Transcript 22 nämligen att de tappar kontrollen över färdriktningen. De

nämligen att de tappar kontrollen över färdriktningen.
De undviker också om möjligt områden med nederbörd, dimma eller kompakt molnighet. Olika arter har
skiftande krav på flyttningsväder. Se även nedan om
vindens inverkan på sträcket vid Falsterbo.
Orientering
En annan fascinerande aspekt av fåglarnas flyttning är
hur de förmår finna rätt väg på sina färder över land,
hav, öknar och bergskedjor. Man vet att flyttfåglar utnyttjar ett flertal informationskällor för att finna rätt
kurs under sina flyttningsresor som t.ex. solen, stjärnorna och jordens magnetfält.
Solkompassen gör det möjligt för en fågel att bestämma sin flyttningsriktning med hjälp av solens position på himlavalvet och en inbyggd biologisk dygnsklocka. Denna klocka fungerar så att fåglarna känner till
solens läge i förhållande till väderstrecken vid olika tidpunkter på dagen. Detta har man kunnat fastställa genom experiment, där fåglar fått vistas inomhus under
minst fyra dygn i en konstgjord dygnsrytm (Figur 2).
Många nattsträckande småfåglar startar sina flyttningsetapper medan ljuset från den nedgående solen
fortfarande är synligt. Solen går ned rakt i väster vid
vår- och höstdagjämning överallt på jorden och mellan
sydväst och nordväst under övriga delar av året. Denna
Sträckriktning (NW)
Sträckriktning (SW)
Solens
position
kl. 09.00
Solens verkliga position
kl. 15.00
Solens
position enligt
fågelns omställda
klocka (09.00)
Figur 2. Solkompassen.
A. En fågel som vill flyga åt sydväst kl. 09.00 kan ta ut denna riktning genom att jämföra med solens aktuella position.
Fågeln har lärt sig att vid denna tidpunkt på dagen är solen i sydost och adderar således 90° till solpositionen.
B. Samma situation för en fågel som fått sin inre klocka omställd att gå sex timmar för sakta. Detta har man uppnått
genom att under minst fyra dygn ha fågeln i ett dagsljusfritt rum och tända ljuset sex timmar efter den verkliga soluppgången och släcka sex timmar efter solnedgången. När fågeln sedan släpps ut i dagsljus gör den på samma sätt, dvs.
den adderar 90° till solpositionen, eftersom den inre klockan är 09.00 och då ska solen vara i sydost. I verkligheten är
klockan 15.00, solen står i sydväst och fågeln sträcker därför iväg åt nordväst. Figur: Rachel Muheim.
22
+8 tim
Polstjärnan
Karlavagnen
Figur 3. Stjärnkompassen.
Ett enkelt exempel på hur fåglarnas stjärnkompass kan
fungera. Stjärnornas relativa positioner i förhållande till varandra är konstant, oberoende av årstid eller tid på natten.
Detta mönster använder fåglarna för orientering.
Om man drar en linje genom de två bakersta stjärnorna i
Karlavagnen kommer linjens förlängning att träffa rakt på
Polstjärnan (=norr). Trots att Karlavagnens position på himlen ändras under natten lopp, kommer linjen hela tiden att
ange polstjärnans läge. På södra halvklotet där Polstjärnan
inte syns, används andra stjärnbilder på motsvarande sätt.
Figur och teckning: Rachel Muheim.
Orienteringsburar uppställda för försök vid Falsterbo fyr.
Den undre bilden visar burens insida. När en fågel rör sig i
tratten, som är täckt av tunt nät, registreras varje ”tramp” i
de olika sektorerna i en dator. Sektorn med flest ”tramp” visar fågelns orienteringsriktning. Foto: Rachel Muheim.
riktningsgivare kan därför tänkas vara en viktig sammanbindande länk mellan dag- och nattkompasser. På
samma sätt använder fåglar sin förmåga att uppfatta polariserat ljus för sin orientering. Då sol eller solnedgång
inte är direkt synliga kan fåglar, om det bara finns ett
hål i molntäcket, uppfatta himmelsljusets polarisation.
Fåglar som flyttar på natten kan inte använda vare
sig solen eller solnedgången när det sista skymningsljuset har försvunnit. Under klara nätter kan de i stället använda stjärnhimlen för sin orientering. Stjärnkompassen
23
A
B
mot e
kvato
rn
Geografisk
nordpol
n
pole
mot
Magnetisk
nordpol
Geografisk
ekvator
Geografisk
sydpol
Magnetisk
sydpol
mot ekvatorn
mot polen
mot
ekva
tor n
Magnetisk
ekvator
Norra halvklotet
n
ole
p
ot
m
Södra halvklotet
Figur 4. Magnetkompassen.
A. Schematisk skiss av jordens magnetfält. Pilarna visar riktningen på de magnetiska fältlinjerna. Pilarnas längd är relativa
till intensiteten på magnetfältet vid olika breddgrader. Intensiteten är högst vid de magnetiska polerna (ca. 68 µT) och lägst
vid den magnetiska ekvatorn (ca. 23 µT). Det magnetiska fältets lutning jämfört med jordens yta visar inklinationsvinkeln,
som är störst vid de magnetiska polerna (±90°) och minst vid den magnetiska ekvatorn (0°).
B. Fåglarnas inklinationskompass ger dem information om riktning längs den magnetiska nord-sydaxeln och riktningen mot
den magnetiska pol (där de magnetiska fältlinjerna möter horisonten) som ligger närmast och den magnetiska ekvatorn (där
fältlinjerna och horisonten divergerar). Lutningen på inklinationsvinkeln ger fåglarna information om magnetisk breddgrad
men inte om polariteten (riktningen) på de magnetiska fältlinjerna, vilket vår tekniska kompass gör (pekar alltid mot den
magnetiska nordriktningen). Figur: Rachel Muheim.
µT= mikroTesla (enhet för magnetfältsstyrka).
bygger på stjärnhimlens rotation kring Polstjärnan, vilken fåglarna lär sig uppfatta som geografiskt norr, samt
på de stjärnbilder som ligger närmast polstjärnan (Figur
3). På södra halvklotet, där Polstjärnan inte syns, måste
fåglarna använda relationerna mellan andra stjärnbilder
för sin orientering.
24
När varken sol eller stjärnor syns kan fåglarna använda jordens magnetfält som riktningsgivare. Fåglarnas
magnetkompass ställer in sig efter magnetfältets lutningsvinkel mot horisontalplanet (inklination) och skiljer inte på norr och söder i egentlig mening utan snarare
på pol och ekvator (Figur 4).
Flugsnapparparet har hittat hem igen efter en vinter i tropiska Afrika. Förutom det välutvecklade orienteringssinnet antas
fåglarna även ha en navigeringsförmåga eller kartsinne. Att fåglarna skulle läsa vägskyltar är emellertid hittills inte bevisat...
Foto: P-G Bentz.
Det är känt att fåglarnas magnetsinne påverkas av
magnetiska anomalier, dvs. områden med starkt avvikande magnetfält. Flyttande fåglar verkar ha svårt att
hålla riktningen när de passerar över sådana områden.
Hos fåglar som är födda i magnetiska anomalier kan
magnetkompassen bli helt missvisande.
Någon frågar sig kanske då om fåglarnas orienteringsförmåga påverkas av den tilltagande mängden
elektromagnetiska fält från mobiltelefonmaster och
andra antenner. Att flyttningens stora mönster skulle
påverkas förefaller osannolikt, även om något definitivt
svar ännu inte finns. Rapporter om ökad felflygnings-
frekvens hos brevduvor har relaterats till hög solfläcksaktivitet snarare än antennstörningar.
Trots sitt välutvecklade orienteringssinne med flera
kompasser, så är det troligt att fåglarna också har ett
kartsinne, alltså en förmåga att navigera till ett förutbestämt mål som t.ex. den fågelholk där de häckade föregående år. Hur ett sådant navigationssystem skulle fungera är fortfarande en gåta. Sannolikt kan fåglarna kombinera information från olika omvärldsfaktorer (sol,
stjärnor, magnetfält och geografiska navigeringsobjekt
som kuster och floder) och på så sätt kunna bestämma
sin position.
25