Amnesty Press

Colombia: Byn där vapen är bannlysta Peru: Kvinnorna som blev tvångssteriliserade Domen i Slovakien: Hur gick det för de romska skolbarnen i Šarišské Michal’any? Vad hände med de romer som tvångsvräktes i Belgrad?

2

Goda nyheter I korthet:

Ensam demonstrant fri

Khaled al-Johani frigavs den 8 augusti. Då hade han suttit fängslad sedan den 11 mars 2011. I februari 2012 ställdes han inför rätta inför en specialdomstol som handlägger terroristmål. Det verkar dock som att åtalet inte längre är aktuellt. Khaled al-Johani greps i Saudiarabiens huvudstad Riyadh när han var den ende demonstrant som nådde den samlings plats som hade utlysts för den ”Vredens dag” som den 11 mars 2011 skulle hållas, inspirerad av den arabiska våren. Minuterna innan han greps hade Khaled al-Johani gett en intervju för BBC:s ara biska redaktion och kritiserat bristen på frihet i Saudiarabien. Gripanden av andra oppositionella dagarna före 11 mars och ett stort säkerhetspådrag lyckades kväsa Vredens dag i Riyadh redan innan den hade inletts.

Kvinnor fria i Kambodja

En grupp på 13 kvinnliga människorätts försvarare frigavs från fängelset i Phnom Penh den 27 juni. Appellationsdomstolen frikände dem inte men omvandlade resten av deras straff på två och ett halvt års fängelse till villkorlig dom då domstolen ansåg att kvinnorna behövde ta ansvar för sina barn och barnbarn. Kvinnorna hade dömts den 24 maj för sitt arbete mot tvångsvräkningar vid sjön Boeung Kak då de greps i samband med en fredlig demonstration. Kravallpolis fanns på plats vid appellationsdomstolen och uppgavs ha misshandlat sympatisörer till kvinnorna och en gravid kvinna ska ha fått sparkar som ledde till missfall. Tusentals människor har de senaste åren tvångsvräkts i Kambodja.

Libyen: ICC-personal frigiven

Melinda Taylor, försvarsadvokat för Saif al-Islam, son till Libyens förre ledare Mo ammar Khadaffi, framförde i juli ett tack till Amnesty för att organisationen arbe tat för att hon och tre andra kollegor från ICC, internationella brottmålsdomstolen, skulle friges. De fyra hade fått tillstånd av den libyska regeringen att besöka Saif al Islam som sitter fängslad i Libyen men greps själva. De fyra satt fängslade i 26 dagar hos en milisgrupp i staden Zintan. Efter en rad protester, bland annat från FN:s säkerhetsråd, frigavs de den 2 juli och kunde återvända till Haag.

Habré måste ställas inför rätta

Den 20 juli beslöt Internationella domstolen, ICJ, i Haag med 14 röster mot två att Senegal ”utan dröjsmål” måste överlämna Hissène Habrés fall (se reportage i Amnesty Press nummer 1/2011) till myndigheterna i syfte att åtal väcks om inte landet väljer att utlämna Habré.

– Detta beslut är en seger för de offer som har väntat så länge och nu är det dags för domstolarna i Senegal att omedelbart följa utslaget i ICJ, sade Mi­ chael Bochenek, chef för Amnestys rättsavdelning.

Hissène Habré tog makten i en kupp 1982 och styrde till den 1 december 1990 då han störtades och flydde från Tchad. Han fick senare asyl i Senegal. Under Habrés styre beräknas omkring 40 000 personer ha dödats och tiotusentals människor ut­ sattes för tortyr. Tchad och Libyen utkämpade ett krig om landets norra delar och Habrés regim fick stöd av Frankrike och USA. Den 3 februari 2000 beslöt en domstol i Sene­ gals huvudstad Dakar att väcka åtal mot Habré för ”brott mot mänskligheten, totyr och barbari” men en högre instans beslöt att Habré inte kunde stäl­ las inför rätta i Senegal. Belgien begärde år 2005

USA:s president Ronald Reagan välkomnar den 18 juni 1987 Tchads dåvarande president Hissène Habré.

att Habré skulle utlämnas för att ställas inför rätta i Belgien.

Även om Amnesty välkomnade ICJ:s beslut beklagade organisationen att domstolen inte tagit ställning till frågan om universell jurisdiktion, det vill säga att vilket land som helst ska kunna väcka åtal när det gäller allvarliga brott som brott mot mänskligheten. π

Tidigare polischef fick 70 års fängelse

– Det har tagit över tre årtionden för rättvisan att hinna ikapp Pedro Garcia Arredondo men denna dom skickar ett starkt budskap till de an­ svariga för forna tiders övergrepp i Guatemala att de kommer att ställas till svars.

Det sade Sebastian Elgueta, Centralame­ rikautredare på Amnesty International, sedan en domstol i Guatemala City den 21 augusti dömt Pedro Garcia Arredondo, tidigare chef

Pedro Garcia Arredondo, tidigare chef för Kommando 6 inom polisen, under rättegång en i Guatemala City.

inom polisen, till 70 års fängelse för att Edgar Sáenz Calito utsattes för tortyr 1981 och sedan ”försvann”. Edgar Sáenz Calito var agronom­ student och hade litteratur från ORPA, en av de väpnade gerillagrupperna i dåtidens Guatemala. Studentens hustru, Violeta Ramírez Estrada, berättade under rättegången hur hon besökte maken på ett fängelsesjukhus och hur han bar spår av tortyr. Den 9 juni 1981 frigavs han i brist på bevis. Minuterna efter att han lämnade polis­ byggnaden kom fyra civilklädda beväpnade män och förde bort Edgar Sáenz Calito. Efter hans försvinnande tvingades frun och parets dotter att gå i exil.

Under inbördeskriget i Guatemala 1960­ 1996 beräknas 200 000 människor ha dödats. Av dessa uppskattas att 45 000 utsattes för på­ tvingat försvinnande.

Pedro Garcia Arredondo är också åtalad för branden på den spanska ambassaden i Guate­ mala City den 31 januari 1980 då 36 personer dog i samband med att polisen stormade bygg­ naden i samband med en protestaktion av bön­ der och studenter. Händelsen ledde till att de diplomatiska förbindelserna mellan Spanien och Guatemala var avbrutna under fyra år. π

AmnestyPress 03/12

Ledare Innehåll

Döden i Eiraeiro

Den 30 augusti

kom Reportrar utan gränser med en fasansfull nyhet. Organisationen hade efter åtskilliga veckor av undersökningar fått bekräftat att Dawit Habtemichael, Mattewos Habteab och Wedi Itay (Sahle Tsegazab) dött i Eiraeiro, ett fängelse i nordöstra Eritrea. Alla tre var journalister som greps hösten 2001 när regimen i Eritrea slog till mot journalister. Efter att myndigheterna gripit de flesta i den grupp på 15 dissidenter i det styrande partiet PFDJ, Folkets front för demokrati och rättvisa, som tidigare under 2001 hade krävt att presi­ dent Isaias Afewerki skulle genomföra demokratiska reformer, kros­ sades alla privata medier i landet. Reportrar utan gränser konstaterade dystert att bara fyra journalister som greps hösten 2001 nu är livet; Dawit Isaak Seyoum Tsehaye, Amanuel Asrat och Temesgen Gebreyesus. Ytterligare en journalist, som greps i februari 2009 men vars identitet inte har fastställts med säkerhet, ska ha avlidit i militärfängelset i Abi Abeito.

– Medan alla ögon riktas mot Syrien så fortsätter en annan, mindre synlig tragedi i Eritrea. Det är ett land bortglömt av det internationella samfundet även om det är ett av de värsta länderna när det gäller att kränka mediefrihet. En del journalister har hållits fängslade i över tio år och försvinner nu en efter en. Eiraeiro är inte ett fängelse, det är ett dödsläger, konstaterade Reportrar utan gränser.

Det skrämmande beskedet

den 30 augusti visade med kuslig tydlighet hur viktigt det är att ytterligare öka ansträngningarna för att få Dawit Isaak och de andra journalisterna frigivna från Eiraeiro. I Sve­ rige finns en imponerande solidaritet med Dawit Isaak, där tidningen Expressen blivit något av en motor. Det faktum att den svensk­eritre­ anske journalisten den 5 september hade suttit fängslad i 4 000 dagar fick stor uppmärksamhet och demonstrationer, petitioner och andra opinionsyttringar påminner ständigt både Afewerkis ambassad i Sve­ rige och de regimtrogna eritreanerna att Dawit Isaak inte är bortglömd och att regimen kommer påminnas om hans öde ända till den dag då han kan återförenas med sin familj i Göteborg. Flykten från Eritrea, inte minst på grund av den långvariga militär­ tjänstgöringen för både kvinnor och män, fortsätter och asylsökande i tusental lämnar landet varje månad. Den politiska osäkerheten på Afrikas horn gör dock att Afewerki kan fortsätta att hålla sitt land i ett belägringstillstånd. Den fortsatta instabiliteten i Somalia, den ökade spänningen i Sudan/Sydsudan och Etiopiens mycket osäkra framtid efter att premiärminister Meles Zenawi, landets starke man i 21 år, avled den 20 augusti är alla faktorer som ger spelutrymme åt PFDJ:s enväldiga styre av Eritrea.

Sommaren 2011 greps de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i Ogadenprovinsen och dömdes av en domstol i Etiopien till fängelse. Nu har de benådats efter drygt ett år i etiopiskt fängelse. Det är en sporre att fortsätta arbeta för att även Dawit Isaak ska bli fri.

Ulf B Andersson

4. Här är det skillnad på barn och barn

I december 2011 slog en domstol fast att de romska barnen diskrimineras i en skola i Slova­ kien. En historisk dom, konstaterade Amnesty. Vad hände sedan? Amnesty Press reste till skolan.

8. I containrar på åkern

Den 26 april tvångsvräktes en grupp romer i centrala Belgrad. Amnesty Press sökte upp de 23 familjer som hamnade i Jabucki rit långt ut från Serbiens huvudstad.

12. Tvångsarbetet ökar i Europa

Allt fler människor söker en bättre framtid i ett annat land. Drömmen om arbete med hög lön blir inte sällan tvångsarbete utan rättigheter.

15. Här är vapen bannlysta

I nordvästra Colombia har invånarna i ett antal byar tröttnat på den väpnade konflikt som har pågått sedan 1964. I fredsbyarna är vapen bannlysta.

18. Hundratusentals blev tvångs steriliserade

Kriget mot fattigdom blev i Peru ett krig mot de fattiga. Under Alberto Fujimoris tid som president tvångssteriliserades över 300 000 kvinnor och män. Nu kräver offren upprättelse.

20. Abortförbudets Nicaragua

Ingenting tyder på att några politiker är beredda att ändra på värl­ dens hårdaste abortlagstiftning. Fängelsestraff hotar läkare som vill följa sin yrkesetik.

22. Kamp mot slaveriet

I Mauretanien har slaveriet avskaffats men fort­ farande hålls människor som slavar. Möt Birame ould Abeidi som leder en av de organisationer som kämpar mot slaveriet.

Nyheter 10, MR-skolan 23, Läst&Sett 24, Debatt 26, Fatta Pennan 30

Amnesty Press utges av Amnesty International, svenska sektionen. Tidningen är ett självständigt forum för informa tion och debatt kring Amnestys verksamhetsområde. Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnestys åsikter. Detta gäller även annonsmaterial, till exempel bilagor.

Eftertryck endast efter överenskommelse. Utkommer med fem nummer 2012.

Redaktion:

Ulf B Andersson, redaktör, ansvarig utgivare Malin Engman, form och redigering Adress: Box 4719, 116 92 Stockholm.

Besöksadress: Alsnögatan 11 Telefon: 08-729 02 00, fax: 08-729 02 01 E-post: Amnesty Press: [email protected] Hemsida: www.amnesty.se/ap

AmnestyPress 03/12

Lösnummerpris: 35 kr. Prenumeration: 160 kr.

Svenska sektionen: postgiro 900072-0, bankgiro 900-0720 Tryckeri: V-TAB AB, Södertälje, 2012 Pressläggning: 10 september 2012 Manusstopp Nr 4/2012: 15 oktober 2012 Hos läsarna: 16 november 2012 ISSN: 0284-7108 Omslagsbild: Tvångsvräkningen i bosättningen Belvil i centrala Belgrad genomfördes 26 april. Foto: Amnesty International

3

Nuför tiden leker skolans r håller sig for omska på samma skolgår tfarande mest till sin egen gr d men bar upp.

nen

Här lär sig minsta barn skilja på folk och folk

4 AmnestyPress 03/12

Här lär sig minsta barn skilja på folk och folk

Text och foto: Marie Wenger Klockan halv elva fylls skolmatsa­ len i

Š

ari

š

ské Micha

ľ

any av barn. De är alla romer och att de äter i matsalen är något av en revolution.

Tidigare fick alla romska barn, drygt hälften av skolans elever, ett kallt matpaket istället. En bagu­ ette, ett paket juice, ett äpple. Så var det när den nye rektorn, Jaro­ slav Vala

š

tiak, började på sin tjänst i våras. Så kunde det inte fortsätta, tyckte han.

– Barnen behöver en varm lunch. Vi vet inte vad deras mam­ mor lagar för mat, om de alls lagar mat, säger han och syftar på den fattigdom som majoriteten av sko­ lans romska barn lever i. De kommer varje morgon med buss från grannbyn Ostrovany, där något tusental romer bor under slumliknande förhållanden. Deras ”vita” grannar har byggt en mur för att slippa se dem. I december 2011 dömdes grundskolan i slovakiska

Š

ari

š

ské Michal’any för etnisk dis­ kriminering. Sluta dela upp elev­ erna i romer och icke­romer, löd domen från distriktsdomstolen i Pre

š

ov.

➢

AmnestyPress 03/12 5

6

➢ Den absoluta majoriteten av skolans romska elever går i uteslutande romska klasser. Domstolen konstaterade att de romska och vita barnen hade väldigt liten möjlighet att träffa varandra, ef­ tersom de höll till på varsin våning. Till och med på rasterna hölls barnen åt­ skilda. Domen fick stor uppmärksam­ het i nationella medier och Amnesty International talade om en historisk dom. I lilla torn.

Vala š Š ari š ské Michal’any var stäm­ ningen uppbragt. Till vårterminen 2012 skulle barnen blandas men detta var det många som motsatte sig. Så blev det inte heller, för skolan beslöt att överklaga domen. Rektor Vala š tiak säger att skolan inte diskriminerar sina romska elever men att vissa saker kan bli bättre. Det är hans förtjänst att bar­ nen numera leker på samma gård, att de har gymnastik tillsammans och att alla romska barn upp till årskurs fyra får äta i matsalen.

Varför kan inte romska barn få äta tillsammans med de vita barnen?

– Många av dem visste inte ens hur man äter med bestick, förstår ni. Jag ta­ lar inte om alla, men om många. Man måste uppfostra dem, för de har väldigt negativa förebilder hemma, svarar rek­ Det finns en sak som Jaroslav tiak vet att han inte kommer att åstadkomma under sitt halvårs förord­ nande och det är blandade klasser. Det­ ta, säger han, beror på omständigheter som han inte rår över. Det har gått tio år sedan den dåvarande rektorn delade på barnen och föräldrarna vill ha det så.

– Om vi blandade klasserna, skulle det snart inte gå kvar ett enda icke­ romskt barn här, säger rektor Vala š tiak.

Adriana Peštová

funderat på att flytta sin dotter om klas­ serna blandas: – Som jag ser det skulle våra barn bli diskriminerade om de blev i mino­ ritet i sina klasser. De är faktiskt väldigt många, deras barn.

Adriana Pe också: š är en av dem som tová tror att de romska barnen skulle ha svårt att hänga med i undervisningen och hon är rädd att de skulle bromsa hennes egen dotter. Precis som skolan argumenterade i rätten så menar hon att den nuvarande ordningen är bra för de romska barnen – Lärarna har mer tid för dem. Det finns barn som börjar i ettan och inte ens vet vad en toalett är, de måste lära sig grundläggande hygien.

Gång på gång får jag höra detta – att de romska barnen är smutsiga, bär på sjukdomar och håller på att bli alldeles för många. Över 70 år har gått sedan slovakiska romer under Jozef Tisos semifascistiska styre dömdes ut som ”asociala”. Då, när Nazityskland i mars 1939 hade ockuperat Böhmen­Mähren, utropades en slovakisk stat där romer berövades sina medborgerliga rättig­ heter och massmördades. Den folkliga motvilja mot romer som lät detta hän­ da 1939–1945 tycks leva kvar.

I januari när uppståndelsen över do­ men var som störst kom Marián Kotle­ ba, ledaren för det högerextrema partiet

Ľudová strana Naše Slovensko

(Folkpar­ tiet vårt Slovakien), hit och talade inför de vita föräldrarna. Marián Kotleba är en man som ser med stolthet på Slo­ vakiens fascistiska förflutna. Adriana Pe š tová säger att många föräldrar hål­ ler med om hans åsikter även om de är skeptiska till hans ”våldsamma me­ toder”.

Rektor Jaroslav Valaštiak är själv med under de romska barnens lunch. Han säger att de måste lära sig ett gott uppförande.

»I den an dra klas sen var det ingen som ville vara med mig.«

Som rektor

Vala š tiak ser det återstår bara en möjlighet: att flytta enstaka, ”särskilt begåvade”, romska barn till ickeromska klasser. Det är vad som hände med elvaåriga baka.

Marie Raka š Š arlota Raka š ová. Efter en vecka bland de ickeromska barnen bad hon själv om att få byta till­ – De tog en ensam zigenare och sat­ te henne bland de vita, säger mamma ová. Hur skulle hon kunna trivas där?

Morfar Jan håller inte med. Han tycker att domen i vintras var helt riktig. Klart barnen ska gå i samma klass. Så fungerade det under kommunisttiden, när han själv och hans egna barn gick i skolan. Men säger hon.

Š arlota själv är glad att vara tillbaka hos sina gamla kompisar.

– Jag koncentrerar mig bättre i den romska klassen. I den andra klassen var det ingen som ville vara med mig,

Så vad ska skolan göra?

– Flytta åtminstone fyra­fem romer på en gång, inte bara göra enstaka un­ dantag för att komma runt domen, tycker Marie Raka š ová.

Hon är inte ensam om att resonera så. Hittills har ingen romsk förälder gett sitt godkännande till att just deras

AmnestyPress 03/12

son eller dotter ska flyttas. När rätte­ gången mot skolan hölls, var det till en början meningen att romska föräldrar skulle vittna mot skolan. De drog sig alla ur och i slutändan var det enda romska vittnet en mamma som vitt­ nade till skolans fördel.

Att det finns romska

niskorättsorganisationen föräldrar som godkänner uppdelningen är egentligen irrelevant. Det hävdar Stefan Ivanco, som arbetar för den slovakiska män­

Poradna pre občanské a l’udské práva

erna på etniska grunder.

. Skolan bryter ändå mot lagen när den delar upp elev­ Det var Stefan Ivancos organisation som drog igång rättsprocessen mot skolan efter att ha gjort besök på flera skolor i regionen. Det här är långt ifrån den enda slovakiska skolan där romska barn diskrimineras, säger Stefan Iv­ anco. Domen i vintras ser han som en stor framgång: – Tidigare hade man ofta hört om kritik från olika internationella institu­ tioner som FN, men politikerna har en tendens att bagatellisera internationell kritik. Det här är första gången som en

– Alla barn är olika. Man måste acceptera skillnaderna och försöka arbeta med dem, säger Stefan Ivanco från organisationen som stämde skolan.

Rektor Jaroslav Valaštiák tycker inte om uppdelningen mellan romska och ickeromska barn men tycker att den är nödvändig.

slovakisk domstol slagit fast att segre­ gering existerar i Slovakien. Det visar att det inte bara är ett påhitt från galna människorättsaktivister.

»När rät tegången mot skolan hölls, var det till en början meningen att romska föräld rar skulle vittna mot skolan.«

Stefan Ivanco tycker

Š ari š ské Micha ľ any.

det är inte okej, säger han.

Vart kan detta leda?

att man ska ta hotet om ”white flight”, att de icke­ romska barnen flyr skolan, på allvar. I grannbyn Medzany finns en skola där rektorn inte tar emot romska barn och dit åker redan många vita barn från – Skolan i Medzany måste sluta pro­ filera sig som en ”vit”, ickeromsk skola, Lösningen kan dock inte vara att segregera barnen inom skolan istället.

– Ibland frågar jag mig hur politi­ kerna ser framtiden om tio, tjugo år. För Stefan Ivanco finns det bara ett sätt att undvika en katastrof; barnen måste få växa upp tillsammans och lära känna varandra: – Utbildning har en vidare inne­ börd. Utbildningen ska syfta till det mänskliga samhällets fulla utveckling, den ska bygga tolerans och riva ner fördomar. Det är inte möjligt att lära ut mänskliga rättigheter i en skola och samtidigt bryta mot samma rättigheter. Det är löjligt. π

Fakta/ Skolsegregering i Slovakien

Romska skolbarn diskrimineras på flera olika sätt i Slovakien. De hålls åtskilda från majoritetsbefolkningens barn i uteslutande romska klasser och även rent fysiskt i särskilda delar av skolan. Undervisningen i dessa klasser sker ofta i ett långsammare tempo.

Många romska barn definieras redan vid skolstarten som mentalt handikappade och hamnar i special klasser. 2011 var 85 procent av spe cialeleverna romer, samtidigt som romerna bara utgör cirka tio procent av befolkningen.

Fenomenet med ”white flight” och skolor som profilerar sig som helvita breder också ut sig.

Det är upp till rektorn att be stämma vilka elever som får börja i en skola. Inför höstterminens start lovade Amnesty att bevakningen av skolsegregeringen i Slovakien ska fortsätta.

Källa: Amnesty International

AmnestyPress 03/12 7

8

Tvångsvräkta till total isolering

Snart har alla de drygt 1 000 romerna under bron i centrala Belgrad flyttats därifrån. Från kartonghus, skräp och råttor till vita plåtcon tainrar, toaletter och rinnande vatten. Från ett liv mitt i stan till total isolering mitt i ingenstans. Från en existens utanför systemet till id-hand lingar och soppkök. De boende i Jabucki rit är ense: det var 100 gånger bättre under bron.

Text och bild: Christina Wassholm

saknas”.

För att komma till Ja­ bucki rit korsar man floden Donau och kör igenom förorten Bor­ ca. När bebyggelsen ta­ git slut svänger man av till höger och kör. Och kör. Det växer majs på åkrarna och sol­ rosor i vägrenen. Jag vänder och kör till­ baka – såhär långt kan det väl ändå inte vara? Jodå, säger mannen vid 106:ans busshållplats, det är åtta kilometer till. Och där, på höger sida av vägen står de vita containrarna uppställda i prydliga rader. De boende kallar sitt nya hem för ett läger. ”Det är bara stängslet som Det var den 26 april i år som en grupp om 23 familjer sattes på bussar och fördes långt utanför stan till sitt nya hem. Deras gamla hus, byggda av kartong och plåt och annat återanvänt skräp, jämnades med marken för att bereda plats för modernisering av den serbiska huvudstaden Belgrads cent­ rum. Familjerna kom till tomma, tolv kvadratmeter stora containrar, av den sorten som byggjobbare har som fika­ rum, utan spis eller kylskåp eller andra möbler. De fick en kasse med ett bröd, bönor, ris, tandborste och en handduk.

– De första tre dagarna var vi som paralyserade och trodde att vi skulle svälta ihjäl, säger Bekim Gasi. Lokal­ befolkningen från det lilla samhället på andra sidan vägen kom med mat till barnen. Efter sex veckor fick varje familj en liten spis med två kokplattor och ugn.

När de här familjerna bodde under bron i centrala Belgrad levde de främst på att samla kartong och metall och sälja det vidare. De hittade mat i sop­ tunnorna i höghusområdet de bodde granne med. Här, bland majsfält och solrosor, finns inget att samla och åter­ vinna. De boende är hänvisade till ett soppkök i Belgradförorten Borca. Det går en buss i timmen åt vardera hål­ let. 08.15­bussen till Borca, stå i kö, och sedan bussen tillbaka lagom till lunch. Det händer att de blir avslängda från bussen för att maten de fraktar spills ut eller luktar illa.

De boende i

Jabucki rit, denna avkrok mitt i ingenstans, är maktlösa. Ingen har valt att bosätta sig på den här åker­ lappen, i de här plåtcontainrarna som blir 50 grader varma under sommaren. Ingen valde sina grannar eller att läm­ na kåkstaden under bron.

– Vi levde 100 gånger bättre där. Vi förstår att vi inte kan bo mitt i centrum men jag önskar åtminstone att vi hade kunnat få vara någonstans i närheten av staden, säger Bekim Gasi.

De internationella riktlinjer Serbien har åtagit sig att följa kräver konsulta­ tioner med de boende inför vräkning­ ar. Jovana Vukovic på organisationen Regional Centre for Minorities har följt

»De fick en kasse med ett bröd, bönor, ris, tandborste och en handduk.«

Bekim Gasi.

tvångsvräkningarna sedan starten och säger att några konsultationer inte har skett: – Det är bara beslut över huvudet på de boende.

Ett tiotal män

har samlats för att prata med mig, den svenska journalis­ ten. De är ivriga och pratar i mun på varandra. Den ena efter den andra av männen springer iväg till sin container och kommer tillbaka med dokument som de vill att jag ska titta på: Ansök­ ningar om medborgarskap, läkarutlå­ tanden och polisanmälningar. ”Ingen kommer och besöker oss”, säger de. ”Det stod i tidningen att borgmästaren var här efter attacken men det var lögn.” Attacken inträffade när de bott fem dagar i Jabucki rit. Ett tjugotal maske­ rade unga män kom till containerbyn med budskapet att de boende inte var välkomna. Ett hakkors lämnades kvar på en container som en hälsning. Ing­ en blev skadad och attacken har inte upprepats men många blev rädda.

– Snälla, hälsa att vi inte vill bo i Ser­

AmnestyPress 03/12

bien längre, säger en äldre man till mig.

I var och en av de nya containerby­ arna finns en person som fungerar som kontaktperson gentemot myndigheter­ na. I Jabucki rit är den personen Bekim Gasi. Hans månadslön är 27 000 dina­ rer, ungefär 2 000 svenska kronor. Han skruvar på sig när jag frågar hur det jobbet är. Han ska se till så att reglerna följs. Om han låter bli att rapportera regelbrott kan han bli straffad genom prickning som i slutänden kan leda till att han förlorar sitt boende. Regelverket säger bland annat att de boende inte får lov att förvara något återvinningsma­ terial på området. De får heller inte ta emot övernattande gäster.

Flugorna surrar runt huvudet hela tiden. Här var tidigare en soptipp innan marken jämnades ut och ett lager grus lades ut. En bil rullar in på grusplanen utanför containern där vi sitter, män­ nen och jag. Områdets kvinnor och barn samlas runt bilen och en vithårig kvinna delar ut godis till barnen. Det är organisationen Romacenter för Barn som har kommit för att ha en work­ shop. Vithåriga Milica Simic ställer en rad frågor till kvinnor med barn som nu har tagit över baracken efter männen: – Har ni el? Vatten? Fungerar toalet­ terna? Har ni haft mer problem med lokalbefolkningen?

Värmen är värst, svarar de. Och ma­ ten som blir dålig av att fraktas på bus­ sen från soppköket i Borca. – Vad gör ni på dagarna?

Ingenting, är svaret. Ser på teve. De skulle vilja ha en dubbel container, som de hört finns i andra områden, där de kan samlas och fira födelsedagar och ha leksaker för barnen.

Här bor 23 familjer efter att ha tvångsvräkts den 26 april.

är en hygglig familj, att barnen är rena.

Ett par timmar tidigare hade Rifat Kurtesi, flykting från Kosovo, tagit ini­ tiativet till en omröstning bland män­ nen jag intervjuade: – Hur många vill flytta till Europa, räck upp en hand, sade han och luften blev full av samtligas uppräckta händer.

Under de senaste årens

tvångs­ vräkningar har romerna placerats i ut­ kanten av existerande samhällen. Ofta har lokalbefolkningen protesterat mot sina nya grannar, ibland med våld. Jo­ vana Vukovic önskar att man arbetade för integrerade samhällen. Om inflytt­ ningen av romer kom tillsammans med satsningar i närområdet, som nya vägar eller skolor, skulle situationen se annorlunda ut, tror hon: – Här är strategin snarare att placera folk så långt bort som möjligt där ingen behöver se dem. π

»Snälla, hälsa att vi inte vill bo i Serbien längre.«

– Det värsta är att människor blir segregerade och fråntas möjlighet att försörja sig, säger Jovana Vukovic.

Jag följer med Marija,

17 år, till hennes container. Hon bor där med sin man Nenad. De väntar barn. Det är Marijas andra äktenskap, hon var 13 år när hon blev bortgift med en man ”som inte var så snäll”. Nenad är en av få som har jobb. Han åker buss i tre timmar varje dag för att ta sig till och från mäss­ området i Belgrad där han tvättar bilar. Ibland sover han över på jobbet för att slippa resan. Han visar en hög med be­ biskläder på golvet.

– Egentligen betyder det otur att köpa kläder i förväg men jag kunde inte vänta, säger Nenad.

I familjen Gasis container lutar Bekim sitt huvud i händerna där han sitter på golvet medan jag ser på den vi­ deo han tagit av familjens sista morgon i sitt förra hem. Han är tyst när jag tittar i digitalkamerans lilla skärm. Sedan frågar han. Om Sverige, om jag kan hjälpa. Hans fru Milena ber mig ta en bild på hela familjen, så att jag kan visa den i Sverige, visa att de

Bakgrund

Med pengar från Europeiska ut vecklingsbanken ska containrarna i Jabucki rit ersättas med färdigbyggda modulhus mot slutet av år 2013. De boende oroar sig över att hur de ska kunna betala el, vatten och värme i husen.

Kritiken från människorättsorga nisationer mot tvångsvräkningarna från kåkstaden i stadsdelen Nya Belgrad gäller främst bristen på ge nuina konsultationer, det inhumana boendet i containrar samt att segre gationen förvärras. Amnesty riktade hård kritik mot vräkningarna den 26 april. I höst inleder Amnesty en kampanj mot tvångsvräkningar i Italien, Rumänien och Serbien.

AmnestyPress 03/12 9

10

Nyheter

Stort stöd för Pussy Riot

Den 17 augusti dömdes Nadezjda Tolo­ konnikova, Maria Aljochina och Jeka­ terina Samutsevitj till två års fängelse för ”huliganism grundat på religiöst hat”. Domstolen i Moskva fann att de tre medlemmarna i punkkollektivet Pussy Riot var skyldiga till att ha fram­ fört en protestsång i Frälsarkatedralen i Moskva den 21 februari. Sången, som framfördes av maskerade personer, var en protest mot den ortodoxa kyrkans stöd till nuvarande presidenten Vladi­ mir Putin. Fallet har skapat en bred rysk debatt i bloggar, sociala nätverk och i media om yttrandefrihet, kyrkans roll i en mo­ dern sekulär stat och domstolars obe­ roende. Den fällande domen och den långa häktningstiden ses i omvärlden som ett utslag av ett hårdare klimat för yttrandefriheten i Ryssland. Amnesty anser att de tre kvinnorna är samvetsfångar som omedelbart bör friges. Många politiker och artister har fördömt fängelsedomarna, som nu har överklagats. Artisten Madonna har till exem­ pel uttalat sitt stöd för Pussy Riot och sagt att hon anser att ”konst bör vara politisk” och att konsten historiskt sett

I Stockholm hölls flera demonstrationer den 17 augusti när domarna föll i Moskva. Amnesty deltog i en protest på Mynttorget.

”alltid speglat vad som händer i sam­ hället”. Protesterna för de fängslade kvin­ norna fortsätter och i Nordirlands hu­ vudstad Belfast arrangerade Amnesty den 7 september en solidaritetsgala med en rad av Nordirlands mest kända artister.

– Pussy Riots ”punkbön” och anar­ kistiska sångtexter kanske inte passar allas smak men de ryska myndighe­ ternas sätt att tysta dessa kvinnor är en kränkning av deras yttrandefrihet, sade Patrick Corrigan, Amnesty Internatio­ nals Nordirlandchef.

Ulf B Andersson

Våg av avrättningar

I det västafrikanska landet Gambia har inga avrättningar genomförts se­ dan 1985 och landet brukar därför räk­ nas till den grupp länder som i prakti­ ken har avskaffat dödsstraffet. Den 18 och 19 augusti meddelade dock presi­ dent Yahya Jammeh, som tog makten i en kupp 1994, att landets dödsceller skulle vara tömda till 15 september. Enligt Amnestys uppgifter fördes åtta män och en kvinna ut ur sina celler i Mile 2­fängelset på kvällen den 23 au­ gusti och arkebuserades. Enligt upp­ gift fick vare sig fångarna eller deras anhöriga någon förvarning om att av­ rättningarna skulle ske. Amnesty varnade för att det nu finns risk att ytterligare minst 38 fångar som sitter i dödscell avrättas inom kort.

– Man kan bara föreställa sig den dödsångest som de dödsdömda och deras familjer upplever med vetska­ pen om att de när som helst kan föras från sina celler och ställas inför en exekutionspatrull, sade Paule Rigaud, biträdande chef för Amnesty Interna­ tionals Afrikaavdelning.

Den 31 augusti uppmanade Am­ nesty myndigheterna i Irak att stoppa avrättningarna i landet. Den 29 au­ gusti hade fem personer avrättats och den 27 augusti avrättades 21 perso­ ner. Irakiska människorättsaktivister bekräftade för Amnesty att tre kvin­ nor, den yngsta 23 år och den äldsta 49 år, fanns bland de avrättade. Två av kvinnorna var dömda för mord medan den tredje var dömd för ter­ roristrelaterat brott. Totalt har minst 96 personer av­ rättats i Irak under årets åtta första månader, en oroande ökning jämfört med de 68 som avrättades under hela år 2011, konstaterade Amnesty. Sedan dödsstraff återinfördes år 2004 har hundratals personer dömts till döden och sitter nu i dödscell. Många av dem har dömts i bristfälliga rättegångar. I Gaza, som styrs av Hamas, ökar också antalet avrättningar. Den 17 juli hängdes tre män. En av de avrät­ tade, Nael Jamal Qandil Dogmosh, träffade sin familj två månader efter att han greps i maj 2010. Han var då svårt märkt av tortyr, vilket tyder på att han torterats för att erkänna sig skyldig till mord. Hittills i år har sex personer avrättats i Gaza. Enligt Amnestys uppgifter finns minst 27 personer i dödscell. Enligt palestinsk lag ska dödsdomar undertecknas av den Palestinska myndighetens pre­ sident innan de verkställs. President Mahmoud Abbas, som tillhör Fatah och sitter i Ramallah på Västbanken, har dock inte undertecknat några dödsdomar sedan år 2005.

Ulf B Andersson

AmnestyPress 03/12

Fortsatt kris i Maldiverna

Den 30 augusti inleddes nya demonstra­ tioner i Maldivernas huvudstad Male. Tusentals anhängare till den förre presi­ denten Mohamed Nasheed krävde nyval och att den nuvarande presidenten Moha­ med Waheed avgår. Polisen grep ett 50­tal personer när handgemäng bröt ut mel­ lan demonstrater och kravallpolis. Ilskan bland Nasheeds anhängare var stor över den rapport från Commission of National Inquiry, en nationell undersökningskom­ mission, som granskat händelserna den 7 februari. I kommissionen ingick represen­ tanter för politiska partier och Samväl­ det. Rapporten slog fast att Mohamed Nasheeds avgång inte var en statskupp och att vicepresident Mohamed Waheeds övertagande av presidentposten hade följt landets författning. Däremot kritiserades brutalitet från polisen mot Nasheeds an­ hängare dagarna efter maktskiftet.

Kommissionens rapport accepterades av Samväldet, USA och FN:s generalse­ kreterare Ban Ki­moon. Den representant för Nasheeds parti MDP, som ingått i kommissionen, avgick dock i protest och den tidigare presiden­ ten uppmanade sina anhängare, polisen och armén till resning mot regeringen och krävde tidigareläggning av nästa års presidentval. Mohamed Nasheed, tidiga­ re en av Amnestys samvetsfångar, vann Maldivernas första fria val år 2008. Den 7 februari meddelade han sin avgång i ett TV­tal. Efteråt hävdade han att han tving­ ats lämna presidentposten.

Den nuvarande regeringen domine­ ras av anhängare till Maumoon Abdul Gayoom, som enväldigt styrde Maldi­ verna 1978–2008. Diktatorns dotter, Dhunya Maumoon, är nu landets utri­ kesminister. I regeringen ingår också det ultrakonservativa Adhaalath­partiet som vill se en strikt tillämpning av islam för Maldivernas 330 000 invånare.

Amnesty International har inte tagit ställning till kommissionens slutsatser den 30 augusti men den 5 september pu­ blicerades rapporten ”The other side of paradise”. Här dokumenteras detaljerat hur MDP­anhängare utsattes för svåra övergrepp sedan Nasheed lämnat presi­ dentposten. Polisen gick bland annat in på sjukhus och misshandlade skadade de­ monstranter. Ingen har ställts till svars för dessa övergrepp, konstaterar Amnesty.

Ulf B Andersson

Nytt i korthet:

Burma: Facklig ledare återvänder

Den 29 augusti välkomnade IFS, den inter nationella fackliga samorganisationen, att Maung Maung nu kan återvända hem till Burma. Han är generalsekreterare i FTUB, den burmesiska fackföreningsfederatio nen och har tillbringat två decennier i exil. Regeringen i Burma beslöt att stryka 2 000 av de 6 165 personer som finns på ”svarta listan” och stoppas från att komma in i landet. IFS:s generalsekreterare Sharan Burrow lovade stöd till FTUB i dess arbete att organisera burmesiska arbetare.

AIK+Amnesty=sant

När AIK den 30 augusti mötte det ryska fotbollslaget CSKA på Khimki-arenan i Moskva för en match i Uefas Europacup spelade de svenska herrarna i tröjor med Amnesty Internationals logga. I Ryssland är det förbjudet att spela med alkoholre klam och AIK:s huvudsponsor Åbro valde att upplåta reklamplatsen till Amnesty. – Amnesty arbetar för alla människors lika värde och för yttrandefrihet och det är värderingar som vi på Åbro stödjer till fullo, sade Henrik Dunge, VD på Åbro.

– AIK ställer upp på Amnestys målsätt ning att mänskliga rättigheter ska gälla för alla, alltid, sade Thomas Edselius, VD på AIK Fotboll AB.

AIK vann matchen med 2–0.

100 års förbud mot Pride

Den 17 augusti beslöt den högsta rättsliga instansen i Rysslands huvudstad Moskva att godkänna beslutet att förbjuda alla Pride-evenemang fram till maj år 2112. Det 100-åriga förbudet kom sedan hbt aktivisten Nikolaj Aleksejev lämnat in en ansökan till borgmästaren om tillstånd för 102 Pride-evenemang. Aleksejev kom mer nu vända sig till Europadomstolen i Strasbourg.

Strejk utlyst på brittiska Amnesty

Fackföreningen Unite har utlyst strejk på den brittiska Amnestysektionen den 12 september. Drygt 80 procent av medlem marna röstade för en 24-timmarsstrejk i protest mot att Unite anser att ledningen vägrar diskutera frågan om nedskärningar av personal i samband med att Amnestys sektioner ska lämna mer pengar till den internationella rörelsen. Det är första gången på över 20 år som fackföreningen har beslutat att gå ut i strejk och ”det har inte varit något lätt beslut”, skriver Unite.

Demonstranter i Maldivernas huvudstad möter kravallpolis den 30 augusti.

Aktuella nyheter och reportage från Amnesty Press finns på www.amnesty.se/ap

AmnestyPress 03/12

12

Människohandel – en lönsam affär

I finanskrisens spår försöker företagen dra ner på kostnad erna, samtidigt som allt fler fattiga arbetare drömmer om ett jobb utomlands. Kombinationen skapar en grogrund för exploatering och människohandel för tvångsarbete. För arbetsgivarna är risken att bli upptäckt liten. Istället är det arbetarna som får betala priset.

Text: Annika Larsson

För många arbetare i fattigare länder finns möjligheten att jobba ihop pengar utom­ lands som en dröm. Ungefär 200 miljo­ ner människor bor och arbetar i ett annat land än där de är födda. Ukrainare, vitryssar och viet­ nameser kommer till Polen, medan po­ lackerna själva gärna åker till Sverige, Storbritannien och Norge där lönerna är högre. Kanske inte lika höga som för inhemska arbetare men de kan ändå tjäna långt mer än i hemlandet. De som är EU­medborgare rör sig fritt inom Schengenområdet, så länge de kan försörja sig själva. Eftersom det rå­ der personalbrist inom flera yrken har EU infört regler som underlättar för personer från länder utanför Schengen att på laglig väg komma och arbeta inom EU. Än fungerar kontrollen av vad som händer med dem som kom­ mer hit dåligt och för många av arbe­ tarna blir verkligheten något helt annat än vad de tänkt sig. På organisationen La Stradas kon­ tor i centrala Warszawa rensar Joanna Garnier, vice ordförande, undan pap­ pershögarna och några plastkassar för att vi ska få plats. La Strada driver Polens enda nationella center för att möta offer för människohandel och hjälper både

Joanna Garnier, vice ordförande i La Strada.

polska medborgare och migranter som råkat illa ut. – De som söker hjälp hos oss har be­ funnit sig i slaveriliknande förhållanden. De har varit inlåsta och man har tagit deras dokument. Fysiskt våld är inte så vanligt men en del har blivit utsatta för utpressning, berättar Joanna Garnier.

Från början var de flesta som sökte hjälp kvinnor som tvingats till prosti­ tution men på senare år har allt fler av dem som kontaktar La Strada utsatts för tvångsarbete. En stor andel jobbar inom jordbruket, byggsektorn eller som hem­ hjälp. För att undvika protester försäm­ rar arbetsgivarna ofta villkoren succes­ sivt. Joanna Garnier beskriver det som en trappa. Först får personen reda på att jobbet som ska göras är något annat än vad de lovats i hemlandet, sedan får de mindre betalt och pressas att jobba längre och längre dagar utan lön. – Folk går med på det då de flesta inte kan lagen och inte känner till sina rät­ tigheter. Om de protesterar får de höra att det alltid finns någon annan som kan göra jobbet, säger Joanna Garnier.

AmnestyPress 03/12

Natalia Kostova med sonen Tosko i tältlägret utanför Mehedeby i norra Uppland. Hit kom bulgariska bärplock are i juli och några personer anmälde till polisen att de hade blivit utsatta för människohandel. I både Polen

och Sverige gör reglerna för arbetskraftsinvandring som gäller personer från länder utanför EU att arbetaren blir beroende av sin arbets­ givare. Arbetstillstånden är kopplade till ett specifikt arbete och den som slu­ tar sitt jobb eller blir uppsagd har inte längre rätt att vistas i landet. I Polen kan det innebära omedelbar utvisning. Kommer det fram att någon utför ett annat jobb än vad som står på papp­ ret riskerar personen också att skickas hem, även om det är arbetsgivaren som bluffat. Karolina Rusilowicz och Maja Tobi­ asz är jurister på Helsinki Foundation i Warszawa som ger juridisk hjälp till asylsökande och arbetskraftmigranter. Enligt deras erfarenhet är systemet lätt att utnyttja för skrupelfria arbetsgivare. – Migrantarbetarna blir låsta i en si­ tuation där de blir väldigt sårbara. Off­ ren för oseriösa arbetsgivare blir offer igen, fast för migrationslagstiftningen, säger Maja Tobiasz. Det händer att Karolina Rusilowicz och Maja Tobiasz bland sina klienter hit­ tar personer som de misstänker är offer för människohandel. Vistas personen lagligt i landet råder de dem att gå till polisen men för migranter som inte har sina papper i ordning är det svårare. De upplyser noga om att människohandel är ett brott och att de kan gå till myndig­ heterna men att migrantarbetaren då riskerar att deporteras. – Det första polisen tänker på är vad de har för migrationsstatus, för det är det lättaste att utreda. Det borde finnas ett skydd som gör att de inte skickas tillbaka till sina hemländer utan att det utretts vad som har hänt dem, säger Ka­ rolina Rusilowicz.

Arbetet med att

bekämpa män­ niskohandel har länge haft fokus på kvinnor och barn som tvingas till pro­ stitution. På senare år har dock män­ niskohandel för tvångsarbete upp­ märksammats allt mer. Ändå finns det fortfarande olika syn på hur begreppet ska definieras och ganska begränsad kunskap om förekomsten. Enligt upp­ skattningar från ILO, den Interna­

»Det räck er med att rycka deras pass och place ra ut dem i skogen.«

tionella arbetsorganisationen, är 12,3 miljoner människor världen över fast i tvångsarbete av något slag. Av dessa har också 2,4 miljoner människor ock­ så utsatts för människohandel. – Vi ser bara toppen på isberget och vet väldigt lite om detta, konstaterar pro­ fessor Zbigniew Lasocik vid Warszawa universitetets center för studier av män­ niskohandel. För förövarna, både arbetsgivarna och de mellanhänder som förmedlar arbetskraften, är risken att avslöjas och dömas låg. Dels söker offren sällan hjälp självmant och dels fungerar samhällets kontroll och lagstiftningen dåligt. Enligt Zbigniew Lasocik är polisens juridiska kompetens på området bristfällig och Polen saknar en enkel och tydlig para­ graf som säger att det är förbjudet att tvinga någon att arbeta. – Om personen kom till Polen frivil­ ligt och sedan utnyttjas som slav finns ingen grund för utredning. Även om de enligt lagens mening inte utsatts för människohandel så är de ändå offer för tvångsarbete, säger han.

Problemen med bristande

lag­ stiftning och kontroll är inte unikt för Polen. EU antog 2002 en gemensam definition av människohandel som medlemsstaterna är skyldiga att imple­ mentera i den nationella lagstiftningen. Hittills har resultatet varit blandat och genomgående har det visat sig svårt att få förövarna fällda. Utredningarna är omfattande och komplicerade, samtidigt som offren är rädda för att vittna. Många skickas också tillbaka till sitt ursprungs­ land innan det klarlagts vad de råkat ut för. Möjligheten att ge uppehållstillstånd till offer från tredje land under utred­ ningen, som finns i EU­lagstiftningen, har använts mycket sparsamt. Även Sverige har haft svårt att till­ lämpa de relativt nya lagarna om män­ niskohandel för tvångsarbete. De mest uppmärksammade fallen har rört bär­ plockare där rapporterna om missför­ hållanden återkommit varje sommar. Sedan kraven på företag som förmedlat arbetare från bland annat Asien skärpts ➢

AmnestyPress 03/12 13

➢ har antalet bärplockare från Östeuropa, främst Bulgarien, blivit större. De behö­ ver inget tillstånd för att komma till Sve­ rige och svenska myndigheter har ingen möjlighet att kontrollera hur många som finns i landet, än mindre vad de har för arbetsvillkor. Varje år kommer också rapporter om misstänkt människohan­ del men först i våras kom en fällande dom gällande bulgariska bärplockare som var i Sverige 2009 och 2010. Åklagaren Christina Voigt som arbe­ tat med både detta och flera andra fall menar att svårigheten ligger i att bevisa syftet. –Att en person inte får betalt för ett jobb innebär inte att syftet redan vid rekryteringen var att utnyttja personen, säger hon. Trots att rättsväsendet haft svårt att komma åt förövarna vill Christina Voigt inte dra några slutsatser om hur väl lag­ stiftningen fungerar. – Det är för tidigt. Det här är ny lag­ stiftning och det finns ingen praxis än. Först behöver vi ett antal domar för att få en vägledning, säger hon.

Under utredningen

åkte Christina Voigt till Bulgarien för att förhöra de drabbade bärplockarna och slogs då av den fattigdom människor levde i. I kombination med den fria rörligheten inom EU menar hon att det utgör en

Zbigniew Lasocik, professor vid Warszawa universitetets center för studier av människohandel.

Karolina Rusilowicz och Maja Tobiasz är jurister på Helsinki Foundation.

utmärkt grogrund för att människor ska bli utnyttjade. – Många har nog en bild av att män­ niskor ska vara kedjade och inlåsta men det behövs inga fysiska bojor. Det räcker med att rycka deras pass och placera ut dem i skogen, säger Christina Voigt. Samtidigt som allt fler arbetare från EU­länder söker sig till Sverige har det också införts generösa regler för arbets­ kraftsinvandring från länder utanför EU. Enligt Migrationsverket hamnar många av dem som kommer i låglöne­ yrken, som städ, verkstad, restaurang och service. Precis som i Polen finns inga kontroller av om de villkor som står på pappret gäller i verkligheten och i Rikspolisens lägesrapport från 2011 konstaterar man att i takt med att insla­ get av utländsk arbetskraft ökat har ock­ så antalet anmälningar om tvångsarbete och orimliga arbetsvillkor stigit. Under 2010 var polisanmälning­ arna om människohandel för andra ändamål för första gången fler än de som rörde sexuella ändamål. De 53 anmälningar som gjordes ledde till att fem personer dömdes, bland annat en kvinna som tvingat fem polska kvinnor att stjäla och två personer som hade tvingat en förståndshandikappad ru­ mänsk man att tigga.

I Polen är även

professor Zbigniew Lasocik övertygad om att människo­

»Det här är ny lag stiftning och det finns ing en praxis än.«

handel för tvångsarbete och exploate­ ring av arbetskraft är ett växande pro­ blem. Globaliseringen och företagens jakt på kostnadsbesparingar i kom­ bination med att allt fler är villiga att komma till EU­länder för att jobba för en billig penning gör att alla förutsätt­ ningar finns där. – Systemen är inte redo att hantera de svårigheter som uppstår. Arbetsgivaror­ ganisationer och fackförbund har hittills visat lite intresse. Men deras medveten­ het om att de inte bara bör ta hand om sina medlemmar utan om hela arbets­ marknaden börjar växa, säger han. π Fotnot: År 2010 antog EU ett nytt traffick ingdirektiv som medlemsländerna ska ha infört 2013. Syftet är att ta hårdare tag mot förövarna och ge bättre stöd till offren.

Fakta/ Människohandel

Lite förenklat omfattar människohandel, enligt FN:s protokoll om människohandel från 2000, rekrytering, transport, hysande eller mottagande av personer. Pro cessen ska bygga på hot eller bruk av våld eller andra former av tvång, bedrägeri eller maktmissbruk och/ eller utväxling av pengar eller förmåner. Avsikten kan vara att utnyttja någon för prostitution, sexuella handlingar, tvångsarbete, slaveri eller avlägs nande av organ. Det spelar ingen roll om offret gått med på villkoren om någon av metoderna ovan har använts. (Källa: Nätverket mot trafficking)

14 AmnestyPress 03/12

Här är inga vapen välkomna

AmnestyPress 03/12 José Fransisco bär Raul Palácio Sala över ett vattendrag i närheten av Curva radófloden. Raul är byledare i fredsbyn Caracolí, ett farligt uppdrag som gör att han ständigt utsätts för hot från para militära grupper i området.

➢

15

Grinden till fredsbyn Camelias.

16 På väggen hänger en bild på en mördad bror.

Liliana Tuberquia har sett sin far mördas under Colombias långa konflikt.

Ris utgör basfödan och proteiner kommer oftast från linser och bönor förutom vid festligare tillfällen.

I snart 50 år har Colombia plågats av väpnad konflikt mellan gerillarörelser, regeringsarmén och paramilitära grupper. Nu talas om nya för sök till fredsförhandlingar mellan regeringen och vänstergerillan Farc. I nordvästra Colombia, där afrocolombianer dominerar, har invånarna i byar skapat egna humaniära zoner. I fredsbyarna är vapen inte tillåtna.

Text och bild: Gustav Arvidsson

Det platta landskapet

i nordvästra Colombia är nästan oförskämt bördigt. Här i den fuktiga värmen nära ekvatorn växer det mesta. Markens ekonomiska potential har de senaste åren orsakat en ökad kamp om landytan och drivit tusentals afrocolombianer på flykt. Ofta har det varit markägare och storföre­ tag som har tagit hjälp av paramilitära grupper för att med hot om försvinnan­ den och mord tvinga människor från deras mark, allt med avsikt att expan­ dera odlingar av oljepalm, banan­ eller gummiträd.

– När jag kom hit för 40 år sedan fanns det bara skog och inget annat här, säger Don Enrique Manuel Petro Her­ nandez och gör en svepande rörelse med handen över sin mark.

En ny lag från juli 2011 ska ge mar­ ken tillbaka till dem som har blivit bestulna. I praktiken vågar dock inte människor återvända och trots att de nu kan få papper på sin mark kontrol­ leras den fortfarande av dem som drev ägarna på flykt. Enligt Abilio Peña, talesperson för frivilligorganisationen Comisión Intereclesial de Justicia y Paz,

AmnestyPress 03/12

Nedan: Don Petro Hernandez var en av ini tiativtagarna till motståndet i Curvaradó och civilbefolkningens rättighet att stå utanför konflikten. Efter flera år på flykt grundade han år 2006 den första fredsbyn Andalucia i Curvaradó.

Här går gränsen till den humanitära zonen Camelias.

Till höger: En skalningsmaskin för ris spar inte bara många timmars arbete utan ger även byn en liten inkomst då bönder utanför byn hyr den då och då.

En så kallad Chiva som används för kollektiv transport på Colombias landsbygd släpper av människor vid fredsbyn Camelias.

är lagen endast till för att ge investe­ rare säkerhet.

– Om du vet att allt är lagligt när du köper eller arrenderar mark blir din in­ vestering tryggare, säger han och him­ lar ironiskt med ögonen.

Den våldsvåg som

drog fram i re­ gionen i slutet av 1990­talet drabbade Don Petros familj hårt. Paramilitärer mördade två av Don Petros barn, stal all boskap och tvingade familjen att fly och gömma sig. Efter flera år på flykt bestämde han sig för att återvända och grundade år 2006 den första humani­ tära zonen Andalucia i Curvaradó i de­ partementet Chocó.

– Jag ska dö här på min mark säger han frankt.

De humanitära zonerna, ibland kall­ lade fredsbyar, har utvecklats till ett av civilbefolkningens starkaste skydd i Co­ lombias konfliktområden. Vid ingång­ en deklareras tydligt: ”Civilbefolkning, inträde utan vapen” och detta respek­ teras i stort av alla konfliktens grup­ per. Idag finns tio fredsbyar i området Curvaradó­Jiguamiandó. π

AmnestyPress 03/12 Ibland passar de yngre på att ta sig ett bad mitt i byn Camelias.

Vid grinden till fredsbyn Camelias deklarareras att inträde ska ske utan vapen.

17

18

Tvångssteriliserade kämpar för upprättelse

I Peru blev kriget mot fattigdomen ett krig mot de fattiga. I ett försök att hålla nere födelsetalen steriliserades hundratusen tals kvinnor, främst från ursprungsfolken. Idag lever människor med sviterna av denna politik – och kämpar för upprättelse.

Text: Leandro Schclarek Mulinari Bild: Jesper Klemedsson

Den lilla byn Anca huasi ligger på över 3 500 meters höjd i provinsen Anta, tre timmar med bil från Cuzco. Aurelia Pacco huanca tar emot i sitt enkla hem, det som också fungerar som ett kooperativt stenugnsbageri och Mujeres de Antas föreningslokal. Kvin norganisationen blev känd år 2001 då tolv quechuatalande kvinnor från Anta utkrävde ansvar av politikerna i hu vudstaden Lima. Aktionen chockade landets ledare och gjorde att frågan om tvångssteriliseringar hamnade på den nationella agendan. Sedan dess har dock inte mycket konkret hänt.

Många av medlemmarna i Mujeres de Anta hade hoppats på Perus nya pre sident Ollanta Humala. Han gick till val våren 2011 på att företräda folket men efter mer än ett år vid makten har han, precis som tidigare presidenter, ännu inte på allvar tagit tag i de tvångssterili serades krav.

– Vi träffade Ollantas fru under val kampanjen och hon lovade då att de inte skulle glömma oss. Det verkar dock som att vi bara är en bricka i ett spel. Inget verkar hända. Därför planerar vi att inom kort ta oss till Lima och utöva påtryckningar, berättar Aurelia Paccohu anca och poängterar att de aldrig kom mer att ge upp.

– Det vore som att ge upp livet, för klarar hon.

av barnet. Personalen där började istäl let berätta om ett ingrepp som de ville utföra på henne. Aurelia svarade att hon tog alla beslut tillsammans med sin partner som inte var närvarande och att de inte hade rätt att tvinga henne till något. Hon begav sig därefter hem.

– De skrämde upp mig, förklarar hon.

Dagen efter skickas en ambulans till Aurelia. Hon försöker undkomma, springer ut bakvägen ur huset men bi len hinner ifatt henne. Aurelia minns att hon skakade och att hon tvingades klä av sig framför en massa män. Hon minns den vita tråden och skalpellen innan hon somnar in. Operationen tar några timmar. Därefter vaknar hon upp: – Jag skickades hem utan att ens få tillgång till smärtlindring. De hade ingen som helst medmänsklighet.

Från mitten av 1990-talet sterilisera des uppemot 300 000 kvinnor och 22 000 män i Peru på detta sätt. Runt om i landet finns 18 dokumenterade fall där kvinnor avlidit direkt efter operationen men inga rättsliga påföljer har förekom mit. Graden av tvång är omtvistad men

»Folk här ser ner på en kvinna som inte kan få barn.«

Nelly Quispe Huisa i Muje res de Antas möteslokal i byn Ancahuasi. Här samlas kvin norna en gång i månaden. Nelly var 23 år när hon tvångssteri liserades.

Aurelia Paccohuancas

vittnesmål över hur det hela gick till är typiskt. Året var 1998. Hon var nybliven mamma till sitt fjärde barn och gick till byns sjuk stuga för att göra en enkel registrering kvinnorna i Mujeres de Anta vittnar om lögner, påtryckningar och hot som van ligt förekommande i detta system som närdes av grov rasism. Nelly Quispe Huisa, som var 23 år när de steriliserade henne, har anlänt från grannbyn för att samtala med oss idag. Hon sätter sig ner på en träpall och tar fram ett anteckningsblock där hon noga noterat de punkter hon vill lyfta fram un der intervjun. En av de saker hon berättar är att läkarna kunde göra lite som de ville eftersom många människor är analfa beter. I språkförbistringen som uppstod mellan spanskan och quechuan var det också många som inte fattade vad de ut sattes för och än idag är okunskapen stor.

– Vi kräver att sanningen kommer fram, att de ansvariga ställs till svars och framförallt kräver vi korrekt vård och hälsokontroller, säger hon.

Hon avvaktar medan Aurelia över sätter från quechua till spanska och fortsätter: – Det är jätteviktigt att vi gör detta ihop. Själv skulle man inte orka. Vi drabbas av mycket diskriminering. Folk här ser ner på en kvinna som inte kan få barn.

Bakgrunden till det

inträffade var Alberto Fujimori önskan att framstå som handlingskraftig under sin tid som president 1990–2000. Efter att ha levt i exil i Japan återvände han till Latinamerika och dömdes 2009 till 25 års fängelse för att ha varit ansvarig för mord och kidnappningar. Brist på res pekt för de mänskliga rättigheterna var ett genomgående tema under Fujimo ris tid vid makten.

1996 hade Fujimori bestämt sig för att fattigdomen skulle minska, kosta vad det kosta ville. Målet var att hålla nere barnafödandet bland landets mest ut blottade grupper, främst på landsbygden men också i städernas utkanter. Läkare och sjuksköterskor fick därför kvoter att fylla. Bonusar utdelades sedan till dem som blev framgångsrika i sin jakt. – De såg på oss som kaniner som fö der barn i ett, säger Nelly Quispe Huisa och berättar att i hennes by Colquipata var det 360 kvinnor och sex män som steriliserades.

AmnestyPress 03/12

Här i den numera nedlagda sjukstugan i byn Ancahuasi steriliserades över 300 kvinnor. Aurelia Paccohuanca är ordförande för kvinnoorganisationen Mujeres de Anta. De kämpar för upprättelse efter det mörka kapitlet i Perus historia då närmare 300 000 kvinnor tvångssteriliserades.

Hilaria Supa är kongressledamot och arbetar för upprättelse för de tvångssterili serade.

Det börjar dugga

lite lätt i dalen. Tittar man ut över fälten är himmeln klarblå, åt andra hållet, bakom bergen, tornar dock regntunga moln upp sig. Medan Aurelias 14-åriga son övar på sin panflöjt berättar mamman om ef fekterna av att bli steriliserad:.

– Många lider av sviter från ingrep pet och är ofta sjuka. Man har svårt att gå upp ur sängen och svårt att bidra i arbetet på åkern. Jag gråter väldigt ofta, det gör vi alla. En sak som smärtar mig mycket är att mina barn också blir trau matiserade av att se mig så här.

Aurelia Paccohuanca betonar att i egenskap av ordförande för organisatio nen har hon trots allt varit priviligierad och haft möjlighet att resa till huvud staden där hon kommit i kontakt med duktiga läkare. Dessa beslutade nyligen att hon behövde operera bort sin livmo der – den hade skadats i samband med steriliseringen och gjort henne sjukt.

– Jag mår fortfarande inte bra men kanske hjälper det, konstaterar hon. Förutom ex-presidenten Fujimori anser Mujeres de Anta att flera av de då varande ministrarna, som än idag inne har topposter i den peruanska politiken, borde ställas till svars. Också läkarna och sjuksköterskorna bär en del av skulden liksom FN-organ och olika internatio nella biståndsgivare som stödde den peruanska regeringens hälsoprogram.

Politikern Hilaria Supa

– den för sta som svors in i landet kongress på quechua – företräder Mujeres de Anta i landets parlament och har varit helt avgörande för att frågan ska hamna på den politiska agendan. Hon under stryker vikten av att aldrig glömma när vi träffar henne på kontoret i centrala Lima. – Vi kämpar mot århundraden av ra sism, konstaterar hon. Det här är inget som hände i det förflutna, utan är en del av vårt moderna Peru. Att det kunde ske under så lång tid och mot så många kvinnor säger väldigt mycket om detta land och hur maktens män uppfattar landsbygdens befolkning. π

»De såg på oss som kaniner som föder barn i ett.«

Bakgrund

Uppemot 300 000 kvinnor och 22 000 män steriliserades inom ramen för statens hälsoprogram i Peru år 1996–2000. Trots enträget arbete har de politiska framgång arna för de tvångssteriliserade varit få – mycket har handlat om tomma ord. I samband med Alejandro Toledos regeringsperiod (2001– 2003) bad den peruanska staten offren för steriliseringarna för första gången offentligt om ursäkt. Den peruanska staten åtog sig 2002 även att ekonomiskt ersätta anhöriga till en kvinna som dog i samband med steriliseringen. I kongressen skapa des parallellt en särskild kommissi on som fick i uppgift att undersöka händelserna. Undersökningen låg under många år på is hos åklagar myndigheten men 2011 återupptogs fallet. Brist på resurser – och enligt kritikerna intresse – gör emellertid att arbetet fortskrider långsamt.

AmnestyPress 03/12 19

Demonstration mot abortförbudet i Nicaraguas huvudstad Managua 28 september 2011.

20

Foto: Grace Gonzalez/aI

Abortförbudets Nicaragua

Hösten 2006 infördes totalförbud i Nicaragua mot abort. Flickor och kvinnor som blivit gravida efter våldtäkt eller incest har inget annat val än att fullfölja graviditeten.Både kvinnorna själva och sjukvårdspersonal som utför en abort riskerar hårda fängelsestraff.

Innan lagförändring en infördes hade tera peutisk abort varit till låten i Nicaragua i över 100 år. Med terapeu tisk abort menas om graviditeten innebär en fara för kvinnans liv eller om fostret är gravt missbildat. I vissa fall var det möjligt att göra abort efter våldtäkt.

– Förbudet utgör ett hot mot alla kvinnor i reproduktiv ålder i Nicaragua. Alla kvinnor kan hamna i en situation där det kan bli nödvändigt med abort.

Text: Elin Sahlin

Det är en orättvis och diskriminerande lag som drabbar fattiga kvinnor hårdast. De som inte har ekonomiska och soci ala resurser tvingas använda riskfyllda metoder för att avbryta sin graviditet.

Det säger Marta Blandón som är ordförande för IPAS i Nicaragua. IPAS, International Pregnancy Advisory services, är en internationell organisation vars huvudmål är att sprida kunskap om abortfrågan och säkerställa kvinnors reproduktiva rättigheter. Inför valet 2006 demonstrerade anhängare från katolska kyrkan för ett

»Vi ser många fall där våldtagna flickor tagit livet av sig.«

totalförbud av abort. Deras dramatiska propagandakampanj visade bilder på stympade foster och kvinnorättskäm par med texten ”mördare”. De stora partierna beslöt att förhandla med så väl katolska som evangeliska kyrkan. FSLN, den sandinistiska befrielsefron ten som tidigare varit ett abortvänligt parti ändrade nu ståndpunkt, för att vinna röster. Sandinisternas nya slogan blev ”kristendom, socialism och solida ritet”. De vann valet 2006 efter att ha varit borta från makten sedan 1990 och Daniel Ortega blev åter Nicaraguas president. I valet november 2011 behöll sandinisterna makten.

– De säger officiellt att de är för ”livet från befruktningen, även om det innebär att kvinnans liv krävs”, berättar Marta Blandón.

Frågan om ett totalt abortförbud avgjordes snabbt utan att det gjordes någon utredning. Man ville inte heller lyssna på varningar från människo rättsorganisationer eller medicinska ex-

AmnestyPress 03/12

perter. Den 26 oktober 2006 infördes förbud även mot terapeutisk abort och år 2008 trädde lagen i kraft. I världen finns endast ett fåtal länder som har så stränga abortlagar, däribland El Salva dor och Chile.

Läkare kan bli åtalade för att oavsikt ligt ha orsakat skador på fostret eller dess död, trots att läkaren handlat efter riktlinjerna och gjort allt för att rädda barnets eller moderns liv, till exempel under en svår förlossning. Kvinnor med obstretiska problem har därmed blivit beroende av enskilda läkares goda vilja för att få behandling.

Marta Blandón

uppskattar att minst 12 kvinnor per år hade kunnat räddas ifall terapeutisk abort hade varit tillåten. Tillgången till officiell statistik är dock mycket begränsad och mörkertalet stort. – Vi kan bara göra uppskattningar. De fall vi känner till är genom medier na samt statistik över de indirekta orsa kerna. Regeringen förnekar att någon kvinna skulle ha dött till följd av lagen, säger hon.

Ofta beror dödsfallen på försening i behandlingen vid en komplicerad gra viditet, eller en sjukdom som förvärras under graviditeten. Kvinnor med till exempel hiv, cancer eller hjärtproblem nekas ofta behandling under gravidi teten, eftersom det finns en risk att fostret skadas. För första gången se dan 1986 har även flera kvinnor dött av utomkvedshavandeskap i Nicara gua. Detta på grund av att vissa läkare misstolkat den nya abortlagen, trots att utomkvedshavandeskap räknas som obstretiskt akutfall och inte abort.

I en analys av mödradödlighet gjord av hälsoministeriet framkom att en av de vanligaste dödsorsakerna för unga gravida var intag av gift.

– Vi ser många fall där våldtagna flickor tagit livet av sig. Våldtäkten och tvånget att fullfölja graviditeten gör att många inte ser andra lösningar, säger Marta Blandón.

Wendy Flores

och njurar.

arbetar på CENIDH, centrum för mänskliga rättigheter i Nicaragua. Hon berättar om fallet ”Maria”, en flicka på 11 år som blev gra vid efter incest. Hon var helt undernärd och hade problem med lungor, hjärta – Hennes hälsotillstånd var så då ligt att de var tvungna att göra ett kej sarsnitt. När de till slut lyckades och barnet föddes friskt beskrev president olika FN-instanser gett rekommenda tioner till Nicaragua, däribland barn rättskommittén som menar att lagen måste revideras då det inte är rimligt att våldtagna flickor tvingas fullfölja graviditeten. Regeringen har inte svarat på kritiken.

Nicaragua har flest antal ungdomsgraviditeter i Latin amerika. Vid en fjärdedel av alla födslar är modern 15–19 år.

Daniel Ortegas fru barnet som Guds välsignelse. På så sätt gjordes våldtäkts mannen till helgon. Det gjordes aldrig någon utredning av brottet. Enligt Marta Blandón är det omöj ligt att veta hur många kvinnor som gör illegala aborter, eftersom det inte finns tillförlitliga data. Tidigare var det möj ligt att använda läkemedel mot gastrit för att avbryta en graviditet.

– Sedan hösten 2011 är import av dessa läkemedel förbjuden. Vi förut spår att detta kommer att öka dödsfal len då fler tvingas använda riskfyllda metoder, säger Marta Blandón.

Kvinnor som gör abort riskerar upp till två års fängelse och läkare upp till tre års fängelse samt fem års yrkesför bud. Ännu har ingen blivit fängslad, dock har några kvinnor som gjort abort fått sex månaders utegångsförbud. – Vi har anmält till Högsta domsto len att lagen bryter mot fundamentala rättigheter som rätten till liv, hälsa, rätt att leva utan våld samt respekt för varje människas integritet, berättar Marta Blandón.

FN:s kommitté mot tortyr har kri tiserat abortförbudet och totalt har sju

Marta Blandón ser inget hopp om att lagen skulle ändras.

Jag talar med

en läkare inom ob stretisk medicin som vi kan kalla Ri cardo eftersom han vill vara anonym.

– Förbudet mot terapeutisk abort hindrar läkare att agera efter medicin ska riktlinjer. Om en kvinna får för ti dig vattenavgång, till exempel i vecka 16, får vi inte avbryta graviditeten för rän fostret har dött vilket kan ta flera dagar. Under tiden kan kvinnan få en allvarlig infektion.

Andra exempel han ger där abort borde vara tillåtet är fall där fostret har så grava missbildningar att det inte kommer att överleva, till exempel fos ter med anencefali, avsaknad av stor hjärna. De kan födas levande men dör oftast inom de första levnadstimmarna.

”Ricardo”, liksom de flesta på sjuk huset där han arbetar, har valt att fort sätta att följa de medicinska riktlinjer na, även om det innebär att han riskerar sin frihet och karriär som läkare.

– Rätt ofta måste jag ta hand om fall där terapeutisk abort gör det möjligt att rädda en kvinna just i det ögonblicket för att undvika att hon dör eller får all varliga komplikationer.

Läkaren menar att de diagnoser han nämnt snuddar vid själva kärnfrågan till problemet med abortförbudet: – Om du gör det du måste som en god läkare, bryter du mot lagen. Eller så följer du lagen men gör inte vad du borde som läkare. π

Fakta/Abortförbudet

• • Läkare kan enligt lagen straffas med 1–3 års fäng else plus 2–5 års förbud att arbeta inom läkaryrket. För skador på fostret (även oavsiktliga) riskerar de 2–5 års fängelse plus 2–8 års förbud att arbeta inom vårdyrket. Kvinnor som gör abort kan få 1–2 års fängelse.

Enligt FN är förbudet ett brott mot kvinnors reproduk tiva rättigheter, rätt till hälsa och liv samt mot tortyrför budet eftersom kvinnor tvingas fullfölja graviditeten efter en våldtäkt. • • Amnesty International kräver att Nicaragua avskaffar paragraf 143, 145, 148, 149 i brottsbalken.

Enligt Rättsmedicinska Institutet i Nicaragua rapporte rades år 2010 4 764 fall av sexuellt våld. Av dessa var 4 000 flickor under 18 år, varav 1 371 var 10 år. Det beräk nas att cirka 300 kvinnor under 18 år varje år blir gravida efter att ha utsatts för våldtäkt.

AmnestyPress 03/12 21

22

Fängslad för sin kamp mot slaveriet

I Mauretanien äger människor fortfarande sla var. Birame ould Abeidi har kämpat mot slaveriet i hela sitt vuxna liv. Efter att ha bränt böcker i april som en protest mot slaveriet har han suttit fängslad i över fyra månader, anklagad för brott mot nationens säkerhet.

Text och bild: Monica Hansson

Flera demonstrationer har hållits av re geringens anhängare för att få Birame ould Abeidis högra hand avhuggen se dan han fängslades i april i år. De som istället demonstrerat för hans frisläp pande har mötts med våld av militären och flera har fängslats. Slaveri avskaf fades 1981 och år 2007 blev det ett brott enligt lagen men den starka traditionen lever vidare och bara ett fall av slaveri har tagits upp i domstol. Detta trots att organisationerna IRA (Initiative pour

la Résurgence du movement Abolition-

niste en Mauritanie) och SOS Esclaves har belyst hundratals fall av slaveri det senaste decenniet. Av landets drygt tre miljoner invånare uppskattas över 20 procent vara slavar eller ättlingar till slavar.

– Det är de vita morerna som håller slavar och det är de vita morerna som sitter i regeringen. De är en barriär mellan oss och vårt arbete, de är rädda för att visa folket tyranniet som finns i slaveri, berättade Birame ould Abeidi, ledare för antislavorganisationen IRA, när jag träffade honom tidigare i år.

Den 26 april brände

Birame ould Abeidi flera böcker skrivna av islamiskt lärda på ett torg i Mauretaniens hu vudstad Nouakchott. Han menade att böckerna strider mot Islam eftersom de enligt honom försvarar att folk äger slavar. Dagen efter gick polisen in med tårgas i hans hem och Birame ould Abeidi fängslades tillsammans med andra medlemmar i IRA. Han hölls kvar i fyra månader och efter att ett antal gånger akut färdats till sjuk hus blev han villkorligt frigiven den 3 september. Även sex andra aktivister släpptes fria. Huruvida de ändå kom mer att ställas inför rätta är osäkert. En ligt uppgifter från IRA ska Birame ould Abeidi vara allvarligt skadad av tortyr i fängelset. Det är uppgifter som varken Amnesty eller Human Rights Watch i nuläget kan bekräfta.

– Jag har inga uppgifter om hur IRA ordföranden behandlats i fängelset. Däremot har Amnesty under många år rapporterat om utbredd tortyr och dåliga fängelseförhållanden i Maureta nien, säger Elisabeth Löfgren, pressek reterare på svenska Amnesty.

Den mauretanska

regeringen har under flera år mutat flera IRA-med lemmar att hålla tyst när de upptäckt nya fall av slaveri. Birame påpekar dock att det inte bara är regeringen som för sökt hindra deras arbete. En stor del av befolkningen förnekar att det finns sla var och flera smutskastningskampan jer har lanserats mot IRA och Birame ould Abeidi personligen.

– Folk på gatan säger att jag ljuger för egen vinning, religiösa ledare sä ger att jag inte är muslim och att jag protesterar mot islam när jag säger att vi måste straffa dem som äger andra människor, förklarar han.

Engagemanget för

mänskliga rät tigheter och allas lika värde fick han i sin ungdom. Hans far var gift med en kvinna som var slav åt en familj. När de fick barn så tilläts fadern aldrig att träffa dem, eftersom mamman var slav så blev också barnen slavar.

– Sedan min far berättade om sin

Birame ould Abeidi frigavs den 3 september.

» Jag vill väcka människor som lever i slaveri.«

före detta fru har jag varit fast besluten att förändra livet för människorna som fortfarande tvingas arbeta för ingenting. Jag vill väcka människor som lever i sla veri. Om de vet att de har ett annat val så har de valmöjligheten att fly, säger Birame ould Abeidi.

Sharialagar infördes i landet då Mauretanien förklarades självständigt från Frankrike 1960. I och med att landet blev muslimskt i lag så förbjöds slaveri, men människor höll kvar vid traditionerna.

– En del människor ser sig som högre stående och anser sig ha rätt att förslava andra människor. De an ser att bara för att de är rika så kan de göra vad de vill, konstaterar Birame ould Abeidi. π

AmnestyPress 03/12

Inget avtal om vapenhandel

I juli samlades FN:s medlemsstater till förhandlingar om ATT, ett internationellt avtal om vapenhandel. Maja Åberg, som arbetar med opinion och påverkan på svenska Amnesty, var på plats i New York och berättar här om vad som hände under förhandlingarna.

Varför blev det inget avtal?

– Det var flera saker som inverkade men det absolut viktigaste var att USA på förhandlingarnas sista dag sade att de ville ha mer tid och att de inte skulle gå med på det textförslag som låg på bor det. Meningen var att avtalet skulle an tas med konsensus, vilket det fanns lite olika tolkningar av. De flesta hoppades och trodde att om USA sade ja skulle Ryssland och Kina göra samma sak och man skulle kunna anta avtalet utan att rösta. Då skulle inte heller de få negativa länderna vilja mot sätta sig avtalet. Tyvärr lyckades den starka vapenlob byn i USA göra frågan till inrikespolitik, trots att det var helt klart att avtalet inte skulle ha påverkat amerikaners rätt att bära vapen. Man kan säga att den ameri kanska vapenlobbyn gjorde detta på pin kiv. Trots att Obamaadministrationen egentligen vill ha ett avtal så sade USA till sist nej. Antagligen berodde det på en kombination av rädsla för att frågan skulle skada president Obama i presi dentvalet och att USA inte var helt nöjd med hur avtalstexten såg ut. USA ville till exempel inte att avtalet skulle inklu dera ammunition, något som en majo ritet av länderna ville ha med.

Vad gjorde Amnesty och andra organi sationer under de där veckorna i juli?

– Amnesty och de andra organisa tionerna som var där försökte så klart påverka ländernas delegationer att ar beta för ett så starkt avtal som möjligt. Flera små länder hade kanske bara en representant på plats och många diplo mater var inte heller så insatta i vapen exportfrågor. Vi försökte hjälpa dem med bakgrundsinformation och att diskutera olika formuleringar och vad de skulle innebära för mänskliga rät-

Aktivister från Amnesty utan för Vita huset när 60 000 namnunder skrifter för ATT överlämnades.

tigheter. Amnestygruppen hade flera experter på vapenexportfrågor och juri dik på plats och de analyserade alla nya textförslag som kom och sedan såg vi till att alla närvarande diplomater fick Amnestys synpunkter. Organisationer na fick vara med inne i förhandlings rummet för det mesta men under sista veckan var det många stängda möten där bara de förhandlande diplomaterna fick vara med.

Vad händer nu?

– Just nu är det lite oklart vad som kommer att hända. De länder som har varit mest engagerade i ATT-arbetet håller på och diskuterar hur man ska gå vidare och det finns lite olika idéer. En är att man skulle ta den nuvarande avtalstexten till FN:s generalförsam lings höstsession och rösta igenom den där. Den skulle förhoppningsvis gå ige nom eftersom en majoritet av världens länder är för avtalet. Å andra sidan är många länder måna om att ändå få med USA, Ryssland och Kina på tåget eftersom de är stora vapenexportörer och permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. USA sade i slutet av för handlingarna att de ville gå vidare med ännu en konferens men det finns inte inplanerat i FN:s program och inte hel ler finns det några pengar budgeterade.

Varför tycker Amnesty att ett avtal är så viktigt?

– Därför att det behövs en inter nationell reglering som kan se till att vapen inte exporteras till länder där de riskerar att användas för att kränka mänskliga rättigheter. Idag ser regel verket olika ut i olika länder och det finns massor med hål i lagstiftningen som gör att länder kan fortsätta sälja vapen till länder där de används för att döda civilbefolkning, bland annat barn.

Tror du att det någonsin blir ett inter nationellt avtal om vapenhandel?

– Ja, jag är optimist. Förr eller se nare blir det ett avtal. π Fotnot: Maja Åberg skrev en blogg i New York. Den finns på www.amnesty.se/vad-gor vi/vapenhandel/forhandlingsblogg/

AmnestyPress 03/12 23

Mannen som präglade Spanien

»Franco. Diktator på livstid« Roger Älmeberg Norstedts

Läst & Sett

E-post: lastochsett@ amnesty.se

Det spanska inbördeskriget 1936–1939 må idag kännas som ett avlägset kapi tel i europeisk mellankrigshistora även om det satt många avtryck i kulturen, däribland Pablo Picassos konstverk Guernica, böcker som Ernest Heming ways Klockan klämtar för dig och George Orwells Hyllning till Katalonien och fort farande lockar till ny forskning. I Spa nien kastar dock de många grymma övergreppen fortfarande långa skug gor, vilket den kontroversielle under sökningsdomaren Baltasar Garzón fick erfara år 2008 när han stoppades från att undersöka Francosidans övergrepp. År 1977 hade allmän amnesti utfärdats för det som hade hänt på 1930-talet och först år 2007 beslöts om upprättelse för offren för Francos styre. Det är ingen överdrift att säga att Francisco Fran co y Bahamonde präglade en stor del av det spanska 1900-talet.

Roger Älmberg har i Franco gjort det första försöket på svenska att ge en hel täckande bild av den man som föddes 1892 och efter en rekordsnabb militär karriär ställde sig spetsen för upproret i juli 1936 som skulle stoppa den re gering av liberaler, socialister och kom munister som med stöd av anarkosyn dikalister samt baskiska och katalanska nationalister hade vunnit valet i febru ari. Även om Älmeberg kanske inte riktigt lyckas med att ge någon ny bild av Franco så tecknar han en bred bild av Spanien från tiden före 1936, där vi också får en inblick i det bortglömda kolonialkriget i Marocko, över fasorna under det förödande kriget fram till de decennier då Franco blev nära allierad till USA. Att Franco ledde en repressiv regim med en världsbild där bångsty riga präster, frimurare, kommunister, anarkister och CIA (!) alla var hot mot hans Spanien spelade inte så stor roll under det kalla kriget.

I september 1975 upprördes hela Europa över att Franco lät avrätta fem politiska motståndare och påmindes om att en fascistdiktator faktiskt lyckats sitta kvar långt efter att Mussolini och Hitler hade besegrats. Till sist var det åldern som ändrade den spanska histo rien då Franco i en ålder av 82 år avled 20 november 1975. Den spanske kung en, Juan Carlos, kunde sedan spela en viktig roll i demokratiseringen, trots att han var både utvald av diktatorn och fostrad i Francos Spanien.

Ulf B Andersson

Bra ingång om hbt i världen

»Kampen mot homofobin: om HBT-rättigheter i världen« Världspolitikens Dagsfrågor num mer 6/2012 Kristina Hultman

Till synes okontroversiellt, har ändå rätten att älska vem man vill varit en stridsfråga, från Shakespeares Romeo och Julia till Agnes och Elin i filmen Fucking Åmål. Sällan har det väl fun nits en stridsfråga som så tydligt har motbevisat alla dem som genom ti derna har framhärdat att det privata inte är politiskt. Att inte bara få älska vem man vill utan att även få gå till sängs med vem man vill, det som borde vara det mest privata, är allt jämt storpolitik. I juninumret av Utrikespolitiska institutets tidskrift Världspolitikens Dagsfrågor, visar Kristina Hultman hur den så kallade hbt-frågan hittat in i just världspolitiken. Homo-, bi- och transpersoner, som hbt-förkortning en står för, är en kategorisering av människor utifrån identifikation och sexuella preferenser och själva ”frå gan” syftar på denna grupp männis kors (brist på) rättigheter. Hultman ger en tydlig och lättöverskådlig bak grund och lägesbeskrivning av situa tionen runtom i världen idag.

Jag kan däremot sakna en analys av varför utvecklingen tagit så olika inriktning i olika länder. Hur kom mer det sig till exempel att det katol ska Argentina är i framkanten med radikal lagstiftning på hbt-området – bland annat genom att som första land i Sydamerika lagstifta om sam könade äktenskap – medan utveck lingen i det ortodoxa Ryssland gått åt motsatt håll, nu senast med en lag i S:t Petersburg som förbjuder ”propa ganda för homo-, bi- och transexuali tet inför minderåriga”? Oavsett denna invändning är tid skriftsnumret en mycket bra ingång för den som är obekant eller ytligt bekant med hbt-”frågan”. För den mer insatta torde det inte vara många nyheter men även för henom finns sådant som är värt att uppmärksam ma. Exempelvis var det så sent som för drygt tjugo år sedan, 1991, som Amnesty först började arbeta med hbt-personers rättigheter. Inte ens för världens största människorättsorgani sation har det alltså alltid varit en själv klarhet att arbeta för att mänskliga rät tigheter ska gälla alla, alltid – oavsett vem man älskar eller har sex med.

Hannah Laustiola

24 AmnestyPress 03/12

Mannen som präglade Spanien

»

Beijings Andy Warhol

« »Ai Weiwei: Never Sorry« Regi & Manus: Alison Klayman USA/Kina

I filmen Ai Weiwei: Never Sorry får vi följa Ai Weiwei i den kinesiska var dagen, hur han twittrar, ställer till scener och vägrar att vara tyst. Han är arkitekt, konstnär, frihetskäm pe, netizen (nätmedborgare) och bråkstake.

På frågan om han håller på att bli ett va rumärke så svarar han: Ja, jag råkar vara ett varumärke för liberalt tänkande och indivi dualism. Han är inte modest och han har starka åsikter, med all rätt kan man tycka. År 2011 utsågs han av den brittiska tidskriften Artreview till världens mest inflytelserike konstnär och hans fans betraktar honom nästintill som en gud.

Filmaren Alison Klayman har följt Ai Weiwei i hans liv och arbete i den kinesiska huvudstaden Peking (Beijing) och blandar eget material med arkivbilder och klipp från Ais egna inspelningar. En person som blir intervjuad kallar honom för ”Beijings Andy Warhol”. När Ai blir tillfrågad om hur han kan vara så orädd svarar Ai att han troligtvis är mer rädd än de flesta männis kor och att det är det som gör ho nom modig. han Det bjuds på många underhål lande klipp där provocerar myndigheter, till exempel genom att ställa till med en middag för sina Weibo-anhängare på gatan (Weibo är Kinas Twitter) men det finns också hela ti den en underton av allvar. De många skakiga filmsekvenserna från den handhållna kame ran ger en verklighetskänsla och det är lätt både att skratta och uppröras av det man ser. Det är en sevärd film men den liknar i mångt och mycket andra dokumentärer som redan gjorts om konstnären till exem pel den dokumentär SVT:s K special sände om Ai Weiwei 2011. I jämförelse med K special-filmen så är den här dokumentären dock mer personlig. Det är Ais liv, historia och politiska aktivism som står i fokus.

Lisa Silver

Åter till 1915

»De som är oskyldiga idag kan bli skyl diga imorgon. Det armeniska folkmor det och dess efterbörd« Klas-Göran Karlsson Atlantis bokförlag

Historiefilosofen Hegel lär ha sagt att ”det enda vi kan lära av historien är att ingen lär sig av historien”. Detta är för visso pessimistiska ord men jag kan ändå inte låta bli att tänka på dem efter att ha läst Klas-Göran Karlssons bok De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon.

Det armeniska folkmordet och dess efter-

börd. Karlsson har skrivit en omfattande, men ändå lättillgänglig, bok där han be skriver upptakten och orsakerna till det folkmord på armenier som begicks i det Osmanska riket under 1900-talets första decennier när Ungturkarna styrde. Med en ingående analys av folkmordet visar Karlsson hur självklart det är att även det armeniska, där omkring en miljon ar menier mördades under några få år, kall las för vad det verkligen var. I boken görs en uttömmande jämförelse mellan det armeniska folk mordet och För intelsen; man inser som läsare hur slående lika såväl de yttre förutsättning arna som språk bruk och eufemismer var.

I bokens andra del redogör Karlsson för folkmordets efterbörd – hur det ända in i vår tid har representerats, tolkats och brukats av och i eftervärlden. Från ett uppvaknande som började med att ar menier år 1965 samlades i Armeniens huvudstad Jerevan för att demonstrera och minnas folkmordet, till att allt fler sta ter började erkänna folkmordet. År 2010 bestämde den svenska riksdagen med knapp majoritet att Sverige skulle ansluta sig till denna skara. Den turkiska staten, som uppstod ur det Osmanska riket, har emellertid kvar paragraf 301 i den turkis ka brottsbalken som gör det förbjudet att nämna det armeniska folkmordet.

Lena Andersson

I korthet:

BOK: »De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass« Rebecka Bohlin, Atlas

”Heeej, haft det skönt på semestern?!” Frasen ekar glatt på arbetsplatser runtom i landet när en stor del av Sveriges befolkning just kommit tillbaka från en semester som de flesta av oss tar för gi ven. Föreställ dig istället att du arbetar sex dagar i veckan 12–16 timmar om dagen utan rätt till semester, med en lön som du trots det knappt kan överleva på, än mindre om du råkar vara kvinna. Denna tanke ber oss Rebecka Bohlin pröva i reportageboken De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass. Det är svenskt 1800-tal hon refererar till men hon visar samtidigt att just dessa usla arbetsvillkor fortfarande är verklig het för många – inte bara i andra delar av Europa utan även i Sverige idag, över 100 år senare. Hon beskriver situationen för främst städare, majoriteten immigranter, och berättar också om hur fackförenings rörelsen har hanterat utvecklingen. Den gamla Amnestydevisen att fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter, har aldrig känts mer aktuell och med Bohlins rättframma beskrivningar blir det en smärtsam läsning att se hur dessa rät tigheter har kommit att urholkas alltmer. Kanske blir återerövringen av de fackliga rättigheterna nästa viktiga steg för sociala rörelser och frivilligorganisationer. Efter att ha läst Bohlins reportage kan man inte annat än hoppas. Hannah Laustiola

FILM: »Barbara« Regi: Christian Pet zold. Skådespelare: Nina Hoss och Ronald Zehrfeld. Tyskland, 2012

I Christian Petzolds film Barbara är det sommaren 1980 då OS i Moskva pågår. Europa är delat av järnridån och i DDR, det Östtyskland som sägs bygga en tysk arbetare- och bondestat, är läkaren Barbara (Nina Hoss) en mycket ensam kvinna. Hennes vänner har försvunnit sedan hon försökt lämna DDR och hon förvisas till arbete på ett sjukhus i en östtysk landsortshåla där Stasi håller ett vakande öga på Barbara. Mötet med läkaren Andres (Ronald Zehrfeld) förändrar dock Barbaras livsplaner. Petzold lyckas fånga klaus trofobin hos Barbara och i det östtyska samhället där Trabanterna puttrar på de gråa gatorna och kol värmer ödsliga hem. Hoss och Zehrfeld är övertygande i denna djupt mänskliga film som berör på djupet.

UBA

AmnestyPress 03/12 25

Debatt

Skriv till Amnesty Press! Box 4719, 116 92 Stockholm

Minnen från årsmötet 2012

Efter ett antal års bortovaro – på grund av an dra politiska uppgifter och internationella upp drag – besöker jag, medlem sedan 1970-talet, åter Amnestys årsmöte. Det är spännande och mycket har förändrats. Jag har till årsmötet också skickat in en motion om att undersöka möjligheten att lagföra USA:s dåvarande ut rikesminister Henry Kissinger för brott mot mänskligheten under Vietnamkriget. Kriget i Vietnam är ett av vår tids värsta folkrättsbrott. Det handlar om saker som folkfördrivning, massakrer (Song My), kon centrationsläger (”strategiska byar”), mass bombningar av landsbygd, användande av napalm, fosfor och gifter (Agent Orange), tor tyr (”tigerburarna” på Con Son), massmord på oppositionella (”Operation Phoenix”) och mycket annat. Över tre miljoner människor dödades. Ingen ansvarig har dömts för något brott. Styrelsen har yrkat avslag på motionen.

Dagens Amnesty är ur demokratisk syn vinkel en koloss på lerfötter. Av 91 886 med lemmar i 191 grupper har kanske 170 perso ner anmält sig till årsmötet i Uppsala. Ännu färre kommer verkligen till mötet. Sju grup per och fyra enskilda har lämnat in motioner. Styrelsen yrkar avslag på i stort sett allihop.

När jag diskuterar med mötesdeltagarna om Vietnamkriget finner jag att kunskapen är förfärande låg. Intresset för att veta nå got är dock ännu lägre. Och viljan att göra något i stort sett obefintlig. Min motion av slås med betryggande majoritet av i tur och ordning beredningsgruppen och årsmötet. Motiveringen är dubiös och handlar om den misstänkte krigsförbrytarens höga ålder, ett argument som veterligen aldrig använts mot misstänkta nazi-förbrytare med flera och ”bristande resurser”. Kanske ligger det verk liga problemet någon annanstans?

Amnestys ledning domineras idag av människor med gediget borgerliga liberala värderingar, ofta statsvetare, jurister och entreprenörer med egna företag i männis korättsbranschen. En utgångspunkt som kanske kan skapa olust och beröringsrädsla med MR-brott sprungna ur vår egen kultur sfär och begångna av personer som kan vara så innerligt bra att ha som bundsförvanter i kampen för mänskliga rättigheter – längre bort i världen?

Alltså inget om Afghanistan eller Irak? Gärna kampanjer mot dödsstraff i Kina och Vitryssland – men inte USA? Och mot abort förbud i Nicaragua – men inte i andra katol ska länder på närmare håll? Kampanj mot Syrien - men inte Israel? Kanske hellre sila mygg och svälja kameler för att hamna ”rätt”? En motion om att ge kvarvarande Guantana mo-fångar, som ej kunnat dömas, en fristad i Sverige vållar stor debatt. Styrelsen vill helst avslå motionen, eller i alla fall få kravet på or dentliga civila rättegångar för de anklagade i USA, bort ur texten. På denna punkt får man dock ge sig för årsmötet.

Förvisso gör Amnesty stora och viktiga insatser inom många områden. Kvinnors rät tigheter, flyktingfrågor, kamp mot dödsstraff och fattigdom är sådana. Och den gamla pa radgrenen, arbetet för samvetsfångar. Sådana som Dawit Isaak. Men det är illa om man tappar intresset för krigs- och MR-brott ut gångna ur vår västliga liberala tanketradition. Sådana brott som ägt rum i Vietnam och som just nu pågår och planeras runt om i världen – inte minst med svensk medverkan.

Gunnar Olofsson Amnesty-medlem i Göteborg

Vår DVD om mänskliga rättigheter är ovärderlig. (Därför ger vi bort den gratis)

Angelägets sjunde DVD innehåller

årets åtta bästa dokumentärer om mänskliga rättigheter.

Filmerna berör hemlöshet, yttrandefrihet, mobbning, jämställdhet, förintelsen och utvisning av fl yktingar. Varje fi lm är max åtta minuter lång. Bakom produktionerna står unga fi lmskapare.

Därför tycker vi att den är ovärderlig.

Beställ en gratis DVD via: www.angelaget.nu

TRE BÖCKER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

  Dokumentärer med anknytning till arbetet för mänskliga rättigheter är inte särskilt intressanta för dagens bokförlag. Därför utger jag nu tre sådana böcker på eget förlag. Projektet är inte kommersiellt. Eventuellt överskott går till Amnestys grupp i Laholm.  

Motvind och uppförsbacke

handlar om verksamhetens villkor i en frivilligrörelse för mänskliga rättigheter. Utgångspunkten är 43 års arbete i en lokal Amnesty-grupp.

 

Den ihåliga frihetsgudinnan

handlar om dödsstraffet i USA och dess bakgrund i landets korta men händelserika historia. Berättelsens nav är fallet Anthony Fletcher.

 

XYZ

handlar om fundamentalism inom tre skriftreligioner – judendom, kristendom och islam – och dess effekter i samhället och politiken. Var går gränsen för tolerans mot intoleransen?

  Böckerna kan beställas via e-post till:

[email protected]

.

  Bo Lindblom, grupp 168, Laholm

CROWDSOURCING AKTION SKRIV FÖR FRIHET MINGEL

EFFEKTIV AKTIVISM

RÄTTIGHETSBÄRARE INSPIRATION SIERRA LEONE

ERFARENHETSUTBYTE

SRHR

AKTIVISTSEMINARIUM

Snart är det dags för aktivistseminarium 2012! Kom och ta del av seminarier, föreläsningar och workshops. Läs mer och anmäl dig på www.amnesty.se/aktivistseminarium2012 TID: 27-28 oktober PLATS: Globala Gymnasiet, Zinkensdamm, Stockholm

ALLA MEDLEMMAR SOM VILL HA MER AV AMNESTY OCH BIDRA TILL AKTIVITET ÄR VÄLKOMNA!

IDAG HAR AMNESTY GODA NYHETER. VÅRT NYA SKOLMATERIAL ÄR PRECIS FÄRDIGT.

Materialet heter

Ett fönster mot världen

och handlar om yttrandefrihet, flyktingar, tortyr och fattigdom. Innehål let består av en film, fyra teman och 36 övningar. Allt är anpassat efter gymnasieskolans behov och kan enkelt användas i flera kurser. Mänskliga rättigheter gäller alla, alltid. Det vill både skolan och Amnesty lära eleverna. Ladda ner materialet kostnadsfritt från vår nya skolsida:

www.amnesty.se/skola

VI BEHÖVER DIG!

VILL DU VARA MED OSS OCH FÖRÄNDRA VÄRLDEN?

Amnesty söker nya aktiva med lemmar i hela Sverige. Kom till vårt möte den insats!

20 SEPTEMBER

och ta reda på hur du kan göra en

Platser, tider och m er information:

www.amnesty.se/vib ehoverdig

28

facebook!

twitter och Följ oss på termin.

för en härlig kursledare Tack alla

- V - Asylrättens ABC adå diskriminering? - A som i Amnesty

hö ste ns he ld ag sku rs : er

- Globalisering, företag och mänskliga rättigheter - Dödsstraffet

er : rs sku äll ns kv hö ste AmnestyPress 03/12

amnesty - en fisk med broskskelett?

Ni vet väl hur hajar fungerar? Till skillnad från de flesta andra fiskar ter saknar hajar simblåsa och måste därför lita på andra kroppsfunk tioner för att hålla sig flytande. Ett effektivt sätt är att fortsätta simma, utan uppehåll. Det finns givetvis vissa skillnader mellan världens största människorättsorganisation och ett vattenlevande rovdjur med broskskelett – men principen är densamma: Den som inte rör sig sjunker. Vad gäller innehåll och åtagande kan ingen anklaga Amnesty för att inte ha genomgått flera stora förändringar under de drygt 50 år vi funnits till. Ända in på 70-talet var frågan om dödsstraffet kontroversiell, och inte förrän 1982 blev det arbetet obligatoriskt för alla sektioner. I dag är kam pen mot att stater avrättar sina egna medborgare en av de mest centrala inom vår rörelse. När vi 1991 fattade beslut om att personer som fängslats på grund av sexuell läggning ska betraktas som samvetsfångar var beslutet långt ifrån självklart – låt oss bara hoppas att det i dag är det för alla medlemmar inom Amnesty. Och slutligen: det är bara ett decennium sedan Amnesty bestämde sig för att sluta göra skillnad på olika sorters mänskliga rättigheter. Vid rådsmötet i Dakar 2001 togs ett avgörande steg för möjligheten att ar beta mot kränkningar av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – nu i höst är frågan om tvångsvräkning av romer i Europa en fråga som vi mobiliserar kring. I skrivande stund pågår en annan typ av djupgående förändring av Amnesty som internationell rörelse genom det som kallas ”The Global Transition Programme”. Syftet är att hantera de förändringar som krävs för att genomföra Am nestys internationella strategiska plan (ISP) för 2010-2016, och i förlängningen – att bli en verkligt global rörelse. Som det ser ut nu finns 87 procent av våra medlemmar i Europa och Nordamerika, och 95 procent av vår ekonomiska bas i dessa regioner samt i Australien och på Nya Zeeland. Detta samtidigt som många grova människorättskränkningar sker i andra delar av världen. Vi är många som vant oss vid att tänka på London som Amnestys hjärta, men framtiden kom mer att se något annorlunda ut. Ett steg handlar nämligen om att ”närma sig marken”, genom att gå ifrån ett enskilt internationellt sekretariat till ett antal nya ”nav” runtom i världen, med stöd från ett globalt centrum. Bland annat har nya kontor startats i Brasilien och Indien. Ett annat steg handlar om att organisera om det internationella arbetet utifrån en ”global modell”, i syfte att kunna arbeta mer integrerat mellan sektioner och strukturer. Sofia Halth, den svenska sektionens ordförande, har beskrivit dessa processer som ”en av de största omstruk tureringarna av vårt arbete som vi någonsin har gjort”. Ut maningarna är stora, men alternativet att fortsätta som i dag innebär andra risker – på sikt att Amnesty som organisation blir både irrelevant och ineffektiv i arbetet för mänskliga rät tigheter. Den som inte rör sig sjunker.

kristina lindquist

sektionsstyrelsen

rÖrelsen beHÖver fler aktiva medlemmar

Ibland kan man känna sig överväldi gad av hur mycket runt om i världen som är våldsamt, orättvist, ja, rätt och slätt fel. Det fina är att man personli gen faktiskt kan hämta både kraft och glädje ur det, det vill säga om man tar steget och börjar göra något åt saken. Det är min och många andras erfarenhet. För att vi som aktivistbaserad medlemsorganisation ska bli ännu starkare behöver vi fler aktiva. Om fler skulle ta det där steget och starta en grupp, inte minst på de ”vita fläckarna” där det just nu är glest med grupper, skulle vi kunna påverka både fjärran stater och dem i vårt eget samhälle ännu mer. Inte minst behöver vi fler grupper i norra Sverige. Skulle du som läser detta kanske vilja ta steget och starta en grupp? Ett sätt är att fråga vänner och bekanta som du redan umgås med, exempelvis via innebandylaget eller matlagningskursen. Vill man få en kickstart med gruppen och arbetet kan jag varmt rekommendera årets Aktivistseminarium som äger rum 27-28 oktober i Stockholm. Där får ni lära er om årets stora aktion – ett brevskrivarmarathon i december. Det kom mer även fokusera på temat mödradödlighet i samarbete med Amnestysektionen i Sierra Leone. Styrelsen kommer att vara på plats och vi ser fram emot att träffa gamla och nya engagerade från hela landet.

natasja persson

sektionsstyrelsen

AmnestyPress 03/12 29

Bahrain: Tre års fängelse för fredlig protest

Nabil Rajab, en av Bahrains mest kända män niskorättsaktivister, dömdes den 16 augusti till tre års fängelse för att ha deltagit i protes ter mot regeringen. En domstol i huvudsta den Manama fann honom skyldig till ”olaga sammankomst” och ”störande av allmän ord ning” i samband med demonstrationer den 12 januari, 6 februari och 31 mars. Amnesty anser att att Nabil Rajab är samvetsfånge som omedelbart ska friges. Han har också dömts till tre månaders fängelse för ärekränkning då han påstods ha förolämpat sunnimuslimer på twitter. Den 23 augusti upphävde dock en appellationsdomstol i Manama den domen.

En majoritet i Bahrain är shiamuslimer medan det styrande kungahuset är sunni muslimer. Vintern 2011 slog regeringen ned

Fatta Pennan

demokratirörelsen i landet med våld. I november 2011 utlovade regeringen reformer men dessa har inte genom förts och Amnesty anser att domen mot Nabil Rajab visar att reformlöf tena mest är en fasad. Den 1 september tilläts dock en demonstration där tusentals perso ner krävde ”Demokratisk frihet”.

Skriv till King Shaikh Hamad bin ‘Issa Al Khalifa Office of His Majesty the King P.O. Box 555 Rifa’a Palace, al-Manama, Bahrain Fax: +973 1766 4587

Your Majesty, Allow me to express my concern regard ing Nabeel Rajab, a prominent Bahraini human rights activist who was sentenced to three years imprisonment on 16 August 2012 for taking part in anti-government protests. I urge that Nabeel Rajab be released im mediately and unconditionally as he is de tained solely for peacefully exercising his rights to freedom of expression and assem bly and as such is a prisoner of conscience.

In closing, I urge that the rights to freedom of expression and assembly are respected and protected, and I ask for as surances that all human rights organiza tions and human rights defenders are able to carry out their work without hindrance, intimidation or harassment. Respectfully yours,

Indonesien: Aktivist nekas tillgång till vård

Den 23 juli greps Yusak Pakage och sitter nu fängslad på polisstationen i Jayapura, huvud stad i provinsen Papua i Indonesien. Han för vägras medicinsk vård för magsmärtor som gör att han inte kan äta och han har åtskilliga gånger hotats med tortyr. Yusak Pakage är tidigare samvetsfånge som nu är koordinatör för den lokala papuan ska rörelsen Parlemen Jalanan, Gatans parla ment. Den 23 juli var Yusak Pakage i domstolen i Jayapura för att närvara vid rättegången mot den papuanske politiske aktivisten Buchtar Tabuni. När Yusak Pakage väntade på att rätte gången skulle börja blev han frusterad och sparkade till en låda som träffade en tjänste man. Polisen visiterade då Yusak Pakage och fann en fickkniv i hans väska. Han greps och ska nu åtalas för vapeninnehav, som kan ge upp till tio års fängelse. Förhören tycks inte ha handlat om incidenten i domstolsbyggna den utan om Yusak Pakages förbindelser med självständighetsrörelsen som kräver ett obero ende Västpapua. Yusak Pakage dömdes år 2005 till tio års fängelse för att den 1 december ha deltagit i en fredlig ceremoni i Abepura där flaggan Mor ning Star hissades. Flaggan används sedan 1961 av den västpapuanska självständighets rörelsen. Yusak Pakage benådades av presi denten i juli 2010.

Skriv till Jayapura City Police Chief AKBP Alfred Papere Jl. A. Yani No.11 Jayapura Papua, Indonesien Fax: +62 967 533763

Dear Alfred Papere, May I take this opportunity to express my concerns regarding former prisoner of conscience Yusak Pakage. I have been informed that he is being de nied access to medical treatment while in police detention, and that he has reportedly been threatened with torture and has not had access to a lawyer since his arrest. Consequently, I ask for assurances that Yusak Pakage is not tortured or otherwise ill-treated while in detention, and that he has access to medical treatment, and to lawyers of his choosing.

Yours sincerely, Datum: Kontakta Amnesty Press om du tänker skriva efter 10 oktober.

Datum: Kontakta Amnesty Press om du tänker skriva efter 10 oktober.

Vitryssland: Samvetsfånge fick förlängt straff

Den 28 augusti fick samvetsfången Zmitser Dasjkevitj, ledare för ungdomsorganisatio nen Ung front, ett års förlängning av sitt straff. Den 24 mars 2011 dömdes han till två års straffläger för ”huliganism”, som ska ha begåtts dagen före presidentvalet den 19 december 2010 då president Aleksander Lukasjenko omvaldes. Am nesty misstänker att åtalet var fabricerat och syftade till att hindra Zmitser Dasjkevitj från att delta i den stora demonstration som hölls i huvudstaden Minsk på kvällen den 19 december 2010. Under nästan hela tiden i fängelset har han placerats i en särskild straffcell där för hållanden är extra hårda. Han får inte ta emot besök och heller inte brevväxla med anhöriga.

I september 2011 erbjöds Zmitser Dasj kevitj möjligheten att begära nåd hos pre sidenten om han erkände sig skyldig men han vägrade. Strafförlängningen avkunna des av en domstol i fängelset och sägs bero på att han trotsat fängelsereglerna. Amnes ty anser att Zmitser Dasjkevitj är samvets fånge. Han är en av fyra kvarvarande sam vetsfångar som fängslades i samband med protesterna i december 2010.

Skriv till General Prosecutor Alexander Koniuk Ul. Internatsionalnaya 22 220030 Minsk, Vitryssland Fax: +375 17 226 42 52

Dear General Prosecutor, I have learned that on 28 August, a court sitting in a closed session in Glubokoe pris on colony sentenced Zmitser Dashkevich to a further year in prison for allegedly violat ing prison rules. I would hereby remind you that Zmitser Dashkevich is a prisoner of conscience, im prisoned solely for the peaceful expression of his human rights and that he should be released immediately and unconditionally.

I also wish to point out that the Belaru sian authorities have a duty to protect the physical and psychological well-being of those in custody.

In closing, I call on you to stop the harass ment of Zmitser Dashkevich.

Yours respectfully, Datum: Kontakta Amnesty Press om du tänker skriva efter 10 oktober.

Ovanstående vädjandebrev finns också på www.amnesty.se/ap (OBS! Klicka på omslagsbilden på Amnesty Press 3/2012)

AmnestyPress 03/12

MÅNADSTRÄFFAR I STOCKHOLMSDISTRIKTET

Stockholmsdistriktet anordnar från och med den 5 september månadsträffar för samtliga medlemmar i distriktet, den

FÖRSTA ONSDAGEN VARJE MÅNAD

.

Månadsträffarna är ett sätt för aktiva medlemmar och medlemmar som vill bli aktiva att ses, fika, lära känna andra i distriktet, utbyta erfarenheter, och få fördjupade kunskaper om områden som Amnesty arbetar med. För aktuell information, besök Stock holmsdistriktet sida på Facebook. Har du tips på spännande föreläsare, idéer på teman och ämnen tar vi tacksamt emot dem via

ANNIKA ROSBRING,

e-post: [email protected] telefon: 0733-20 25 27. Vi hoppas få se dig på våra månadsträffar!

beställningskupong

Ja, Jag beställer amnestys årsrapport 2012!

Rapporten kostar 200 kr. Kostnad för porto tillkommer.

Ja, Jag beställer svenska sektionens årsredovisning 2011

Vi skickar den mot portokostnad.

Ja, Jag vill prenumenera på amnesty press!

5 nr per år kostar 160 kr. Skicka mig ett inbetalningskort. Som medlem får du Amnesty Press automatiskt.

För- och eFternamn: adress: postnummer och ort: teleFonnummer: Beställ via e-post: [email protected] eller skicka in kupongen i ett kuvert till Amnesty international, svarspost 110 610 800, box 4719, 116 92 Stockholm

svenska sektionens årsredovisning 2011

VILL DU VETA MER OM ASYLRÄTT OCH AMNESTYS ARBETE MED FLYKTINGAR OCH MIGRANTER?

Då är Du som är medlem välkommen att anmäla Dig till vår grundutbildning som går av stapeln i Stockholm den

3 och 4 november

. Utbildningen är kostnadsfri.

För Dig som redan har gått en grundutbildning kan Du delta i en fördjupningsutbildning i Göteborg den

24 och 25 november

.

Alla som har gått en grundutbildning och som särskilt vill bli aktiva med frågor om flykting och migration kan anmäla sitt intresse för att bli flykting-och migrations samordnare eller för att ingå i en av våra förvarsgrupper. Om Du vill veta mer om våra utbildningar eller om hur arbetet som flykting-och migrationssamordnare och som förvarsbesökare går till är Du välkommen att kontakta

Eva Strömberg:

[email protected] 08-7290246

Madelaine Seidlitz:

[email protected] 08-7290251.

amnestys årsrapport 2012

ÅRSREDOVISN L ING IONEN

Posttidning Avsändare: Amnesty International Box 4719 116 92 Stockholm Begr. eftersändning Vid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med den nya adressen på baksidan (ej adressidan).

32

Deporterad från Bangladesh

Omkring klockan sex på kvällen den 21 juli stannade bussen jag färdades i vid en militär vaktpost och jag blev ombedd att kliva av. Alla västerlänningar måste stanna här, vid gränsen till den omstridda regionen Chittagong Hill Tracts, CHT, i sydöstra Bangladesh och visa upp sitt tillstånd för att få fortsätta sin resa. Eftersom bussen tidigare hade fått punkte ring hade den bråttom att åka vidare. Jag skulle få ta nästa buss och jag lyfte därför in mitt bagage i den lilla vaktkuren. Efter att ha lämnat över mitt pass och tillstånd började minuterna flyta förbi. En buss kom och passerade. Ännu en buss kom och jag undrade om jag skulle få åka med den men soldaterna bad mig vänta. Det började skymma och soldaterna bröt sin fasta. De bjöd mig av dadlar, puffat ris och friterade grönsaker. En av dem bad. Först då en tredje buss vinkades vidare började jag ana oråd. Det hade gått mer än en halvtimme och ingen ville berätta för mig vad som pågick. Då anlände en jeep och en officer klev ur. Strömmen hade gått och jag kunde inte se hans ansikte men officerens röst var barsk. Han sade till mig att följa med och snart susade vi upp i jeepen längs kullarna mot polisstationen.

Demonstration i Chittagong Hill Tracts som Per Liljas skrev om i Amnesty Press. Det hade inte myndigheter na glömt när han i somras återvände till området.

över kullarna för att hinna ikapp den sista bussen till Dhaka.

Tillbaka i huvudstaden stod det snart klart att jag skulle bli deporterad, frågan var bara när. Konstaplarna på ”Special Branch”, där jag hölls, tog flera gånger min arm i en ansats att föra mig till flygplatsen. Till slut beslutades det ändå att jag skulle få stanna kvar en vecka i Bangladesh, om än med mitt pass i den svenska ambassadens förvar.

Jag blev förd

geringen då?

revolutionär.

följa våra regler!

in

till polischefen och fick se ett fotografi. Det var från ”Ursprungsbefolk ningens dag” året innan och visade mig på en manifestation i CHT.

Om jag kom till ditt land, skulle jag få delta i en demonstration, frågade polischefen mig.

– Javisst, svarade jag.

Låt säga att det var en demonstration mot re – Naturligtvis, svarade jag men sade inte att manifestationen jag deltog i knappast hade varit Nå men nu är du i mitt land och då måste du

Det finns inga regler

som förbjuder del tagande i fredliga, lagliga demonstrationer i Bangladesh – lika lite som det finns i Sverige. Men i CHT är det militären som bestämmer vad man får och inte får göra. Sprida informa tion om ursprungsbefolkningens kamp för sina mänskliga rättigheter är en av de saker man inte får göra. Sedan jag sist var i CHT och skrev om just ursprungsfolkets kamp, bland annat för Amnesty Press, hade jag förstått att läget hade blivit mer spänt. Två brittiska volon tärer hade blivit utvisade och till och med lands chefen för FN:s utvecklingsorgan UNDP hade börjat få problem att resa in i regionen.

Som tur var

fick jag behålla min telefon och kunde hålla kontinuerlig kontakt med min flickvän som befann sig i huvudstaden Dhaka. Hon i sin tur ringde ett par vänner med infly tande i regeringen. Risken var att den lokala domstolen skulle sätta ett rättegångsdatum för mig och att jag skulle tvingas vänta i en cell de månader det skulle kunna ta. Vid tiotiden på kvällen fördes jag till en jeep som satte av i ilfart

Dagen efter

publicerades nyheter i de lokala tidningarna att jag rest till CHT för att uppvigla till protester under årets ”Ur sprungsbefolkningens dag.” En lokal vän till mig nämndes även vid namn och dagen efter anordnades en protest mot honom, mig och ursprungsbefolkningens kamp. Jag var redan långt bort medan han var tvungen att vara kvar och ta den stress det medförde.

Nu är det bra med min vän. Eller, rättare sagt, det är som förr. Han, och resten av ursprungsbe folkningen i CHT, lever under en fortsatt militär och civil ockupation. Deras rättigheter kränks re gelbundet, samtidigt som de saknar rättsskydd. Om militären får som de vill kommer tystnaden kring kampen i CHT att fortsätta även den. π

Per Liljas

Per Liljas är frilansjour nalist. Hans reportage från CHT publicerades i Amnesty Press num mer 1/2012. Han har tidigare rapporterat bland annat från Kashmir och om burmesiska flyktingar från folkgruppen rohingya som flyr till Bangladesh.

AmnestyPress 03/12