Transcript här. - Distansridning i Sverige

Glimtar från EM i distans 2011-09-10
Bakgrund
Cevennerna är en bergskedja som utgör den södra delen av franska Centralmassivet och ligger
ganska nära Medelhavet. Bergskedjan gör en stor böj. Innanför den ligger flera stora
kalkstensplatåer, les causses. Causserna ser ut som en korsning mellan USA:s prärier och
öken. Det är ett kargt, böljande landskap med ett kort, glest blågrågrönt gräs, här och där en
förkrympt tall. På våren blommar alla sorters blommor vi har i Sverige plus alla franska.
Marken är beströdd med sten och stigarna man går eller rider på består av sten, sten och åter
sten. Bergen är branta och söndereroderade, överallt med egendomliga och fantasieggande
raukar. Över bergskanterna svävar de magnifika gåsgamarna med en vingbredd av 2,5-3 m .
Hela området är nationalpark sen 1970 med flera små städer och byar. Från dessa städer som
ligger på 500-600 m nivå är det en höjdskillnad upp till causserna på 300-400 m. Vintrarna är
kalla med minusgrader men nästan ingen snö och somrarna är heta.
Distansridningens vagga - Florac
I denna fantastiska nationalpark startade den europeiska distansridningen med inspiration från
USA, närmare bestämt i Florac 1975 på en sträcka av 130 km. På den tiden hade man
visserligen veterinärkontroller men inga klara regler och pulsgränser, och man red faktiskt
ihjäl flera hästar. Det blev naturligtvis ett ramaskri med krav på att distansridning skulle
förbjudas. Om inte några framsynta eldsjälar – veterinärer och ryttare – hade satt sig ner och
arbetat fram det stränga reglemente som först antogs av det då nybildade distansförbundet
European Long Distance Rides Conference – ELDRIC - och sedan stadfästes av FEI och som
fortfarande gäller för distansridning, så hade distansridning aldrig haft en chans att överleva
och utvecklas. I Frankrike är distans den största grenen efter hoppning och Frankrike har
under många år legat i topp vad gäller distans.
Hör och häpna: För att motverka den stora nedläggningen av jordbruk i den här trakten beslöt
nationalparken 1974 att uppmuntra uppfödning av fritidshästar på olika sätt, bl a genom att
från Sovjetunionen köpa den då 5-årige arabhingsten Persik som inte bara skulle korsas med
lokala ston för att få fram just dessa fritidshästar, utan också för att producera arabiska
fullblod för distansridning. Persik själv vann de båda första Florac-ritterna och har lämnat ett
otal vinnare både i Florac-ritten och på EM- och VM-nivå. Nu har Frankrike Europas största
uppfödning av distansaraber just här. Genom att de föds upp och tränas i detta kalkrika och
steniga område blir de så starka och tåliga som krävs av distanshästar på mästerskapsnivå.
Florac-ritten utökades 1981 till 160 km (100 miles) och räknas sedan dess tillsammans med
Tevis Cup i Kalifornien och Tom Quilty i Australien som världens svåraste distansritt. 1984
fick den första gången status som EM-ritt, i fjol reds den som för-EM och nu i år som EM.
Förspel
Min väninna Britta Mellbin-Nilsson, som jag tävlat distans med på 80-talet, och jag hade
planerat vår resa till Meyrueis i Cevennerna bara som turister. Vi skulle ha kunnat sitta
bekvämt på uterestaurangerna och titta på EM-ekipagen i Meyrueis, eftersom alla skulle rida
genom stan. Men att kunna se distanshästarna i 4:e veterinärgrinden i La Citerne uppe på
Causse Méjean skulle bli grädde på moset. Första dagen gav vi oss iväg till fots för att försöka
hitta dit – det var bara att följa den välmarkerade banan. Vi hann inte så långt, för i rondellen
utanför Meyrueis fastnade vi. Där stod en tjusig staty av ett arabsto med föl, gjorda av skrot,
mest hästskor. Bredvid fanns en utställning i ord och bild av den otroliga Persik med
framstående avkommor samt bilder på tidigare vinnare av Florac-ritten. Alla vinnare var
fullblodsaraber frånsett en och annan shagyaarab och någon halvblodsarab med hög andel
arabblod.
När vi stod där kom plötsligt en stilig fransman i 60-årsåldern och började prata med oss. När
han såg våra bältesbucklor som vi vunnit i Eldric-ritter, bjöd han in oss till kvällens invigning
av utställningen. Det var Yves Richardier, fodervärd (om jag förstått det rätt) till Persik!
Förtjusta tackade vi ja och kom till partytältet någon timme senare. Där var massor med
distanshästuppfödare, t o m jordbruksministern var där och höll tal. Vi bjöds på både vin och
tilltugg och folk var väldigt vänliga mot oss; våra bältesbucklor öppnade vägen.
Nästa dag vandrade vi till La Citerne längs tävlingsleden. Först gick det uppåt i sicksack längs
den branta bergväggen. Stigen bestod av kantiga, knöliga stenar från makadamstorlek till flera
decimeter, alltså terräng som vi svenskar inte skulle drömma om att galoppera eller ens rida
på! Väl uppe på Causse Méjean planade marken ut och blev också mindre stenig. Nere i en
svacka låg La Citerne med två stora splitternya stall och ridhus, mitt i ingenting! På ett stort
fält hade man förberett ett rastområde med fållor, en för varje land. Fållorna var på
tävlingsdagen markerade med landsflaggor. Vid själva veterinärgrinden stod toppiga tält som
gav skugga vid undersökningen och sex banor var markerade på ridbanan så att man kunde
trava upp flera hästar samtidigt. I det blivande restaurangtältet var det full aktivitet. Där skulle
man sen servera flerrättersmiddag med vin. Araberna – människorna – hade dock ett eget tält;
det är ju ofta prinsar och shejker som tävlar och de vill helst vara för sig själva.
Det blåste hårt och vi sökte lä vid stallet där ägarna till anläggningen, Beatrice och Eric
Daniau, kom fram till oss. Vi berättade varför vi var där och snart var hela släkten där och
pratade med oss. Det fanns 50 distansaraber på gården! 50!!! Flera fölston. Alla var utspridda
på caussen, en del var uppstallade på vintern medan andra levde ute året om, i skydd från
vinden bara av sänkorna. De araber vi tittade på närmast stallen var stora, ca 1.60, rak
huvudprofil, stora öron, lång hals, markerad manke, enormt djup i bålen, rejäla torra ben,
välskodda hovar med helt släta hovväggar, inga foderränder, perfekt hull, vältränade.
EM 2011
I år flyttades start och mål till Ispagnac och var som ritt öppen även för icke-europeer. Utöver
veterinärkontroll före och efter ritten fanns som alltid på en 160 km ritt fem
veterinärkontroller vet gates eller grindar. I de första tre var det 40 min obligatorisk paus efter
genomgången kontroll, i de två sista 50 min plus reinspection 15 min före start. Förra året
startade 171 ekipage, i år ca 90. En hel del hästar klarade inte förbesiktningen. Starten var kl
4.30 i kolmörker. I en så här svåråtkomlig ritt fanns det bestämda ställen där ekipagens
grooms kunde komma till. Däremellan fick man nöja sig med stora vattenkar. Efter 2:a vet
grinden sållades agnarna från vetet på den branta vägen ända upp till Mont Aigoual 1 567 m,
högsta berget.
När man kom till ”vår” vet grind hade man avverkat nästan 110 km. De första ekipagen
beräknades komma 12.30 och spänningen steg bland de ca 200 åskådarna redan vid 12-tiden.
Vid ankomstplatsen stod hinkar i alla storlekar uppradade och i god tid hällde man i massor
med is i vattnet. Så dök den första ryttaren – från UAE - upp i silhuett över sluttningen, i lugn
vägvinnande galopp. Ankomst 12.20. Genast störtade sig groomarna över hästen, av med
sadeln och på med isvatten över hela hästen utom på huvudet, hink på hink, sen in i vet
grinden för kontroll. Hela proceduren tog ca 5 minuter! Britta och jag satt på första parkett i
sten-grus-grässlänten och kollade hur hästarna rörde sig. I början försökte jag hålla koll
åtminstone på numren – vi hade inga startlistor - men halvtimmen efter den första hästen kom
så många i en strid följd att det var omöjligt. Det som var fascinerande att se, var att
åtminstone de 30 första hästarna rörde sig så lätt och spänstigt och ofta var väldigt lika i typ –
som dem vi tidigare sett vid denna anlägging. Det såg ut som om de flesta hästar gick in i
grinden väldigt fort och jag tror inte någon åkte ut p g a hög puls. Alla hade pulsmätare kring
hästens hals. Däremot såg vi några som inte gick rent och några hästar fick inte fortsätta. De
hästar som kom mycket senare på dan, verkade lite mera trötta; de hade ju också varit ute på
banan längre tid.
En timme efter första hästen kom Annelie Eriksson på Dahle. Hon pulsade också in snabbt
och hade inga problem i grinden och hästen kunde sen äta i lugn och ro och pysslades om av
groomar och lagveterinärerna. Svenskarna hade faktiskt två veterinärer, en svensk Ylva
Nelson, som själv haft ett förflutet som distansryttare och en vecka tidigare ridit banan på fyra
dar, samt italienarnas veterinär som dessutom kunde sko, om det behövdes. Efter ytterligare
en halvtimme kom Frida Ekström på Zinner, också med fräsch häst. Hon hade åkt ut vid
denna grind året innan på för-EM och tog det därför lite lugnare, fast besluten att i år bli
godkänd. Tyvärr hade inte Sverige med flera än dessa två ryttare och det var verkligen tråkigt.
Desto viktigare att dessa båda skulle komma i mål och godkännas. Vi vinkade av ryttarna och
groomarna som skyndade iväg till nästa mötesplats och sen började vi traska de åtta km
tillbaka till Meyrueis, men då hade alla ekipage kommit till La Citerne, så vi behövde inte
trängas med ryttarna på de bitvis smala stigarna. Bland groomarna kände jag Marianne
Eriksson som här hemma är distansdomare och nästan bor granne med mig, och Gits
Johansson från Skövde som under många år arrangerat Karolinerritten. De hade tidigare kört
ca 70 mil för att rekognosera banan och skulle tävlingsdagen vara tvungna att köra över 30
mil.
Eftersom vi inte hade någon bil kunde vi inte ta oss till Ispagnac. Först nästa dag fick vi veta
att Anneli kommit 10:a och Frida på 23:e plats i EM! En otrolig prestation på denna ytterst
krävande bana.
Vinnare av själva ritten blev Ali Khalfan Al Jahouri på Kalifa, UAE, som lett från start till
mål. Hans ridtid var 8.38.10! Genomsnittstid 18.48. Vann EM gjorde spanjorskan Maria
Alvarez på Nobby, 8.45.05, genomsnittstid 18.24, tätt följd av tyskan Sabrina Arnold på Beau
och på tredje plats fransmannen Pierre Fleury på Kergot. Anneli hade en ridtid på 9.54.06,
snittstid 16.12 och Frida red på 10.54.29, snittstid 14.63. Genomförandeprocenten var 46,
vilket är en hög siffra för EM och VM.
Jag var verkligen full av beundran för våra svenska ryttare!
Och vilka priser! 1:a pris var ett 1-årigt arabsto, men best condition som är mera prestigefyllt,
var ett 2-årigt arabsto och en Gaston Mercier-sadel. Gaston Mercier vann på sin tid Florac
flera gånger. Men vem som fick best condition-priset har jag inte fått veta ännu.
Även om vi bara såg hästarna vid La Citerne var det en fantastisk upplevelse att få göra det.
Den som vill kan gå in på www.160florac.com så går det att se filmer från tidigare Floracritter och få massor av information. Bara det är häftigt nog!
Sylvi Linnaeus