samhällets
framväxt. Verket har klara referenser till Augustinus Självbekännelser från (ca.400 e.Kr.) I
bägge verken finner man vad man senare har kommit att betrakta som självbiografins
grundläggande kännetecken: självrannsakan och bekännelsen. Titeln Bekännelser indikerar
författarens avsikt att berätta en sann och trovärdig historia om sitt liv. Texten består av en
kronologisk framskridande berättelse där författaren retrospektivt redogör för sitt liv och
sin individuella utveckling, från födsel fram till författarens skrivande stund. Rousseaus
framställning är präglad av bilden av ett romantiskt enhetligt jag; ett jag som betraktar sina
erfarenheter som en läroprocess. Rousseau formulerar således en bild av sig själv sett
utifrån ett historiskt individuellt utvecklingsperspektiv. Sedan Augustinus tid har det
124
Carl Keilhau: ”Legenden om Hamsun” i Bonniers Litterära Magasin, Sthlm, Bonniers, 1954 s.717 Citatet
är hämtat från Sjølvbiografiar… Op.cit.s.201
125
Tendensen är tydlig även idag. I den nyligen utgivna antologin Den litterære Hamsun (2006) strävar man
efter att gå tillrätta med polariseringen av Hamsuns författarskap. Man har, som Ståle Dingstad säger i
förordet, en ambition om att belysa hela Hamsuns författarskap för att därmed lägga vikt vid att Hamsun
orienterade sig i många olika genrer. Jag anser det därför påfallande att man väljer att belysa Hamsuns sista
verk under rubriken ”Etterskrift”.
31
självbiografiska normgivande förloppet varit: barndom - fall och exil - vandring, resa,
pilgrimsfärd - kris - omvändelse - förnyelse og återkomst. 126
Augustinus och Rousseaus verk med dess specifika drag: kronologin, narrativiteten
och det självbekännande elementet har varit konstituerande och normgivande för
utvecklingen av självbiografin som egen genre. Dock förekommer det, som nämnts, sällan
att moderna självbiografier innehåller dessa drag i renodlad form. På 50 - talet blev
självbiografibegreppet utsatt för en kraftig omvärdering, vilket har samband med det
successiva paradigmskiftet från modernitet till postmodernitet. Tidigare bärande idéer om
identitet, sanning och tradition blev starkt ifrågasatta. Enligt den tidigare historisktbiografiska orienterade litteraturvetenskapen prioriterade man självbiografier primärt som
ett sanningsdokument över författarens liv. Här inriktade man sig på en objektiv ”sanning”,
där man hellre fokuserade på den inre diskursens förhållande till författarens yttre än på en
studie av verket på dess egna premisser. Med de poststrukturalistiska strömningarna under
efterkrigstiden kom självbiografins litteraritet och konstnärliga kvaliteter i fokus, vilket
innebar att man gjorde en skarp skiljelinje mellan liv och verk. Själva sanningsreferensen i
självbiografin blev därför underordnad de estetiska kvaliteterna. Detta medförde att det
skedde en förskjutning av intresset från liv bios till skrift graphe. Utifrån detta perspektiv
formulerar den amerikanske dekonstruktuvisten Paul de Man sina teorier. 127 de Mans
genreperspektiviska utgångpunkt problematiserar referentialiteten och presentationen av
identiteten genom att betona självbiografins artefaktiska karaktär. Han säger att den
självbiografiska texten inte kan anses vara mer ”sann” än andra texter därför att alla texter
- inklusive den självbiografiska - är en konstruktion, det vill säga en metaforisk
framställning. 128 Enligt de Man kan texten således inte hänvisa till det levda livet, utan
bara till språket. Vidare säger de Man att alla texter innehåller en potentiell självbiografisk
läsning, vilket han menar gör att självbiografin inte kan låta sig särskiljas från andra
genrer. de Man formulerar det så här Empirically as well as theoretically, autobiography lends itself poorly to generic definition; each
specific instance seems to be an exception to the norm; the works themselves always seem to shade
off into neighboring or even incompatible genres and, perhaps most revealing of all, generic
126
Uro og urenh...Op.cit.s.91
Paul de Mans teorier står att finna i hans essä ”Autobiography as De-facement” i The Rhetoric of
Romanticism, New York, Colombia Univ. Press, New York & Guildford 1984
127
128
ibid.s.69
32
discussions, which can have such powerful heuristic value in the case of tragedy or of the novel,
remain distressingly sterile when autobiography is at stake.
129
de Man hävdar som synes att den självbiografiska textens orena drag gör den omöjlig att
definiera i förhållande till fiktionslitteraturen; varje text är ett undantag från normen, varför
varje försök att definiera den blir godtycklig. Underförstått utgår de Man från ett synkront
perspektiv på genrer; att en text skall uppvisa alla gemensamma väsentliga drag som ingår
i en definition av en genre. de Mans synpunkter skiljer sig således från den dynamiska
infallsvinkeln till genrer, som jag tidigare talat om, i det han utgår från att genrer är klasser;
om man skall identifiera en text som självbiografi måste den innehålla alla de för genrens
väsentliga drag för att kunna falla in under begreppet.
Inom självbiografiforskningen har dock en traditionalistisk riktning varit verksam,
som har ansett sig kunna definiera genren utifrån ett systematiskt regelverk. Den franske
inspiratören Philippe Lejeune anses utgöra motpolen till de Man. Lejeune presenterar, i
motsättning till de Man, en läsart som sätter likhetstecken mellan författare och liv. I sitt
verk La Pacte Autobiographique (1975) formulerar han en rad regler för hur självbiografin
kan avgränsas från fiktionen och andra subjektiva genrer. Leujene utgår från den klassiska
traditionen från Rousseau: framställningen skall dels vara inriktad på privatlivet och det
inre själslivet dels skall den vara retrospektiv och ha sanna referenser till författarens
verkliga liv. Leujene sammanfattar det så här -”Retrospective prose narrative written by a
real person concerning his own existence, where the focus is his individual life, in
particular the story of his personality.” 130
Utöver att texten skall vara subjektiv och retrospektiv skall det, enligt Lejeune, vara
identitet mellan författare och huvudperson, vilket betyder att den som berättar skall vara
den samma som den som det berättas om. 131 Att berättelsen verkligen refererar till
författarens verkliga liv försäkras, säger Lejeune, genom ett ”kontrakt” mellan författare
och läsare, vilket anvisas med hjälp av verkets paratext. 132 Detta kan således indikeras
antingen genom titeln, som i fallet med Augustinus och Rousseaus verk eller i form av en
undertitel exempelvis ”mitt liv”. Pakten kan vidare indikeras med hjälp av ett förord av
berättaren. Detta i motsättning till romanförfattaren som markerar en distans mellan sig
129
ibid.s.68
Philippe Leujene: On Autobiography, (transl. Jatherine Leary ed. Paul John Eakin) University of
Minnesota press, 1989 s.29
131
ibid.s.5
130
33
själv och huvudpersonen i texten. Implicit i kontrakten ligger en försäkran om att
författaren refererar till sitt verkliga liv och att berättelsen är sann. Kravet på
sanningsenlighet är, enligt Lejeune, vad som skiljer självbiografin från exempelvis
fiktionsprosa. Lejeune säger så här - “a contract wich determines the mode of reading of
the text and engenders the effects which, attributed to the text, seem to us to define it as
autobiography.” 133 Lejeune pekar således på de markörer och signaler i den
självbiografiska texten som är bestämmande för en viss läsart och som bidrar till att ge
texten en genrebekräftande funktion.
Lejeunes teorier har haft stort inflytande på uppfattningen av självbiografigenren,
men de har också mötts av skarp kritik, bland annat därför att de baseras av en
identitetstanke, som alltsedan sekelskiftet har kommit att kompliceras av en i grunden
förändrad syn på subjektet.
Minne och erinring
Utifrån ett traditionellt perspektiv förväntas det att den självbiografiska framställningen
skall ge en sann och uppriktig historia om författaren. Men vad innebär detta i grunden att
finna fram till en ”sann” historia om sitt liv och den man är? Frågan implicerar en
grundläggande aspekt av självbiografisk framställning, nämligen minnesproblematiken.
Sedan tidigt 1800-tal har det existerat två huvudriktningar inom självbiografisk
framställning: dels den självcentrerade privata framställningen, som orienterar sig mot den
inre subjektiva självförståelsen dels den memoaristiska framställningen, som är inriktat på
de yttre tilldragelserna i en persons liv. I sin artikel ”Självbiografin, en traditionalistisk
genrebeskrivelse” formulerar den framstående svenska självbiografiforskaren Johnny
Kondrup skillnaden mellan självbiografin och memoarerna, genom att göra en distinktion
mellan erinring och minne. 134 Med utgångspunkt i Søren Kierkegaards författarskap
Stadier paa Livets vei (1845) säger Kondrup att minnet är inställt på att minnas de upplevda händelserna till punkt och, pricka, i alla detaljer, men i
gengäld likgiltigt inför händelsernas betydelse. Man kan minnas vad som helst. Erinringen däremot
132
Termen har införts av Gérard Genette (1987) Paratexterna är, enligt Genette, konstituerande för textens
pragmatiska situation. (Uro og urenh... Op.cit s.49)
133
ibid.s.29
134
Johnny Kondrup: ”Självbiografin, en traditionalistisk genrebeskrivelse” i Tigerstedt, Christoffer, Roos,
J.P. & Vilkko, Anni (red): Självbiografi, Kultur, Liv - Levnadshistoriska studier inom human - och
samhällsvetenskap (1992) s.51
34
betraktar de upplevda i förhållande till det inre, personliga sammanhanget hos den som erinrar sig,
till hans idé 135
Kondrups distinktion mellan memoarer och självbiografi inbegriper en distinktion mellan
en inriktning på en objektiv sanning med fokus på det yttre respektive en subjektiv sanning
inriktad på självkännedom. Härmed fäster Kondrup uppmärksamheten på de
fenomenologiska förutsättningarna för den självbiografiska framställningen. Kondrup
förklarar - ”Självbiografin, som vilar på erinringen, när […] tolkningen och livnär sig av
den. Den törs till på köpet hävda att den återkallade, tolkande bilden av det förflutna är
sannare än det förflutna själv.” 136 Detta innebär att självbiografen - i motsättning till
memoarförfattarens tendens till att vilja beskriva ”allt” - väljer selektivt. Det väsentliga i
den självbiografiska framställningen blir således den betydelse som subjektet tillskriver det
förflutnas erfarenheter och upplevelser. 137 Det självbiografiska projektet kan därför sägas
ha beröringspunkter med Freuds psykoanalytiska metod. 138
Freud övergav under 1890-talet den ”kathartiska” analytiska terapin, som inriktade
sig på de yttre faktiska händelserna i en patients förflutna. Han upptäckte att patienten inte
mindes det förflutna som en serie händelser i kronologisk ordning, varför berättelsen aldrig
kunde bli en mimetisk upprepning av händelserna i en persons liv. Den terapi som Freud
utvecklade var inriktad på ”fri association” - patientens reproduktion av en omedveten
ström av tankar och fria associationer. Genom denna metod kom analytikern inte i kontakt
med någon yttre objektiv verklighet, men en psykisk - analysandens inre föreställningar.
Metoden innebar att analytikern - genom olika skeden i behandlingens förlopp - fick
vetskap om händelser i patientens liv, som ingick i olika sammanhang. I samarbete med
patienten blev därför analytikerns uppgift att konstruera ett förflutet genom att fylla ut de
tomma luckorna i patientens förflutna. Metoden, som innebar att rekonstruera en persons
förflutna, blev således liktydig med att konstruera dess subjektiva och symboliska historia.
Freuds upptäckter om det omedvetnas betydande roll för minnesarbetet får i
synnerhet konsekvenser för synen på självbiografin som förmedlare av ett förflutet. I likhet
med den psykoanalytiska metoden handlar det självbiografiska projektet om att finna ett
135
ibid
ibid.s.52
137
Uro og urenh...Op.cit.65
138
Min utgångspunkt i följande belysning av Freuds psykoanalytiska metod är Litteratur & Psykoanalys
Op.cit. och Sigmund Freud: Självbiografi - och andra skrifter som belyser psykoanalysens utveckling (övers.
Ola Hansson) (1989)
136
35
meningsfullt sammanhang och sann kunskap om självet genom att sammanställa bilder och
lösryckta fragment från det förflutna i en ny slags ordning. Detta innebär att fiktionen och
fantasin är medskapande komponenter i en ny konstruktion av jagets tolkning av sitt liv
och sina erfarenheter. Stounbjerg säger, beträffande självbiografens subjektiva och
symboliska historia, att det selektiva utval som självbiografen företar säger han, är i sig
själv talande - ”Om - og tildigtninger bidrager […] til den skrivendes tydning og
præsentation af sig selv.” 139 I motsättning till de Man, som fasthåller att indirekta meningar
- självets metaforer - inte kan referera sanningsenligt till det levda livet, hävdar Stounbjerg
att självbiografin skapar ”sin sandhed via digtningen.” 140 Därför menar han att försöket att
skilja fakta och fiktion åt producerar en falsk motsättning. Under den moderna tidsepoken
har insikten om just detta inneburit en väsentlig perspektivändring.
Modernistiska tendenser
Den tilltagande styrkan i kritiken av ”hans kunglig höghet Jaget” från Freud och framåt betydde […]
att subjektet detroniserades men inte att det gick upp i rök utan snarare att det differentierades,
fragmenterades och spriddes ut till olika förklädnader: ett mångfaldigande av de strategiska
möjligheter varmed författaren kunde ägna sig åt att minnas, rekonstruera och konstruera sig själv
och sitt själv. 141
De två motpolerna som genreforskningen har koncentrerat sig på - dels den som avvisar
självbiografins status som egen genre dels den som utifrån en kategorisk uppfattning
avgränsar och ger självbiografin en strängt normgivande definition– avvisar bägge genrens
olika möjligheter till variationer och blandningsformer. Kritik har därför riktats mot bägge
dessa teorier, i det man hävdar att de innefattar ett för reduktionistiskt synsätt på
självbiografisk framställning.
Inom nyare självbiografisk forskning har det riktats förnyat intresse mot essayisten
Michel de Montaigne, och dennes klassiska verk, Essayer (1580-85). Att verket betecknas
som klassiskt betyder dock inte att den uppfyller de normgivande riktningslinjerna för
självbiografisk framställning. Montaignes namn står centralt i den moderna
självframställningens historia just på grundval av det fokus han riktar mot
identitetsproblematiken. Montaigne skriver inte ned sina bekännelser retrospektivt på det
139
140
Op.cit.s.66
ibid
36
sättet Rousseau gör. Inte heller skildrar han sin personliga utveckling i narrativ kronologisk
ordning. Montaigne tar utgångspunkt i några få utvalda händelser eller ämnen, vilket ofta
leder framställningen bort från det rent personliga, ofta ut till allmänna betraktelser av
moralisk och filosofisk karaktär. Montaignes verk förebådar senare modernistiska
självframställningar genom att han formulerar en skepsis till en grundläggande ”sann”
objektiv förståelse av sig själv. Dock hävdade Montaigne att det var möjligt att framställa
sitt mångfacetterade, motsättningsfyllda ”jag”.
Den identitetsförståelse Montaigne formulerar står i motsättning till vad man senare
har kommit att definiera som den klassiska självbiografins kännetecken med traditioner
från Rousseau, som utgår från ett individuellt utvecklingsperspektiv och, som vi har sett,
kännetecknas av kontinuitet och enhetlighet. Den svenska författaren och
litteraturprofessorn Arne Melberg tilldelar i sin nyligen utkomna bok Självskrivet - Om
självframställning i litteraturen (2008) Montaigne stort utrymme. Melberg
uppmärksammar Montaigne just för dennes moderna kritiska ifrågasättande av det
helhetliga, komprimerade självet, vilket han säger kommer till uttryck i hans stilistiska
självframställningssätt – ”Montaigne ersätter ett högt framställningssätt med ett lågt, ett
offentligt med ett privat, ett klart med ett motsägelsefullt och ett meningsfullt (eller: finalt)
med ett obestämt och öppet.” 142 Melbergs karakteristik av Montaignes självframställning
har, som jag senare i samband med den litterära analysen närmare vill belysa, påfallande
likheter med Hamsuns självframställning i På gjengrodde stier.
Melberg intar, i enlighet med Fowler och Stounbjerg, en skeptisk hållning till
bestämda genresystem. I sin belysning av genren använder Melberg genomgående
begreppet ”självframställning”, i det han avser att markera ett avståndstagande från de mer
traditionellare termerna: självbiografi, självporträtt etc. som han anser pekar i riktning av
”genremetafysik”. 143 Melberg ställer sig kritisk till den forskning som indelar
självbiografiska framställningar i motsatser, i ett ”antingen – eller”, vilket innefattar att
man antingen läser den självbiografiska texten som en sanningsutsaga eller som en
kulturellt bestämd konstruktion.
141
Citat av Arne Melberg i Arne Melberg: Självskrivet – Om självframställning i litteraturen Lettland,
Atlantis, 2008 s.9
142
ibid s.26
143
Titeln på boken Selvskreven – om litterær selvfremstilling (2006) som har utgivits i Danmark, pekar på en
generell tendens i tiden att i samband med diskussionen om självbiografisk framställning, tillämpa denna
term framför den mer traditionella termen självbiografi.
37
Med utgångspunkt i ett modernistiskt perspektiv gör Melberg gällande att den
moderna självbiografins tendenser är att via fiktionens hjälp täcka över en jag-förlust –
”Självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv när nu en ursprunglig
identitet har gått förlorad”säger han. 144 Melberg hävdar därför att självframställning alltid
handlar om en form av”dubbelkontrakt”, som han säger innefattar ”både kontrakt och
potential”. 145 Melberg poängterar att dubbelkontrakten/både-och -tendensen är förknippat
med det som jag i ovanstående har berört: minnesproblematiken. Minnesproblematiken,
säger han, utgör en ”fundamental parameter” för självframställning, nämligen
fördubblingen i det skrivande och det beskrivna jaget.146 Melbergs ”stickord” för den
litterära självframställningens strategier är visa söka och dölja. 147
Dubbelkontrakten är en variant och senare beteckning för Autofiktionen; en term
som lanserades 1977 i boken Fils av författaren och litteraturvetenskapsmannen Serge
Doubrovsky. Termen hänvisar till olika typer av självbiografiska texter som medvetet
placerar sig mellan fiktion och fakta. Den autobiografiska författaren skiljer sig från
självbiografen genom att han inte bara refererar till sitt verkliga liv men också - via
fiktionen - döljer sig själv. Den svenska litteraturvetaren Bo G Jansson betecknar i sin bok
Episkt dubbelspel (2006) denna hybridgenre för faktion. Jansson betonar, liksom Leujene,
textens paratexter som betydande för textens pragmatiska situation. Men i motsättning till
Lejeunes bestämmelse av självbiografin bestäms den faktionella förhandlingen, enligt
Jansson, utifrån en ”intensionsambivalens” – ”Paratexten och texten liksom förhandlar
med varandra om berättelsens fiktiva eller icke-fiktiva status”, säger han.148 Denna typ av
framställning spelar således med läsarens osäkerhet och tvivel om textens
sanningsreferens. Jansson förklarar att faktionen kan definieras utifrån följande kriterier –
Vid faktion (renodlad faktion) uttrycker paratexten på ett eller annat sätt tydligt både ickefiktion och
fiktion samtidigt som texten själv ger tydliga signaler i båda dessa riktningar genom att den dels äger
egenskaper vilka är karakteristiska för fiktion […] samt dels äger kännetecken vilka förbinds med
utpräglad ickefiktion. 149
144
ibid.s.63
ibid.s.13, 20 Melberg lånar denna term från den danske litteraturforskaren och författaren Poul Behrendt
Dobbeltkontrakten - en æstetisk nydannelse (2006)
146
ibid.s.17,18
147
ibid.s.63
148
Bo G Jansson: Episkt dubbelspel, Uppsala, Hallgren och Fallgren, 2006 s. 43 Jansson tillämpar
faktionsbegreppet brett; inte bara på litteraturområdet men också på film- litteratur och TV – media.
145
149
ibid
38
Faktionskontraktet innebär en utvidgning av Lejeunes sanningskontrakt: å ena sidan hävdar
författaren att det som han skriver är sant å andra sidan hävdar han det motsatta.
Utforskandet av gränsen mellan fakta och fiktion har varit vanligt förekommande under
2000-talet. 150 Jansson säger också att han uppmärksammar ett allmänt begrepp i vår tid,
men påpekar att faktionen inte är något nytt fenomen, utan att denna typ av framställning
kan spåras tillbaka till renässansen. 151 Montaignes självframställning kan sägas vara ett
exempel på detta.
I likhet med Melberg utgår Stounbjerg från ett modernistiskt perspektiv i sin
avhandling om Strindbergs modernistiska prosa. Modernitetens ”repræsentationskris”,
säger han, yttrar sig i en destabilisering av representationen av identiteten - ”Faste
holdepunkter findes hverken i eller udenfor subjektet; tværtimod skildres personligheden
selv som diskontinuert, udflydende og labil.” 152 Identiteten och livet är inte längre något
som kan tas för givet; den måste revideras och omskapas. Med hänvisning till Strindbergs
texter, säger Stounbjerg att texten är ”[...] ett førsøg på at revidere et billede af livet og
identiteten, der som følge af historiske eller personligt-eksistentielle rystelser er blevet
usikkert.” 153 Detta betyder att den moderna självframställningen innehåller element av
såväl konstruktion som dekonstruktion. 154
Både Melberg och Stounbjerg tar avstånd från traditionella genreanalyser och
betonar den dynamiska genreprincipen. Bägge forskarna uppmärksammar förhållandet
mellan berättare och huvudperson och tradition och aktualitet. De talar om att den moderna
självframställningen är en avspegling av samhällets förändringar; att splittring och
gränsupplösning är bidragande till litterär förnyelse. I motsättning till Leujenes stränga
definition och de Mans avvisande av självbiografigenren förespråkar de en mer öppen form
för läsart, i det att de intar ett positivt förhållningssätt till självbiografins expansion mot
andra genrer.
150
Av typiska faktionella självframställningar under 2000-talet kan nämnas Daniel Sjölin: Världens sista
roman.Daniel Sjölin (2007). Sjölin lockar med ett fiktionskontrakt, men samtidigt ingår hans namn i titeln,
vilket antyder dubbeltydigheten. Utifrån en norsk horisont kan nämnas Dag Solstad: 16.07.41 Roman (2002)
Även internationellt tycks denna trend vara utbredd. 2005 utgav amerikanen Bret Easton Ellis romanen
Lunar Park som väckte stor uppmärksamhet.
151
ibid.s.49
152
Op.cit s.19
153
ibid.s.17
39
På gjengrodde stier
I det inledande kapitlet har jag berört viktiga incitament för Hamsuns framställning,
nämligen försvaret och hämnden på professor Langfeldt. Jag anser emellertid inte att det är
det enda motivet för verkets tillkomst. Ett viktigt motiv kan härledas från uppbrott och
förlust, vilket är ett av de mest vanliga inom modern självframställning. 155 Här menar jag
inte förlust som en konsekvens av grundläggande samhälleliga förändringar utan som följd
av förlust på det privata planet, som gör att en person känner det angeläget att skriva om
sig själv. Stounbjerg talar i sin avhandling om förlust och existentiell kris som ett viktigt
motiv för att framställa sig själv litterärt. Han säger att självbiografins motiv utgörs av, vad
han betecknar som en existentiell ”nulpunktsoplevelse. 156 Den existentiella
nollpunktsupplevelsen innebär att man - utifrån en ny livssituation - är tvungen att göra
upp med det förflutna och betrakta sitt liv från nya synvinklar, vilket för en författare ofta
kan vara litterärt produktivt. Strindbergs verk ”Tjänstekvinnans son”, säger Stounbjerg, var
ett svar på den privata och litterära kris som han upplevde efter ”Giftas-rättegången”.
Krisen innebar för Strindberg en litterär vändpunkt. 157 Det är i detta perspektiv jag menar
att Hamsuns verk bör läsas.
Hamsun var vid tiden när han skrev På gjengrodde stier en för länge sedan en
offentlig och mytomspunnen person. Redan på 1910-talet hade han uppnått stor
internationell litterär berömmelse, vilket hade bidragit till att han hade kunnat skapa sig ära
och en stor förmögenhet. Men i maj 1945, efter krigsslutet, stod Hamsun i en radikalt
annorlunda situation. Han var förvisad från sitt hem på Nørholm, avskild från sin familj
och hans tillgångar var beslagtagna. Härtill var Hamsun i den norska offentlighetens ögon
en avskydd och föraktad person. Vid beaktande av dessa faktorer menar jag att det ligger
nära till hands att tala om att Hamsun skrev sitt verk utifrån en existentiell
nollpunktsupplevelse.
Ett namn som nämns upprepade gånger på verkets inledande sidor är ”Smith
Petersen”. Första gången namnet nämns är då Hamsun på sjukhuset i Grimstad, trots alla
föreskrifter och förbud mot läsning, får tillgång till ett gammalt skåp där han finner olika
154
ibid.s.18, 19
Självskrivet Op.cit
156
Op.cit.s.103
157
ibid.s.67 Också Strindbergs internationellt berömda och omdiskuterade verk Inferno (1897) skrevs utifrån
en personlig psykisk kris, som innebar en litterär vändpunkt för honom. Infernokrisen skulle sedan bidra till
att Strindberg skrev Till Damaskus (1898), som anses som ett radikalt nydanande verk inom teatern. (Lars
Lönnroth & Sven Delblanc: Den svenska litteraturen. Den storsvenska Litteraturen (1989))
155
40
slags tidningsföljetonger och böcker som han säger har tillhört ”Smith Petersens bibliotek”.
Denne Smith Petersen, säger han, ”levet i Grimstad engang og var stor matador.” 158 På en
av sina vandringspromenader på sjukhusområdet återkommer Hamsun till namnet Smith
Petersen -
Her går sagn om Smith Petersens nedbrændte villa. Den skulde ha vært et syn og et utfluktsted.
Først kommer jeg til en træbro utan rækverk, nesten bare en klopp 159
Beskrivningen inviterar till en självbiografisk läsning. Hamsun liknar sitt liv vid en
”nedbrændt villa”. Träbron, som är ”utan rækverk” kan tänkas symbolisera den osäkra
grund han står på. De biografiska indikationerna förstärks genom att namnet hänvisar till
Hamsuns eget namn, Petersen. 160 Det är därför närliggande att läsa detta som en allegorisk
beskrivning av Hamsuns situation efter arresteringen och förvisningen från sitt hem.
Min utgångspunkt i det följande är att Hamsun, som följd av förlust - både i privat
och litterärt hänseende - återfann sin kreativitet och skaparkraft efter många år som
improduktiv författare 161 och att han via skrivprocessen bearbetade han sin situation. 162
För Hamsun som för Strindberg innebar krisen en litterär vändpunkt; han finner tillbaka till
sin ideella vandrartillvaro.
På gjengrodde stier ger inte någon uppenbar genreindikation genom vare sig titel,
undertitel eller förord på att det är en regelrätt självbiografi. Hamsun etablerar inte något
självbiografiskt ”kontrakt” med läsaren, vilket antyder att texten inte oproblematiskt skall
läsas som en skildring av verkligheten. Enligt Lejeunes normativa kriterier för
självbiografisk framställning indikerar paratexten att boken är fiktiv. Texten skiljer sig
också från Lejeunes normativa regler beträffande den självbiografiska namnidentiteten
mellan författare och huvudperson. Texten är en jag -berättelse, men Hamsun presenterar
sig aldrig vid namn, varför man inte kan tala om att det är en entydig identitet mellan
författare och huvudperson.
158
Op.cit.s.7
ibid.s.18
160
Hamsun företog ett namnskifte i samband med sitt litterära genombrott. (”Generasjonen fra 1890-årene”
Op.cit.s.141)
161
Hamsun hade, vid tiden för nedskrivandet av På gjengrodde stier, inte utgivit några böcker sedan Ringen
sluttet (1936). Den litterärt improduktiva perioden i Hamsuns liv sammanfaller således med hans tid som
aktiv nazist.
162
Min läsning av verket stödjer sig på Thorkild Hansens, som i sin bok argumenterar för att Hamsuns
stigmatisering efter krigsslutet förde till att han fann tillbaka till sin roll som konstnär. Motsvarande
ståndpunkt presenterar också Robert Ferguson i Gåten Knut Hamsun (1988).
159
41
Paratexten öppnar dock upp för ett intertextuellt rum, som ger anvisningar om att
verket inte är ren fiktion. Titelmetaforen hänvisar till Hamsuns tidigare
författarproduktion; till hans halvt självbiografiska och halvt fiktiva vandrarböcker och
reseskildringar från perioden kring sekelskiftet. I reseskildringen I Æventyrland och i
verket Under Høststjernen (1906) används formuleringen ”På gjengrodde stier” i de
inledande kapitlen. 163 Genom titeln signalerar Hamsun därför att han vandrar längs samma
stigar som han gjorde i sina vandrarböcker och reseskildringar.
Smått och stort i vardagen
I verkets första del fram till det korta förordet om skildringen av uppehället på den
psykiatriska kliniken, 164 och det strax efterföljande brevet till riksadvokaten ungefär i
mitten av verket, som skildrar tiden på Grimstads sjukhus och på Landviks ålderdomshem,
är framställningen mestadels framförd i presens. Den omedelbara representationen av
händelserna gör texten närvarande för läsaren och ger den en prägel av dagbok. Melberg
säger att en av de väsentliga skillnaderna mellan dagboken och självbiografin ligger i att
minnet inte spelar någon avgörande roll. 165 Dagboksformen, säger Melberg - ”[…] lägger
sig så tätt som möjligt intill upplevelsen och erfarenheten.[…] den försöker minimera
avståndet mellan det levda livet och det skrivna.” 166
I den första delen av verket berättar Hamsun om livet på sjukhuset respektive
ålderdomshemmet. Tillsynes är Hamsuns vardagarna tämligen händelselösa - ”Min
ytterverden er mindre å sige om”, säger han. 167 Hamsun berättar om små triviala händelser
och glädjeämnen, som att han på sjukhuset finner en läsvärd bok av Topsøe och småsaker
som att han måste stoppa sina strumpor och ordna så att han får nya skor.168 Härtill säger
han, att han har många andra ”små gjøremål”, som egentligen inte är faktiska göromål. 169
Framställningen präglas inte på någon större rikedom på händelser. Hamsun säger att han
måste ” reie seng, røke morgencigaren og slå fluer.” 170 Vidare beskriver han sina
promenader och ”tindeklætringar” då det ibland uppstår oförutsedda möten, exempelvis
163
Huvudpersonen i Under Høststjernen är författare och använder Hamsuns gamla namn Knut Petersen.
Op.cit.s.43
165
Op.cit.s.22
166
ibid
167
Op.cit.17
168
ibid.s.7,23,11
169
ibid.s.16
170
ibid
164
42
med polisen och med mannen som han tycker sig känna igen från sina barndomstrakter. 171
På ålderdomshemmet berättar han att han går dagliga promenader - ”[…] uten at høre
noget om en bygrænse, spiser, sover og læser.” 172 Han påpekar också att han har funnit
tillbaka till sitt skrivande genom att tillägga - ”Jeg skriver også litt, men det vil jeg ikke
nevne for ikke å ergre nogen.” 173
Från denna uppmärksamhet på små privata vardagliga situationer och händelser
faller Hamsun ofta in i allmänna essäistiska betraktelser, som berör stora frågor om livets
tillfällighet och föränderlighet. På sina promenader på sjukhusområdet, beskriver Hamsun
med hjälp av allegorisk framställning sin nya livssituation efter krigsslutet. Synen av Smith
Petersens ”nedbrændte villa” leder tankarna på att ”[…] så få ting varer længe. At selv
dynastier svikter. At endog det grandiose falder en dag.” 174 Men, säger han, detta ser han
inte som något negativt -
Det skulde ikke være nogen pessimisme i denne tanke og eftertanke, bare en erkjendelse av hvor
ustillestående, hvor dynamisk livet er. Alt rører sig og er spillevende, op og ned og til alle Sider
175
Att Hamsun, trots sin situation som politisk fånge, inte misstycker sin tillvaro framgår
också av hans betraktelser över den omgivande naturen -
her er nær til træ og skog med småfugl i luften og alskens kryp på jorden. Å, verden er vakker her
også og vi skulde være meget taknemlige for å være til i den.
176
Framställningen av Hamsuns lugna, triviala och till synes trivsamma vardagar på sjukhuset
och ålderdomshemmet avbryts dock, som vi skall se i det följande, av plötsliga skiften.
På osäker grund
I ett brev till Stray skrev Hamsun att det är viktigt att hans bok har ”luftiga sidor” därför att
- ” Det er jo ikke en Bok man søker sig til at læse som en Roman, den maa læses som den
171
ibid.s.14, 30
ibid
173
ibid.
174
ibid.s.18
175
ibid
176
ibid.s.17
172
43
er skrevet, i Stubber, i Drypp.” 177 ”Stubber” och ”drypp” indikerar att verket har en ofärdig
och oförutsägbar karaktär. Beteckningarna ”stubber” och ”drypp” syftar till att beskriva
hur rättsprocessens förlopp får inflytande på Hamsuns skrivande.
Melberg säger i fråga om vad han betecknar som dagbokens per definition ofärdiga
form - ”Det skrivande jagets förklaringar och berättelse kan aldrig bli definitiva eftersom
redan nästa dag kan innehålla en ny upplevelse som ändrar på allt.” 178 Nedskrivningen av
händelser från dag till dag gör att dagboksförfattaren kan växla perspektiv plötsligt. Detta
betyder att dagboksformen - till skillnad från den traditionella tolkande retrospektiva
självbiografin - präglas av en större oförutsägbarhet. Den oförutsägbarhet som präglar
Hamsuns framställning kan sägas avspegla processens förlopp och därmed Hamsuns
osäkerhet om vad som skall ske med honom. Osäkerheten överförs till läsaren.
Då Hamsun skall flytta från sjukhuset i Grimstad beskriver han sin osäkra tillvaro ”Den 2. september. En politi kommer ind på mit rum og sier uten indledning: Di ska
fløtte.” 179 Vidare betonar han det hemlighetsmakeri, som han upplever i samband med
överflyttningen till ålderdomshemmet. På resan hit uttrycker han sin ovisshet - ”Jeg spør
ikke mere om stedet Landvik, det er likegyldigt for mig hvor vi kjører, vi slår ind på en
liten veistub til siden, og i en sving læser jeg Gamleheimen på et stort hvitt hus.” 180 I
refererenserna till då Hamsun hämtas av polis för att bli förd till förhörsdomaren, påpekar
han i samma vändningar att han inte blev varskodd - ”Det er tidlig om morgenen […] jeg
kunde blitt varskud, men det blev jeg ikke […]. 181
Att Hamsun upplever att han från myndigheternas sida inte informeras och får klart
besked om vad som ska ske med honom, berättar han också om i samband med
överflyttningen till den psykiatriska kliniken. Detta berättar han dock om i retrospektivt
ljus. Hamsun säger att han i tiden strax innan han hämtas av polisen på ålderdomshemmet
”anet fred og ingen fare”. 182 Hamsun hade, säger han, av sina släktningar blivit informerad
om att han ”skulde til Oslo, til ”et pent pensjonat.” 183 Sedan beskriver han den långa
tågresan från Landviks ålderdomshem till kliniken i Oslo. Här uttrycker han i samma
vändningar, som i samband med överflyttningen till Landviks ålderdomshem, sin osäkra
och oförutsägbara tillvaro –
177
Min klient K H Op.cit.s.154 Beteckningarna ”Stubber og dryp” använder Hamsun också om sitt
skrivarbete i På gjengrodde stier, vilket jag i ett senare avsnitt kommer att belysa närmare.
178
Op.cit.s.22
179
Op.cit.s.24
180
ibid
181
ibid.s.28
182
ibid.s.41
44
Jeg kom ind i en overfyldt jernbanevogn og visste fremdeles intet om formålet med min reise - indtil
politiet på en svært fin måte spillet mig ihænde et nummer av Aftenposten hvor det stod at jeg
skulde til Psykiatrisk klinik.
184
Hamsun framhåller här vad han upplever som myndigheternas hemlighetsmakeri och spel
med honom; tidningarna vet uppenbarligen mer om vad som ska hända med honom än vad
han själv gör.
Vistelsen på den psykiatriska kliniken får - som vi skall se – till följd att Hamsun
avbryts i sin skrivprocess. Förordet till berättelsen om vistelsen på den psykiatriska
kliniken markerar ett klart skifte i verket och utgör dess peripeti. Framställningen styrs
således av den yttre processens förlopp. Hamsuns vistelse på kliniken får avgörande
konsekvenser för textens kronologi, men också för textens kvalitativa innehåll. Våren 1946
tar Hamsun fatt på sitt skrivande igen 185 och då har - som vi skall se - hans vilja till att
försvara sig blivit starkare.
Att skriva för eftervärlden
Härmed vill jag anknyta till min diskussion i kapitel två om den memoaristiska
framställningen. Både självbiografin och memoarerna öppnar sig för kritiska och moraliska
frågor, i det att de bägge är referentiella. Men som jag tidigare nämnt utgår memoarerna
från en objektiv sanning, medan självbiografin utgår från en subjektiv sanning inriktad på
självkännedom. Memoarerna vilar på en annan klassisk tradition, nämligen den antika
traditionen från Sokrates´ försvarstal Apologi (399 f. Kr). Apologi är en offentlig
apologetisk levnadsbeskrivning där huvudpersonen framställer sig själv som en seriös och
moralisk människa. Till skillnad från den individuella intima självbekännelsen med rötter
från Augustinus Bekännelser, handlar den apologetiska/memoaristiska traditionen om att
försvara sig inför en publik, som kan sägas uppträda som en slags domare.
Marianne Egeland, norsk författare och litteraturforskare, använder i sin bok Hvem
bestemmer over livet – biografien som historisk och litterær genre (2000), sig av följande
distinktion i karakteriseringen av skillnaderna mellan memoarerna och självbiografin –
183
184
ibid
ibid
45
Forfattere av memoarer legger som regel mer vekt på hva de har opplevd og mennesker de har møtt,
enn på å fortelle sin livshistorie og utforske sin sjel. Hvis moderne dagbøker og selvbiografier er
knyttet til privatsfæren, utspiller memoar-og minnesbøkene seg innenfor den offentlige sfære. 186
Memoargenren är, som Egeland påpekar, en ofta använd genre av offentliga personer, som
vill säkra sitt eftermäle. Att skriva memoarer kan därför handla om en slags förebyggande
åtgärd för framtida biografer; ett sätt att rättfärdiggöra sig själv för eftervärlden eller att
korrigera en falsk bild av sig själv.
Hamsun son Arild berättar i sin bok Om Knut Hamsun og Nørholm (1961) att hans
far omtalade sitt manuskript, som ”min lille Skriftprøve”. 187 Arild antar att beteckningen
syftade på det experimentella i verket – ”For første gang i sitt lange dikterliv måtte han
skrive selvbiografi som var selvbiografi. Og det måtte bli ett eksperiment.” 188 Jag menar
också att ”skriftprøve” leder tankarna till något på icke-förhand fastlagt och därför ger
fingervisningar om att Hamsun inte önskar låsa sig fast i en självbiografisk diskurs, men
beteckningen kan också sägas vara en demonstrativ ironisk anmärkning om de skriftliga
svar/ prov, som Hamsun tvingades skriva under sitt uppehälle på den psykiatriska kliniken.
”Skriftprøve” menar jag hänvisar till förhållandet mellan Hamsun och läsarna. Boken är en
test om huruvida Hamsun kan anses ha ”varig svekkede sjelsevner” - inte inför
”seminaristen” Langfeldt - utan inför en läsande publik som skall komma att fälla den
avgörande domen över honom och som skall bestämma om Hamsuns namn skall överleva
historien.
Hamsun öppnar sin berättelse genom att beskriva hur han och hans fru blir
arresterade i sitt hem efter krigsslutet РӁret er 1945. Den 26. mai kom politimesteren i
Arendal til Nørholm og forkyndte husarrest for min kone og mig for 30 dager.” Utifrån
textens konkreta referenser kan man utläsa att texten inte handlar om ren fiktionsskrivning.
De konkreta tids-och platsangivelserna och den personliga jag-formen pekar på att det är
fråga om en självbiografisk text med fokus på ett historiskt och biografiskt skeende. I nästa
punktavsnitt, då Hamsun berättar om ankomsten till Grimstad sjukhus, uppenbaras det för
läsaren att skeendet refererar till ett för offentligheten känt innehåll –
185
brev till Gierløff d. 10/6 1946 Op.cit.s.14
Marianne Egeland: Hvem bestemmer over livet? Biografien som historisk og litterær genre, Oslo,
Universitetsbolaget, 2000 s.96
187
Arild Hamsun: Om Knut Hamsun og Nørholm, Oslo, Gyldendal, 1961 s.138
188
ibid
186
46
På sykehuset blev jeg spurt av en ung søster om jeg vilde legge mig med det samme – det hadde
nemlig ståt i Aftenposten at jeg var ”brutt sammen og måtte pleies”, […] jeg er ikke syk, sa jag, her
er ikke kommet friskere menneske til sykehuset end jeg, jeg er bare døv!
189
Här anges ett viktigt förhållande, nämligen motsättningen mellan den offentliga och den
privata bilden av ”jaget”. Ovanstående citat uppenbarar därför ett viktigt motiv för
Hamsuns framställning; att ge sin egen version av en situation som är känd för
offentligheten. Texten refererar till igenkännbara och verkliga platser, tidspunkter,
personer och distinkta händelser. Centralt står Hamsuns brev till riksadvokaten, skildringen
av tiden på den psykiatriska kliniken och referatet av Hamsuns försvarstal vid Sands
Häradsrätt. Två korta avsnitt i början av verket återger mötena med förhörsdomaren.
Den intensiva presenskänslan och dagboksformen bidrar till att händelserna framstår som
autentisk dokumenterad verklighet. Detta blir tydligt genom de konkreta referenserna till
platser, personer och precist återgivna datum för händelseförloppet - ”Den 14.juni blev jeg
kjørt bort fra mit hjem til sykehuset i Grimstad”, ”Idag den 22. september atter kaldt til
forhørsdommeren.[...]”, ”Altså indlagt på Psykiatrisk klinik i Oslo [...] Det er 1945, fra
15.oktober fremover. Mine dager går med at jeg skriver svar på professor Langfeldts
skriftlige spørsmål ”, ”Året er 1946 den 11 februar. Jeg er ute igjen av anstalten.” 190
Hamsun vill, med dessa litterära grepp, ge ett intryck av en omedelbar närvaro. Denna
känsla av autencitet förstärks vidare av de dokument Hamsun lägger fram: brevet till
riksadvokaten och referatet av hans försvarstal vid Sands Häradsrätt.
Referenserna till det konkreta skeendet framhäver Hamsuns transparenta ”jag” i det
att avsnitten refererar till ett för offentligheten känt innehåll. Detta innebär att läsaren har
möjlighet för att kontrollera och jämföra Hamsuns beskrivning av processen med det
faktiska förloppet. Som läsare får man därför intrycket att avsikten med framställningen är
att rätta och korrigera en falsk verklighetsbild. Detta kan exemplifieras genom skildringen
av Hamsuns möte med förhörsdomaren. Här säger Hamsun att han vill nämna ett ”par
småting” som han påstår inte har blivit offentliggjorda. 191 Samtalet med förhörsdomaren
återges i dialogisk form. På frågan om hur Hamsun förhöll sig till tyskarnas illdåd som nu
hade kommit för dagen svarar han genom att hänvisa till sin isloering. Han säger, att han
inte visste något om vad som hade ägt rum under kriget därför att han sedan han blev
189
Op.cit.s.5,6
ibid.s.5,28,43
191
ibid.s.28
190
47
arresterad och internerad på sjukhuset inte har tillåtits läsa tidningar. 192 Hamsun upprepar
detta senare, då han vistas på ålderdomshemmet, att han - sedan han blev arresterad - inte
har haft tillgång till tidningar Da jeg ikke har hat lov til å læse aviser har jeg stjålet mig til det. På sykehuset var det vanskelig for
mig, men når jeg fik vask hjemmefra fulgte jo forskjellige aviser med i en særskilt tull, derved fik
jeg vite litt om hvad som hændte, for første gang også om tyske skjendselsgjerninger i vårt land.
193
Som det framgår av det ovanstående citatet ikläder Hamsun sig en självrättfärdig roll, som
är tänkt att appellera till läsarens förståelse och medvilja. Hamsun hävdar att han inte har
haft kännedom till de ”tyske skjendselsgjerninger” under kriget därför att han inte har fått
lov till att läsa tidningar. Retoriken kan därför sägas ha samband med den klassiska
apologetiska traditionen, i det att framställningen är inriktad på det yttre skeendet och inte
för händelsernas betydelse för hans egen subjektiva självförståelse.
I det föregående citatet då Hamsun beskriver sin ankomst till sjukhuset,
understryker han detta att han inte är sjuk, men döv, vilket kan sägas vara ett led i det
försvar han önskar att föra fram. Hamsun hänvisar påfallande många gånger till just detta
faktum. 194 Detta är markant i den andra delen av verket, som skildrar tiden efter vistelsen
på den psykiatriska kliniken, vilket tyder på att Hamsuns vilja till att ge en legitim
förklaring till sin hållning under kriget och försvara sig har blivit starkare.
Mot bakgrund av ovanstående diskussion är det tydligt att Hamsun har ett försvar
att föra fram. Men även om ett uppenbart motiv för textens tillblivelse handlar om
eftermälet, understryker Hamsun att det inte har någon betydelse om man ”mister en smule
navn i verden, et billede, en byste” 195 och, som han påpekar i försvartalet,”om 100 år er
alting glemt”. 196 Hamsun säger att han mottar brev om att han vill ”blive læst i umindelige
tider” men, säger han - […] det er jo så få ting som varer længe, tiden tar det, tiden tar alt
og alle”. 197
Denna till synes oberörda attityden beträffande sitt eftermäle kommer också till
uttryck då Hamsun, på sina dagliga promenader, skildrar hur han - i egenskap av
”landsförrädare” - blir bemött av olika människor. I början av texten möter han en ung
192
ibid.s.8,9
ibid.s.25
194
Se exempel ibid.s.6,23,39,40,46,48,65,91,111 och andra ställen i boken
195
ibid.s.19
196
ibid.s.117
197
ibid.s.19
193
48
pojke som han hänvänder sig till, men som vägrar hälsa på honom. Hamsun säger om
mötet - ”Han visste godt at jeg var arrestant, og nu vilde han vise sin stolte holdning
overfor et sånt menneske på jorden.” 198 Men detta bryr han sig inte så mycket om - ”Lat
det være som det vil med det” 199 Värre är det, säger han, att han används som ”skræmsel
for børn”. 200 Men säger han - ”Lad det være som det vil med det også. Om hundrede år og
kanske mindre er børnenes navne sammen med mit navn glemt.” 201
Hamsuns otaliga referenser till berömda författare som har säkrat sig en plats i
litteraturhistorien - Paul Botten - Hansen, Bjørnstjerna Bjørnson, Verner von Heidenstam,
Topsøe, Georg Brandes, Schiller och Goethe - tyder emellertid på att Hamsun inskriver sig
själv i raden av odödliga konstnärer. Författarnamnen faller sporadiskt i en ton som
framstår som tillfällig och lättvindig. Om Bjørnson säger han, att han var ”klar over sin
uvarighet: tiden tar det!” 202 Då han sitter och bläddrar i en gammal almanacka hemma på
Nørholm i slutet av verket, säger han om den svenska författaren och poeten Verner von
Heidenstam - ”Vi var like gamle, født i samme år, og begge er vi døde. Og skjønt det bare
er den ene av os som blev spøkelse på galgebakken, så tjente vi begge den samme gudinde
i vår lykkelige tid.” 203
Hamsuns lättvindiga utsagor om att han inte bryr sig om huruvida han kommer att
bli ihågkommen för eftervärlden står i kontrast till vad han ger uttryck för i detta avsnitts
inledande rader från Hamsuns brev till Gierløff. De står också i kontrast till vad han skriver
i brevet till riksadvokaten. Här säger Hamsun explicit att han har ett mer allmänt syfte med
sin text, som handlar om att avlägga vittnesbörd för eftervärlden jeg skriver for den enkelte som kanske kommer til å læse efter os. Og jeg skriver for våre
børnebørn.
204
Mot bakgrund av det nyss citerade är det tydligt att Hamsun, till trots för att han insisterar
på att det är likgiltigt om han överlever historien, inte vill gå som en ”Tufs og Tull” resten
av sina dagar och bli ihågkommen som landsförrädaren Hamsun.
198
ibid.s.11
ibid.s.12
200
ibid.s.20
201
ibid
202
ibid s.19
203
ibid.s.124 Verner von Heidenstam (1859-1940) fick sin debut ungefär samtidigt som Hamsun, med verket
Vallfart och vandringsår (1888). Heidenstam förespråkade en nyromantisk, individualistisk människosyn och
var en företrädare för de svenska nittiotalisterna. Heidenstam mottog Nobelpriset 1916. (Den svenska
litteraturen Op.cit )
199
49
Genom den memoaristiska/dokumentaristiska diskursen, är framställningen, som vi
har sett, inriktad på ett konkret historiskt förlopp. Hamsun kan identifieras med den
historiska biografiska Hamsun: den offentliga personen som var känd för den samtida
läsekretsen. Men, som vi strax skall se problematiserar Hamsun den självbiografiska
framställningen genom att bearbeta delar av textmaterialet till fiktion.
Narrativt och diskursivt
En traditionell självbiografisk text gör anspråk på att vara en narrativ retrospektiv
berättelse, i det man utgår från att livet kan inordnas efter ett lineärt och strukturerat
förlopp. Enligt Melberg är denna syn på självframställning ”en variant av den litterära
metafysiken”, som innebär att ”[…] man tillskriver berättelsen ett väsen som antas vara
förankrat i tillvarons egentliga beskaffenhet.” 205 Melberg ställer sig kritisk till den etiska
narrativiteten och de teoretiker som framhåller att självframställningen måste se ut som en
berättelse. Den självbiografiska berättelsen kan inte vara en mimetisk, linjär upprepning av
tidigare händelser, betonar han. Å andra sidan framhåller Melberg att den självbiografiska
berättelsen heller inte kan sammanfattas som enbart episodisk och osammanhängande. Han
argumenterar för att självbiografisk framställning kan låta sig beskrivas som en både
lineärt framskridande berättelse och episodisk och osammanhängande. 206
Melbergs sätt att tänka ”både-och” vad angår de narrativa principerna för
självbiografisk framställning får särskild relevans för På gjengrodde stier, för även om
Hamsun tar avstånd från den självbiografins traditionella principer är framställningen
inriktad på en traditionell självbiografisk diskurs. Detta genom de uppenbara referenserna
till det konkreta historiska skeendet, som kan sägas fungera som en strukturerande princip.
Berättelsen följer det historiska och biografiska skeendet i kronologisk tidsföljd: Nørholm
– sjukhuset i Grimstad - ålderdomshemmet i Landvik och tillbaka till Nørholm. Uppehället
på den psykiatriska kliniken återger Hamsun i retrospektiv belysning efter att han har
återvänt till ålderdomshemmet. Verket inleds med exakt datum för arresteringen och den
avslutas i samband med att Hamsun mottar den slutgiltiga domen från Högsta domstolen –
”St. Hans 1948. Idag har Høiesteret dømt, og jeg ender min skrivning.” Så till trots för
verkets ofärdiga och oförutsägbara dagboksform struktureras det likväl efter ett konkret
204
ibid.s.46
Op.cit.s.14
206
ibid.s.16,17
205
50
tidsbundet narrativt förlopp, i det att slutet pekar tillbaka på verkets begynnelse. Parallellt
med och i kontrast till detta förlopp är texten dock inriktad på en annan diskurs.
I sin bok hänvisar Melberg till den franske litteraturteoretikern och författaren
Michel Beaujour, som i sin bok Miroirs d´encre (1980) särskiljer på självbiografens linjära
mimetiska representation kontra självporträttörens. 207 Beaujour särskiljer inte mellan fakta
och fiktion, utan mellan vilka retoriska grepp som skiljer självbiografin och självporträttet
åt. Melberg säger, med hänvisning till Beaujour, att självporträttet är - ”[…] associativt,
icke lineärt och gör inga anspråk på sannfärdig representation.” 208 Vidare säger han, med
hänvisning till Beaujour, att ”[…] självporträttören [är] ett resultat av sin egen skriftpraxis,
sin diskurs, sin écriture.” 209 Stounbjerg framhäver också i sin avhandling Beaujours
distinktion mellan självbiografin och självporträttet. 210 Han karakteriserar självporträttet så
här -
I selvportrættet sikres textens kohærens ikke så meget ved henvisning til livsløbet som ved
logiske, formelle, retoriske eller tematiske mønstre. Strejftogene bindes sammen af genkomster og
korrespondancer.
211
Stounbjergs och Melbergs karakteristik av självporträttet kan sägas vara träffande
för Hamsuns framställning. Dagboksformen, som verket till största delen baseras på, lockar
läsaren att tro att texten är fakta och verklighet. De små episodiska vardagsberättelserna
som Hamsun berättar om framstår, genom den intensiva presenformen som autentiska,
men strax uppmärksammas man - genom textens associativa tematiska och retoriska
mönster - att det man läser är en konstruktion. Melberg betonari sin bok att
självframställningen handlar om ”meningsgivande strategier”, vilket handlar om
självframställningens tendens till konstruktion för att – ”konstruera, presentera, profilera
bilden av självet.” 212 Denna konstruktion är som vi skall se tydlig i Hamsuns framställning.
I motsättning till den traditionella självbiografen som tillskriver berättelsen mening utifrån
tillvarons egentliga beskaffenhet skapas det konstnärliga värdet genom en medveten
207
ibid.s.11
ibid
209
ibid
210
Op.cit.s.93
211
ibid.s.383
212
Op.cit.s.14
208
51
ambivalens; vad man med Janssons definition av faktionen skulle beteckna som en
ambivalens i intentionen mellan det sanna och det påhittade.
Upplevt och drömt i Kaukasien
jeg hadde aldri hat noget med politiet å gjøre i noget land, så meget jeg hadde flakket om i verden,
ja jeg hadde jo såvidt ståt med min fot i fire av de fem verdensdeler, og nu i min høye alder var jeg
arrestert. Nå, skulde det ske måtte det jo ske nu før jeg døde.
213
Hamsun understryker ofta i verket att han har rest mycket under sitt liv: han har, som det
framgår av det ovanstående citatet, stått med sin fot ” i fire av de fem verdensdelar” och
med sina galoscher har han gått med - ”i mange land”. 214 Hans galoscher, säger han, har
även, fört honom till Wien och Hitler. 215 Vidare faller ett ord från den engelske författaren
John Bunyan honom in - ”Jeg var nu kommet hit og har gått gjennem mange landskaber”.
216
Detta att resa är således en viktig tematisk sida av texten. Detta uttrycks på en explicit
nivå främst i den andra delen av verket genom hans berättelser om tidigare vistelser i
Finland och USA. 217 Förutom referenserna till dessa reseupplevelser hänvisar Hamsun till
sin resa till Ryssland och Kaukasien vid sekelskiftet och verket I Æventyrland, som är
baserad på upplevelser från denna resa. 218 Referencerna till upplevelserna härifrån
framställs emellertid på en implicit nivå och har samband med en djupare tematik i texten:
vandrartematiken.
I Æventyrland är - i likhet med Hamsuns sista verk - baserad på
dagboksanteckningar. Boken skildrar en faktisk historisk och geografisk resa, som Hamsun
företog 1899-1900 med sin dåvarande fru Bergljot. Resan gick genom Ryssland, Moskva,
Kaukasus och Turkiet. Dock låter sig verket inte läsas entydigt som en biografisk
verklighetstrogen skildring, i det att Hamsun blandar de konkreta beskrivningarna av
händelserna och upplevelserna under resan med fiktionella inslag och med minnen från det
förflutna. Undertiteln ”Oplevet og drømt i Kaukasien” signalerar klart och tydligt ett spel
213
Op.cit.s.6
ibid.s.6,53
215
ibid s.53 Hamsuns möte med Hitler våren 1943 samt hans deltagande vid journalistkongressen i Wien,
som inträffade vid samma tid, har varit omdiskuterat. Detta vill jag återkomma till i samband med Hamsuns
försvarstal.
216
ibid.s.64
217
ibid.s.67,126
218
Hamsuns reseskildring Under Halvmånen (1903) är också baserad på upplevelser från hans resa till
Ryssland och Kaukasien.
214
52
mellan fiktion och fakta. Genom paratexten upprättar Hamsun således vad Jansson i Episkt
dubbelspel betecknar som ett faktionskontrakt.
Reseskildringen är historiskt sätt en genre som befinner sig mellan fakta och
fiktion, vilket gör att den är i släkt med den självbiografiska framställningen. Melberg
betonar i sin bok just de genremässiga likheterna mellan reseberättelsen och
självframställningen. Likheterna består i, säger han, att reseskildringen ”[…] både [är]
litterär och sakligt verklighetsbeskrivande. Den nöjer sig inte med fiktion, eller den tar till
fiktion i verklighetsbeskrivande syfte.” 219
Ovanstående citat från de inledande sidorna i På gjengrodde stier är en indirekt
hänvisning till I Æventyrland. Detta kan åskådliggöras genom en jämförelse mellan det
ovan citerade och följande citat från de inledande sidorna från I Æventyrland, som också
anförs på de inledande sidorna -
Jeg har saavidt været i fire av de fem Verdensdele. Jeg har naturligvis ikke været meget omkring i
dem og i Australien har jeg slet ikke været, men jeg har dog staat med min Fot noksaa vidt omkring
i Verden og set litt.
220
Som synes uppenbarar det sig identiska formuleringar och ordsläktskapsförbindelser
mellan de bägge verken, vilket pekar på ett tydligt tematiskt och motiviskt samband.
Kommentaren som Hamsun fäller i det ovanstående beträffande sin arrestering
”skulde det jo ske måtte det jo ske før jeg døde” framstår som ironisk och lättvindig i
beaktande av hans reella situation efter krigsslutet; som om situationen inte berör honom.
Gierløff berättar om ett besök som han gjorde hos Hamsun på ålderdomshemmet. (innan
han överflyttades till den psykiatriska kliniken) Gierløff säger att Hamsun, på denna
tidspunkt, gav uttryck för att han upplevde sin situation som spännande - ”som om det var
en ophøyelse å være arrestert”. 221 Uppenbarligen har arresteringen gett Hamsun
konstnärlig inspiration till att tematisera, vad han tidigare, på sin resa till Orienten, hade
fantiserat om. I I Æventyrland berättar Hamsun nämligen om en fantasi han har om en
eventuell framtid som fånge i ett ryskt fängelse -
219
Op.cit. s.10
Knut Hamsun: I Æventyrland. Oplevet og drømt i Kaukasien i Samlade verker, bind 4, Kristiania,
Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag, 1921 s. 6
220
221
Op.cit.s.72
53
Kanskje kunde jeg nu ende mine Dager i et russisk Fængsel, føres lænket til St. Petersburg og
levende begraves i Peter-Paul Fæstningen. Jeg skulde uthule mit Stenbord med min magre Albu
naar jeg sat og grublet med Hodet i Haanden og jeg skulde skrive fulde Væggene i min usle Celle
med Sentenser som senere vilde bli utforsket og utgit som Bok. 222
Fantasierna som Hamsun har på sin resa i Kaukasien om att blir arresterad utlöses av en
episod då Hamsun på tåget till Moskva möter en judisk officer, som utger sig för att vara
polis. På sin vidare resa genom Kaukasusfjällen tycker Hamsun sig vara förföljd av denne
person och senare, på en uppehållsstation i fjällen, påstår personen att han vill arrestera
honom. 223 Officeraren, som Hamsun antar för att vara en polis, visar sig emellertid vara en
illusion. Denne är i själva verket en person som själv är förföljd och som senare tillfångatas
av soldater. 224 Berättelsen om den judiske officeraren illustrerar verkets karakteristiska
spel mellan verklighet och fiktion.
Jag menar att Hamsuns kommentar i det inledande citatet från På gjengrodde stier,
om att han ”aldri hat noget med politiet å gjøre i noget land” pekar på de upplevelser han
haft med den judiske officeraren/polisen, som han berättar om i I Æventyrland. Ironiskt
nog visar sig Hamsuns fantasier om att bli arresterad och tillbringa sina dagar i en cell och
skriva ”Sentenser som senere vilde bli utforsket og utgit som Bok” bli till verklighet ett
halvt sekel efter, då han av myndigheterna blir arresterad och placerad, i vad Hamsun
beskriver som en ”cell” på psykiatrisk klinik.
På vandring
Vandreren er fribytter og asocial, han slår sig ikke ned, han er sig selv, hvor han så kommer, […]
han kommer og han forsvinder og er med andre ord ikke rigtig på like fot med dem han træffer og
reagerer på, de som bor og er undergit de stedfæstedes sociale love. 225
Härmed har jag för avsikt att anknyta till detta kapitels inledning, där jag talade om
uppbrott och förlust som ett viktigt motiv för att framställa sig själv litterärt. Jag sade också
att Hamsun genom befrielsen från tidigare bindningar fann tilbaka till sitt skrivande och sin
ideella vandrartillvaro utifrån en existentiell ”nollpunktssituation”.
222
Op.cit.s.104
223
ibid.s.85
ibid.s.107
225
Citat av Ronald Fangen i Festkrift… Op.cit. s.61
224
54
Kittang hävdar i sin bok att vandrartematiken i Hamsuns texter är förbunden med
en ensamhets -och frihetskänsla. I sin analys av I Æventyrland säger han, att till trots för att
Hamsun följs med sin fru under hela resan, så spelar de mellanmänskliga relationerna en
mycket liten roll i verket. Bortsett från några få sekvenser i boken, är Bergljot inte
närvarande i boken. I verket omtalar Hamsun sin fru som sitt ”reisefølgje”. Kittang säger
att I Æventyrland är den text i författarskapet där de mellanmänskliga relationerna är mest
indirekt förmedlade och spelar minst roll. 226 Kittang hävdar därför, att - ” vi ingen stad finn
ein meir ekstremt utforma vandrar enn i det eg´et som er sentrum i reiseskildringane.” 227
Den brist på mellanmänskliga relationer, som Kittang framhåller framträder så
tydligt i I Æventyrland, är också tydlig i Hamsuns sista verk. Resenären i I Æventyrland
och huvudpersonen i På gjengrodde stier kan sägas ha det gemensamt att de är ensamma,
oberoende och utan sociala band. Bägge representerar de en social ”outsider”och kan
jämföras med hur Fangen karakteriserar vandrarfiguren i det ovan angivna citatet. Fangens
beskrivelse av vandrarfiguren kan sidoställas med vad den norske litteraturforskaren
Elisabeth Oxfeldt i sin artikel ”Orientalske rejseskildringer” betecknar som resenärens brist
på fast identitet, dess ”selvudslettelse”. 228 Resenärens ”selvudslettelse” beskriver hon så
här Der hvor han kommer hen er han ingen, og den han er kan måske ikke bruges til at forstå det
fremmede.
229
Oxfeldt belyser i sin artikel Hamsuns reseskildringar från sekelskiftet. Hon
behandlar Hamsuns texter utifrån ett genreteoretiskt perspektiv och uppmärksammar hans
karakteristiska blandning av olika litterära diskurser. Oxfeldt gör gällande att Hamsuns
romaner generellt är knutna till reselitteraturen, både tematiskt och genremässigt: tematiskt
vid att ”omhandle vandrerfiguren” och genremässigt genom att ”fiktionsrummet ikke
afgrenses i forhold til virkeligheden idet heltens, fortællerens og hovedpersonens liv glider
ind i hinanden.” 230 I det följande vill jag visa att Hamsuns sista verk inte utgör något
undantag från detta påstående.
226
Op.cit.s.126
ibid
228
Elisabeth Oxfeldt: ”Orientaliske rejseskildringer” i Ståle Dingstad (red.): Den litterære Hamsun (2005) s.
106
229
ibid
230
ibid. s.105
227
55
I likhet med många av Hamsuns texter anslås temat på bokens inledande sidor.
Efter den konkreta inledningen i episk preteritumform, som skildrar arresteringen och
interneringen på sjukhuset i Grimstad, skiftar Hamsun över till presensform Jeg driver om på sykehusets område. En ældre bygning oppe på en haug og en nyere bygning
nedenfor – det egentlige sykehus. Jeg bor på haugen og er alene, i anden etage bor de tre unge
søstre, ellers ingen i huset. Jeg går og ser. 231
Från den inledande konkreta narrativa berättelsen skiftar framställningen karaktär till att
vara fragmentarisk och associativ. Det trygga avståndet mellan berättare och huvudperson
upphör. Den inledande berättelsen glider oförmärkt över i en fördubbling av ”jaget”, där
huvudpersonen inte längre framställs som identisk med berättaren. Iakttagelserna
förekommer tillfälliga och föremålslösa; jaget ”driver om”, ”går och ser” till synes utan
något bestämt mål. Inga bestämda platser, tider eller personer anges. Härmed skapas det ett
nytt kommunikationsrum, som står i skarp kontrast till den inledande konkreta
beskrivningen, där vi möter ett reflekterat återgivande sett i förhållande till det erinrade.
Läsarens förväntningar om att få en traditionell retrospektiv självbiografisk framställning
blir således härmed satt på spel. Ovanstående citat uppenbarar något mer än skildringen av
en geografisk och historisk plats, som jag menar pekar mot en annan version av
skrivarjaget än den historiska biografiska Hamsun.
Att Hamsun går och ”driver” upprepas emfatiskt flera gånger på de inledande
sidorna i texten. 232 Hamsuns inledande skildring om sin vardag på sjukhuset understryker,
som, vi har sett, detta föremålslösa och det till synes tillfälliga i hans förehavanden. Detta
insisterande på att ”drive” menar jag är en hänvisning till Hamsuns upplevelser från
Kaukasien. Följande citat hänvisar till en episod från I Æventyrland, då Hamsun befinner
sig på ”Vildstraa” på Moskvas gator i början av boken -
Jeg driver igjen i Gaterne, men jeg vet ikke hvor jeg er og vet ikke Retningen hjem. Det er en
makeløs Følelse, jeg er paa Vildstraa; ingen vet hvor det smaker som ikke har erfaret det. Jeg har
paa egen Haand nyttet min lovlige Ret til at gaa mig bort.
231
Op.cit.s.6
232
se exempel: ibid.s.6,9,12
Op.cit.s.11
233
233
56
Som det framgår av det ovanstående citatet är detta att ”drive” laddat med positiv
innebörd; Hamsun är lycklig över att inte veta ”Retningen hjem”. Strax härefter
understryks denna känsla av lycka och tillfredsställelse, då han ensam sitter på en
restaurang och iakttar främmande människor Jeg er tilfreds og fri. Det er som jeg er kommet i Skjul og at det ikke haster med at være hjemme
paa længe [...] Jeg sitter og er hjemme her, det vil si borte, altsaa i mit Æs.
234
Hemlös, ensam, i sin ”lovlige Rett” till att förvilla sig bort i främmande nya omgivningar känner Hamsun sig fri och oberoende; han är helt enkelt i sitt ” Æs”! Detta att Hamsun
upprepade gånger på de inledande sidorna i På gjengrodde stier använder formuleringen
”drive” menar jag är en signal om att han igen är på ”Vildstrå” - på vandring. Hamsun
understryker också i det föregående citatet att han, bortsett från ”tre unge søstre”, ”er
alene” i huset, vilket kan sägas förstärka vandrartematiken.
Den namnlöse huvudpersonen i På gjengrodde stier är, som framgår av det
ovanstående, uppspaltad i två: den konkreta historiska Hamsun som är fångad i en ofri
verklighet i kontrast till vandrarfiguren, som - ironiskt nog - representerar en fri verklighet.
Således kan man tala om att Hamsun ingår ett dubbelkontrakt med läsaren. Å ena sidan
fasthålls ett realistiskt textuniversum: ett förlopp som refererar till et konkret tidsbestämt
historiskt skeende, vilket gör att man lockas till att tro att Hamsun skildrar en faktisk
verklighet, å den andra så uppmärksammas man på att det man läser i själva verket är
fiktion; att texten är en resa i fiktionen och fantasins värld. Detta bidrar till att läsaren
inviteras till att läsa verket på två sätt: både-och.
Kittang skriver om Hamsuns vandrarfigur att den är ”eit teikn på den Eg-identitens
krise vi finn i så mykje modernistisk kringsing kring framandgjeringa.” 235 Kittang säger
också att vandrarfiguren speglar – ”Hamsuns fascination ved sjølve den grensesprengende
rørsla, anten den nå kjem til uttryck i subjektets medvitsprossessar eller i dei
intersubjektive situasjonane som alltid danner kjernemotiv i Hamsuns bøker.” 236 I det
närmast följande har jag för avsikt att diskutera detta närmare.
Rörelse och stillstånd
234
235
ibid.s.10,14
Op.cit.s.25
57
I det ovan angivna citatet från de inledande sidorna i På gjengrodde stier (s.6) förstärks
vandrartematiken genom angivelsen av det vertikala perspektivet. Här framhävs
motsatserna mellan en ”bygning nedenfor” och en ”bygning oppe”. Byggnaden nedanför
benämner Hamsun som ”det egentlige sykehus”. Jag menar att det bestämda det antyder
något konkret och gripbart i motsättning til de andra substantiven i obestämd form.
Formuleringen ”det egentlige sykehus” upprepas strax härefter på de inledande sidorna, då
Hamsun beskriver ”snarveien”Her går en snarvei, en sti op til min haug, og mange tar denne stien fremfor å legge veien om det
egentlige sykehus. Her sitter jeg nu og da fordi her er gode steder å holde til i dum ro og iaktta
mauren og bli vis.
237
I det nyss citerade sätts ”det egentlige sykehus” i ett motsättningsförhållande till
”stien”,”snarveien op til haugen”. Således kan man se en parallell till den föregående
beskrivningen, där det egentlige sykehus kontrasteras mot byggningen uppe på backen. Jag
menar att beskrivningarna tjänar till att beskriva två motsatta tillstånd: ett värdsligt =
”egentligt” respektive ett evigt = ”oegentligt” sätt att vara till i världen, vilket kan sägas
motsvara kontrasten mellan den konkreta verkligheten som den historiska Hamsun är
involverad i och den symboliska verkligheten som den ”fria” vandraren representerar.
Detta ”egentliga” respektiva ”oegentliga” sätt att existera på menar jag har samband med
en föreställning om en statisk respektive en dynamisk verklighet, vilket öppnar upp för ett
intertextuellt rum.
Ett perspektiv på Hamsuns författarskap som jag har funnit intressant och som
knyter an till vad jag i det ovanstående har belyst, är den norske litteraturvetaren Åsmund
Hennigs artikel ”Noveller, historier og skisser”. Hennig belyser Hamsuns novellsamlingar
från omkring sekelskiftet: Siesta (1897), Kratskog (1903) och Stridende liv (1905) Hennig
framhäver genreproblematiken i Hamsuns författarskap. Hennig talar om att Hamsuns
noveller består av en Eskapismetematikk; en tematisering av en existentiell flykt som ett
svar på ”erkjennelsen av eksistensens tilfældighet.” 238 Med hänvisning till novellerna
”Med skysshest” och ”Vagabonds dager” säger han att denna tematik kommer till uttryck
236
ibid
Op.cit. s.13
238
Hennig Åsmund: ”Noveller, historier og skisser” i Ståle Dingstad (red.): Den litterære Hamsun (2005) s.
88
237
58
genom att de utformar sig kring en pendling mellan ”bevægelse og stillstand”. 239 Hennig
förklarar att begreppet ”bevægelse” kan förstås på två olika sätt: dels en rörelse på
handlingsnivån, som han säger ”implicerar fremdrift i plottet” dels som - ”valg som
impliserer en erkjennelse av frihet og ikke flukt fra frihet, alltså handlinger på ett
grundlæggende eksistentielt plan.” 240 Det är utifrån den sistnämnda definitionen av
begreppet rörelse som jag finner Hennigs diskussion intressant.
Hennig hänvisar till den tyske filosofen Martin Heideggers teorier i hans förklaring
av den sistnämnda definitionen av spänningen mellan rörelse och stillstånd. Han säger att
relationen mellan röresle och stillstånd tematiserar en spänning mellan, vad jag med hjälp
av ovanstående citat från På gjengrodde stier har exemplifierat, en ”egentlig og en
uegentlig måte” att var till i världen. Hennig förklarar - ”[...] den uegentlige væremåten er
slik at tingene dominerer meg; jeg går op i tingene, så å si, og overser min egen spesifikke
væremåte.” 241 Det ”egentliga” sättet att existera på har således samband med det ”ofria”,
statiska perspektivet motsatt det ”oegentliga” ”fria” sättet att vara och, som vi har sett i det
föregående, symboliseras av Hamsuns vandrarfigur. Den kommentar som Hamsun fäller då
han är på ”Vildstraa” i Moskvas gator: att han ” paa egen Haand” har använt sig av sin
”lovlige Ret” till att ensam förvilla sig bort, tolkar jag metaforiskt och som ett uttryck för
ett erkännande av frihet på ett existentialistiskt plan.
På ”förbjudet” område
Det ”fria” kontra ”ofria” förhållningssättet till världen är förbundet med en spänning
mellan illusion och desillusion. Detta betonar Hennig i sin artikel. I Hamsuns noveller,
säger Hennig, kommer denna spänning till uttryck genom att - ”[…] hovedpersonen
framstår som en dikter som bevisst skaper fiksjoner for å holde ”virkeligheten” på
avstand.” 242 Hennig berör inte vandrartematiken i sin artikel, men hans beskrivelse kan
sidoställas med vad Kittang säger om vandrarfiguren. Han säger att den symboliserar ”[…] diktarens djupaste sanning: fiksjonen, distansen til det røynlege, ”humbugen” som
det vilkåret diktinga djupast sett lever av.” 243 I samma kapitel säger han att denna diktens
239
ibid.
ibid
241
ibid.s.89
242
ibid
243
Op.cit.s.244
240
59
sanning som vandrarfiguren symboliserar betyder att – ”kunsten, så pinefullt ladd med
nyting, og så skarp i sine innsikter, i sin essens er kunstferdig bedrag.” 244
I det närmast följande har jag för avsikt att belysa hur spänningarna mellan illusion
och desillusion kommer till uttryck i texten. Dessa spänningar har samband med en
föreställning om en ”låg” (sjukhuset nede) respektive en ”hög” (stigen och huset uppe)
verklighet. Detta höga/ låga perspektiv förstärks genom Hamsuns skildringar av sina
dagliga ”tindeklætringar” vid sjukhusområdet.
Hamsun säger att han av polisen som körde honom till sjukhuset har blivit tillsagd
att inte får ”komme utenfor denne stue”. 245 Men trots ambitionen om att vara en ”lydig
arrestant” och hålla sig inom sitt ”tilmålte snevre jordområde” beger han sig ut på
vandringar längre bort än vad reglerna tillåter. 246 Detta tolkar jag metaforiskt och i analogi
med vad han i I Æventyrland betecknar som sin ”Lovlige ret” till att förvilla sig bort.
Metaforiken understryks genom att Hamsun framhåller detta med ”bokstavligheten” i den
inledande anmärkningen om att han inte får röra sig fritt på området - ”det kunde vel atter
ikke forståes bokstavelig” säger han om de regler han har att förhålla sig till. 247 Med denna
ironiska kommentar betonar Hamsun kontrasten mellan den konkreta världen som betingas
av fakta och bokstavliga meningar och den symboliska världen, som representeras av
vandrarfiguren.
Hamsun berättar, då han befinner sig på sjukhuset i Grimstad, att han dagligen
beger sig ut på höga klättringar uppför en backe, som är ”meget brat”. 248 Sedan beskriver
han utsikten från backen -” På toppen av heia er en flate. Jeg sitter her oppe og ser et par
fyrtårn, indseilingen til Grimstad og nogen mil utover Skagerak.” 249 Beskrivningen av
utsikten från toppen av backen anger ett högt perspektiv som markerar en distans till den
”låga” konkreta verkligheten. När Hamsun beskriver hur han senare klättrar uppför den
samma backe förstärks motsättningen mellan det höga och det låga perspektivet. Hamsun
säger att han försöker ta sig så långt upp han kan -
Naturligtvis var jeg nu på forbudt område, men listet jeg mig langt nok - og enda bitte litt til - kunde
jeg kontrollere min klokke med tårnuret.
250
244
ibid
Op.cit.s.6
246
ibid.s.9
247
ibid.s.6
248
ibid.s.9, 10
249
ibid.s.10
250
ibid.s. 14
245
60
Men så kommer han plötsligt på sitt ärende som är att posta ett brev, varför han snarast
måste ta sig ned. Här stöter han på en väg som han inte vågar gå på. Vägen, säger han,
ligger på ”høire hånd” och är ”uten et liv”. 251 Trots rädslan för att gå på denna väg,
eftersom han är på ”förbjudet” område, beslutar han sig för att gå nedför. 252 Väl nede
sticker brevet i brevlådan och ”farer som en strek over gaten” för att inte bli ertappad. 253
Dock hinner han inte långt uppför backen förrän han berättar att en polis kommer och
knackar honom i ryggen och säger åt honom att han inte har lov till att gå omkring i
gatorna. Hamsun försöker hjälplöst ta sig ur situationen - ”Jeg forklarer alt, bare et
brevkort, nogen få ord, […] jeg skulde så nødvendig ha sendt dette lille brevkortet som jeg
gikk til postkassen med.” 254 Dock hjälper inte Hamsuns böner mycket, utan polisen säger
bestämt - ”De har pålæg om å holde Dem på sykehuset, og jeg vil ikke se Dem her like
inde i byen flere ganger.” 255 Avsnittet avslutas med att polisen befaller honom att gå
därifrån - ”Jeg skal undlate å rapportere Dem denne gangen. Men nu går De øieblikkelig
herfra. Marsj!” 256
I det ovanstående talar Hamsun om att han är rädd för att gå på en väg nedåt, som
är ”utan et liv”, vilket kan sägas förstärka det statiska perspektivet. Att han sedan ertappas
av polisen då han är på väg uppför igen - halvvägs uppe i backen - illustrerar den
gränssituation som han befinner sig i: gränsen mellan den värld som den historiska och
biografiska Hamsun är involverad i respektive den dynamiska världen som den obundne
frie vandraren symboliserar.
I gränslandet mellan den fiktiva världen, som vandraren representerar och den
konkreta världen, som ”fången” Hamsun befinner sig i, kan man spåra tematiska och
retoriska mönster från Hamsun tidigare författarskap. Beskrivelserna av de höga
klättringarna kan, som vi har sett, sammankopplas till vandrartematiken och således till
Hamsuns reseskildring från 1903. Den metaforiska skildringen av Hamsuns vandringar
uppöver backen har också tematiska och motiviska förbindelser till Hamsuns novell ”Et
spøkelse” som ingår i novellsamlingen Kratskog. I den senare delen av analysen kommer
jag att belysa hur detta kommer till uttryck i texten genom att dra paralleller mellan det
ovan diskuterade och ett avsnitt från den andra delen av verket. Referenserna till ”Et
251
ibid.
ibid
253
ibid
254
ibid s.14,15
255
ibid.s.15
252
61
spøkelse” tematiserar en barndomsupplevelse från Hamsuns uppväxtår i Nordland och
knyter an till kallingsmotivet.
Självbiografi som handling
I detta avsnitt kommer jag att återknyta till min tidigare diskussion om Freuds analytiska
teorier. I Melbergs studie av självframställningens former ägnar han ett kapitel åt
Nietzsche, vars subjektskritik påverkade många författare i slutet av sekelskiftet, inte minst
Hamsun. 257 Med hänvisning till Nietzsche leder Melberg uppmärksamheten på
självbiografin som handling, vilket betyder att det återberättade livet, genom en kreativ
dynamisk skrivprocess, får ny form. Melberg säger att det ligger en uppmaning till
kreativitet i Nietzsches kritik av jaget. Melberg understryker det som han menar är
Nietzsches viktigaste bidrag till självframställningens historia - ”föreställningen om att
jaget kan och bör övervinnas i en kreativ akt.”258 Nietzsches framställningar syftar till att
avskaffa självet och återskapa det i en kreativ akt.259 Med hänvisning till Nietzsches jagkritik, säger Melberg - ”[…]om jaget är tomt på substans så gäller det att skapa
substans.[…] självframställningens innebörd är att skapa sig själv, att konstruera sig
själv.” 260 Härmed vill jag diskutera hur Hamsuns skildring av hans ”händelselösa” vardag
på sjukhuset i Grimstad kan sägas betona just självframställningen som en kreativ
handling. Detta knyter an till vad jag tidigare talat om: det dynamiska kontra det statiska
perspektivet.
Då Hamsun befinner sig på sjukhuset berättar han, att han finner en bok, som är
skriven av Topsøe - han som ”Brandes ikke vilde skrive om”, säger han. 261 Formuleringen
antyder en självbiografisk signifikans. 262 Hamsun förstår inte vem som kan ha köpt boken
och tagit den till sjukhuset - ”[…] den patient som en dag er kommet til Grimstad sykehus
med en av Topsøes bøker i hånden, hvem var det?”säger han. 263 Samma fråga upprepas på
samma sida för att ge emfas åt det sagda. Men, säger Hamsun, egentligen intresserar frågan
honom inte det minsta - ” I min ledighet og lathet spiller jeg litt komedie for mig selv og
256
ibid
”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.s. 148
258
Op.cit.s.41
259
ibid.s.39
260
ibid.s.41
261
Op.cit.s.7
262
Den berömda danske redaktören och litteraturkritikern Edvard Brandes avvisade till att börja med Sult för
publicering med hänvisning till att den var för lång. (Solgudens fall Op.cit. s. 54)
263
ibid.s.20
257
62
later som det er om å gjøre for mig å finde ut denne hemmelighet”. 264 Frågeställningen kan
man se parallellt med den tidigare episoden då Hamsun ska posta ett brev och stöter på
polisen. Här riktar Hamsun plötsligt följande omotiverade fråga till polisen - ”Var det
forresten ikke Dem som kjørte mig til sykehuset dengang?” 265 Frågan om vem som kan ha
kört honom till sjukhuset har samband med den senare frågeställningen beträffande
Topsøes bok och den ”okända” patienten som har tagit boken till sjukhuset. Både
författaren och boken får således en självbiografisk signifikans: Men Topsøe är död säger
Hamsun och boken är försvunnen. Han upprepar att boken är försvunnen och tillägger ”Jeg vilde ha undersøkt boken nøie, blad for blad, og lett efter et mulig merke, jeg er lei for
at jeg ikke gjorde det straks, og nu er det forsent. Det var et pent ubrukt eksemplar, men
det kan godt være kjøpt for femti eller hundrede år siden – alle årstal er borte for mig, og
jeg har ikke noget at slå op i.” 266 Att han vill ha undersökt boken noggrant ”blad for blad”,
tolkar jag som en ironisk hänvisning till detta att återskapa sitt gamla ”försvunna” jag i
texten.
Härefter dyker boken emellertid upp i samband med att Hamsun får besök av en
ung flicka på sitt rum. Det visar sig att det är flickan som har tagit den från hans bord.
Hamsun svarar att det inte är hans bok; att han fann boken i ett skåp utanför ”på gangen”,
varpå flickan svarar honom – ”Jeg har ikke visst at det var en Topsøe til.” 267 På ett ironiskt
vis anger Hamsun jagets dubbelhet: positionen mellan det skrivande och det beskrivna
”jaget”; mellan ett dött statiskt perspektiv som illustreras med hjälp av patienten som är
försvunnen och Topsøe som är död och det skrivande levande ”jaget” i nuet.
Efter det att flickan har gått, säger Hamsun –
Og nu ligger Topsøes bok der på bordet og er like uopklaret, men jeg bryr mig ikke mere om å vite
hvem som har eiet den i det forrige århundrede. Intet er som å bli pustet på av det levende liv.
268
Här berättar Hamsun att det plötsligt sker något som förändrar hela hans tillvaro. Denna
betoning av livets dynamiska, oförutsägbara karaktär har tematiskt samband med ett
tidigare, strax närliggande avsnitt. I samband med att han berättar om den triviala vardagen
på sjukhuset fabulerar han kring naturens mångfald och rikedom –
264
ibid
ibid.s.14
266
ibid.s.20
267
ibid.s.21
268
ibid.s.24
265
63
Her er rikt med farger selv i sten og lyng, her er makeløse former i bregnerne, og det er en god smak
enda på tungen efter en bete sisselrot som jeg fandt. Så går et fly over haugen og gjør det livlig. Så
er det to kjyr som er tjoret nede i bakken, men det er synd i dem der de står, jeg ser de rauter og er
utålmodige fordi de ikke blir flyttet og ikke får vand.
269
(min kurs.)
Beskrivelsen av ”flyet” som kommer och ”gjør det livlig” står i kontrast till de ”to kjyr”
som er tjoret nede i backen”. Här betonas det dynamiska kontra det rörliga stillastående.
Det nyss angivna citatet kan ses analogt med flickan som kommer och pustar ”levande liv”
i honom.
Detta att Hamsun inte längre bryr sig om: att undersöka Topsøes bok, ta reda på
vem som ägt den, eller vem som har kört honom till sjukhuset hänger samman med
föreställningen om det svårgripbara ”jaget”. Genom de självbiografiska indikatorerna
betonar Hamsun att självet inte låter sig stabiliseras i skriften. Hamsun understryker, som
vi har sett i det ovanstående, att han är död, försvunnen; att han är dåtid, men dessa
påståenden står i spänning till en levande, dynamisk verklighet.
I Melbergs studie av självframställningens former påpekar han att både - och tendensen inte bara innefattar förhållandet mellan fiktion och fakta, men också flera
motsatsförhållanden, häribland motsatsförhållandet mellan liv och död. 270 Hamsun
tematiserar detta både- och i det ovanstående genom att hävda att han är både död och
levande. 271 I motsättning till den konventionella självbiografen, som tematiserar ett brott
med en statisk förfluten verklighet understryker Hamsun det dynamiska nuet och visar
därmed väg bort från det gamla, ”försvunna” jaget.
De små episodiska berättelserna: polisen som han träffar i samband med
klättringarna över backen, fyndet av Topsøes bok och flickan som kommer och besöker
honom på sjukhuset får som vi har sett aldrig någon färdig avrundning; ingen färdig
slutpunkt. Berättelserna dekonstrueras konstant för att skapas och konstrueras i nya
konstellationer. Textens ”labyrintiska” struktur avspeglar ”jagets” och existensens rörliga
och svårfångade karaktär.
Härnäst har jag för avsikt att belysa den subjektskritik som Hamsun utstakade redan
vid sin genombrottsperiod. Som vi skall se står Hamsuns identitetsförståelse i ett skarp
269
ibid.s.17
Op.cit s.30
271
Op.cit.s.39
270
64
motsatsförhållande till de traditionella psykologiska metoder han skulle komma att
underkastas på kliniken i Vindern.
Motståndet mot karaktärpsykologin
Som jag tidigare nämnt, hade Hamsun ingen nämnvärdig respekt för Langfeldt och dennes
psykologiska metoder. I brevet till riksadvokaten riktar Hamsun skarp kritik mot denne för
att ha låtit överlämna honom i händerna på Langfeldt. I enlighet med vad Stray senare
skulle komma att kritisera Langfeldt för, anser Hamsun att man inte hade tagit hänsyn till
att hans status; att han var en man som hade skrivit stor litteratur -
Jeg må gå ut fra at mit navn var ukjendt for hr. riksadvokaten. [...] Nogen vilde vel ha kunnet
fortælle dem at jeg gjennem et meget langt dikterliv har skapt flere hundrede skikkelser - skapt dem
indvendig og utvendig som levende mennesker, i hver sjælelig tilstand og nuanse, i drøm og
handling. De søkte ikke denne oplysning om mig. De overgav mig så å si uset til en anstalt og en
professor som heller ingen oplysning hadde.
272
I det ovanstående åberopar sig Hamsun, genom hänvisningen till sitt tidigare författarskap,
sin överlägsenhet sett i förhållande till Langfeldts psykologi. Kritiken mot Langfeldt
bottnade i att dennes frågor avslöjade att undersökningen byggde på djupt traditionella
metoder: var det riktigt att Hamsun var ”aggressiv”, ”sårbar”eller var de andra egenskaper
han bar i sig - ”Mistenksom? Egoistisk eller gavmild?[…] Logiker Følsom eller kold
natur?” 273 Då Hamsun av Langfeldt blev ombedd att beskriva sig själv och sina
karaktäregenskaper noterade Hamsun i sin hemliga dagbok ´Karakteregenskaper´ följt av
ett utropstecken. 274 Hamsun kommenterade Langfeldts fråga så här -
Den såkaldte ´naturalistiske´ periode, Zola og hans tid, skrev om menneskene med
hovedegenskaber. De hadde ikke bruk for den nuanserte psykologi, menneskene hade en
´herskende´evne som styrte deres handlinger. [...] Fra jeg begynte tror jeg ikke det finnes i hele min
produksjon en person med en slik hel, rettlinjet herskende evne. De er alle uten såkalt ´karakter´, de
er splittet og oppstykket, ikke gode og ikke onde, men begge deler, nuanserte, skiftende i sitt sinn og
i sine handlinger. Og slik er utvilsomt jeg selv.
275
272
ibid.s.47
Den rettspsyk… Op.cit s.82
274
Processen mot H…Op.cit. del 1 s.306
275
Den rettspsyk ...Op.cit.s.82,83
273
65
Ovanstående citat är en förlängning av Hamsuns litterära program från 1890-talet. Hamsun
publicerade 1890 en artikel om det omedvetna själslivet: ”Fra det ubevidste Sjæleliv”. 276
Idéerna här är starkt knutna till upplösningen och dekonstruktionen av jag-identiteten, som
kännetecknar de filosofiska och psykologiska strömningarna kring 1800-talets sekelskifte.
I ”Fra det ubevidste Sjæleliv” berättar Hamsun om hur han en morgon vaknar och
upptäcker två papperslappar, som han har skrivit på under sömnen; ”Smaastubber” som
han kallar dem. 277 Med denna historia riktar Hamsun fokus på ”det omedvetna” som
inspirationskälla för konstnären, med vilket han hoppas på ”en litteraturens förnyelse”.
Berättelser om ”Forlovelser og Baller og Landture” skulle ge vika för skildringar av det
inre själslivet och således svara mot det liv som ”modne Mennesker i Nutiden lever”. 278
Efter publiceringen av ”Fra det ubevidste Sjæleliv” höll Hamsun en lång föredragsturné,
där han proklamerade de nya idéerna om människans omedvetna. Hans litterära program
var ett uppror mot den tidigare förnuftsbaserade samhällsdebatterande realismen. 279 Här
kritiserar Hamsun det auktoritativa, enhetliga ”jaget”, för att istället insistera på den
moderna karaktärlösa och skiftande individen. Kritiken mot karaktärpsykologin hämtade
impulser från Strindberg. För Hamsun och för Strindberg var begreppet ”karaktär” en
föråldrad borgerlig uppfattning, som baserade sig på en förenklad kategorisk människosyn.
I en artikel om Strindberg riktar Hamsun, mot bakgrund av en diskussion om Strindbergs
reformation av dramat, skarpt angrepp på den gammaldags traditionella
karaktärspsykologin. Av följande citat framgår det att Hamsun ger uttryck för samma
tankegångar, som i det ovan refererade svaret till Langfeldt Begrepet Karakter har i tidens Løb faaet flersidig Betydning. Oprindelig betød det vel det
fremherskende Grundtræk i Sjælskomplekset og forveksledes med Temperament. Senere blev det
Middelklassens Betegnelse for Automaten saaat et Individ, der engang for alle holdt fast ved sit
Naturel eller afpassed sig for en vis Rolle i Livet, med et Ord: ophørte at udvikle sig, blev kaldt en
Karakter 280
276
publicerad i ”Samtiden” 1890
i”Fra det ubevidste Sjæleliv” Francis Bull (red.) Knut Hamsun Artikler 1889-1928, Oslo, Gyldendal,
1966 s.35
278
ibid
279
”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.s.131,132
280
Knut Hamsun artiklar... Op.cit.s.26
277
66
Hamsuns kritiska inställning mot den traditionella episka romanens struktur och
karaktärsteckning, visar sig i genombrottsromanen Sult. 281 Verket presenterade något
genremässigt nytt i förhållande till tidigare romanskrivning. Hamsun underströk explicit, i
samband med utgivningen av verket, att det inte var en roman och att hans intention inte
var att skriva en roman. 282 Med Sult införde Hamsun den litterära modernismen i Norge
och banade väg för en helt ny människosyn. I Sult föregår verkets skeende mestadels på ett
inre plan. Här utvecklade Hamsun bruket av inre monolog - som senare har kommit att få
den litterära beteckningen stream of consciousness - för att ge uttryck för de irrationella
sidorna i människans natur. Tekniken kan liknas vid psykoanalysen med dess strävan att
formulera en mening och förståelse med utgångspunkt i människans omedvetna. I Sult är
den yttre handlingen starkt reducerad. Det viktigaste är huvudpersonens subjektiva
reaktioner på omgivningen. 283
Hamsuns genombrottsroman har påfallande många likheter med Hamsuns sista
verk. Sult har också kopplingar till det självbiografiska och autentiska. Verket bygger på
Hamsuns egna erfarenheter; på en period under hans liv då han försökte slå igenom som
författare och gick och svalt i Kristiania kring mitten av 1880-talet. 284 Men samtidigt som
verket är självutleverande består den - i likhet med Hamsuns sista verk - av en
problematisering av identiteten. Slående likheter mellan Hamsuns genombrottsroman och
hans sista verk är att huvudpersonens situation präglas av ensamhet och motgångar, men
som kompensation har de bägge deras rika själsliv. 285
Hamsuns subjektskritik utmanar som vi har sett den identitetstanke som den
traditionella självbiografin vilar på och den uppfattning om subjektet som Langfeldt stod
för: det stabila ”färdiga” Jaget. Av Hamsuns skriftliga svar till Langfeldt framgår det att
han gjorde sitt bästa för att svara på Langfeldts frågor. Men i rapporten kan man också läsa
följande ironiska kommentar beträffande Langfeldts frågor om barndom och uppväxtår och
privatliv –
281
Sult utkom först anonymt som följetong i den danska tidsskriften Ny jord, som gavs ut mellan 1888 och
1889
282
Brev till Edvard Brandes 1890. (Solgudens fall Op.cit.s. 91)
283
Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit. s.142
283
ibid
284
285
ibid
ibid.s.183
67
Hr. Professor, jeg er ikke istand til å avvinde meg en mere glødende skildring av 1, 2, og 3 enn De
her ser. Forresten blir jeg tret av å tukle i det verdsløse med mitt eget stakkars Jeg.
286
Av det nyss citerade framgår det att Hamsun var trött på Langfeldts psykologi och dennes
skolmästaraktiga frågescheman, som han var tvungen att svara på till bestämda tider och
klockslag. Hamsun understryker att han är trött på att ”tukle” med sitt ”eget stakkars jag”,
vilket är en indirekt kritik av Langfeldts traditionella identitetsuppfattning.
I avsnittet som refererar till vistelsen på den psykiatriska kliniken säger Hamsun
uttryckligen att han inte skriver självbiografi -
Jeg er et produkt.
Men jeg skriver ikke levnatsløp. 287
I formuleringen ”Jeg skriver ikke levnatsløp” ligger en distansering till den konventionella
självbiografins ramar, som tar utgångspunkt i en positivistisk förståelse av individen och
som skriver om sitt liv som en utvecklingsprocess. Avvisningen av ”levnatsløpet” kan
sägas vara ett svar på den bestämda situation Hamsun befann sig i under sin vistelse på den
psykiatriska kliniken och tolkas som ett motangrepp på den historia om honom som
Langfeldt förväntade sig att få.
Det ofärdiga självet
Härmed vill jag tillåta mig att vända tillbaka till Montaigne. Melberg skriver att Montaigne
nog är den första som upptäcker det som han påstår är villkoren för alla som framställer sig
själv i skrift, nämligen fördubblingen i det skrivande och det skrivna jaget. Montaignes
”upptäckt” av självframställarens dubbelposition ger sig uttryck i hans
”lappverksmetaforik”. Melberg citerar vad han framhäver som Montaignes
”programförklaring” - ”Vi är alla lappverk, av en väv (contexture) så formlös och skiftande
att varje bit, varje ögonblick spelar sitt eget spel. Och det är lika stor skillnad mellan oss
och oss själva som mellan oss och andra.” 288 Av citatet framgår att Montaigne ser självet
som hopsatt av lappar, av en väv. Skillnaden mellan ”oss och oss själva” markerar
286
Den rettspsyk.... Op.cit. s. 81
287
Op.cit.s.75
68
avståndet mellan det skrivande och det skrivna jaget eller - som Melberg låter förstå - så
pekar Montaignes programförklaring på, att - ”de olika komponenterna passar dåligt
samman. De bildar ingen helhet.” 289 Strindberg använder också just metaforen ”lappverk”
om sig själv (”Johan” i Tjänstekvinnans son) för att ge uttryck för den, enligt Strindberg ”mångfald av reflexer”, som själen innehåller.” 290
Jag har tidigare i samband med avsnittet om självbiografi som handling diskuterat
den dynamiska process som äger rum då den skrivande finner sig själv. Detta betyder att
självframställaren, genom att ständigt revidera tidigare upplevelser aldrig kan bli färdig
med sig själv. I sin studie av självframställningens former skiljer Melberg på
självframställarens ofärdiga och färdiga position. Med Strindberg som exempel på den
”typiskt ofärdiga positionen” säger Melberg, att han - ”[…] ständigt återkommer till den
litterära självframställningen i ständigt nya former och han tycks aldrig bli färdig med sig
själv […]”. 291 Detta i motsättning till den färdiga positionen, som Melberg säger
karakteriseras av att den skrivande skriver om sitt liv - ”[…] fram till den punkt där hon
blev den hon är: den skrivande.” 292 De flesta självframställningar, säger Melberg,
oscillerar mellan de bägge positionerna- ”Det skrivande jaget är oftast det färdiga jaget
medan det beskrivna jaget är det ofärdiga; […] ” 293 Men, säger Melberg vidare, det färdiga
jagets beskrivning av det ofärdiga jaget, leder till upptäckter, tolkningsproblem, justeringar av alla förhandsbilder och alla berättelser vi har om oss
själva. Beskrivningen av vår egen ofärdighet kan kort sagt fresta oss till att förändra våra liv likaväl
som att bekräfta våra liv, justera våra berättelser likaväl som uppfinna nya berättelser 294
Tidigare har vi sett hur Hamsun - utifrån en ny livssituation - justerar, omförtolkar
och uppfinner nya berättelser med utgångspunkt i det tidigare författarskapets tematik.
Hamsun kan således betecknas som en självframställare som aldrig blir ”färdig” med sig
själv. I avsnittet ”självbiografi som handling” talade jag om hur Hamsun understryker det
dynamiska nuet och hur han överger sitt gamla ”jag”; den som skriver om sig själv utifrån
nuets överlägsna insikt. I det följande vill jag illustrera hur Hamsun, med hjälp av
288
Op.cit.s.27 från Montaigne, andra bokens första kapitel ”Om våra handlingars obeständighet”
ibid.s.28
290
Uro og urenh...Op.cit.s.142
291
Op.cit.s.19
292
ibid
293
ibid
294
ibid s.19,20
289
69
associativa förbindelser mellan framställningens olika skeenden, beskriver sin ofärdiga
position med hjälp av metaforer, som kan liknas med Montaignes och Strindbergs.
Efter Hamsuns vistelse på den psykiatriska kliniken talar Hamsun om sina gamla
utslitna galsocher -
Jeg har længe grublisert på å reparere mine galosjer nu imot høsten. De er fra første verdenskrig,
men de har gode såler enda, det er bare at højre galosj er revnet og vil ikke sitte på foten.[...] nu er
den blit rent gal fordi jeg kom til å snuble i den og fik bære den hjem i hånden. Den galosj begynder
å bli et kors for mig. Jeg syr den ihop med god stærk uldtråd, men det går ikke, det revner for
stingene og gjør alt værre.
295
Ovanstående citat uppmanar till eftertanke om man jämför med vad Hamsun tidigare, i
samband med skildringen av klättringarna på sjukhusområdet, säger just om sina galoscher
Det kan trænges at jeg gjør noget alvorlig nu, for skoene mine er revnet enda mere. De er vel otte
år gamle og er fra det år jeg var i Serbien.
296
I det ovanstående citatet påstår Hamsun att galoscherna är ”vel otte år gamle”, men i det
föregående citatet, som är från tiden efter vistelsen på kliniken, motsäger Hamsun sig själv
genom att hävda att galoscherna är från första världskriget. Detta tolkar jag som en ironisk
kommentar till självbiografins konventionella narrativa principer och den
identitetsuppfattning som Langfeldt står för: föreställningen om ett helhetligt färdigt jag.
Skildringen menar jag kan associeras till vad Hamsun säger om ett besök hos Langfeldt
strax efter -
Jeg begyndte enfoldig å rekonstruere en meget dyb og fin barndomsoplevelse, men det mislyktes
for mig og ham var alt spildt møie på, han forstod ingenting.
297
Parallellen mellan att förgäves ”sy ihop” galoschen med ulltråd och att misslyckas med att
”rekonstruera” en barndomsupplevelse uppenbarar en klar förbindelse; utifrån Langfeldts
kriterier är det omöjligt att för honom att formulera en berättelse om sig själv.
295
Op.cit.s.53
ibid.s.14
297
ibid.s.57
296
70
Detta att Hamsun säger att han försöker ”sy ihop” galoschen med ulltråd pekar
tillbaka på den tidigare episoden i verket då han får besök av flickan, som kommer för att
lämna tillbaka boken av Topsøe. 298 Hamsun känner inte flickan, men hon har tydligtvis
hört om honom, eftersom hon vet att han är döv. Hamsun hör vad flickan säger, genom att
hon pratar till honom i hans vänstra öra som han hör bäst med. 299 Flickan säger att hon har
garn och ulltråd med sig till honom eftersom hon hon hade sett att han sydde sina strumpor
med ”lintråd”. 300 Hamsun tackar vänligt flickan för ulltråden, men utbrister -”Jeg har
aldrig hört maken, uldgarn i disse tider”. 301 Kommentaren kan man se analogt med vad han
säger i det föregående citatet om galoschen, som hänvisar till situationen hos Langfeldt om
att misslyckas med att rekonstruera en barndomsupplevelse. Att sy med ullgarn ”i dessa
tider” menar jag därför kan ses som ett uttryck för Langfeldts gammaldags traditionella
identitetsuppfattning. Att sy ihop galoscherna/strumporna med ulltråd; att ge en helhetlig
stabil bild av jaget är dömt att misslyckas.
Detta att Hamsun i det ovanstående säger att galsochen är ett ”kors” att bära pekar
tillbaka på den tidigare beskrivelsen i början av verket, då Hamsun skall posta ett brev hem
för att be om nya skor eftersom de gamla är utslitna. Här säger han - ”Jeg sitter i et veikrys
og holder et brevkort i hånden, jeg har skrevet hjem til Nørholm på dette brevkort om de
kan prøve å finde nogen sko til mig,[…]” 302 Vägkorsningen och korset har signifikanta
likheter. I uppslagsboken om symboler står det om vägkorsningen, att den symboliserar ”val och valmöjlighet, men också motsatsernas möte och förening.” 303 Att galoschen är ett
kors för Hamsun att bära tolkar jag som en hänvisning till just detta att försöka
rekonstruera ett förflutet och stabilisera sitt motsättningsfyllda ”jag” i skriften med hjälp av
minnet.
Senare säger Hamsun att han har fått nya galoscher hemifrån. 304 Men i förlängning
av det ovanstående citatet om galoscherna säger han, att han inte tänker använda dem -
Jeg har ikke bruk for nye galosjer, jeg har surret de gamle med de tykke såler og slitt på dem i
mange måneder nu. Hvad skulle jeg ellers ha brukt mine altfor lange skolisser til om ikke til å surre
298
ibid.s.21
ibid.s.22,23
300
ibid.s.23
301
ibid
302
ibid.s.11
303
J.C. Cooper: Symboler - En uppslagsbok (övers. Margareta Eklöf och Ingvar Lindblom) Helsingborg,
Schmidts tryckeri,1983 s.100
304
Op.cit.s.22
299
71
med? Og det heldige er at de høver til dette bruk, det er ikke til å se at det er surring. Jeg akter ikke å
ta i bruk de nye galosjer.
305
Hamsuns galsoch -och ulltrådsmetaforik menar jag att man kan se analogt med Montaignes
och Strindbergs lappverksmetaforik. Galoscherna - självet - är i likhet med Montaignes och
Strindbergs lappverksmetaforik hopsatt av olika komponenter liksom han själv är.
Identiteten är för Hamsun något sammansatt, något ständigt pågående, ofärdigt. När den
skrivande beskriver sig själv leder det hela tiden till nya upptäcker. Som Melberg säger om
Montaignes upptäckt om självframställarens dubbla position - ”Självgranskningen blir en
självframställning som producerar/konstruerar ett ändlöst själv […]” 306 Hamsuns nekande
till att använda de nya galoscherna kan ses analogt med Topsøes ”uopklarede” bok, som
var ett ”pent ubrukt eksemplar”, men som han inte bryr sig om att veta vem som har ägt.
Att sy ihop galoschen med ulltråd misslyckas, men så ”surrar” Hamsun galoscherna istället
med skosnören. Formuleringen ovan - ”Og det heldige er at de høver til dette bruk, det er
ikke til å se at det er surring” läser jag som ett konstaterande av att det självbiografiska
projektet inte kan vara annat än en ”surring”, en konstruktion, just därför att identiteten liksom de gamla galoscherna - inte är något färdigt som kan återskapas i texten.
Gimnes tolkar Hamsuns sista ord om galoscherna som att han står fast och försvarar
sina hållningar under kriget. Gimnes säger att galoscherna - ”[…] formidler mellom første
og andre verdenskrig, skaper samanheng og etisk konsekvens. Han står fast på det har
meint og gjort […]”. 307 Gimnes framhäver den metaforiska effekten, som han menar man
finner i rimmet kors-galosch och som han påstår har självbiografisk signifikans. Gimnes
begrundar sitt påstående genom att hänvisa till följande citat, som kommer i förlängning av
det föregående från sidan 53 -
Det har vært gode galosjer, jeg har gåt i dem i mange land med sin revne, og de fulgte mig til Wien
og til Hitler en navngjeten gang. Nu skulde jeg kaste dem aldri så lang bort var det ikke fordi mine
sko trængte disse tykke såler å gå på. 308
Gimnes argumenterar för att korset kan kopplas till ett ”högt” perspektiv, som förde
till att Hamsun skulle skriva På gjengrodde stier och galoschen till ett ”lågt”, som förde
305
ibid.s.58
Op.cit.s.31
307
Op.cit.s.247
308
Op.cit. s.53
306
72
Hamsun till Hitler. 309 Gimnes säger så här - ”For denne kalosjen som førde han til Hitler,
blei sannelig det kors som førte til boka Pgs.” 310 Denna tolkning ställer jag mig tveksam
inför. Jag menar att Gimnes faller offer för det som han i sin analys grundläggande tar
avstånd från, nämligen att tolka texten utifrån berättelsens då genom att fokusera på de
historiska och biografiska indikatorerna: Hamsuns resa till Hitler och Wien. Således menar
jag att Gimnes överser Hamsuns spel med läsarens förväntningshorisont. Gimnes
framhåller i sin analys att verket hör samman med vandrartematiken, varför han menar att
verket kan kopplas till det tidigare författarskapet. Dock menar jag att Gimnes överser
Hamsuns betoning i det ovanstående citatet av att han har gått med sina galoscher i ”mange
land”, vilket enligt min mening hänvisar till vandrartematiken. Jag menar därför att man
kan vända på detta genom att koppla galoscherna till ett ”högt” perspektiv. Galoscherna
introduceras, som vi kommer ihåg, i början av verket i samband med de höga klättringarna
på sjukhusområdet. Att Hamsun säger att han vägrar att använda de nya galoscherna därför
att han behöver sina gamla ”tykke såler å gå på” menar jag därför är en indirekt hänvisning
till den dynamiska vandrarfiguren; den som markerar en distans till verklighetens
bokstavliga meningar. I motsättning till detta att han har rest i ”mange land” framhäver
Hamsun sin resa till Hitler och Wien, med vilket jag menar han betonar läsarens
benägenhet att tyda skriften utifrån de bokstavliga meningarna och till våra förväntningar
om litteraturens förhållande till livet. Betoningen av resan till Hitler och Wien menar jag
därför representerar ett ”lågt” perspektiv.
Hamsuns misslyckas med att rekonstruera en barndomshistoria för Langfeldt,
därför att han upplevde att Langfeldt inte förstod någonting. Men i ett senare avsnitt skall
vi se hur Hamsun i alla fall, trots hans avvisning av ”levnatsløpet”, kommer att presentera
minnesglimtar från sin barndom.
”Men her er skjed noget”
Når jeg har vist Tænder saa har jeg gjort det fordi jeg selv blev angrepet og gjort til Gelé, jeg har
gjort det i Selvforsvar.
311
I den första delen av verket kan man spåra en kausalitet i händelseförloppet. Efter förordet
till vistelsen på den psykiatriska kliniken, sker det ett hopp framåt i tiden, till att Hamsun
309
310
ibid
ibid
73
har kommit ut från kliniken. Detta anges med exakt datum: 11:e februari 1946. 312 Här
understryker Hamsun att han är svårt nedbruten efter vistelsen på kliniken - ”Jeg kommer
fra en helseanstalt og er meget nedfor. Jeg var frisk da jeg kom ind.” 313 Han är så svårt
nedbruten, säger han, att han inte kan förmå sig att berätta om vistelsen, men at det kanske
blir tid till att komma tillbaka till det senare - ”Jeg må komme mig”, säger han. 314 Efter att
Hamsun har kommit ut från kliniken anges den kronologiska tidsräckan mindre precist;
formuleringar som ”dagene går” ”Dagene skrider” är typiska. Skillnaderna i
tidsangivelserna gör således tydlig en övergång från ett tillstånd till ett annat, vilket har
samband med Hamsuns depression, orsakad av vistelsen på den psykiatriska kliniken.
Tidsåtergivelsen präglas av en melankolisk karaktär –
Jeg kjender ikke på mig nogen større forskjel på årstiderne, de skrider ikke efter hverandre i
måneder, tiden er tidløs og sommeren blir borte for mig. Men her er skjed noget. Jeg skriver ikke
bok, ikke engang dagbog. Gud fri mig jeg hopper over store vidder i luftlinje og holder ikke regning
med det som foregår. 315
Att tiden har blivit ”tidlös” kan man se som ett metaforiskt uttryck för det känslotillstånd
som Hamsun befinner sig i efter att han har kommit ut från den psykiatriska kliniken.
Beskrivelsen av tiden som ”tidlös” och årstiden som ”borta” låter förstå att han upplever ett
existentiellt själsligt tomrum. I ett brev, från försommaren 1946, till Gierløff som bistod
och fick underrättelser om Hamsuns skrivprojekt, skriver Hamsun -
Jeg har prøvet at fortsætte det jeg begyndte med før jeg blev rykket bort til Anstalten. Jeg har
skrevet litt, men det er godt. Men det er så jammerligt lite, ja nu stoppet det rent 316
311
Brev till Gierløff d. 24/4 1949 Op.cit.s.26
Op.cit .s.43
313
Ibid. Haugan argumenterar i sin biografi emot Hamsuns påstående om att han var sjuk vid utskrivningen.
Genom hänvisningar till journalanteckningar, noterade av sjuksköterskorna som arbetade på den psykiatriska
kliniken vid tiden för Hamsuns inläggelse, anser Haugan sig kunna finna belägg för sina synpunkter. Han
refererar till anteckningar från fem dagar mellan d. 13: e december 1945 tom. 13: januari 1946.s. 358, 359, (i
Haugans verk anges årstalet 1946, vilket är en felskrivning eftersom Hamsun var utskriven på denna
tidspunkt )Vidare refererar han till en journal, som hänvisar till den sista veckan Hamsun var inlagd på
kliniken. Mot bakgrund av dessa avdelningsjournaler, konkluderar Haugan att Hamsun var frisk både vid
inskrivningen och vid utskrivningen. (Op.cit. 358-360) Jag finner Haugans ”bevisföring” tveksam dels därför
att han - taget i betraktning att Hamsun var inlagd på kliniken i fyra månader - hänvisar till endast ett fåtal
anteckningar under hela denna tidsperiod dels därför att han hänvisar till referat från olika sjuksköterskor,
som anförs som anonyma.
312
314
315
ibid
ibid.s.51,52
74
Av citatet framgår det vilken betydelse vistelsen på den psykiatriska kliniken fick för
Hamsuns skrivprojekt. I inledningen till avsnittet om uppehället på den psykiatriska
kliniken uttrycker Hamsun i samma vändningar vad vistelsen där kom att betyda för
honom - ”Den dag idag har jeg mindelser om hvad opholdet der ødela for mig. […] Det var
en sakte, sakte oprykning med rot.” 317
Avbrottet i skrivprojektet var dock inte bara en konsekvens av depression, utan
tydligtvis också ett utslag av att Hamsun inte fick tillbaka de skriftliga svar, som han hade
gett till Langfeldt under förhören på kliniken. I förordet till berättelsen om den psykiatriska
kliniken, säger han vilken betydelse detta fick för hans skrivprojekt Da det ikke var tid for mig til å ta avskrift av mine svar, og da professoren har nektet å utlåne til
mig mine originaler, så har jeg ingenting å sætte ind her i dette tomrum.
318
Svaren hade Hamsun arbetat språkligt seriöst med eftersom han hade för avsikt att använda
dessa i sin bok. 319 Raseriet riktades mot Langfeldt. I ett av sina brev till Gierløff skrev
Hamsun - ”[...] det avbrøt mig og standset mig skammelig at jeg ikke fik utlevert
”Originalerne” til Avskrivning. Den Seminaristen er et Svin.” 320 Till Gierløff hade
Hamsun också sagt att hans bok kunde ha blivit dubbelt så lång om inte Langfeldt hade
vägrat att utlevera honom sina arbeten. 321 Detta förmedlas med hjälp av allegorisk
omskrivning i På gjengrodde stier. Mot slutet av verket då Hamsun befinner sig på en av
sina vandringsturer på ålderdomshemmet berättar han, att han finner ett papper ”en snipp
av en avis”, ”en avrevet lap”. 322 Han lyckas inte att få fatt på hela tidningen, men med den
avrivna lappen i handen säger han, att han i alla fall kommer ”med et bytte i lommen”. 323
Han har således inte gjort ”turen forgeves” säger han, men tillägger - ”Naturligtvis kunde
også byttet ha vært rikere” 324
I det ovanstående säger Hamsun att han inte längre skriver ”bok, ikke engang
dagbog” och att han”hopper over store vidder i luftlinje”, vilket ger anvisningar om att
vistelsen på den psykiatriska kliniken har fått konsekvenser för hans skrivande. Detta ger
316
Brev 9/6 1946 Op.cit.s. 13
Op.cit.s.75
318
ibid.s.43
319
Brev 6/8 1946 Op.cit.s.16
320
Brev 1/12 1946 ibid. s.17
321
ibid.s.26
322
Op.cit.s.101
323
ibid
324
ibid
317
75
indikationer om ett diskursivt och tematiskt skifte i texten. Hans vilja till att försvara sig
har blivit starkare. Framställningen i den andra delen inriktas på det förflutna: på Hamsuns
barndom i Nordland och på minnen från olika resor.
Återfunnen kreativitet
Även om Hamsun blev avbruten i sin skrivprocess synes det som om vistelsen på kliniken
har verkat konstnärligt inspirerande för honom. I ett brev till Gierløff strax efter det ovan
citerade från 9:e juni, skriver han Jeg er uhyre optat av det jeg skriver, ikke fordi jeg faar noget til, nei, næsten ikke noget i Volym,
men jeg sitter med det med hele min Interesse Nat og Dag. 325
Som det framgår av det nyss citerade har Hamsun återfått sin kreativitet och skaparkraft
igen. I På gjengrodde stier jämför han sin situation med den skotske diktaren Robert Louis
Stevenson, som satt och skrev på sin söderhavsö och som hörde en ”Gudsröst i sig” - ”[…]
han var geniet i udbrudd, han hade åpenbaringer.” 326 I likhet med Hamsun - som är sjuk
efter den fyra månaders långa vistelsen på kliniken - var Stevensen också sjuk men, säger
Hamsun, Stevensen ”skrev sig selv frisk i en himmelsk galskap.” 327 Hamsun speglar sig
således som konstnär i Stevenson. 328
Av följande citat från verket framgår det att Hamsun har fått tillbaka sin
skaparkraft igen.
- En, to, tre, fire – slik sitter jeg og noterer og skriver småstubber for mig selv. Det er ikke til
noget, men bare gammel vane. Jeg lækker varsomme ord. Jeg er en kran som står og drypper, en,
to, tre, fire –
329
Den otäta kranen som ”drypper” i citatet ovan menar jag väcker associationer om livets
förgänglighet, tiden som sakta rinner ut; en antydan om förlorad kraft och således en
hänvisning till den utmattning som Hamsun kände efter att ha varit utsatt för Langfeldts
325
Brev 10/6 1946 Op.cit.s.14
Op.cit.s.58
327
ibid
328
Sjølvbiografiar ...Op.cit.s.245
326
329
Op.cit.s.53
76
psykologiska procedurer. Till följd av uppehället på den psykiatriska kliniken har Hamsun
blivit avbruten i sin skrivprocess; skrivandet går långsammare, men nu börjar han
återhämta sig. Han har funnit tillbaka till skrivandet och börjar - liksom en igenrostad kran
- långsamt ”läcka” ord igen.
Uppräkningen av talen ett till fyra menar jag hänvisar till den tid som Hamsun var
inlagd på den psykiatriska kliniken, som ju var fyra månader. Sifferuppräkningen kan
också associeras till Langfeldts systematiska frågescheman. (se. s.68)
Gimnes påstår i sin bok att de ”varsomme ord” i citatet ovan är betecknande för de
diskurser i verket, som står i motsättning till Hamsuns konkreta personkritiska projekt.
Gimnes underbygger sin argumentation genom att hänvisa till ett citat från ett brev som
Hamsun skrev i april 1949 adresserat till Gierløff. Gimnes skriver - ”[…] skriveren
”lækker varsomme ord” som ei utett kran, av gammal vane, men når skriveren slitt med
korrekturen, opplever han at hans ”stakkars kunstneriske Sans […] var saaret tildøde av alt
det grove og toskete jeg hade skrevet ihop”. 330 Gimnes framhäver motsättningen mellan
”varsomme ord” och ”grove og toskede” ord från ovanstående citat och förklarar ”Freistinga til å bruke ”grove” og ”toskete” ord møter det skrivar – eget som definerer seg
som offer for rettsvesen og psykiatrisk vesen, som har eit konkret systemkritisk og
personkritisk prosjekt å formidle […] og eit sjølvforsvar å føre fram.” 331 De diskurser som
avviker från det konkreta historiska förloppet ”de varsomme ord” förmedlar däremot,
förklarar Gimnes, en annan version av skrivarjaget, som är – ”[…] utan sosial eller politisk
målsetning eller intensjon, ein diskurs med ein annan funksjon, som skaper ein ny
kommunikasjonssituasjon.” 332 Motsättningarna i texten mellan de olika skrivar-jagen,
säger Gimnes, refererar till ”en sentral spenningsstruktur i boka”, som han menar hänvisar
till en spänningsstruktur mellan ett ”lågt” respektive ett ”högt” perspektiv - ”mellom det
påstått upretentiøse og det pretensiøse”. 333
Jag är - som det har framgått av vad jag tidigare diskuterat - överens med Gimnes i
detta att verkets olika spår och diskurser framhäver olika versioner av skrivarjaget och att
detta tyder på en spänningsstruktur i boken, men jag opponerar mot hans argumentation
om att de ”grove og toskete” står i motsättning till de ”varsomme” orden. Gimnes tolkning
av de ”varsomme ord” anser jag vara missvisande därför att orsaken till att Hamsun sliter
med korrekturen - ”de grove og toskete ord” - är just därför att han upplever att han måste
330
Op.cit. s.220 Brev till Gierløff 30/4 1949
ibid
332
ibid
331
77
vara ”varsom” med vad han skriver om myndighetspersonerna i På gjengrodde stier. 334 Att
Hamsun säger att han skriver varsamma ord gäller, som nämnts, också svaren till
Langfeldt.
Gimnes säger med hänvisning till det ovanstående att Hamsun läcker varsomme ord
- ” som ei utett kran, av gammal vane”. 335 Han utgår således från att de ”varsomme ord”
har samband med den föregående meningen ”Det er bare av gammal vane”, medan jag
menar att ” av gammel vane ” hänvisar till den första meningen om ”Småstubberne”. I
motsättning till Gimnes menar jag därför att det är ”Småstubberne” som är betecknande för
den andra versionen av jaget; den som ”skriver för sig själv av gammal vana”. Att
Hamsun använder orden ”småstubber” om sitt skrivprojekt menar jag är en indikation på
att han har funnit tillbaka till sin kreativitet efter den påfrestande undersökningen på
kliniken. Det samband som etableras mellan ”det er ikke til noget” och ”Småstubber”
menar jag har påfallande likheter med Hamsuns generella referenser till sitt skrivprojekt ”noterer og småskriver”, ”noterer småtterier for mig selv” ” bare noget jeg har notert”. 336
Som vi minns använde Hamsun beteckningarna ”stubber” och ”drypp” till att beskriva för
Stray hur hans bok var tänkt att läsas. Beteckningarna indikerar hur den yttre processens
förlopp får konsekvenser för hans skrivande.
Begreppet ”Småtterier” och ”småstubber” pekar också tillbaka till Hamsuns
tidigare författarskap. I ”Fra det ubevidste Sjæleliv” använder Hamsun, som vi har sett,
beteckningen ”Smaastubber” om sina omedvetna arbeten, som han har arbetat med under
sömnen. I detta hänseende får ”Småstubbarna” i citatet ovan representera konsten - det
spontana, intuitiva och det omedvetna. De ”varsomme” orden menar jag därför
representerar en motsättning till småstubberna; en motsättning mellan den ofria Hamsun,
som är offer för myndigheternas ”låga” spel och som är tvungen att vara förbehållsam i
sina yttringar och konstnären - som är ”fri” och som tar utgångspunkt i en fundamentalt
annan uppfattning av identitet och självförståelse än ”seminaristen Langfeldt”.
Gimnes argumenterar i sin bok för att spänningarna mellan de varsamma orden och
de grova och ”toskete” orden tyder på en spänning i Hamsun litterära diskurs generellt,
vilket han säger bidrar till att texten placerar sig i en central problemställning i
Hamsunforskningen, nämligen motsättningen mellan stilisten och ideologen. 337 Han säger
333
ibid.s.220,222
se avsnittet ”Publiceringen av På gjengrodde stier”
335
ibid.s.220
336
se exempel: Op.cit.s.19,30,86
337
Op.cit.s.221
334
78
att de ”varsomme ord” inte har någon social eller politisk målsättning motsatt de ”grove”
och ”toskete” orden. Med sin argumentation antyder Gimnes således att Hamsuns
författardiskurs är spaltad i två: en lyrisk och en socialrealistisk. Gimnes påstående vill jag
argumentera emot, därför att jag menar att även Hamsuns ”småstubbar” - den diskurs som
motsvarar det Gimnes omnämner som de ”varsomma ordens estetik” - också kan
kännetecknas av en politisk och social ambition. Som jag tidigare nämnt använder sig
Hamsun av meningsgivande strategier för att presentera och profilera bilden av självet.
(Detta vill jag återkomma till i avsnittet ”Hemkänsla från Nordland”)
.
”Det kalder”
Hamsun misslyckas med att rekonstruera en barndomsupplevelse för Langfeldt, men i det
följande skall vi se hur Hamsun - utifrån sin nya livssituation - tematiserar en
barndomsupplevelse med hjälp av tematiska och retoriska mönster från sitt tidigare
författarskap. Hamsuns skildringar av sina ”förbjudna” klättringar i början av verket har
motiviska kopplingar med novellen ”Et spøkelse”, som refererar till Hamsuns
barndomsupplevelser i Nordland
I ett avsnitt strax före avsnittet där Hamsun berättar om sitt misslyckade försök om
att rekonstruera en barndomsupplevelse för Langfeldt, berättar han om en
barndomsupplevelse han haft, som refererar till hans barndom i Hamarøy då han vistades
hos sin morbror Jeg hade engang en morbror i Hamarøy, en meget ugift pappersvein, gjerrig og sint, meget taus, et
såkaldt godt hode og en holden mand. Han var ingen stjerne, men han hadde hus på prestegården
og var poståpner for hele sognet [...] Jeg var otte år da jeg kom til ham og blev opdressert til å
skrive alt for ham. Det skete under skammelig tukt. 338
Efter sin berättelse om morbrodern påpekar Hamsun att ”Alt dette er likegyldigt” 339 , men i
det att han berör sina barndomsupplevelser, hänvisar han till ett djupare motiv i texten:
kallingsmotivet, som är ett känt topos i Hamsuns texter. Motivet hör samman med
vandrartematiken och handlar om föreställningar om inspiration och extas. 340
338
Op.cit.s.54,55
ibid.s.55
340
Sjølvbiografiar….Op.cit.s.231
339
79
I samband med att Hamsun berättar om besöket hos Langfeldt, säger han att han
hör någon kalla på honom -
Nogen kalder på mig, jeg hører det. […] Er det da helt grepet ut af luften at nogen kaldte på mig?
Det kan spores tilbake til et par spørgsmål av professor Langfeldt: Hadde jeg nogen gang oplevet
noget rart, noget såkaldt overnaturlig? [...] Det har nok vært erindringen om denne seanse som blev
til at nogen kaldte på mig. 341
Langfeldts fråga till Hamsun om han hade upplevt något ”overnaturlig” kan
sammankopplas med kallingsmotivet. Att Hamsun hör en röst ”kalde” på sig efter den
påfrestande undersökningen handlar om att komma över en depression och om
övervinnelse.
Gimnes tar i sin tolkning av kallingsmotivet utgångspunkt i kontrasten mellan det
höga och det låga perspektivet som han menar motsvarar en kontrast mellan natur och
kultur. 342 Gimnes tar i sin analys fasta på detta motiv, som han menar kopplar sig till flera
av Hamsuns böcker från 1890-talet. 343 Kallingsmotivet, som det kommer till uttryck i
Mysterier (1892) har, som Gimnes påpekar, varit utgångspunkt för olika tolkningar. 344 Den
ideologikritiska läsningen av detta motiv menar att naturkänslan som Hamsuns förmedlar
är ett uttryck för en senliberalistisk ideologi och en människa som söker - ”sitt livs
bestemmelse i den blinde hengivelse til naturen og ved å gå op i den.” 345 Kittang kopplar
naturupplevelsen, som den kommer till uttryck i Mysterier, till en generell freudiansk
förklaring av ett ”narcissistiskt begär” som har sitt ursprung i ”ei oppleving av mangel og
avstand”. 346 Om Kittangs tolkning av kallingsmotivet säger Gimnes att det innefattar - ”to
gjensidigt avhengige komponentar: ein positiv, som er identitet og meiningsfylde, og ein
negativ, som er framandgjering, mangel og fråvær.” 347
Kallingsmotivet har sin upprinnelse i modernitetens representationskris och kan
således ses i sammanhang med den oro och instablitet som präglar Hamsuns vandrarfigur.
Förutsättningen för naturupplevelsen, säger Gimnes, är den splittrade kulturmänniskan och
341
Op.cit. s.57
Op.cit. s.234-236
343
ibid.s.231
344
ibid.s.249
345
I Leo Löwenthal: Om Ibsen og Hamsun. (Oslo, Novus, 1980) s. 77 Citatet är hämtat från Sjølvbiografier
… ibid
346
Op.cit.s.92
347
Op.cit.s.250
342
80
moderniteten - ”tapet av den organiske samanhengen med naturen” 348 Gimnes förklarar
kallingsmotiver så här -
Motivet, forstått som begjær etter heilskap og samanheng, utvida eg-kjensle og eksistentiell
meining, spelar sig ut på bakgrunn av hovudpersonens splitting og det fråværet av desse kvalitetane
som preger den moderne tilstanden.
349
Gimnes hävdar att kallingsmotivet i På gjengrodde stier kan koppla sig till Under
høststjernen og till Hamsuns ”alter ego og namnebror”- Knut Petersen. 350 Knut Petersen
hör någon kalla och flyr från staden ut på landet. Gimnes säger att det att Knut Petersen hör
någon kalla är bestämt av ett terapeutiskt motiv. Flykten till landet, säger Gimnes - […]
skal fri han frå ”nervrasenien” frå den nervøse sjukdommen som byen og det sosiale livet
produserer.” 351 ”Kallinga, säger Gimnes vidare, har - ” […] eit klart terapeutisk mål. Ved
å fri seg frå si byrolle, si kunstnarrolle, ved å prøve å gjenopdage og utvikle sine evner til
enkelt, upretensiøst vandrar - og landproletarliv, vil Knut Petersen prøve å bli frisk.” 352
Gimnes kopplar Knut Petersens kalling till På gjengrodde stier - ”Som Knut Petersen
”prøver også ”Knut Hamsun” i Pgs å komme ut av sin isolasjon og depresjon ved å skape
illusjonen om at ”Nogen kalder”. 353
I det följande vill jag belysa hur kallingsmotivet i På gjengrodde stier knyter an
till novellen ”Et spøkelse”, som baseras på Hamsuns upplevelser från uppväxten hos sin
morbror i Nordland. I På gjengrodde stier kan man igenkänna mönster från denna
berättelse, som just handlar om hur Hamsun flyr från den sociala verkligheten. De
parallella mönstren uppenbarar sig i samband med Hamsuns höga klättringar och kan
således sammankopplas med det ”egentliga” respektive det ”oegentliga” perspektivet.
Upplevelserna som Hamsun berättar om i ”Et spøkelse”, är baserade på en ”vision”,
som han hade då han var elva år gammal. Hamsuns son Tore berättar i Knut Hamsun om
Hamsuns svåra år hos sin morbror. Han berättar att Hamsuns vision som han hade på
denna tidspunkt, bara kan förklaras utifrån det sinnestillstånd Hamsun var i. 354
Hamsun inleder sin berättelse ”Et spøkelse” så här -
348
ibid.s.236
ibid.s.266
350
ibid.s.246
351
ibid.s.240
352
ibid
353
ibid.s.241
349
81
Flere Aar av min Barndom tilbragte jeg hos min Onkel paa Præstegaarden i Nordland. Det var en
haard Tid for mig, meget Arbejde, megen Bank og sjælden eller aldrig en Time til Lek og
Fornøielser. Saa strengt som min Onkel holdt mig blev det litt efter litt min eneste Glæde at stikke
mig bort og være alene; fik jeg en sjælden Gang en Fritime begav jeg mig da ind i Skogmarken, eller
jeg gik op paa Kirkegaarden og vandret om mellem Kors og Gravplater, drømte, tænkte og pratet
høit med mig selv. 355
I det ovanstående säger Hamsun att han hade det hårt och slitsamt hos sin morbror och att
den enda glädje han hade, var att ”stikke bort og være alene” antingen ”ind i Skogmarken”
eller ”op paa Kirkegaarden”. Denna ”flykt” från den sociala verkligheten kan ses analogt
med hans ensamma ”tindeklætringer” uppöver backen i På gjengrodde stier. De tematiska
och motiviska sambanden till ”Et spøkelse” understryks genom följande citat från På
gjengrodde stier som hänvisar till de höga klättringarna. Trots att backen är brant, att han
er ”uforskammet svimmel” och att han blir fysiskt utmattad av klättringarna är han fast
besluten om att fortsätta att gå sina vandringar varje dag. 356 Det vill han göra, säger han,
därför att -
Det var mig som hadde opfundet dem, og det var træer og stener jeg kjendte igjen, og jeg syntes det
var en venlig susning omkring mig, enda jeg var døv og ikke hørte den mere.
357
Beskrivelsen knyter an till barndomsupplevelsen i Nordland. Träden och stenarna och den
”venlige susning”, som han tycker sig kunna känna igen, kan ses analogt med den
upplevelse som han berättar om i ”Et spøkelse”. Uppe på kyrkogården, berättar Hamsun,
satt han ofta och lyssnade till vinden som -
suste i dette forfærdelig haarde Græs som rak mig like op paa Livet. Saa midt i dette Sus kunde
Veirfløien paa Kirkens Taarn svinge rundt og denne rustne Jærnlyd lød jamrende utover hele
Præstegaarden. 358
Det ”sus” som han tycker sig känna igen på sina vandringar på sjukhusområdet, fastän han
är döv och inte hör något är det samma ”sus” som han hörde på kyrkogården i sin
354
Tore Hamsun: Knut Hamsun , Gyldendal Norsk Forlag, Oslo, 1959 s.30
Knut Hamsun: Kratskog i Samlede verker bind 3, Kristiania, Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag,
1921 s.44
355
356
357
Op.cit s.10
ibid.s.11
82
barndom. Ett annat topos i det nyss citerade som kan igenkännas från På gjengrodde stier
är”Kirkens Taarn”. Som vi kommer ihåg ”listet” sig Hamsun högre och högre upp - enda
bitte litt til - för att kunna kontrollera sin klocka med ”tårnuret”.
Det ”höga” respektive ”låga” perspektivet som kommer till uttryck i avsnitten om
Hamsuns ”förbjudna” vandringar på sjukhusområdet understryks genom analoga
förbindelser till den senare delen av verket. Förbindelserna mellan dessa båda avsnitt
förstärker, som vi i det följande skall se, de motiviska och tematiska sambanden med det
han berättar om i ”Et spøkelse”.
Övervinnelse
I slutet av verket, då Hamsun befinner sig ute på en av sina dagliga vandringsturer på
området omkring ålderdomshemmet, kommer han fram till ”en styrtning”. Han säger - ”Jeg
skyr dette uhyggelige sted og holder mig i øverste kant. […]” 359 Liksom i framställningen
av sina höga klättringar på sjukhusområdet, säger han att han är svimfärdig -” Det erger
mig at jeg er svimmel og ræd og født kujon” 360 Men även om han är svimfärdig och ”skyr
dette uhyggelige sted” föresätter han sig att han ” for en gang skyld vil stå og se ned.” 361
Till och med tvingar han sig att gå ”enda litt nærmere ”og se ned. 362 (min kurs.)
Beskrivelsen kan ses analogt med klättringarna uppför backen på sjukhusområdet i början
av verket då han, trots att han är svimfärdig och rädd för att stöta på någon
myndighetsperson, lister sig enda bitte litt til för att kunna kontrolle sin klocka med
kyrkklockan. Parallellen uppenbarar en antitetisk figur, som understryker det låga/höga
perspektivet. Genom att tematiskt koppla de båda avsnitten samman illustrerar Hamsun sin
övervinnelse av sin depression och sin rädsla. Denna övervinnelse kan ses analogt med vad
han berättar om i ”Et spøkelse”.
”Et spøkelse” är en kuslig historia om hur Hamsun på kyrkogården, bland alla
”Knokler og Haartjavser av Lik”, finner en tand- ”en Fortand, skinnende hvit og stærk”. 363
Denna tand tar Hamsun med sig hem, för att, som han säger ” file den om til en eller anden
Figur”. 364 På kvällen, då han har kommit hem, ser han emellertid ett spöke utanför sitt
358
Op.cit.s.44,45
Op.cit.s.100
360
ibid
361
ibid
362
ibid
363
Op.cit.s.45
364
ibid
359
83
fönster. 365 Spöket börjar le och då upptäcker Hamsun att det fattas en tand i det ”uhyre Gab
i det leende ansigt”. 366 Hamsun berättar att hans ”Frygt var forfærdelig”. 367 Sedan fattar
han mod till sig och letar skälvande upp tanden och beslutar sig för att gå tillbaka alene
med den upp till kyrkogården - Jeg var […] blit dristigere nu […] og jeg besluttet mig til at
gaa alene op til Kirkegaarden; […] Saa gik jeg da alene opover Bakken. Tanden bar jeg i
mit Lommetørklæ.” 368 När Hamsun är på väg uppöver backen mot kyrkogården med
tanden i fickan, ser han spöket igen - ”Han hade atter det hvite Ansigt og han vendte det
mot mig, men samtidigt pekte han frem, videre frem opover Kirkegaarden.” 369 Hamsun
berättar att han tog detta som en befallning men vågade inte gå - ”Jeg laa der meget længe
og saa paa Manden, jeg bad til ham, og han stod urørlig og taus.” 370 Men så fattar Hamsun
mod igen -
Da hændte noget som gav mig litt Mot igjen; jeg hørte en av Gaardsgutterne gaa og pusle med noget
og plystre nede ved Staldbygningen. Dette tegn paa Liv omkring mig gjorde at jeg reiste mig op.
Manden begyndte at fjærne sig saa smaat, han gik ikke, men glidde bortover Gravene, stadig
pekende fremover. Jeg traadte indenfor Porten. Manden lokket mig videre. Jeg gik nogen faa Skridt
og stanset. 371
Till sist tar Hamsun skälvande upp den vita tanden från sin ficka och kastar den ”av al
Magt” in mot kyrkogården. 372
Spöket försvann emellertid inte ur Hamsuns liv, utan forsatte att dyka upp natt
efter natt under lång tid, men till sist med längre och längre mellanrum. 373 Det sista mötet
med spöket beskriver Hamsun således -
Jeg gaar en Aften op paa mit Værelse, tænder Lampen og klær mig av. Jeg vil som sædvanlig sætte
mine Sko ut til Piken, jeg tar også Skoene i Haanden og aapner Døren. Da staar han paa Gangen, tæt
foran mig, den rødskjæggete Mand. Jeg vet at det er Folk i Sideværelset saa jeg er ikke rædd. Jeg
mumler høit: - Er du nu der igjen” - Kort efter aapnet Manden igjen sin store Mund og begyndte at
365
ibid.s.46
ibid
367
ibid
368
ibid.s.47
369
ibid
370
ibid
371
ibid.s.47,48
372
ibid.s.48
373
ibid.
366
84
le. Dette gjorde ikke længer noget forfærdende Indtryk på mig; men denna Gang blev jeg mere
opmærksom: den manglende Tand var kommet tilstede. 374
Efter detta möte, berättar Hamsun, såg han aldrig mannen mer. Hamsun berättar att hans
”haarreisende Angst” för spöket avtog, men, säger han, mannen gjorde hans dagar ”saare
ulykkelige”. 375 Hamsun avslutar sin historia om spöket så här-
Denne Mand, dette rødskjæggete Bud fra Dødens Land, har ved al den ubeskrivelige Uhygge han
førte ind i mit Barndomsliv gjort mig meget ondt. Jeg har hat mere end en Vision siden, mere end et
sælsomt Sammenstøt med Uforklarligheter; men intet har grepet mig saa stærkt som dette. Og dog
har han kanske ikke gjort mig bare Skade. Dette har ofte faldt mig ind. Jeg kunde tænke mig at han
var en av de første Aarsaker til at jeg lærte at bite Tænderne samme nog gjøre mig haard. I mit
senere Liv har jeg nu og da faat bruk for detta. 376
Jag menar att det uppenbarar sig tydliga tematiska och motiviska intertextuella
förbindelser mellan Hamsun beskrivelse av den rädsla och fruktan, som hemsökte honom i
hans barndom och den rädsla som han beskriver i På gjengrodde stier - för vägen ”uten et
liv”/”styrtningen på veien”. Det brev, som Hamsun efter en viss tvekan stoppar i
brevlådan (s. 14) kan ses analogt med tanden som Hamsun ensam och med fruktan går med
- upp för backen - till kyrkogården. I bägge tillfällena utlöser den ”riskfyllda” handlingen
att han blir ”stoppad” av polisen respektive spöket. Vidare understryks sambandet mellan
de båda texterna genom polisens ”befallning”(s. 15) som kan ses analogt med spökets
befallning och av Hamsuns ”bön” till spöket, som ”stod urørlig og taus”. Varken polisen
eller spöket låter sig bevekas. Ett annat topos som framhävs i det föregående citatet från
”Et spøkelse” (s. 48) som man också finner i På gjengrodde stier är ”skoene” som Hamsun
tar ”i Haanden”, då han öppnar dörren för spöket. 377
I likhet med upplevelserna från sin barndom, övervinner Hamsun i På gjengrodde
stier sin depression och rädsla till sist. Efter att han har listat sig fram till kanten av den
branta ”styrtningen” på vägen ramlar han ned. Hamsun säger att han ”skidde feigt nedover
skråningen”. 378 Men detta, säger han, var inte så farligt som han hade trott -
374
ibid.s.49
ibid
376
ibid.s.50
377
Pgs Op.cit s.30, 53
378
ibid s.100
375
85
Å det var aldeles ikke farlig, jeg så mig om. Herfra hvor jeg sat var det ikke længer så evig dypt ned
til avgrunden, ikke så bundløst dypt, jeg hoverte over sjøen som lå langt dernede, foraktet den litt,
overså den. Det var et tilfælde at jeg var havnet her, og jeg aktet ikke å la dette tilfælde vinde
379
I den tidigare beskrivelsen av då han skulle ta sig ned för backen, var han rädd för vägen
som ”var uten et liv” och i slutet av verket då han befinner sig vid branten, säger han att
han ”skyr dette uhyggelige sted”. 380 Nu är situationen emellertid inte längre så ”farlig”
eftersom han vet att han, genom sin konst – ”sitt bytte i lommen”- skall komma att
dementera psykiatrikernas slutsater och återfå respekten som konstnär. Därför kan han
hovera över det ”tillfälle” som han hamnat i. Med hjälp av allegorisk omskrivning
beskriver Hamsun hur han har överkommit sin rädsla och depression efter undersökningen
på den psykiatriska kliniken liksom han också övervann de hemska upplevelserna med
spöket i sin barndom. Hamsuns slutkommentar om sin barndoms spökupplevelser; att de
inte bara har varit av ondo, utan att det har lärt honom att ”bite Tænderne sammen” och att
han i sitt senare liv i ”nu og da faat Bruk for dette” framstår inte utan ironi sett i relation till
och i beaktande av den situation som Hamsun skulle komma att hamna i mot slutet av sitt
liv.
Hamsuns försvarstal
Dagen oprinder. Retten er sat. Da jeg ikke hører og mit syn er stærkt svækket det siste år er jeg
noget fortumlet, jeg kommer ind i en mørk retssal 381
Slutligen skulle Hamsuns långa väntan på att få sin sak för rätten komma att infrias.
Hamsun hade sin advokat Stray med för att föra sin sak. Strays sekretarare stenograferade
hela rättssaken. Hamsun fick dokumentet tillsänt till sig ett par månader efter
rättsförhandlingarna, 5:e februari 1948. 382 Med detta dokument i handen fick Hamsun
kännedom om vad som hade blivit sagt. Eftersom Hamsun var döv kunde han ju inte höra
vad de andra sade under rättegången.
Den stora tvistefrågan vid Sands Häradsrätt den 16: e december 1947 gällde
Hamsuns medlemskap i Nasjonal Samling. Hamsun och hans advokat Stray yrkade på att
Hamsun aldrig hade varit medlem av denna organisation, medans den processfullmäktige
379
ibid
ibid
381
ibid.s.111
380
86
för ersättningsdirektoratet Odd Vinje menade sig kunna finna bevis för detta, i det man
hade funnit Hamsun uppförd som medlem i Nasjonals samlings kartotek från 1940. 383
Åklagarsidan hävdade att Hamsun ved å stå som medlem av NS og ved sin propagandistiska virksomhet til fordel for NS og
okkupasjonsmakten har ydet okkupasjonsmakten og partiet sin støtte i den rettsstridige virksomhet
som partiet drev. 384
Rättsförhandlingarna vid Sands häradsrätt var en stor mediahändelse. Ett stort
uppbåd av journalister var närvarande från såväl Grimstad, Oslo, och Stockholm.
Tidningarna gav utförliga referat dagen efter av rättsförhandlingarna och av Hamsuns 4050 minuter långa försvarstal. De flesta recensenter var överens om att Hamsuns tal var
verkningsfullt, gripande och dramatiskt, 385 men många reagerade på det motsägelsesfulla i
talet. I Verdens gang stod det dagen därpå -
Setninger og avsnitt hade en dramatisk velde, på samme måte som de avisartikler og sentenser
som tyskerne brukte så kløgtig i sin propaganda. Han har en formens evne som er overnaturlig han talar prosadikt […] Men hvor er meningen, tanken, fantasien i det han sier? Ofte er det en tung
og klar mening, men like ofte kan det være det rene sprøyt. Hans form er blitt noe som besetter
ham, noe som løber av med ham ut i det rene intet.
386
I På gjengrodde stier återger Hamsun sitt försvarstal. Referatet av försvarstalet i
verket är, enligt Hamsuns utsaga -”efter referentens retsskrivning og […] ikke rettet av
forfattaren.” 387 Hamsun understryker som synes den dokumentära juridiska giltigheten.
Denna giltighet kan dock ifrågasättas eftersom Hamsun inte nämner några av de juridiska
dokument som framlades. Referatet av försvarstalet är vidare insatt i ett brutet episkt
förlopp, vilket gör att man går miste om viktig bakgrundsinformation. Detta kan sägas vara
en medveten strategi från Hamsuns sida, för att vinna läsarens sympati och förståelse. 388
Det är ju dem som är de verkliga domarna över huruvida Hamsun skall vinna denna
process.
382
Den litterære H... Op.cit s.286
Detta framgår av originalsutskriften av det stenografiska referatet av rättsförhandlingarna i Sand
herredsrett. 16/12 1947 ibid.s.290
384
ibid
385
Min klient KH Op.cit
386
Verdens Gang 17/12 1949 citatet är hämtat från Sjølvbiografiar… Op.cit.318
387
Op.cit. s.112
388
Solgudens fall Op.cit.s.378
383
87
Förutom att Hamsun inte nämner de juridiska dokumenten, nämner han heller inte
innehållet i de artiklar han hade skrivit under kriget. Han säger bara vagt att han då och då
hade skrivit i Nasjonals Samlings anda. 389 Beträffande medlemskapet i Nasjonal Samling,
säger Hamsun att han inte har varit medlem och att han inte visste vad denna rörelse stod
för Jeg har prøvet på å forstå hva NS var for noe, jeg har prøvet å sette meg inn i det, men det ble ikke
til noe. Men det kan godt være at jeg nå og da kan ha skrevet i NS´ånd. Jeg vet ikke, for jeg vet
ikke hva NS´ ånd er
390
Hamsun tal är tvetydigt. Talet framför han, som han säger, inte för att försvara sig
eller ursäkta sina handlingar. 391 Likväl insisterar han på att förklara sig. I sitt tal framhäver
han att han hade försökt hjälpa dödsdömda under kriget -
Jeg vendte mig til Hitler og til Terboven. Jag gjorde endog krokveier til andre [...] Det må vel finnes
et arkiv et eller annet sted hvor alle mine telegrammer finnes. Det var mange av dem. Jeg
telegraferte natt og dag når tiden var knapp og det gjaldt liv eller død for mine landsmenn. […] Hvor
vidt mine telegrammer var til nogen hjelp vet jeg ikke
392
Hamsun försökte i mitten av januari 1941 att frige sin författarkollega Fangen, som hade
blivit fängslad för sina anti-nazistiska hållningar. Hamsun hänvände sig till den tyske
rikskommisarien Joseph Terboven, som var utstationerad av Hitler i Norge under kriget,
men som nekade att hjälpa honom. 393 Vid rättsförhandlingarna diskuterade man Hamsuns
möte med Hitler som skedde våren 1943. Mötet föranleddes av att Hamsun ville ha bort
Terboven från Norge. 394 Enligt vad Tore Hamsun berättar i sin bok var mötet med Hitler
misslyckat från första stund. Enligt Tore tyckte Hamsun att Hitler var osympatisk. 395
Som jag tidigare har nämnt så är Hamsuns hänvisningar till sin dövhet ofta
återkommande i verket och speciellt i verkets andra del. I Hamsuns försvarstal är också
dövheten ett centralt argument. Med hänvisning till sina artiklar, säger han 389
Op.cit.s.113
ibid
391
ibid.s.114
392
ibid.s.115,116
393
Fangen blev dock frigiven kort efter Hamsuns hänvändelse till Terboven, vilket tyder på att Hamsuns
hänvändelse hade haft en effekt. Hansen skriver utförligt om Hamsuns möte med Terboven (Processen mot
H… del. 1. s. 76-83)
394
Den litterære H… Op.cit.s.293
390
88
ingen sa meg at det var galt det jeg satt og skrev, ingen i hele landet. Jeg satt alene på mitt rom,
utelukkende henvist til meg selv. Jeg hørte ikke, jeg var så døv, man kunne ikke ha noe med meg å
gjøre. Det ble banket i ovnsrøret til meg nedenfra når jeg skulle komme ned å få mat, den lyden
hørte jeg. [...] I månedsvis, i årevis, i alle disse år var det slik. 396
Hamsun understryker i det ovanstående att han har varit helt isolerad under krigsåren, till
synes också från den närmaste familjen. 397 Detta ger han som förklaring till att han inte har
kunnat motta tillräcklig information under kriget. Men att Hamsun säger att det inte var
någon - ”ingen i hele landet” - som hade sagt till honom att han hade skrivit något fel, är
inte sant. Hamsuns uppträdande under kriget hade väckt heta känslor hos det norska folket.
Hamsun fick massvis av anonyma brev, där människor uttryckte sin avsky och sitt förakt
för hans nazistssympatier. 398
I det ovanstående försöker Hamsun förklara sina handlingar utifrån att han var
döv och isolerad, men Hamsun säger ingenting om att han hade gjort något fel, eller
missbedömt situationen Under disse omstendigheter hade jeg bare å holde meg til mine 2 aviser, Aftenposten og Fritt Folk,
og i de to bladene sto det jo ikke at det var galt det jeg satt og skrev. Tvertimot.Og det var ikke galt
det jeg satt og skrev. Det var rett, og det jeg skrev var rett. 399
Först ursäktar Hamsun sig genom att framlägga ett logiskt motiv för sina handlingar - att
han var isolerad under kriget - för att härefter dementera detta påstående genom att säga att
han står fast vid sina handlingar. Artiklarna, hävdar Hamsun, står han för - ”nå som før, og
som jeg alltid har gjort”. 400 Hamsuns argumentation i rätten framstår därför, som vi har sett
Verdens Gang konstaterat, ytterst motsägelsesfull. Hamsun har dock sin egen logik och
förklaring på varför han har handlat som han har handlat. Som han själv säger i
försvartalet, så är han gammal nog till att ha ”rettesnor” för sig själv och - tillägger han
395
Op.cit s.267
Op.cit.s.114,115
397
Hamsuns isolation under kriget låter sig bekräftas av den rättpsykiatriska rapportens sammandrag och
värdering. Här står det att Hamsun, p.g.a ”tiltagende døvhet - sammen med sin naturlige isolasjonstrang - i
mange år har vært helt isolert, ikke bare fra venner og andre mennesker, men også fra sin nærmeste
familie.”(Op.cit. s.100) Värderingen bygger dels på Hamsuns egna utsagor (i samtal med Ødegaard s.69)
men också från familj och vänners vittnesmål: Maries och Strays. (Op.cit.s.43,35)
398
”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.s.181
399
Op.cit.s.115
400
ibid.s.113
396
89
”dette er min”. 401 Hamsun begrundar sina fasta ståndpunkter genom att hänvisa till sin
fosterlandskärlek. Detta är hans viktigaste argument. Orsaken till att han skrev artiklarna,
säger han, var hans förvissning om att Norge skulle få en framträdande plats i det
storgermanska riket -
Vi var forespeilet at Norge skulle få en høy, en fremtredende plass i det storgermanske
verdenssamfunn, som nå var i emning og som vi alle trodde på, mer eller mindre, men alle trodde
på det. Jeg trodde på det, derfor skrev jeg som jeg gjorde.
402
Hamsuns fosterlandskärlek och nationalkänsla som han framhåller så starkt i sitt tal,
sammankopplar han sedan med sina otaliga resor världen runt -
I mitt efterhånden nokså lange liv, og i alle de land jeg har fart og blant alle de folkeslag jeg har
blandet meg i, har jeg for evig og alltid bevart og hevdet hjemlandet i mitt sinn. Og jeg akter
fremdeles å gjemme mitt fedreland der, mens jeg venter på min endelige dom.
403
Mot slutet av talet deklarerar Hamsun Når jeg satt der og skrev etter beste evne og telegraferte natt og dag, så satt jeg alltså og forrådte mitt
land, heter det Jeg var landsforræder, heter det. Det får så være. Men jeg følte det ikke slik, kjendte
det ikke slik, og jeg kjenner det ikke slik idag heller. Jeg har den beste fred med meg selv, den aller
beste samvittighet. [...] Jeg er gammel nok til å ha en rettesnor for meg selv, og dette er min. 404
Hamsuns son Tore skriver i sin bok beträffande sin fars hållningar under kriget, att
han ”var kommet i utakt med sitt folks rytme”; att han inte alltid hade följt med i tiden och
i vad som skedde omkring honom. Detta bidrog, enligt Tore, till att hans far blev ”knust
under hjulene.” 405 Vidare säger Tore att Hamsun i hela sitt liv hadde ”stått utenfor
godtfolks morallover og bygget opp sin egen etik fra sitt sinns tidløse dyp. ” 406 (min kurs.) I
det följande kommer jag att belysa på vilket sätt Hamsuns ”egen etik” och, vad han
framhåller i sitt försvartal som sitt ”eget rettesnor” kommer till uttryck i verket genom att
belysa verkets intertextuella referenser till I Æventyrland. I det föregånde citatet från
401
ibid.s.118
ibid.s.114
403
ibid.s.118
404
ibid.s.117,118
405
Op.cit.s.268
406
ibid
402
90
försvartalet har vi sett hur Hamsun förklarar sin fosterlandskärlek genom att kontrastera
den med att vara hemifrån, på resa.
Hemkänsla från Nordland
Vi vil tilbake igjen, vi vil hjem. Vi har ikke vårkjendsle i det fremmede, der kjender vi bare et nik i
os for et nyt sted. Et nik uten hjerte.
407
Som nämnts är detta att resa ett viktigt tematiskt fält i verket, som hänger samman med
vandrartematiken. I det följande skall vi se hur denna tematik kan sammankopplas med vad
Hamsun säger i sitt försvarstal om att han ”evig og alltid bevart og hevdet hjemlandet” i
sitt hjärta. Ovanstående rader är citerade från inledningen till det avsnitt där Hamsun
berättar om sin resa till Finland. 408 I detta avsnitt möter Hamsun en rysk man i en
bokhandel, som har blivit alldeles ”hysterisk” av hemlängtan till fosterlandet. 409 I
återgivelsen av sin vistelse i USA betonar Hamsun också denna hemlängtan. 410 Betoningen
av fosterlandskärleken sker också på ett implicit plan genom Hamsuns referenser till hans
resa till Ryssland och Kaukasien. Tore Hamsun berättar i sin bok - i samband med
skildringen av hans fars ”vanskelige år” - om Hamsuns resa till Orienten vid sekelskiftet
och säger att hans far upplevde en stark hemlängtan i sitt möte med de främmande
omgivningarna. Ju längre han kommer från sitt eget land, säger Tore - ”[…] jo nærmere
kommer han det i tankene. Hans røtter er i Norge […] i sin barndoms Nordland.” 411
Härmed vill jag illustrera hur denna hemlängtan kommer till uttryck i I Æventyrland och
hur detta tema knyter an till vad Hamsun säger i sitt försvarstal om kärleken till hemlandet.
Då Hamsun på sin färd genom Kaukasusbergen betraktar det förbipasserande
landskapet, blir han påmind om en känsla han minns från sin barndom i Nordland -
Det er ingen, ingen Ting i Verden som det at være avsides fra alt! [...]Det husker jeg fra min
Barndom da jeg gik og gjætet Buskapen derhjemme. I godt Veir laa jeg paa Ryggen i Lyngen [...]
og hadde velsignede Dager. Og jeg lot Kreaturerne gaa som de vilde i timevis, og naar jeg skulde
407
Op.cit.s.67
Hamsun uppehöll sig i Finland ett helt år 1888-1889.
409
ibid.s.69
410
ibid.s.133
411
Op.cit.s.161 P.g.a. sin hemlängtan flyttade Hamsun, efter sin resa till Kaukasien, hem till Nordland igen
där han inte hade varit på 25 år. Hans hustru stannade kvar i Köpenhamn.
408
91
finde dem igjen steg jeg bare op paa en Haug eller klatret op i et høit Træ og lyttet med Munden
aapen.
412
Hemkänslan från Nordland, som det främmande landskapet aktiverar hos Hamsun på sin
resa genom Kaukasien, introduceras även i början av texten. På sin resa med tåg från
Moskva beskriver Hamsun utsikten - ”Vi farer over flate Marker, gjennemskjærer Kjærr,
Rugfelter. Her er Løvskog iblandt utover Sletterne, Bjørk og Or likesom hjemme, […]” 413
Sedan kopplas synen av det förbipasserande landskapet samman med titelmetaforen ”På
gjengrodde stier” Hele Landet ligger vidt og aapent. Tilvenstre er en Skog, en Sti skjærer ind i Skogen og her gaar
en Mand. Det er noget saa hjemlig ved dette Billede, jeg har været hjemmefra saa længe og ser det
nu med Glæde. Stien er halvt igjengrodd og Manden som gaar der bærer en Sæk paa Ryggen. 414
Mannen som går på skogsstigen, med en säck på ryggen, har likheter med den person i På
gjengrodde stier, som Hamsun möter en dag då han går och noterar ”småtterier” för sig
själv på en avsides skogsväg på området kring ålderdomshemmet. 415 Hamsun, som
föredrar att ”helst gå alene”, upplever mannen som irriterande och ignorerar honom
först. 416 Men plötsligt är det något vid mannen som fångar hans uppmärksamhet; han
känner igen dialekten från Nordland. Detta gör honom mer tillmötesgående. Det visar sig
att personen, som heter Martin Enevoldsen, är från Hamarøya och således från Hamsuns
barndomstrakter. Hamsun beskriver mannens utseende - ”altfor almindelig […] middels av
vekst, snild i ansiktet, mager og halvgammel.” 417 I likhet med mannen på stigen, som
Hamsun betraktar från tåget genom sin resa i närheten av Moskva, bär också Martin något
över axeln - hans sammanknutna skor. Martin går nämligen barfota. 418
Två avsnitt i På gjengrodde stier skildrar mötena med Martin. Bägge möten sker då
han vistas på ålderdomshemmet innan och efter vistelsen på den psykiatriska kliniken.
Avsnitten tycks referera till faktiska händelser, men som man kan ana redan utifrån den
första beskrivningen av Martin är detta en fiktiv person. Detta att Martin har samma dialekt
412
Op.cit s.91
ibid.s.5
414
ibid
415
Op.cit.s.30
416
ibid
417
ibid
418
ibid
413
92
och att han bär skorna över axeln, liksom Hamsun också gör, 419 antyder att Martin är en
projicering av Hamsuns självbiografiska projekt. Hamsun använder flera gånger
”vandraren” om Martin. 420 Han säger också att Martin går på egen hand, ensam, och att
han ”hade sin egen måte”. 421 Identifieringen understryks också genom att han kallar
honom för ”bror” och ”släktning”. 422 Dessutom hör han, trots att han är döv, allt vad
Martin säger, till och med mycket bättre än vad han kan höra någon annan. 423 Martin är
dock ingen typisk vandrarfigur. Martin är predikant och ber till Gud i församlingar. Han är
visserligen fri och oberoende eftersom han vandrar runt i landet, men Martin har ett ärende,
vilket Hamsun säger att han inte har. 424 I motsättning till Martin som har ett ärende
”driver” Hamsun tillfälligt omkring. Martin framställs således som en kontrastfigur: en
kontrast mellan fången Hamsun som är involverad i och bunden till den konkreta
”egentliga” verkligheten och som har ett ärende: att försvara sig motsatt konstnären,
vandraren, som är en symbol på den ”fria” ”oegentliga” verkligheten. Att Hamsun säger att
han inte har något ärende motsatt Martin, förstärker vandrartematiken i texten.
I det andra mötet med Martin förmedlas också identifieringen och hemkänslan
tydligt. Hamsun säger - ”Det er ikke noget hemmelig og kunstig mellom os, vi var gamle
kjendinger, han sier Dokker og du om hverandre til mig” 425 I likhet med det första mötet
påträffar Hamsun Martin på en avsides skogsväg. Avsnittet inleds med att Hamsun hittar
fram till den plats i skogen han har varit förut Det regner, men bare så småt, og det gjør ikke mig noget, jeg har paraply. Jeg finder frem til det
skjul i skogen hvor jeg har vært før. 426
Det ”skjul i skogen” där han har varit förut är en uppenbar hänvisning till
barndomsupplevelsen som han minns, då han färdas med hästvagn genom
Kaukasusbergen. Här vidareförs beskrivelsen av minnet då han i sin barndom klättrade
uppför backen. Detta, säger han, var ett ”Makeløst liv” även när det regnade -
419
ibid.s.53
ibid.s.38,90
421
ibid.s.38,45,93
422
ibid.s.89
423
ibid.s.32
424
ibid.s.66
425
ibid.s.86
426
ibid
420
93
ingen maatte tro at det var værre for mig i Regnveir. Da sat jeg under en Busk eller under en
Berghammer og var i godt Skjul.[...] Ingen som ikke selv er oplært i det fra ung av kan forestille
sig det fine og sælsomme Behag man kan føle ved at være i Marken i Regnveir og da sitte i Skjul.
427
I beskrivelsen av den avsides skogsvägen, där han möter Martin, säger Hamsun att det inte
gör något att det regnar därför han har ett paraply, vilket kan ses analogt med den
”Berghammer” som Hamsun i sin barndom skyddade sig under.
Martin som figur kopplas alltså tydligt samman med en natur - och
fosterlandskänsla och genom de uppenbara hänvisningarna till I Æventyrland kopplas
denna hemkänsla samman med detta att vara hemifrån, på resa. Hamsuns möte med Martin
i skogen får således en indirekt funktion i Hamsuns försvar.
Genom betoningen av sitt kringflackande liv vid sekelskiftet fäster Hamsun
uppmärksamheten på sin trofasta kärlek till fosterlandet, som han så starkt framhäver i sitt
försvarstal. Hamsun framlägger således så att säga ”bevis” för, som han säger i
försvartalet, att han alltid har bevarat fosterlandet i sitt hjärta. Utifrån ovanstående
resonemang, menar jag därför, i motsättning till Haugans argument om att Hamsun inte
försöker skapa logiska förklaringar för sina handlingar, att Hamsun faktiskt har en
ambition om just detta. Bakom de till synes opretentiösa ”småstubberne” döljer det sig ett
politiskt och socialt motiv, som kan förklaras utifrån Hamsuns egen logik och etiska
riktningslinje - hans eget ”rettesnor” om vad som är rätt och fel, gott och ont.
Min tolkning av Martin som fiktionsfigur skiljer sig från Gimnes, som hävdar att
Martin markerar ett brott med den oro och det sökande som karakteriserar
vandrartematiken just därför att Martin framställs som predikant. 428 Detta att Martin går
barfota, säger Gimnes, gör att han har gemensamma drag med medeltidens fotmunkar. Han
jämför Martin med munken ”Frans frå Assisi”. (som är en namngiven referens i På
gjengrodde stier) - ”[…] som Frans frå Assisi […] har han hatt eit religiøst gjennombrot
som ung. […] Og som Frans legg han ut på vandring som predikant, audmjuk, fattig og
forsakande, og med ei spesiell evne til å vinne sine tilhørarar.” 429 Jag är inne på samma
spår som Gimnes; att detta att Martin går barfota kan associeras till en munk. Men som vi
skall se refererar Martin till en av Hamsuns fiktionsfigurer som han möter på sin resa i
äventyrlandet. Den andra gången Hamsun möter Martin beskriver han dennes utseende -
427
Op.cit.s.91
Op.cit.s.280
429
ibid.s.279
428
94
Han er som han var forrige gang. Almindelig og halvgammel, kanske med litt mere skjeg og hår.
Ikke fillet men bøtt, lappet, å så stoppet, han bar skoene over akslen, og gikk barfotet.
430
Ovanstående beskrivning har påfallande likheter med den persiska munk som Hamsun
stöter på i slutet av sin resa i äventyrlandet.
Ved Hoteldøren møtte nu og da op en persisk Dervisj, en Munk, teologisk Student. Han hadde et
broket Filletæppe om sig og gik barbenet og barhodet, med langt Haar og Skjæg. 431
I likhet med Martin, som Hamsun säger - ”kunde få andre med sig i bøn” och ”lokket folk
på sig” 432 är den munk och teologiska student som han möter i äventyrlandet på vandring
och vinner sina tillhörare - ”Han syntes at ha faat Smak paa at forevise sig, at dukke op
hellig og underlig og bli betraktet med almisser.” 433 Släktskapet mellan de båda figurerna
bidrar till att understryka det tematiska sambandet mellan På gjengrodde stier och I
Æventyrland och således verkets vandrartematik.
Det igenvuxna
Efter rättsförhandlingarna vid Sands häradsrätt återger Hamsun tiden efter han har återvänt
till Nørholm. Här följer en ”rolig tid” säger han.434 Hamsun berättar att han har
återupptagit sina dagliga promenader från tiden på ålderdomshemmet- ”Jeg går en liknende
veistrekning som der og på liknende tid: fra Nørholm til broen over kanalen og hjem igjen
[…] 435 Tankar på döden infinner sig. Hamsun talar om sin ålderdom och sin förestående
död. Han vill inte begravas, säger han men ”brændes hjertelig op”. 436 Eftersom han vill
brännas när han dör, säger han, skulle han vilja kunna studera ”likbrænding”. Här
återkommer han till diktarstugan som han nämnt i avsnittet från den första delen av
verket. 437 Då påpekade Hamsun att han har ”et helt hus med bøker” hemma på Nørholm.
Men, tillägger han, även om han skulle vilja ha tag i böckerna, kan han inte eftersom han är
430
Op.cit s. 86
Op.cit.s.164
432
Op.cit.s.93
433
Op.cit.s.124
434
Op.cit.s.119
435
ibid
436
ibid
437
ibid.s.15
431
95
arresterad och hans pengar är beslagtagna. 438 I den senare delen av verket, då Hamsun
befinner sig på hemma på Nørholm kan han heller inte få tag på sina böcker därför att
vägen tilll diktarstugan är oframkomlig. Vinter och snö gör vägen omöjlig att ta sig fram
på, men det är inte enda orsaken till varför man inte kan ta sig dit förklarar han –
det er også en bakke op til huset” och ”en trap” - […] en stor stentrap med mange meter høi fokksne,
og denne trap er uten rækverk, farlig til flere kanter,
439
Ovanstående beskrivelse kan ses analogt med den tidigare beskrivelsen av vägen upp till
Smith Petersens trävilla -
Først kommer jeg til en træbro uten rækverk, nesten bare en klopp, men så stanser jeg ved nogen
veldige asketræer, hundreårige og ærværdige, bare fem seks stykker, ikke mere, men resten er vel
gået ut. Jeg stræver mig op en stenet og uryddig vei og kommer til ruinen.
440
Stentrappan till diktarstugan är - liksom bron som han passerar på väg till Smith Petersens
villa - också utan ”rækverk”. Och vägarna till villan respektive diktarstugan är bägge
oframkomliga. Den självbiografiska läsningen som Hamsun i början av verket inviterar till
blir som vi sett tvetydig och motsägelsesfull. Läsarens förväntningar om att få en
förlösning på den inledande berättelsen blir inte infriad. Trots att Hamsun inte längre är en
politisk fånge kan han i alla fall inte få tag på sina böcker och trots att han är förvissad om
att han genom sitt verk skall komma att få upprättelse, är stentrappan upp till huset farlig,
därför att den är utan ”rækverk”. Jag menar att beskrivelserna av vägen till den nedbrända
trävillan och vägen till diktarstugan, som är strategiskt plasserade i början respektive slutet
av verket, symboliserar en djupare tematik i texten som knyter an till titelmetaforen. De
samma topos som framhävs i början som i slutet av verket:”rækverk”, ”bro”, ”stentrappe”
och som förknippas med något ”uryddigt” och oframkomligt, menar jag har en signifikant
betydelse, som kan ses analogt med det ”gjengrodde”. Hamsun betonar i slutet av verket
hur svårframkomlig vägen är fram till diktarstugan. I förlängning av denna beskrivelse
säger han - ”Har jeg nu gjort rede for mig?” 441 De oframkomliga och igenvuxna
vägarna/stigarna tolkar jag som en metaforisk omskrivning för det problematiska
438
ibid
ibid.s.120
440
ibid.s.18
441
ibid.s.120
439
96
förhållandet mellan liv och skrift. Kommentaren Hamsun fäller om han nu har ”gjort reda
för sig” kan ses som en appel till läsaren om att inte tolka verket utifrån bokstavliga
egentlige meningar.
Förnyelse och återkomst
Visst skal vi dø. Men ikke akkurat enda, sier Augustin. 442
Ovanstående citat härstammar från det avsnitt i verket då Hamsun understryker vilken
betydelse vistelsen på kliniken har fått för verkets diskursiva och tematiska skifte. Citatet
antyder verkets släktskapsförbindelser med den klassiska självbiografins
utvecklingsförlopp med rötter från Augustinus klassiska verk Självbekännelser. (se. s.31)
Fallet och exilen beskriver Hamsun allegoriskt med hjälp av synen av ”Smith Petersens
nedbrunna trävilla” som en gång i tiden skulle ha varit ”et syn og et utfluktsted.” Vandring
och resa symboliseras av vandringstematiken; av Hamsuns ensamma vandringar och
klättringarna över backen i den första delen av verket. Vandringen blir avbruten då han
tvångslinläggs på den psykiatriska kliniken, vilket senare medför en depression och en kris.
Sedan sker det en omvändelse: Hamsun övervinner krisen genom att han hör ”nogen
kalde”. Han återfår inspirationen vilket leder honom tillbaka till naturen och barndomens
Nordland. Som det framgår avslutningsvis av skildringen av hemkomsten till Nørholm
mynnar berättelsen ut i en positiv anda. Kapitlen inleds med Åpne vande. Det er mars. Og efter det vidunderlige været nu i februar og mars er Nørholmkilen alt
begyndt å gå op. Det er mere en den som går op, kjære, der er isløsning i menneskene. Grundtvig
har ret: Det kjendes på os som lysets børn at natten den nu er omme! [...] Åpne vande og vårtegn.
[...] jeg yrer av liv og glæde og får mange lyse indfald, ho.
443
Frihet glädje, harmoni och förlösning - Hamsun har genom sitt skrivande övervunnit sin
förlust, depression och kris. Den rättsliga processen är så gott som avslutad: natten är
”omme”. I enlighet med Augustinus klassiska verk avslutar Hamsun sitt verk ut i en känsla
av förnyelse och återkomst.
442
443
ibid.s.52
ibid.s.124,125
97
Sammanfattning
På gjengrodde stier har huvudsakligen uppfattats som en självbiografi och som ett försvar
för Hamsuns hållningar under kriget, vilket kan synas ironiskt i beaktande av att titeln så
tydligt pekar tillbaka på det tidigare författarskapet. Det visar att synen på Hamsun som
landsförrädare har trätt i förgrunden och överskuggat hans roll som författare.
Vandrarfiguren är en karakteristisk symbolisk gestalt i Hamsuns författarskap och den
framträder också - som jag med hjälp av hänvisningar till Hamsuns texter från sekelskiftet
har illustrerat - tydligt i hans sista verk. Stigarna som Hamsun har gått har grott igen, men
utifrån en ny livssituation trampar han upp dem igen genom att tillföra gamla litterära
konfliktmönster och spänningar nytt liv. På gjengrodde stier kan således varken betraktas
som en ”efterskrift” till resten av författarskapet eller sägas falla utanför den hamsunska
textens insisterande prägel.
Att man har betonat ”jaget” så starkt i självbiografin har föranletts av att man
förutsätter att det levda livet går att översätta till skrift. Efter romantiken har denna
förståelse av den självbiografiska framställningen blivit problematisk. Hamsuns texter
ingår i en modernistisk tradition, som angriper det helstöpta, borgerliga subjektet och som
också inbegriper en skepsis till själva språkets referentialitet och det absoluta
sanningsanspråket. Detta är en typisk tendens inom den moderna självbiografin och den
blev, som vi har sett, formulerad redan under renässansen av Montaigne. Att Hamsun i fyra
månader på den psykiatriska kliniken skulle vara tvungen att ”tukle med sit eget stakkels
jeg” var en provokation mot en diktare, som genom hela sitt författarskap har insisterat på
självets mångfacetterade och instabila karaktär.
Hamsun distanserar sig från ”levnatsløpet” och därmed den konventionella
självbiografins metoder, men detta är inte liktydigt med att han avvisar det självbiografiska
projektet. Hamsun upprättar sitt eget kontrakt i det att han finner andra vägar att framställa
sig själv i skrift, nämligen genom att placera sig i en gråzon mellan sanning och lögn.
Verket kan karakteriseras av att vara faktionellt; ett både - och. Denna litterära
framställningsform är, som vi sett, också karakteristisk för Hamsuns reseskildring I
Æventyrland. Spänningen mellan sanning och lögn/illusion och desillusion är en del av den
hamsunska textens oroväckande prägel.
Psykoanalysen har under den moderna tidsepoken gett oss ny förståelse för vilken
roll fantasier och fiktion har i subjektets tolkning av sig själv och därmed utmanat våra
98
traditionella uppfattningar om hur det skapar mening och förståelse. Att språket inte kan
vara en sann avbildare av verkligheten betyder inte - som dekonstruktivisten de Man
hävdar - att självbiografin inte är referentiell. Hamsun hävdar en stark referentiell funktion
med utgångspunkt i det indirekta språket - metaforerna - som hänvisar till en
kontextbunden läsning. Genom analoga nätverk och parallella mönster placeras tidigare
versioner av livet in i nya konstellationer. Liksom Montaigne framställer Hamsuns sitt
motsättningfyllda jag genom att gå i dialog med en mångfald av textuella strategier och
konventionellt avgränsade genrer. Hamsun visar oss att genrer inte är statiskt bundna
kategorier, utan att de står i ett dynamiskt förhållande till den historiska och kulturella
utvecklingen. Således gör han sig till förespråkare för ett expanderande litteraturbegrepp.
Brottet med traditionella genrekonventioner är som vi sett inget nytt för Hamsuns del;
tendensen framträdde tydligt redan i hans genombrottsverk Sult.
Förutsättningen för vandrarfigurens existens är modernismens representationskris;
dess brist på mening och misstro till överleverade representationsformer och fasta
tolkningsramar. Detta är ett viktigt motiv för den moderna självframställningen och dess
exprimenterande med den biografiska verkligheten. Vandrarfiguren kan liknas vid det
moderna jagets oro och sökande efter mening och sammanhang. Vandrarfiguren är en
”upptäcksresande” som reser fritt, utan fast identitet, som ständigt – utifrån en
nollpunktsupplevelse - reviderar tidigare upplevelser för att finna sitt eget subjektiva och
symboliska sammanhang. I överensstämmelse med den samtida Strindberg visar Hamsun
väg bort från det gamla jaget. Han blir aldrig färdig med att utforska sig själv.
I På gjengrodde stier använder Hamsun sig av en självbiografisk referens som
motverkar en entydig fiktiv läsning. Uppenbart är att Hamsun har ett försvar och ett
personkritiskt projekt att förmedla. Försvaret kommer fram på en explicit nivå i texten
genom de juridiska dokument och brev han presenterar, men hans försvarsstrategi är, som
vi sett, mer subtil och raffinerad än så. De skarpt åtskilda och motsägelsefulla retoriska
instanserna i texten är ett led i Hamsuns försvarsstrategi. I det att Hamsun konfronterar den
subjektiva, symboliska framställningen med de objektiva konkreta historiska och
biografiska händelserna understryker han textens vandrartematik: det ”oegentliga”
perspektivet. Med avsikt att återskapa sympati och respekt – och som en del av sitt försvar
- hänvisar Hamsun således till sitt tidigare författarskap. De intertextuella referenserna till I
Æventyrland har ett bakomliggande syfte, nämligen att för läsaren förklara och försvara
den aldrig sviktande kärleken till naturen och fosterlandet.
99
Hamsun hade, som det framgår av de intertextuella referenserna i På gjengrodde
stier, sin egen logik som förklaring på sina handlingar under kriget. En logik som går på
tvärs mot ”godtfolks morallover” och som kan tyckas vara politiskt naiv. Att säga att
Hamsun var en gammal inbiten nazist är dock, enligt min mening, en förenkling av
verkligheten. Hamsuns hållningar måste ses i ljuset av hans samtid. Den starka oviljan som
Hamsun hade mot England delade han med många andra norrmänn. Detta betydde inte att
man var nazist. Skillnaden var dock att Hamsun höll fast vid sina åsikter under - och även
efter kriget - då de flesta människor hade insett konsekvenserna av nazisternas framfart.
Det intressanta med Hamsun är emellertid inte, anser jag, huruvida han var nazist eller inte.
Det intressanta - och det som har fångat just min uppmärksamhet - är först och främst
Hamsuns litteratur, som genom sin komplexa och motsägelsefyllda karaktär undandrar sig
varje form av enkla förklaringar och absoluta sanningar. Liksom Hamsun själv gör.
Slutord
I diskussionen det här året kring Hamsunjubiléet har fokus riktats på ”sanningen” om
Hamsun. Men kanske skulle det vara fruktbart att istället fästa uppmärksamheten på vad
den ständigt återkommande debatten om Hamsun kan ge för insikter i Norge som land.
Med anledning av Hamsuns 150-årsdag, 4:e augusti, publicerade Melberg en artikel om
”problemet Hamsun”. 444 Melbergs centrala poäng är att Hamsun i sina verk generellt slår
an något typiskt norskt, nämligen det som Hamsun så starkt uppmärksammar i På
gjengrodde stier och vad man skulle kunna beteckna som hans varumärke: natur och fosterlandskänslan. Melberg uppmärksammar i sin artikel Norges självständighet gentemot
Europa och säger att en norsk egenhet tycks vara att landet uppfattar sig som ”annorlunda”
och på något vis ”mer naturligt.” I förlängning av detta resonemang säger han - ”Uppfattar
man ett land som annorlunda, som ren natur och som självständigt i förhållande till resten
av världen, så får man problem med en författare som säger att landet borde vara just det och som drar förskräckande ideologiska konsekvenser därav.” Med dessa tankeväckande
ord sätter jag punkt för föreliggande specialarbete.
444
Arne Melberg: ”Hamsun och det norska problemet” Svenska Dagbladet 4/8 2009
100
Litteraturförteckning
Andersen, Britt: ”Konerne ved vandposten” i i Ståle Dingstad (red.): Den litterære Hamsun
(2005) s.205-240
Beyer, Edvard (red.): Norges litteraturhistorie – Fra Hamsun til Falkberget bind. 4,
Spydeberg, J.W. Cappelens Forlag, 1995
Bull, Francis/ Hoel, Sigurd/ Nærup, Carl (red.) Festskrift til 70 aarsdagen 4. august 1929,
Oslo, Gyldendal, 1929
Bull, Francis (red): Knut Hamsun. Artiklar 1889-1928, Oslo, Gyldendal, 1966
Cooper, J.C: Symboler – En uppslagsbok, (övers.: Margareta Eklöf och Ingvar Lindblom)
Helsingborg, Schmidts tryckeri, 1983
Dingstad, Ståle (red.): Den litterære Hamsun, Norge, Fagbokforlaget, 2005
Egeland, Marianne: Hvem bestemmer over livet? Biografien som historisk og litterær
genre, Oslo, Universitetsbolaget, 2000
Fowler, Alastair:”Genreteori” (orig. ”Concepts of genre” i Kinds of Literature - An
Introduction to the Theory of Genres and Modes Cambridge, 1982) i, Eva Hättner Aurelius
& Thomas Götselius (red.) (1997) s. 254-273
Freud, Sigmund: Självbiografi - och andra skrifter som belyser psykoanalysens utveckling,
(översättn. Ola Hansson), Södra Sandby, Natur och kultur, 1989
Gierløff, Christian: Knut Hamsuns egen røst, Oslo, Gyldendal, 1961
Gimnes, Steinar: Sjølvbiografiar – Skrift, fiksjon og liv, Oslo, Det Norske Samlaget, 1998
Hamsun, Arild: Om Knut Hamsun og Nørholm, Oslo, Ascehoug, 1961
101
Hamsun, Knut: I Æventyrland. Oplevet og drømt i Kaukasien i Samlade verker, bind 4
Kristiania, Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag, 1921
Hamsun, Knut: På gjengrodde stier, Trondheim, Gyldendal Norsk Forlag, 2005
Hamsun, Knut: Sult ”Föreningen Nordens Gåvobok 1965”, Norge, Gyldendal Norsk
Forlag, 1954
Hamsun, Knut: Kratskog i Samlede verker bind 3, Kristiania, Gyldendalske Boghandel
Nordisk Forlag, 1921
Hamsun, Knut: Paa Turné. Tre foredrag om litteratur, utgiven av Tore Hamsun, Oslo,
Gyldendal, 1960
Hamsun, Tore: Knut Hamsun, Oslo, Gyldendal, 1959
Hansen, Thorkild: Processen mot Hamsun (övers. Lena Axelsson) Stockholm, Bonniers,
1978 (del.1: ”Gärningsmannen. Åtalet”, del. 2: ”Vittnet, domen, straffen”)
Haugan, Jørgen: Solgudens fall- Knut Hamsun- en litteraer biografi, Oslo, Aschehoug,
2004
Hennig, Åsmund: ”Noveller, historier og skisser” i Ståle Dingstad (red.): Den litterære
Hamsun (2005) s. 77-103
Hättner, Aurelius, Eva & Götselius, Thomas (red.): Genreteori, Lund, Studentlitteratur,
1997
Jansson, G Bo: Episkt dubbelspel, Uppsala, Hallgren och Fallgren, 2006
Kittang, Atle: Luft, vind, ingenting - Hamsuns desillusjonsromanar frå Sult til Ringen
sluttet, Oslo, Gyldendal Norsk Forlag, 1984
102
Kittang, Atle/ Linneberg, Arild/Melberg, Arne/ Skei, H. Hans: En introduktion till den
moderna litteraturteorin, (övers. Sixten Johansson) Stockholm, Symposion, 1997
Kolloen, Ingar, Sletten: Hamsun- Svermer og Erobrer, Falun, Gyldendal Norsk forlag,
2009
Kondrup Johnny: ”Självbiografin, en traditionalistisk genrebeskrivelse” i Tigerstedt,
Christoffer, Roos, J.P. & Vilkko, Anni (red): Självbiografi, Kultur, Liv - Levnadshistoriska
studier inom human - och samhällsvetenskap (1992) s. 41 -62
Langfeldt, Gabriel/Ødegaard, Ørnulv: Den rettpsykiatriske erklæring om Knut Hamsun,
Oslo, Gyldendal, 1978
Leujene, Philippe: On Autobiography (transl. Katherine Leary ed. Paul John Eakin),
University of Minnesota press, 1989
Linneberg, Arild: ”Litteratursociologi, marxism och nyhistorism” i En introduktion till den
moderna litteraturteorin (1997) s. 41-49
Lönnroth, Lars/ Delblanc, Sven (red.) Den svenska litteraturen. Den storsvenska
generationen, Uddevalla, Bonniers, 1989
Man, Paul de: ”Autobiography as De-facement”, i förf:s The Rhetoric of Romanticism,
Colombia University Press, New York & Guildford, 1984 s. 67-81
Melberg, Arne: Självskrivet – Om självframställning i litteraturen, Lettland, Atlantis, 2008
Montaigne, Michel de: Essayer, Bok 1-3 (övers. J. Stolpe) Stockholm, 1986-1992
Nettum Nyboe, Rolf: ”Generasjonen fra 1890-årene” i Edvard Beyer (red.): Norges
litteraturhistorie – Fra Hamsun til Falkberget (1995) s. 9-295
Nylander, Lars (red): Litteratur & Psykoanalys – en antologi om psykoanalytisk
litteraturtolkning, Stockholm, Nordstedt, 1986
103
Oxfeldt, Elisabeth: ”Orientaliske rejseskildringer” i Ståle Dingstad (red.): Den litterære
Hamsun (2005) s. 105 - 123
Stounbjerg, Per: Uro og urenhed - Studier i Srindbergs selvbiografiske prosa, Danmark,
Århus universitetsforlag, 2005
Stray, Sigrid: Min klient Knut Hamsun, Oslo, Ascheschoug, 1979
Stuberg, Tore: Hamsun, Hitler og pressen. Knut Hamsun i norsk offentlighet 1945-1955,
Oslo, Leseselskapet, 1995
Tigerstedt, Christoffer, Roos, J.P/ Vilkko, Anni (red): Självbiografi, Kultur, LivLevnadshistoriska studier inom human -och samhällsvetenskap, Stockholm, Symposium,
1992
Andra källor:
”Sannheten om Hamsun er…” i Morgenbladet 22/5 2009
http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090522/ODEBATT/940682086 sist
sedd 5/11 2009
Furuby, Jan Gunnar/Christiansen, Ann/Bekke Eidern, Åshild:”Ingen vill sponsra Hamsun”
i Aftenposten 09.01.2009 www.aftenposten.no/kul_und/litteratur/article2858768.ece sist
sedd 30/12 2009
Melberg, Arne: ”Hamsun och det norska problemet” i Svenska Dagbladet 4/8 2009
http://www.nb.no/hamsun
Nationalencyklopedin bind. 7, Tyskland, 2009
104
Summary
På gjengrodde stier (1949) has been regarded as an autobiographical work and as a
defence of Knut Hamsun’s actions during the World War II. In this study my main interest
has been to examine the work from another angle by focusing on underlying analogical
patterns, themes and textual strategies through the work. As my study show, these patterns
can be recognised as a part of Hamsun’s earlier authorship. The paths Hamsun has treaded,
he treads again. From a new life-situation Hamsun replaces earlier versions of life into new
constellations. A typical symbolic figure in Hamsun’s authorship is the wanderer
(vandraren) who appeared already in Hamsun’s writings from the early 1890’ies. By
pointing out similarities between Hamsun’s last work and his travel writing I Æventyrland
(1903), I have shown that the wanderer-figure also is present in Hamsun’s last work. Just
like I Æventyrland, På gjengrodde stier can be characterized as a work of both fiction and
autobiography. They are both auto fictional.
Hamsun challenges our traditional assumptions of how the subject makes meaning
of one’s life by giving us a new view of what role fiction and fantasy plays in the
interpretation of oneself. He insists in representing his contradictive self by deliberately
making the boundary between fiction and autobiography ambiguous. By challenging the
dominating regimes and traditional forms of autobiographical writing Hamsun proclaims a
wider understanding of the concept of autobiography. Hamsun shows us that genres are not
static bound categories but are in a dynamic relationship with historical and cultural
development. Thus, Hamsun makes himself spokesman for an expanding concept of genre.
Hamsun opens a dialogue in different forms of conventional separate self-representations
forms: diary, self-portrait, memoires, travel writings, fiction and apology of the self.
The focus on the individual self in autobiographical writing is due to an assumption
that it is possible to translate life into writing. The horizons of expectations of the
autobiographical genre I have described by referring to Philippe Lejeune, who describes
the genre in the tradition from Rousseau as a narrative written by a real person with a focus
on his individual self, in particular the story of his personality. In this study however, I
have focused on the autobiographical field from a modernistic perspective. The loss of
traditions and the crisis in representation of the self is an important motive for
autobiographical representations and has contributed to a strong will for innovation of the
genre. Therefore, defining autobiography as a genre has been difficult during the modern
105
era. Hamsun’s writings belong to a modernistic tradition and his works are characterized
by reluctance of the focus of the individual self. Hamsun’s symbolic figure, the wanderer,
represents the modern “I” without a stable identity, who constantly re-negotiate earlier
experiences in order to find a “new” self. The language cannot be a true representation of
the self, as the influential American deconstructuvist Paul de Man has pointed out. But this
does not implicate that autobiography is not referential. Hamsun claims a strong reference
by the implicit language – the metaphors – which refer to a literary bound context.
It is obvious that Hamsun has a defence to deliver and that the text refers to
historical biographical facts and events. Hamsun defends himself by presenting some
authentic legal documents and letters, but his defence is more subtle than this. In order to
regain the respect and honour as an author Hamsun refers to his writings from the early
years of the 20th century. The textual references to his work I Æventyrland has an
underlying agenda, namely to explain to the reader his never failing love for the nature and
his native country.
Hamsun had, as it appears by the textual references to his earlier authorship, his
own logic, which he uses for explanations of his actions during the world war. But to say
that Hamsun, because of his reactionary views, was a typical old Nazi is, in my point of
view, a simplified solution of “the problem Hamsun”. Hamsun’s political views must be
seen in accordance to his contemporary perspective. Hamsun had a strong aversion for the
British, which opinion he shared with many other Norwegians at that time. But this does
not mean that most people were Nazis. The difference, however, was that Hamsun
defended his opinions even when most people had realized the consequences of the
German actions and the war was over. Still, what I find interesting in Hamsun is not
whether he was a Nazi or not. What I find interesting about Hamsun is the complex and
contradictable character of his writings, which avoid simple explanations and definite
truths.
106
107