Transcript Parken och prästen

Parken och prästen
av Stefan Wrang
I
ett hörn av prästgårdsparken i Östra Sallerup
ligger Karl XI:s stenar, ett mycket ovanligt
äreminne från 1600-talets senare del. Parken
i sin helhet är också ett ovanligt kulturminne
efter en lika ovanlig upphovsman, prästen
Jöns Henriksson. Rätt snart efter hans död
1689 lät man emellertid området med sina
minnesmärken växa igen till äng och skog,
och mycket av dess historia förvandlades till
förklaringssägner.
Genom att ha övergivits på ett så tidigt stadium har parken till skillnad från andra parker
och trädgårdar från denna tid fått behålla sin
ursprungliga plan och sina anläggningar i stället för att bli omskapad efter modets växlingar.
Prästgårdsparken har härigenom kommit att
tillhöra en relativt liten skara av bevarade
renässansparker i Europa. I Östra Sallerup
ligger den inom ett område av riksintresse för
kulturmiljövården.1
Rekonstruktion av prästgårdsparkens ursprungliga
utseende. Teckning av Katarina Frost 1994.
12
Parken är ca 260x220 m (Ö-V). Planen ter sig
som en kompromiss mellan renässansens rätvinkliga ideal och eget nyskapande. Avgörande
för den centrala perspektivgatans orientering
har sannolikt varit dess visuella fortsättning
rakt mot kyrkan i nordväst. Kungahyllningen i
det sydvästra kvarteret är gjord av 8-9 m stora
bokstäver av lagda stenar i dubbla rader. Den
s k Kompassen i sydöst har en diameter av ca
90 m och består av runda stensättningsliknande
anläggningar (RAÄ).
Föreningen
Det var först på 1900-talet som man åter
började inse parkens värde, och sedan 1920
har olika vårdande insatser företagits. Drygt
trehundra år efter parkens tillkomst bildades
föreningen Jöns Henrikssons Minne med syfte
att främja minnet av mannen bakom verket och
för restaurering av hans vid det laget grundligt
förfallna park. Tack vare mångas frivilliga
vårdinsatser 1992-1995 fick området en rejäl
ansiktslyftning, framför allt genom slyröjning
och slåtter. Raserade murpartier restaurerades.
Tillgängligheten ordnades med stängselpassager, broar och spänger. Parken blev uppmätt i
samarbete med Lantmäteriet, och arkeologiska
undersökningar gjordes. Den fick även en ny
större uppdaterad upplysningsskylt av länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.
Om allt detta och resultaten av en betydande
arkivforskning finns redovisat i uppsats och
artikel av projektledaren, trädgårdsarkeologen
Katarina Frost.2
Tjugo år senare och efter en omfattande
trädgallring på markägaren Magnus Jönssons
initiativ hösten 2012 står nu området inför en
förnyad upprustning, den här gången tänkt att
vara mera genomgripande än tidigare för att i
möjligaste mån kunna svara mot innebörden
hos begreppet restaurering, att återskapa det
ursprungliga.
Att börja på nytt
Dagens restaureringsprojekt bygger på omsorgsfulla förberedelser. Ett åtgärdsförslag blev
upprättat av regionmuseet på länsstyrelsens
uppdrag 2009.3 En iskall marsdag 2011 fick
parken besök för samråd av representanter från
länsstyrelsen, skogsstyrelsen, kommunen och
hembygdsföreningen, åtföljda av markägaren
och en handfull lokala föreningsmedlemmar.
Cirka 80% av träden i det sydvästra kvarteret
blev till att börja med stämplade för avverkning.
Syftet med avverkningen har förstås varit att
förbättra siktbarheten i området och att förhindra ytterligare rotsprängning av anläggningarna
i södra delen. Ökat ljusinsläpp kommer också
att gynna gräsväxten till gagn för hungriga får
– de erkänt bästa kulturminnesvårdarna.
Planen går vidare ut på att rensa områdets
kanaler från sekler av ackumulerad humus
och att återställa det nordvästra kvarterets
fiskdamm, igenväxt till kärr. Inledningsvis
har det kvarteret befriats från ett heltäckande
bestånd av al, ca 133 kubikmeter i avverkat
tillstånd.4
Karl XI:s stenar utan träd
I september 2012 rullade skogsmaskinerna in i
Prästgårdsparken, och motorsågarnas vrål följdes av måhända hjärtskärande brak av störtande
trädbjässar. Några veckor och drygt 250 arbetstimmar senare var förvandlingen märkbar. Det
sydvästra kvarteret med sin Kungahyllning
hade haft närmare två hundra år på sig att bli till
en lund av ek och bok, nu möjligen sörjd av en
eller annan naturromantiskt lagd besökare. Att
helhetsupplevelsen av kulturminnet har vunnit
genom avverkningen är dock svårt att förneka.
Kanske kan det även vara en tröst att ett flertal
ekar visade sig vara skadade av ringröta, en
följd av frysskador under 1940-talet. Den uttagna volymen av diverse kvalitet blev ca 149
kbm ek och ca 81 kbm bok.4
Närmast återstår en hel del bortstädning
av en mångfald grenar med mera i området,
som gjort för ideellt arbete för engagerade
föreningsmedlemmar. Ett femtiotal timmar
har hittills avverkats. Monumenten kommer att
göras synligare genom varsam framrensning,
åtföljd av omsorgsfullt betande får – år efter år.
Kungahyllningen
efter trädgallringen
i september 2012.
Fr Ö.
13
Området kommer vidare att göras tillgängligt
för så många som möjligt genom handikappanpassade leder och spångbroar.
Carolvs XI Monarcha
Sveciae
Den unika hyllningen består av fyra latinska
ord och är gjord av 23 8-9 m stora lika latinska
bokstäver av satta stenar i dubbla rader med
jordfyllning emellan. Installationen är ca 80x45
m (Ö-V), markytan mycket svagt nordsluttande. Man frågar sig då gärna, hur det hela är
tänkt att läsas – rakt uppifrån? Ett par möjligen
lämpliga läsavstånd har föreslagits, från kyrktornet (ca 400 m) eller från ”prästgårdens sal” 5
(ca 150 m). Även ett lusthus med en viss höjd
på holmen i det nordvästra kvarterets fiskdamm
skulle ha kunnat erbjuda en skaplig utsikt.39
Annars går det förstås som alltid bra att vandra
utmed bokstavsraderna och stava sig fram till
orden och meningen. Att göra detsamma från
hästryggen borde ge en något bättre överblick. I
en rapport av regionmuseet om parkens utvecklingsmöjligheter 2009 föreslås ett tillräckligt
högt utsiktstorn i parkens mitt.6
”Säkert är att h:r Jöns på en mark nära prästgården byggt Carl XI:s och riksrådens namn
med bokstäfwer stora som hus ...”.7 Orsaken
till det ovanliga företaget förklarar en sägen, i
vilken prästen blev lovad så mycken mark (och
tydligen litet till) som han kunde skriva kungens namn på. Den gamla ”fäladsängen”8 kom
troligen under alla omständigheter att tillhöra
prästgården vid denna tid, även om det äldsta
belägget är en 1700-talskarta.9
De omtalade installationerna till minne av
de fem riksråden förblir dock sedan dess ett
osynligt mysterium. Idag kan ingenting som
liknar bokstäver eller delar av bokstäver iakttagas på det angivna stället – strax norr om
Kungahyllningen. Pastor Jacob Bergman finner
dem alldeles oläsbara 183010, medan Herman
Sätherberg, som var medicine doktor i Lund,
tillika poet och författare, erinrar sig 1896 att
han sett alla riksrådsnamnen vid ett besök i
parken 56 år tidigare. ”Man kan tydligt läsa
14
skriften”, skriver han, men tyvärr glömde han
att anteckna namnen.11
Med det Skånska kriget och freden i Lund
1679 hade skåningarnas hopp om dansk räddning
falnat, och prästens avsikt med parkmonumentet sägs ofta numera ha varit att av omsorg om
församlingarnas välgång få svenskarna på gott
humör för att få dem att mildra deras vanligtvis
hårda behandling av lokalbefolkningen. I egenskap av fredsmonument skulle Karl XI:s stenar
ha ansetts vara tillräckligt övertygande som lojalitetsförklaring till den svenske monarken och
hans regim. Eventuellt fanns å andra sidan risken
att bli anklagad för överdriven inställsamhet.
Som segermonument duger den väl också
gott, Kungahyllningen. 1684 flyttar den förste
ryttmästaren för Sallerups kompani (skvadron),
Johan Orrfelt, in i gården bakom kyrkan. Militärt folk i övrigt, som det är rätt gott om i
Sallerup vid den här tiden, har säkert inte heller något emot en monumental hyllning av sin
hjältekonung. Kanske är Kungahyllningen inte
helt och hållet Jöns Henrikssons idé. Kanske får
han även hjälp vid själva bygget. På utförande
och hållbarhet kan man knappast klaga, varje
bokstav är ett verk med precision, både grafiskt och tekniskt. Latinet gör budskapet extra
högtidligt, avsett att läsas av den som kan läsa
och dessutom förstår latin.
Ljus över Kompassen
Parkens sydöstra kvarter dominerades tidigare av en skog av till stor del skottsjuk ask,
nu helt avverkad. Resultatet är befriande,
betydligt ljusare och med fri sikt över hela
anläggningen. Genom upprepad slyröjning
och slåtter samt bete framöver kommer
förutsättningar att skapas för vidare vård av
detta märkliga monument. Undersökningar
står också på önskelistan, dels för att möjligen fastställa stensättningarnas föreslagna
ursprungliga funktion som kantskoningar
kring planteringsbäddar12, dels för att frilägga
eventuella strukturer mellan dessa – måhända en komplett kompassros av stigar och
stenläggningar? Eller är det i själva verket
’Karl XI Sveriges
konung’ ( fast på
latin) skrivet med 23
jättebokstäver (av
12 typer) består av
satta stenrader med
jordfyllning emellan – inte otänkbara
som blomrabatter.
Stenarna kan även
ha varit målade eller kalkade för att
öka läsbarheten på
avstånd. Foto förf
2012.
här som riksråden ligger och väntar på att
uppenbaras?
Den vanligaste tolkningen av Kompassen är
att den är anlagd för att föreställa just det, en
kompasskiva eller kompassros – med osynliga,
kanske dolda linjer. ’Missvisningen’, som förmodligen har sin naturliga förklaring, är endast
ett par grader (av 360).
Man kan nog också lugnt utgå från att
Jöns gillade blommor, och vad vore en park
utan vackra och intressanta växter, kanske
även en eller annan matnyttig bärbuske? Att
stensättningarna, nästan samtliga jordfyllda,
skulle hysa planteringsbäddar är ju en tilltalande tanke, som framtida undersökningar kan
komma att belysa.14 Samma kan väl mycket
väl ha gällt även för jättebokstäverna och
deras tänkbara funktion som blomrabatter.
Kvarteret med Kompassen är nu helt
öppet, en klart upplyftande händelse i
parkens historia. I
förgrunden skymtar
den sydvästligaste
av de 25 stensättningarna, än så
länge maskerade
av gräs och annat.
Foto förf.
15
i Östra Sallerup och Långaröd. Han var då lärd
som få efter sex års studier vid universitetet i
Köpenhamn, där han tjugo år gammal skrivits
in under sitt latinska namn Janus Henrici Fridericiburgensis17, vilket återkommer på gravmonumentet. Födelseåret 1622 och födelseorten
Fredriksborg är också det enda, vi säkert vet
om hans härkomst. Mycket talar dock för att
föräldrarna hette Johanne Jensdatter och Henrik
Hermansen, uppskattad trädgårdsmästare vid
Christian IV:s renässansslott18, bland annat
känt för sina parker i samma stil – onekligen
en lämplig uppväxtmiljö för en blivande trädgårdsarkitekt.
Placeringen av Kompassens stensättningar blev
klarlagd först genom Lantmäteriets uppmätning
1994.
Jöns Henriksson hade en betydligt mindre motsvarighet hemma på gårdsplanen vid prästgården.13
Denna var endast tiondelen så stor, ca 9 m diam,
men bestod av 32 väderstreck, till skillnad från
Parkens 16.
En delundersökning av stensättningen i mitten gav
kolblandad jord 14 – efter eldning ( i så fall när?)
eller/och som jordförbättring? Ytterligare arkeologisk undersökning skulle kunna ge svar.
Om stensättningarna berättas, att man på
dessa hade byggt pyramider med namn efter berömda hjältar, vid festliga tillfällen krönta med
”vemplar af åtskilliga färgor” .15 En muntlig
tradition av oviss ålder gör gällande att hjältarna varit danska, kvarteret kallas därmed den
’danska sidan’ – mitt emot den tydligt svenska –
och Kompassen har till och med ansetts vara en
hyllning till den danske kungen Christian V.16
Stöd för dessa spekulationer saknas emellertid
i kända historiska dokument.
Vem var Jöns Henriksson?
Våren 1648, då Skåne ännu ett decennium skulle förbli en del av det danska riket, Christian
IV dog och Fredrik III blev kung, erhöll Jens
Henrichsen kallelse till tjänst som kyrkoherde
16
Fredriksborgs slott med strikt geometriskt ordnade
planteringar enligt ett kopparstick 1680. I stugan
(bildens övre högra hörn) bodde Henrik Hermansen
och Johanne Jensdatter 19, och här föddes förmodligen Jens.
Personen
Om Jöns Henrikssons personliga egenskaper
och förhållanden i Sallerup vet vi egentligen
inte heller särskilt mycket. Han har av senare
bedömare bl a beskrivits som en ytterst originell och påhittig man 20 eller något av en
tusenkonstnär 21.
Källmaterialet består framför allt av några
brev, gravinskriptioner samt vad ett par efterträdare, Johan Wilhelm Corvin 1746-47 och
Jacob Bergman 1830, har haft att rapportera
i sina sockenrelationer. Från 1856 och 1958
finns dessutom Lunds Stifts Herdaminne av
Severin Cavallin respektive Gunnar Carlquist
med berättelser om kyrkoherdarna i stiftet
alltsedan reformationen.
Frågan om Jöns Henrikssons eventuella
svenska familj förblir obesvarad. En mycket
osäker uppgift utpekar en viss Klara Ostridsdotter från Ulatofta som hans hustru.22
Modell för tillväxtsdamm för matfisk i boken Cheap
and Good Husbandry av G Markham 1614/31. 27
Förmodligen hade Jöns Henriksson läst den.
Prästens utseende kan vi möjligen bara gissa
oss till. Det sedvanliga porträttet gick antagligen förlorat vid en prästgårdsbrand 1792, och
något epitafium finns inte heller bevarat. Han
kan dock i likhet med några kollegor i häradet
(med epitafier) antagas ha haft skägg.
Fiskodlaren
För Jens och hans nya församlingar blev den
första tiden i Sallerup särskilt fattig med omfattande missväxt och svält år efter år. Detta
framgår bland annat av brev från Jens Henrichsen och andra präster i Frosta härad med
begäran om skattelindring 165123 och 165524.
Mot den bakgrunden ter sig fiskodlingar som
en extra bra idé, och det är antagligen nu som
dammarna i prästgårdsparkens nordligaste del
blir anlagda.
Ursprungligen fanns sex dammar, av vilka
hälften med tiden har fyllts igen.25 En av dessa
En lantmäterikarta över Östra Sallerup från
1700-talet (odaterad) är den äldsta i sitt slag 9.
Dammarna i parkens nordvästra hörn syns tydligt,
även holmen i den större dammen. De östra kvarteren ser ut att ha växt ihop till ett.
I kartans nordöstra del är Klacks backe med sin
hög, omgiven av åkrar, till stor del med röjningsrösen eller odlingsrösen.
17
låg strax utanför området i nordväst. En ännu
befintlig större naturlig vattensamling i parkens
nordöstra del har försetts med stödkant mot en
stig utmed yttermuren. Närmast prästgården
fanns tre dammar enligt ett jordrevningsprotokoll 1670 25, minst tio år innan parkens tillkomst
i sin helhet, inklusive den s k sträckdammen i
det nordvästra kvarteret och de södra kvarteren
med sina monument.
Den nordvästra dammen är sannolikt inspirerad av äldre motsvarigheter i England.
Från holmen håvade man in sina karpar eller
rudor, som lurats fram till ett dike, då dammen
tömts på vatten. På den kvadratiska ca 15x15
m stora holmen fanns ett lusthus, där prästen
understundom kunde divertera sig med sina
gäster26 – och fånga fisk.
Prästen
Enligt hustavlan i Luthers lilla katekes skulle
prästen som andlig ledare av sin församling
visa gott föredöme genom att bland annat
vara nykter, förståndig, fridsam och fri från
penningbegär. Man kan väl bara utgå från att
även Jöns Henriksson levde efter dessa regler.
Hans syn på nykterhet och dess motsats finns
dokumenterad 1680 genom ett brev till den nye
svenske biskopen Knut Hahn i Lund, i vilket
han beklagar sig över att ”en piga förorsakat
förargelse genom brännvinsförsäljning äfvensom över det allmänna ohelgandet av sabbaten
och kyrkornas förfall ... ”. I denna klagan instämde häradets övriga präster.28
Vår präst har dessutom sagts vara ”mycket
fritalig i sina predikningar” 29, troligtvis genom
att säga vad han tyckte, men om vad förtäljer
inte historien. Att kritisera svenskar med ryttmästaren närmast framför predikstolen kändes
förmodligen inte så aktuellt. Tvärtom – Jöns
var nog mån om att hålla sig väl med makterna,
flexibel av politiskt nödtvång och med en kyrklig nit, som borde ha behagat den nye biskopen
och hans monark. Ytterligare ett par brev under
1680-talet till och från biskopen i Lund präglas
av en tydlig ömsesidig välvilja. 30
18
Läraren
Arbetet med att göra danska skåningar svenska
tog fart på allvar under 1680-talet, och i den
processen spelade kyrkan en avgörande roll.
Svenska språket blev påbjudet i lag 1686, alla
skulle lära sig att läsa – åtminstone i psalmbok
och katekes. För undervisningen stod prästen
och klockaren, och genom förhör i kyrkan kontrollerades att man dessutom förstått det lästa.
Som svensklärare lär dock Jöns Henriksson
av medfödda skäl inte ha varit särskilt framgångsrik, till skillnad från efterträdaren Simon
Palm och andra svenskättade ämbetsbröder i
häradet. 31
Runologen
Jöns Henrikssons grav är väl dokumenterad i
sockenrelationerna, i synnerhet vad gäller monumentet, en rikt dekorerad kalkstenstumba, en
symbolisk sarkofag (kenotaf). Inskriptionerna
vittnar bland annat om prästens tidstypiska
intresse för runor. Jens kan mycket väl ha
undervisats i runkonst och annan förkristen
historia av den framstående runforskaren m.m.
Olaus Vormius (Ole Worm), en av lärarna vid
universitetet i Köpenhamn 1642 17.
Tumban revs tyvärr vid kyrkans tillbyggnad
på 1860-talet, och själva graven fylldes igen.
Det kan förstås inte heller kallas särskilt pietetsfullt att låta de sista resterna av Jöns Henrikssons gravmonument, uppställda vid kyrkans
norra mur, bli mera än måttligt ockuperad av
gulbrun lav. I samband med renoveringen av
kyrkfasaden sommaren 2012 försågs det hela
visserligen med ett eget tak för att förhindra
vattenflödet från fönstret ovanför, men väder
och vind tär fortfarande på de allt grundare inskriptionerna, och lav ’äter’ sten. Professionellt
omhändertagande med restaurering och konservering av detta märkliga kulturminne borde
stå högt på önskelistan. En extra god gärning
kunde vara att därefter ta in Jöns Henrikssons
tumbahällar under tak, kanske rentav i kyrkan
eller dess annex?
Runalfabetet fick en renässans på 1600-talet
tack vare Johan(nes) Bure(us) (1568–1652). Den
kristna trosbekännelsen på svenska finns bland
annat att läsa i både runor och fraktur i hans
ABC–bok från 1611 .
Jöns Henrikssons intresse för runor framgår av
gravtumbans inskriptioner.
Norra sidan av kalkstenstumban med runska
inskriptioner över en dansk översättning. Basunblåsande änglar och ”örtepåttor” 32 med tulpaner
pryder flankerna, grundligt överväxta med lav.
Foto 2012.
Astronomen
I Skåne finns minst fyra Klackabackar. På en
av dem, Klacks backe i Östra Sallerup, ett par
tre hundra meter nordöst om kyrkan, ligger en
hög. Den ser ut som en gravhög eller ättehög
och är därför bedömd som sådan av Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering, senast
1987. Den är i så fall antagligen från den äldre
bronsåldern, över 3 000 år gammal.
På det upplysta 1700-talet kunde man i
Rekonstruktion av tumban med gravkammare av
Bertil Olofsson 2012. Monumentet revs i samband
med kyrkans utvidgning åt söder 1866, och själva
graven fylldes igen.
Graven öppnades vid kyrkans tillbyggnad åt söder
1962. Kammarens norra väggmur är riven, men det
mesta av den ca 100 år gamla utfyllnaden lämnades
utan vidare undersökning.33
Foto Evald Gustafsson 1962 ur Skånes Hembygdsförbunds bildarkiv. Fr N.
stället tro att högen var ett av Jöns Henrikssons verk från 1600-talet, åtminstone enligt
1747 års sockenrelationer, som bl a skall ha
byggt på ”trovärdiga berättelser”.35 Uppgiften
saknas därefter i källorna tills den återigen blir
trovärdig i början av 1990-talet, åtminstone för
länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet(?),
19
Högen på Klacks backe lät Jöns Henriksson bebygga med ett lusthus ”af annan invention” , troligen ett
observatorium. Foto förf 2012 fr SV. Uppgiften blir tillräckligt trovärdig tack vare Gerhard von Buhrmans
karta 1684.34 Av utrymmesskäl har högen med sitt lilla hus hamnat norr om Bráån.
att döma av en mindre upplysningsskylt vid
vägkanten i Sallerup sedan dess. Om uppgiftslämnaren vet vi dock ingenting och om pastor
Corvin inte så mycket mera än att han kom
från Ronneby via Lund och var känd för sin
goda hälsa och sitt muntra väsen.36 Hur ofelbar
han var på att bedöma trovärdigheter är förstås
svårbedömt, och även präster är ju människor.
Jöns Henriksson som påstådd högbyggare
på Klacks backe ser alltför mycket ut som ett
försök att skapa historia, en historiserande
förklaringssägen. Man kan bland annat tycka,
att ett torn direkt på backen hade varit lämpligare och enklare än att lägga upp en jordhög
”såsom en stor ättehög”37, om nu syftet varit att
komma tre meter närmare himlen och om det
inte redan hade funnits en hög på backen – som
gjord för ett lust huus af annan invention37 några
tusen år senare. Från det annorlunda lusthuset,
förmodligen värt att kallas utsiktstorn eller observatorium, lär prästen ha gjort astronomiska
iakttagelser.38 Högst i byn har Klacks backe
varit väl ägnad att bli ett eget tillhåll för gudsmannen och sanningssökaren Janus.
20
Noter
1 Kulturmiljövårdsprogram. Länsstyrelsen i Skåne län
2 Katarina Frost, Prästgårdshagen i Ö Sallerup – märklig renässansträdgård. Frostabygden & Lustgården
1993
Katarina Frost, Östra Sallerups prästgårdspark – ett
trädgårdsarkeologiskt studieobjekt. C-uppsats, Lund
1996
3 Lotta Eriksson, Karl XI stenar – åtgärdsförslag för
parkanläggningen. Regionmuseet 2009
4 Magnus Jönsson, Avverkningsresultat. Ö Sallerup
2012
5 Frost 1996 sid21
Galileo Galilei dör 1642. Samma år blir Christian IV:s Runde Torn byggt i Köpenhamn och Jens Henrichsen
inskriven vid universitetet. Astronomi hörde till Jöns Henrikssons speciella intressen.
6 Nils-Otto Nilsson, Sallerup 2:8 med Prästgårdsparken. Utveckling av fastighetens natur- och kulturvärden. Regionmuseet 2009
7 Severin Cavallin, Lunds stifts herdaminne III. Lund
1856 sid3
8 Gunnar Carlquist, Lunds stifts herdaminne. Lund
1958 sid9
9 LMV 12-ÖSA-1. Lantmäteriets arkiv, länsstyrelsen
10 Jacob Bergman, Sockenrelationer 1830. Lunds domkapitel FIIja; 44
11 Herman Sätherberg, Lefnadsminnen. Stockholm 1896
sid205f
12 Frost 1993 sid14
13 Bergman 1830
14 Frost 1996 sid25
15 Gunnar Carlquist, Sockenbeskrivningar från Frosta
härad 1746-47. Lund 1920 sid152
16 www.linderodsasensturism.com/besöksmål
17 Rigsarkivet, Köpenhamn: Köpenhamns Universitets
matrikel 1642 sid173
18 Johannes Tholle, Haveanlaegene og Gartnere ved
Frederiksborg Slot. Köpenhamn 1958 sid8
19 Ibid sid12
20 Carlquist 1958 sid 9
21 Evald Gustafsson, En kungahyllning i Prästgårdshagen. SDS årsbok 1975 sid79
22 Frost 1993 sid12
23 Cavallin sid2
24 Carlquist 1958 sid9
25 Frost 1996 sid18
26 Carlquist 1920 sid152
27 Frost 1996 sid19
28 Cavallin sid3
29 Ibid sid3f
21
30 Ibid 4f
31 Olof och Gunnar Palme, Släkten Palme intill år 1815.
Lund 1917 sid316
32 Carlquist 1920 sid150
33 Evald Gustafsson, Undersökningsrapport. Skånes
hembygdsförbund 1970
34 Krigsarkivet, Kungsboken 1 Skåne. Gerhard von
Buhrman (1653-1701) var fortifikationsofficer och
kartograf i Karl XI:s armé.
22
35
36
37
38
39
Carlquist 1920 sid162
Palme sid 359
Carlquist 1920 sid152
Bergman 1830
Marie Hansson, De skånska trädgårdarna och deras
historia. Lund 1997 sid54