Transcript Smakprov Svenska Timmar litteraturen - lab

litteraturen
I din hand håller du ett läromedel från Gleerups.
Gleerups författare är lärare med erfarenhet från klassrummet.
Lärare och elever hjälper till att utveckla våra läromedel genom
värdefulla synpunkter på både innehåll och form.
Vi förankrar våra läromedel i skolan där de hör hemma.
Gleerups läromedel är alltid utvecklade i samarbete med dig!
Har du som användare frågor eller åsikter, kontakta oss gärna på
telefon 040-20 98 00 eller via www.gleerups.se
Innehållsförteckning
Antiken....................................................... 6
SE MÄNNISKAN!....................................... 8
Arvet från antiken.................................... 10
De homeriska dikterna............................ 13
Molnskockaren Zeus och andra gudar
och gudinnor....................................... 18
Grekisk mytologi..................................... 21
Sapfo – vår första kärlekslyriker................ 25
Kvinnor och män i Aten och Sparta......... 28
Platon och Aristoteles............................... 29
Teater till vingudens ära............................ 35
Antikens Rom......................................... 43
UPPGIFTER.............................................. 49
FÖRDJUPNING: Muntligt och skriftligt.... 52
Medeltiden................................................ 58
SE MÄNNISKAN!..................................... 62
Det medeltida samhället........................... 64
Den mäktiga kyrkan................................. 66
Arabisk, persisk och japansk
kulturblomstring.................................. 74
Förälskade trubadurer............................... 78
Medeltida hjältedikt................................. 80
Humor på medeltida vis........................... 84
Villon – en senmedeltida trubadur............ 85
Den italienska stadskulturen..................... 86
Marco Polo beskriver världen................... 86
Med Dante till helvetet............................ 87
Petrarca – den första moderna
människan?.......................................... 90
Boccaccios hundra historier..................... 91
Nordisk forn- och medeltid..................... 92
Den isländska litteraturen......................... 94
Arla i urtid fanns ingenting –
fornnordiska myter............................... 98
Sverige blir en del av Europa...................102
Nu hugger man mot man...
Landskapslagarna.................................102
Birgitta – svenskt helgon med
skarp tunga.........................................104
UPPGIFTER.............................................107
FÖRDJUPNING: Trubadurlyrik................109
4
Renässansen och franskklassicismen......116
Renässanskulturen........................................119
SE MÄNNISKAN!..........................................120
Rabelais – skämt och allvar om jätten
Gargantua.................................................122
Utopia och solstaten – perfekta världar?.........126
Don Quijote ................................................127
Shakespeare och den engelska folkteatern .....129
Klassicism vid Kung Ludvigs hov..................138
Svensk litteratur 1500–1700..........................141
Bröderna Magnus – författare i flykten..........143
Agneta Horns leverne – en 1600-tals kvinnas dagbok ........................................144
Vad väljer Herkules? .....................................145
UPPGIFTER ..................................................147
FÖRDJUPNING: Salongskulturen ..................149
Upplysningen................................................154
SE MÄNNISKAN!..........................................158
Romanen om Robinson...............................160
Jonathan Swift – skrev för att förarga
världen......................................................162
Voltaire – den som skriver krigar....................164
Den ytterst farlige Diderot och hans
uppslagsverk..............................................167
Rousseau – tillbaka till naturen.....................169
Upplysningen och kvinnorna........................171
Upplysningstidens kulmen – den stora
revolutionen..............................................172
Svensk 1700-talslitteratur .............................173
Linné upptäcker Sverige ...............................174
Bellman underhåller 1700-talets Stockholm...175
Kellgren – en svensk upplysningsman............179
Lenngren med den giftiga pennan.................180
UPPGIFTER...................................................182
FÖRDJUPNING: 1700-talets romaner............184
Från romantik till realism................................. 188
SE MÄNNISKAN!................................................ 193
Den unge Werthers lidanden............................... 196
Romantisk lyrik – och den historiska romanen .. 198
Frankensteins monster och annan skräck............. 203
Romantikens sagoberättare.................................. 206
Stagnelius – romantik på svenska......................... 208
Vikingakult......................................................... 210
Realismen........................................................... 212
Den realistiska romanen...................................... 213
Balzac bakom fasaderna i pengarnas Paris............ 215
Jane Austen och systrarna Brontë......................... 217
Dickens – succéförfattare och samhällskritiker .... 221
Industri och vetenskap – framtidstro och
pessimism ....................................................... 223
Amerikanska röster.............................................. 226
Flaubert och hans Madame Bovary..................... 228
Dostojevskij och de stora livsfrågorna.................. 230
Ibsen och Tjechov – två dramatiker..................... 235
Émile Zola – författaren som vetenskapsman....... 239
UPPGIFTER......................................................... 242
FÖRDJUPNING: Från klassicism till romantik...... 244
Modernismen...................................................... 248
Skandal i världskrigets skugga.............................. 251
Modernisterna och publiken............................... 254
SE MÄNNISKAN!................................................ 254
Franska föregångare............................................. 256
Majakovskij – på hans själ växte inga gråa hår...... 258
Alla är poeter...................................................... 260
Eliot och Lawrence – kritik av det moderna
livet................................................................ 264
Kafka – ensamhetens diktare............................... 266
Proust utforskar minnet....................................... 268
Joyce, Woolf och den inre monologen................. 270
Hemingway och den förlorade generationen....... 272
Södergran – ville sjunga stjärnorna från himlen... 275
Lagerkvist – en troende utan tro.......................... 276
Lindegren, Ekelöf och Aspenström:
tre modernistiska poeter.................................. 278
UPPGIFTER......................................................... 282
FÖRDJUPNING: Teatern blir absurd..................... 284
Från Almqvist till
arbetarlitteraturen........................... 292
SE MÄNNISKAN!.............................. 297
Den gåtfulle Almqvist........................ 300
Strindberg skriver för att slåss............ 302
Fröding – tillvarons utlänning............ 308
Nationalskalderna Heidenstam
och Karlfeldt................................. 311
Selma Lagerlöf och kärlekens kraft.... 314
Herr Söderberg flanerar.................... 318
Tre kvinnliga röster: Wägner,
von Krusenstjerna och Boye.......... 320
Författare ur livets egen skola............ 324
Lo-Johansson försvarar förtryckta
och angriper sportfånar ................ 325
Moa Martinson – om kvinnors
kamp för ett värdigt liv.................. 328
Moberg – bråkstake som skrev
om svenska utvandrare.................. 330
UPPGIFTER....................................... 334
FÖRDJUPNING: Strindbergsfejden.... 336
Termer och begrepp
– en ordlista ..................................... 344
Register ............................................. 350
5
at efter vä
erk
rl
Den kultur som växte fram under antiken har
de
n
starkt påv
på en rad områden: lit
r
a
tur, politik, konst, arkitektur, idrott, språk osv.
kapitel 1 Antiken
6
te
1
Antiken
Ordet antik har flera betydelser. Det kan betyda uråldrig (alltså mycket ​
gammal) i största allmänhet. Det kan mer specifikt syfta på en antikvitet –
ett mer eller mindre värdefullt äldre föremål. Ordstammen dyker också
upp i antikvariat, en butik med begagnade böcker. I den här boken syftar
antiken på en epok (längre tidsperiod) i västerlandets historia. Tiden är
cirka 800 f.Kr. till 500 e.Kr. och geografiskt rör vi oss i Medelhavsområdet
med städerna Aten och Rom som viktiga centrum.
Den kultur som växte fram under antiken har starkt påverkat eftervärlden
på en rad områden: litteratur, politik, konst, arkitektur, idrott, språk osv. Lite
högtidligt brukar man tala om antiken som den västerländska civilisationens
vagga. Under antiken föddes och utvecklades många fenomen och föreställningar som präglar vår värld än idag.
Antikens Grekland bestod av flera mindre stater – som t.ex. Aten, Sparta
och Thebe – med slavarbete som ekonomisk bas. Sjönationen Aten var
under den klassiska perioden mellan cirka 500 och 300 f.Kr. en ekonomisk
och kulturell stormakt i den här delen av världen. Konst, filosofi och teater
blomstrade och i Aten utvecklades ett slags första demokrati, även om
kvinnor, slavar och invandrare saknade rösträtt.
Från att ha varit en dammig håla blev Rom på några hundra år före år
noll huvudstad i ett enormt rike som sträckte sig från England till Irak,
från Rumänien till Marocko och från Egypten till Spanien. Romarna
kallade med all rätt Medelhavet för mare nostrum, vårt hav.
När den germanske krigarhövdingen Odovakar år 476 e.Kr. lät avsätta
den siste västromerske kejsaren och utropade sig till kung markerar händelsen slutet på antiken och inledningen till nästa epok, medeltiden (se sid.
59). Ett nytt slags imperium – den kristna kyrkan – tar då över den kulturella makten i Europa. Antiken och kristendomen är två hörnstenar i den
västerländska kulturen.
Antiken kapitel 1
7
Texter
I Svenska Timmar-antologin hittar du texter av bl.a. Homeros, Sapfo, Platon,
Sofokles, Aristofanes och Horatius.
Se människan!
!
En av konsthistoriens grövsta missar har med de antika skulpturerna att
göra. När man under 1500-talets antikbesatta renässans (en epok som
beskrivs på sid. 117) grävde fram stora mängder grekiska och romerska
marmorskulpturer var de vita. De ursprungliga färgerna, som kunde vara
ordentligt grälla, hade skavts av med tiden. Skulptörer som Michelangelo,
Bernini och Canova försökte efterlikna de antika mästarna och arbetade
därför i ”klassisk” vit marmor utan minsta gnutta färg. Ett par hundra år
senare, på 1700-talet, skrev den världsberömde tyske konsthistorikern
Winckelmann (som senare mördades på ett hotellrum i Trieste, fast det är
en helt annan historia) en bok där han slog fast att de vita marmorskulpturerna från antiken uttrycker största tänkbara skönhet och harmoni. Man
har beskrivit det som att den vita marmorn blev ”en pelare som bar upp
västvärldens kulturella identitet”. Winckelmann blev inspiratör för en
konst­r iktning som kallas nyklassicism eller nyantik. Men allt byggde alltså
på ett missförstånd!
1100-750 f.Kr.
Aten och Sparta
grundas.
1100-750 f.Kr.
750 f.Kr.
Rom grundas.
8
700-talet f.Kr. Homeros
skriver eller sammanställer
Iliaden och Odysséen.
700 f.Kr.
600 f.Kr.
600-talet f.Kr.
Sapfo författar
känslostark lyrik.
kapitel 1 Antiken
490 f.Kr. Aten besegrar perserna i slaget
vid Marathon.
500 f.Kr.
400 f.Kr.
411 f.Kr. Atenarna skrattar
gott åt Aristofanes krigsoch sexkomedi Lysistrate.
400-talet f.Kr.
Aischylos, Sofokles och
Euripides tävlar i drama.
300 f.Kr.
399 f.Kr. Sokrates
tvingas ta gift. Platon
skriver senare om saken.
Färgglada gudar
Forskarna känner sedan länge till att alla skulpturer under antiken var
målade i starka färger, men dessa vetenskapliga rön släpptes inte fram av
t.ex. museerna. Statyer i färg uppfattades helt enkelt som vulgära och pråliga, så man valde att fortsätta att förfalska historien – en vit lögn!
Det var faktiskt en svensk konsthistoriker, Patrik Reuterswärd, som år 1960
blåste nytt liv i debatten. Idag är det framför allt två tyska forskare – Volkmar
von Graeve och Vinzenz Brinkmann – som arbetat med att analysera fram rätt
färger och se till att myten om den klassiska, vita marmorn korrigeras. Bilden
här ovanför är hämtad från den uppmärksammade tyska utställningen Bunte
Götter, (ung. ”Gudar i färg”) som invigdes i München år 2003.
320 f.Kr. Aristoteles
skriver en regelbok
om diktkonsten.
200 f.Kr.
100 f.Kr.
168 f.Kr. Grekland
införlivas i det
romerska riket.
100-talet f.Kr.
Vergilius, Horatius,
Ovidius och Cicero.
100 e.Kr.
27 f.Kr.
Republiken Rom
blir kejsardöme.
313 e.Kr. Ediktet i
Milano. Jakten på
kristna upphör i Rom.
200 e.Kr.
79 e.Kr. Vulkanen
Vesuvius ödelägger Pompeji.
300 e.Kr.
476 e.Kr. Den
siste västromerske
kejsaren avsätts.
400 e.Kr.
500 e.Kr.
395 e.Kr. Romarriket
delas i en västlig och
en östlig del.
Antiken kapitel 1
9
Denna färglösa skulptur i ”antik” stil från 1793 föreställer guden Amor och prinsessan
Psyche, två mytiska figurer som personifierar (representerar) kärleken och själen.
Upphovsman är den italienska nyklassicistiske skulptören Antonio Canova. Verket finns i
Louvren. Under nyklassicismen mellan 1750 och 1820 inspirerades konstnärer och arkitekter bl.a. av utgrävningarna i Pompeji år 1748 och av konsthistorikern Winckelmanns
hyllningar av antiken.
Arvet från antiken
”Redan de gamla grekerna…” Så var det vanligt att man inledde högtidliga tal förr i världen, då kunskaper om antiken stod högre i kurs än idag.
Och visst är det sant att antikens greker var först med mycket. De gamla
grekerna gick på teatern, funderade över kärlekens väsen, debatterade
skatte­politik, studerade astronomi, grammatik och matematik och hyllade
sina idrottshjältar – ungefär som vi gör idag. Och redan de gamla grekerna
klagade på ungdomen. Så här irriterad var filosofen Sokrates för nästan
2500 år sedan:
10
kapitel 1 Antiken
Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin tidigare. De föraktar
varje auktoritet och hyser ingen respekt för åldern. De reser sig inte ens,
om en äldre person träder in i ett rum, de är uppkäftiga mot sina föräldrar
och andra, de stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor, de har
dåliga matseder och har blivit till sina lärares skräck.
I den västerländska kulturen är antiken förknippad med det positivt laddade begreppet klassisk som står för något som är traditionellt och har ett
bestående värde, oavsett om det har med antiken att göra eller inte. Man
talar ju inte bara om klassisk, antik litteratur och klassisk grekiska; även en
ganska modern klädstil eller till och med en maträtt (”en klassisk kladdkaka”) kan beskrivas som klassisk. Arvet från Grekland och Rom var länge
en självklar referens inom kultur och vetenskap. Under lång tid innebar
bildning att man behärskade latin och helst också grekiska. De klassiska
språken var centrala både för kristendomen och för vetenskapen.
Välutbildade personer förväntades känna till de största författarna och
hänga med i mytologin.
I de västerländska språken lever antiken vidare. Den grekiska segergudinnan Nikes namn syns idag på kläder och skor. En människas svaga punkt
kallar vi ibland för akilleshäl efter hjälten Akilles i versberättelsen Iliaden. Ord
som filosofi, biologi, medicin, fysik, kemi, musik, ekonomi är alla från början
grekiska. Det språk som talades i Rom – latin – blev grunden för spanskan,
franskan, italienskan, portugisiskan och rumänskan. Också svenskan är full av
vanliga ord med latinskt ursprung: penna (som från början betydde ”fjäder”),
brev, datum, fönster etc. Det sista ordet i föregående mening – en förkortning
av et cetera – är rent latin och betyder ”och så vidare”.
Vi får dock inte glömma att de antika samhällena på många sätt var
olika våra. Både antikens Grekland och det romerska riket var slavsamhällen med kvinnoförtryck och enorma klasskillnader. Kvinnorna hade ingen
rösträtt i den atenska folkförsamlingen och förlorade troligen inflytande
när ”demokratin” infördes. Slavarna hade inga mänskliga rättigheter utan
uppfattades av de fria medborgarna snarast som djur. En grekisk filosof
beskrev sin syn på slavarna med följande ord: ”Dessa individer är av naturen själv förutbestämda till slaveri, därför att för dem finns inte något bättre
än att lyda.” Hur stor andel av befolkningen som var slavar varierar mellan
olika statsbildningar och olika tidpunkter. I Aten under klassisk tid fanns
det många fler slavar än fria medborgare. Man har räknat ut att det bara var
cirka 10 procent av atenarna som hade rösträtt.
Antiken kapitel 1
11
De offentliga idrottstävlingarna i det gamla Grekland var viktiga tillställningar. Som en
lustighet kan berättas att Arrhachion från Figalia någon gång på 500-talet lyckades vinna i
grenen pankration (blandning av ”ful” brottning och lika ”ful” boxning, typ dagens MMA/
Ultimate Fighting) – trots att han var död! Motståndaren ströp honom, vilket tilläts enligt
reglerna. Några sekunder innan han dog lyckades dock Arrhachion bryta tårna på sin motståndare, som därför gav upp men inte släppte strypgreppet. Rättvist nog hedrades liket
som vinnare. På den här vasmålningen tävlar man i fackellopp, ett slags stafettlöpning.
Dramatik, epik och lyrik
Redan de gamla grekerna lyssnade på spännande historier och vackra
sånger och skrev dessutom ned dem. (Grekerna utvecklade det feniciska
alfabetet genom att lägga till bokstäver för vokalljuden. Det var smart.) Det
var i Aten som teaterkonsten utvecklades, både tragedin (sorgespelet) och
komedin (lustspelet). Och det är grekerna som har gett oss namnen på
litte­raturens tre huvudgenrer: dramatik (skådespel), epik (berättelser) och
lyrik (verskonst).
Vilka berättelser var då populärast för två och ett halvt tusen år sedan?
Skulle vi kunnat väcka några av Atens unga gymnasister till liv och be dem
berätta en spännande historia för oss, är chansen stor att vi skulle fått höra
om slaget vid Troja och om den sluge seglaren Odysseus. Det var berättelser som ”alla” kände till.
12
kapitel 1 Antiken
De homeriska dikterna
Två av världslitteraturens äldsta storverk skrevs på grekisk dialekt av en
diktare som hette HOMEROS. Om honom känner man inte till mycket
(om han ens funnits – se mer nedan!), men hans två långa episka (berättande) dikter – krigsskildringen Iliaden och äventyrsberättelsen Odysséen –
har hittills överlevt sin författare med omkring 2 700 år. Det är onekligen
imponerande. Kommer något av allt som skrivs idag att läsas om hundra
generationer?
Man kan förstås också undra om så gamla diktverk kan vara något att
läsa för moderna människor. Nja, det finns delar av Iliaden och Odysséen
som är rejält långtråkiga och till och med obegripliga. Å andra sidan innehåller de homeriska eposen (versberättelserna) många episoder (avsnitt)
som är rörande eller roliga.Vi känner krigets fasa när den trojanske hjälten
Hektor ska ut i striden och tar farväl av sin fru Andromake som förtvivlat
utbrister ”Du är min härlige make! Förbarma dig! Stanna på muren! Gör
ej din gosse till faderslös och din hustru till änka!”Vi skrattar åt historien
om hur Odysseus listigt lurar det enögda odjuret Polyfemos och förstår
hans glädje när han efter tjugo års frånvaro äntligen får omfamna sin hustru
Penelope.Vad gäller berättar- och språkglädje är de båda verken i en klass
för sig. Därför har de fortsatt att locka till läsning.
Att just de två verken Iliaden och Odysséen bevarats så väl är ingen
slump. De var oerhört populära under antiken (både i Grekland och i
Rom) och var en viktig del av undervisningen i skolorna. Grekerna – som
älskade både att tävla och festa – arrangerade Homerosfestivaler där den
som högläste snyggast tog hem förstapriset.
Krigsskildringen Iliaden
Iliaden – det äldsta bevarade litterära verket i vår del av världen – är historien om några dagar i ett tio år långt och mycket blodigt krig mellan grekerna (akajerna) och invånarna i Troja (också kallat Ilion, därav namnet på
verket) i nuvarande nordvästra Turkiet.
Bakgrunden till kriget är som följer: den trojanske prinsen Paris (betoning på första stavelsen) ombeds av gudinnorna Hera, Atena och Afrodite
att avgöra vem av de tre som är vackrast. Paris låter Afrodite vinna denna
antika skönhetstävling på elitnivå och får som belöning hjälp med att röva
bort världens skönaste kvinna, Helena (också här betoning på första stavelAntiken kapitel 1
13
De grekiska berättelserna har inspirerat konstnärer under mer än två tusen år. På den här
skissen i olja från 1630-talet av holländaren Peter Paul Rubens ser vi hur Paris dödar Akilles
med en förgiftad hälpil. Ovanför Paris syns guden Apollon ivrigt heja på; han stödde trojanerna i kriget. Mannen som håller den döende Akilles tros föreställa Odysseus. Den som
vill se bilden i verkligheten får bege sig till Museum Boijmans Van Beuningen i Rotterdam.
sen), från hovet i Sparta till Troja. Helenas man Menelaos blir förstås ursinnig och beger sig över havet till Troja tillsammans med sin bror
Agamemnon, den tappre kämpen Akilles, den sluge Odysseus från Ithaka
och deras trupper. Kriget är ett faktum.
Iliaden handlar bara om en liten del, femtio dagar, av kriget. Handlingen
börjar med att (peliden=Peleus son) Akilles surar, eftersom Agamemnon
har stulit hans favoritslavinna. Superhjälten Akilles vägrar att slåss och trojanerna ser ut att vinna kriget. Så här lyder den allra första raden i Iliaden:
μῆνιν ἄειδε θεὰ Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος
οὐλομένην, ἣ μυρί’ Ἀχαιοῖς ἄλγε’ ἔθηκεν
Med latinska bokstäver:
Mēnin aeide thea, Pēlēiadeō Achilēos
oulomenēn, hē myri’ Achaiois alge’ ethēken
Översatt:
Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles
olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner
14
kapitel 1 Antiken
När Akilles vän (och möjligen älskare) Patroklos stupar blir det dock full fart
på den grekiske kämpen. Han rusar ut i striden och dödar raskt Paris bror
Hektor, trojanernas härförare, och släpar liket flera varv runt Trojas murar.
Med en latinsk fras brukar man säga att Iliaden börjar in medias res, i
händelsernas mitt. Berättartekniken är avancerad och bygger på både
tillbaka­blickar och framtidsvisioner.Verket slutar med att skildra hur ett
vapenstillestånd ingås så att Hektor kan begravas. I Iliaden finns inga segrare
– kriget drabbar alla lika.
Homeros berättar inte om den berömda trojanska hästen; enligt legenden
vinner grekerna till sist kriget genom att smuggla en trähäst full av soldater
in i Troja. Idag används uttrycken trojan eller trojansk häst om smarta datavirus
som smugglar in sig själva tillsammans med ett oskyldigt värdprogram. Inte
heller är det i Iliaden utan i andra antika verk om kriget som vi får veta att både
Akilles och Paris så småningom
dödas i striden. (Akilles träffas av
en förgiftad pil i hälen. Enligt
myten hade hans mamma doppat honom som spädbarn i den
underjordiska floden Styx och
därmed gjort honom osårbar.
Eftersom hon höll honom i ena
foten blev den kroppsdelen hans
odoppade svaga punkt – hans
akilleshäl.)
På 1800-talet började arkeologer leta efter Troja – och hittade så småningom nio stycken
städer lagrade ovanpå varandra!
Tolkningarna av fynden – däribland det som kom att kallas
Priamos skatt (efter Paris pappa, Trojansk häst som användes i den amerikanska
kungen av Troja) med 8700 storfilmen Troy från 2003. Efter inspelningen
skänkte Brad Pitt (som spelar Akilles) hästen till
guldpärlor – har växlat. Vilket den turkiska staden Çanakkale nära antikens Troja.
”stadslager” var det som skildrades av Homeros: Troja II, VI eller VIIA? Så sent som år 2001 utbröt ett
vetenskapligt praktgräl mellan två ledande arkeologer om Trojas betydelse.
Städer kommer och går – men vreden mellan människor består.
Antiken kapitel 1
15
Odysseus tioåriga irrfärder
Ingen av de greker som var med i Troja hade en så besvärlig och äventyrlig
hemfärd som Odysseus från Ithaka. I tio år irrade han runt på hav och på
land. Grekerna älskade att höra om Odysseus upplevelser...
I lotofagernas land hittar hans män en frukt som får dem att glömma
hembygden; med våld för Odysseus dem tillbaka till skeppen. Därefter hamnar de i grottan hos den enögde jätten Polyfemos som äter upp sex besättningsmän. På nästa ställe förvandlas Odysseus följeslagare till svin av en trolldryck som Apollons dotter Kirke ger dem. Odysseus tvingas tillbringa en
kärleksnatt med gudadottern för att få tillbaka sina män och måste dessutom
stiga ned i dödsriket Hades innan han kan fortsätta mot Ithaka.
Den sluge Odysseus undviker att lockas av skönsjungande sirener
genom att binda fast sig i masten på båten och lyckas segla mitt emellan de
två havsvidundren Scylla och Charybdis.Värre blir det när några av sjömännen äter upp solgudens heliga oxar. Zeus blixtar dödar samtliga utom
Odysseus, som i stället blir fast i sju år hos den kärlekstörstande nereiden
(havsnymfen) Kalypso tills gudinnan Atena ingriper och ser till att han
släpps fri.
Slutligen spolas hjälten naken och eländig upp på fajakernas ö och blir
hjälpt av dessa att ta sig hem. På Ithaka väntar fru Penelope troget, trots att
en skara ivriga friare håller på att äta henne ur huset. Odysseus klär ut sig
till tiggare och ställer till blodbad på snyltgästerna med hjälp av sin son
Telemachos.Vi förstår att Penelope inte har väntat förgäves: ”…sedan
makarna njutit av älskogens ljuvliga glädje, njöt de också av samtal och
växlade ord med varandra.” Odysseus hade onekligen en del att berätta.
Den homeriska frågan
I uppslagsverket Nationalencyklopedien presenteras Homeros som ”sannolikt
en historisk person på 700-talet f.Kr.” Med andra ord: vi vet inte ens om
Homeros har funnits. Den engelske författaren Aldous Huxley har framställt den oklara situationen på följande fyndiga vis: ”The author of the
Iliad is either Homer or, if not Homer, somebody else of the same name.”.
Fast saken är ännu mer komplicerad...
Redan under antiken fanns det de som tyckte att skillnaderna i innehåll
och språk mellan Iliaden och Odysséen är så stora att det bör handla om två
olika författare. I Iliaden är till exempel gudarna aktiva i handlingen,
medan de intar en mycket mer passiv roll i Odysséen.Vardagen är mycket
16
kapitel 1 Antiken
mer dominerande i Odyssén. En förklaring till skillnaderna kunde förstås vara att
de båda verken skrivits under olika perioder av samma författares liv.
I slutet av 1700-talet gick man ett steg
längre och lanserade idén om Homeros
som redaktör snarare än författare. Man
tänkte sig att han sammanfogat och bearbetat texter skrivna av en rad olika poeter. Det skulle förklara de många inkonsekvenserna.
Man har också fört fram tanken att
Homeros var ett författarkollektiv. Eller
varför inte låta världslitteraturens första
stora författare vara kvinna? Eftersom vi
vet så lite är det fritt fram att spekulera.
Och vi vill spekulera, kanske främst för
Den blinde sångaren Homeros eller möjliatt de båda verken håller så hög kvalitet.
gen någon annan med samma namn.
Vi vill gärna tro att det ligger ett stort
geni bakom. Någon har apropå den så kallade homeriska frågan (vem var
Homeros – och skrev han Iliaden och Odysséen?) talat om vår kulturs anonymitetsskräck.Vi måste veta vem som står bakom ett viktigt konstnärligt
arbete.
Idag anser forskarna att Iliaden och Odysséen växt fram ur de historier
som berättades vid festliga tillfällen hos förnäma furstar i Grekland. Det var
vanligt att ett slags yrkessångare – rapsoder – åkte från plats till plats för att
mot betalning underhålla med spännande äventyr. Det finns mycket som
visar att Iliaden och Odysséen bygger på sådant muntligt berättande. Många
uttryck återkommer hela tiden i texten, t.ex. ”den snabbfotade Akilles”,
”uggleögda Atena” och ”den mångförslagne Odysseus”. Dessa så kallade
stående epitet (ung. återkommande beskrivningar) fungerar som minnes­
ramsor som gjorde det lättare för rapsoden att komma ihåg texten. Cirka
en tredjedel av Iliaden och Odysséen består av sådant ”begagnat” material.
Också det rytmiska versmåttet, den orimmade och sexfotade hexametern,
underlättade säkert inlärningen. Här är de sex betonade versfötterna markerade med versaler:
SjUng, o gudInna, om vrEden, som brAnn hos PelIden AkIlles
Antiken kapitel 1
17
Vem var då Homeros? Kanske den som på ett mästerligt vis ställde samman
och diktade vidare på populära muntliga berättelser eller sånger – och såg
till att de skrevs ned.
Både Iliaden och Odysséen är ett slags västerländska urberättelser. Iliaden
är den allra äldsta västerländska krigsskildringen, en genre (litteratursort)
som inte är mindre aktuell idag än under antiken. Odysséen är den första av
alla spännande reseberättelser som tar med oss till den ena exotiska platsen
efter den andra. De båda verkens betydelse för senare tiders konst och litte­
ratur kan knappast överskattas.
Molnskockaren Zeus och andra
gudar och gudinnor
Tron på de olika gudarna var en viktig del av livet under antiken, både
den grekiska och den romerska. Det var vanligt att man ordnade fester
till gudarnas ära. Så växte till exempel den atenska teatern fram ur
Dionysosfesterna, och de olympiska spelen arrangerades från början till
överguden Zeus ära. I det hårdföra Sparta hyllade man jaktgudinnan
Artemis genom att i föräldrarnas närvaro prygla unga pojkar framför
hennes tempel. Pojkarna fick inte skrika eller visa sig svaga: de som, i
tysthet, dog av slagen begravdes som hjältar.
Till skillnad från dagens världsreligioner hade den grekiska religionen
ingen helig skrift. Det fanns inte heller några doktriner – lärosatser – som
man förväntades lära sig och följa. Det viktigaste var riterna (inte minst
djuroffer) som man utförde tillsammans. Gudarna var ofta starkt lokalt förankrade.
Genom att studera de antika myterna kommer vi närmare den grekiska
tankevärlden. Ett viktigt begrepp var det svåröversatta arete som betyder
ungefär ”god egenskap” och kunde syfta på mod och styrka i olika sammanhang. Självkännedom uppmuntrades: på Apollontemplet i Delfi stod inskriptionen γνῶθι σεαυτόν (gnothi seauton) med betydelsen ”känn dig själv”.
Att överdriva sin egen förmåga kallades hybris – övermod – och den som
begick denna ”synd” kunde straffas av rättvisans gudinna Nemesis.
Gästfriheten och måttfullheten (”lagom är bäst”) var viktiga som ideal.
I myterna, och i Homeros två epos, framstår gudarna som mänskliga och
därmed ganska oheliga. De grälar, ställer till fest och är otrogna – även om
18
kapitel 1 Antiken
de förstås också är överjordiskt starka och framför allt odödliga. Jämfört med
till exempel kristendomens berättelser saknar de grekiska myterna en tydlig
polarisering mellan det goda och det onda. Det finns inte heller någon skapelseberättelse som betonar människans
underkastelse eller beroende av en eller
flera gudar. En intressant teori är att det
skulle vara avsaknaden av religiösa regler
och mäktiga gudar som förklarar att grekerna utvecklade så självständiga tankar.
Under några få århundraden reste man
en plattform för filosofi och vetenskap i
Väster­landet.
En kaotisk början
I begynnelsen, tänkte sig grekerna, rådde
Kaos, oordning. Så småningom framträdde Uranos och Gaia (himlen och
jorden) som födde Rea och Kronos, som
i sin tur var föräldrar till de första gudarna:
Zeus, Hera, Hades och Poseidon. Kronos
kastrerade sin far och skapade både marken och kärleksgudinnan Afrodite av I början av 1820-talet – under den
hans avskurna kön. Kronos åt dessutom romantiska eran – gjorde spanjoren
upp sina barn, men Rea lyckades rädda Francisco Goya den här bilden av titaZeus, som gav pappa Kronos kräkmedel nen Kronos som tuggar i sig ett av
sina barn. Han målade den direkt på
för att få tillbaka sina syskon. Kort sagt: väggen i sin matsal (hur påverkades
en ganska mustig skapelsemyt.
aptiten?) – och tillsammans med 13
Utöver de tolv olympiska huvud- andra verk hör den till de så kallade
gudarna (som kallades så för att de svarta målningarna med mörka och
tänktes bo på berget Olympos i mel- våldsamma motiv. Den har tolkats
som en kommentar till de inbördes
lersta Grek­land) fanns en mängd smärre strider som härjade Spanien. Senare
gudomligheter såsom erinyerna, cha- överfördes målningen till duk och
riterna, hor­er­na, moirerna, muserna finns nu på Pradomuseet i Madrid.
och nymferna.
När romarna erövrade Grekland tog man över gudarna, fast man gav dem
andra namn. Dionysos fick till exempel heta Bacchus och krigsguden Ares
döptes om till Mars.
Antiken kapitel 1
19
a
De viktigaste antika gudarn
ZEUS
APOLLON
Den främste av gudarna. Homeros kallar Zeus
för ”han som skockar molnen” – dvs. styr vädret.
Grekerna sa inte att ”det åskar” utan att ”Zeus
åskar”. Zeus är gift med sin syster Hera, men har
ständigt kärleksförbindelser vid sidan om, gärna
utklädd till svan eller tjur. (Så ska den sköna
Helena i Iliaden ha fötts ur ett ägg som var
resultatet av ett samlag mellan Zeus i svangestalt
och en drottning vid namn Leda.) Symboler:
blixt och örn. Romerskt namn: Jupiter.
Son till Zeus. Ljusets och solens, diktens och
musikens gud. Apollon dyrkades framför allt
i Delfi, där ett orakel (person som förmedlar
meddelanden från en gud) var hans språkrör.
På en vägg i templet i Delfi står de berömda
orden ”Känn dig själv”. Symboler: pil, båge,
lyra. Romerskt namn: Apollo.
HERA
Drottningen bland gudarna, syster och hustru
till Zeus. Äktenskapets gudinna – men även
svartsjukans. Hon ägnar mycket tid åt att hämnas på makens älskarinnor och utomäktenskapliga barn. Färdas i en vagn som dras av påfåglar.
Symboler: äpple och diadem. Romerskt namn:
Juno.
HADES
Det underjordiska dödsrikets gud. Bror till Zeus.
Gift med Persefone. Grekerna tänkte sig att
färjkarlen Charon rodde de dödas själar över
floden Styx till Hades för att dömas. De godas
själar fick komma till Lycksalighetens ängar. För
de onda gick det illa. Porten till underjorden
vaktas av den trehövdade hunden Kerberos.
Romerskt namn: Pluto.
POSEIDON
Ytterligare en bror till Zeus. Havets och flodernas gud. ”Skakar jorden”, dvs. ligger bakom
jordbävningar. I Odysséen är han motståndare
till Odysseus. Symbol: treudden. Romerskt
namn: Neptunus.
ATENA
Det ordnade krigets gudinna och staden Atens
skyddsgudinna. Föddes ur Zeus huvud (han
hade svalt hennes gravida mamma). Hjälper
Odysseus i Odysséen. Symboler: uggla, olivträd. Romerskt namn: Minerva.
20
kapitel 1 Antiken
ARTEMIS
Apollons tvillingsyster. Månens, men framför allt
jaktens gudinna och de vilda djurens härskarinna. Drar omkring i skogen tillsammans med
naturgudomligheter som kallas nymfer. Skyddar
sin oskuld väl: när jägaren Aktaion tjuvtittade
på henne i badet lät hon honom slitas sönder
av jakthundar. Symboler: pil, båge, lagerträd.
Romerskt namn: Diana.
ARES
Det oordnade krigets, dvs. blodbadets, gud. Son
till Zeus och Hera. Enligt myten bäddade han
sin säng med hud från människor han dödat
– som en antikens pyskopatiska seriemördare.
Märkligt nog har han dottern Harmonia med
Afrodite. Symboler: sköld, lans. Romerskt namn:
Mars.
AFRODITE
Kärlekens och skönhetens gudinna. Föddes ur
havet i närheten av Cypern. Hennes son Eros
skjuter kärlekens pilar i människors hjärtan; därför blir vi förälskade. (jfr ordet erotik) Symbol:
blommor, duva. Romerskt namn:Venus.
DIONYSOS
Vinets gud. I samband med vinskörden firades
fester till hans ära. Särskilt kvinnorna sägs ha
dyrkat Dionysos: de så kallade backanterna försvann ut i skogen, slet sönder vilda djur, drack
blod och åt rått kött. Symboler: dryckesbägare,
vinranka, stav. Romerskt namn: Bacchus.
!
Grekisk mytologi
Ordet myt(os) är pur grekiska och betyder saga eller berättelse. De gamla
grekerna fantiserade ihop oöverskådliga mängder av berättelser om gudar,
halvgudar och vanliga dödliga människor. Det berättas att en grekisk författare en gång försökte räkna efter hur många gudar han hört talas om
och kom fram till den imponerande siffran trettiotusen!
De grekiska myterna är en skattkammare för den som gillar spännande
historier. Här möter vi för första gången många av de teman som sedan
återkommer i den västerländska kulturen: den äventyrsfyllda resan, den
alltomstörtande passionen, det besinningslösa våldet. När dagens filmskapare kokar ihop historier om svartsjuka och svek eller om ohyggliga monster kan man ofta se kopplingar bakåt till den antika mytologin.
Följande tre berättelser hör till de mest kända av de grekiska myterna.
Myt nummer ett – Orfeus och Eurydike
Den übermusikaliske Orfeus ('orfevs) från Thrakien – dagens Bulgarien –
var son till Apollon och musan Kalliope (musorna, nio till antalet, var sångens, musikens och poesins gudinnor). Det berättas om honom att han spelade och sjöng så underbart gripande att vilda djur blev tama och floderna
stannade upp för att lyssna. Kanske var hans talang inte så förvånande med
tanke på att hans pappa var musikens gud och hans mamma den episka
diktningens musa, den gudinna som ska ha inspirerat Homeros till hans
verk.
Orfeus var gift med nymfen Eurydike ('dike). En nymf var en vacker
kvinna som också var ett slags naturväsen och inte alldeles pålitlig. Enligt
myten jagades Eurydike en gång av en satyr (skogsgudom med hovar och
luden kropp) som var ordentligt tänd på henne. Det bar sig inte bättre än
att Eurydike under flykten blev biten av en orm och dog. Orfeus sörjde
henne djupt och spelade så sorglig musik att gudarna började gråta – dessutom uppmuntrade de honom att bege sig till dödsriket Hades för att försöka få tillbaka sin hustru. Med hjälp av undersköna toner lyckades Orfeus
övertala Hades och Persefone att släppa Eurydike från sig. Det fanns dock
en hake: Orfeus fick absolut inte vända sig om och se på sin hustru förrän
de var uppe i dagsljuset och de dödligas värld igen. Självklart kunde han
inte hålla sig utan kastade till sist en snabb blick bakåt och fick då se
Eurydike skrikande föras tillbaka till underjorden.
Antiken kapitel 1
21
Bedrövad vandrade sedan Orfeus omkring i Thrakien och sjöng klagosånger, elegier, om sin döda hustru. Han sägs ha tappat sin tro på gudarna
och blev slutligen angripen av uppretade backanter, kvinnliga tillbedjare av
Dionysos, som slet honom i stycken. Det berättas att hans avslitna huvud –
tillsammans med den spelande
lyran – flöt ut i havet alltjämt
sjungande den älskade Eurydikes
namn.
Runt Orfeus utvecklades en
religiös kult som betonade asketism (avhållsamhet) och själens
odödlighet. De hemlighetsfulla
orfikerna hör till världshistoriens
första kända vegetarianer.
Filosofen Platon presenterade
en allt annat än positiv tolkning av
den här myten. Han fördömde
Orfeus som feg eftersom han inte
tog sitt liv för att få träffa sin
avlidna hustru. Det var just för att
hans kärlek inte var sann som han
straffades så skoningslöst av
gudarna, menade Platon.
Den tragiska myten har inspirerat många konstnärer, kompositörer och diktare. Ovidius skriver om den i sina Metamorfoser
Orfeus avslitna huvud enligt den franske konst­
nären Gustave Moreau. Målningen är från 1865 (se sid. 47) och tysken Glucks
Orfeus och Eurydike från 1762
och är typisk för Moreaus praktfulla stil.
brukar räknas som den första
moderna operan. Orfeus i underjorden heter en populär 1800-talsoperett
av Offenbach. Den är inte minst känd för sin hejiga cancan-musik.
Motivet ”levande person besöker de dödas rike” dyker upp på många
ställen i litteraturhistorien. Några exempel är Iliaden, Aeneiden (se sidan 45)
och Den gudomliga komedien (se sidan 87). Dessutom återfinns det t.ex. i
andra kulturkretsars mytologier, som i den japanska berättelsen om Izanagi
och Izamani.
Också motivet ”inte få titta bakåt” förekommer i andra sammanhang,
22
kapitel 1 Antiken
till exempel bröderna Grimms världsberömda saga om Hänsel und Gretel
(Hans och Greta) och i den bibliska berättelsen om Lots hustru som vände
sig om och blev till en saltstod under flykten från den syndiga staden
Sodom (Första Moseboken, kap. 19).
Myt nummer två – Herakles tolv storverk
De grekiska sagornas superhjälte är Herakles (betoning på första stavelsen),
kanske mer känd under sitt latinska namn Hercules. Redan som liten
visade han prov på styrka när han slog ihjäl sin tjatiga musiklärare med en
cittra. 18 år gammal dödade han ett lejon, vars skinn han sedan stolt
hängde över sina axlar.
Herakles var en av guden Zeus många barn med vanliga dödliga kvinnor. När Herakles var nyfödd tog Zeus honom upp till Olympos och placerade honom vid sin hustru Heras bröst; de barn som fick en gudinnas
bröstmjölk blev odödliga. Hera stötte dock ilsket undan den ”oäkta” babyn
så att mjölken skvätte ut och bildade galaxen Vintergatan (som på engelska
ju heter Milky Way).
Den svartsjuka Hera skickade dessutom vanvettets gudinna på Herakles,
vilket gjorde att han mördade sina barn och sin fru. Straffet för detta illdåd
kom från Apollons orakel i Delfi: Herakles fick tolv livsfarliga uppgifter att
utföra.
Han ströp ett fruktat lejon, lyckades döda ett månghövdat vattenmonster,
jagade ifatt Artemis heliga hind, bar ett vildsvin genom halva Grekland efter att
ha besegrat några kentaurer (”hästmänniskor”), rengjorde Augias väldiga stall
med hjälp av två floder, sköt ned de kopparkloförsedda fåglarna i Arkadien,
fångade in en vild tjur på Kreta, bekämpade människoätande hästar, lurade av
amasondrottningen hennes bälte, stal oxar från en sexbent jätte och hämtade
hesperidernas gyllene äpplen. Slutligen släpade hjälten upp den skräckinjagande hunden Kerberos ur dödsriket. Sedan var han klar med sitt herkules­
arbete. (Fast snuskiga romare hittade på en trettonde utmaning och berättar
hur Herakles under en natt gjorde 50 döttrar till kung Thespius med barn...)
I berättelsen om Herakles hittar vi många av de alltsedan antiken så
populära hjältedragen. Herakles är inte bara fysiskt stor och stark utan
också modig och (någorlunda) listig. Att hjälten prövas av ett antal svårigheter eller utmaningar (gärna förknippade med en resa till okända trakter)
är ju ett vanligt motiv t.ex. i sagor, filmer och dataspel. Det grekiska ordet
heros (jfr engelska hero) betyder från början halvgud, dvs. barn till en (oftast
manlig) gud och en dödlig (kvinna). Förklaringen till att individer som
Antiken kapitel 1
23
Herakles var så mycket mer hjältemodiga än vanliga människor låg i deras
till hälften gudomliga ursprung. Hjältar som Herakles, Perseus, Bellerofon
och Theseus dyrkades av grekerna och kan uppfattas som ett slags medlare
mellan den mänskliga och den gudomliga världen. Dessutom är ju historierna fortfarande underhållande. År 2006 kom den svenske författaren
Theodor Kallifatides med boken Herakles, en återdiktning av berättelserna
om vår grekiske Stålman.
Myt nummer tre – Ikaros drabbas av hybris
Det värsta en grek kunde göra var att sätta sig upp mot gudarna och tro sig
om att klara allt. Ett sådant övermod – hybris – straffade gudarna skoningslöst. Sagan om Daidalos och Ikaros visar hur det går för dem som har alltför högtflygande planer.
Daidalos var en skicklig konstnär
och uppfinnare från Aten. Efter att ha
mördat sin systerson blev han tvungen
att fly sin hemstad och hamnade hos
kung Minos i Knossos på Kreta. Där
byggde han bland annat den berömda
labyrint där kungen förvarade odjuret
Minotauros – hälften tjur, hälften
människa. Vart nionde år tvingades
Aten offra sju flickor och sju pojkar
till monstret. Till sist lyckades dock
den Atenske hjälten Theseus besegra
Minotauros och ta sig ut ur labyrinten
med hjälp av ett garnnystan han fått
från Daidalos. Kung Minos blev naturligtvis vred och Daidalos insåg att det
kunde vara dags att lämna Kreta –
luftvägen. Han tillverkade två par
vingar av fjädrar, vax och tråd. Det ena
paret gjorde han till sonen Ikaros, som
Det kunde säkert ha varit svårt att ta sig ut
ur det jättelika palatset i Knossos - med eller
utan garnnystan.
24
kapitel 1 Antiken
skulle få flyga med sin far. Innan det bar iväg över havet förmanade Daidalos
sin son:
– Du får inte flyga så lågt att vingarna blir blöta, du får inte flyga så högt
att solen bränner dem.Var försiktig!
Folket på land häpnade när de såg de bägge komma svävande. Ikaros
greps alltmer av glädjen att flyga. Högre, tänkte han, satte fart mot solen
och flög allt närmare tills vaxet smälte. Med ett förtvivlat skrik föll Ikaros i
vattnet och drunknade. Hans hybris straffades.
Myten om Ikaros har inspirerat många författare. Som ett slags antimyt
skrev en gång den svenske poeten Werner Aspenström dikten ”Ikaros och
gossen Gråsten”:
Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
Under den epok som kallas romantiken (cirka 1770-1830; se sid. 189)
uppfattade man Daidalos som en klassisk konstnär – hantverkskunnig men
kanske lite trist – medan Ikaros blev en bild av det självförbännande geniet
som inte låter sig begränsas.
Sapfo – vår första kärlekslyriker
SAPFO hette en kvinna som på 600-talet f.Kr. bodde på ön Lesbos (nära
dagens Turkiet) och undervisade välbärgade flickor i poesi, musik och dans.
Eftersom hon skrev passionerade oden, hyllningsdikter, till sina avgångselever har man dragit slutsatsen att hon var homosexuell – så uppstod
uttrycket lesbisk. Å andra sidan kunde man redan under antiken höra
berättelsen om hur Sapfo kastade sig nerför en klippa på grund av olycklig
kärlek till en skön gosse. Det sägs också att hon var gift med en man och
hade barn med honom. Sanningen är som så ofta med antikens författare
att vi vet ytterst lite.Vi kan inte heller utgå från att vårt sätt att definiera
sexuell läggning kan tillämpas rakt av på de livsstilar som var aktuella för
2500 år sedan. Att Sapfo skildrar en kvinnas kärlek och lust till andra kvinnor är dock uppenbart.
Viktigare än personen är trots allt verket. Sapfo räknas till de allra främsta lyrikerna under antiken. Ordet lyrik kommer av att man till en början
Antiken kapitel 1
25
sjöng texterna till ackompanjemang av musikinstrumentet lyra. (Jämför
också med engelskans lyric, låttext.) Vid sidan av den mer jagiska lyriken
fanns bland annat körsånger som framfördes i samband med olika högtider.
Av alla antikens diktare är det Sapfo som kommer oss närmast. Hon
skriver om längtan och sorg, men också om kärlekens glädje och om
ömhet. Skrivsättet är direkt, utan krusiduller. Som läsare behöver man
inga förklaringar. Sapfos kärleksdikter gör det lätt att tro att den älskandes upplevelser inte har förändrats mycket de senaste årtusendena. Här
följer en kort dikt om att vänta, kanske förgäves, på den man älskar
(Plejaderna är namnet på en stjärnbild).
Plejaderna sjunkit och månen
gått ned och midnatt är inne.
Vår mötestimme är liden,
men ännu ligger jag ensam.
(Övers. Emil Zilliacus)
Om Homeros gått till historien som eminent krigs- och äventyrsberättare
är det kärleken och begäret – ur ett kvinnligt perspektiv – som är Sapfos
stora teman. Så här skriver hon själv om sitt ämne:
Vissa säger att det vackraste på jorden
är en här av hästar
och andra att det är soldater till fots
eller en flotta med krigsfartyg.
Men jag säger att vackrast
är det du älskar.
Trots att Sapfo uppskattades varmt under antiken är det bara fyra (!) av
hennes texter som överlevt hyfsat kompletta. Därutöver finns cirka 250
brottstycken som många gånger är ytterst svårtolkade. Mest berömt av
Sapfos verk är fragment 31, som i Jesper Svenbros översättning börjar:
”Plötsligt framstår han som en gudars like”. Texten har kallats den första
stora kärleksdikten i europeisk lyrik och en av västerlandets urtexter. Här
skildras ett smärtsamt triangeldrama: diktjaget (Sapfo själv?) beskriver hur
starkt attraherad hon är av en annan kvinna, som dessvärre bara har ögonen för sin manliga älskare:
allting suddas ut för min syn, jag hör hur
öronen susar
kallsvett bryter fram
26
kapitel 1 Antiken
När 1800-talets manliga konstnärer skildrade antikens intellektuella
kvinnor valde de att sexualisera
dem – som ett slags oskadlig­
görande, kan man tänka. Att till
exempel filosofen Platon skulle
ges en liknande närmast pornografisk gestaltning var förstås
otänkbart; han fick behålla manteln på. Den prerafaelitiske konstnären Charles Willam Mitchell
skildrade den berömda matematikern (!) Hypatia i en pose som
knappast betonar hennes
intellektuella förmåga.
Under de senare åren har antikforskarna kunnat glädjas åt en hel del nya
textfynd från dammiga papyrusrullar. Så kunde man i juni 2005 publicera
en ”ny”, nästan komplett Sapfo-dikt, som gestaltar ett motiv som är välkänt från senare författarskap: det mogna diktjaget vänder sig till de (än så
länge!) vackra och unga och berättar om det oundvikliga åldrandet:
Ålderdomen har berövat mig min släta hud,
och håret, som förut var svart, är nu grått.
Det har gjort mitt sinne tungt. Mina ben
kan inte längre bära mig – jag som en gång
kunde dansa lika lätt som ett rådjur.
Det suckar jag ofta över, men vad kan jag göra åt det?
Som människa kan man inte undvika att åldras.
Sapfo hade ett mycket högst anseende under sin samtid. Hennes ansikte
avbildades på mynt (jfr Selma Lagerlöf på den svenska 20-kronorssedeln)
och vasmålningar. Homeros och Sapfo omnämndes som ”författaren” och
”författarinnan” utan att man behövde säga ut deras namn. Filosofen
Platon kallade Sapfo för den tionde musan. Hennes påverkan på senare
författare har varit stor – inte minst under romartiden.
Under senare delen av antiken och under medeltiden förlorade Sapfos
diktning sin ställning, och den förbjöds till och med av påven på 1000-talet.
Antiken kapitel 1
27
När man översatte texterna under det pryda och homofoba (homosexrädda) 1800-talet censurerade man dem så att de tycktes skildra en kvinnas
dragning till män och inte till kvinnor.
Kvinnor och män i Aten och Sparta
Poeten Sapfo tycks ha varit en självständig kvinna, och hennes skola visar
ju att även flickor fick undervisning. Så var det nog inte på de flesta ställen
i antikens Grekland. Kvinnan var i själva verket oftast helt beroende av sin
man, och hennes främsta uppgift var att föda en eller flera arvingar åt
honom. ”Vi har älskarinnor för våra nöjen och hustrur för att föda oss äkta
barn”, skriver den berömde talaren Demosthe­nes. Lagen i Aten krävde att
makarna hade samlag minst tre gånger i månaden – folkmängden fick inte
minska! Det var främst pojkar som önskades, och det hände att man satte
ut en nyfödd flicka i en lerkruka
utanför staden.
Det var få flickor som undervisades i konsten att läsa och skriva, eftersom de inte skulle arbeta med annat
än hushållet. När flickan fyllt fjorton
år var det dags för hennes far att
bestämma vem hon skulle gifta sig
med. Mannen var vanligen dubbelt så
gammal. Kvällen före bröllopet offrade den unga flickan sina leksaker åt
Artemis, som var både oskuldens och
barnafödandets gudinna!
Kanske var kvinnolivet bättre i
Sparta, en annan av de grekiska stadsEnligt mytologin hade guden Apollon flera
manliga älskare. Här ses han tillsammans
med den döende Spartaprinsen Hyakintos.
Blomman hyacint har namn efter honom.
Den här lite kitschiga målningen gjordes
faktiskt redan 1801 av fransmannen Jean
Broc, elev till den mer kände nyklassicistiske
konstnären Jean-Louis David.
28
kapitel 1 Antiken
staterna. Där behövde inte flickan gifta sig förrän hon var arton år, och hon
fick en jämnårig till make. Dessutom slapp kvinnorna hushållsarbete – om
de inte var slavar – och hade rätt att ärva egendom. I Sparta valde heller inte
familjefadern ut lämplig äktenskapspartner. I stället släpptes ungdomar av
bägge könen in i ett mörkt rum och det var bara att treva sig fram till den
man ville ha...
En gnällig atenare klagade över de spartanska flickornas frihet: ”Tillsammans
med unga män går de utanför hemmet med bara ben och fladdrande klädnad.”
Sex à la grecque
Mycket har skrivits och sagts om sexualiteten under den grekiska antiken.
Mycket har dessutom inte skrivits och sagts: länge försökte man tränga undan
det besvärande faktum att samkönade erotiska förbindelser var vanliga i
antikens Grekland – inte minst mellan ynglingar och äldre, gifta män – och
att många gudar och sagohjältar njöt tillsammans med älskare och älskarinnor
av båda könen.
Precis som de länge fått oss att tror att de antika skulpturerna alltid varit
klassiskt vita har forskare och översättare ”photoshoppat” vår bild av antiken. De alltför snuskiga detaljerna har stoppats undan i ett giftskåp som
bara experter haft tillgång till. Idag är trenden den motsatta. År 2009 gav
den svenske forskaren Dimitrios Iordanoglou ut boken Antiken by night där
han ställer bland annat följande frågor: ”Var superhjälten Odysseus en
mediehora? Hur gick tjejsnacket om dildos i Alexandria? Var filosofikejsaren Marcus Aurelius en tjackpundare?”. Iordanoglou vill förstås både roa
och provocera men också väcka intresse för en annan sidan av antiken. För
att arvet från antiken ska hållas levande måste man använda sig av det, tycks
han mena. Och har därför också släppt en cover på Iliaden!
Platon och Aristoteles
Hör filosofer hemma i en bok om litteratur? Kanske inte alldeles självklart
– i alla fall inte de moderna filosofer som främst ägnar sig åt frågor som
engagerar få utanför den egna kretsen. Men om filosoferna haft en mycket
stor allmänkulturell påverkan blir svaret jakande. Om de haft inflytelserika
tankar om litteratur och teater likaså. Detta gäller verkligen den klassiska
grekiska filosofins två tungviktare: Platon (427–347 f.Kr.) och Aristoteles
(384 –322 f.Kr.). Den förstnämnde är så central att man beskrivit Europas
Antiken kapitel 1
29
Platon och Aristoteles. Under renässansen (se sid. 117) vaknade intresset för de antika
mästarna, vilket Rafaels målning från 1509 vittnar om. Detalj ur väggmålning i ett av de
1400 rummen i det Apostoliska palatset i Vatikanen.
långa filosofiska tradition som en rad fotnoter till Platons skrifter. Om
Aristoteles har det sagts att ”det är tveksamt om någon människa någonsin
vetat så mycket som han” (och det långt innan Internet fanns...).
De var de här två tänkarna som för snart 2 500 år för första gången på
allvar tog itu med frågor som vi brottas med än idag:Vad är ett gott liv? Vad
är kunskap? Hur ska samhället styras? Svaren de kom fram till skiljer sig från
de flestas åsikter idag – inte minst Platons synnerligen odemokratiska samhällssyn är svårsmält – men deras stora nyfikenhet och briljanta argumentation
inspirerar fortfarande.
Dialogen som form
Platons filosoferande har inte formen av vetenskapliga avhandlingar med
prydliga källhänvisningar enligt Harvard-modellen. I stället använder han sig
av dramatiserade samtal – dialoger. Samtalsledare är oftast filosofen Sokrates,
som var Platons lärare.Vi vet inte var gränsen går mellan Sokrates och Platons
idéer, men det är ju heller inte så viktigt.
Den frågvise Sokrates framträder i regel som mycket ödmjuk och till
30
kapitel 1 Antiken
och med okunnig i början av dialogerna. Under samtalets gång närmar
sig deltagarna ett filosofiskt problem från flera olika håll – gärna med
utvikningar – och Sokrates logik blir alltmer knivskarp. Berättartekniken
i Platons dialoger, en form av retardation (fördröjning), kan faktiskt
påminna om deckarförfattarens sätt att hålla liv i spänningen... Många av
samtalen är så levande att också icke-filosofer läst dem med stor behållning. Idag pratar man om det sokratiska samtalet inom bl.a. psykoterapi
och pedagogik. Tanken är att människor redan bär på sanningen i sitt inre
och att terapeuten/läraren med hjälp av väl valda frågor hjälper dem att
sätta ord på sina insikter.
På svenska har vi förmånen att kunna ta del av Platons dialoger i en
färsk översättning av Jan Stolpe, som på tal om sitt mångåriga arbete med
den gamle filosofen sagt följande:
Det spännande med Platon är att han är oss främmande och samtidigt nära.
Det är väldiga avstånd mellan oss. Han är jävligt konstig för oss på många
sätt, men rätt vad det är glimtar det till med en väldig direktkontakt, och så
finns det alla lägen däremellan. /.../ Platon sparkar ju ofta ut väggar på ett
överraskande sätt.
Platon är varken särskilt systematisk eller exakt. Ofta tar han hjälp av ironi,
dvs. han säger en sak men menar motsatsen. Han hänvisar ofta till de gamla
gudamyterna och använder gärna liknelser i sin argumentation. En av de
mest kända av dessa allegorier är grottliknelsen: I dialogen Staten beskriver
Sokrates hur en grupp personer lever sina liv fastkedjade i en grotta, med
ansiktena vända mot grottans innersta vägg. På väggen ser de skuggorna
från föremål som passerar grottöppningen. Närmare verkligheten än dessa
skuggor kommer människorna inte. På samma sätt är det med de objekt vi
ser omkring oss, menar Platon/Sokrates. De föränderliga, materiella objekten är bara avspeglingar av de eviga former eller idéer som är den högsta
och mest grundläggande verkligheten. Den här teorin brukar kallas idéläran. Högst av allt är Det godas idé.
Grottliknelsen handlar också om filosofens uppgift: att ta sig ut ur grottans skenvärld och upplysa sina före detta medfångar om hur verkligheten
egentligen är beskaffad.
Tanken att det finns en ”högre” och ”sannare” värld än den vi ser med
blotta ögat var Platon inte först med. Det är ju också en vanlig världsuppfattning inom olika religioner. Men Platon har haft mycket stor betydelse
för att befästa dessa tankar.
Antiken kapitel 1
31
Staten, Faidros och författarna
Platon tillhörde den adliga eliten i Aten och var knappast någon vän av demokratin. I sin berömda dialog Staten förespråkar han ett totalitärt samhälle styrt av
... filosofer. Det är en skrämmande utopi (idealstat) som presenteras: barnen skiljs från sina
föräldrar så snart som möjligt och uppfostras av
samhället. Endast barn till föräldrar med goda
egenskaper får leva. Likheterna med 1900-talets
fascistiska och nazistiska idéer har förstås påpekats
av många, även om Platon ville att de allra klokaste snarare än de mest renrasiga eller starkaste
skulle styra.
Konstnärer och författare har inte någon
stark ställning i Platons idealsamhälle; eftersom
konsten och litteraturen bygger på avbildning
(mimesis) av den materiella världen som ju i
sig är en avbildning av idévärlden. Målningen
eller dikten blir därmed en skugga av en skugga.
Det är bara diktare som förmedlar det goda Det är ofta ett mödosamt arbete att tolka
och det sanna som vinner Platons gillande.
de gamla antika texterna, som inte sällan
I dialogen Faidros går Sokrates till och med bara bevarats som fragment, av papyrus
till attack mot skriftspråket, som vid den här (växten papperssäv) eller pergament
(skinn). Bilden visar en nyligen upphittad
tiden började få en stark ställning. På ytan
Sapfodikt om åldrande. (Handskrifts­
handlar samtalet faktiskt om hur äldre män ska samlingen på universitetet i Köln.)
övertala yngre män att ligga med dem, men
det hindrar inte Sokrates från att lägga ut texten om tal och skrift och retorik. Felet med skriften, menar filosofen, är att den inte är dialogisk, dvs. den
fungerar inte på samma sätt som ett samtal.
Ja, Faidros, det finns en egendomlighet med skriften som den faktiskt har
gemensam med måleriet: också dess gestalter står där som levande, men
om man ställer en fråga till dem, iakttar de en högtidlig tystnad. Det är
likadant med skrivna tal: du kan tycka att de talar som tänkande varelser,
men om du vill fråga något för att förstå vad de säger, då meddelar skriften
en enda sak, alltid densamma. När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det
runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som
det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig
till. Om det misshandlas eller smädas med orätt behöver det alltid hjälp av
sin far: på egen hand kan det aldrig försvara eller hjälpa sig.
32
kapitel 1 Antiken
Det paradoxala är förstås att vi aldrig hade känt till Sokrates filosofi om
inte Platon låtit skriva ned hans många samtal. Det är alltså med hjälp av
skriften som Sokrates kritik av skriften kunnat spridas! Ordet paradox är
för övrigt grekiskt från början och betyder att något är just motsägelsefullt
(fast kan vara sant ändå).
I det här sammanhanget kan det vara intressant att veta att tyst läsning
inte var vanligt under antiken. Man läste högt, också om man var ensam. Det
var först under medeltiden, runt år 1000, som tyst läsning kom att dominera.
Aristoteles
Platons elev Aristoteles är inte alls lika rolig att läsa som sin lärare. Han
skriver torrt och utredande och det är kanske inte så konstigt att Platon
kallade honom Förnuftet. Om möjligt har Aristoteles haft ännu större
påverkan på eftervärlden än Platon. I motsats till Platon hade han ett brinnande intresse för naturvetenskap. Aristoteles biologiska system fick stå
oemotsagt fram till 1800-talet. Hans logiska så kallade syllogismer – slutledningar – lär ingen rubba i första taget:
Premiss: Alla A är B
Premiss: Alla B är C
Slutsats: Alla A är C
Det är ingen slump att retorik och demokrati
uppstod samtidigt i antikens Grekland, under
400-talet före Kristus. Nu när det gällde att
samla flest röster snarare än ha störst armé, blev
det viktigt att kunna tala och skriva övertygande. I sin bok Retoriken talar Aristoteles om
tre aspekter av konsten att övertyga: logos,
ethos och pathos. Logos är själva orden, ethos
är talarens trovärdighet/moral och pathos de
känslor som talet väcker. Enligt Aristoteles ska
ett bra tal innehålla alla tre komponenter.
Bilden föreställer den brittiske premiärministern
Winston Churchill – en av 1900-talets främsta
talare.
Antiken kapitel 1
33
Om diktkonsten
I motsats till Platon hade Aristoteles en i grunden positiv inställning till
konst och litteratur. Särskilt högt värderade han tragedin. Han analyserade
tragedins grundelement: intrig, karaktär, stil etc. och slog fast att det är
intrigen som är det centrala. En pjäs ska ha en början, en mitt och en upplösning och dessa delar måste hänga ihop logiskt. (Man brukar skilja mellan fabeln – det som händer i kronologisk ordning – och intrigen – den
ordning som händelserna presenteras i. Ett annat ord för fabel är handling.
En fabel kan också vara en moralisk berättelse med djur som huvudpersoner.)
Tragedin ska, enligt Aristoteles, efterlikna verkliga handlingar och väcka
medkänsla och rädsla. Detta leder till en känslomässig rening – katarsis –
hos åskådarna. Exakt vad som menas med denna urladdning har diskuterats
livligt genom åren.
Aristoteles bok om teatern, rätt och slätt kallad Om diktkonsten, har haft
ett enormt inflytande. Hans dramaturgiska modell – se bilden – har legat
till grund för en stor del av det västerländska berättandet, inte minst
Hollywoods så kallade continuity-dramaturgi (continuity = det får inte
finns några hopp eller luckor.) Under franskklassicismen (se sid. 138) upphöjdes Aristoteles närmast till Gud – dessvärre lyckades man misstolka det
mesta av hans teaterteorier. Antikreceptionen är full av sådant – tänk bara
på de vita statyerna...
Vändpunkt
Upptrappning
Orosmoln
Konflikt
Presentation
Epilog
En variant av den aristoteliska dramaturgin.Vändpunkten – peripetin – är ett centralt
begrepp. Som exempel brukar man ta upp det ögonblick då kung Oidipus inser vem
han är och vad han gjort (se sid. 39). Epilog betyder helt enkelt avslutning.
34
kapitel 1 Antiken