Transcript Visible Horse - Notable Productions

The Visible Rider™ & The Visible Horse™
- för första gången i Sverige!
INGRESS
– Vi kallar detta anatomi i rörelse, säger Susan E. Harris och Peggy Brown, två av världens kanske mest
välmeriterade instruktörer i Centrerad Ridning, om The Visible Rider och The Visible Horse. De båda
varumärkesskyddade koncepten har vid det här laget demonstrerats världen runt. I slutet av augusti fanns de för
första gången att se i Sverige, närmare bestämt på Näsbyholms Trainingcenter utanför Strängnäs.
TEXT
Koncepten går ut på att konstnären, illustratören, författaren och ridinstruktören Susan E. Harris, på en
livslevande häst målar upp skelett och muskler, anatomiskt återgivna. Därefter sätter sig tävlingsryttaren, tillika
ridinstruktören Peggy Brown, upp på hästen och rider, iförd en kroppsnära, svartvit ”skelettdräkt”. Syftet är att
synliggöra hur hästens muskler och skelett samverkar under arbete, liksom hur ryttarens skelett rör sig på
hästryggen i olika gångarter.
Attraktionen gavs i samband med en fyra dagar lång vidareutbildning i Centrerad Ridning för ett tjugotal CRinstruktörer från Sverige, Finland och Tyskland. På Näsbyholms Trainingcenter hade CR-instruktören Toini
Pettersson på en och samma gång lyckats samla tre av världens mest välmeriterade instruktörer i Centrerad
Ridning: förutom Susan E. Harris, från Cortland, New York och Peggy Brown från Toledo, även Lotta Månsson
från Sverige. Alla tre är instruktörer på nivå 4 (av fyra möjliga), liksom lärjungar till den centrerade ridningens
”Grand Old Lady” och tillika grundare, den numera smått legendariska Sally Swift. Susan E Harris och Peggy
Brown utbildar idag instruktörer, tränare, domare och ryttare i alla discipliner över hela världen.
Förberedelser
Flera timmar innan The Visible Horse ska presenteras för öppen publik sätter Susan igång att tillsammans med
instruktörseleverna måla upp skelett och muskler på lipizzanern Neapolitano Cilvano. Först målas skelettet på
höger sida och sen de viktigaste musklerna på vänster sida (eftersom det handlar om drygt 150 muskler får inte
alla plats, dessutom ligger de i lager på lager!).
Man använder samma slags färgpennor som barn använder vid så kallad kroppsmålning. Dessa fungerar utmärkt
så länge man inte går ut i regnet eller arbetar hästen svettig för då rinner hela härligheten av i ett nafs.
– Från början hade vi en annan typ av färgpennor, men då krackelerade färgen så fort den hade torkat. Den gick
helt enkelt inte att använda på en häst som rörde sig, och då föll ju liksom idén, berättar Peggy Brown.
Första gången The Visible Horse skulle demonstreras var på en stor amerikansk hästexpo för elva år sedan.
– Då var jag nervös, berättar Susan, som under sin skoltid till sin lärares stora förtvivlan ägnade de flesta av
mattelektionerna åt att rita hästar. Rita hästens olika delar kunde hon alltså, men för att få det anatomiskt korrekt
tog hon vid den första demonstrationen hjälp av en veterinär, en massageterapeut och en professor i hästanatomi.
Idag har hon gjort det så många gånger att hon utan problem, på fri hand och utan förlaga, snabbt kan dra upp
konturerna av muskel efter muskel. Instruktörseleverna får därefter färglägga musklerna och Susan går samtidigt
igenom var de fäster och hur de fungerar.
– En trapetziusmuskel som är välutvecklad framför bogbladet men insjunken bakom visar att hästen har något
slags problem med sina bakben, den skjuter inte på som den ska varför den istället så att säga ”drar” sig fram
med frambenen. Men muskelbilden kan även tyda på att en dåligt tillpassad sadel, förklarar Susan.
– Och en välutvecklad tricepsmuskel visar att hästen används mycket för galopparbete eller hoppning, men
muskelmassan kan även vara rent genetisk som hos quarters och vissa arbetshästar.
Cilvano för sin del får beröm av Susan för sin välutvecklade rhomboideusmuskel (som från toppen av bogbladet
löper utmed mankammen).
– Den visar att han arbetar rätt med sin hals och nacke, förklarar hon.
Den nioårige valacken tar berömmet med ro och står alldeles stilla och tycks njuta av den lätta massagen från
strykandet med målarpennorna. Först när han efter flera timmar är färdigmålad och alla börjar ägna sig åt andra
saker börjar han gnägga och undra vart uppmärksamheten tog vägen.
The Visible Horse
Så är det dags att möta publiken. Cilvano leds in i ridhuset och runt ett antal varv på volten så att alla kan
fotografera, beundra och begrunda hans kroppsmålningar. Därefter ställer Peggy upp honom med skelettsidan
mot publiken. Susan går lugnt och metodiskt igenom skelettets olika delar och funktioner, från kraniet till
svanskotorna. Hon talar klart och tydligt och är lätt att förstå när hon visar hur lika hästens och människans (och
för den delen alla däggdjurs) skelett är. Skelettdelarna är i princip desamma även om de har utvecklats lite olika,
är olika stora och i vissa fall (som t.ex. ryggkotorna) olika många. Den största skillnaden mot människan är att
hästen inte har något nyckelben som förbinder dess framben med resten av kroppen. Men egentligen är det fel att
kalla det framben. Hästen går faktiskt på sina ”armar” precis som vi gjorde en gång i tiden. Hästens ”framknän”
är ju inte alls några ”knän” i egentlig mening (där finns t.ex. inga knäskålar som i bakknäna).
– Framknäna motsvarar helt enkelt våra handleder – eller karpalleder (från latinets carpus) som de också kallas,
berättar Susan.
När det gäller rörelseförmågan finns dock en hel del skillnader mellan häst och människa. En häst kan ju som
bekant inte slänga ut sina armar nittio grader från kroppen. Hästens armar är ju framför allt till för att svingas
fram och tillbaka i längsgående riktning även om de (tack vare att bogleden är en kulled) också klarar vissa
sidförande rörelser.)
Susan beskriver kraniets betydelse för balansen. Hästen balanserar hela sin kropp med hjälp av huvudet och
halsen när den går. Genom att växelvis höja och böja och sänka och sträcka hals och nacke kan hästen justera
tyngdpunkten så att frambenen placeras under densamma vid isättningen (med andra ord: när vi med våra olika
”hjälper” fixerar hästens huvud och hals hindrar vi den att själv hitta sin naturliga hållning och balans, varför den
istället måste ta till muskelstyrka, dvs. konstant gå och spänna sig för att hålla balansen!)
Susan och Peggy förklarar vidare ryggradens uppbyggnad och att en ryttare faktiskt inte sitter på ryggkotornas
tornutskott (som många hävdar är fallet vid barbackaridning och ridning med bomlös sadel), utan på övre delen
av hästens revben. Hästens tornutskott befinner sig mittemellan ryttarens sittben medan dess revben tar upp vikt
från insidan av ryttarens lår – förutsatt att ryttaren sitter rätt och är i balans vill säga!
– Ländryggen har inga revben utan hänger så att säga ”fritt” och får därför absolut inte bära vikt, förklarar Susan
(det är bl.a. därför det är olämpligt med för långa sadlar eller en sadel som ligger så långt bak att den hamnar
över ländryggen).
Efter genomgången av skelettet ber Peggy Cilvano att gå ut på en volt för att återigen visa hur hans skelett rör sig
och förändras i de olika gångarterna. Därefter ber man honom att stanna och vända upp sin ”muskelsida” mot
publiken.Nu övergår Susan till att beskriva hur musklerna samverkar med skelettet. Hon börjar med halsen.
Musklerna ovanför halskotorna höjer huvudet medan de nedanför sänker. De som ligger vid sidan av böjer
halsen och tillsammans kan musklerna samverka för att vrida halsen. Hon beskriver den muskel som förbinder
tungbenet med frambenen och ber oss betänka vad ett alltför stort tryck på tungan därmed kan innebära för
hästens förmåga att använda sina framben. Hon demonstrerar den långa brachiocephalicusmuskeln som går
mellan hästens nacke och dess överarm och som är avgörande för hästens förmåga att lyfta upp frambenen.
Håller man in hästen för mycket inför ett hinder sätter man denna muskel ur spel, säger hon.
På detta sätt beskriver Susan del för del vilka muskler som är involverade när hästen t.ex. ska lyfta ett framben,
föra det framåt, sätta ner det, rulla över och så vidare. Hon går igenom muskulaturen hela vägen från framdelen,
över rygg- och magmuskulatur till bakbenen. När hon kommer till ryggmuskulaturen tar hon upp ett annat
vanligt missförstånd: nämligen detta att hästen när den går i samlad form skulle använda sina ryggmuskler. I
själva verket är det först och främst magmusklerna som då jobbar. Uttrycket att hästen ”jobbar med ryggen”
betyder egentligen att det är magmusklerna som drar ihop den relativt stela ryggraden, som när man spänner en
pilbåge, vilket får ryggen att runda sig uppåt (jfr vad som händer med din egen ryggrad när du gör sit-ups!)
– Målet med The Visible Horse är att skapa förståelse för hur musklerna fungerar ihop, för vad som krävs av
olika muskler för att kunna utföra en sann samling, säger Peggy, som idag även har utvecklat en metod att
överföra den centrerade ridningens principer till körningen(!).
The Visible Rider
Efter pausen har Peggy bytt om till en kroppsnära ”skelettdräkt” och rider nu runt på Cilvano. Vi så kommit fram
till vad som kanske framför allt skiljer den centrerade ridningen från andra ridläror, nämligen fokuseringen på
ryttaren. Inom den centrerade ridningen fokuserar man till 80% på ryttaren och bara till 20% på hästen.
– Vanliga ridinstruktörer fokuserar på hästen och glömmer oftast ryttaren, säger Peggy.
– Istället för att se hur ryttaren egentligen sitter, andas och själv ”bär sig” försöker instruktören få ryttaren att
med allsköns ”hjälper” – dvs. inskränkningar – få hästen att bära sig och komma till samling. Men hästen kan ju
inte prestera bättre än vad ryttaren kan!
Konstellationen Susan, Peggy och Cilvano är ingen dålig kombination för att gestalta just detta. Susan med sin
gedigna kunskap inom både hästens och människans anatomi och Peggy med sin skicklighet som ryttare och
oerhörda kroppskontroll. Cilvano, som för sin del aldrig förr har agerat Visible Horse eller haft Peggy på ryggen,
är med på noterna. När Susan t.ex. talar om andningens inverkan på ridningen visar Peggy hur hon kan få honom
att sakta ner utan några andra hjälper än att göra en ordentlig utandning.
Därefter övergår de till att tala om balansen i bäckenet och bäckenets inverkan.
– Tänk på bäckenet som ett glas vin som måste balanseras, säger Susan med en av den centrerade ridningens
typiska liknelser. Och Cilvano reagerar direkt med tvekan när Peggy tippar sitt bäcken framåt (svankar ryggen)
respektive bakåt (kutar ryggen) men återtar sin lediga gång så fort hon åter sätter sig med bäckenet i lod, dvs.
med tyngdpunkten rakt över sittbenen.
Sally Swiftbegreppet Ett med hästen får verkligen sitt visuella förtydligande när Susan talar om de tre stora
fjädringarna i vår kropp som ska ta emot hästens rörelser: höftleden, knäleden och fotleden. Resten av kroppen
ska vara stabil och centrerad. Fjädringen börjar under foten. Genom att trampa ner lite för mycket i stigbygeln
illustrerar Peggy hur låsningen som då uppstår i fotleden fortplantar sig upp genom de andra lederna. Susan ber
oss också att lägga märke till hur Cilvano reagerar när Peggy sätter sitt huvud i obalans genom att titta upp, ner
och åt sidan. När Peggy drar upp sina axlar till öronen får Cilvano plötsligt en ”stolpig” gång, han stampar ner
framhovarna i marken.
För varje enstaka led som Susan ber Peggy att låsa, förmår hon göra just detta, och bara detta, så att det blir
uppenbart vad just den låsningen betyder för sitsen och därmed för Cilvanos förmåga att bära inte bara henne
utan också sig själv. Att se en god ryttare på elitnivå som så precist klarar att göra dessa små, små förändringar
och därmed bli en ”dålig” ryttare visar vilken otrolig kroppskontroll Peggy har. Själv menar hon att ”sitsen” är
ingenting mindre än allt i vår kropp som på ett eller annat sätt förenar oss med hästen, dvs. ben, bäcken, händer,
armar men också seendet, andningen och tankarna! Hennes mål är att hjälpa hästar att prestera och må bättre
genom att hjälpa deras ryttare att oavsett ålder eller kroppstyp faktiskt börja se sig själva som atleter i den
mening att de använder sin kropp på ett klokt sätt för att förbättra sin ridning, motverka skador och kunna
fortsätta rida livet ut.
Susans budskap till alla ryttare är att även om du inte rider dressyr bör du bry dig om din egen rakhet och balans
för din hästs skull! Så här skriver hon i sin bok ”Horse Gaits, Balance and Movement”:
”Alla hästar har sina egna naturliga grundrörelser. Ett föl kan gå, trava och galoppera inom ett par timmar efter
sin födsel. En häst vet hur den ska vara häst utan mänsklig hjälp. /… / När vi rider hästen ber vi den att anpassa
sig till en uppgift naturen aldrig gav den. /… / När vi rider och tränar hästar har vi ett ansvar att arbeta med deras
natur, med deras mekanik och deras naturliga rörelsemönster. /… / Detta kräver en hel del kunskap hos ryttaren,
förutom att kunna rida. /… / Låt oss aldrig glömma att en häst utan en ryttare fortfarande är en häst, medan en
ryttare utan en häst bara är en människa!
Fakta om Centrerad Ridning
Sally Swift är kvinnan bakom begreppet Centrerad Ridning. Hon föddes 1913 med ryggsjukdomen skolios. Hade
hon fötts med en frisk, rak rygg hade vi förmodligen inte haft något som kallas Centrerad Ridning idag. Från de
olika tekniker som hjälpte henne att trots sin ryggsjukdom ändå rida hämtade Sally Swift nycklarna till sin i dag
världsberömda ridmetodik. Här finns därför spår av centrerings- och grundningstekniker från orientalisk
krigskonst parad med idrottspsykologi och tekniker för att öka sin kroppsmedvetenhet och utveckla sitt mentala
bildspråk. Principerna är baserade på en kunskap om människans och hästens anatomi, balans och
rörelsemekanik, liksom på en förståelse för hur vi med vårt tänkande kan påverka vår kropp och därmed också
den kropp vi sitter på, dvs. hästen.
Så här skrev Anders Gernandt i förordet till den svenska upplagan av Sally Swifts första bok Ett med hästen:
”Denna bok är den absolut märkligaste instruktionsbok i ridning jag någonsin läst. /… / de skickliga ryttare som
skrivit ridläror och instruktioner har det mesta medfött och har aldrig ägnat en tanke åt hur delar av deras kropp
ska fungera. Sally Swift kan däremot med sitt handikapp och sin erfarenhet förklara för oss hur vi ska manövrera
våra armar och ben, höftleder och sittben m m så att samspelet mellan ryttare och häst ska fungera. Hennes
bildspråk är magnifikt, alltid logiskt och träffande. När hon talar om att armarna ska fungera som mjuka
brandslangar och att man ska inbilla sig ett segelfartygs mast rakt upp genom ens kropp och axlarna och armarna
som mastens rår, bara för att ta några exempel, tar man sig kanske först för pannan men efter en stund så klarnar
allting och man förstår liknelserna till fullo.”
Sally Swift är idag verksam i begränsad omfattning men hennes lärjungar fortsätter att sprida hennes metoder
över hela världen.
Mer info:
www.centeredriding.org
www.crsweden.se
BILDTEXTER
Lipizzanern Cilvano får beröm av Susan E. Harris för sin välutvecklade rhomboideusmuskel.
– Den visar att han arbetar rätt med sin hals och nacke, förklarar hon.