Transcript Granne till pensionaten i Bromarf Hans Wikström

Hans Wikström
m
Granne till pensionaten i Bromarf
U
nder 1950- och 1960-talen bodde jag i Bro- Jag växte upp i det hus där lanthandeln Grönamarf kyrkby som granne till sex pensio- Boden fanns. Min far Georg Wikström var bunatsvillor. Den tiden är värd att minnas.
tiksföreståndare. Butiken låg mittemot Sandås
och Villan Ro invid ”trekanten” där bussarna
Under maj månad städades och fejades det både alltid stannade och vände så jag kunde följa
ute och inne i pensionaten för att ta emot de första med händelserna från ”första parkett”. Det
gästerna. De anlände i början av juni då skoltermi- var alltid någon från pensionaten som mötte
nen var slut. De första gästerna var pensionärer och eller följde sina gäster. På den tiden kom enmammor med sina barn. Papporna jobbade och de dast en handfull gäster med egna bilar. Bilarna
kom ut endast till veckosluten. Det var ett allmänt som stod parkerade bland furorna var stora
folknöje att följa med vem som nu var i tur att kom- och fina ”amerikanare”. Det var ett pojknöje
ma när Helsingforsbussen anlände på kvällen. Gäs- att studera dessa ”vrålåk” på nära håll, Jaguar,
terna stannade länge, ofta flera veckor. Endel gäster Oldsmobile, Cadillac, Porsche m.fl.
stannade så gott som hela sommaren.
!
!
!
!
"
#
"
$
"
!
"
!
%
!
&
'
"
(
!
"
11
)
*
!
+
Vid den stora granen fälldes en och annan glädjeeller sorgetår när bussen anlände och vände. Gubbarna kom till veckosluten och familjerna mötte
dem. På sena söndagskvällar togs sedan avsked
med puss och kram och tårar. Under veckorna var
fruarna ”fria och lediga” (gubbarna i Helsingfors)
så det hände ju ett och annat på bägge hållen. De
flesta pensionatsgästerna återkom år efter år så de
blev bekanta med varandra på ett speciellt sätt. Vi
ungar från byn blev också bekanta med dem och
i synnerhet deras barn. Det var ingen brist på lekkamrater. Många hade sådana efternamn att det
var nästan omöjligt att uttala dem, för att inte tala
om att stava dem rätt. Men det gjorde ingenting
för vi simmade, solade och spelade badminton.
Vi rodde, metade, gjorde små ”utfärder” i skogen
och lekte indianer.
De flesta ungar hade egna cyklar med sig så jag fick
vara den med lokalkännedom som åkte med ända
till ”Padvaplagen” ute på Bromarfudden med de
stora och långgrunda sandstränderna. När man
sedan kom upp i tonåren, ”mopedåren”, kunde
det hända att man åkte någonstans med en snygg
flicka på pakethållaren för att se solnedgången eller valde Fiskarfjällets dansplats i Wättlax.
Till pensionaten hörde två tennisbanor. Därtill
fanns en privat. På dessa banor var aktiviteten alltid
stor. Från tidig morgon till solens nedgång var de
i flitig användning. Det var en fröjd för en yngling
att se damerna spela i korta veckade vita kjolar och
vita blusar. Jag kan inte komma ihåg att jag såg någon spela tennis utan vita kläder. Mellan de vuxnas
spelturer slog ungarna boll i vanliga vardagskläder.
Under juli månad var det mestadels fullsatt på alla
pensionat. Sandås kallades ”skyskrapan” på grund
av de fem 5 våningarna, källarvåningen med matsal och kök medräknad. Villan Ro låg alldeles intill,
50m från. Ovanpå skyskrapans fjärde våning fanns
en stor uteterrass där mången fest hållits. Ovanom
den femte våningen fanns ytterligare en mindre
terrass som vi ungar kallade ”kommandobryggan”.
Vid eftermiddagsstranden fanns både bastu och
”badhus” där gästerna bytte kläder och simdräkt.
Redan då fanns gäster som helst badade näck
men de höll till vid klippskrevorna på ”Näseberget” några hundra meter längre bort från Bromarf
Rusthålls karaktärsbyggnad. Denna fungerade en
tid före renoveringen också som pensionat.
,
5
/
0
9
>
7
?
@
7
8
A
7
8
4
/
B
/
0
@
3
.
.
3
4
@
B
/
B
B
C
D
7
3
;
@
=
12
-
.
.
/
0
1
2
3
.
.
3
4
,
-
.
.
/
5
6
3
0
7
8
.
/
0
9
7
2
:
9
3
0
;
-
9
-
<
/
4
3
8
/
.
.
/
9
3
7
=
E
V
F
F
G
K
H
T
W
I
M
J
V
H
E
K
X
L
Y
M
I
J
J
J
Z
N
I
O
V
P
O
F
[
J
X
Q
I
Q
O
V
F
P
F
K
I
K
N
R
N
I
N
K
S
Q
K
P
P
M
S
S
T
G
H
I
J
H
K
O
P
I
N
K
]
U
\
Z
O
P
R
I
N
Q
I
K
V
P
`
F
N
V
O
V
P
F
O
Y
H
M
a
J
T
R
M
F
[
`
N
P
F
^
I
J
G
M
I
Y
V
V
N
J
K
V
F
K
O
O
]
P
N
I
N
K
K
V
V
Z
F
O
K
T
W
M
V
^
_
I
^
W
M
^
F
K
G
F
V
\
uppkom en folkvandring från Sandås och Villan
Ro de ca 400 metrarna upp till gula villan. Ingenstans fanns bekvämligheter som innetoalett eller
dusch. Det som gällde var tvättstället och tvättfatet
med kallt vatten i ämbar på rummen, samt havet,
bastun och utetoaletterna.
Tallmo, beläget ovanför landsvägen i höjd med
Bromarf Rusthåll, bestod av tre villor som min farfar Johan Albert Wikström hade låtit bygga redan
år 1904: först den röda villan, sedan den gröna villan och sist den gula villan.
Den gula villan hade två våningar varav den första
bestod av ett kök, ett jättestort samlingsrum med
piano och en enorm glasveranda som fungerade
som matsal. Alla gäster från pensionaten åt middag på glasverandan. Gästerna från Sandås och
Villan Ro avnjöt frukost och mellanmål i Sandås
matsal. Sandås hade en ”vällingklocka” som kalllade till ”utfodring”. Från Tallmos gula villa ekade
en ”gånggång” ut över byn när maten var klar. Då
Otaliga var de fester och bjudningar som gästerna
arrangerade med personalens hjälp, allt från födelsedagar till kräftkalas. Det var vanligt att man i köket på Tallmo kokade över 1000 kräftor när det begav sig. Jag var för liten att själv delta i kräftkalasen
men jag höll mig på god fot med kökspersonalen.
Det blev ju alltid lite överlopps lösa klor och lemlästade kräftkroppar som jag fick mig tilldelat genom fönstret av köksflickorna som tack för att jag
alltid ställde upp när de var i knipa. De hade själva
fullt upp med matlagning så de hade inte tid att
hämta varorna från butiken. Jag var ju den oavlönade ”springpojken”, allmänt kallad ”gröna-bods
lillhasse”, den räddande ängeln, som fick rycka ut
när något saknades i köket. De ringde till butiken
och far skickade iväg mig med varorna.
Normalt levererades dock det mesta av varorna
från huvudbutiken Jakobssons lanthandel en dryg
kilometer längre bort. Jakobsson ägde på den tiden
samtliga pensionat och båda butikerna, Jakobssons
och Gröna-Boden.
b
13
_
K
[
I
Z
K
J
Y
S
N
W
M
S
S
N
K
Vanligen beställde gästerna flera dagar i förväg sina
bakelser, wienerbröd och kaffebröd till egna små
bjudningar. De ville inte bära dem med sig när de
var på väg till eller från morgonstranden så jag fick
föra dem till respektive villor och rum. ”Roomservice” kallas det visst idag. De flesta var stamgäster
och skulle ha samma villa och rum år efter år så
det var ett pusslande för personalen då nya pensionatsgäster dök upp. Det hände att gästerna beställde smultron av far och då fick jag faktisk lov att
själv plocka och distribuera men fick en slant för
besväret. Det hörde till att det som inte fanns till
försäljning just då anskaffades, om det så gällde att
gräva efter metmaskar åt ett äldre par som inte självt
orkade.
kar och kursdeltagare av manligt kön. Men vi hade
hemmaplansfavör och klarade oss för det mesta helskinnade ur sammandrabbningarna.
Annat var det för dem som ibland råkade ut för en
och annan ”granatattack” med förväxta gurkor som
vapen. Hela kommunens gurkor sorterades nämligen
i byn och vi hittade på att fylla fickorna med kasserade stora gurkor som vi sedan i tur och ordning kastade på varandra tills de helt mosades. Några allvarligare incidenter skedde inte. Jag har många år efteråt
träffat en tidigare kursdeltagare som blivit offer för
våra gurkkrig och han hade inga men av det.
Mot slutet av 1960 talet minskade pensionatsgästerna
i antal. Folk nöjde sig inte längre med kallt vatten och
utetoalett. Många skaffade sig egna sommarställen i
Bromarf eller på annat håll. Glädjande många kända
ansikten träffar man ännu också under somrarna
då man rör sig på sommartorget vid kyrkbryggan.
Många är även de som redan på 1950- och 1960-talen ägde sommarvillor i kyrkbyn och vilkas barn och
barnbarn har blivit Bromarf trogna.
Mot slutet av augusti märktes tydligt att sommarsäsongen gick mot sitt slut. Gästernas antal minskade
men somliga höll ut till den sista augusti. Mot slutet
av augusti invaderades Sandås av ungdomar för en
vecka. Då blev det liv i augustimånskenet.
Det var Finlands Svenska Skolungdomsförbund
som ordnade kurser för blivande konventsfunktionärer. Självklart att man ställde upp och visade solnedgången på Näseberget åt någon flicka. Annars
skulle hon aldrig fått se hur vackert det är i Bromarf
också efter det att solen gått ned. Visst kunde det
hända att det uppkom konkurrens mellan byns poj-
c
x
d
e
g
t
e
v
f
f
|
g
}
h
i
j
d
w
l
k
l
v
g
f
j
k
m
i
k
v
f
n
h
w
o
f
l
g
j
p
j
q
d
k
e
r
o
e
j
s
f
t
g
g
l
l
j
v
k
~
u
v

w
€
f
g
l
x
l
d
g
h
Och varför skulle de inte det, för Bromarf är en unik,
gammal och otroligt vacker bygd.
Hans Wikström är kapten i.a., hobbyhistoriker och guide
på Kaptensbostället i Dragsvik, bor i Tenala.
(Alla bilder i artikeln innehas av Hans Wikström)
y
r
o
~
14
j
k
g
t
e
d
n
z
z
f
v
j
s
g
q
{
f
g
h
f
g
l
k
f
r
d
n
z
e
l
w
f
k
k