Jakt och fiske i Övre Jumkil

Här på trakten var jakten sedan gammalt en viktig del i tillvaron för att överleva. På de flesta gårdarna fanns det visserligen några kor samt potatisland, det var mer sparsamt med kött och fläsk. Därför var jakten ett måste för de flesta.

I skogarna fanns det gott om hare och fågel (tjäder och orre). På hösten medan fågelkullarna ännu var samlade kunde man skjuta flera stycken på en kväll. Det blev då ett bra tillskott till familjens matsedel, särskilt när det var många munnar att mätta, familjer på upp till ett tiotal personer på en gård var rätt vanligt. På våren var det en mer eller mindre tyst överenskommelse att skjuta en eller flera tjädertuppar på spel som det kallades. Däremot var rådjuren i det närmaste obefintliga. Det var en stor upplevelse om någon fick se eller lyckades fälla en bock. Rådjuren har senare förökat sig lavinartat, nu kan en jägare fälla flera djur under en jaktsä song.

Älgen förekom också i mindre omfattning.

Någon enstaka älg fälldes väl, men det kunde gå flera år då ingen älg blev skjuten.

om några gubbar som spårade en älg långt in på Huddunge skogarna innan de lyckades fälla älgen. Efter att ha slaktat upp och styckat älgen i lagom stora bördor fick de bära köttet nära 1 mil på stigar och vintervägar för att komma hem ”inget dåligt dagsverke”.

Vid ett annat tillfälle hade de skadeskjutit en älg, väl framme vid älgen som skulle till att resa sig, tog den ene gubben tag i hornkronan på tjuren och tog spjärn mot ett träd. Därefter sa han åt sin jaktkamrat att han skulle sticka älgen. Kamraten tordes inte gå fram till den sprattlande tjuren. Då lär gubben ha sagt stick älgen annars sticker jag kniven i dig.

Det var hårda tag förr i tiden.

Gränsen för hur långt man fick gå var man inte så noga med alla gånger. Det berättas Vid älgjakterna på 20-talet, samlades gubbarna tidigt i ottan för att bege sig ut i markerna 39

Erik Wiberg i älgskogen.

och pröva jaktlyckan. Vad det någon som hade turen att fälla en älg, samlades jägarna där för att beskåda älgen och hjälpa till att slakta och bära hem köttet till närmaste gård.

Framme vid gården styckades och fördelades köttet mellan jägarna. Då kom gubbarnas pratförmåga igång med hjälp av några kaffehalvor. Nu fick skytten berätta om och om igen hur älgen kommit och hur han stod placerad och hur långt hållet var när han sköt. Det var högtidsstunder för en bogen sitter kulan mellan rumpan och skogen".

I slutet på 30-talet började man organisera jakten i klubbar för att få mer sammanhängande markområden att jaga på.

Jumkils Norra jaktklubb bildades i början på 40-talet. Den första styrelsen bestod av : Albin Rosensson ordf.

Vallentin Eriksson v ordf.

Helmer Karlsson sekr.

Erik Viberg v sekr.

Alfred Lind kassör Nu började man med övningsskjutningar på lerduvor, samt att gå jaktstigar. Vilket så småningom ledde till tävlingar mot andra klubbar. Älgjakten blev nu mer ordnad med bestämda pass som var iordninggjorda och märkta. På så vis kunde skytten lättare ta sig till passet och hundföraren visste var gubbarna var utposterade.

Nu hade också älgstammen börjat öka. Det kunde fällas 5-6 älgar under den ordinarie jakten. Senare kom så licens jakten under 30 dagar, vilket i nutid förlängts till flera månader. Tilldelningen har också ökat till som mest 22 st älgar. Det var då inte ovanligt att det sköts 8-10 st älgar på en jaktdag. Sen följde ett drygt arbete med hemforsling och slaktning av dagens skörd, men det var roligt att se alla kropparna upphängda i en lång rad när allt var klart för dagen.

Henry Eriksson

En lyckad jakt

liten grabb att få lyssna till gubbarnas älgjaktshistorier.

Däremot var det andra tongångar om någon bommade på en älg. En äldre jägare sade en gång: "Gosse siktar du på

Styckning

40

Walfrid Eriksson med kamraten Einar på allmänningen.

Kräftfiske Fasanjakten

Kräftor fanns det gott om i Jumkilsån ända fram till mitten av 20-talet då kräftpesten kom första gången. Att fiska kräftor var ett äventyr som lockade gamla som unga.

Vilken upplevelse det var att få vittja håvar och burar som kunde vara fulla av kräftor. De äldre berättade att det inte var ovanligt med fångster på tiotals tjog på en kväll. Många gånger förvarades fångsten i trälådor (sumpar) som man förvarade i rinnande vatten, tills det var någon som skulle köra in till Uppsala och fångsten såldes på torget. Ibland lär det ha varit rena kurra-gömmaleken med kräftsumparna.

Det lär ha funnits de som inte var så kinkiga - fick man se en annans sump kunde det hända att sumpen tömdes, så den var tom när rätta ägaren kom för att hämta kräftorna.

Vid kräftkalasen som sedan följde var det inte ovanligt att man kokade hela pannmurar med kräftor. Varefter det blev fest på de röda läckerheterna. Fick sen gubbarna något starkt till att skölja halsen med blev aptiten ännu bättre..

Från början av seklet när den närbelägna herrgården (Östfora) stod på sin höjdpunkt fanns där en anställd jägare plus en skogvaktare som var smålänning.

Fasanodling sattes igång i stor skala. Fasanägg inköptes och ”sura hönor“ på torpställena runt omkring upplånades.

Nåväl, fasanungar blev det i mängder. En pojke från bygden anställdes att springa i skogen och riva sönder myrstackar och bära hem myrägg, för si, det skulle fasankycklingarna ha. När hösten kom hade unghönsen blivit riktigt stora och feta.

Stor jakt ordnades på herrgården med många celebriteter inbjudna. Torpare med sina äkta hälfter skulle nu mota fasanerna mot skyttelinjerna. Det small som under en värsta manöver, men fåglarna kunde ju flyga, så största delen klarade av kanonaden.

Efter pesten på 20-talet dröjde det ända fram till senare delen av 30-talet innan kräftbeståndet började öka igen. Nu blev det åter en period med kräftor i ån inte lika mycket som det var före pesten men väl till att själva kunna koka och äta. Ågrävningen på 30-talet gjorde sitt till att inte det blev riktig fart på återväxten. In på 50-talet kom så nästa pest. Nu verkar det vara slut med kräftorna. Det är väl bara att vänta och hoppas på åter en period med kräftor i ån.

Men det får framtiden utvisa.

Henry Eriksson

Ett par kilometer därifrån fanns några självägande små bönder med söner, så när de första fågelsvärmarna slog ner på bondmarkerna plockades snabbt alla gamla hagelbössor fram. Nya svärmar med fasaner dök upp och så fortsatte skjutandet även där.

Det blev många säckar med skjutna fåglar, som smakade mycket bra. Många av dem såldes i den närbelägna staden Uppsala, så att de fattiga bondpojkarna tjänade några kronor, och roligt var det dessutom.

Birger Ericsson

Jakthistorier

En gammal jägare berättar:

"Jag hade en älghund, en stor en - korsning mellan varg och gråhund . Jag var ute under lovlig tid, hade sett stora älgspår på en åkerlycka. Såg att det var en tjur på spåren att döma. Hunden hade jag kopplad vid en rem om magen.

Efter en stund så fick jag syn på älgtjuren, en stor oxe var det. Hunden ryckte i kopplet, men jag siktade och sköt, såg att det blev en bra träff men älgtjuren satte av i full fart och försvann. Jag tog med mig hunden till blodspåren. Nu var hunden (vi kan kalla den Drakula) alldeles vild. Efter en språngmarsch på några hundra meter fick jag se älgen ligga, men den reste sig igen och det bar iväg. Drakula ryckte och slet i kopplet. Jag sköt ytterligare ett skott, men älgtjuren bara fortsatte, och så fortsatte det flera gånger.

Drakula ryckte i kopplet och jag sköt. En sista gång kom jag i fatt den nu liggande älgtjuren, men då var den stendöd. Det var bara att gå fram och tappa av den blodet det lilla som var kvar. Då upptäckte jag att jag var flera hundra meter in på förbjuden mark. Under kvällen kallade jag på fyra pålitliga och starka karlar och på natten bar vi hem äl gtjuren."

En annan gammal älgjägare berättade: "Vi var några älgjägare tillsammans. Det var på den tiden vi fick skjuta älg med rundkula eller i bästa fall med Brennekkekula." Man sköt med vanliga slätborrade hagelgevär. I jaktlaget kom en ny ´jägare´ från stan med ett fint kulgevär enkom för älgjakt. Mannen med det fina vapnet tyckte sig vara en mycket styv skytt, men sanningen var nog den motsatta.

Berättaren talade om att när han fick se älgen. En ko, som stod och drack vatten i ett dike så siktade han med sin dubbelbössa - laddad med rundkula och sköt. Han med den fina studsaren stod också bra till och sköt också ett skott.

41 Efter en stunds sökande hittades älgen död. Vid upp slaktningen visade det sig att älgen dött av rundkulan som satt fint. Någon mer träff på älgen fanns inte, då kom mannen från stan - han med det fina geväret - och sade: ”Jag undrar var min kula tog” och då svarade den andre skytten: “Din kula - den tog mellan rumpan och skogen, hon, du“.

Birger Ericsson