Transcript Det idéella arbetet blomstrar och

27.
3. Det ideella arbetet blomstrar
och Skyddsvärnet bildas
Ett stort steg mot den svenska välfärdsstaten togs när riksdagen
år 1913 beslutade om folkpension. Beloppen i denna första
allmänna pensionsförsäkring var blygsamma, men principen
var viktig och utgjorde ett startskott för välfärdsbygget; ett solidariskt ansvar för
individens försörjning. Generella socialpolitiska åtgärder och reformer var nya
punkter på den politiska dagordningen. Ännu vid sekelskiftet 1900 befarades att
sociala reformer skulle ge upphov till parasitering och en allmän snyltarattityd.
Parallellt med ritningar på det som skulle bli välfärdsreformer, skapade städernas
framväxande borgarklass hundratals ideella föreningar som tog sig an att lindra
samhällsnöden. Nästan samtliga sociala samhällsorganisationer i dagens Sverige
har sitt ursprung i dessa ideella föreningar som startades av enskilda entusiastiska
individer.
Föreningarna grep in mot superiet, öppnade bespisningar, barnsjukhus,
skolor för handikappade, gav kläder till fattiga barn, försökte avhjälpa bostadsbristen – de allra fattigaste i Stockholm levde i jordkulor i Stadshagen – och mycket
annat. Det var under denna tid som Skyddsvärnet bildades år 1910.
En fast hand redan vid fängelseporten
Antalet skyddsföreningar och fångvårdssällskap uppgick år 1910 till 25 och fanns
i alla Sveriges län utom Skaraborgs och Elfsborgs län. Några exempel: Stockholms
skyddsförening för frigifna, Uppsala läns fångvårdsförening, Södermanlands läns
skyddsförening, Gäfle fångvårdsförening, Östergötlands läns skyddsförening,
Kristianstad läns fångvårdsförening och Malmöhus läns förening till stöd för
värnlösa och fallna.
28. Kraven på föreningarna ökade konstant och de fick allt svårare att fullgöra sina
uppgifter. I maj 1910 skrev Isak Thomasson, fängelsepredikant i Linköping, en
artikel i Östgöta Correspondenten om föreningarnas problem och dess orsaker.
Artikeln började med en allmän genomgång av de frigivna fångarnas situation:
”Ett af huvudvillkoren för en fånges upprättelse och återbördande åt samhället är naturligtvis, att han vid frigifningen blir satt i stånd att på ett fullt
ärligt sätt försörja sig själf. Men hvar och en som har någon erfarenhet
härutinnan vet huru törnbeströdd den framtidsväg är, en frigifven har att
gå.”
Thomasson fortsatte med att påpeka hur svårt det var för en person som suttit
i fängelse att få arbete och hur få det var som ville anställa en sådan. Den frigivnes sinne är känsligt och ömtåligt och han känner sig lätt skymfad av dem som
anspelar på hans förflutna. Den frigivne måste därför behandlas ”med fasthet och
kärleksfull finkänslighet” och det är just bristen på det bemötandet som orsakar
återfall i brott, menade Thomasson.
Han förvånades inte över att den frigivne gav upp, tröstade sig med spriten
och återgick till sitt forna brottsliga liv och sina tidigare kamrater: ”Träsket suger.
Det får särskildt den känna, som en gång varit nere däri. Den frigifne behöfver
genast vid fängelseporten fattas af en fast hand.”
Problemen hos landets 25 skyddsföreningar, ansåg Thomasson, själv aktiv i
Östergötlands läns skyddsförening, berodde på tre saker:
1. Motgångar och missräkningar hade gjort att tanken slagit rot att de straffade
för alltid var hemfallna åt brott. De aktiva och drivande krafterna i föreningarna hade blivit allt färre allt eftersom missmodet spritt sig.
2. Skyddsföreningarna var splittrade, utan samarbete och enhetlig organisation.
Stödet var lokalt begränsat, i vissa fall gällde det endast förstagångsförbrytare.
Dessutom sammanfördes en viss typ av fångar från olika län till vissa fängelser
(Linköpings länsfängelse sammanförde till exempel alla skrädderikunniga).
Eftersom skyddsföreningarna endast hjälpte fångar från det egna länet lämnades många utan hjälp.
3. Penningunderstöd till verktyg, kläder och utrustning i stället för hjälp till
arbete uppmanade lätt till tiggeri och var föga uppbyggligt.
29.
En tidsbild
Skyddsvärnet bildas i en tid av begynnande intresse för sociala frågor. Ett nytt samhälle höll på att växa fram, socialt orienterade personer såg möjligheten att göra
någonting åt orättvisor i samhället. Arbetarklassen höll som bäst på att formera
sig. Möten hölls, fraktioner bildades. Prydliga, söndagsfina arbetare marscherade
i god ordning varje första maj. Men trashankarna och alkoholisterna kom inte till
några möten. Arbetarrörelsen såg med misstänksamhet på dem som inte skötte
sig. Intresset för dem grodde i stället i goda, humanitärt orienterade, liberala och
kristna hjärtan, sådana som nu höll på att omsätta sin humanitet i praktiken genom
att bilda Skyddsvärnet. Det politiska projektet sattes i händerna på folket.
I krönikor domineras annars Stockholmsbilden år 1910 av punschdrickande
gentlemän med den eleganta käppen lutad mot bordet, allt medan aftonsolen sänker sig över Riddarfjärden. Södermalm var på den tiden en stadsdel för de mindre
väl lottade. Någon utvecklad socialtjänst fanns inte. De som behövde pengar
till mat och uppehälle fick vända sig till ”rotemannen”, på till exempel Katarina
Bangata. Så här berättar Per Anders Fogelström i ”Minns du den stad”:
”Trötta, trasiga och rädda människor satt i förrummet och väntade.
Några kom ut, snörvlande av gråt, skyndade därifrån. Nästa, röt gubben
därinnanför.
Bärta hickade till, satte sig på träbänken, försökte komma på något som
kunde beveka den obeveklige. /…/ Vad hade hon här nu att göra?
Hon skulle inte tro att man kunde komma och tigga hur mycket hjälp
som helst av det allmänna. Ut fyllkärring!”
Antalet telefonabonnemang i Stockholm var en bra bit över 50 000 när Skyddsvärnet bildades. Spårvägstrafiken till Enskede från Slussen hade börjat fungera
efter invigningen året innan. Under den jul som föregick bildandet av Skyddsvärnet, hade Vasagatan för första gången strålat i ny belysning. Det var ett försök med
pressgasljus som slog väl ut.
Sakta hade det mesta återgått till det normala efter storstrejken 1909. Arbetarna hade lidit nederlag. Massor av arbetare var fortfarande arbetslösa eftersom
de avskedats av arbetsgivarna efter den misslyckade storstrejken. Ännu kunde
man se affischer som myndigheterna satt upp med texten: ”Tro inte de element
från vänster- och högerhåll, som äro ute för att framkalla oro och villervalla. Tro
inte rykten som cirkulera.”
30. August Wirén, slottspastor och Skyddsvärnets
förste byråföreståndare,
1910–1927.
Skyddsvärnets arkiv.
De oroliga tiderna ledde till att de som hade råd, köpte vapen. I en tidning
kunde man 1910 läsa: ”Det är en ny sorts vansinne detta med rusning till revolverbutikerna. Både bankdirektörer, vaktmästare och familjeflickor ha fått formlig
mani på de små söta mordvapnen.”
Snart skulle det nya polishuset på Kungsholmen vara inflyttningsklart. När
Skyddsvärnet bildades hade man redan börjat planera flytten från det gamla polishuset vid Myntgatan. Motsvarigheten till ”snut” på den tiden var ”pickelhuva”
efter den guldfärgade spetsen högst upp i polismännens kaskar. Dessa pickelhuvor var långt ifrån populära. Bara någon vecka efter det att byråföreståndaren,
slottspastorn August Wirén och hans kollegor hade flyttat in i Skyddsvärnets nya
31.
lokaler på Lästmakargatan, visade pickelhuvorna sin brutalitet. I den ljumma
lördagskvällen hade ett meningsutbyte uppstått om vem som ägde en mössa. Allt
fler människor samlades kring de bråkande. En polis ville lösa tvisten men blev
uppmanad att inte lägga sig i striden, den skulle de nog lösa själva. Polismannen
såg sig då hindrad i sin tjänsteutövning och tillkallade förstärkning. Folkhopen
växte allt mer under bråkets gång och snart gjorde ridande polis anfall med
dragna sablar mot de församlade. En notarie som lugnt betraktade skådespelet
blev uppmanad av en polis att ge sig iväg. När han svarade att han hade rätt att
uppehålla sig var han ville, greps han och släpades iväg. Enligt en närvarande
journalist utropade en djupt gripen representant för de lägre socialgrupperna:
”Nu tar dom visst fint folk också!” Händelsen blev föremål för stor uppmärksamhet i medierna.
Ute på Gärdet, på promenadavstånd från Skyddsvärnets första lokaler, ägde
ett sensationellt spektakel rum. Den första flygmaskinen, styrd av en svensk, sköt i
höjden över förvånade besökare på Gärdet. ”Ur vägen, sparvar, Cederström kommer”, utropade en journalist dagen efter. Det var friherre Carl Cederström som
satt vid spakarna när alla åskådare kunde se honom ”sväva som en fågel över deras
huvuden”. Bland de upphetsade åskådarna märktes inte bara sportsmän ”utan
också diplomater, vetenskapsmän, skådespelare, officerare, konstnärer, affärsmän”.
De kunde se monoplanet ”lätt och luftigt stryka fram utefter marken”. När maskinen lättade bröt jublet ut, berättar en som var med. När maskinen var uppe på
130 meters höjd ”började för honom en rymdens eriksgata”. Det var i sanning en
stor händelse som vida överskuggade bildandet av en ny förening. Stockholmarna
hade gripits av flyktens poesi, skrev entusiastiska journalister.
Det sociala arbetet är tungt
Det fanns, föga oväntat, problem i landets skyddsföreningar. Det sociala arbetet
visade sig tungt, då som nu. Isak Thomasson, Östergötlands läns Skyddsförening,
gjorde en lista på vad som behövde ändras för att föreningarna skulle fungera:
• Genom ett livligt upplysningsarbete skulle opinionen vändas och en större
förståelse skapas för de frigivna. De frigivnas vänner, en förening startad av
kristna ungdomar i Stockholm, angavs som ett föredöme eftersom den främst
koncentrerade sig på att stödja de frigivna moraliskt. ”Det är ju förklarligt att
man är mån om sitt anseende, men aldrig skall väl detta blifva lidande därpå,
att man vill hjälpa en nödställd medmänniska.”
32. • Den lokala begränsningen av hjälpen skulle tas bort. Ett landsomfattande
skyddsförbund startas med centralstyre i Stockholm liksom ett omfattande
samarbete mellan de olika föreningarna. Exempel gavs från Preussen där
427 skyddsföreningar var sammanslutna i tio centralföreningar med strävan
att bilda ett enda stort riksförbund. I Danmark hade man år 1902 skapat en
rikstäckande skyddsförening som haft stor framgång och fått näst intill myndighets befogenhet.
• För att undvika tiggeri borde den hjälp som lämnades vara ”hjälp till själfhjälp” och följa pedagogiska grundsatser för uppbygglighet. Den personliga
vården var avgörande och därför borde skyddsföreningarna få laglig övervakningsrätt över sina skyddslingar.
Skyddsvärnet bildas 1910
Idén som bar Skyddsvärnet inom sig, hade väckts på Allmänna Svenska Prästföreningens årsmöte i Uppsala 1907. Det var i kyrkliga kretsar som Skyddsvärnets
upphovsmän rörde sig. På mötet diskuterades den svåra situationen för frigivna
fångar. Två höstdagar året därpå hölls ett nytt möte, denna gång i Stockholm.
Mötet var utannonserat under titeln: ”Mötet för värnlösas och förkomnas vård.”
Hjalmar Hammarskjöld, då landshövding i Uppsala, var förste talare. Kyrkan
företräddes av biskopen i Linköping, Otto Ahnfeldt. Ett utskott tillsattes på mötet
och i mars 1910 samlade man flera organisationer till ett nytt möte. Här fanns
Centralföreningen till stöd för frigifvna, Svenska Diakonsällskapet, Diakonianstalten, nykterhetsföreningar och andra. Ännu ett utskott tillsattes, denna gång
med uppgift att utarbeta stadgar för den nya föreningen som skulle verka inom
ramen för Svenska Fattigvårdsförbundet. Måndagen den 9 maj 1910 klockan tre
på eftermiddagen hölls det konstituerande sammanträdet för Svenska Fattigvårdsförbundets avdelning för räddningsarbete där 10-mannakommitténs arbete
lades fram. Förslaget till stadgar antogs med några smärre ändringar.
De närvarande beslöt enhälligt att ”under namnet Skyddsvärnet konstituera
Svenska Fattigvårdsförbundets afdelning för räddningsarbete”. En ny organisatorisk gestalt tog plats i offentligheten. Den var byggd på kristen humanism och
knöt an till fattigvård och rättsvårdande myndigheter samt vände sig till ”förkomna och värnlösa”.
33.
16 föreningar anslöt sig
Följande 16 föreningar anslöt sig till riksorganisationen Skyddsvärnet: Centralföreningen till stöd för frigifna, Stockholms skyddsförening för frigifna, Svartsjö
understödsförening, Gotlands fångvårdsförening, Kristianstads fångvårdssällskap, Kvinnliga småbrukskolonien Emmaus i Norrtelje, Stockholms Stadsmissions arbetshem och skyddsföreningarna i Halland, Västmanland, Blekinge, Södermanland, Östergötland, Kronoberg, Malmöhus, Norrbotten och Jönköping.
Mötesordförande var Svenska Fattigvårdsförbundets ordförande som också
blev Skyddsvärnets förste ordförande, landshövdingen i Jämtlands län, Johan
Widén. Sjunde och sista paragrafen från sammanträdesprotokollet löd: ”Sedan
härefter ordf. uttryckt sina välgångsönskningar för det nya företaget och tackat för
de närvarandes intresse, upplöstes sammanträdet.” Dagen efter, tisdagen den 10
maj, satte arbetet igång.
Skyddsvärnets förste
ordförande, landshövdingen i Jämtlands
län, Johan Widén,
1910–1927.
Foto: /Scanpix.
34. Föreningen Skyddsvärnets första stadgar
från år 1910.
Skyddsvärnets arkiv.
Tisdagen den 10 maj 1910 satte arbetet igång
Vintern efter den långa strejken hade varit bister, mörk och trist. Många gick
arbetslösa och de som fått arbete hade det svårt nu när gamla skulder skulle
betalas. Allt skulle byggas upp igen. Denna tisdag, den 10 maj, hade den sista
biten av spårvägen till Sundbyberg, mellan Råsunda och Sundbyberg invigts.
”Sundbybergsborna visade ej ett spår entusiasm över den nya kommunikationsledens öppnande”, kunde man läsa i pressen.
Ännu höll Skyddsvärnets frivilliga och anställda på att installera sig i de nya
lokalerna när den första spårvagnen, klockan 16.38 på eftermiddagen rullade ut
från Råsunda. Inte långt från byrån på Lästmakargatan 6, skedde samma dag ännu
35.
en invigning. Åren kring 1910 var verkligen nyinvigningarnas år. Kyrkor, muséer
och andra projekt stod färdiga efter den ekonomiska boomen som föregick
storstrejken. Det var de stora projektens tid. August Wirén kunde promenera från
Lästmakargatan 6 till Engelbrektsplan på tio minuter. Där invigdes denna dag
försäkringsbolaget Trygg sitt ”storstilade” huvudkontor. August Wirén tillhörde
dock inte de till festsupén inbjudna honoratiores. Om han tog en omväg kunde
han promenera på den alldeles nya Birger Jarlsgatan uppe vid Roslagstorg. Höhandeln här hade upphört och hänvisats till en plats på Roslagsgatan.
Inne på Skyddsvärnets kontor kunde man säkert höra slamret av maskiner
och hästar, kärror och hackor från slutarbetena med den nya Kungsgatan som
skulle invigas året efter – 1911. Sista delen av Kungsgatan – den som mynnade ut
i Stureplan – låg på andra sidan gården i samma kvarter. Strax till vänster utanför
porten höll man också på med stora arbeten, Birger Jarlsgatan skulle bli färdig.
Man kunde köpa frukt från nyöppnade fruktautomater på Vasagatan eller intill
hotell Fenix. För 50 öre fick man ett halvt dussin små apelsiner eller 2 stora bananer. Allt var nytt, en ny stad började ta form.
Om de anställda vid Lästmakargatan tog en snabb promenad bort till Torsgatan intill Norra Bantorget, kunde de beskåda ännu en nyhet detta år. Gatan
var belagd med en yta vars material kallades asfalt. En annan nyhet som kunde
beskådas just dagarna efter det att arbetet börjat på Lästmakargatan var den
nyinköpta ambulansautomobilen. Det var inte bara räddningsarbete för frigivna
fångar som stod på tidens dagordning, utan också räddningsarbete för fysiskt
skadade. Johannes brandstation kunde ståta med den första ambulansen som inte
drogs av hästar. Enligt pressen kunde Stockholmarna när som helst förväntas se
ambulansen ”komma rusande fram med starkare fart och mera våldsamt ringande
än någonsin förr”.
Stort intresse för ny förening
I en artikel i Östgöta-Correspondenten, som publicerades bara en vecka innan
Skyddsvärnet bildades, förklarade Isak Thomasson att avsikten var ”ej att i någon
mån söka ingripa i skyddsföreningarnes befogenhet eller kringskära deras själfständighet och verksamhet utan fastmera att söka höja och stärka denna genom
att åstadkomma en närmare sammanslutning dem emellan, ett lifligare samarbete
och såmedelst större möjlighet för dessa föreningar att fullgöra sin uppgift”.Östergötlands läns skyddsförening, med Isak Thomasson i spetsen, anslöt sig därefter
till Skyddsvärnet.
36. En mjölkskjuts omkring
1910 – strax innan den
ambulerande mjölkhandeln förbjöds i
Stockholm.
Foto: A. Malmström.
Stockholms Stadsmuseum.
Mer än 30 föreningar var representerade vid den konferens som föregick
bildandet och fick ta del av arbetsutskottets förslag till en sammanslutning:
”Svenska Fattigvårdsförbundet måtte inom sig upprätta en särskild
afdelning med uppgift att verka för höjande af det allmänna och enskilda
räddningsarbetet bland frigifna fångar, lösdrifvare, alkoholister och
prostituerade.”
Förslaget till program för den ideella verksamheten gick i korthet ut på att försöka
åstadkomma ett fruktbart samarbete mellan de olika sammanslutningarna, att
arbeta med upplysningsarbete, att förebygga brottslighet genom att skaffa arbete
till de hjälpbehövande, att upprätta en byrå för platsförmedling och att arbeta
med tillsyn och övervakning.
37.
Tidskriften Skyddsvärnet startas
Tidskriften Skyddsvärnet kom ut med sitt första nummer i december 1912. Så här
löd rubriken på första sidan: ”SKYDDSVÄRNET – organ för räddningsarbetet
bland frigifna, villkorligt dömda, alkoholister m.fl. Utgifvet av föreningen Skyddsvärnet genom slottspastor A. Wirén”. Här är ett utdrag ur den första artikeln i
tidskriften:
”Hvad vill Skyddsvärnet?
När våra fångvårdsföreningar bildades för några årtionden tillbaka, hade
man ej lagarna om villkorlig straffdom, villkorlig frigifning, tvångsuppfostran m.fl. Skall numera ett skyddande och ett förebyggande räddningsarbete kunna utföras, måste det anpassa sig efter förändringarna
i lagstiftningen. Det är detta, som Skyddsvärnet afsett. Dess program
skulle därför i korthet kunna så uttryckas: anknytning till redan förhandenvarande verksamhet, upptagande af nya arbetsmetoder, i den mån de
betingas af förändrad lagstiftning och nya kraf. Härmed torde Skyddsvärnets ställning till både det gamla och det nya vara klargjord. Föreningen
vill ej tvinga sin verksamhet på någon. I den mån t.ex. föreningar af
olika slag, som intressera sig för hithörande uppgifter, önska ansluta sig
till Skyddsvärnet och anlita dess bistånd, skall föreningen med största
beredvillighet stå till tjänst. På detta sätt vill föreningen förverkliga sitt i
stadgarna framlagda program: att söka arbeta för ett verksamt samarbete
mellan alla dem som arbeta för ifrågavarande räddningsarbete. Endast
genom en dylik, under ett praktiskt samarbete åvägabragt, samverkan kan
en organisk enhetlighet växa fram.
I anslutning till dessa grundsatser vill äfven publikationen Skyddsvärnet verka. Den kommer först att lämna meddelanden om skyddsverksamheten i Sverige, ej blott föreningens utan all verksamhet på området,
så långt ske kan och bör. Vidare kommer motsvarande verksamhet i
utlandet att uppmärksamt följas. Barndomstolsrörelsen och närbesläktad
verksamhet för unga förbrytares behandling blir äfvenledes behandlad
genom originaluppsatser och notiser från in- och utlandet; likaså den allt
kraftigare rörelsen för alkoholisters tillrättaförande m.m.
Huru många publikationer vi än äga i vårt land, finnes det ännu ingen,
som – annat än undantagsvis – ägnat uppmärksamhet åt här berörda ämnen. Med det nyvaknade intresse, som från fångvårdsstyrelsen, diakoni-
Omslag till Tidskriften
”Skyddsvärnet” nr 6,
1941.
Skyddsvärnets arkiv.
38. styrelsen m.fl. börjat visas hithörande spörsmål, torde otvifvelaktigt vara,
att upplysningsverksamhet är af nöden jämsides med själfva räddningsarbetet…”
Omfattande arbetsförmedling
Det 20-sidiga numret tog också upp arbetet med platsanskaffning, personundersökning, övervakning, räddning av alkoholister och inrättande av en skrivbyrå.
Intressanta inblickar och exempel från vardagsarbetet gavs.
Platsanskaffningen hade enligt tidskriften utvecklats på ett glädjande sätt och
under 1912 fram till den 1 september hade 302 personer fått arbete. Hjälp i annan form hade getts i 798 fall. Det gällde att få folk att stå på egna ben. Skyddsvärnets och Nykterhetsvännernas gemensamma platsbyrå förmedlade arbeten som
automatmontörer, borstbindare, brödutkörare, befallningsmän, expressarbetare,
hemdrängar, isarbetare, jordschaktare, kontorister, kakelugnsmakare, lagerbokhållare, mjölkkuskar, skrivbiträden, slaktardrängar, springgossar, vagnmakare,
velocipedreparatörer och villaskötare.
De många arbetssökande, som vände sig till Skyddsvärnet, kom från hela
landet och blev inskrivna i en speciell liggare. Där gavs en ingående beskrivning
av varje person för att på bästa sätt kunna hjälpa. Alla brev, besök, uppgifter från
ombud, arbetsgivare m.fl., som handlade om den arbetssökande, fördes in i liggaren. Syftet var att kunna följa skyddslingen och öva tillsyn över honom genom
olika ombud och medlemmar i landet och därigenom söka fostra honom till
arbetsduglighet och samhällsgagn.
Kärnpunkten i Skyddsvärnets arbete var, enligt tidskriften, det personliga
engagemanget. Det gällde att kunna stödja den svage i den rätta stunden:
”Den nödställde behöver mer än bröd och penningar. Han behöfver det
varma hjärtat, den deltagande blicken och den uthålliga kärleken. Den
som blott gifver en gåva, men ej något af sig själf, har hvarken förstått
hvad nöd är eller hvad hjälp är.”
Arbetet med att rädda alkoholister hade under året varit mindre omfattande,
främst för att man väntade på en ny lag om internering av alkoholister. Arbetet
innebar dels att finna en plats åt alkoholister på alkoholistanstalten Floda eller en
”drinkarasyl”, dels att arbeta familjevårdande – att se till att familjen togs om hand
och att kontakta fattigvård, välgörenhetsinstitutioner och andra.
39.
”Brottslighet och social värnplikt”
Registratorn vid Stockholms rådhusrätt och styrelseledamoten i Skyddsvärnet,
Harald Salomon, var den som ledde personundersökningar och övervakningar
av villkorligt dömda. I artikeln Brottslighet och social värnplikt (i tidskriften
Skyddsvärnets första nummer) beskrev han detta arbete. Han konstaterade att
straffet inte längre sågs som ett lidande och en hämndeakt, som ovillkorligen
måste följa på brottet, utan som ett medel att värna samhällets säkerhet. Denna
syn hade lett till den villkorliga domen. En dom som innebar att man sköt upp
verkställigheten av straffet under en viss bestämd
prövotid, vanligtvis tre år. Om provet bestods utkrävdes inget straff.
Övervakning var den villkorliga domens komplement och innebar, enligt Salomon, ett uppfostringsarbete av komplicerad art. Dels handlade det om en
kontrollerande övervakning, dels om ett karaktärsdanande övervakningsarbete. Den brottslige skulle
inte enbart danas till en laglydig människa utan också
till en god samhällsmedborgare. Därför gällde det att
utrota alla dåliga vanor och nöta in goda. Att övervakaren var ett föredöme, värd att efterlikna, var således
av största vikt.
Det praktiska övervakningsarbetet bestod av
hembesök och mottagning i Skyddsvärnets lokaler
på Lästmakargatan 6 i Stockholm. Där fick den besökande ett övervakningskort med namn och adress till
övervakaren och vissa allmänna regler att följa.
Styrelseledamoten Harald Salomon ledde personundersökningar och övervakningar av villkorligt dömda.
Kungliga biblioteket, KoB H8D b1. Fotograf: Ferdinand Flodin.
40. Strindberg efterlyser mänskligt drag hos rättvisan
Harald Salomon, som alltså var landets och Skyddsvärnets förste personundersökare, fick två brev av August Strindberg i slutet av 1910. De gällde en 28-årig måleriarbetare som var åtalad för stöld. Han hade åberopat Strindberg som referens.
Han hade nämligen målat dekoren till Strindbergs drama ”Till Damaskus” som
haft premiär 1908. Strindberg skriver till Salomon att han…
”…inte vet något ont om honom. Han hade ett tyst och stilla sätt, arbetade flitigt, var intresserad. Hade fått plats i Berlin, fick reshjälp av mig,
men kom hastigt tillbaka, emedan hans resa hindrades i Malmö, då han
ej gjort värneplikten. Detta tog honom och han stod utan arbete…jag
kunde intet skaffa! Men jag tror att denne unge man har gott sig tillgodo.”
I brevet fortsätter Strindberg att ge goda omdömen om denne målare. En bit
längre ned i brevet kommer ett kriminalpolitiskt ställningstagande:
”För övrigt! Vem förtjänar icke villkorlig dom? Är straffet till förbättring
avsett, så blir han nog bättre om han får se ett mänskligt drag av barmhärtighet hos Rättvisan.. Men han skulle även hjälpas till arbete, när han kom
ut, ty eljest står han inför frestelsen igen.”
Här gör Strindberg gemensam sak med Skyddsvärnet i synen på straff och sociala
villkor efter frigivningen. I brevet förebrår han sig själv:
”Jag tröttnade att hjälpa honom. Han kom för ofta! Och jag förmådde icke
mer. Nu förebrår jag mig detta och ber att Ni, herr registrator tillställer
honom detta, antingen nu, eller då han kommer ut. Behöver han kläder
skall han få: nu eller då.”
Sist i brevet fortsätter Strindberg utveckla sina kriminalpolitiska ställningstaganden:
”Lagen hämnas ju icke, utan meddelar straff avsett till förbättring. Släpp
honom då, så blir han bättre. Om målsäganden vill ha igen sina förlorade
pengar, så låt mig veta hur mycket det är, skall jag se till vad jag kan göra
utan löfte dock! Beroende på summans storlek.
Eder August Strindberg”
41.
När Salomon hade öppnat kuvertet, fann han
femtio kronor i det. Dagen efter får Salomon ett
nytt brev från Strindberg. Han har ångrat sig:
”Se nu! – Denne mans liv kände jag
icke! Och de uppgifter jag gav, voro
från honom själv! Har man rätt att
efter en sådan erfarenhet, dra sig
egoistiskt tillbaka, och stänga sina
dörrar. Återtaga vad man gott sagt
till hans försvar?”
Strindberg fortsätter brevet:
”I tio år har jag varit narrad på pengar
av de föregivna nödställda. Man
varnade mig; berättade att de hade
hållit vad om att narra av mig så och
så mycket. Men jag ansåg det som en
plikt att fortsätta blunda.
I dag morse fick jag en inre
maning att tillskiva Er och tillägga
till mitt brev i går, att jag icke kunde
garantera sanningen av gårdagens
uppgifter, och jag erfor en oro, att
jag skulle råka ut för något okänt,
oförtjänt. /…/ Ska man straffas när
man låter sina bättre känslor tala?
Och har man rätt att tänka idel gott
om människor? Detta senare är
visserligen icke mitt vanliga och jag
hyste innerst en olust för S-ms (den
åtalade) person, så att han endast
en gång kom innanför mina dörrar
– för att berätta om G:s (en kollega
som också målat dekor till pjäsen
August Strindberg på balkongen till sitt hem i Blå Tornet
på Drottninggatan, där han bodde åren kring 1910.
Foto: /Scanpix.
42. ”Till Damaskus”) och sin välgörenhet mot modern. Men denna antipati
gav sig inför medlidandet – och jag såg endast arbetaren, och mig som
arbetsgivaren.
Nåväl! Att behöva ångra en god gärning! Det är ju rysligt! – Men vad
är icke rysligt i detta rysliga liv, som Swedenborg skildrar likt helvetet.
Eder August Strindberg”
Målaren dömdes till straffarbete i fyra månader. Eftersom det inte blev någon
villkorlig dom promenerade Salomon till Blå Tornet på Drottninggatan för att ge
femtiolappen tillbaka till Strindberg. Salomon skriver i sin bok ”Människovård i
stället för fångvård (1937)”, där han också citerar breven:
”Jag ringde flera gånger på dörrklockan, men då ingen öppnade, hade jag
intet annat att göra än att nedstoppa brevet med penningarna i brevlådan.
Sedan hörde jag aldrig något från Strindberg.”
Detaljerade personundersökningar
Personundersökningsarbetet gällde främst förstagångsförbrytare som gjort sig
skyldiga till smärre brott – enligt lag blev endast de som erkände sina förbrytelser
föremål för villkorligt straff.
Personundersökningsarbetet gick till på följande vis: När polisundersökningen var klar och rapporten överlämnats till rådhusrätten, underrättades direktören
för rannsakningsfängelset om detta samtidigt som en avskrift lämnades till Harald
Salomon.
Fängelsedirektören överlämnade en blankett (upprättad av Skyddsvärnet) till
den häktade. På blanketten lämnades detaljerade upplysningar om den häktades
person och familj, samt bostads- och arbetsförhållanden. Anledningen till brottet angavs också, liksom adresser till de närstående personer som kunde lämna
bidrag till levnadshistorien. Blanketten avslutades med att den häktade förklarade
sig villig att, i fall av villkorlig dom, låta sig övervakas av föreningen Skyddsvärnet.
Därefter hörde Salomon den häktade och gick igenom hur blanketten skulle
fyllas i. Salomon kontaktade sedan hem och familj, arbetsgivare, husvärdar, militärer, skollärare, konfirmationslärare, kyrkoherde, länsman, stadsfiskal och övriga
som kunde bidra till den skriftliga rapport om den häktade som Skyddsvärnet
lämnade till domstolen. Salomon skrev i slutet av ovan nämnda artikel i tidskriften Skyddsvärnet:
43.
”Kampen mot brottsligheten är numera egentligen inte en kamp mot
brottslingen, utan fasthellre en kamp med honom mot de onda böjelserna i hans inre och icke sällan äfven mot de vidriga yttre förhållanden,
hvarunder han lefvat. Det är en kamp mot arbetsbrist och bostadsnöd,
mot superi och lättja, mot lättsinne och njutningslystnad. I den kampen
kunna vi alla deltaga. Och i den kampen böra vi äfven deltaga, vi alla,
som haft den lyckan att få lefva på lifvets solsida. Bildning och uppfostran
förplikta. Vi ha icke rätt att sitta overksamma och helt lugnt vara vittne
till, hur en brottsling, som verkligen själf vill upprättas, likväl går under,
därför att ingen vill räcka honom den hjälpande handen.”
Artikeln avslutades med exempel från det dagliga arbetet och visade på både
problem och resultat.
Skyddsvärnet startar den första skrivbyrån i Sverige
Under sommaren 1912 startade Skyddsvärnet en skrivbyrå, den första och enda
i Sverige. Den hade sin förebild i Tyskland där det fanns en förening som enbart
startade och drev skrivbyråer för bildade arbetslösa. Syftet var att höja klientens
kompetens, att bereda arbete i väntan på fast anställning och att lära känna klienten bättre för att kunna avge ett exakt omdöme inför en arbetsgivare.
Exempel på Skyddsvärnets räddningsarbete
år 1912.
Skyddsvärnets arkiv.
44. Skyddsvärnets skrivbyrå
startade sommaren 1912.
Skyddsvärnets arkiv.
Ur Tidskriften Skyddsvärnet:
”Skrifbyrån är upprättad för att bereda arbetstillfälle åt bildade arbetslösa.
Å byrån utföres allt det arbete, som till en välordnad skrifbyrå hör. Order
utföras fort, väl och billigt samt afhämtas i Stockholm tacksamt efter påringning per telefon. Skrifbyrån, som uteslutande arbetar för välgörande
ändamål och ej för att bereda vinst åt enskild person, vågar därför till det
bästa anbefalla sig i allmänhetens åtanke.”
I början av år 1914 formulerades ett program för Skyddsvärnets verksamhet.
Detta skickades ut till bland andra arbetsgivare som kunde erbjuda arbeten till
klienterna. Dessutom försökte man nå nykterhetsföreningar och andra föreningar
och privatpersoner som ville vara med och stödja eller aktivt medverka i Skyddsvärnets räddningsarbete. På samma sätt skulle Fountain House-rörelsen komma
att arbeta med utskrivna mentalpatienter 60 år senare.
45.
Den nybildade föreningen fick snabba
framgångar av siffrorna att döma: år 1911
skaffades arbete åt 458 personer, år 1912 åt
552 och år 1913 åt 824 personer, samtidigt
som stödåtgärder sattes in i 773 fall.
För att bereda arbete åt arbetslösa kvinnor startade Skyddsvärnet, tillsammans med
andra intresserade, en ny form av nödhjälpsarbete kallat ”Lapplådan”. Där utfördes
sömnads-, sticknings- och lagningsarbeten
på kläder. Arbetsdagen var åtta timmar och
daglönen 1 krona och 50 öre. Lapplådan
började sin verksamhet den 15 oktober 1914
på Nybrogatan 28 C vid Östermalmstorg i
Stockholm.
Den 1 november 1916 öppnades ett
inackorderingshem på Norrtullsgatan 35
som främst vände sig till bildade arbetslösa. Hemmet hade plats för tio sängar (en
femrummare med två bäddar i varje rum).
Skyddsvärnets sjuksköterska syster Anna
Lenah Elgström-Collijn var föreståndarinna.
Genom inackorderingshemmet kunde
Skyddsvärnet inte bara erbjuda sina skyddslingar arbete, utan också en bostad.
Samordning med Fångvårdsstyrelsen
1918 var det år då Skyddsvärnet tog steget
från fristående organisation till att bli en del
av Kungl. Fångvårdsstyrelsen. Den verksamhet som Centrala Hjälpbyrån där bedrev,
förenades med Skyddsvärnets arbete med att
hjälpa frigivna fångar. Samtidigt tog företrädare för fångvårdsstyrelsen plats i Skyddsvärnets styrelse. Här skulle man ha representa-
Skyddsvärnets revisionsberättelse år 1912.
Skyddsvärnets arkiv.
46. tion fram till början av 1890-talet. Fångvårdsstyrelsens chef, Viktor Almquist och
byråchefen Natanael Sandell, ingick därefter i Skyddsvärnets styrelse. Båda kom
sedermera att bli styrelseordföranden i Skyddsvärnet: Almquist åren 1927–1929
och Sandell åren 1929–1936. Detta visar att statens representation i Skyddsvärnet
inte ledde till problem eller falska lojaliteter, tvärtom. Nu hade Skyddsvärnet själv
fått en beskyddare, i form av Fångvårdsstyrelsen. Denna skulle under decennier
garantera driften av verksamheter och överlevnad för Skyddsvärnet.
Skyddsvärnets första styrelse
Skyddsvärnets första styrelse bestod av tio personer: Ordförande var landshövdingen Johan Widén, vice ordförande var byråchefen, sedemera fångvårdschefen Viktor Almqvist och sekreterare var byråföreståndare slottspastorn August
Wirén. Övriga sju ledamöter var byråchefen Sandell, borgmästaren Pettersson,
kontraktsprosten Lindberg, fängelsedirektören Leander, registratorn Salomon,
fängelsepastorn Ernberg och fru Höjer. August Wirén var den förste och ende under de första åren, som fick arvode för sitt arbete i Skyddsvärnet, övriga arbetade
ideellt.