Transcript ATT LEVA MED SLO

ATT LEVA MED SLO
Det är i mitten på januari 2011.
Eddie har i någon veckas tid slickat på sin högra framtass men jag har inte reflekterat så mycket över det. Det
brukar hända vintertid att han slickar sina tassar när de blir irriterade av vägsaltet.
Men när det gått någon vecka och jag har sköljt och smort utan att det blir bättre börjar jag misstänka att
något är fel.
När han dessutom morrar och hugger mot mig när jag inspekterar tassen och försöker hindra honom från att
slicka inser jag att något verkligen är fel även fast jag inte kan hitta något som ser konstigt ut.
Aldrig någonsin tidigare har han morrat eller huggit mot mig, inte ens vid smärta, så jag inser att han måste
till veterinären.
Hos veterinären hittas ett klobrott på höger framtass. Att hundar fläker upp klorna händer ju lite nu och då.
Jag tänker att han måste ha fastnat med klon när han sprungit omkring på skaren.
Klokapseln tas bort och jag får med mig en bandagerad Eddie hem.
En vecka senare är det dags för återbesök. Jag har då uppmärksammat ett till klobrott, fast på den vänstra
framtassen. Konstigt!
Meddelar veterinären detta som väljer att behålla honom några timmar för en genomgång. Samtidigt tänker
jag att jag inte ska låta honom rusa omkring på skaren någon mer gång.
Några timmar senare får jag telefonsamtalet som ska omkullkasta hela vårt liv det närmaste halvåret.
Eddie är sjuk. Väldigt sjuk.
Jag börjar kallsvettas, hjärtat bultar, jag får en klump i halsen och jag kämpar mot gråten.
Vaddå sjuk? Det är ju bara ett par klobrott... eller?
Av veterinären får jag veta att samtliga klor är påverkade. Klon på vänstertassen var inte så pass skadad att
den måste tas bort men ytterligare två klor på högertassen var så trasiga att de måste dras. Han saknar nu
alltså totalt 3 klor på höger framtass.
Eddie har troligen drabbats av SLO, denna fruktade hemska obotliga sjukdom.
Efter det följer en jobbig tid med återkommande besök hos specialist, biopsi, smärtsamma
bandageomläggningar som får Eddie att skrika av smärta, medicinering och en enorm ovisshet. Kommer han
bli återställd, kommer han få återkommande klolossningar, kommer jag att behöva avliva honom?
Jag har läst om så många som avlivat sin hund p.g.a. SLO så tankarna bara snurrar och avlivning är en
ständigt återkommande ovälkommen tanke.
Det är då som Eddies underbara specialist ser till att få mig på andra, ljusare tankar och lyckas ingjuta lite
hopp hos mig.
Under våren tappar Eddie samtliga sina klor.
Första tiden äter han antibiotika och kortison. Utöver det äter han också kosttillskott med omega fettsyror
och första veckorna badas hans tassar i specialschampo.
Antibiotikan tas bort efter ett par veckor och därefter fasas kortisonet ut för att se hur klorna reagerar. Det
fungerar bra till en början men sen får vi åka in igen för inflammation i klofästena.
Han får äta kortison igen i en vecka för att sedan prova att vara utan igen men han får ytterligare ett par
återfall med inflammerade klofästen med ett par veckors mellanrum.
Via telefon kommer vi överens med veterinären om att vi ska ge honom kortison i en vecka så fort hans
klofästen smärtar eller är inflammerade. Det är något som vi kommer att få leva med resten av hans liv, men
jag är glad att han bara kommer behöva kortison under vissa perioder och inte behöver äta det varje dag för
resten av hans liv.
Kortison ger ju tyvärr en del biverkningar och Eddie är inget undantag. Han blir väldigt törstig och otroligt
kissnödig så det har hänt ett par gånger att han kissat inne för han har helt enkelt inte hunnit ut.
Sakta men säkert växer nya klor ut så framåt sommaren har hans klor blivit fullt utväxta igen, men återställda
blir de aldrig. De nya klorna är deformerade. Istället för att vara hårda och släta som normala klor, är de
knöliga, porösa och väldigt ömtåliga. Men jag är glad så länge de håller sig på plats och inte lossnar igen.
Efter en hemsk vår mår Eddie hyfsat bra under sommaren. Han har sina toppar och dalar. Vi får använda
tasskydd emellanåt då han får ont av stötar och han kan inte springa som innan han blev sjuk. Han är inte
riktigt samma glada spralliga hund som innan han blev sjuk men jag ser ändå en viss förbättring och lite mer
energi hos honom som inte funnits där på flera månader. Vissa dagar har han ont och får då nöja sig med
korta promenader, äta kortison och vila tassarna till det känns bra igen.
När vintern kommer och det har gått ett år sedan han insjuknade har hans klor blivit jättefina. Han har inte
drabbats av några nya klolossningar, perioderna med kortison har blivit färre och färre och han har börjat
springa lite mer som förut igen.
Men så kommer vägsaltet och det är klorna som får ta smällen. De spricker, går sönder och bitar av dem
lossnar men det är inte så allvarligt att vi måste åka in. Klorna blir återigen knöliga, fula och extra ömtåliga
så det får bli lite lugnare aktiviteter igen ett tag och använda tasskydd.
Innan vägsaltet kom och förstörde klorna hade ett hopp börjat gro i mig om att hans kloproblem skulle vara
ett minne blott när han nu varit symptomfri så länge och klorna såg så fina ut.
Men jag inser nu att det är så här hans liv kommer att se ut. Det är så här det är att leva med en SLO-hund.
Det kommer att vara toppar och dalar. Han kommer att få ont ibland, klorna kommer att vara knöliga och
fula emellanåt och tasskydden är här för att stanna, förhoppningsvis oftast liggandes i garderoben men alltid
finnas där, nära till hands redo att rycka in när det behövs.
Nu när jag skriver detta är det november 2012 och det har snart gått 2 år sedan Eddie insjuknade.
Aldrig kunde jag väl tro den dagen för snart 2 år sedan att Eddie skulle komma tillbaks och kunna återgå till
ett normalt liv. Tack och lov trodde jag fel. Nu vet jag att SLO oftast inte är en dödsdom.
Sedan den lilla dippen i början på året då vägsaltet tog hårt åt klorna har Eddie mått bättre än på länge och
lite av spralligheten är äntligen tillbaka. Klorna har återigen blivit fina. Kvaliteten är något förbättrad, men
SLO-klor blir som sagt aldrig återställda. På Eddie har jag knappt klippt en klo sedan januari 2011. När man
försöker klippa smular de bara, men de enda klor jag behöver klippa är sporrarna. Resten slits så mycket att
de aldrig hinner växa sig långa. De är tvärtom väldigt korta och ibland oroar jag mig för att de är så korta att
det ska göra ont på honom men han har inte visat några som helst tecken på att ha ont av det. Fortfarande får
man se upp med stötar så att han inte slår klorna i trottoarkanter, släpar dem i asfalten etc. och hålla koll så
att han inte springer omkring för mycket, men han är bra på att känna av själv var gränsen går så jag låter
honom oftast springa så mycket som han själv vill.
I nuläget äter Eddie bara kosttillskott vilket fungerar alldeles utmärkt. Det är många månader sen nu som han
fick sin senaste kortisonkur.
Det är bara och hålla tummarna för att denna positiva trend håller i sig och framför allt att inga nya
klolossningar inträffar.
Inte ett enda återfall på nästan 2 år är i alla fall en bra början.
Avslutningsvis vill jag framföra ett varmt och innerligt tack till Eddies uppfödare Therese Rehn, kennel
Aquastar's, för omtanke och stöttning.
Särskilt tack för världens finaste gåva i form av en liten Dio.
Linda med Eddie
Symmetrisk lupoid onychodystrofi (SLO)
SLO, i dagligt tal kallat klolossning, är en autoimmun sjukdom som innebär att kroppens eget immunförsvar
angriper klorna och stöter bort dem.
Den bryter ut utan förvarning på en till synes helt frisk hund, vanligtvis i åldern 2-8 år.
SLO börjar oftast med ett klokapselbrott och man måste då ta bort hela klokapseln med blottad pulpa som
följd vilket är ett mycket smärtsamt tillstånd för hunden. Flera klor är ofta påverkade samtidigt och när
sjukdomen är fullt utvecklad lossnar samtliga klor. Nya klor bildas därefter men det tar ofta lång tid, upp
emot 4 månader innan hunden har fått nya klor som då är deformerade och sköra.
Under sin livstid kan hunden drabbas av flera skov med nya klolossningar.
Vissa hundar är så hårt drabbade att avlivning är enda utvägen, men enligt veterinärer jag pratat med är de
fallen tack och lov få.
Hos SLU pågår forskning och tillsammans med Norges Veterinärhögskola och Uppsala Universitet har man
funnit gener som tyder på att SLO är en ärftlig sjukdom, så man bör naturligtvis inte avla på en hund med
SLO. Dessvärre är det svårt att undvika då sjukdomen kan visa sig sent i livet och man har då redan hunnit
använda hunden i avel.
Vissa raser är mer drabbade än andra, som riesenschnauzer, gordon setter och bearded collie och det är också
dessa raser man forskar mest på.
Något botemedel finns inte, men med hjälp av mediciner och diverse kosttillskott kan man hålla sjukdomen i
schack.
Misstänker du eller har du en hund med SLO? På facebook finns en relativt nystartad grupp för oss med
SLO-hundar där vi utbyter erfarenheter, delar med oss av råd och tips och stöttar varandra.
Gå med du också!
http://www.facebook.com/?ref=logo#!/groups/519048984788515/
Du kan också bidra till forskningen. Läs om hur du går tillväga på http://hunddna.slu.se under rubriken ”Vår
forskning”