Transcript Det blå huset

Ett blått hus
Gunnar Ljunggren
26 sidor
Copyright Gunnar Ljunggren, 2014
Elisabeth
L
uften stod stilla, det doftade solvarmt trä. I dunklet under takbjälkarna gömde sig hela världen.
Afrika, Palestina, Siam, Persien, Amerika - alla prydligt upprullade på fernissade pinnar. Att få
nyckeln av fröken för att hämta en karta till klassrummet var ett hedersuppdrag. Men det krävde en
stor portion mod. Elisabeth får lov att ställa sig på tå för att kunna läsa vad som står på de utnötta
etiketterna. Längst in i en mörk vrå stavar hon sig fram till Amerikas Förenta Stater.
Försiktigt hakar hon ner kartan. Noga med att inte titta på de uppstoppade fåglarnas stirrande
ögon i glasskåpen runt henne, smyger hon ut och flyr sedan nerför trappan tillbaka till
klassrummet.
Lättad över att vara tillbaka lämnar hon över kartan till fröken som hänger upp den på en krok vid
sidan av svarta tavlan.
Kartan såg inte ut som de vanliga kartorna med krokiga gränser. Den här hade ett rutverk av stater
med fantasigeggande namn som Texas, Alaska, Indiana, Florida. Amerikas Förenta Stater.
Det var här i Matteus folkskola fröken berättat om buffelhjordar på prärien kring Missourifloden
om krokodiler i Floridas träskmarker och om de höga husen i New York. Det var här Elisabeth för
första gången sett kartan och drömmen om Amerika vaknat.
En gång skulle hon resa dit. Hon ville se de stora buffelhjordarna beta på prärien. Hon ville en
gång stå högst upp på en skyskrapa och se människor och bilar kila omkring som myror långt
under hennes fötter.
Elisabeth är yngst i familjen. Hon och hennes två år äldre syster Elin bor tillsammans med sina
föräldrar på Roslagsgatan. Den del av Stockholm som förr kallats Sibirien. Sibirien för att den låg
norrut och dessutom långt bort från Stockholms centrum. Nu hade emellertid staden vuxit. Sibirien
och Roslagsgatan tillhörde nu den nya stadsdelen Norrmalm. En stadsdel som sträckte sig ända ut
till Norrtull.
Det var fortfarande flera veckor kvar till sommarlovet. Efter en lång och kall vinter hade värmen
äntligen kommit till Stockholm. Elisabeth har för första gången fått lov att gå till skolan utan
vinterkappa. Hon har bara en tunn kofta över blusen, trekvartsstrumpor, sandaler och sin rutiga
hängselkjol. Hon ryser lite innan hon kommer ut i solskenet från den mörka trappuppgången.
Skolväskan slänger vårdslöst i handen när hon lycklig och glad kommer skuttande ner mot
Frejgatan. Utanför tobaksaffären som skyltar med tidningar från hela världen stannar hon till i
förhoppning om att få se om det finns någon tidning från Amerika.
Hon trycker näsan mot rutan. I fönstret hänger ett amerikanskt inredningsmagasin. Elisabeth
stavar sig igenom texten.
A m e r i c a n H o m e.
Det måste betyda amerikanska hem. Omslaget visar ett stort blått hus med en ett glittrande hav i
bakgrunden. Elisabeth hade aldrig tidigare sett ett blått hus. Det här var det mest underbara hus
hon kunde föreställa sig. Hon blir så gripen av bilden på det blå huset att hon måste få veta allt om
det. Den tidningen bara måste hon ha om hon så skulle få offra alla sina sparpengar. Hela dagen i
skolan tänker hon på tidningen med det blå huset. Hon till och med frågar fröken om det finns hus i
Amerika som är blå. Fröken hade inte förstått frågan. Elisabeth ställde ofta frågor om Amerika
men den här frågan förstod hon inte vad Elisabeth fått ifrån. Men visst, det fanns säkert blå hus i
Amerika. På vägen hem från skolan tar hon mod till sig och går in i tobaksaffären. Hon niger artigt
och frågar farbrorn bakom disken vad tidningen i fönstret, den med det blå huset, kostar. Sorgset
konstaterar hon att, även om hon sparade alla sina veckopengar i ett helt år skulle hon ändå inte få
råd att köpa tidningen.
Varje dag Elisabeth går till skolan stannar hon framför skyltfönstret en liten stund för att drömma
sig bort till det blå huset vid havet. Om hon blundade kunde hon höra vågorna skölja in över den
vita sandstranden. Så där, precis så där som kvinnan på altanen i den vita rottingstolen vill hon
också en gång sitta och lyssna till havet.
En morgon brister dock drömmen. Magasinet var borta. Istället hängde där ett nytt amerikanskt
magasin, House and Garden. Besviken tittar hon på det blanka omslaget med rosor i långa banor.
Inget som väckte hennes fantasi.
Dagarna före skolavslutning står tobakshandlaren i dörren och röker morgonens första cigarr när
Elisabeth går förbi, Han tycker sig känna igen flickan som stannat för att titta i hans skyltfönster
och frågar om det är något han kan stå till tjänst med. När Elisabeth med tårar i ögonen frågar
vart tidningen A m e r i c a n H o m e tagit vägen erinrar han sig att hon tidigare varit inne och
frågat vad tidningen kostade. Han lägger ifrån sig cigarren på fönsterbrädan och ber henne vänta
medan han försvinner in i butiken. När han kommer tillbaka har han magasinet i sin hand.
Framsidan är sönderriven. Det blå huset hade gått i två delar. Han räcker över det tjocka
magasinet till Elisabeth. Ville hon ha det så kunde hon få det. Han skulle i alla fall inte kunna sälja
det. Elisabeth tror inte det är sant. Hon torkar tårarna, niger och tackar medan hon ömt stoppar
ner det trasiga magasinet i sin skolväska. Drömmen om Amerika hade kommit ett steg närmare.
Med oändligt tålamod reparerar hon omslaget. A m e r i c a n H o m e blir hennes bibel. Bilder på
blommiga soffor i sagolikt stora rum med blommiga gardiner öppnade en helt ny värld så olik den
trånga lägenheten på Roslagsgatan. Amerika var den värld som hon bestämde skulle bli hennes.
I mitten på juni tre dagar efter att Elisabeth fyllt tjugoett år kom drömprinsen. Om inte ridande på
en vit springare, så i alla fall gående in i Elisabeths liv.
Bob Blomberg, En stilig ung man från Amerikas Förenta Stater. Son till Gustav Blomberg som i
början av 1900-talet utvandrat till Amerika. Gustav hade som så många andra skandinaver bosatt
sig i Minnesota. Där hade han grundat företaget Sweden Home. Ett företag specialiserat på att
bygga trähus med traditioner från Dalarna. Bob som egentligen var döpt till Robert befann sig just
nu i Sverige för att besöka sina föräldrars hembygd och på ort och ställe studera svenska trähus.
På vägen hem hade han stannat i Stockholm för att samtidigt bekanta sig med den stad hans mor
talat så varmt om ända sedan han var liten.
Sommarstockholm hade visat upp sig från sin allra vackraste sida. Hela förmiddagen hade han
promenerat kors och tvärs genom gränderna i Gamla Stan. Nu stod han på Kindstugatan och
blickade ut mot Stortorget. Utan att känna till att där fyrahundra år tidigare flutit blod mellan
kullerstenarna vandrar han lyckligt leende över torget. Går förbi Storkyrkan och stannar slutligen
vid Norrbro där håvfiskarna, till ackompanjemang av skrikande fiskmåsar, vevar upp sin
silverglittrande fångst.
Promenaden och de många intrycken hade tagit på krafterna. Kyrkklockan i Jacobs kyrka slår tolv
när han avslutar sin vandring och slår sig ner vid ett bord på Blanche café i Kungsträdgården.
Föga anade han då att han snart skulle möta sitt öde i form av en blond svensk flicka.
Elisabeth som för tillfället arbetar som servitris på Blanche går fram för att ta upp hans
beställning. När den stilige unge mannen med kraftig amerikansk brytning beställer ”en cåffe med
creme och en shrimpsmorgas” förstod hon. Här satt den hon väntat på. Nu gällde det att handla
snabbt. Hon säger åt kallskänkan att göra den största räksmörgåsen hon kan och slår upp kaffe i en
temugg. När hon sedan kommer tillbaka med brickan ställer hon ner muggen med kaffe och
assietten med den enorma smörgåsen framför Bob. Han stirrar på berget av räkor som täcker en
gigantisk brödskiva. På knagglig skolengelska beklagar Elisabeth att smörgåsen är så liten, inte
som de hon förmodade att han var van vid hemma i Amerika. Bob vänder sig mot Elisabeth. Det är
först nu han ser henne. Det blonda håret, de violblå ögonen och skrattgroparna i kinderna. Han var
förlorad.
Den räksmörgåsen var upptakten till att han blev kvar i Stockholm hela sommaren.
När hösten kom hade de förlovat sig. Året därefter lämnar Elisabeth Sverige för att fortsätta sitt liv
i Amerika som Mrs. Blomberg.
Att lämna Sverige hade inte känts svårt, men att lämna en ensam far och en syster var värre.
Det var med tungt hjärta och många tårar hon lämnat dem med löfte att snart komma tillbaka.
Men ett världskrig kom emellan.
Elin
H
on var vackrare än de flesta. I motsats till den lilla ljusa och spralliga Elisabeth var hennes
syster Elin lång, mörk och allvarlig. Hennes smaragdgröna kattlika ögon och det korpsvarta håret
gjorde henne i många mäns ögon både lockande och farlig men av grannarna i huset kallades hon
”Roslagsgatans Askunge”. Ända sedan sedan flickornas mamma dött var Elins värld fylld av
praktiska göromål. Hon var den som städade, tvättade och tog hand om allt som måste göras för att
hålla hemmet rent och snyggt. Hon var också den som med ett stort hjärta alltid tog parti för de
som var mindre och svagare. Alltid lyssnade och hade ett vänligt ord till övers för dem som hade
problem.
Med en ängels tålamod kunde hon också lyssna på Elisabeth när hon fantiserade om hur hon en
dag skulle träffa den rätta och hur han skulle ta henne med ut i den stora vida världen. Elin
lyssnade men kunde aldrig dela Elisabeths passion för det stora landet i väster även om hon i smyg
bläddrade i hennes amerikanska tidningar och magasin. Trots att Elisabeths vilda historier ibland
kunde gå Elin på nerverna så bidrog de ändå till en viss spänning i hennes annars ganska grå och
tråkiga vardag.
Visst ville hon också träffa den rätte mannen men hennes intressen var mer jordnära.
Även om hon emellanåt var uppvaktad av pojkar föll hon sällan offer för romantiska drömmar.
Den dagen Elisabeth strålande av lycka kom hem och berättade att hon skulle förlova sig med en
stilig och rik amerikan hade Elin inte blivit förvånad men ändå känt ett stygn av avund.
Inte för att det var en stilig amerikan utan för att allt gick så lekande lätt för hennes syster. Helt
obekymrad hade hon gått igenom tillvaron och alltid fått precis som hon ville.
Nu skulle skulle även hennes gamla barndomsdröm gå i uppfyllelse. Hon skulle lämna Sverige för
att fortsätta sitt liv som Mrs. Blomberg i Amerika. Med sorg i hjärtat förstod Elin att hon definitivt
förlorat sin syster. Vem skulle hon nu lyssna till och utbyta förtroenden med?
Krigets kalla vindar sveper över Europa
R
egnet sveper fram i stråk över Roslagsgatan. Gatlyktorna mellan husen gungar i vinden och
driver fram skuggor som spöken på väggen bakom Elin. Det osar från fotogenkaminen som hon
varit tvungen att tända eftersom elementen i huset knappast är ljumma.
Kristider.
Brevet och fotografierna som kom med morgonposten låg kvar i hennes knä. Hon hade läst brevet
och tittat på fotografierna ett antal gånger. Ett av fotografierna förställde Elisabeth sittande i en stor
vit korgstol på altanen utanför ett blått hus omgivet av skuggande palmer med ett blånande hav i
bakgrunden. På ett annat stod hon tillsammans med en solbränd man lutad mot en cremefärgad
cabriolet utanför samma blåa hus. Elin mindes så väl det blå huset på omslaget till en tidning
Elisabeth fått av tobakshandlaren en gång för länge sedan. Det var svårt att föreställa sig att det
kunde vara så stor skillnad på det liv Elisabet levde och det hon själv levde. Elisabeth levde i något
som verkade vara en evig sommar. Här hemma kändes det som en evig höst. Hon läser brevet om
igen och bläddrar bland fotografierna. Tårarna skymmer blicken. Hon kunde höra Elisabeths ljusa
glada röst när hon läste om huset, alla nya vänner hon fått, solen och det varma havet. Elisabeth
hade fått sitt blå hus. Precis som vanligt, utan att lyfta ett finger, hade hon fått sin dröm uppfylld.
Fjärran från de mörka moln som hopade sig över Europa, Sverige och Roslagsgatan. I slutet av
brevet hade hon i alla fall beklagat att kriget drabbat Europa. Hon förstod att det för tillfället kanske
inte var så roligt hemma i Sverige men allt skulle säkert snart bli bättre.
Elin slänger ifrån sig brev och kort.
”Kanske inte så roligt”. Vad trodde lilla dumma Elisabeth? Hon begrep inte någonting!
Elin tänder gasspisen, sätter på en kastrull med vatten för att diska upp efter gårdagens middag.
Utsikten från köksfönstret över bakgården kändes lika grå och trist som hon själv kände sig. Hon
sveper yllekoftan runt sig och går ner på gården för att tömma slaskhinken. Bredvid soptunnan
finner hon gårdagens morgontidning. I brist på annan sysselsättning tar hon med tidningen tillbaka
och sätter sig vid köksbordet. I stället för att engagera sig i första sidans svarta rubriker om
tyskarnas framryckning över hela Europa läser hon ett upprop till landets kvinnor.
Beredskapskvinnornas Centralkommitté sökte kvinnor över hela landet till diverse
beredskapsarbeten. Tillsammans med tusentals andra kvinnor var också hon friställd från sitt arbete.
Hon förbannar Hitler och alla hans generaler. Hur hon skulle försörja sig visste hon inte men efter
att ha läst artikeln och en natt full av tankar på hur hon skulle klara av framtiden anmäler hon sitt
intresse att ta plats som så kallad ”beredskapsflicka”.
Det dröjde inte mer än ett par dagar förrän en kvinna ringer och ber henne komma upp på kansliet
för en intervju. Nu gällde det. En framtid som arbetslös och beroende av det sociala eller att
fortsätta och klara sig på egen hand. På kansliet möts hon av en kvinna i Blå Stjärnans uniform.
Vitskjorta, slips och en blå stjärna på en armbindel. Hon tar Elins hand med ett kraftigt handslag
och ber henne sitta ned. När hon frågar om Elin hade erfarenhet av djurskötsel hade hon utan att
tveka svarat ja. Även om hennes erfarenheter av kor och hästar inskränkte sig till de hon träffat när
hon en gång för länge sedan tillbringat en sommar hos en klasskamrats morföräldrar på en gård
utanför Skövde. Hon hade svarat ja och det var ju ingen lögn. Fick hon bara ett jobb skulle allt
annat säkert ordna sig. Tack vare sitt självsäkra svar blev hon direkt erbjuden att genom Blå
Stjärnan utbilda sig till djurskötare. En snabbutbildning som skulle ge henne de mest elementära
kunskaper i skötsel av ett lantbruk. Hon skulle lära sig hur man mjölkar kor, hur man selar på och
kör häst och vagn, hur man hjälper en sugga som ska grisa och andra vardagliga nyttigheter.
Visserligen ytliga kunskaper med i alla fall så mycket att hon med gott samvete skulle kunna räcka
ut en hjälpande hand till den bonde som behövde avlastning.
Under utbildningen på en förläggning norr om Uppsala delar hon rum med Lisa. En flicka som
genom Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund skulle utbilda sig till Bilkårist. Lisa och hennes
kurskamrater skulle bli de första kvinnliga lastbilsförarna. Deras utbildning hade redan från början
hånats av den del män som också utbildades till lastbilsförare. Hur skulle små kvinnor kunna ratta
stora tunga lastbilar? Många tyckte till och med att kvinnor inte skulle köra bil överhuvudtaget. Lisa
och hennes kamrater blev också tråkade av de manliga utbildarna.
En eftermiddag efter de avslutat dagens utbildning sitter elever och instruktörer från både Blå
Stjärnan och Bilkåristerna samlade på marketenteriet och diskuterar kvinnors roll under de
kommande krigsåren. En av bilkåristernas instruktörer lyckas reta upp Elin riktigt ordentligt. Han
menar att kvinnornas insatser under mobiliseringen var att likställa med de tjänster pigorna gjorde
när husbonden var borta. De kunde duga till att sköta marktjänsten men inte utföra de ansvarsfulla
uppgifter som normalt sköttes av männen. Bilkörning skulle de överhuvudtaget inte syssla med. Det
kunde ju uppstå situationer där det krävdes en man för att göra en rätt bedömning. Lastbilar var
dessutom för tunga för att manövreras av kvinnfolk.
För Elin som vanligtvis var en fridens kvinna med en ängels tålamod blev den här stöddiga typens
uttalanden för mycket. Elin hade aldrig kört bil över huvud taget men nu var hon rejält förbannad.
Hon flyger upp från sin stol och ställer sig med armarna i kors över bröstet tätt inpå den dryga lilla
mansgrisen. Hon var drygt huvudet längre. Det blir tyst runt bordet. De gröna ögonen var nu svarta
när hon med farligt låg stämma så att alla skulle förstå att hon menade allvar slår vad om att hon
skulle köra lastbil bättre än honom om hon bara fick en vecka på sig.
Överraskad av hennes häftiga utfall tar han försiktigtvis ett steg tillbaka men antar ändå med en
överlägsen min utmaningen. Hon kunde fritt välja vem hon ville av de andra instruktörerna som
lärare om det nu var någon som var villig att åta sig den omöjliga uppgiften.
Redan samma kväll träffar Elin en instruktör som gillat utmaningen. De går in i garaget där
lastbilarna står uppställda i prydliga rader. Med viss möda klättrar hon upp och sätter sig på
förarplatsen i en av de stora lastbilarna. För första gången sitter hon bakom ratten på en fem ton
tung lastbil. Aldrig tidigare hade hon tänkt på att en lastbil var så stor och så hög. Hade hon tagit sig
vatten över huvudet? Hennes instruktör sätter sig bredvid henne. Elins alla sinnen är på helspänn
när han visar henne pedaler, knappar och spakar. Noggrant memorerar hon allt han säger. När han
tror hon förstått ber han henne trampa ner kopplingen och vrida om startnyckeln. Motorn startar
med ett kraftigt rytande. Elin lägger i ettan. Försiktigt släpper hon upp kopplingen och rullar lugnt
ut på övningsbanan. Från sin upphöjda position känner hon sig som hon äger hela världen. Tvåan.
Ett skutt framåt. Trean. Lite mjukare. Plötsligt går det alldeles för fort. Hon bromsar. Glömmer att
trampa ur. Motorstopp.
Elin hade mycket att lära men hon var både stark och envis. För varje kväll går det bättre och bättre.
Hennes instruktör förvånas över hennes sätt att behandla den stora bilen. Efter en vecka har de två
blivit som ett. Elin och hennes tunga Scania Vabis.
Kvällen kom då vadet skulle avgöras. På övningsfältet har man byggt upp två lika banor som de två
lastbilarna ska köra parallellt. För att göra det extra svårt ska de från startlinjen börja med att backa
mellan uppställda koner i en tjugofem meter lång zickzack bana. Sedan vända och först köra upp
med det vänstra hjulparet på en tio meter lång planka för att sedan omedelbart vända och köra till
baka med det högra hjulparet på plankan för att avslutningsvis så snabbt som möjligt ta sig tillbaka
till startpunkten. Först över mållinjen har vunnit.
Mycket folk hade samlats runt banan. Både instruktörer och elever från såväl Blå Stjärnan som
Bilkåristerna. För att tydligt poängtera att hon är kvinna har Elin, istället för den vanliga overallen,
satt på sig kjol och jacka och som pricken över i en chic liten hatt. Hon ger sin motståndare i
lastbilen bredvid ett moderligt leende innan hon sveper kjolen kring sig och kliver upp i förarhytten.
Han gör sitt bästa för att ge henne ett överlägset leende tillbaka men ser spänd och samlad ut.
En av bilkåristernas instruktörer ställer sig framför bilarna klar att ge startsignal. Båda bilarnas
motorer startar i ett moln av avgaser. Elin tar ett stadigt tag om ratten lägger i backen och väntar på
klarsignal. Domaren fäller flaggan. Elin kollar i backspeglarna ger gas och släpper upp kopplingen.
Elegant som en slalomåkare backar hon mellan raden av uppställda koner. Snabbare än någon
kunnat tänkt sig. Utan att för en sekund tappa koncentrationen vänder hon och kör upp med vänstra
hjulparet på plankan. Vänder lugnt för att i nästa sekund köra upp det högra hjulparet. För ett
ögonblick släpper hon koncentrationen och konstaterar att hon ligger långt före sin motståndare.
Nu skulle hon göra något hon tränat på i smyg. Hon stannar. Väntar in sin motståndare. Just när han
vänder ger hon motorn full gas och accelererar den sista sträckan upp mot mållinjen. Folk springer
förskräckta åt sidan när hon till allas fasa avslutar sin uppvisning med att vända lastbilen ett halvt
varv med en handbromssladd innan hon i ett moln av damm glider över mållinjen.
Hon hade lyckats med något ingen tidigare prövat.
Till applåder från åskådarna hoppar hon med ett glatt leende ner från förarhytten. Flickorna hoppar
jämfota av lycka. Hennes motståndare får motvilligt medge att hon kört ganska bra - för att vara
kvinna.
Det var inte bara Blå Stjärnan som hade fått en nyutbildad djurskötare. Sveriges Kvinnliga Bilkårers
Riksförbund hade också fått en ny Bilkårist.
En hjälpande hand
E
lins utbildning var klar. Vad hon nu skulle göra för nytta under beredskapstiden stod helt öppet.
Innan hon lämnar Blå Stjärnan får hon veta att en gård utanför Flen söker någon med hennes
kompetens. En person som kunde ta hand gårdens djur och dessutom svara för vissa transporter och
i förekommande fall även ambulanskörningar. Gårdens ägare hade blivit inkallad för att försvara
Sveriges gränser under obestämd tid.
Detta borde passa henne som hand i handske.
Elin hade ringt upp Anders Forsman, ägaren till Esptuna gård. Precis som bilinstruktörerna hos
Bilkåristerna hade han varit tveksam när han hörde att det var en kvinna som sökte platsen. Elin
hade förstått hans tveksamhet men med sin vanliga envishet förslagit att de i alla fall kunde träffas
och erbjöd sig att komma med tåget redan nästa dag. Han hade blivit så överrumplad att han trots
en viss tvekan gått med på att träffa henne.
Morgonen är kylig men Elin är varmt klädd. För att undanröja alla tveksamheter om att hon skulle
vara en vek liten kvinna som varken skulle klara av djuren eller köra bussen hade hon klätt sig i
långbyxor, vindtygsjacka och grova skor. Sitt långa svarta hår hade hon satt upp med en knut i
nacken. Den enda flärd hon kostat på sig var några droppar parfym bakom öronen.
Höstlöven ligger som guldpengar på grusgångarna när hon sneddar genom Humlegården på väg
mot Centralen. Stojande ungar på väg till skolan springer genom de hopkrattade lövhögarna. Det
var svårt att föreställa sig att det var krig i Europa.
Anslagstavlan i avgångshallen på Stockholms Central visar att tåget mot Flen skulle avgå från
plattform två. Hon kostar på sig en morgontidning och letar reda på tåget och sätter sig i
restaurangvagnen. Utan några större förhoppningar på att få det utannonserade arbetet tar hon resan
till Flen som en trivsam utflykt. Så snart tåget rullar ut från Centralen beställer hon en kopp kaffe
och en mazarin. Hon lutar sig tillbaka och tuggar i sig den torra mazarinen. Kaffet var svagt men
hade trots det kostat henne en kvarts kaffekupong. Stenkolsröken som då och då drar in när någon
öppnar dörren lämnar efter sig en ganska trevlig doft. En doft av resa och äventyr. Elin älskar
tågresor, då hon är helt i händerna på andra och inte kan påverka tiden. Det sörmländska
höstlandskapet susar förbi utanför fönstret och hon låter tankarna flyga iväg som de vill. Ena
stunden tänker hon på Elisabeth, hur hon sitter på altanen i det blå huset med sin stiliga man och det
glittrande havet nere vid stranden. Hon tänker på hur de av en ren tillfällighet funnit varandra. Så
tänker hon på vad Elisabeth skulle ha sagt om visste att hon var på väg till en bonde på en gård
utanför Flen. Säkert skulle hon sagt något om att slumpen inte var någon tillfällighet eller något
annat romantiskt pladder.
Tåget bromsar in och Elin väcks ur sina drömmar. Hon var framme. Tidningen hade hon inte rört.
Hon hinner kasta en snabb blick i en spegel innan hon kvickt hoppar ner på perrongen.
Anders Forsman hade lovat att hämta henne på stationen. Han skulle vänta utanför
stationsbyggnaden i en grön lastbil. När hon passerar genom den ståtliga stationsbyggnaden ser hon
genom fönstret den gröna lastbilen och mannan som står lutad mot dess främre stänkskärm. Det
första som slår henne är att han är mindre än hon föreställt sig. Inte heller ser han ut som en bonde
när han släpper cigaretten, trampar på den och fyrar av ett bländvitt leende. Han är mer lik någon ur
en film från amerikanska sydstaterna. Kostym, vit skjorta, slips och hatt med mjuka brätten.
Hade han klätt upp sig för hennes skull?
De hälsar artigt på varandra och som en äkta gentleman öppnar han dörren till förarhytten och
hjälper Elin att klättra upp innan han själv sätter sig vid ratten. Lastbilen var betydligt mindre än
den hon var van vid. Men det var en Scania Vabis så hon konstaterar nöjd att instrumenteringen är
den samma som i den bil hon blivit så god vän med. Under tystnad lämnar de staden bakom sig och
rullar iväg mot gården. Anders håller blicken stadigt på vägen men kan inte låta bli att då och då
kasta en blick på kvinnan bredvid. Hon var långt ifrån vad han föreställt sig. Hennes mjuka lena röst
rimmade dåligt men den långa mörka kvinna som satt bredvid honom. Redan när de hälsat hade han
fascinerats av hennes kraftiga men mjuka handslag. Man skulle akta sig för bilda uppfattningar om
kvinnor efter att bara talat med dem i telefon.
Framme vid gården står en enkel lunch framdukad i köket. Anders beklagar att hans kokkonst har
sina begränsningar men hoppas att det ändå skulle smaka. Det var inget fel varken på köttbullarna,
lingonen eller potatisen även om Elin kanske skulle ha föredragit kall mjölk istället för den som
kom direkt från ladugården. Under lunchen tar Elin god tid på sig att berätta om sitt tidigare arbete
och den utbildning hon fått genom Blå stjärnan och Bilkåristerna. Anders sitter tyst och låter henne
berätta. Ju mer han får veta nu desto mindre behöver han fråga om senare. Hans annars så skygga
katt stryker sig kring Elins ben och hoppar upp i hennes knä. Elin låter katten ligga kvar och lägger
sin hand över kattens mjuka päls medan hon fortsätter sin berättelse. Anders fortsätter att lyssna och
tänker att det skulle bli intressant att se om hon handskades med de andra djuren på gården lika
naturligt som med katten. Medan Anders plockar undan tallrikarna efter lunchen ber han Elin vänta
ute på stallbacken.
Hunden som legat under äppelträden reser sig upp när Elin kommer ut. Gäspar stort, sträcker på sig
och går fram till henne. Hon låter honom nosa på sin framsträckta hand. Han går ett avvaktande
varv runt henne innan han hämtar en pinne som han lägger framför hennes fötter. När Anders
kommer ut på trappan är leken i full gång. Allt började kännas bättre och bättre. Först hans skygga
katt och nu hunden som annars var misstänksam mot varje besökare. Kanske hade han hittat rätt
person att ta hand om gården under tiden han var borta.
Nu var det Anders tur att berätta. De går igenom ladugård, stall, garage och magasin. Hennes
handlag med djuren visar att hon är van att handskas med kor och hästar lika naturligt som med
hunden och katten.
I garaget står den större lastbilen. Den liknar mer en buss med sitt överbyggda flak och bänkar för
att transportera passagerare och i nödfall även fungera som ambulans. Den var betydligt större än
den han hämtat med vid stationen. Dessutom är den försedd med ett gengasaggregat. Elin lutar sig
över aggregatet vrider på några rattar öppnar luckan till ”tunnan”och konstaterar att den drivits med
ved. Hon drar ut sotluckan och skakar missnöjt på huvudet. Utan att kommentera konstaterar hon att
ingen tömt den sedan den senast använts. Visserligen hade Elin bara fått en kort kurs i hur man
hanterar gengasaggregat men lärt sig tillräckligt mycket för att veta hur de fungerar. Tyst tittar
Anders på kvinnan medan hon bit för bit kollar igenom bilen. Detta var en unik kvinna. Han hade
aldrig träffat någon som kunde jämföras med henne. I stället för att tacka för besöket och se Elin
försvinna tillbaka till Stockholm tar han mod till sig och ber henne stanna kvar för att äta middag
tillsammans med honom. Det var mycket han fortfarande ville diskutera innan de skildes åt.
Eftersom Elin ogärna ville missa tillfället att få ett bra beredskapsarbete och kände sig trygg med
Anders tackar hon ja. För att ytterligare visa att hon duger till att ta hand om en gård lagar hon till
en middag av vad hon finner i kylskåp och skafferi.
Runt köksbordet finner de snart att de båda tycker ganska lika om det mesta. Tiden går fort. Sista
tåget till Stockholm har för länge sedan lämnat tågstationen. Anders hämtar några stearinljus och
serverar mer kaffe. Något annat hade han inte att bjuda på.
Det hade börjat ljusna ute innan Elin kom i säng. Anders hade visat henne till ett rum på
övervåningen. Ett rum med blommiga tapeter som inte verkar ha använts på många år. Elin hade
sagt godnatt och stängt dörren bakom sig. Öppnat ett fönster på glänt, dragit ner rullgardinen och
krupit ner mellan manglade lakan i den mjuka sängen. Omgiven av en doft av lavendel somnar hon
på den mjuka kudden.
Spinnande med halvslutna ögon står hon och trampar på Elins mage. Det var katten som väckt
henne. Yrvaken sätter sig Elin upp. Var var hon? Hur mycket var klockan? Det tar en stund innan
huvudet klarnar. Hon drar upp rullgardinen. Genom tunna tyllgardiner strålar solen in på blommiga
tapeter. Mitt emot sängen står ett njurformat toalettbord med tre speglar. Det kunde knappast vara
Anders sovrum. Elin klär sig hastigt. Generad över att ha tagit en annan kvinnas sovrum och att hon
sovit så länge lämnar hon det blommiga sovgemaket.
Hon skyndar sig ner för trappan och ropar hans namn men får inget svar. Huset verkade tomt. På
köksbordet ligger en lapp. ”Tack för en trevlig kväll. Vill du fortfarande ha jobbet på gården så är
det ditt.” Hon ler för sig själv och letar rätt på ett tvättrum. Tvättar hjälpligt sömnen ur ögonen och
ger sig iväg ut för att leta reda på Anders. Hon finner honom i garaget. Lastbilarna skulle få en sista
smörjelse innan han gav sig av. Elin tackar för en trevlig kväll, säger att hon läst lappen i köket och
att hon gärna accepterar hans erbjudande att ta över ansvaret för gården under tiden han är borta.
Anders hade nog redan anat att hon skulle ta jobbet men blev ändå riktigt glad när han fick det
bekräftat. Korna var redan mjölkade men om Elin ville kunde hon börja med att göra rent i
ladugården.
Ensam på gården
V
eckorna innan Anders ska ge sig iväg för att försvara sitt land blir en intensiv tid. Allt som han
haft ett helt liv på sig att lära sig ska han hinna lära Elin på ett par veckor. Tack vare att Anders är
lugn och tålmodig och Elin uppmärksam och frågvis arbetar de bra tillsammans. Ingen av dem
behöver prata i onödan. De förstår ändå varandra. Dagarna går fort och under kvällarnas
diskussioner kommer de mer och mer underfund med varandra. Anders har också hunnit med att
presentera Elin för de flesta av sina grannar. Hon har träffat både handlaren i byn, skolfröken och
prästen. Dessutom har Anders informerat byrådet om vem de skulle kontakta om det gällde
ambulanstransport eller annan transport som krävde den stora bilen.
För första gången i sitt liv hade Elin också under den här tiden varit nära en man. Inte bara en gång.
Redan första gången hade det känts som den naturligaste sak i världen. Det var inga
himlastormande möten men varma och sinnliga. Det var med delade känslor som Anders nu skulle
lämna gården. Det som han tidigare ansett var hans plikt att solidariskt ställa upp för sitt land
kändes inte längre lika angeläget. Var det egentligen inte viktigare att svenska bönder stannade på
sina gårdar och tog hand om den inhemska produktionen av livsmedel istället för att tära på
förråden medan de vaktade landets gränser. Hur han än vände och vred på argumenten så var det
kanske ändå bra att de var borta från varandra en tid. Deras förhållande var kanske inte annat än en
förälskelse för stunden. En tids frånvaro skulle ge dem båda tid att tänka.
Tiden rann iväg fortare än någon av dem kunnat ana. Elin hade lärt sig det mesta om gårdens
skötsel. Anders kände sig trygg med att lämna över gården till en kvinna han kunde lita på. Men han
visste redan nu att han skulle sakna både henne och sina djur.
Elin som följt Anders till stationen står tyst och väntar på tåget. Ingen av dem vill prata och säga var
de egentligen har på hjärtat. Tåget kommer och de tar ett tyst farväl. Utan att se Anders som vinkar
bakom tågfönstret vänder Elin sig om och lämnar perrongen. Tåget försvinner. Vemodet Elin känner
inga gränser. Hon tänker på Elisabeth och hennes kärlekshistorier som hon lite överlägset brukat
skratta åt. Nu var det hennes tur att känna klumpen i bröstet. Samtidigt som hon förstod att hon nu
skulle få tid att komma underfund med sina känslor. Tid att tänka över allt som hänt.
Ett rum från en tid som varit
S
å snart Elin kommer tillbaka till gården börjar hon med att städa upp i boningshuset. Skulle hon
bo här en lång tid framöver så ville hon ha det på sitt sätt. Hon skurar golv. Tar ner gardiner och
tvättar fönster. Går ner till sjön och skurar trasmattor. Det märktes att det var länge sedan det funnits
en kvinna i huset. Efter en vecka är allt som hon vill ha det. Det doftar gott i alla rum. Det står
blommor i en vas på köksbordet. Alla rum var städade utom ett. Bakom en låst dörr till vänster i
förstugan fanns ytterligare ett rum. Anders hade sagt att det bakom dörren fanns ett rum som Elin
inte behövde bekymra sig om. Där fanns bara gammal bråte som blivit kvar genom åren.
Elin hade försökt titta in genom fönstren men det var omöjligt att se något bakom de nerdragna
rullgardinerna.
När hon i sin iver att få ordning på burkar, påsar och kartonger i skafferiet finner hon av en händelse
en nyckel i en tom kruka. En gömd nyckel som kanske gick till ett gömt rum? Elin kan inte motstå
frestelsen att prova om den passade till det låsta rummet.
Hon vrider om nyckeln trycker ner dörrhandtaget. En doft av naftalin slår emot henne när hon
nyfiket sticker in huvudet i dörrspringan. Bakom den stängda dörren öppnar sig ett förvånansvärt
stort rum. I det milda ljuset bakom de vita rullgardinerna står möbler övertäckta med vita lakan.
Tyst för att inte väcka något till liv som sovit länge går hon andaktsfullt runt utan att våga röra
någonting. Ovanpå det som förmodligen var ett vitrinskåp anar hon något under lakanet.
Nyfikenheten tar överhand och hon lyfter försiktigt på lakanet. Där stod fotografier av gamla
släktingar men också ett bröllopsfotografi av Anders tillsammans med en mycket ung kvinna. En
kvinna som kunde ha varit Elins tvillingsyster. Lång, betydligt längre än Anders, med vackra lite
sorgsna ögon klädd i hellång vit brudklänning och en brudkrona av silver uppsatt i hennes svarta
hår. Var Anders gift? Var han skild? Var han änkeman? Hon hade frågat honom vems rummet med
de blommiga tapeterna tillhörde men aldrig fått något riktigt svar. Eftersom gården en gång tillhört
hans föräldrar hade hon antagit att rummet en gång tillhört hans mor. Just nu skulle hon inte få svar
på sina frågor. Inte heller kunde hon stilla sin nyfikenhet genom att fråga utan att avslöja att hon
olovandes tagit sig in i salen. Tids nog skulle hon nog få veta. Med stridiga känslor lämnar hon
salen. Låser dörren omsorgsfullt efter sig och lägger tillbaka nyckeln på sin plats.
Tiden på gården går fort. Det dagliga arbetet hade redan blivit en rutin. Utan att hon tänkt på det var
det mer än fyra månader sedan hon vinkat av Anders vid tåget. I byn var Elin numer ett bekant
ansikte. Hon hjälper till med allehanda transporter, skjutsar gamla och sjuka till doktorn och som
alltid har hon en hand över för dem som behövde hjälp.
Utan att veta var Anders befinner sig skriver hon varje vecka brev till honom under fältpostnummer
15229. Hon berättar om den vita kon som fått två kalvar. Att hon sovit i spiltan bredvid henne i tre
nätter innan den första kalven äntligen kommit. Den andra hade hon fått lov att dra ut för hand. Nu
mådde både mor och barn bra. Om han tyckte som hon skulle hon inte mjölka mamman. Kalvarna
som var ganska små skulle må bättre om de fick gå med sin mor tills de var starka nog att klara sig
själva. Hon berättar att hon hjälpt deras närmaste granne att förlösa hennes senast barn sedan
värkarna en natt helt plötsligt satt igång. Nu hade hon fyra barn att ta hand om. Dom tre äldsta
bodde hemma på gården medan deras mamma fick återhämta krafterna efter den snabba
förlossningen. Det var den typen av dagliga händelser hon rapporterade om varje vecka.
Anders kunde känna värmen och tryggheten ända in i ryggmärgen när han läste hennes brev.
I skenet från en karbidlampa i förläggningen i Charlottenberg intill den norska gränsen präntade han
ner svar så ofta han fick tid. Brevväxlingen förde dem närmre varandra. Närmre än om de suttit i
samma rum. De utbytte tankar och förtroenden som de annars kanske skulle hållit inne med.
Elin fick veta att Anders varit gift. Han hade gift sig när båda var väldigt unga. I ett långt och
mycket känslosamt brev berättar han om en sorg han skulle bära med sig genom hela livet. Hans
unga hustru och barnet de väntade hade båda dött under förlossningen. Mycket som Elin undrat
över fick sin förklaring. De lärde känna varandra bättre än många andra gjorde under ett helt liv.
Kriget varade längre än någon trott. Anders kom bara hem på permission några få gånger under de
tre år han låg inkallad. Till hösten för höstplöjningen. Till våren för vårsådden och en vecka vid
skörden. Vid skörden hjälpte alla i byn varandra. Det blev stunder av fest och bygemenskap i den
annars enformiga vardagen. Även om det var kristider lyckades alltid någon plocka fram något gott
ur gömmorna och göra skördetiden till ett ljust minne. Under de korta perioder Anders var hemma
fördjupades också förhållandet mellan honom och Elin.
Avskeden var alltid tunga men nu kände de varandra så väl att avskeden kändes mer vemodiga än
sorgsna. De visste att de snart skulle mötas igen och att kriget någon gång måste ta slut. Vad som då
skulle hända hade de ännu inte vågat tala om.
Fred
V
årsolen lyser in genom köksfönstret. Elin sitter tillsammans med några grannfruar hemma i
köket. De dricker ”kaffesurr” gjort på torkade maskrosrötter och lyssnar på radion. Det är den
sjunde maj 1945. Nyhetsuppläsaren har svårt att hålla känslorna i styr när han talar om att Tyskland
har kapitulerat. Kriget var slut. Äntligen fred!
Elin smyger ut till jordkällaren och hämtar en flaska slånbärslikör som hon gömt undan. Även om
gubbarna ännu inte kommit hem kunde väl hon och fruarna fira den stora dagen tillsammans.
Gubbarna skulle säkert själva fira var de nu befann sig.
Lycklig, orakad och trött ser han henne stå på perrongen där de första gången träffats. Civilklädd i
en skrynklig kostym hoppar han ner från tåget och kommer emot henne med lätta steg. Omgivna av
ångorna från loket sluter han henne i sin famn. Hon doftar som en sommaräng. En doft han drömt
om bland svettiga yllestrumpor och leriga marschkängor. Nu skulle ingenting kunna ta henne ifrån
honom.
I officiell mening var Elins uppdrag på gården nu slutfört. Hon hade kvitterat ut sin sista lön och var
redo att packa för att ge sig av tillbaka till Stockholm. Anders hade inte haft tanke på att Elin skulle
lämna gården. Allt de skrivit till varandra hade det inte betytt någonting? Var hela deras romans
bara en lek från hennes sida? Anders förstår ingenting. Elin ser oron i hans ögon. Hon tar hans
händer i sina och ser honom allvarligt i ögonen. Vad skulle folk tro om hon stannade kvar på gården
tillsammans med en man utan att var gift? Hon var sannerligen ingen dålig flicka!
Var det ett frieri?
Anders ser hur det glittrar i hennes ögon och drar i mungiporna. Raskt plockar han av några
prästkragar och faller på knä framför hennes fötter.
Ville hon bli hans fru?
- Ja tack gärna!
Farväl till Roslagsgatan
E
fter att Elin svarat ja på Anders frieri, eller om det var tvärt om, ger hon sig iväg för att tömma
och städa ur lägenheten på Roslagsgatan. När hon kliver av på Centralen känns det som det var en
evighet sedan hon klev på tåget för att söka arbetet på gården. Hon tränger sig fram bland
människorna genom den stora ankomsthallen och kliver ut på Vasagatan. Hon ser sig omkring.
Stockholm var sig lik men kändes ändå främmande. Så mycket folk och så mycket oljud. Från
Vasagatan tar hon bussen till Odengatan.
Hon går förbi tobakshandlaren. I skyltfönstret hänger fortfarande magasin från hela världen. Hon
tittar in i mjölkaffären och ser tant Eklund bakom disken slå in något i ett paket till en kund. Allt var
i stort sett är sig sig likt, trots att det gått ett världskrig sedan hon senast var där. Hennes barndoms
kvarter var sig lika men hon kände sig trots det som en främling. Hade hon redan blivit en främling
i sin egen stad?
Så snart hon öppnar porten försvinner känslan av främlingskap. Hon förundras över hur bekant
allting känns. Ljudet när porten slår igen. Doften i trappuppgången. De slitna trappstegen.
Hon låser upp dörren till lägenheten och stänger den tyst bakom sig. Hänger av sig kappan, lägger
upp hatten på hatthyllan och sätter sig på en stol i köket. Hon lyssnar efter sin fars mörka röst. Efter
barndomens glada skratt. Efter Elisabeths pladder om Gud och hela världen. Det enda som hörs är
ett svagt brus från trafiken på gatan utanför.
Tystnaden skrämmer henne.
Lägenheten hade stått tom sedan hennes pappa dött. Nu vilade han mellan höga tallar på
Skogskyrkogården.
Hon går in i hennes och Elisabeths gemensamma rum. Huvudet är fullt av osorterade tankar. Här
hade de bråkat men också viskande bytt hemligheter.
Metodiskt börjar hon gå igenom allt i lägenheten och sorterar upp i högar. En hög med sånt hon
skulle ta med. En med sånt hon tänkte ge till Frälsningsarmén och en med det som skulle kastas.
Det är inte mycket hon vill ta med till sitt nya hem, men i en låda i Elisabeths byrå finner hon
magasinet med det blå huset. American Home. Hon tar upp magasinet och sätter sig i en stol intill
fönstret. En knappt synlig reva på omslagets framsida är det enda synliga tecken på att det en gång
varit sönderrivet. Att det blå huset en gång varit i två delar. Baksidan av omslaget är kärleksfullt
lagat med klisterremsor från innanfönstren. Elin tänker på Elisabeth medan hon eftertänksamt
bläddrar igenom magasinet. Hon tar god tid på sig. Hon minns hur lycklig Elisabeth varit den gång
hon fått magasinet av tobakshandlaren. Hur hon älskat de storblommiga sofforna, de storblommiga
gardinerna och de gigantiska fåtöljerna. Hon hade älskat allt som var stort och pösigt. Elin tänker
på hur hett Elisabeth en gång önskat att få komma till det här landet. Hon hade aldrig förstått vad
Elisabeth var så förtjust i. Var det att få bli som de välmående människorna som på varje sida
onaturligt glada log mot varandra? Var det att få små välstrukna och vattenkammade barn som
leende cyklade omkring på välklippta gräsmattor? Hon tänker på fotografierna Elisabeth skickat en
gång före kriget. Nu var det länge sedan hon tittat på dem men det slår henne att Elisabeth sett
precis lika onaturligt lycklig ut som människorna i magasinet. Både där hon satt i den stora
rottingstolen eller där hon stått framför den stora cremefärgade amerikanska bilen.
Mot sin vilja måste Elin erkänna att hon var lite avundsjuk på sin syster. Inte för att hon skulle vilja
åka till Amerika men för hur lätt allt gått för Elisabeth. Utan att lyfta ett finger hade hon fått sin
dröm uppfylld. Nu satt hon i sitt stora blå hus i Naples med Mexikanska Golfen nedanför sina fötter.
Breven hon fått från Elisabeth under krigsåren hade visserligen varit fulla av medkänsla men också
av beskrivningar från fester med hundratals inbjudna gäster. Fantastiska utflykter till Niagarafallen.
Till sprutande gejsrar och halvtama björnar i Yellowstone Park. Bilresor där krokodiler sprang över
vägen när de for genom Everglades till Miami. Hon hade skickat med kort på en varningsskylt med
en krokodil. I Everglades fick man se upp för krokodiler istället för älgar.
Elin känner ett stick i hjärtat när hon tänker på hur hon själv fått kämpa under de tunga krigsåren.
Men nu var kriget över. Hon hade hittat sin Anders. Även om hon inte hade Mexikanska Golfen vid
sina fötter så hade hon i alla fall en vik av Mälaren och hade Elisabeth ett blått hus så kunde hon
minsann också få ett blått hus om hon bara ville.
Frälsningsarmén hämtar sin hög och tar dessutom med högen hon tänkt kasta. Elin torkar av golven
och kastar en sista blick ut genom fönstret på Roslagsgatan. Här hade hon tillbringat så gott som
hela sitt liv. Här i sängkammaren hade hon tagit farväl av sin mamma utan att riktigt förstå att de
aldrig skulle ses igen. Här hade hon och Elisabeth vuxit upp tillsammans med pappa. Pappa som
alltid kallat dem sina små trollungar. Nu var också han borta. Hon tar ett sista farväl och hänger upp
skurtrasan över elementet i köket. Lägenheten är tom. Det enda spår som återstår efter ett helt liv är
märkena efter tavlor på de kala väggarna. Tillsammans med andra småsaker hon bestämt att spara
stoppar hon också ner magasinet med det blå huset. Det var med tungt hjärta hon för sista gången
stängde dörren till sitt barndoms hem. Låste och stoppade nyckeln i brevlådan.
De få saker hon ville ha med var redan lastade i bilen. Hon skakar av sig alla dystra tankar, ger
Anders en kram och ber honom köra henne hem. Hem till ett nytt liv i ett nytt hem som var deras.
Ett riktigt bondbröllop
P
å vägen hem frågar hon lite försiktigt om de inte nu, när de skulle bo tillsammans, kunde öppna
dörren till det stängda rummet. Dörren han stängt när hans fru och barnet dött. Anders hade först
inte förstått vad hon menat. Dörren hade varit stängd så länge att han förträngt minnet av vad som
fanns bakom den. Rummet där han lagt vita lakan över alla möbler och låst för att aldrig återvända
dit in. Men nu, visst skulle de öppna dörren. Bakom den fanns ju ett rum som tillhörde huset och
dem som bodde där. Han lovar att han skulle leta fram nyckeln så att hon själv fick låsa upp. Han
kom ihåg att han gömt undan nyckeln men mindes inte var. I värsta fall fick han väl bryta upp
dörren.
Hela morgonen hade han letat efter nyckeln. Han hade letat på alla möjliga och omöjliga ställen
utan att finna den. Innan han skulle bli tvungen att ta till våld och förstöra den fina dörren vill Elin
att de i alla fall fortsätter att leta en stund till. Anders fortsätter att rota runt i lådor och skåp medan
Elin obemärkt hämtar nyckeln och smyger ner den längst bak i en av lådorna i Anders skrivbord.
En stund kommer han med nyckeln i handen. Tveksamt lägger han den i Elins hand och leder henne
fram till den låsta dörren. Gamla känslor väcks åter till liv. Det kändes som ett svek att låta en annan
kvinna komma in i något som tillhörde honom och Karin. Något de hade skapat tillsammans men
aldrig fått glädjas åt. Elin märker att han känner sig orolig. Hon lägger sin trygga arm runt hans
axlar, tar hans arm och lägger den runt sin midja innan de tillsammans vrider om nyckeln och
stannar i dörröppningen. Elin låtsas förvånad över hur fint där är. Anders är själv lika förvånad. Han
hade glömt hur stort rummet var. Han känner också att tiden läkt de sår han trott vara öppna.
De drar upp de vita rullgardinerna, öppnar fönstren och släpper ut all gammal sorg. En ljummen
sommarbris får dammet att virvla medan de varligt tar de bort lakanen från stolar, bord och skåp.
Strax ser salen ut som den en gång var planerad. Elin får all möda i världen att kväva ett skratt.
Soffan och fåtöljerna var storblommiga precis som de hon sett i American Home. Nu fattades bara
att de undangömda gardinerna också var storblommiga. Var dom det skulle hon inte ändra på
någonting. De sätter sig ner i soffan och låter blicken vandra över möbler som aldrig kom till
användning. Tavlor som ingen tittat på sen de sattes upp. Från skåpet tar Anders bort bröllopsbilden
av sig och Karin. Även om det var en evighet sedan så fanns sorgen där. Det hade varit en lycklig
tid. En virvlande ungdomslycka tillsammans med Karin. Den tiden var nu förbi. Lyckan han kände
tillsammans med Elin var en annan. Inte himlastormande, den var mer mogen. Han ler för sig själv
när han tänker på den som ett moget höstäpple. Den gamla bröllopsbilden skulle han naturligtvis
spara men inte på byrån. Där skulle snart ett annat bröllopsfoto stå.
Med tanke på att Anders tidigare varit gift föreslår Elin att de skulle räcka med ett litet enkelt
bröllop men Anders protesterar. När han och Karin gift sig hade det skett i skymundan. De var ju
egentligen alldeles för unga och dessutom var hon gravid. Hon hade ju varit ”på det viset”. Så trots
att de unga var stormande kära hade det blivit ett bröllop i skymundan. Den här gången ville Anders
ha ett stort bröllop. Han ville visa upp sin vackra hustru för alla. De skulle befästa sin kärlek till
varandra tillsammans med alla sina vänner.
Nu stod huset fejat och nystädat. Utanför entrén har Anders bundit ihop några nyfällda ungbjörkar
till en vacker båge. Genom den skulle han bära in sin brud in i deras gemensamma hem. I alla rum
står vaser med nyplockade ängsblommor och på verandan är långbordet dukat. Bakom varje tallrik
står glasen på parad. Ölglas, vinglas och snapsglas.
Elin har suttit hos hårfrissan hela förmiddagen. Hon har fått hjälp att sätta upp sitt långa svarta hår
och fästa den korta slöjan och myrtenkronan. Hur hon skulle kunna trä klänningen över huvudet
fick bli en senare fråga. Först måste hon se till att flickorna som skulle hjälpa till i köket och
serveringen hade allt under kontroll. Anders kan inte låta bli att skratta när han ser sin blivande fru
springa runt halvnaken med brudkrona och flor på huvudet. Själv hade han redan börjat svettas i
den stärkta skjortan och de svarta byxorna. Med rosor på kinderna och öronen fortfarande röda efter
värmen i hårtorken hos hårfrisörskan kommer Elin springande med klänningen i handen. Nu
började det bli ont om tid. Med gemensamma krafter lyckas de till slut kränga den över Elins huvud
utan att förstöra varken frisyr eller brudkrona. När de äntligen är färdigklädda ställer de sig framför
den stora spegeln i sovrummet. Det var som om två främmande människor tittade tillbaka på dem.
En prinsessa. Lång och mörk i en vacker höghalsad cremefärgad klänning. En prins. Stram och stolt
i svart kostym med vit fluga och hög stärkkrage.
Klockan två skulle kyrkklockorna ringa till vigsel i Torsvi kyrka.
Anders hade bestämt att själv köra sin brud till kyrkan med häst och vagn. Hästen hade de själva
men vagnen hade han fått låna av sin närmsta granne. En tvåhjulig schäs som stått undangömd
längst in i grannens lada. Den hade inte använts på många herrans år men Anders hade lagt ner stor
möda på att putsa och smörja upp den så att den såg ut som ny. Nu stod den på gårdsplanen. Ekrarna
på de två höga stålskodda hjulen glänste i solen. Svartlackerade med mässingsblänkande nav. Säte
och fotskydd i flätad rotting. Den svarta sufletten var sprucken men nedvikt gav den en vacker
inramning åt kusk och brud.
Solen lyser och ulliga sommarmoln seglar fram över himlen när Anders hjälper sin blivande fru upp
i schäsen. Han rättar till buketterna med ängsblommor som ha fäst vid skaklarna innan ha själv
klättrar upp och tar tag i tömmarna.
Hästen som är van vid tyngre lass tar några extra skutt innan den snällt travar iväg. Lycklig så det
värker i bröstet vänder sig Elin mot Anders och lägger sin hand på hans knä. Hon vill känna att allt
var sant. Att det verkligen var hon som satt i en schäs körd av sin blivande man på väg till sitt eget
bröllop.
På kyrkbacken väntar klockaren. En gammal fin herre för dagen klädd i husarregementets uniform.
Han tar hand om hästen och leder in den i skuggan under den stora linden vid klockstapeln. Anders
räcker Elin sin hand och tillsammans de går över det nykrattade gruset mot den öppna kyrkporten.
I förrummet vid entrén väntar Sven och Gunilla, deras närmaste grannar, som också är deras
bröllopsvittnen. Först nu känner Elin hur nervositeten kommer krypande. Tidigare hade hon haft så
mycket annat att tänka på och under färden till kyrkan hade hon mest tänkt på Anders och hur stilig
han var. Trots att Gunilla alltid rör sig snabbt som en vessla och ser ut som en liten ekorre är hon
tryggheten själv. Hon ställer sig på tå och rättar till hennes brudkrona. Slätar ut några veck på
klänningen, räcker över brudbuketten som hon själv bundit och ger Elin en vänskaplig dask i baken.
Så ger hon klartecken till klockaren att ringa till vigsel. Han går bort till klockstapeln, öppnar
luckorna och den stora klockan börjar sakta svänga. Kraftfullt ljuder dess mjuka klang över ängar
och solglittrande fjärdar. Kantorn ger luft åt orgelpiporna och till tonerna av Mendelssons
Bröllopsmarsch öppnas dörrarna in till kyrkan. Brudparet kan börja sin vandring upp för mittgången
mot altaret och den förgyllda altartavlan. Elin konstaterar nöjd att de inte vandrar upp mot en
kristusfigur uppspikad på ett kors utan en vacker snidad altartavla med Maria och Jesusbarnet
flankerad av två figurer med ett milt utseende. Till hennes förvåning är kyrkan fullsatt. Folk står till
och med utefter väggarna. Alla från byn ville se när Elin gifte sig med deras Anders. Inte ett öga är
torrt när Elin, efter de bytt ringar, vänder sig mot församlingen och ger Anders en öm kyss.
Till tonerna av bröllopsmarschen ur Bröllopet på Ulfåsa tågar de sedan ut till den väntande schäsen.
Risgrynen haglar över de nygifta. Äntligen kunde Elin andas ut och bara njuta av den väntande
festen. Följda av skaror med festklädda människor och stojande barn skrittar de långsamt tillbaka
till det dukade bordet.
Lite oroligt konstaterar Elin att alla följer efter. Dukningen på verandan skulle bara räcka till de
inbjudna gästerna men alla i byn ville vara med och fira de nygifta. Ingen ville missa en dag som
denna. Anders som är en handlingens man löser det problemet hur enkelt som helst. Så snart de är
framme vid huset plockar han fram brädor och bockar från ladan och det dröjde inte länge förrän
långbord stod uppdukade i trädgården utanför huset. Dukar, glas och porslin fanns det gott om.
Värre var det med mat och dryck åt alla. Men vad har man goda grannar till? Folk hämtar vad de
har i stugorna runt om och så var den frågan löst.
Den ljumma sommarbrisen rör gardinerna i de öppna verandafönstren. Elin och Anders skålar
ömsom med folket runt bordet på verandan ömsom lutar de sig ut genom fönstren och skålar med
de som sitter runt borden i trädgården. När solens sista strålar kysser trädtopparna i skogsbrynet
kliver Anders fram och öppnar dörrarna till höladan dekorerad med björkris och ängsblommor.
På vagnen Anders använder för att köra timmer sitter tre spelmän. Dags för brudvalsen. Elin strålar
som en gudinna när Anders stolt som en tupp för sin brud över de breda golvtiljorna. En efter en
avlöser sedan männen varandra för att dansa kronan av bruden. Elin hinner bli både varm och
rödblommig innan de de till slut lyckas.
Som seden bjuder drar sig Elin och Anders tillbaka medan festen är i full gång och golvet i ladan
sviktar under taktfast hambo, schottis och vals. Det blev en fest som man skulle att tala om i byn
under lång tid framöver.
Brudsängen stod bäddad med nymanglade lakan. Äntligen kunde brudparet stänga dörren bakom
sig och pusta ut.
De första solstrålarna tittar fram över skogsbrynet. De sista gästerna vandrar hem över daggiga
ängar och Elin sover tryggt medan Anders tassar upp och plockar fram resväskan han packat i
smyg. Han kontrollerar ytterligare en gång att plånboken med pengarna och tågbiljetterna ligger
kvar i innerfickan.
Om ett par timmar skulle Sven stå utanför med bilen för att köra dem till tågstationen men först
skulle Elin få sin morgongåva. Köket ser det ut som Jerusalems förstöring men Anders lyckas i alla
fall koka kaffe och hitta några bullar som han värmer upp i ugnen. Tillsammans med morgongåvan,
ett guldhalsband fint inslaget i en mörkblå ask med vitt sidenfoder, ställer han kaffet och bullarna på
plåtbrickan och balanserar upp för trappan. Tyst petar han med tån upp dörren till sovrummet. Elin
sov fortfarande tungt. Han sätter ner brickan på golvet, drar undan gardinen och släpper in solen.
I solstrålen från fönstret blänker en liten sträng av klar saliv i Elins ena mungipa. Anders fylls av
obeskrivlig ömhet över sin vackra fru och stryker henne försiktigt över kinden. Väckt av en sträv
hand som smeker hennes kind kisar Elin mot solen och slår upp sina bruna ögon. Det doftar kaffe.
Trots en lätt huvudvärk kändes livet gott. Hon sätter sig upp och sträcker armarna mot sin man som
lutar sig fram och ger henne en kyss. Med ett stadigt grepp runt halsen drar hon ner honom mellan
de sovvarma kuddarna.
En stund senare när de druckit kaffe och Elin satt på sig sin morgongåva är hon beredd att, glad och
tillfredsställd, sätta igång att städa upp efter gårdagens fest.
Nu blev det inte riktigt som Elin tänkt sig.
Två timmar senare sitter hon, nyduschad i sin finaste sommarklänning med guldhalsbandet
glittrande runt halsen, i första klass tågkupé på väg till Stockholm. Där skulle de stanna i flera
dagar. Anders kunde inte riktigt säga hur många. På rekommendation av sin gamla revisor som då
och då gjorde sig ärenden till storstaden hade Anders bokat rum på hotell Örnsköld. Ett litet
familjeägt hotell centralt beläget på Nybrogatan mitt i stan. Anders som inte är särskilt bekant med
Stockholm låter Elin ta befälet. Första dagen vandrar de runt i Elins gamla kvarter. Hon ville visa
honom kvarteren kring Roslagsgatan där hon och Elisabeth vuxit upp. De går förbi deras gamla
skola. De går förbi tobaksaffären. Elin berättar att det var där Elisabeth fått magasinet med det blå
huset det som gav ytterligare näring till hennes dröm om att en gång få komma till det stora landet i
väster.
Eftersom det är deras första kväll i Stockholm vill Anders att de ska äta en riktig lyxmiddag men
Elin har ett helt annat förslag. Lyxmiddagar blir gärna stela och tråkiga och dessutom dyra istället
förslår hon en romantisk middag på på Cattelin, en liten fransk restaurang i Gamla Stan. Att hon
kände till restaurangen berodde på att hon en gång blivit bjuden på middag där av en gammal
pojkvän som trott att han efter en god middag och en flaska vin skulle få med henne hem. Det blev
nu ingenting av med det. Men den historien sa hon ingenting om.
Det var verkligen ett romantiskt ställe. Rutiga dukar på borden och levande ljus. De blir övertalade
av dess ägare att som förrätt prova restaurangens specialitet, ”Sniglar Provencale”. Sniglar
gratinerade i vitlökssmör. Att äta ett djur som inte ens katten åt? Först trodde de att han skämtade
men när de förstod att han menade allvar tog de tacksamt emot förslaget. Det kunde ju vara
spännande att prova även om det lät märkligt. De sex sniglarna kom in i ett runt specilutformat fat.
Doften från det rykande heta fatet var helt ny. Vitlök. Försiktigt plockar de ut de första sniglarna ur
sina skal. Lite fulla i skratt stoppar de samtidigt in dem i munnen. Smaken var också helt ny men
båda var överens om att smaken var helt underbar. Eftersom de verkade förtjusta i sniglarna föreslår
hovmästaren som huvudrätt en annan av restaurangens specialitéer Ceur de filet Provencale. Ännu
en rätt med den nya underbara smaken.
Lite rusiga efter en flaska rödvin och ett glas likör till kaffet vandrar de genom Kungsträdgården
tillbaka till hotellet.
Vitlöken som de kvällen innan tyckt varit så spännande gör sig dagen efter påmind på ett mindre
angenämt sätt. I fortsättningen var de överens om att hålla sig till vanlig svensk husmanskost.
De fortsätter att utforska Stockholm. De besöker Nationalmuseum för att beskåda samlingarna av
både våra stora svenska konstnärer och berömda utländska. De besöker kungliga slottet och
livrustkammaren. Den kvällen äter de raggmunk med fläsk på restaurang Tattersall. En gammal väl
inrökt restaurang ett par kvarter från hotellet.
Varje morgon medan Elin gör sig i ordning passar Anders på att smita undan för att ringa hem och
höra hur arbetet fortskrider. Det återstår ännu några dagars arbete så han får göra sitt bästa för att
fördriva tiden utan att Elin misstänker något. När Elin efter frukosten föreslår att de ska ta
Katarinahissen upp till Söders höjder tar Anders tacksamt emot förslaget. En dag till utan att han
behöver hitta på något som får dem att stanna ytterligare ett par dagar. Från Katarinahissen skulle
Anders få en god överblick över Stockholm och hon kunde peka ut både kyrkor och kända
byggnader. De går ner till Nybroplan och tar spårvagnen till Slussen. Anders kliver av spårvagnen
och tittar misstroget på den höga stålkonstruktionen med hisskorgen och brokonstruktionen som
förband tornet med fast mark. Skulle de verkligen åka upp dit. Elin övertygar honom om att det inte
är någon fara och tar honom i handen. De kliver in i hisskorgen, betalar tio öre till damen som
sköter hissen. Anders känner sig verkligen illa till mods. Aldrig hade han åkt hiss tidigare. Dörren
stängs. För att inte visa hur rädd han är vänder han sig ut mot fönstret. Slussen försvinner under
hans fötter och utanför hissfönstret seglar måsarna fram över Strömmens glittrande vatten. Det
suger till i magen när hissen bromsar in och dörren öppnas. Han hade aldrig varit så högt upp
tidigare. Elin tar hans hand och leder fram honom till det skyddande räcket. Det är en strålande
vacker dag. Elin pekar och berättar. Där var Västerbron som förbinder Kungsholmen med Söder.
Riddarfjärden och Stadshuset. Ville han så kunde de en dag gå upp i Stadshustornet. Anders kniper
hårt om Elins hand och skakar på huvudet. De går över till räcket på andra sidan. Skeppsbron med
båtarna till Finland. Kungliga Slottet, Vaxholmsbåtar utanför Grand Hotell och Nationalmuseet.
Högt uppe på berget bakom Kastellholmen syns Breda Blick och Skansen. Elin pladdrar på. Så tittar
hon på Anders. Han blundar. Han hade fått nog. Hand i hand går de mitt på bron över till
Mosebacke och sätter sig på en bänk utanför Södra Teatern. Anders hjärta slår lugnare nu. Att
upptäcka Stockholm från gatunivå var mer än nog. Utanför teatern visar stora skyltar bilder på
Annalisa Ericson och Nils Poppe. Man ger Lorden från gränden. Anders, som inte varit på teater
sedan ett resande teatersällskap för många år sedan besökt Folkets Hus i Enköping, föreslår att de
köper biljetter till kvällens föreställning. Elin hade inte heller varit på teater sedan hon sett Lille
Petters resa till månen. De hade verkligen tur, någon som beställt två biljetter hade inte hämtat ut
dem. Visserligen två dyra biljetter på främre parkett. Men var det bröllopsresa så fick det kosta.
Eftersom biljetterna var ganska dyra nöjer de sig med att köpa varsin varmkorv medan de
promenerar till teatern. Den här gången går de upp för backarna till Mosebacke. Katarinahissen fick
klara sig utan dem.
Föreställningen var utan överdrifter bland de roligaste de sett. Mot slutet hade publiken stått i
bänkraderna och sjungit med i en melodi som skulle få ett genombrott på landets alla dansställen.
Hela vägen hem tillbaka till hotellet gnolar Elin -Vi kan dansa Lambert Walk det går bra på alla
språk ...
Några dagar senare efter att de besökt Thielska Galleriet på Djurgården och sett både Edvard
Munch, Bruno Liljefors och sedan promenerat över till Prins Eugens Valdemarsudde vid Ryssviken
känner de sig både trötta och hungriga. Dags för middag. I stället för att ta sjuans spårvagn in till
stan bestämmer de sig för att äta middag på restaurang Alhambra nedanför Skansen. Efter en måltid
bestående av rimmad lax med dillstuvad potatis, en flaska kallt vitt vin, jordgubbar med grädde,
kaffe och ett glas punsch, föreslår Elin att de ska passa på att besöka Skansens dansbana. Trots att
inte Anders visar någon större entusiasm för förslaget avslutar de middagen och går genom
huvudingången upp mot dansbanan. De stannar under den stora eken och lyssnar på Thore Ehrlings
orkester. Mycket hade Elin och Anders hunnit med att lära sig om varandra med de hade aldrig
dansat annat än brudvalsen. Anders hade heller aldrig varit intresserad av att dansa men vals och
foxtrot kan han. För att inte göra Elin besviken tar han henne under armen när ljusskylten med
texten Foxtrot tänds över orkestern. Han stoppar i sin danspolett i spärren och de ställer sig
tillsammans med de övriga på det stora dansgolvet. Thore Ehrling tar mikrofonen och frågar om det
är några på golvet som kan den nya dansen Lambert Walk. Några yngre par räcker upp händerna.
Thore ber dem ställa sig längst fram och visa stegen. Han tar upp sin trumpet och orkestern följer
med i den populära melodin. Stegen var enkla och snart gungade hela dansgolvet. Även Anders och
Elin rycks med i yran. En helt ny dansstil som skulle hålla i sig många år framöver. Kvällen avslutar
de med att dansa till en av Thore Ehrlings mest populära melodier ”En Månskenspromenad” och
med månen lysande över Nybrovikens vatten lämnar de Skansen och promenerar i den ljumma
sommarnatten hand i hand över Djurgårdsbron in mot staden.
Medan Elin, fortfarande med Lambert Walk ringande i öronen, duschar gör sig Anders ett ärende till
receptionen. Han ber att få låna telefonen och ringer hem för att höra hur långt de kommit. Allt var
färdigt. De skulle bara städa upp runt om sedan var de välkomna hem igen.
Utan att väcka misstankar går Anders tillbaka till rummet och föreslår att de äter frukost och sedan
börjar tänka på att återvända hem. Han kände sig glad och nöjd med vad han fått se av huvudstaden
och började längta tillbaka till djuren och gården. Elin känner sig också mätt på stan dessutom
tycker hon att de slösat väldigt mycket pengar på sin bröllopsresa.
De packar sin väska, tar farväl av den vänliga damen i receptionen och tar bussen till centralen,
sätter sig på tåget och tar farväl av Stockholm. Tillsammans med familjer med glada barn, choklad i
termos och leverpastejsmörgåsar känns de fernissade träbänkarna i tredje klass riktigt trevliga.
Tillbaka till verkligheten igen.
Ett blått hus
V
id stationen står Sven och hälsar dem välkomna hem. Han har kommit i deras egna gamla
lastbil. Elin ger honom en snabb kram innan hon klättrar upp i förarsätet och sätter sig bakom
ratten. Hon hade saknat den gamla bilen. Att lägga händerna på den slitna ratten var som att träffa
en kär gammal vän. Hon vrider om startnyckeln och med det välbekanta ljudet från motorn skumpar
de iväg längs landsvägen tillbaka hem igen. Vant svänger hon in på deras egen väg upp mot huset,
ladan och garaget. Plötsligt tvärstannar hon. Något var helt fel? Vad var det för något bakom träden
i hennes trädgård? Då ser hon. Huset hade bytt färg! Det var blått. En vacker medelhavsblå färg som
hon genast kände igen. Samma vackra blå färg som huset på omslaget till American Home. Utan att
våga säga ett ord stiger hon ner från bilen och går sakta fram mot huset. Som om hon var rädd att
det bara var en dröm stryker hon handen efter väggen. Smeker huset. Med tårar trillande nedför
kinderna springer hon tillbaka och slår armarna runt Anders. Hon gråter så hon skakar. Borrar in sin
näsa i hans skjorta och vågar inte titta upp. Tänk om allt bara var en dröm? Så hör hon applåder.
Försiktigt öppnar hon ögonen och tittar upp över Anders axel. Från ladan. Från baksidan av huset.
Gömda bakom buskar och träd kommer folk fram för att krama om både henne och Anders.
Guldhalsbandet hade varit en underbar morgongåva med det här var något som ingen människa
kunnat drömma om.
En kväll för länge sedan när de suttit och pratat om traditionen med morgongåva hade Elin För att
skoja bort frågan önskat sig de mest tokiga saker. Hon ville inte ha någon morgongåva över huvud
taget. När Anders trots det fortsatt att tjata hade hon, för att få slut på frågorna, till slut sagt något
helt omöjligt. Jag vill ha ett blått hus. Anders hade förstått att hon skojade. Det fanns inte ett blått
hus i hela trakten och honom veterligt hade han aldrig sett ett blått hus men han hade sett kort och
visste att hennes syster i Amerika bodde i ett blått hus.
En galen tanke hade farit genom hans huvud. Huset de bodde i behövde målas om. Hon skulle få sitt
blå hus. Folk i trakten fick tycka vad de ville. Men först skulle hon få en bröllopsresa.
Allt hade krävt noggranna förberedelser. I hemlighet hade han samlat alla i byn och berättat om sin
idé. De flesta tyckte att den var helt galen men alla var med på att hjälpa till, män som kvinnor.
De år Anders varit borta hade Elin alltid stått vid deras sida. Skjutsat gamla och sjuka till doktorn,
skjutsat barn till skolan, tröstat de som mått dåligt. Alltid hade hon varit beredd att sträcka ut en
hjälpande hand. Nu var ett utmärkt tillfälle att betala tillbaka för allt hon gjort för dem.
Anders hade köpt färg. Färgburkar och penslar hade utplacerats hos alla grannar. Alla ville hjälpa
till att måla så snart de nygifta givit sig av på sin korta bröllopsresa. Nu var de tillbaka och huset var
blått.
Som en lycklig prinsessa sitter Elin i den vita korgstolen på verandan med ett soligt leende på sina
läppar. Mälarens vatten glittrar utanför fönstret. På väggen bakom henne hänger omslaget till
American Home. Inramat i en enkel vit ram
Anders står med kameran beredd att ta en bild. Noga med att få med allt, det blå huset, det
glittrande vattnet och tavlan på väggen bakom sin lyckliga fru.
Hade Elisabeth fått ett blått hus skulle hon allt få se att Elin också fått ett blått hus.
Brevet till Elisabeth var redan färdigskrivet och bara väntade på fotografiet som skulle bifogas.