Transcript 6. Milstolpe i kriminalvårdens historia

6. Milstolpe i kriminalvårdens
historia
1940-talet: Några aktuella årtal
1940 pågick andra världskriget.
1942 inrättades den statliga skyddskonsulentorganisationen för övervakning av villkorligt dömda och
villkorligt frigivna efter förebild från Skyddsvärnet.
1942 i januari berättade direktören för ungdomsfängelset i Uppsala, Sven Kjellegård, i en artikel i Stockholmstidningen, om hur han ansåg att föräldrarna och hemmen i mycket stor utsträckning bar den
yttersta skulden till att barn hamnade på anstalt. ”Många föräldrar visa gentemot sina barn en flathet
och släpphänthet intill rena brottsligheten.” Kjellegård ansåg att många föräldrar hade en sådan
skev uppfattning om sina barns brott att de betraktade dessa som rena olyckshändelser. ”Oftast få
barnen helt bestämma över sig själva och någon kontroll förekommer inte vare sig till tid eller rum.
Föräldrarna visa ofta sådan underlåtenhet och undfallenhet för barnen, att dessa komma att regera
i hemmen med rena divalater. Genom en sådan undergivenhet undandra föräldrarna sina barn varje
tillfälle att stå på egna fötter.”
1943 infördes frigång, vilket innebar vissa möjligheter för en intagen i fängelse att dagtid arbeta utanför
murarna. Frigångssystemet påbörjades i blygsam skala.
1946 trädde en ny lag om verkställighet av frihetsstraff i kraft. Den innebar bland annat att användningen
av isoleringsstraffet inskränktes kraftigt. Inneslutning i ensamcell hade i början av seklet kunnat vara
ända upp till tre år för en enskild fånge, men längden på isoleringen minskade efter hand. Nu blev
vistelse i ensamcell undantag (för häktade och som disciplinstraff) och vistelse i gemensamhet regel.
I lagen stod bland annat: ”En intagen ska behandlas med fasthet och allvar och med aktning för sitt
människovärde”. Lagen blev en milstolpe i svensk kriminalvårdshistoria.
1947 infördes allmänna barnbidrag. Lagen om tvångsuppfostran (påföljd för unga brottslingar i åldrarna
15–17 år) avskaffades, vilket innebar att bland annat uppfostringsanstalterna Bona (för pojkar) och
Viebäck (för flickor) lades ner.
67.
Större vårdansvar läggs på offentliga sektorn
Byråpersonalen på Drottninggatan 77 bestod av föreståndaren,
två assistenter (en på mottagningsbyrån och en på övervakningsavdelningen) och en kassör. Som tidigare anlitades elever från Socialpolitiska institutet vid tillfälliga arbetstoppar. År 1941 efterträddes Börje Nyblom,
som stannat i åtta år, av Helmer Eriksson. Denne förblev Skyddsvärnets byråföreståndare i 44 år!
Nu ville man lägga över allt mer vårdansvar på den offentliga sektorn. Ett led i
dessa strävanden var riksdagens beslut från 1939 att inrätta en statlig skyddskonsulentorganisation, underställd Fångvårdsstyrelsen. Det innebar bland annat att
det hädanefter fanns en dubbel skyddsverksamhet, eftersom Skyddsvärnet, och
de andra föreningarna under Skyddsförbundet, också arbetade med övervakning
och tillsyn. Detta beslut skulle mycket väl kunnat betyda
att Skyddsvärnet inte längre skulle behövas, men som vi ska
se längre fram fanns det plats för framgångsrik verksamhet
utanför själva övervakandet.
Andra världskrigets utbrott gjorde att den statliga
skyddskonsulentorganisationen inte kom igång förrän år
1943 då Sverige delades upp i fyra konsulentdistrikt; det
första med bland annat Stockholm, Uppsala och Gotlands
län, det andra med bland annat Blekinge och Malmöhus län,
det tredje med bland annat Göteborgs och Bohus län och
det fjärde med bland annat Jämtland och Norrbottens län.
Den skyddskonsulent som utnämndes för det första
distriktet (stationeringsort Stockholm) var den före detta
byråföreståndaren på Skyddsvärnet, Börje Nyblom. Från
och med den 1 januari 1944 utvidgades antalet skyddskonsulenter till tolv. Deras huvudsakliga uppgift var övervakning, tillsyn och annan eftervård för villkorligt dömda och
villkorligt frigivna. I och med skyddskonsulentorganisationens tillkomst började det samlande begreppet frivård att
användas.
Arbetsuppgifterna blir allt fler
Skyddsvärnets verksamhet fortgick i normal omfattning, eller för att citera verksamhetsberättelserna från denna tid: ”Verksamheten har fortgått under enahanda
Omslag till Tidskriften
”Skyddsvärnet” nr 6, 1942.
Skyddsvärnets arkiv.
68. grunder som tillförne.” Det kontanta understödet uppgick 1940 till 63 980
kronor. Råd och anvisningar gavs i samråd med fattigvården, arbetsförmedlingar
och andra institutioner. För övervakningen av villkorligt dömda fick föreningen
ersättning, men inte för tillsynen av villkorligt frigivna och försöksutskrivna, trots
att det arbetet var ”mången gång fullt ut lika tidsödande och krävande”. Domstolarna anlitade Skyddsvärnet i allt högre grad för personundersökningar, som
ökade från 91 år 1939 till 125 år 1940. Registret, som också fortsättningsvis var
Skyddsförbundets centralregister, omfattade nu hela 52 736 personer.
Skyddsvärnet växer vid krigsslutet, men saknar pengar
När andra världskriget närmade sig sitt slut arbetade 14 personer på kansliet. Förutom föreståndaren Helmer Eriksson, en kassör, två assistenter på mottagningen,
tre assistenter på personundersökningsavdelningen samt fyra assistenter och tre
biträden på övervakningsavdelningen. Elever från Socialpolitiska institutet fungerade som tillfällig arbetskraft.
I nummer 4 av tidskriften ”Skyddsvärnet” det året kan man läsa en osignerad
text, sannolikt skriven av tidskriftens redaktör, Bertil Mogård:
”Att ett fängelse skall fostra, inte bryta ned, var Oskar I:s revolutionerande
paroll. Principen slogs fast med kungsord. Men i vår generation vandra vi
fortfarande vägen fram utan att ha nått målet. Det är en bit kvar.”
Citatet är naturligtvis precis lika aktuellt i dag, som då, vintern 1944.
Domstolarna anlitade föreningen allt mer, 823 personundersökningar gjordes
under 1944. Centralregistret omfattade nu 71 600 dömda personer och var ett
viktigt hjälpmedel för Skyddsvärnet i Stockholm, liksom för skyddsföreningarna
ute i landet.
Skrivbyrån på Regeringsgatan gav arbete åt åtta personer under året. I samhället rådde stor efterfrågan på arbetskraft och det var därför tämligen lätt att
ordna arbete åt skyddslingarna. Däremot rådde bostadsbrist. Det hände att man
tvingades skicka de hjälpsökande till ungkarlshotell, vilket ansågs som olyckligt.
Här fanns ett stort behov som Skyddsvärnet kunde fylla. Men föreningen led stor
brist på pengar och byråföreståndaren skrev: ”Våra önskemål beträffande frågan
att kunna upprätta ett inackorderingshem för frigivna i Stockholm är sålunda
alltjämt olöst.”
69.
Lagen om verkställighet av frihetsstraff hade trätt i kraft sommaren 1946. Grundsynen i våra lagar
kan stundom ha svårt att i början
slå igenom i tillämpningen. Någon
måste börja, någon måste våga
använda lagar vars konsekvenser
traditionsbärare och personal inte
är förberedda på. En av förkämparna för en humanare kriminalvård, Gunnar Marnell, var vid
den här tiden en av cheferna på
Hallanstalten. Han hade verkligen
tillägnat sig lagen. Tidigare hade
de dömda bara fått permission om
nära anhöriga hade dött eller låg
för döden. Marnell minns dagen
efter det att den nya verkställighetslagen trätt i kraft.
– Jag hade hand om många
skärpta begåvningar bland de
internerade. Den 2 juli, minns
jag, kom en klipsk kassaskåpssprängare till mig och bad om permis. Han kunde lagen och sa att han uppfyllde
”långt straff eller eljest vägande skäl” så att det bara knakade om det. Jag tillstyrkte
i enlighet med hans motiv. När det kom fram blev jag uppringd av Fångvårdsstyrelsens byråchef som utbrast: Men han är ju kassaskåpssprängare! Men det står
inte i lagen att den inte gäller för kassaskåpssprängare, svarade jag. Fången kom
tillbaka efter sin permission och skrev senare i tidskrift för Kriminalvård om hur
det kändes att promenera på Drottninggatan i Stockholm.
Marnell, som var styrelseledamot i Skyddsvärnet, hade tre år tidigare, 1943,
startat Hallbladet – tidskriften för och av de intagna på Hall. De 25 första årgångarna redigerades av Marnell. Han gick omedelbart med i Kriminalpolitiska
sällskapet när det startades av Karl Schlyter 1946 (Marnell blev senare ordförande där).
Ofta skakade kriminalvårdens anställda på huvudet åt den ”naive” Marnell.
Hjälpåtgärder som
vidtogs åren 1943 och
1944.
Skyddsvärnet arkiv.
70. – Ja, de hade ju ofta svårt att smälta mina tongångar. Men
jag var inget märkvärdigt undantag. Jag ville bara vara mänsklig.
Enklare kan inte Skyddsvärnets bärande tanke uttryckas.
Hög arbetsbelastning med många
övervakningar
Genom de nya och friare strafformerna ökade antalet villkorligt dömda, men framför allt ökade antalet villkorligt frigivna.
År 1944 var de 4 200 och 1948 hade antalet mer än fördubblats till cirka 10 000.
Det fanns 12 skyddskonsulentdistrikt, varav hälften i
Stockholm – fem stadsdistrikt och ett landsdistrikt (inkluderande bland annat Södertälje). Distriktets skyddskonsulent
fungerade som kontaktman mellan Fångvårdsstyrelsen, domstolarna och anstalterna och fördelade övervakningsärendena.
Skyddsvärnet fick en stor del av ärendena, arbetsbelastningen var hög. En person kunde ha upp till 250 olika övervaknings- och tillsynsuppdrag. År 1949 omfattade centralregistret cirka 84 000 personer. Skrivbyrån Standard bröts loss
från Skydds-värnet i slutet av 1940-talet och blev fristående.
Karl Schlyter (1879–1959), justitieminister åren 1932–1936 och strafflagsberedningens ordförande åren 1938–1956.
Schlyter var drivande kraft bakom 1945
års genomgripande kriminalvårdsreform,
varigenom bland annat cellstraffet
slopades.
Foto: /Scanpix.