Transcript Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den

Slovo. Journal of Slavic Languages, Literatures and Cultures
No. 55, 2014, pp. 47–59
ISSN 2001–7395
”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer
av Ivan den förskräcklige
Per-Arne Bodin
Slaviska institutionen, Stockholms universitet
[email protected]
Abstract. “The Mysterious Horror in These Eyes”: On Representations of Ivan the
Terrible
On March 6, 2014 the final judgment was issued in a strange and for the Russian cultural history very
interesting lawsuit. The Russian dancer Pavel Dmitričenko had then admitted that he was behind the
sulphuric acid attack on 17 January 2013 against Sergei Filin, artistic director of the Bolšoj Theatre's
ballet. He was sentenced to five and a half years in prison. At that time Dmitričenko danced the lead
role in the ballet "Ivan the Terrible", with music taken from various compositions of Sergei Prokof’ev
and choreography by Jurij Grigorovič. In the article the theme violence in relation to Ivan the Terrible
is studied as manifested in different arts and between arts with the focus on the ballet and Repin’s
painting “Ivan the terrible and his son”. Texts of Maksimilian Vološin, Selma Lagerlöf and Dmitrij
Prigov are also used. The article demonstrates a complicated interrelation between “real” and
mediated violence.
Figur 1. Repins målning. Källa:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/6c/REPIN_Ivan_Terrible%26Ivan.jpg?uselang=sv,
2014-11-20
Den sjätte mars 2014 föll den slutgiltiga domen i en märklig och för den ryska
kulturhistorien mycket intressant rättsprocess. Den ryske dansaren Pavel Dmitričenko
47
Per-Arne Bodin
hade då erkänt att han legat bakom svavelsyreattacken den 17 januari 2013 mot Sergej
Filin, den konstnärlige ledaren för Bolsjojteaterns balett. Han dömdes till fem och ett
halvt års fängelse.1 Dmitričenko hade lejt en yrkesförbrytare som skulle misshandla
Filin men menade att denne sedan hade gått för långt. Vid tidpunkten dansade
Dmitričenko huvudrollen i baletten ”Ivan den förskräcklige”, med musik hämtad från
olika kompositioner av Sergej Prokof’ev och koreografi av Jurij Grigorovič (Prigovor
2014). Baletten ger en positiv bild av tsaren som modigt kämpar mot bojarerna som
intrigerar mot honom.
Ivan den förskräcklige är en av de mest kontroversiella gestalterna i den ryska
historien. Han var Rysslands förste krönte tsar, som regerade på 1500-talet under mer
än fyrtio år och lämnade efter sig ett starkare och mera enat Ryssland. Samtidigt är han
den ryska historiens demon, som utövade ett skräckvälde med sitt livgarde, med sina
opričniki. Han förödde Novgorod och lät mörda kyrkans överhuvud, metropoliten
Filipp, liksom senare sin son tsarevitj även han med namnet Ivan. Omständigheterna
kring dråpet på sonen är kända genom den ryske 1700-talshistorikern Nikolaj
Karamzins beskrivning, men framför allt genom vandrarkonstnären Il’ja Repins
målning.
Il’ja Repin målade sitt konstverk ”Ivan den förskräcklige och hans son 16 november
1581” mellan åren 1883 och 1885. Inspirationen hade han, enligt egen utsago, fått från
ett musikstycke av Rimskij-Korsakov med österländskt sagomotiv, ”Hämnden”, och
han skrev i en anteckning att han ville återskapa stämningen från detta musikstycke
(Ljaskovskaja 1962:187-188). Som en annan inspirationskälla talade konstnären själv
om mordet på Aleksandr II, som skedde 1881. Det gäller alltså våld och makt i rysk
historia.2
Ivan mördade sin son i ett vredesutbrott som, enligt Karamzin, utlösts av att tsaren
misstänkte att sonen stod på bojarernas sida och ville avsätta honom. (Karamzin 2005:
156-157) Karamzin hade i sin tur kunnat få denna berättelse från den italienske 1500talsjesuiten och diplomaten Antonio Possevino (Possevino 1977:36-38). Denne anger
dock ett annat motiv för mordet (eller dråpet), nämligen att tsaren hade brusat upp mot
tsarevitjs gemål för att hon var opassande klädd. Hon var gravid och gemaken i Kreml
var kraftigt uppvärmda. Hon tog därför av sig sitt skärp och tsaren hade blivit ursinnig
över hennes opassande klädsel. Hon klagade då för sin man, som ställde till med ett
uppträde som slutade med att Ivan slog ihjäl honom med sin stav. Tavlan skildrar
ögonblicket efter dådet, då tsaren ångrar sin handling och håller den döende tsarevitj i
sin famn. I berättelserna om tsaren beskrivs ofta hur han intensivt ångrar sina dåd och
ber för dem som han mördat eller låtit avrätta. Säkert är att tsaren bad för sina offer
1
Sud otmenil prigovor Dmitričenko po delu o napadenii na Filina. 2014. http://www.metronews.ru/novosti/sudizmenil-prigovor-dmitrichenko-po-delu-o-napadenii-na-filina/Tponcf---P9XTFjbYFOAg/. 2014-06-24.
2
Allmänt om målningen och dennas bakgrund: Goodwin 2007: 112-122. On Blood, Scandal, Renunciation and
Russian History: Ilya Repin’s “Ivan the Terrible and his Son Ivan”. Marcus Levitt and Tatyana Novikov (eds.)
Violence in Russian Literature and Culture, Madison: University of Wisconsin Press.
48
”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den förskräcklige
och en minnesbok finns bevarad med alla namnen på de mördade. Tsaren använde den
i sina böner över sina egna offer. Tjarevitj finns över huvud taget inte i denna långa
lista.
Tavlan uppfattades genast som kritisk mot det ryska enväldet och förbjöds i förstone
för visning av censuren. Den köptes av Pavel Tret’jakov, grundaren av det stora
konstgalleriet, som fortfarande bär hans namn och där tavlan hänger än idag. I Repins
målning framträder Ivans galenskap tydligt, särskilt i det vansinniga uttrycket i hans
ögon. Den absoluta makten förenas med den absoluta galenskapen.
1. Abram Balašovs attentat mot målningen
I januari 1913 utsattes tavlan för ett attentat. Det skedde samtidigt som
Romanovdynastin firade sitt trehundraårsjubileum. En ung man, Abram Balašov, kom
till museet, gick fram till Repins målning, tog fram en kniv och gjorde tre långa hugg i
duken och utropade: ”Det är tillräckligt med blod” eller något liknande (Fomin 2007).
Olika sagespersoner har nedtecknat olika varianter av repliken. Ryssland hade just
genomlevt ett krig, ett revolutionsförsök, en period av terror och repression. Balašov
ville alltså bekämpa våldet i sitt hemland genom att angripa ett konstverk som visar
våldet. Han menade i senare förhör att knivstötarna skulle minska familjeosämjan i
hans eget liv. Huggen var riktade mot självhärskardömet, men de hade för honom även
en familjeterapeutisk funktion. De var kanske riktade mot hans egen far. Repin
försökte själv reparera skadan när han strax efter dådet anlände till museet. Han
målade över den i en helt annan stil än han hade haft trettio år tidigare: i mycket
ljusare färger. Museets restauratör, den kände konsthistorikern och konstnären Igor’
Grabar’, tog emellertid bort Repins övermålning och lyckades återställa tavlan i
ursprungligt skick. Repin hade inte längre makten över sin egen målning och Grabar’
tycks ha sett Repins övermålning som ännu en åverkan på konstverket (Grabar’ 1963:
270-271).
Attentatet mot målningen väckte en omfattande debatt i Ryssland om konstens
väsen. Frågan om konstverkets materialitet (de tre huggen i duken) förvandlades till ett
estetiskt och maktkritiskt spörsmål. Poeten Maksimilian Vološin höll strax efter
händelsen ett mot målningen mycket kritiskt föredrag vari han menade att detta
konstverk uppammade våld. Det var inte Balašov som skulle be om förlåtelse utan
Repin själv som skulle göra det. Han hävdade vidare att Repins målning var ett tidigt
exempel på en ny estetik som inte var realistisk utan enbart intresserad av att framkalla
skräck hos betraktaren. Mängden av blod var onaturlig med tanke på arten av skada
som tillfogats tsarevitj, och sådana stora ögon som Repin målat på Ivan kunde inte
finnas i verkligheten. Om en konstnär likt Repin övergav realismen för
skräckeffektens skull kunde detta till och med leda till att betraktaren blev galen,
menade poeten. Vološin anklagar Repin för att vara både naturalist och expressionist.
Han jämför hans konst med den expressionistiske författaren Leonid Andreevs verk
49
Per-Arne Bodin
som var mycket i ropet vid denna tid och som skildrade krig, terrorism och
sinnessjukdom på ett sätt som påminner om senare tiders skräckfilm. Balašovs
reaktion var psykologiskt motiverad och egentligen adekvat (Vološin 2005:307-362).
Vološins inlägg gällde förhållandet mellan konst och galenskap som hade med
tidsandan att göra. Repin var själv med på föreläsningen och försökte försvara sig. Han
hävdade nog helt grundlöst att futuristerna låg bakom attentatet och hade betalat
Balašov för att utföra det.
Vološin hade rätt i att blodet varit viktigt för Repin. I sina memoarer uppfattar han
sin målning mot bakgrund av mordet på tsaren Aleksandr II 1881, samma år som han
fick idén till målningen. Det fanns också en mera cynisk bakgrund. Efter en resa i
Västeuropa hade Repin förstått att blod gick hem som konstnärligt motiv. Blodet var
en del av tidens upplevelsekultur och konstverket hade kanske samma dragningskraft
som dåtidens panoptikon eller skräckkabinett.
Olyckor, personer som är levande döda, mord och blod /…/ har en tilldragande kraft. Under denna tid
visades blodiga målningar i stort antal på utställningar i Europa. Och jag smittades nog också av
denna blodtörst, och så fort jag kommit hem tog jag mig an den blodiga scenen med Ivan den
förskräcklige och hans son. Och den blodiga tavlan hade stor framgång. (Repin 1961:292)
Несчастья, живая смерть, убийства и кровь составляют /…/ влекущую к себе силу/…/ В то
время на всех выставках Европы в большом количестве выставлялись кровавые картины. И я,
заразившись, вероятно, этой кровавостью, по приезде домой, сейчас же принялся за кровавую
сцену Иван Грозный с сыном. И картина крови имела большой успех.
Balašov kom från en gammaltroende köpmannafamilj och hans far liksom han själv
målade ikoner. Denna konservativa grupp inom den ortodoxa kyrkan var mycket
kritisk mot tsarmakten. De gammaltroende fanns som en folklig dissidentrörelse i det
gamla Ryssland. Balašovs handling kan alltså också ses ifrån ikonmåleriets praktik:
det gäller att avlägsna ögonen på en kättersk ikon. Det förefaller också som om det
verkligen var detta som han önskade åstadkomma, men han misslyckades. Han
missade ögonen, tavlan blev restaurerad och Ivan stirrar nu lika mycket som tidigare
på sina betraktare.
De ryska futuristerna deltog också i debatten. I ett av deras manifest från denna
tid, ”Marsianernas trumpet”, ”Труба Марсиан”, heter det att Balašovs knivhugg var
riktade mot den gamla konsten och mot självhärskardömet: ”Var modigare! Bort med
gårdagens beniga händer, må de förfärliga pupillerna slitas loss av Balašovs hugg.”,
”Смелее! Прочь костлявые руки вчера, перед ударом Балашова пусть будут
искромсаны ужасные зрачки” (Chlebnikov 1986:603). Knivhuggen i tavlan blev en
såväl politisk som estetisk, ja rent av religiös handling.
50
”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den förskräcklige
Figur 2. Repins målning efter Balajsovs hugg. Källa:
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Repin_groznuy_vandalizm.gif?uselang=sv, 2014-11-20
2. Ivan den förskräcklige i kulturhistorien
På Svenska Akademiens högtidssammanträde 1926 höll Selma Lagerlöf ett föredrag
om en resa hon gjorde till Ryssland 1912. Hon ägnar stort utrymme åt ett besök på
Tretjakovgalleriet och Repins målning av Ivan den förskräcklige. Selma Lagerlöf
beskriver tavlan och fortsätter med att berätta att Ivans ögon fortsatte förfölja henne
långt efter att hon lämnat galleriet:
Så där tedde sig tavlan vid första påseendet, just som en vanlig historiemålning. Men så kom jag att
betrakta Ivan den förskräckliges ögon. De voro grumliga, lystna, fulla av vansinne. Det var inte
ögonen av en människa utan av en tiger, en varulv. Och sedan jag hade sett in i ögonen, förstod jag,
att mördaren ännu mitt i sin sorg erfor en hemsk njutning av att se blodet, som kvällde fram ur såren,
och bevittna livets utslocknande.
Dessa ögons gåtfulla hemskhet kvarhöll mig länge. Det var grymheten, denna besynnerliga
mänskliga förmåga att finna njutning vid åsynen av lidande och blod, som återspeglades i dem.
(Lagerlöf 1945:53-54)
Författarinnan berättar vidare att hon i en tidning läst om Balašovs dåd och nämner att
det just var Ivans ögon på tavlan som tvingade fram hans handling:
Men några år senare fick jag läsa i en tidning, att Repintavlan hade varit utsatt för skadegörelse. Tsar
Ivans ögon hade blivit utstungna. Gärningsmannen hade blivit upptäckt och fasttagen, och han hade
förklarat, att anblicken av ögonen pinade honom så oerhört, att han hade känt sig tvungen att förstöra
dem. (Lagerlöf 1945:54)
Selma Lagerlöf avslutar sitt föredrag med att säga att dessa ögon för henne varit ett
varsel om Lenins kommande revolution med all dess blodsutgjutelse. Lagerlöfs
berättelse innehåller inte bara en beskrivning av konstverket utan också en återgivning
av dess intryck och verkan på betraktaren. Den är en ekfras. Selma Lagerlöf och
konstvandalen Balašov är eniga om det skrämmande i Ivans ögon och att dessa
symboliserar självhärskardömets Ryssland.
51
Per-Arne Bodin
Under några år strax före andra världskriget försökte Stalin lansera Ivan den
förskräcklige som en positiv hjälte i den ryska historien. Han uppmuntrade Sergej
Eisenstein i dennes arbete med en film om tsaren. Eisenstein visar Ivan som både
vettvilling och mäktig härskare värd all aktning och filmen börjar med en text som
hyllar tsaren för att sedan på flera sätt fördjupa ett psykologiskt porträtt av denne:
Filmen handlar om den man som på 1500-talet först enade vårt land.
Om storfursten av Moskva
som av skilda stridande och självständiga fursteriken
skapade en mäktig enhetsstat.
Om överbefälhavaren som spred vårt fosterlands militära ära till öst och till väst.
Om härskaren som, för att åstadkomma dessa stora uppgifter, först antog kronan och titeln Tsar av
3
hela Rus.
Filmen satte stopp långt tidigare i historien än vid det påstådda mordet. Repins
målning finns inte närvarande i filmen utom kanske i Ivan-gestaltens enorma ögon
som direkt torde hänvisa till Repin. Stalin tog emot Eisenstein och diskuterade Ivan
den förskräcklige med honom. Stalin såg både den politiska styrkan hos Ivan och
dennes våldsutövning och menade att denne skulle ha varit ännu mera beslutsam i sin
kamp mot bojarerna (Stalin 2012). På ryska betyder hans tillnamn, ”groznyj” just ”den
hotfulle”. Stalin förordnade att man skulle ta bort Repins målning som illustration i de
sovjetiska barnens skolböcker i historia. Målningen är betydelsebärande också in
absentia.
Långt senare på 1980-talet skriver den ryske konceptualistpoeten Dmitrij Prigov en
dikt om Repins målning. Prigov ägnade ett helt konstnärsliv åt att göra upp med
auktoritärt och totalitärt tänkande. I denna dikt skildras ett barn som vid besök på
Tretjakovgalleriet förhäxas av målningen. Barnet dras till slut in i tavlan av Ivans blick
och Ivans arm. Precis som hos Selma Lagerlöf är det fråga om självhärskarens ögon.
Prigovs dikt uttrycker samma reaktion inför målningen som Selma Lagerlöf:
Han går nära, stelnar till,
blir rädd, vill fly, men det är för sent
för sent
3
Citeras från Gourov. 2014. ”Stalinist Visions of Empire: Sergei Eisenstein’s Ivan The Terrible, Part I”, Strife
Journal, Issue 3, Trinity Term. 9.
52
”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den förskräcklige
och han stirrar med sitt öga på ögat (R. Khodel' 2002:28)
Подходит близко, замирает
Пугается, хочет бежать, но поздно
Поздно
И глазом в глаз упирается
Regissören Pavel Lungin gjorde 2009 en film ”Tsaren”, som visade Ivans grymhet på
ett mycket plågsamt sätt. Handlingen byggs upp på förhållandet mellan tsaren och
metropoliten Filipp, som försökte kritisera tsaren för hans grymhet. I recensionerna av
filmen påminde man om Repins målning. De ryska nationalisterna kallade filmen för
en paskill riktad mot tsaren. En kommentator menade att Lungins film var en levande
tablå gjord med utgångspunkt i Repins förljugna målning. Den är gjord för att
tillfredsställa väst, och förr eller senare kommer Lungin och Mamonov, som spelade
huvudrollen, att bli bannlysta av kyrkan för sin film. Filmen visades i Duman före
premiären och diskuterades där livligt. Filmen fick betydelse för hela det officiella
Ryssland.
Figur 3. Petr Mamonov under inspelning av filmen «Tsaren».
Källa: http://www.eg.ru/daily/cadr/25092/, 2014-11-20
Michail Bulgakov författade en komedi, ja, närmast en fars med Ivan-motiv, ”Ivan
Vasil’evič”. Den är framför allt känd genom en filmatisering med titeln Ivan
Vasil’evič byter yrke” som gjordes under Brežnevtiden 1973. Här är det inte som i
hans mästerverk Mästaren och Margarita djävulen som kommer till det sovjetiska
Moskva utan Ivan den förskräcklige, som med hjälp av en tidsmaskin hamnar där.
Detta innebär stora förvecklingar. Han förvånar sig över bland annat det elektriska
53
Per-Arne Bodin
ljuset och en bandspelare men betraktar också Repins målning som finns som
reproduktion i den moderna lägenhet där han hamnat. Lager på lager läggs på varandra
ur den omfattande berättelsen i den ryska kulturhistorien om Ivan den förskräcklige
och om Repins målning.
Figur 4. Skärmdump ur filmen ”Ivan Vasil’evič byter yrke”. Källa:
http://rutube.ru/video/de108b940b59e5e9d361077328ca9201/, 2014-11-20
Hos Bulgakov och i filmen finner vi två av ett fåtal exempel som gör upp med Ivan
den förskräcklige-myten med humorns hjälp. Idag sker en humoristisk uppgörelse
även på nätet med olika dubbelexponeringar eller förvrängningar av målningen, som
alltså är så välkänd att den låter sig användas på detta sätt. I nedanstående bildsvit
alluderas på alla berättelser som försöker finna alternativ till tsarevitjs död. Han
kanske bara snubblade och fadern försökte ta emot honom:
Figur 5. Källa: http://cs307503.vk.me/v307503892/826/5h9Yd9vVBp0.jpg, 2014-11-20
3. Till stöd för Ivan
En nygjord TV-film med titeln ”Porträtt utan retuschering” polemiserar i sin tur mot
Lungins film och Repins målning. Den inleds med en scen som skall visa publikens
negativa reaktion när Repins målning visades för första gången. Bland annat kan man
54
”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den förskräcklige
se en person som föreställer överprokuratorn för den heliga synoden, Konstantin
Pobedonostsev, det sena tsarväldets chefsideolog.
Figur 6. Skärmdump ur filmen ”Porträtt utan retuschering”.
Källa: http://youtu.be/chMNJUsvCXw, 2014-11-20
Det var han som såg till att tavlan först förbjöds för visning. Man ser hur
Pobedonostsev hötter med sin käpp mot tavlan, en gest som alltså potentiellt upprepar
Balašovs handling, det vill säga hans ansträngning att förstöra målningen. Därefter
följer i filmen en berättelse om tsar Ivan som en vis furste som stärker landet på olika
sätt. Han blir en gestalt av samma typ som Gustav Vasa i svensk nationell
historieskrivning. Olika dokument tas fram som visar att tsarevitj inte alls blev mördad
av sin far. Den versionen av historien tillskrivs den katolska kyrkans legat, vilket blir
ett bevis på att den är falsk. Karamzin har liksom de flesta historiker och liksom också
skolans historieböcker sedan anammat denna felaktiga berättelse. Tsarevitj dog
egentligen liksom fadern av kvicksilverförgiftning och båda blev alltså mördade av
sina motståndare, förmodligen bojarerna. En rad historiker intervjuas och alla ger ett
nästan helt entydigt positivt porträtt av tsaren. Hela denna film är alltså en uppgörelse
med Repins målning.
Under slutet av 2013 ställdes frågan om tavlan skulle tas bort från
Tretjakovgalleriets utställning av imperieförsvararna eftersom den inte visar den
historiska sanningen. De konservativa debattörerna menar att den ryske tsaren och
Ryssland förtalas av Repin. Tretjakovgalleriets chef Irina Lebedeva har tillbakavisat
kraven och påpekat att en diskussion av historien måste ske på annat sätt (Alleneva
2014).
Balettens försök att göra Ivan till en hjälte har sin motsvarighet hos olika nutida
ortodoxa extremister som vill få tsaren helgonförklarad. Extremister inom kyrkan
ledda av Petersburgs tidigare metropolit Ioann har skapat en rad hagiografiska verk där
tsaren på alla sätt framstår som ett helgon och där hans besinningslösa
våldsanvändning antingen förklaras bort som förtal, uppfattas som rättmätigt eller
förtigs. Ikoner målas föreställande tsaren med helgongloria, hymner skrivs. I en av
dem jämförs opričnikerna med änglar:
55
Per-Arne Bodin
Fröjda dig, du som skapat opričnikhirden av de trogna efter mönster av de sista tidernas himmelska
härskara. (Akafist 2014)
Figur 7. Nymålad ikon föreställande Ivan den förskräcklige.
Källa: http://www.anti-raskol.ru/pages/1244, 2014-11-20
I det ljuset måste Repins målning framstå som en profanering, och Repin fick också,
enligt dem, sitt straff. Hans högerhand började förtvina efter att han hade målat tavlan.
I den ryska konsthistoriens anekdotflora finns en rad berättelser om allt ruskigt som
hände Repins modeller. Författaren Garšin som stod modell för tsarevitj blev efter
detta vansinnig och begick självmord. Det är alltså inte bara tsaren som är
demoniserad, utan också Repins konstverk.
* Så är vi tillbaka till baletten Ivan den förskräcklige, som hade nypremiär 2012.
Koreografen Jurij Grigorovič, som skapade baletten på 1970-talet och som fortfarande
är i livet, säger i en intervju att det är skräck som han vill gestalta. Han hänvisar till
Ivans ansikte och blodet i Repins målning ”Skräcken är inte mindre tilldragande för
konstnärerna än skönhet och harmoni” (Fedorenko 2014). Det är den skräck som
Vološin menade inte hörde till verklig konst. Allusioner till Repins målning finns i en
scen som visar tsaren, tronen och staven och i vilken ett mord begås. I baletten är det
dock inte tsarevitj som mördas, utan en bojar som stämplat mot tsaren. Tsaren har här
ingen skuld. Scenen påminner alla om Repins målning, men offret är ett annat.
Baletten handlar om tsarens kamp mot bojarerna och våldet och mordet blir här
legitima medel för att rädda Ryssland. Kritikerna har här genast sett anspelningar på
Putins kamp mot oligarkerna och hans slagord om en maktvertikal, på samma sätt som
man i slutet av 1930-talet identifierade Ivan med Stalin (Kuznecova 2014).
Opričnikerna kan utan problem identifieras som militären och säkerhetspolisen som
56
”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den förskräcklige
står Putin så nära. I intervjuer och recensioner i samband med premiären appelleras till
både Repins målning och Balašovs illdåd.
Figur 8. Dmitričenko i sin roll som Ivan den förskräckligen.
Källa: http://www.itogi.ru/kultura/2013/11/188069.html, 2014-11-20
Dmitričenko går ut ur sin roll och ut från scenen och utför ett våldsdåd av det slag som
förväntas av Ivan. Konstverket får kraft att tränga in i verkligheten och förvandlas till
verklighet. Detta sker såväl hos Balašov för hundra år sedan som hos Dmitričenko
2013. Det gäller inte bara en tsar som utövar makt över sina undersåtar. Lika mycket
gäller det ett konstverk som tar makten över åskådaren respektive rollinnehavaren.
Dmitričenko identifierar sig med balettens Ivan och uppträder fullt värdigt en tyrann,
som vill blända en fiende. Det berättas, och Selma Lagerlöf återger i sin tur
berättelsen, att byggmästarna till Vasilijkatedralen fick sina ögon utstuckna av Ivan för
att de inte skulle kunna skapa flera sådana mästerverk. Dmitričenko försöker precis
som Balašov förändra konsten själv genom att använda våld: konflikten mellan honom
och balettens konstnärliga ledare tycks ha gällt vem som skulle dansa Odette-Odile i
”Svansjön”. Dmitričenko önskade att hans hustru skulle få rollen. Så säger i alla fall
ryktena på teatern.
Selma Lagerlöf likställer sig med Balasjov i dennes önskan att bli fri från Ivans
blick. Hos Prigov sugs den lille pojken in i tavlan av Ivan. Tavlan och baletten
överskrider sina gränser och deras verkan blir performativ: i det ena fallet angriper
betraktaren konstverket, i det andra begår dansaren sin rollfigurs våldshandling.
Prokof’evs arvtagare har gjort rättssak av denna användning av hans musik utan
sanktion från kompositören och efter dennes död. Allt som har med Ivan att göra tycks
leda till våld eller konflikt.
Repins målning visar också i alla dessa omvandlingar en kamp mellan olika
medier. Konstverket är så starkt att litteraturen och författarna känner sig angripna,
Vološin likaväl som Lagerlöf och Prigov. Lagerlöf försöker tänka bort målningen
genom att framkalla minnet av den stora ryska litteraturen, men förgäves. Konstverket
hade i sin tur inspirerats av ett musikstycke, men återigen är det konstverket som i
57
Per-Arne Bodin
denna kamp har övertaget.4 Verkligheten, själva materialiteten i kniven och syran eller
en totalitär stats maktutövning försöker i sin tur men utan framgång övervinna konsten
och konstverket.
Referenser
Akafist blagovernomu Carju Ioannu Groznomu http://www.ruskmir.ru/akafisty-ospasenii-rossii/akafist-blagovernomu-caryu-ioannu-groznomu/. 2014-06-30.
Allenova, Ekaterina. 2014. ”Ivan Groznyj” Repina. Uzory na temu sovremennosti
http://www.artguide.com/ru/articles/ivan-groznyi-riepina-uzory-na-tiemusovriemiennosti.html. 2014-06-30.
Chlebnikov, Velimir Vladimirovič. 1986. Tvorenija. Moskva: Sovetskij pisatel’.
Fedorenko, Elena. 2014. Jurij Grigorovitj. Ne Groznyj takoj, vremja takoe.
http://portal-kultura.ru/articles/art/yuriy-grigorovich-ne-groznyy-takoy-vremyatakoe/?print=Y&CODE=yuriy-grigorovich-ne-groznyy-takoy-vremya-takoe. 2014-06-30.
Fomin, Sergej. 2007. ”Kartina krovi”, ili Kak Il'ja Repin careviča Ivana ubival.
http://rusk.ru/st.php?idar=22511. 2014-06-30.
Goodwin, Frank J. 2007. On Blood, Scandal, Renunciation and Russian History: Ilya
Repin’s “Ivan the Terrible and his Son Ivan”. Marcus Levitt and Tatyana Novikov,
(eds.) Violence in Russian Literature and Culture, Madison: University of
Wisconsin Press. 112-122.
Gourov, N. A. 2014. ”Stalinist Visions of Empire: Sergei Eisenstein’s
Ivan The Terrible, Part I”, Strife Journal, Issue 3, Trinity Term. 7-13.
Grabar’ Igor’. 1963. Repin, t. 1, Moskva: Akademija Nauk.
Karamzin, Nikolaj Michajlovič. 2005. Istorija gosudarstva rossijskogo. Kniga 3, T. 9-12.
Moskva: OLMA-PRESS.
Khodel', R. 2002. Ėkfrasis i ”demodalizacija» vyskazyvanija”, Ėkfrasis v russkoj
literature. Pod redakciej Leonida Gellera. Moskva: MIK. 23-30.
Kuznetsova, Tat’jana. 2014. Ivan Groznyj ubivaet svoich bojar,
http://www.kommersant.ru/doc/2052160. 2014-06-30.
Lagerlöf, Selma. 1945. Från skilda tider. Efterlämnade skrifter II, Stockholm:
Bonnier.
Ljaskovskaja, O.A. 1962. I.E. Repin. Мoskva: Iskusstvo.
Mitchell, W. J. T. 1994. Picture Theory: Essays on Verbal and Visual Representation,
Chicago: The University of Chicago Press.
Prigovor Dmitričenko po delu o napadenii na Filina. 2014. Metro.
http://www.metronews.ru/novosti/sud-izmenil-prigovor-dmitrichenko-po-delu-onapadenii-na-filina/Tponcf---P9XTFjbYFOAg/. 2014-06-27.
Remnick, David. 2013. Letter from Moscow. A Scandal at the Bolshoi Ballet. The
New Yorker Digital Edition: Mar 18.
http://www.newyorker.com/magazine/2013/03/18/danse-macabre. 2014-08-11.
Repin, Ilja. 1961. Dalekoe blizkoe. Leningrad: Isskustvo.
4
Se Mitchell.1994. Picture Theory: Essays on Verbal and Visual Representation. Chicago: The University of
Chicago Press för en diskussion om konstarternas kamp genom historien.
58
”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den förskräcklige
Possevino, Antonio 1977. The Moscovia of Antonio Possevino, S.J. Pittsburgh: Univ.
Center for International Studies.
Stalin: Vy istoriju izučali? (2012) Rossijskaja gazeta 25.01.
http://www.rg.ru/2012/01/25/ivan-groznyy.html. 2014-11-05.
Vološin, Maksimilan. 2005. O Repine. Sobranie sočinenij, tom tretij, Moskva: Ėllis
Lak.
59