Transcript HÄR
Nr 2, 2014 Välkommen till Tyresö Brukshundsklubb.
Den vackra höstbilden ovan är fotograferad av Catrin Österling. På bilden syns Catrins hundar Ph Mi-jos Franz (Frasse) och Lord Nelson Duchessa (Inez), vid Tyresö slott.
Tävling: I förra numret av Gläfset utlyste jag en tävling där ni klubb medlemmar kunde skicka in bilder och tävla om numrets toppbild och efter en liten påminnelse om detta på facebook, så kom det in några bilder och även några artiklar och kortare notiser, vilket jag tackar ödmjukt för… Tävlingen fortsätter, så skicka in era roliga, söta, fina hundbilder och ev. notiser/artiklar till Gläfset på följande mailadress: [email protected] Glöm inte bort att skriva fotografens namn och gärna namnet på den/de som är med på bilden. Kom dock ihåg att när ni skickar in bilder/texter så betyder detta att du godkänner att jag som redaktör har rätt att använda dessa när och hur jag vill i något av Gläfsets kommande nummer. Mvh/Malin. Gläfsets redaktör.
1
Hej och välkomna till ännu ett spännande nummer av vår digitala klubb tidning, Gläfset! Nu när jag sitter och skriver detta inlägg har vi haft årets första snö fall. Eftersom jag bor på landet (utan gatlampor) så gläds jag varje år när första snön kommer, för oavsett snömängd så blir det ljusare ute. I år hade jag sett fram emot första snön lite extra mycket, för det skulle bli första gången som Lexi fick uppleva detta…. När jag släppte ut Lexi den här snöiga morgonen så stannade hon på trappen ned från altanen och tittade sig förvånat omkring… Efter att ha luktat och smakat på snön så sprang hon ut på tomten. Hon hoppade i snön och verkade både glad och förvånad på en o samma gång när snön rörde sig under hennes tassar… Senare under dagen blev det lek o bus med hundkompisen Alva, två busiga snöälskande vovvar som fick mig att skratta gott och trots att snön regnade bort efter ett dygn, så fanns leendet kvar på mina läppar... Nu längtar jag och vovvarna efter en riktigt fin vinter med massor av snö, minusgrader och sol, så vi kan ut och busa i snön igen… Mvh/Malin Emanuelsdotter.
I det här numret av Gläfset kommer ni via två mycket intressanta artiklar få tips på olika sätt att träna samarbete med er hund, öka hundens kroppsmed vetenhet och fysik, samtidigt som ni har väldigt kul tillsammans. Ni kommer få tipps på många roliga och nyttiga övningar och det bästa är att vissa av dem fungerar perfekt att göra inomhus, även på liten yta. Artiklarna jag syftar på är Sofias artikel ”Ingenting är omöjligt” och Pernillas artikel ”Att träna med Bullmastiff”. Dessutom bjuder vi på Agnethas spännande artikel ”Med hund till Norge för att söka efter får i fjällen” , samt notiser från några klubbkamrater… Avslutningsvis kan jag glädjande berätta att Pernilla givit mig godkännande att fortsätta få ta del av och publicera artiklar som hon skriver i Bullmastiffbladet . Min åsikt är att det inte spelar någon roll att artiklarna är skrivna för en rastid ning, de är läsvärda och matnyttiga ändå, oavsett vilken hundras vi är ägare till. I detta nummer är titeln på artikeln Att träna med Bullmastiff, men efter att du läst den kommer du se att övningarna passar minst lika bra för hundar av andra raser och storlekar än enbart Bullmastiff. Mvh/Gläfsets redaktion.
2
Hej!! Då var det dags för ännu ett fint nummer av Gläfset! Verkligen härligt med en så fullmatad digital tidning med många roliga historier och bilder från våra medlemmar, och självklart en hel del nyttig info från sektorerna. När jag skriver det här är det inte många veckor kvar till 2015, och när jag ser tillbaka på året som gått så tycker jag att vi har haft ett toppenår med många aktiva medlemmar, fint kursutbud, bra genomförda tävlingar, många tränande på öppna träning, välbesökta ”Hundrundor”, ett härligt klubbläger, bra ekonomi och mycket, mycket mer. Vi har verkligen en fantastiskt fin klubb som inte skulle vara någonting utan er medlemmar. Hoppas att ni alla får en härlig jul med tid för avkoppling, um gänge med familj och roliga aktiviteter tillsammans med era hun dar. Stort tack till er alla för det här året och GOD JUL & GOTT NYTT ÅR. Johanna /Ordförande Tyresö BK.
Fika på Tyresö BK… Visst är det mysigt att ta en fika tillsammans med tränings kompisarna i klubbstugan efter/innan träningen och/eller hundkursen? För att fiket alltid ska kunna vara bemannat när det är hund kurser/tävlingar så behövs fler frivilliga. På tisdagar är det all tid någon från styrelsen som står i fiket (samtidigt som de sva rar i klubbens telefon). Övrig tid behöver vi medlemmar hjälpas åt att sköta fiket. Låter det intressant? Prata med Ketta och skriv därefter upp ditt namn + telefonnummer på den/de kväl lar som du kan/vill stå i fiket, på almanackan som hänger på väggen i köket. Sen en liten påminnelse: Snälla, hjälp till att påminna varandra om att man alltid ska plocka undan och diska sin egen kaffemugg efter man fikat!! /Gläfsets redaktion 3
Jag kan om jag vill…
Hej på er alla! Jag heter Ozzy och jag är en Finsk Lapphund. Jag tyck er att så här i slutet på året är det okej att blicka tillbaka, även om jag lever i nuet. Min matte har hittills i år, släpat runt mig på fem lydnadstävlingar, tre rallylydnadstävlingar och en utställning, förutom några träningstäv lingar. På sista rallylydnadstävlingen var det dags att visa min matte att
jag kan om jag vill
. Det blev ett kvalificerat resultat på 85 poäng. Så nu kan vi kalla oss för ett tävlingsekipage. Tro inte att vi bara tränar, även om matte gärna vill det. Jag hinner faktiskt njuta av fisketurer med husse, gosa med matte, åka in till stora stan och kolla på beridna högvakten med en musikkår och även gå några golfrundor. Att passivitetsträna är jag en hejare på, kan vila lite varstans när tillfälle ges. Nu har vi en utställning kvar i år innan det blir julledigt, undrar hur det ska gå?! I vinter ska vi prova på att spåra, för matte säger att en gång är ingen gång. Men det ska bli kul att visa matte att jag faktiskt kan, om jag vill och spåra verkar riktigt kul. Så nu får ni se upp i spårskogen när jag kommer farande, med matte i bakhasorna.
Hälsningar från Team Ozzy
.
Text & bild: Charlott Vidh.
4
Ingenting är omöjligt!
Onsdag – veckans bästa dag. Dagen på veckan då jag och Nix åker till Tyresö brukshundsklubb för att medverka på Lena Larsons ledarledda hundrunda. Ofta utmanar Lena mig och Nix, framför allt mig själv med diverse saker. Gå slalom förbi folk, inkallning, men det var just en utma ning som verkligen fick mig att öppna ögonen för en träningsform som folk med stora hundar ofta för höra ”är omöjligt”. Vi fick i uppgift att leta upp en sten, stubbe eller liknande för att balansera på. Det var då polletten trillade ner. Det här var vår grej! Therese som medverkade under hund rundan pratade om ett forum på nätet där människor och hundar pysslade med vad hon kallade ”dog parkour”. Den kvällen läste jag om säkerhet och ett kapitel om hur man börjar träna. Vi anmälde oss till en instuktörsledd lektion anordnad av
Dogparkour Sweden
som även driver sidan på Facebook under samma namn. Parkour saxat från wikipedia: ”
Parkour
(IPA: /paʁ. 'kuʁ/ , parr-kor) ibland förkortat PK, är en holistisk träningsmetod som går ut på att träna kroppen till att på ett smidigt och kontrollerat sätt kunna forcera olika typer av hin der i omgivningen med enbart kroppen som hjälpmedel” Och vad namnet antyder så är
Dog parkour
våra fyrbenta vänners mot svarighet. För mig som hundägare in nebär det att plankor, stenar, bänkar, linor etc. blir till utmaningar istället för just plankor, stenar, bänkar och linor. Jag kan be Nix hoppa upp på en sten, balansera på en planka, gå slalom mellan cykelställ. Det är egentligen bara min fantasi som sätter gränser na. Och icke att förglömma – säker heten. En väldigt god sak med parkouren är att samspelet mellan oss har blivit mycket bättre. Nix söker ofta min kontakt eftersom han vet att det när som helst kan dyka upp en arbetsuppgift. Det kan vara allt från att backa uppför en slänt, hoppa upp på en sten längs med vägen eller vad som nu dyker upp under våra dagliga promenader. Ofta kan jag även använda dessa balansövningar som en avlednings manöver. Låt oss säga att vi en ruskig mörk höstnatt möter en vinglande mörk gestalt iklädd en svart regnponcho och stora mörka stövlar, det är då, i precis det ögonblicket som parkouren gör under - för mig. Jag ger Nix en uppgift, stå på en planka exempelvis. Hans fokus flyttas från regnrocksgestalten till att fokusera 100% på övningen han just fått.
5
Han har även fått en helt annan kroppskontroll, innan vet jag inte om han förstod att han hade en bakdel som han puttades med och nu kan han fördela tyngd på alla fyra tassar. Eftersom säkerheten går främst i denna typ av sport så har jag valt att anpassa träningen efter det mottot. Jag har ingen chans i världen att "rädda, fånga upp" Nix med en hand under magen vid ett eventuellt fall. Jag har då istället valt att välja hinder som han klarar av, lägre hinder = mindre eventuellt fall. Vi använder oss alltid av en sele där jag med ett finger kan hjälpa Nix att hitta balansen så att han sedan fixar det själv. Skulle han tippa av plankan kan jag hålla i remmarna och se till att han landar på tassarna. Han har blivit mer muskulös, starkare i hela kroppen, man kan verk ligen se hur musklerna jobbar aktivt när han står och gungar fram och tillbaka för att hitta balansen så att han inte tippar framåt el ler bakåt. Och, jag vet att en stark hund mår bättre och risken för skador minskar. Det bästa med vår gren är att det inte går att göra "fel", skulle han trilla ner så gör vi bara om det. Inga sura miner – det är bara att försöka igen! För det mesta så tränar vi bara för att det är kul, alla har vi olika förutsättningar. Vissa är stora andra små, vissa är rädda och andra för ivriga. Ingen är "bättre" än någon annan, det är i min värld helt individuellt vart man sätter sina gränser. Som tur är har jag en hund som tycks förstå vad jag vill, jag behöver bara be honom göra en sak och vips så står han där och balanserar på två gungande rep. Det är också väldigt ro ligt att se glädjen i hans ögon när vi närmar oss ett par stolpar och han nästan kastar sig framåt för att få gå slalom. Det låter kanske som en klyscha men i vårt fall är det faktiskt glädje och samarbete som gör att vi fortsätter träna
dogparkour
. Text & Bild: Sofia Hagberg 6
Att träna med Bullmastiff.
…Det blir inte alltid som man tänkt sig...
Jag bytte till en ny månad på almanackan på jobbet i månadsskiftet juli/augusti och såg en liten klok sak som fick mig att instämma. Det stod:
”När man är frisk önskar man sig många saker, när man är sjuk bara en”.
Precis så har jag levt med mina hundar Bulten (död sedan nov 2011) och Gängan (i allra högsta grad levande) i många år nu. Min fantas tiska Bulten hade svår allergi och fick en massa sekundära problem av det såsom furunkulos, utslag på kroppen och en eskalerande trötthet. Vår tillvaro blev väldigt mycket timme för timme, dag för dag. Han kunde vara tiptopfräsch på morgonen för att sedan till lunch promenaden börja halta då en eller flera bölder började växa mellan tårna, känna sig hängig och lite frusen. Lika fort som problemen kom, nästan lika snabbt kunde de försvinna. Jag blev en mästare på att revidera dagens plan utefter hur Bulten mådde. Ni som kände Bulten vet att han tränade och tävlade en hel del. Till de flesta hund tävlingar av olika slag måste man anmäla 3 veckor innan tävlings datum för att all administration skall hinnas med. Jag anmälde alltid till tävling oavsett Bultens skick 3 veckor innan start, för man visste liksom aldrig hur han skulle må när det var dags. Till en hel del täv lingar fick jag ringa på tävlings-dagen och säga att vi tyvärr inte kunde komma, men lika många gånger kunde vi genomföra tävlingar na och det var underbara lyckostunder för oss båda. Alltid så roligt att få vara med tyckte jag och alltid så smarrigt med alla goda belö ningar tyckte Bulten. Min högsta önskan med Bulten var att vi skulle få rätsida på proble men som faktiskt en hel del allergihundar får. Man kör uteslutnings metoden med foder, man testar örter och olika naturpreparat, man börjar vaccinera o.s.v. Vi hade så god hjälp och finfint stöd från Bultens veterinär på Bagarmossen och duktiga hundmänniskor som tipsade om olika saker och stundtals såg det verkligen ut som att vi var på rätt väg, men så vips kom ett bakslag och vi var tillbaka på – 100 igen. Alla dessa bad med specialschampon, när det var som värst var det bad VARJE kväll, och alla städprojekt för att försöka röja un dan kvalster. Lycka till! Det slutade med att han p.g.a. en enorm trötthet (levern tog stryk) fick somna in blott 6,5 år gammal. Både Robban och jag tänker på honom varje dag. Saknade är enorm trots att det snart har gått 3 år. Den spillevink som idag finns vid min, och Robbans sida är Gängan. Hennes problem är av en helt annan karaktär än Bultens, men sätter också käppar i hjulen för min önskan att träna och tävla. Träna gör vi i princip varje dag, men inte alls så som jag vill att vi skulle göra. Tävla har vi inte kunnat göra de senaste 2 åren då hon stått på smärtlindring. Gängan har en ryggåkomma som heter Spondylos vilket innebär, helt kortfattat och ovetenskapligt, att det växer ut ”piggar” eller ”bryggor” mellan kotorna som gör ryggen stel och orör lig, men även skör. I den växande fasen är det väldigt smärtsamt och Gängan har väl utbredd spondylos så ni kan ju föreställa er. Som om det inte vore nog har hon artros i de flesta leder och som grädde på moset en korsbandsruptur i vänster knä som nu äntligen blivit opere rad. Varför får hon leva? Ja, den frågan är enkel när man känner Gängan: LIVSGLÄDJE; LIVSLUST; EN OERHÖRD KÄMPARANDA, BUS OCH STYRKA. Jag ser henne idag som en rullstolsburen para lympiker: en som inte kan hoppa mellan 2 berg, men som med en fantastisk glöd tar sig fram och ska fram, fast förstås i ett lägre tempo än den symptomfria individen. 7
Det jag har lärt mig av de här två hundarna är att verkligen leva i nuet. Vi vet ju att djur lever så, inget planerande inför morgondagen och inget grubbleri över det som hände i går. När man lever med sjuka hundar och väljer att kämpa vidare så är nuet det enda håll bara förhållningssättet. Självklart har jag konstant (sen Bultens första furunkel 2005) en stor klump i magen av sorg och oro, men jag har också lärt mig att se minsta tecken på förbättring som ett glatt och positivt tecken som får mig att vilja gå vidare. Det jag har tänkt mycket på är att man tyvärr normaliserar det sjuka vilket kan vara negativt för hunden. Man får verkligen se upp så man inte drar runt på en hund som inte kan gå eller vars blick har slocknat bara för att den i dag är ett snäpp mindre sjuk än igår. Den där gränsen mellan välmening och djurplågeri är hårfin, och man måste tänka sig noga inför de val man gör. Självklart kan en hund under sin sjukaste och sämsta period vara riktigt dålig, men det bör inom kort tid bli en rejäl förbättring för att det skall vara värdigt att leva vidare. De som såg Gängan i Herrfallet i år tänkte nog:
”Fy tusan så dålig hon är”.
Det var precis det hon var p.g.a. en incident i det opererade benet som hade inträffat några dagar innan. Jag trodde att slutet var nära. I skrivande stund är hon superpigg, glad, smärtfri och står utan smärtlindring så hennes förbättring kom och det väldigt snart efter Herrfallet-helgen. Eftersom jag har levt flera år nu med sjuka hundar så har jag också träffat många hundägare i rehabiliteringscirkusen. Vi har pratat mycket om de val man gör och ingen dömer den andre oavsett om man kämpar vidare eller väljer att avsluta det hela. Någon sa:
”Livet är för kort för att ha sjuka hundar”
och det gav mig en eftertanke. In för Gängans knäoperation, som var hennes sista chans till fortsatt liv, så hade jag timslånga samtal med Gängans fysioterapeut Anna Nähl (f.d. Holmgren). Hon sa till mig att antingen tar du bort Gängan och förlikar dig med det eller om du tror att du orkar göra det jobb som krävs efter operationen så stöttar jag dig till 100%. Det är en oerhört lång procedur som tar mycket tid, pengar och energi i an språk. Vi pratade mycket om hundars livskvalitet och jag har funde rat mycket på varför man ”kräver” att en hund skall vara 100% frisk för att få leva. Om jag säger så här: Är det toppen för en hund att vara 100% frisk, men ha ett innehållslöst liv eller är det intressan tare för en hund att leva med skavanker men ha ett rikt och roligt liv där stor hänsyn tas till de fysiska tillkortakommandena??? Jag har valt det sistnämnda, men skulle självklart önska att mina hundar var kärnfriska. Jag vill inget hellre av hela mitt hjärta. Det är inget vidare när ”röda mattan” rullas ut på ett djursjukhus för att man är ”kändis” där. Näe, jag skulle hellre önska att vi, på sin höjd, åkte dit för en årlig vaccination. Man jämför inte hundar med människor, men om man tänker på en människa med den krassa hundsynen, så borde inte så många människor 45+ i så fall leva vidare. Jag är trött i nacken allt som oftast och har nu börjat känna av lite i en rygg – och lårmuskel. Vill jag dö? Nej, inte alls, men jag väljer att undvika de saker som gör ont. Precis så gör jag med Gängan. Jag guidar henne till rätt vägval i naturen, ser till att hon inte hoppar någonstans, hjälper henne i trappor och på diverse andra knixiga ställen. Jag är hennes ledsagare helt enkel och gör alltid skonsamma val. Vi måste tyvärr välja bort lek med andra hundar och vilda galopper, men vi gör 1000 andra roliga saker som berikar hennes tillvaro, men jag er känner verkligen att jag är ledsen över att hon inte får leka med andra hundar. Hon älskar lek, men det skulle förmodligen sluta i fysisk katastrof. Vad kan vi då göra för att förbättra fysiken, lära något nytt och spän nande och även förgylla tillvaron? Jo, vi gör en massa roliga rehab övningar varje dag. Jag valde tidigt att se den här rehabtiden som en rolig tid tillsammans där vi skulle komma varandra ännu närmare i stället för att bara längta till tiden hade gått och hon blev friskförkla rad. 8
Eftersom Gängan har de många problem som hon har så kommer hon aldrig att bli ”frisk” så vi måste gilla läget helt enkelt. Utöver att gå på vattenlöpband, simma, få laserbehandling, massage och pro menera med viktmachetter så har vi en mängd roliga övningar som stärker fysiken, ökar kroppsmedvetenheten oh förbättrar vårt samar bete. Några av dessa övningar delar jag med mig av här. Även ni som har fullt friska och fräscha hundar vinner på att göra dessa övningar med era hundar. Dels har ni roligt tillsammans, vilket är så viktigt, dels stärker ni era hundars kroppsmedvetenhet och ni förbättrar även deras fysik. En riktig win-win situation alltså. Håll till godo.
Backa uppför:
Denna övning kan ni göra ute i naturen någonstans där det går upp för d.v.s. i vilken backe som helst. Vill man precisera övningen något så väljer man en avgränsad yta, som på bilderna. Börjat backa upp En bit på väg Den uppfinningsrike arrangerar något hemma. Tänk på att vara flera personer som kan stötta hunden så den inte trillar ner. Tänk alltid på riskerna och att hunden inte har samma begreppssituation som ni, lätt att trampa snett. Det förenklar förstås om hunden kan kom mandot backa, men det räcker med att ni ”trycker” hunden bakåt med er egen höjda bröstkorg samtidigt som ni rör er sakta mot hun den.
Balansera på kuddar:
För att undvika några kostnader har jag valt att slita på mina soff kuddar för denna övning. Ni som har tillåtande ekonomi köper en balansbräda. Jag lägger kuddarna lite slarvigt och lockar upp Gängan på kuddarna. Vingligt & svårt Bakbenen rätt När vi fotade för denna övning lyckades inte Gängan fullt ut. Eter som det var oerhört varmt och vi skulle fota många övningar lät vi det passera, men tanken är att alla fyra tassarna skall upp på kud darna. Med hennes stela lekamen är denna övning ganska svår, men hon fixar det galant för det mesta. Med rätt koncentration så går det vägen. Kom bara ihåg att stötta era hundar om det behövs.
Två tegelstenar:
Favoritövningen alla kategorier, särskilt med frambenen. Tanken är att lära hunden att flytta sin kroppsvikt från höger till vänster. Börja med att hunden kliver upp med båda tassarna på en sten. Försök att med hjälp av ditt kroppsspråk få hunden att flytta en tass till den andra stenen. När den lyckas med det så skall den andre tassen över på samma sten. När hunden är bekväm med det och enkelt kan flytta från en sten till en annan försvårar ni genom att öka avståndet mellan stenarna. Superkul. 9
Med bakbenen ökas svårighetsgraden betydligt. För Gängan, som har väldigt dålig bakbenskontroll, är det här en doktorandövning” - en riktig utmaning. Principen är den samma, jobba med bakbenen från en sten till en annan. Hjälp hunden om den står fastnitad med att putta lite på benen så den känner vart den skall ta vägen.
Diagonalen:
Den här övningen har varit till stor nytta för Gängan för att hon skall våga belasta sina två svaga ben. Hon har liksom inget val. Jag gör övningen från båda håll förstås. Sitt tätt mot hunden och börja lyfta ena frambenet med ett grepp som ger hunden lite ”häng” på din arm. Lyft sedan det diagonala bakbenet och håll så i några sekun der. Vartefter hunden blir starkare och säkrare utökas tiden. Släpp sedan ner bakbenet först och sist frambenet. Agera lugnt med hun den hela tiden eftersom det är en osäker känsla att stå på det viset.
Bakbenstarget:
Detta eviga tjat om targets, men jag älskar targetarbete. Den här öv ningen är mentalt tröttande. Att arbeta och göra specifika saker med frambenen klarar de flesta hundar, men att utföra precist arbete med bakbenen är en helt annan femma. Här har jag valt en target som jag uteslutande använder till bakbensövningar, d.v.s. inget framtass – eller nosarbete med denna target. Jag vill att den skall bli en stark signal för det svåra arbetet. Jag väljer att lägga den vid sidan av något av bakbenen, framför eller bakom. Jag godkänner också vilket bakben som helst på targeten för att ge utdelning av belöning. Man ser på Gängan att hjärncellerna snurrar på för fullt när hon skall utföra detta. Minsta nudd med baktass på targeten ger belöning och det jag eftersträvar är mycket aktivitet med båda bakbenen. De skall röra sig och hon skall veta om att hon har dessa extremiteter. Vi har väldigt roligt när vi gör denna övning.
Lyfta ett bakben:
Nu är vi uppe på docentnivå. Det här är supersvårt för många hundar och särskilt för en opererad hund som är rädd om sitt sköra ben. Jag har börjat med ena bakbenet bara och kommer fortsätta med det andra när hon är su persäker på övningen. Det jag vill är att hon aktivt skall lyfta sitt ena bakben högt, sådär som många hundar kan med frambenen typ ”Give med five”, hälsa eller tacka. 10
kruka (target) som tvingar henne att lyfta upp benet högt. På sikt vill jag förstås att hon skall lyfta högt utan kruka och till slut även kunna hålla benet stilla i luften. Jag gillar när vi har arbetsprojekt som tar tid. Då har vi mycket att pyssla med till sammans en lång tid framöver. Belöningspaus För att sammanfatta det hela så har mitt hundinnehav inte blivit så som jag ursprungligen planerade det eller önskade, men jag har fått så många nya erfarenheter och lärdomar om det sköra livet och det har faktiskt stärkt mig samtidigt som det förstås har tärt på mig. Jag är ödmjuk inför livet och uppskattar verkligen allt det roliga som samvaron med mina hundar har gett mig och fortsatt ger mig. Att riktigt få rå om sina familjemedlemmar, tvåbenta som fyrbenta, ger fantastiskt mycket tillbaka.
Jag säger som hundarna:
”Lev här och nu och njut av den rådande situationen. I går är passé och i morgon finns kanske inte”.
Text & Bild: Pernilla Lindahl.
Årets hund och året debutant! Vill du och din hund vara med i tävlingen årets hund?
Då måste du senast 150110, maila era tävlingsresultat (bruks, lydnad, rallylydnad) för år 2014 till:
Uppge namn, hundens namn, datum, vart ni tävlat, typ av tävling samt era poäng.
Vill du tävla om att bli årets debutant?
Är du och din hund helt nya inom hundtävlingar, dvs. har ni tävlat för första gången (någonsin) under 2014? Då kan du vara med och tävla om Tyresö BKs pris för
årets debutant
. Du har fr am till 150110 på dig att maila ditt namn, hundens namn, datum, vart ni tävlat, typ av tävling samt era poäng till:
Årets hund och årets debutant premieras på årsmötet 2015
. Men observera att det fr.o.m. i år
endast
är de inskickade resultaten till
som kommer att räknas, dvs det är
eget ansvar
som gäller. Har inte du som tävlande mailat ovanstående uppgifter till tävlingssektorn
senast den 10:e januari 2015
, så har du ingen chans att vara med och tävla om våra fina pokaler. Mvh/Tävlingssektorn
Wall of Fame - Vi tävlar för Tyresö BK.
Är du och din hund ett av Tyresö BKs aktiva tävlingsekipage? Vill du vara med på
Wall of Fame
? På anslagstavlan i klubbstugan hänger en plastmapp med informat ion om Wall of Fame, i plastmappen ligger det lappar som du ska fylla i med era tävlingsuppgifter. Sätt sedan upp lappen och skicka ett meddelande till:
När du finns på väggen kan du sätta upp ett foto på dig och din hund. Maxstorlek på fotot får vara: höjd 7,5 cm och bredd 11 cm. Du ansvarar själv för att uppdatera era meriter, material för detta finns i klubbstugan.
Mvh/Marie Sundberg
11
Med hund till Norge för att söka efter får i fjällen!
Både Cayo (Australisk Kelpie) och Mårten (Border Collie) tränas i fårvallning, men då håller vi nor malt till i hagar som förvisso ibland är ganska stora, men fåren är ju i alla fall mer eller mindre tama och vana vid människor och hundar. När vi fick inbjudan från vår vän i Norge att delta i får sanking med våra hundar var vi först lite tveksamma. Skulle hun darna klara det? Hade vi tillräck lig kondition?? I norska fjällen går fåren på lösdrift hela våren och sommaren och samlas in till hösten (sanking). Det handlar om tusentals vilda får som har betat fritt under flera månader och varken sett människor eller hundar, d.v.s. de är riktigt, riktigt skygga och kan även gå till attack mot hundar. Men eftersom vi skulle jobba tillsammans med erfarna personer i Norge och det säkert skulle bli ett minne för livet, så bestämde vi oss för att åka. Platsen var Lemonsjoen och vi kom fram en söndag kväll i början av september till campingen som ligger i anslutning till fårhus och får hagar. Direkt på måndag morgon startade äventyret. Vi skulle hjälpa den ena fårägaren som hade ca 500 djur ute på fjället att samla in dessa. Synnöve (fårägaren) var en mycket vältränad person som redan innan vi själva hade ätit frukost, redan hade joggat ut på fjället och spanat och tagit med några får hem. Hon hade 2 BC själv, men vallade ofta ändå ensam, utan hund ….. hon tyckte det gick snabbare ibland …. Och vår värd för äventyret, Örjan, som använder både Kelpie och BC i fårarbetet, är uppväxt med sanking och mycket fjällvan så vi var i goda händer. Vi blev utrustade med kartor och komradio och en instruktion om säkerhet för både oss, hundarna och fåren. Eftersom jag berättat hur lätt jag kan gå vilse, så vågade de inte släppa lös mig utan till syn på fjället ….och det var jag tacksam för! Hasse däremot fick redan första dagen ett eget område att avsöka. Han och Mårten lyck ades få med sig några tackor tillbaks till Campingen och fårhuset. Tyvärr hade han varit tvungen att låta en tacka med 2 lamm avvika, eftersom tackan gick till kraftig attack mot hunden. Instruktionen var även att OM tackorna gick mot någon sjö att lämna dem och gå därifrån. Risken var annars att fåren skulle gå ut i vattnet och drunkna. Då var det bättre att återkomma senare för att hämta dessa. Första dagen fick jag följa Örjan och hans Kelpie Ask (halvbror till Cayo) när han satte fart ut på fjället. När tackorna och lammen släpps ut på våren är tackorna försedda med bjällror. Tackorna har oftast 2 lamm var och dessa är nästan lika stora som tackan själv. När vi gick i fjällen och letade, så fick man ofta stanna och lyssna efter bjällror. Vi smög därför fram som indianer och lyssnade och spejade. Så fort vi hörde bjällror så visste man åt vilket håll man kunde skicka hunden för där framme någonstans fanns ett gäng får. Ask visste precis vad som gällde! Han sprang iväg och hittade ganska snart ett gäng får som vi sen föste framför oss hela vägen tillbaks till campingen och fårhuset. Fåren försökte flera gånger att sticka iväg, men Ask var snabb och tillräckligt tuff för att hålla dem. 12
Det var verkligen roligt att se en Kelpie jobba i den miljö som den ur sprungligen är avlad för! Cayo lärde sig också snabbt att lyssna efter bjällror, men Mårten däremot gjorde inte alls den kopplingen. Så när jag och Hasse en dag hade ett eget område att ansvara för så använde vi Cayo som spanare. Hon avvek helt naturligt från den stig vi gick på och sökte av områdena på sidan av stigen samt lyssnade efter bjällror. När hon hörde något kom hon springande tillbaks och nästan studsade av iver och ögonen lyste. Hon ”skvallrade”! Sen blev det Mårtens jobb att samla in och hålla ihop flocken, vilket han är bäst på. I fårhuset samlas alla fåren in för vägning, märkning och bokföring. Vissa får skulle till slakt, några behövde beta lite till för att komma upp i vikt och resten sortera des ut för att betäckas till nästa säsong. Sista dagen blev jag och Hasse utplacerade med bil och med in struktioner att OM vi hittade några får ta dem till ett hägn som fanns precis där vi blev avsläppta. Sedan fortsätta söka får hela vägen till baks mot campingen och följa fjällsluttningen. Bilen åkte iväg och kvar stod vi i den absoluta tystnaden och började vår vandring längs en markerad led. Ganska snart skvallrade vår spanare Cayo att det fanns får i närheten. Vi lyssnade och kunde också ganska snart höra några bjällror. Vi såg ingenting i den täta lågväxande björkskogen. Men vi måste ju försöka få hem fåren... Hasse skickade ut Mårten på ett hämt åt det håll vi hörde ljuden. Han stack iväg och bjällrorna hördes mer och mer eftersom fåren sattes i rörelse, men vi såg fortfarande ingenting. Så plötsligt blev allt tyst. Undrar vad som händer?? Vi ville inte ge några kommandon till Mårten eftersom vi inte såg honom, så Hasse fick kämpa sig igenom björkslyn och den ganska jobbiga och gropiga terrängen i den rikt ningen som hunden hade försvunnit. Ganska snart hittade han alla fåren (ca 15 st.) som stod helt stilla och en bit bort låg Mårten som hade stoppat flocken. Han låg helt stilla på pass och höll hela flocken samlad, duktiga Mårten! Sen började jobbet med att försöka hålla ihop och flytta med oss hela flocken tillbaks till hägnet där de skulle samlas in. Fåren försökte sticka både hit och dit så vi fick kämpa ordentligt både vi och hun darna. Cayo hjälpte till och gick bakom fåren när plötsligt en tacka ilsknade till och vände sig om och skulle precis stånga Cayo. Men DÅ kom Mårten till undsättning som skjuten ur en kanon. 13
Han har ju mycket mer pondus och läxade upp tackan och räddade därmed Cayo. Vilken hjälte!! Det var så häftigt att se samarbetet mellan hundarna, de bara visste hur de skulle bete sig. Vi fick så småningom hela flocken i den riktningen vi ville och fick även in dem i hägnet. Hundarna fick massor av beröm!! Nöjda och mycket trötta och svettiga startade vi på nytt vår vand ring längs leden för att söka fler får på vägen tillbaks mot camping en. Det var intressant att se Kelpien jobba i en miljö som passar rasen perfekt, jobbig terräng där den här sortens hund med lätthet ”flyger” fram över stock och sten och där hunden måste arbeta självstän digt, eftersom den ofta är utom synhåll. ”Kan själv” var en bra egen skap just här, men är ju mindre rolig i andra sammanhang ….. Till skillnad från lydig BC-Mårten som vill ha vägledning vad han ska göra, men som förstås har andra starka sidor och är mer fokuserad i sitt arbete. Sammantaget var det en vecka med fint väder och fantastiska na turupplevelser! Vi fick även med oss en ökad förståelse och respekt för hundar i arbete med får på annat sätt än på en normal fårgård. Text & Bild: Agnetha Fogelberg Hej! Jag heter Doriz. Jag är en ”glad skit” och en Riesenschnauzer. Husse tänker tävla med mig i lydnad och rapport (då han fått tum men ur…), i övrigt gillar jag hund-parkour dvs klättra på nedfallna träd, hoppa upp på stora stenar, gå på räcken och you name it. Husse tycker parkour är bra både för honom och för mig. Han sä ger att det ökar min koncentrations förmåga och kroppskontroll, samt att det stärker vårt samarbete. Vi ses på klubben. Vov vov på er alla, från Doriz. Text & Bild: Kenneth Tibbelin. 14
Drömmen om en stor bi-blue sheltie!
Så här liten var min lilla sheltie Skye när jag hämtade henne från Danmark. Jag har längtat så efter en "stor" bi-blue tik/hane att köra bruks med. Hennes syskon var stora... När Skye hade åldern inne började vi på Tyresö BK för att gå lydnadskurs, för Inga-Lill. Det var inte lätt att få Skye att ha alla fyra tassarna i marken. Hon hoppade, skuttade och hade en mycket egen vilja. Inte alls så "vek" som shelties brukar vara. Kurs avslutningen bjöd på många glada skratt.. Hihii... vad är det för en liten tokig hund jag har... Nu har Skye hunnit bli 2 år gammal och efter ett längre uppehåll från lydnadsträ ningen, har vi nu börjat om med den igen. Mitt mål är att hon ska kunna ligga still (platsliggning) i 2 min, men med
”myror under tassarna”
så är det inte spe ciellt lätt... Däremot har vi fokuserat på att träna och tävla i agility och där har det gått riktigt bra. Vi är uppe i klass 3, började tävla i mars i hoppklass och blev SM-klara i slutet av augusti. Skye är bara 29 cm hög, men mycket anamma och humör. Tyvärr så räcker inte riktigt tiderna i hoppklas serna då hon är så låg (mankhöjd), men vi gör vårt bästa. Nu är det vintervila och sedan kör vi igång med agility igen i mars. Skye tar sitt första agilitycert Bilden till vänster är från när Skye gjorde anlagsprov i vallning, med godkänt resultat. Hon var jätteduktig, samarbetade bra.
Hemma hos Skye bor även den äldre tiken Bessie. På bilden till höger ses när Bessie gjorde anlagsprov i vallning, med god känt resultat. Hon hade mycket pondus när hon vallade, men ville helst bestämma tempot själv. På bilden till vänster ses när Bessie tränar balans.
Text & bild: Marianne Danemo.
15
Tyresö BK 2015
Jag kan glädjande berätta för er som inte sett det ännu, men nu är vårens kurser upplagda på hemsidan. Det finns grundkurser för både valpar och äldre hundar, påbyggnadskurser och tävlingskur ser. Det finns både kortkurser och längre kurser. Dessutom finns det en spännande nyhet, som jag personligen verk ligen ser fram emot, det är att på måndagar med start 2015-03 02 kl. 18-20 kommer det att vara instruktörsledd träning för täv lingsekipage. Pris: 100kr/gång. Man anmäler sig till en måndag i taget och man behöver inte binda upp sig på ett visst antal mån dagar, vilket är perfekt om man ex arbetar oregelbunden och obe kväm arbetstid. Anmälan är bindande och man anmäler sig senast kl. 20:00 dagen innan dvs på söndagar till [email protected] Tisdagarnas öppna träning fortsätter naturligtvis som vanligt kl. 19, precis som den populära hundrundan på onsdagar. Observera dock att hundrundan har julavslutning den 17/12 och sedan uppe håll över jul, nyår & trettonhelgen. Hundrundan drar igång igen onsdagen den 14/1-2015 med samling som vanligt kl. 19:00 på par keringen. /Gläfsets redaktion.
16