Transcript Rättens källor - Riksarkivets webbutik

LANDSARKIVETS I UPPSALA SMÅSKRIFTSERIE NR 6
Rättens källor
Rättsligt material på Landsarkivet
Linda Oja
Andra upplagan, nätversion, 2008
(första upplagan 2006)
Innehåll
En vårdag i Malung 1714......................................................................................................... 3
Ett rikt material........................................................................................................................ 3
Alla dessa domstolar ................................................................................................................ 4
Den administrativa indelningen .............................................................................................................. 5
Världsliga instanser................................................................................................................................. 6
Kyrkliga instanser ................................................................................................................................. 10
Bestånd och tillgänglighet..................................................................................................................... 11
En mångfald av ärenden........................................................................................................ 11
Brottmål ................................................................................................................................................ 11
Civila mål och ”ärenden” ...................................................................................................................... 12
Administrativa ärenden ......................................................................................................................... 13
Inte bara protokoll ................................................................................................................. 13
Olika slags protokoll ............................................................................................................................. 13
Inneliggande handlingar........................................................................................................................ 15
Saköreslängder och stämningslistor ...................................................................................................... 16
Bouppteckningar och konkursakter....................................................................................................... 16
Svea hovrätts utslag .............................................................................................................................. 16
Att hitta sin nål i höstacken – sökvägar ............................................................................... 17
Att gå vidare till nya höstackar – andra arkiv .................................................................... 20
Den redigerade verkligheten – källkritik ............................................................................. 21
Läs vidare! .............................................................................................................................. 22
Register.................................................................................................................................... 24
2
En vårdag i Malung 1714
Den tionde mars 1714 samlades man i länsmansgården i Malung för att hålla ting. En av de
som deltog var den värmländske drängen Jöns Joensson – en ung man som verkar ha varit
svår på kvinnor. Redan några år tidigare hade han bestraffats för att han legat med en kvinna
utan att vara gift med henne, och nu var det dags igen. Den här gången var det Annika Olofsdotter från Malung som Jöns haft ihop det med. Hon berättade att Jöns lovat henne äktenskap
”eljest skall hon icke hava samtyckt till dess okyska begäran att råda henne med barn”. Så
småningom erkände Jöns att detta stämde och sade också att han ville hålla sitt löfte. Inför
rätta tog nu Jöns och Annika varandra i hand för att befästa överenskommelsen och domstolen
befriade dem från straff eftersom de skulle bli man och hustru.
Senare samma dag ställde sig en bedrövad man inför tinget. Nils Andersson berättade
att hans hustru Anna Olofsdotter begått självmord den gångna natten. Under den följande rättegången framkom det att hustru Anna lidit av sjukdom och värk i två års tid och bett till Gud
att få dö och slippa smärtan. Kvällen innan hade hon haft ont i bröstet och Nils hade givit
henne sin pipa att röka till lindring. När han vaknade på morgonen låg hustrun inte kvar i
sängen utan han fann henne död i en annan stuga. Hade hon haft fel på förståndet? undrade
man från häradsrättens sida. Nils svarade att hon sedan vintern varit ovanligt rädd och orolig
och inte vågat vara ensam utan alltid följt med honom. Rätten ansåg inte att Anna verkade ha
varit sinnessvag utan såg henne som fullt ansvarig för sina handlingar. Eftersom självmord
var brottsligt gick hon miste om en hederlig begravning och skulle istället grävas ned i skogen
av bödeln. Ärendet granskades av hovrätten som dock inte mildrade domen utan fastställde
den.
Ett tredje mål vid tinget handlade om kaplanen (hjälpprästen) i socknen, herr Sundius,
som skaffade sig extrainkomster genom att sälja öl och brännvin vid kyrkan om sön- och
helgdagarna. Detta var uttryckligen förbjudet och två uppsyningsmän, som hade till uppgift
att vaka över ordningen bland sina grannar, hade flera gånger förmanat kaplanen att upphöra
med utskänkningen. Herr Sundius hade svarat ”att han själv är uppsyn[ing]sman uti sitt hus,
varföre han ej behöver några andra”. Även nu inför tinget försvarade han sig och menade att
det inte var förbjudet att sälja brännvin såvida det inte ledde till dåligt uppförande. Domstolen
bortsåg dock från detta argument och dömde både kaplanen och hans kunder till böter. I
domslutet betonas att det är oförenligt med god andakt att supa innan man går i kyrkan, och
att kaplanen borde vara ett föredöme för sockenborna istället för deras krögare.
Ett rikt material
Som framgår av dessa tingsärenden från Stora nordiska krigets tid kan domstolsprotokoll vara
ett mycket innehållsrikt material. Vi får inblickar i enskilda människors levnadsöden och sociala relationer. Vi ser det äldre paret som röker tillsammans om kvällen – hustrun som plågas
3
och mannen som försöker hjälpa. Vi ser det unga paret som offentligen tar varandra i hand
och lovar att göra barnet i magen till ”äkta”. Vi hör kaplanen hetsigt avfärda klagomålen över
hans krogverksamhet och försvara sin rätt till förtjänst. Det är stilla vardagsliv och tillspetsad
dramatik om vartannat.
Att rättsmaterialet i våra arkiv ofta är givande är ingen nyhet för vare sig släktforskare,
hembygdsforskare eller akademiska forskare. Samtidigt rör det sig om material som många
gånger är svårtillgängligt – omfattande, svårläst, svårtolkat och utan sökredskap. Det finns
också handlingar från ett mycket stort antal olika instanser som kan vara svåra att hålla reda
på. En vägledning är därför på sin plats.
I den här skriften ges en kortfattad presentation av de typer av rättsligt material som
finns på Landsarkivet i Uppsala. Här kan man läsa om de olika domstolarna, vilka människor
som brukade delta i de rättsliga förhandlingarna och vilka typer av ärenden de olika instanserna behandlade. Med andra ord ges här en introduktion till de sammanhang som de bevarade
rättsliga handlingarna på landsarkivet tillkom i. Denna kunskap kan man ha god nytta av både
när man vill söka information i de rättsliga arkiven och när man sedan ska tolka de uppgifter
man funnit.
Skriftens syfte är också att inspirera till mer forskning i rättsliga källor, även andra
handlingar än de redan flitigt utnyttjade domböckerna från häradsrätterna. Jag vill exempelvis
slå ett slag för protokollen från kyrkoråd, domkapitel och lagmansting, liksom för inlagor från
rättegångarnas parter och förhörsprotokollen på länsstyrelsernas arkiv. Här ges också tips om
hur man kan bära sig åt för att hitta det man är intresserad av och vad man kan förvänta sig att
finna för information i olika typer av handlingar.
Distriktet för Landsarkivet i Uppsala omfattar fem län: Västmanlands, Dalarnas, Örebro, Uppsala och Södermanlands. Det är alltså från detta område som de rättsliga handlingarna på landsarkivet stammar. Tidsmässigt behandlar skriften tiden fram till tingsrättsreformen
som trädde i kraft 1971. När det gäller exempel ur materialet ligger dock tyngdpunkten på
1600- och 1700-talet.
Alla dessa domstolar
Instanserna som skötte rättsliga angelägenheter var många: världsliga och kyrkliga, vissa för
landsbygden och andra för städerna, över- och underordnade instanser och en rad specialdomstolar. Här redovisas bara sådana instanser som är representerade på Landsarkivet i Uppsala. På exempelvis Riksarkivet, Krigsarkivet, universitetens arkiv och andra landsarkiv finns
rättsligt material efter ytterligare typer av instanser.
De olika domstolarna hade i princip olika uppgifter och inriktningar men i praktiken
kunde gränserna vara oklara och även helt enkelt överskridas. Exempelvis kunde religiösa
brott som arbete på helgdagar och busliv i kyrkan, liksom konflikter inom familjen och sexu-
4
albrott, tas upp i såväl kyrkliga som världsliga instanser. För den som är intresserad av sådana
ämnen kan det därför vara lönt att söka i flera domstolars arkiv.
Ett enskilt ärende kunde också vandra mellan olika instanser. Det kunde remitteras från
en domstol till en annan, överklagas till en högre instans eller rutinmässigt gå vidare uppåt i
den rättsliga hierarkin. För att få en helhetsbild av ett sådant ärende måste man gå till flera
instansers arkiv.
Ett exempel är anklagelserna om magiska konster som 1737 riktades mot änkan Margareta Olofsdotter från Kumla socken i Västmanlands län. Hennes granne angav henne först vid
kyrkorådet, där man hörde både parter och vittnen innan man kom fram till att saken var för
allvarlig för att avgöras av kyrkorådet. Fallet remitterades vidare till den aktuella världsliga
domstolen, Övertjurbo häradsrätt, där målet behandlades och slutade med att både Margareta
och en annan kvinna dömdes till böter. I enlighet med lagen, som krävde att domar i den här
typen av ärenden granskades av Svea hovrätt, skickades ärendet vidare till Stockholm. Det
hela slutade med att hovrätten sänkte bötesbeloppet. För att få grepp om turerna i ärendet
måste man alltså in i tre olika arkiv: Kumla kyrkoarkiv där kyrkorådets protokoll finns, Övertjurbo häradsrätts arkiv och Västmanlands länsstyrelses arkiv där Svea hovrätts utslag bevaras.
Den administrativa indelningen
Om man är ute efter information om en specifik plats är det viktigt att ta reda på vilka juridiska, kyrkliga och administrativa enheter platsen tillhörde. Först då vet man i vilka instansers
arkiv man ska leta. Rättsligt var landsbygden indelad i härader, tingslag, domsagor och lagsagor. Ett tingslag var det område som höll ting tillsammans och ofta utgjordes tingslaget av ett
härad. Man hade med andra ord gemensam häradsrätt. Språkbruket kunde variera. I Dalarna
användes inte ordet härad utan bara tingslag. I Upplands skärgård hette det skeppslag och i
Bergslagen ofta bergslag. När det gäller Dalarna kunde samma instans, åtminstone under
1600- och 1700-talet, omväxlande kallas häradsrätt och tingsrätt.
En domsaga var det distrikt, bestående av ett eller flera härader, som lydde under en häradshövding. Lagsagorna, som brukade omfatta ett län, utgjorde det område som lydde under
en lagman. Varje stad utgjorde ett eget rättsligt område med en rådhusrätt och ibland även en
kämnärsrätt. Kyrkligt sett var hela landet indelat i socknar (församlingar), prostkontrakt och
stift. Dessutom kan det vara bra att känna till vilket län som den aktuella orten tillhörde. För-
teckningarna över häradsrätternas arkiv är exempelvis sorterade efter län.
För att snabbt ta reda på vilket län, härad, stift och så vidare den aktuella byn eller socknen tillhörde – och hur detta ändrades över tid – kan man söka i
•
Karl-Gustaf Anderssons Indelningsregister. Kyrklig, administrativ, judiciell,
kommunal och militär indelning inom Uppsala landsarkivdistrikt – uppdelat
länsvis och tillgängligt i forskarexpeditionen
5
•
•
•
C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, 1882–1883
– finns både i bokform och som sökbar databas, tillgängligt i forskarexpeditionen
Jan Eric Almquists Lagsagor och domsagor i Sverige med särskild hänsyn till
den judiciella indelningen, Stockholm 1954
Torsten Lagerstedts Den civila lokalförvaltningens gränser 1630–1952. Kameral redovisning, areell beteckning och gränsförändring, Stockholm 1973
Även själva arkivförteckningarna innehåller många gånger goda översikter och utredningar av
var gränserna gått och hur indelningarna ändrats.
För den som studerar Uppland kan det vara bra att känna till att gränserna mellan Uppsala län och Stockholms län ändrats under historiens gång. Det finns sålunda områden som
först tillhört Uppsala län men sedan kommit att tillhöra Stockholms län och tvärtom. Finner
du inte material från ett sådant ”tvetydigt” område på landsarkivet kan det bero på att det
istället finns på Stockholms stadsarkiv. Vänd dig till personalen i forskarexpeditionen för
närmare upplysningar.
Världsliga instanser
1650
häradsrätt (land)
kämnärsrätt
(stad)
rådhusrätt (stad)
lagmansrätt
hovrätt
justitierevision
1750
häradsrätt (land)
kämnärsrätt
(stad)
rådhusrätt (stad)
lagmansrätt
hovrätt
justitierevision
1850
häradsrätt (land)
1950
häradsrätt (land)
rådhusrätt (stad)
rådhusrätt (stad)
hovrätt
Högsta
domstolen
hovrätt
Högsta
domstolen
1971
tingsrätt
hovrätt
Högsta
domstolen
De viktigaste världsliga domstolarna under tre sekler
På den världsliga sidan utgjorde häradsrätterna, kämnärsrätterna och rådhusrätterna grunden
i rättssystemet. Här behandlades både rent rättsliga och administrativa ärenden. Häradsrätterna fanns på landsbygden medan kämnärsrätterna och rådhusrätterna (även kallade rådstugueller rådstuvurätter) fanns i städerna. Kämnärsrätterna var underordnade rådhusrätterna och
fanns endast i de större städerna. De hade till uppgift att avgöra mindre allvarliga brottmål och
tvister och de avskaffades 1849.
Under 1900-talet avskaffades rådhusrätterna i ett flertal städer som istället lades under
en häradsrätt. Ett tidigt exempel inom landsarkivets distrikt är Arboga som från och med 1939
hörde till Västmanlands västra domsagas häradsrätt. Man skapade heller inga nya rådhusrätter
utan nybildade städer fick ligga kvar under häradsrätten. Härads- och rådhusrätterna upphörde
6
1971 då de överallt ersattes av tingsrätter. I samband med denna reform minskades också antalet domstolar genom sammanslagningar.
Under största delen av 1600-talet var det adliga häradshövdingar som formellt hade ansvaret för häradsrätternas verksamhet. I praktiken lejde de emellertid ut arbetet åt en lagläsare
som tillsammans med de tolv bönderna i nämnden rannsakade och dömde. År 1680 förändrades detta genom påbud om att häradshövdingarna skulle bo i sina härader och utföra arbetet
själva. Vid tingen närvarade fogdarna (befallningsmännen) för att bevaka kronans intressen
och de biträddes av länsmännen. Länsman skulle även fungera som åklagare när det gällde
grova brott som ingen annan tog upp.
Genom nämnden hade lekmän inflytande över häradsrätterna. På 1820-talet bestämdes
att nämndemännen skulle väljas på sockenstämman. Tidigare hade de tillsatts av häradsrätterna själva, ofta utan att vi riktigt vet på vilket sätt detta gick till. På 1870-talet fick ännu fler
möjlighet att påverka nämndens sammansättning genom att nämndemännen började väljas av
alla de röstberättigade i en kommun. Med partiväsendets genombrott under 1900-talet kom
nämndemännen att tillsättas den politiska vägen.
Rådhusrättens arbete leddes av en borgmästare som satt ordförande. Han dömde tillsammans med rådmännen som rekryterades bland stadens borgare. Den som skrev protokollen kallades stadsskrivare eller stadsnotarie. Under 1600-talets andra hälft fick statsmakten
genom landshövdingarna allt större inflytande över tillsättandet av såväl borgmästare som
rådmän och stadsskrivare. Under denna period började också stadsfiskaler fungera som offentliga åklagare. Kämnärsrättens ledamöter, kämnärerna, var ett par av stadens borgare. Till
hjälp med protokollen kunde de ha en kämnärsskrivare.
År 1948 infördes en ny rättegångsbalk som innebar förändringar i rådhusrätternas sammansättning. I häradsrätterna skulle även fortsättningsvis häradshövding och nämnd döma. I
rådhusrätterna behandlades nu brottmål och tvistemål på olika sätt. Brottmålen dömdes av en
domare och nämnden medan tvistemålen avgjordes av tre domare tillsammans.
Fram till 1736, då den riksomfattande 1734 års lag trädde i kraft, hade man olika lagar
för stad och landsbygd – Magnus Erikssons stadslag respektive Kristoffers landslag. När det
fanns behov kunde de äldre landskapslagarna användas som komplement. Dessutom gällde en
lång rad olika förordningar, stadgor, kungliga brev, riksdagsbeslut och liknande. Ibland fick
sedvänja eller prejudikat vägleda domarna. Även bibeln användes i vissa fall som lagbok. År
1864 kom en ny strafflag som ersatte viktiga delar av 1734 års lag. Lagstiftningen förändrades
också allt eftersom genom nya bestämmelser som ogiltigförklarade, ersatte eller kompletterade de tidigare. Några exempel är införandet av lika arvsrätt för kvinnor och män 1845, avskaffandet av dödsstraffet i fredstid 1921 och den nya jordabalken som kom 1970.
Den överordnade instansen till alla dessa så kallade underrätter var från och med 1614
Svea hovrätt i Stockholm. Hit kunde både tvister och brottmål överklagas och dessutom
granskade hovrätten domar i många svåra brott innan domarna fick verkställas. Detta gällde
7
brott belagda med dödsstraff och så kallade högmålsbrott, vilket omfattade särskilt grova brott
som mord, trolldom och förräderi.
Ett tragiskt exempel kommer från Sjuhundra härad i Uppland.* Den tredje augusti 1699
skedde ett brutalt mord på en liten flicka, den sjuåriga Maria. Flickan hade oturen att finnas
till hands när kokerskan Helena Apelrot hade bestämt sig för att hon skulle ta sitt liv. Denna
Helena hade övergivits av sin trolovade och tyckte inte längre att livet var värt att leva. Hon
blev visserligen övertalad att inte begå självmord men bestämde sig då istället för att begå
mord för att få bli avrättad. Den typen av mord var inte alldeles ovanliga under 1600- och
1700-talet. Enligt den tidens religiösa synsätt var självmord en så grov synd att den som tog
livet av sig hade evig förtappelse att vänta. Att mörda någon blev då en utväg; förövaren blev
avrättad, sonade sitt brott och blev förlåten av Gud. Barn valdes ofta som mordoffer eftersom
man kunde utgå från att de på grund av sin oskuld genast skulle komma till himlen. Dessutom
var de lättare att döda än vuxna.
Detta hjärtslitande mål rannsakades först inför häradsrätten i Sjuhundra, där Helena
dömdes till döden. Därefter gick ärendet vidare till hovrätten och inte heller där ansåg man att
Helenas liv kunde skonas. Hon, som försåtligt hade lurat med sig lilla Maria och lockat flickan att lägga huvudet i sitt knä så att hon lätt kunde mörda henne, dömdes den femte september
att först halshuggas och därefter brännas på bål.
Nu blev Helena Apelrot – precis som hon önskat – dömd till döden och avrättad. Inte
sällan mildrades dock underrätternas domar av hovrätten, så kallad leuteration. De underordnade domstolarna var skyldiga att döma efter lagens bokstav som ofta var sträng, medan hovrätten hade rätt att ta hänsyn till förmildrande omständigheter och lindra straffet. Detta skedde
med Börje Olsson och Maria Persdotter som 1708 alstrat barn ihop. De var visserligen gifta
men inte med varandra och följaktligen hade de gjort sig skyldiga till ett grovt äktenskapsbrott. För detta dömdes de till döden av Oppunda häradsrätt i Södermanlands län. Hovrätten
och Kungl. Maj:t beslutade dock att Börje och Maria skulle få behålla livet och istället böta
som för enkelt hor. Det betraktades som en förmildrande omständighet att Marias man, som
var soldat, dagen efter vigseln hade begivit sig ut i kriget och att hon på länge inte hört av
honom.
Tvister kunde överklagas till lagmanstingen (lagmansrätterna). Det kunde röra sig om
många olika typer av tvister. Vid lagmanstinget i Örebro 1795 tog man upp följande slags
tvister från Kumla härad: tvister om arv, om testamente, om rättegångskostnader, om gärdesgårdar, om jordägande, om en redogörelse (antagligen ekonomisk), om pantsättning och om
ett dike. Från lagmanstinget kunde tvisterna sedan överklagas vidare till hovrätten. Lagmanstingen leddes av lagmän, i regel adelsmän. Före 1680 överlät de ofta sysslan till vikarier, un-
*
Domböckerna från Sjuhundra härad, som numera ligger i Stockholms län, finns inte på Landsarkivet i Uppsala
utan på Stockholms stadsarkiv. På Landsarkivet i Uppsala finns däremot hovrättens brev om ärendet, adresserat
till landshövdingen i Uppsala län som häradet då tillhörde.
8
derlagmän, men från detta år måste de själva sköta arbetet. Allmogen deltog också i dömandet
genom en lagmansnämnd. Hur ofta lagmansting hölls varierade över tid – det kunde vara varje, vartannat eller vart tredje år. Också hur stort område tinget omfattade varierade men det
vanliga var att man samlade flera härader åt gången. År 1668 bestämdes att lagmansting skulle hållas med hela lagsagan och detta fortsatte gälla tills lagmanstingen avskaffades 1849. Det
material som finns bevarat på landsarkivet stammar främst från 1700- och 1800-talet.
Dessutom hade många grupper i samhället rätt att rannsaka och döma sina egna medlemmar och underlydande. Detta gällde exempelvis skrån, universitet och militära regementen. På landsarkivet bevaras handlingar från gruvting (eller gruvrätt) och bergsting (eller
bergstingsrätt), vilka fram till 1851 var bergsnäringens egna domstolar. Här tog man upp
ärenden som gällde administration och rättskipning på bruk, i gruvor och i hyttor, exempelvis
Sala silvergruva, Falu koppargruva* och de olika bergslagen. De brott som behandlades var i
regel lindriga. Det kunde exempelvis röra sig om gruvarbetare som slarvat i arbetet eller smitit ifrån utan lov. Överordnad instans för dessa domstolar var från år 1637 Bergskollegium.
Vissa städer, bland andra Uppsala, hade accisrätter som sysslade med ärenden rörande
avgifter och tullar. Accisrätterna upphörde 1811. En annan typ av specialdomstolar i vissa
städer var hallrätterna som existerade mellan 1739 och 1846. Här avhandlades ärenden rörande manufaktur och fabriker. Både stad och landsbygd fick 1827 ägodelningsrätter som skötte
frågor gällande jordskifte, ägodelning och liknande.
Landshövdingen hade ansvar för att domstolarnas domar verkställdes. Han kunde också
själv avgöra en del ärenden, till exempel mindre komplicerade tvister och så kallade politioch hushållsärenden. De sistnämnda gällde allmänna ordningsfrågor och befrämjande av ekonomi och kommunikationer, exempelvis vägar och skogsvård. Utöver detta kunde landshövdingen rannsaka vissa ärenden som tagits upp i den kyrkliga rättskipningen. Även material
efter landshövdingarna kan alltså vara mödan värt att titta på, om man är intresserad av dessa
typer av ärenden. Handlingarna i fråga finns i länsstyrelsernas arkiv och man kan till exempel
leta i registraturet som består av avskrifter av landshövdingens ämbetsskrivelser, eller i serier
med utslag och resolutioner.
Instans
gruvting/gruvrätt
bergsting/bergstingsrätt
accisrätt
hallrätt
ägodelningsrätt
De viktigaste specialdomstolarna
*
Verksamhetsperiod
–1851
–1851
1672–1811
1739–1846
1827–
Arkiven efter instanserna vid Falu koppargruva finns dock inte på landsarkivet utan på Arkivcentrum Dalarna.
9
Kyrkliga instanser
På den kyrkliga sidan fanns det sockenstämmor, kyrkoråd och domkapitel. Sockenstämmor
och kyrkoråd var instanser på sockennivå och domkapitlen på stiftsnivå. En mellannivå utgjordes av prostkontrakten och även prostarna hade uppgifter inom konflikthantering och
rättskipning. De kunde exempelvis medla mellan bråkande makar och utdela varningar och
bestraffningar. Detta skedde både i samband med prostvisitationerna och i prostgården.
Vid sockenstämmorna, där både sockenbor och prästerskap deltog, behandlades administrativa ärenden och frågor om kyrkotukt. Det kunde exempelvis handla om olämpligt beteende i kyrkan, osämja mellan grannar och stöld. Kyrkotuktsfrågor kom under 1700-talet allt
mer att tas upp inför kyrkorådet som bestod av det lokala prästerskapet och ett antal utvalda
sockenbor.
Efter 1817 kom kyrkorådet att i stor utsträckning förbereda och verkställa sockenstämmans beslut och båda instanserna kom allt mer att ägna sig åt icke-kyrkliga ärenden. Sockenstämman avskaffades genom 1862 års kommunallagar då också socknens rätt att bestraffa i
det närmaste försvann. Fortfarande skulle kyrkorådet dock ta upp frågor som gällde exempelvis gudstjänstskolk, spridande av ”vilseförande läror”, oenighet mellan äkta makar och olydnad mot föräldrar. Man skulle försöka påverka genom förmaningar men hade också rätt att
kalla berörda personer inför kyrkorådet och – så sent som i början av 1900-talet – döma ut
böter. Med 1930 års lag om församlingsstyrelse försvagades kyrkorådets befogenheter på
kyrkotuktens område ytterligare. Nu fick man enbart förmana och förlorade rätten att kalla in
någon.
Domkapitlen hade rätt att rannsaka och döma fall som gällde trolovningar och äktenskap, prästers ämbetsförseelser och religiösa frågor. Särskilt under 1600-talet kunde domkapitlen behandla en lång rad olika förseelser. Det kunde exempelvis gälla besök hos kloka
gummor, vägran att underkasta sig kyrkliga straff, otillåtna sexuella relationer och slagsmål
under gudstjänsten. Biskoparna, som ledde domkapitlen, besökte mer eller mindre regelbundet församlingarna i stiftet och även vid dessa visitationer kunde allehanda kyrkotuktsärenden
avhandlas.
I och med 1734 års lag övergick skilsmässoärendena till den världsliga rättvisan (härads- respektive rådhusrätterna) men det var även fortsättningsvis domkapitlen som utfärdade
skiljobrev, alltså bevis på att äktenskapet eller trolovningen upplösts. Först genom 1915 års
äktenskapslagstiftning flyttades skilsmässorna i sin helhet över till världslig domstol och
domkapitlens skyldighet att utfärda skiljobrev upphörde.
Precis som den världsliga rättskipningen hade den kyrkliga en lång rad olika bestämmelser att arbeta efter. Länge utgjorde 1571 års kyrkoordning ett slags grundstomme. Den
innehöll dock inte särskilt många konkreta föreskrifter så stiften formulerade egna bestämmelser rörande bland annat kyrkotukten. En rikstäckande kyrkolag kom 1686 och året därpå
10
följde några viktiga förordningar om bland annat svordomar, sabbatsbrott och gränserna för
den kyrkliga rättskipningen.
Bestånd och tillgänglighet
Det rättsliga materialet på landsarkivet är så omfattande och finns i så många olika arkiv att
någon egentlig redogörelse för beståndet inte kan ges här. Läsaren hänvisas istället till respektive förteckning. Några allmänna förhållanden ska dock lyftas fram.
I allmänhet har landsarkivet domböcker från häradsrätter och rådhusrätter åtminstone
till och med 1947. I flera fall finns domböcker till och med 1970, för några domstolar ännu
senare. Det kyrkokommunala materialet, dit sockenstämmo- och kyrkorådsprotokollen hör, är
i skrivande stund levererat från ungefär hälften av församlingarna. Enligt planerna ska allt
vara levererat vid utgången av år 2009.
För äldre tid (ungefär till mitten av 1800-talet) är stora delar av härads-, rådhus- och
kämnärsrätternas arkiv tillgängliga på mikrokort i landsarkivets forskarsal. Det gäller domböcker, småprotokoll, bouppteckningar med mera. För många församlingar finns sockenstämmoprotokollen på mikrokort. Det gäller oftast de äldre protokollen från 1600- och 1700talet. I vissa fall är också visitationsprotokoll tillgängliga på detta sätt. Mikrokorten med
sockenstämmo- och visitationsprotokoll finns i kyrkoarkivens kortlådor i forskarsalen. När
materialet inte finns mikrofilmat får man istället studera originalhandlingarna.
För merparten av de världsliga domstolarnas handlingar finns inga begränsningar att ta
del av materialet. Endast för akter och inkomna handlingar kan det vara aktuellt med sekretess, och då i högst 70 år. Inte heller de kyrkliga instansernas protokoll omfattas allmänt av
några begränsningar.
En mångfald av ärenden
Brottmål
De ärenden som behandlades av de världsliga och kyrkliga instanserna var av många olika
slag. En kategori är brottmålen. Här finner man många ärenden som vi känner igen från vår
egen tids rättskipning, till exempel stöld, misshandel, åverkan, våldtäkt, bedrägeri, förtal,
skattebrott och mord. Andra mål rör sig om saker som inte brukar behandlas i domstolarna
idag. Det gäller exempelvis brott mot kyrkan och religionen – sådant som sabbatsbrott (arbete
på helgdag), störande av gudstjänsten, svärande, skolk från husförhör och öppet ifrågasättande
av den rådande kristna läran.
Ett exempel på religiösa brott är de anklagelser som i början av 1740-talet riktades mot
Jacob Gripenstedt och hans hustru Ulrica Funck. De hade tagit till sig religiösa tankar som
inte gick ihop med statskyrkans trossatser och beskylldes för att ha vägrat låta döpa sina barn
och för att ha hållit sig borta från både gudstjänster och nattvard. Saken behandlades av både
11
domkapitlet och hovrätten och slutade med ett beslut om att paret och deras husjungfru Christina skulle undervisas av prästerskapet.
Ett annat religiöst brott gjorde sig den västmanländske drängen Johan Johansson skyldig
till när han på skoj uttalade en del av kyrkans vigselceremoni över ett par andra ungdomar.
För denna låtsasvigsel ute på en äng dömde hovrätten 1767 honom till dryga böter eller, om
han inte kunde betala, till fängelse på vatten och bröd. Johan ansågs ha missbrukat Guds
namn.
Glåpord, smädelser och hånfulla yttranden behandlades förhållandevis ofta inför rätta.
Särskilt allvarligt ansågs det om någon kränkt sina föräldrar eller svärföräldrar, eftersom det
stred mot det fjärde budet. Så dömdes eldsvaktaren vid Gimo bruk, Johan Persson 1741 till
dryga böter för att ha varit oförskämd mot sina svärföräldrar. Kunde han inte betala böterna
skulle han istället slita spö. Dessutom skulle han offentligen be svärföräldrarna om ursäkt.
Denne Johan hade bland annat hävt ur sig att svärmodern gick så krokigt ”att nosen rättnu
hänger ned i golvet på henne”.
Ytterligare en typ av ärenden som inte brukar bedömas rättsligt idag, men som förekommer ofta i äldre domböcker, är sexuella relationer mellan personer som inte var gifta med
varandra. Olika typer av förbjudna sexuella relationer benämndes på olika sätt: enkelt hor när
en av parterna var gift, dubbelt hor när parterna var gifta på varsitt håll och lägersmål eller
lönskaläge när parterna var ogifta.
Civila mål och ”ärenden”
En andra kategori är civila mål. Hit hör tvister om lös och fast egendom liksom mål rörande
skulder och arv samt tvister mellan tjänstefolk och husbondefolk, mellan soldater och bönderna som försörjde dem och makar emellan. Till civilmålen hör också ansökningar om skattesänkning och en rad tillkännagivanden och registreringar av bland annat försäljning av fast
egendom (så kallade uppbud), testamenten och pantbrev. Även godkännande av undantagskontrakt räknas hit. Sådana kontrakt ingicks när en gammal person ville överlåta sin egendom
åt yngre släktingar eller andra mot att bli omhändertagen. Detta gjorde bland andra den gamle,
blinde Anders Nilsson från Älvdalen år 1661. Han lät sig tas omhand av barnen ”av den senare kullen” – uppenbarligen hade han barn med minst två kvinnor – och för det fick de all hans
egendom. Eftersom barnen ”av den förra kullen” gick med på detta godkändes arrangemanget
av tinget.
Också förhållandet mellan pigor och drängar å den ena sidan och deras matmödrar och
husbönder å den andra krävde ibland rättsliga ingripanden. Konflikterna gällde för det mesta
det ekonomiska: tjänstefolket klagade över lön som de blivit lovade men inte fått och husbondefolket protesterade mot pigor och drängar som lämnat tjänsten och tagit städselpengarna (en
summa som de fick då de anställdes) med sig. Ibland kunde problem uppstå när någon var
väldigt eftertraktad som tjänstehjon. Så var det med pigan Britta Svensdotter från Askers härad i Örebro län, som 1685 blev stämd till tinget. Britta hade tagit tjänst i ett hushåll och fått
12
städselpengarna men inte blivit ivägsläppt av sin föregående matmor. På den förra matmoderns anmodan hade Britta försökt återlämna pengarna men det hade den nya matmodern inte
gått med på.
Äktenskapsärendena är en typ av civilmål som kan ge många intressanta upplysningar
om både enskilda människors liv och vardagens strukturer, könsmönster, sexualitet och känslor. De kunde gälla makar som ville skiljas, trolovade som brutit sitt äktenskapslöfte och par
som ville gifta sig men inte visste om de fick, till exempel på grund av släktskap. De kunde
också handla om övergivna makar, försvunna makar och makar som var djupt missnöjda med
varandra, på grund av exempelvis osämja, dryckenskap, otrohet eller dåliga arbetsprestationer. Dessa ärenden behandlades ofta till en början i kyrkorådet och lyckades man där inte
åstadkomma en lösning kunde saken hänvisas vidare till domkapitlet eller (från 1736) häradsrespektive rådhusrätten.
Från och med 1948 började vissa typer av civilmål – de som inte utgjorde tvister – att
benämnas ”ärenden”. Hit hörde exempelvis adoptioner och bodelningar.
Administrativa ärenden
En tredje kategori är administrativa ärenden av olika slag – administration av både lokalsamhällenas självförvaltning och av förhållandet mellan överhet och undersåtar. Hit räknas sådant
som uppläsande av överhetens plakat och förordningar, fattigvård, skolfrågor, granskning av
offentliga räkenskaper samt bygge och underhåll av gemensam egendom såsom kyrkor, prästgårdar, vägar och broar.
Från Nora i Örebro län kan några exempel hämtas: I januari 1757 tog kyrkorådet upp
frågan om lön till en plåtslagargesäll för de drakhuvuden han tillverkat på kyrkans takränna
och fyra månader senare avhandlades vilka åtgärder man kunde vidta för att göra kyrkan
mindre dragig. I mars 1758 behandlade sockenstämman frågan om inköp av mediciner till
socknen och i november samma år diskuterade kyrkorådet hur två fattiga, utomäktenskapligt
födda pojkar skulle försörjas.
Inte bara protokoll
Olika slags protokoll
Protokollen från de olika instansernas rättegångar, stämmor och andra möten är förstås ett
material som kan vara mycket givande. Domböcker är en vanlig benämning på protokollvolymerna från dömande instanser.
Protokollen finns nästan alltid under huvudavdelning A som står först i arkivförteckningen. I kyrkoarkiven, där sockenstämmo-, kyrkoråds- och visitationsprotokollen finns ser
det dock annorlunda ut. Sockenstämmo- och kyrkorådsprotokollen brukar finnas under avdelning K och visitationsprotokollen under N. Visitationsprotokoll från prostvisitationer kan
13
också finnas i kontraktsprostarnas arkiv under A och protokoll från biskopsvisitationer hittar
man också i domkapitlens arkiv under E och F.
I domkapitlens arkiv finns skilsmässoärenden, förutom i de vanliga protokollen, i särskilda serier under F och i viss mån också E. Från 1700-talets slut till 1949 finns en egen serie
för ärenden om hur präster skött sig i ämbetet. Dessa serier kallas domböcker eller domboksprotokoll och finns under avdelning A. I Uppsala domkapitels arkiv finns också några volymer med religionsmål som bland annat innehåller ärenden om trolldom och ”irrläror” (avdelning J).
Även de världsliga domstolarnas protokoll kan vara uppdelade på flera serier eller flera
typer inom samma serie. Man kan skilja på allvarligare och lindrigare ärenden med Adomböcker för de förra och B-domböcker för de senare. Ibland har man en serie för domböcker i brottmål och en annan för domböcker i tvistemål eller civilmål. Från och med 1948
kan de så kallade ”ärendena” (se Civila mål och ”ärenden” ovan) finnas i egna serier.
Häradsrätterna höll till en början laga eller lagtima (ordinarie) ting en till tre gånger per
år. Dessutom kunde man vid akuta händelser sammankalla till urtima (extraordinarie) ting.
För att ha möjlighet att komma åt alla de ärenden som häradsrätten i fråga behandlade måste
man alltså läsa protokollen från både de laga och de urtima tingen. Protokollen kan vara
sammanbundna eller bundna var för sig. Städernas domstolar och domkapitlen sammanträdde
betydligt oftare, på vissa håll flera gånger i veckan. Där fanns det därför inte samma behov att
ordna en särskild extrarättegång när något behövde granskas med en gång. På 1870-talet utökades antalet ordinarie ting vid häradsrätterna och 1942 blev normen ett ting i veckan. Från
1918 hölls också så kallade tremansting, där en mindre krets av nämndemän behandlade enklare ärenden.
Det är ofta domböckerna man tänker på när man talar om rättsligt material. Domstolarnas arkiv innehåller emellertid också andra typer av intressanta protokoll. I småprotokollen
finner man ärenden som rör bland annat fastighetsaffärer, inteckningar, äktenskapsförord,
morgongåvor, testamenten och bouppteckningar. Inteckningsprotokollen kunde, åtminstone
för 1800-talet, innehålla ärenden rörande undantagskontrakt, torparrende, nyttjanderätt och
servitut. Också protokoll över tillsättande av förmyndare finns bland småprotokollen. Ett sådant ärende finns bland småprotokollen från Simtuna häradsrätt hösten 1761. Då åtog sig
mjölnaren Johan Almgren att bli förmyndare åt en omyndig, faderlös jungfru vid namn Sara
Lisa Hasselgren. Det var flickans styvmor som hade ansökt om detta. Förmyndaren skulle
bevaka den omyndiga personens intressen och rättigheter.
Småprotokollen börjar finnas som egna serier på 1700-talet. Tidigare ingick dessa ärenden i domböckerna. Fastighetstransaktionerna samlades gärna för sig, som uppbuds- och lagfartsprotokoll. Före 1875 talade man om uppbud och fastebrev. När någon tagit över fast
egendom från någon annan skulle köparen visa upp köpebrevet (eller annan fångeshandling
om övertagandet inte skett genom köp) inför rätta. Därefter skulle egendomen ”uppbjudas”
14
vid tre tillfällen. Detta innebar att överlåtelsen skulle offentliggöras för att det skulle finnas
möjligheter att ”klandra”, alltså invända mot affären. Genom den så kallade bördsrätten, som
rådde fram till 1800-talets mitt, skulle släkten erbjudas att köpa ärvd jord (i städerna all jord)
innan någon annan fick förvärva den. Uppbudsförfarandet gjorde det möjligt att bevaka sin
bördsrätt. Om ingen klandrade hade överlåtelsen godkänts och köparen fick fastebrevet som
bevis på det. Detta system upphörde 1875 då man istället började tala om lagfart och lagfartsbevis och lade upp register över alla fastigheter i lagfartsboken. År 1933 kom både lagfarterna
och inteckningarna att samlas i fastighetsboken.
Syneprotokollen innehåller redovisningar av husesyner, gårdssyner, skiften och liknande. En syn var en besiktning som hölls för att se om den som brukade till exempel ett soldattorp eller ett frälsehemman hade skött egendomen som överenskommet.
I länsstyrelsernas arkiv kan det finnas förhörsprotokoll från förhör med arresterade personer. Dessa handlingar kan vara mycket innehållsrika och man kan få läsa delar av människors levnadsberättelser, om än i kortform: var den arresterade är född, något om familjeförhållanden och händelser i livet. Följande exempel är hämtat ur Kopparbergs länsstyrelses arkiv. Den 31 januari 1823 hölls förhör med Anders Carlsson Tillberg, född 1796, och i protokollet antecknades bland annat att han rymt från sin morbror och moster i Leksand redan som
13-åring, att han sedan stulit tömmar på Rommehed, så småningom hamnat i Falun där han
bott hos en gruvdräng, att han stulit en klocka av en man från Gagnef, sålt den och slösat bort
pengarna.
Inneliggande handlingar
De inneliggande handlingarna utgörs av bilagor till domböckerna. Här kan man förutom saköres- och stämningslängder (se nedan) hitta bland annat inlagor, fullmakter och dödlistor. De
sistnämnda var redovisningar av dödsfall sammanställda av prästerskapet. Inlagorna är ett
spännande material eftersom de uttrycker någon parts uppfattning och kan vara ganska personliga. De kan också innehålla ett mer levande språk än mycket av det rättsliga materialet i
övrigt. Länsmannen Henric Sohlberg från Norrbo härad, som 1770 försvarade sig mot anklagelser om att ha gjort en kvinna med barn, förklarade i en inlaga att han alltid trott att
”kvinnspersoner eller horor” talade sanning när de angav en barnafader. Nu hade han dock
fått bevis på motsatsen. Han kände nämligen överhuvudtaget inte kvinnan som beskyllde honom och hade aldrig varit där hon bodde ”och därför så mycket mindre kunnat med den sistnämnda haft umgänge”.
Man kan i de inneliggande handlingarna också få veta något om kringhändelserna till
det som utspelade sig inför rätta. En annan Sohlberg, med förnamnet Eric, hade hamnat i allvarlig tvist med sin hustru, som ville skiljas från honom. Orsaken verkar ha varit en piga i
hushållet. I en bevittnad inlaga från 1770 intygade dock både han och hustrun att tvisten var
överspelad, och inte skulle tas upp i domstolen, eftersom pigan blivit avskedad och Eric lovat
15
”att henne aldrig i mitt hus återtaga”. Makarna hade med andra ord gjort upp på egen hand.
Här får man förklaringen till att ärendet inte, som tidigare aviserats, togs upp på nästa ting.
Saköreslängder och stämningslistor
Saköre är ett gammalt ord för böter och saköreslängder är de förteckningar över bötfällda personer som de världsliga domstolarna förde. De finns ofta inbundna i domböckerna. Kopior av
saköreslängderna finns i länsstyrelsernas arkiv (landskontoren), bland landsböckernas verifikationer. Saknas en saköreslängd i häradsrättens eller rådhusrättens arkiv kan man alltså hoppas på att länsstyrelsens exemplar finns kvar.
I saköreslängderna finner man, åtminstone under 1600- och 1700-talet, en stor del av
domstolarnas fällande domar. För det första innehåller de alla ärenden som slutat med böter,
vilket var ett vanligt straff. För det andra kunde bötesstraff omvandlas till andra straff, såsom
prygling eller fängelse, och även de mål där detta skett står med i längderna. För det tredje har
man ibland också antecknat ärenden där bötesstraff inte alls funnits med i bilden.
I de världsliga domstolarnas arkiv, ofta bland inneliggande handlingar, finns stämningslistor, där man får veta vilka ärenden som stämts in för att behandlas inför rätta. Fördelen med
dem är att de har med alla möjliga mål – inte bara sådana som slutat med fällande dom. Dessutom framgår det vem som gjort en stämning, något som protokollen inte alltid redovisar. Har
man tur kan det även stå vilka vittnen som stämts in och uppgifter om varför vissa ärenden
inte kom att behandlas inför rätta, till exempel om parterna kommit överens om en förlikning.
Upplysningar om förlikning kan ibland saknas i domboken, om överenskommelsen skedde
tidigt.
Bouppteckningar och konkursakter
Bouppteckningar och konkursakter bildar ofta egna serier i de världsliga domstolarnas arkiv.
Bouppteckningar upprättades när ett bo skulle delas, oftast för att någon dött, och innehåller
en uppräkning av boets tillgångar och skulder. Här får man uppgifter om både fast och lös
egendom samt skulder och fordringar. Vidare information om bouppteckningar finns i en särskild vägledning, tillgänglig både i forskarexpeditionen och på www.statensarkiv.se/ula. Även
konkursakterna innehåller bouppteckningar men också andra uppgifter om en konkurs, exempelvis en förteckning över borgenärerna (fordringsägarna). Detta material är ofta välbevarat
och går många gånger så långt tillbaka som 1700-talets början.
Svea hovrätts utslag
Svea hovrätts eget arkiv finns på Riksarkivet men utslag (domar) och andra hovrättsskrivelser
finns det gott om i länsstyrelsernas arkiv på Landsarkivet. Man hittar dem under landskansliet, huvudavdelning D. Hovrättens brev till länsstyrelserna kan utgöra egna serier eller ingå i
”Skrivelser från centrala myndigheter” eller liknande. I utslagen finns först ett litet referat av
ärendet och underrättens dom. Därefter anges Svea hovrätts dom, ibland med en kortare moti16
vering. För de mål som slutligen avgjorts av Kungl. Maj:t eller Justitierevisionen (föregångaren till Högsta Domstolen) finns även detta angivet.
Hovrättens utslag är värdefulla eftersom de visar hur mål som gått vidare i den rättsliga
hierarkin slutade. Särskilt viktiga är de när underrättens protokoll saknas, då de åtminstone
ger oss en kortfattad skildring av hur ärendet behandlats i underrätten. Dessutom kan de ge
information om verkställandet av straffet. Man kan nämligen inte ta för givet att domen alltid
verkställdes; en dom visar vad domstolen kommit fram till men vad som sedan verkligen hände är en annan sak. Mycket kunde komma emellan: rymningar, dödsfall, missförstånd och så
vidare. Därför är det värdefullt när någon ansvarig tjänsteman på hovrättsbrevet skrivit några
rader som intygar att domen blivit verkställd. Ibland har han tillfogat ytterligare upplysningar,
till exempel om ett bötesstraff blivit omvandlat eller inte.
Sådana upplysningar om domens verkställelse finns i det tidigare refererade fallet med
den mördade flickan Maria. På baksidan av hovrättens brev har först landshövding Johan
Hoghusen antecknat att ärendet remitteras vidare till fogden Johan Eldhelius som ska se till att
domen verkställs. Härunder har Eldhelius skrivit att Helena Apelrot blivit halshuggen vid
Rimbo kyrka den fjärde oktober 1699 och att hennes kropp sedan blivit bränd. Han intygar
också att allt gått rätt till vid avrättningen.
Även andra skrivelser från hovrätten kan vara intressanta. Här kan man bland annat få
upplysningar om tjänstemännen vid de världsliga domstolarna och deras villkor. Skrivelserna
kan handla om häradshövdingar som bett att få ledigt för att åka på kurort, vikarier som förordnats, hovrättens kritik mot underrätter som inte ansågs ha skött sig och mycket annat i den
stilen.
Att hitta sin nål i höstacken – sökvägar
Hur ska man då kunna hitta det man är ute efter i de rättsliga handlingarna? Materialet är ofta
omfattande och oöverskådligt och i regel saknas register. Många gånger finns det helt enkelt
inga genvägar utan man får söka igenom ett stort material från början till slut. Ibland är detta
inget problem, som när man vill kartlägga verksamheten vid någon instans under en viss period. Då är man ju ändå intresserad av att läsa igenom allt för att notera alla ärenden. Är man
istället ute efter en viss typ av ärenden, vissa slags domar, vissa personer eller något liknande
finns det sätt att underlätta sökningen.
Ett allmänt tips är att försöka skaffa sig en uppfattning om hur de handlingar man vill
söka i är uppställda. Finns det någon ordning som ärendena brukar komma i? Det var till exempel inte ovanligt att man före småprotokollens tid samlade uppbuden, alltså tillkännagivanden av jordköp, på ett särskilt ställe i häradsrättens protokoll, exempelvis i början
eller i slutet. Det fanns ingen given, allomfattande princip att upptäcka utan praxis skiftade.
17
Har skrivaren på något sätt markerat var ett ärende slutar och nästa börjar? Ärendena
kan till exempel vara numrerade eller försedda med någon krumelur i början eller slutet. Under 1600-talet var det vanligt att varje nytt fall under en dag började med förkortningen
”S.D.” vilket betyder ”samma dag”. Har man tur kan det rentav finnas korta rubriker till ärendena i marginalen.
Söker man efter specifika personer kan stämningslistor och saköreslängder fungera som
genvägar. Man bör dock hålla i minnet att vittnen inte alltid finns med i stämningslistorna och
att saköreslängderna endast brukar innehålla de ärenden som slutat med ett bötesstraff. En
annan möjlighet är att söka upp de personer man är intresserad av i kyrkoarkivens husförhörslängder. Där kan prästen ha noterat när någon blivit dömd för brott. På 1900-talet är de rättsliga parternas namn ofta uppskrivna i protokollens marginaler. Från och med 1948 är de världsliga domböckerna mer sökbara genom målförteckningar där man snabbt kan se vilka ärenden
som behandlats och vilka parter som varit inblandade.
Är man intresserad av vissa typer av grövre brott kan hovrättens utslag vara en bra ingång. Det rör sig om till exempel förräderi, mord, våldtäkt, trolldom, självmord, barnamord
och hor. Om man börjar söka bland hovrättsutslagen istället för i underrätternas protokoll kan
man spara mycket tid och arbete. De grövre brotten var inte särskilt vanliga inför rätta och det
tar därför lång tid att samla in dem på underrättsnivå. Med utslagen som utgångspunkt kan
man sedan söka upp det aktuella målet i underrättens arkiv.
Dessutom finns det i forskarexpeditionen ett mycket användbart Register till länsstyrelsernas hovrättsutslag 1634–1756. Det omfattar hovrättsutslag till:
•
Kopparbergs, Uppsala och Örebro län 1634–1756
•
•
Västmanlands län 1652–1756
Södermanlands län 1692–1715
Registret består av dels en volym som ger en överblick över rättsfallen, dels kortlådor. De
senare är uppställda län för län, kronologiskt efter datumet för hovrättens utslag. Varje kort
ger en sammanfattning av fallet:
•
•
•
den anklagades namn och hemvist
underrätt där ärendet först tagits upp
anklagelsens innehåll
•
underrättens dom (och i bästa fall datum för denna)
•
hovrättens utslag med datum
Med hjälp av registret kan man alltså finna en mängd ärenden av en viss typ eller grövre brott
från ett visst område eller en viss period. För att få ytterligare information om fallen kan man
gå vidare till både hovrättsbreven (i länsstyrelsernas arkiv) och underrätternas protokoll. Är
18
man intresserad av dessa slags ärenden efter 1756 (i Södermanlands fall 1715) kan man fortsätta på registermakarnas väg genom att själv gå igenom hovrättens utslag år för år. Detta är
förstås mer tidskrävande än att använda registret men betydligt smidigare än att gå igenom
underrättsprotokoll.
Det gäller emellertid att vara medveten om att den här sökvägen inte ger en fullständig
bild av de brott som skulle gå vidare till hovrätten. Underrätterna följde helt enkelt inte alltid
de regler som gällde utan avgjorde ibland sådana mål på egen hand. Detta verkar särskilt ha
gällt fall som slutade med friande dom och fall där den anklagade var minderårig. Dessutom
finns inte alla hovrättsutslag bevarade.
Om man inte är ute efter specifika personer eller ärendetyper utan vill kartlägga rättskipningen på en viss ort är det en god idé att läsa material från så många instanser som möjligt. Genom att studera alla de instanser som verkade i området får man en mångsidig bild av
ärenden, inblandade personer, rättsliga traditioner och överhuvudtaget rättskipningens villkor.
Som förberedelse kan man gärna läsa tidigare lokalhistoriska undersökningar av orten i fråga,
i den mån sådana finns. Här kan man bland annat hitta värdefull information om domstolar
och referat av olika ärenden. Sådant gör ofta den egna läsningen av de historiska handlingarna
enklare.
Det finns också en del register som kan vara till god hjälp. Dels kan det finnas register,
eller åtminstone innehållsförteckningar, upprättade i källornas tillkomsttid, ofta i början eller
slutet av en volym. Om en volym har register brukar det anges i arkivförteckningen. Dels kan
det finnas senare gjorda register. För häradsrätternas domböcker från Dalarna finns Gustaf
Forsgréns register som redovisar ting och andra rättsliga förrättningar som protokollförts från
1591 till 1735. Här får man veta datum, tingslag, tingsplats, typ av förrättning (laga ting, urtima ting, syn och så vidare) samt arkivvolym. Registret finns i forskarexpeditionen.
Också till sockenstämmoprotokoll har det gjorts register. På landsarkivet finns ett för
protokollen från Leksand 1732–1840 och ett för Asker 1732–1765 och 1814–1895. Registret
för Asker upptar personer och orter medan det för Leksand också innehåller ett kronologiskt
register med korta redogörelser av ärendenas innehåll. För Ramsbergs socken i Örebro län är
både sockenstämmans och kyrkorådets protokoll avskrivna i sin helhet för perioden 1698–
1862. Även sockennämndens protokoll 1844–1859 ingår. Avskrifterna finns tillgängliga som
filer i forskarexpeditionens datorer. För åren 1698–1757 innehåller avskrifterna också ett register över ärendena.
En hel del domböcker har blivit tryckta. En användbar förteckning finns i Släkthistoriskt
forum 1984:4. Den har kompletterats och gjorts tillgänglig på nätet av Sveriges Släktforskarförbund (se http://www.genealogi.se/domutg.htm) Vissa avskrifter har visserligen inte tryckts
men har mångfaldigats på annat sätt. På landsarkivets forskarexpedition finns en avskrift av
Dalarnas dombok för åren 1544–1559.
19
Till Uppsala domkapitels protokoll finns en bra sökingång i form av Stiftshistoriska
kommitténs stora samling av excerpter (utdrag) ur protokollen. Till excerpterna finns också
omfattande person- och ortregister. Registren och excerptsamlingen omfattar perioden 1593–
1800 och finns på Stiftets Hus (Dragarbrunnsgatan 71, Uppsala). Materialet används av
Stiftshistoriska kommittén i dess arbete med det stiftshistoriska uppslagsverket Uppsala stifts
herdaminne. På landsarkivets expedition finns en översikt över excerptsamlingen, författad av
Ragnar Norrman.
Allt mer register, ärendereferat och material i fulltext läggs ut på Internet så det kan vara
värt att söka också där. Någon kan ha gjort avskrifter av eller register till just det material man
vill forska i. Sök på nätet med hjälp av en sökmotor eller på annat sätt. Här kommer några tips
på sidor att börja söka på:
http://www.lokalhistoria.nu (projekt för nätpublicering av bland annat sockenstämmoprotokoll)
http://www.genealogi.se (nättidningen Rötter utgiven av Sveriges Släktforskarförbund)
http://www.genealogi.se/avrattade/form.php (Rötters databas över avrättade)
http://www2.orebro.se/stadsarkiv/k_dom (projekt som ger referat av domböcker från Karlskoga)
Ibland är det dock faktiskt bäst att strunta i alla genvägar och istället sätta sig och läsa igenom
ett större material för en viss tidsperiod. Vilken metod som är lämplig beror förstås på vad
man vill veta men faktum är att mycket intressant information om gångna tiders människor
och samhällen framkommer i förbigående i det rättsliga materialet. Brottmålsprotokollen kan
till exempel innehålla många uppgifter om vardagslivet – matvanor, lokala traditioner, försörjningssätt, sociala relationer med mera – som det kan vara svårt att komma åt på annat sätt.
I handlingarna om det ovan omnämnda ärendet om flickan Marias tragiska död får man
bland annat veta att en kvinna hade hand om harungar som hon ville plocka asplöv åt, att Maria brukade läsa katekesen om dagarna och att hon kallade sin fosterfar för ”far”. Ett annat
exempel på information som dyker upp på ett lite oväntat ställe är de större eller mindre släktutredningar som kan finnas i samband med arvstvister. Ibland har skrivaren till och med ritat
ett släktträd i domboken. Sådant är det lätt att missa om man litar för mycket på ett register
eller en förutfattad mening om vilka typer av upplysningar ett visst material kan ge.
Att gå vidare till nya höstackar – andra arkiv
Från landsarkivets handlingar kan spåren naturligtvis också leda vidare till material på andra
arkivinstitutioner. När protokollen från härads-, rådhus- och lagmansrätterna saknas på landsarkivet kan man istället använda sig av de så kallade renovationerna i Svea hovrätts arkiv på
Riksarkivet. Dessa renovationer (renoverade domböcker) är avskrifter av originaldomboken
som började göras i slutet av 1500-talet. Syftet var att från centralt håll skaffa kontroll över
20
domstolarnas verksamhet ute i landet. Bland förteckningarna i landsarkivets forskarexpedition
finns ett kortregister över bevarade renovationer från de olika länen så det är lätt att genast ta
reda på om den önskade dombokskopian finns eller ej.
De renoverade domböckerna var från början tänkta att vara exakta avskrifter av underrätternas protokoll. Man bör dock vara medveten om att fel förstås kan ha insmugit sig när
avskriften gjordes. Dessutom utelämnades från 1712 en viss typ av ärenden i renovationerna,
nämligen sådana mål som skulle underställas hovrätten och vilkas protokoll alltså redan blivit
inskickade. Målen i fråga markerades nu endast med en rad om att hovrätten redan fått handlingarna i ärendet. 1823 bestämdes att man för brottmål endast behövde skriva in utslagen i
den renoverade domboken och 1848 slutade man helt att ta upp brottmål i renovationerna som
nu bara skulle innehålla vissa ärenden rörande arv och egendom.
I Svea hovrätts arkiv finns också hovrättens eget material och även det kan användas för
att följa upp rättsfall. Från 1700-talets andra hälft börjar det finnas protokoll bevarade från
hovrättens överläggningar i brottmål. I dessa kan man få en inblick i hur hovrättens ämbetsmän resonerade och vilka skäl de hade för sina beslut. På Riksarkivet finns också arkivet efter
Justitierevisionen, alltså rättsinstansen ovanför hovrätten. För de ärenden som gick vidare hit
kan det finnas såväl diskussionsprotokoll som handlingar insända från lägre instanser.
Västerås domkapitels arkiv förvaras på stiftskansliet i Västerås (Västra Kyrkogatan 9).
På landsarkivet finns dock en kopia av arkivförteckningen, vilket är mycket praktiskt om man
vill bekanta sig med arkivet på distans eller förbereda en resa.
Den redigerade verkligheten – källkritik
Denna rubrik, lånad ur historikern Henrik Ågrens avhandling*, illustrerar att domstolsprotokoll kan vara lite förrädiska. Ofta innehåller de en så varierad kompott av ärenden och belyser
så många olika människor och händelser att man lätt kan få för sig att de ger något slags helhetsbild av det som hänt i området sedan sist. Eller åtminstone av allt viktigt som hänt. Anklagelser, förhör och vittnesmål refereras på ett så konkret och mustigt sätt att det verkar som
om de nedtecknats rakt av. Man tycker sig nästan kunna höra rösterna ur det förflutna ord för
ord.
Detta är dock en illusion. Materialet har utformats i ett specifikt sammanhang och i vissa bestämda syften. Det finns en anledning till att det står som det står. Texten är formulerad
för att fungera i ett rättsligt sammanhang. Upplysningarna som finns med är antecknade eftersom de ansågs rättsligt relevanta, inte för att stilla nyfikenheten hos oss sentida läsare. Protokollen innehåller uppgifter som domstolen behövde för att bedöma och avgöra ett ärende och i
efterhand motivera domslutet, men också upplysningar som kunde behöva sparas för den
*
Tidigmodern tid. Den sociala tidens roll i fyra lokalsamhällen 1650–1730, Uppsala 1998, s. 77.
21
händelse att man behövde gå tillbaka till ärendet. Man kunde till exempel behöva klarlägga
vem som ägde en fastighet eller kolla upp en persons brottsliga förflutna.
Det var bara en liten del av skeendet i bygden som kom att registreras i domstolshandlingar. De ärenden som finns omtalade hamnade inför rätta för att någon ville ha dem rättsligt
behandlade. Denna någon kunde vara en representant för myndigheterna men lika gärna en
privatperson. Även en hel del sådant som enligt regelverket borde ha behandlats inför rätta
hölls utanför rättssalen, och därmed också utanför protokollen. Till exempel kunde parter i en
konflikt ingå förlikning utan rättslig inblandning.
En annan sak som det är bra att känna till är att man inte alltid antecknade allt som
skedde inför rätta. Ärenden som av någon anledning inte ansågs viktiga kunde ibland utelämnas. Detta kan till exempel ha gällt lindrigare konflikter som inte resulterade i något straff
utan i förlikning mellan parterna.
När det gäller domböckerna varierar deras omfattning och detaljrikedom betydligt över
tid. Under 1500- och stora delar av 1600-talet var de ofta tämligen korthuggna. Ett protokoll
kunde ibland mest likna en saköreslängd med den dömdes namn, brott och bötesbelopp. Från
och med slutet av 1600-talet började ärendena beskrivas allt fylligare och protokollen blev allt
längre. Detta behöver dock inte betyda att den rättsliga behandlingen blev noggrannare.
Allt det här innebär inte alls att domböcker och annat rättsligt material skulle vara oanvändbart. Tvärtom ger det oss mycket värdefull information. Man ska bara vara medveten om
att upplysningarna är vinklade från ett visst håll, nämligen det rättsliga. Ju mer man vet om
rättssystemet, lagstiftningen och det samhälle domstolen fanns i desto större möjligheter har
man att göra rimliga tolkningar.
Läs vidare!
Vill man skaffa sig en översikt över rättssystemet är Svensk rättshistoria av Göran Inger (fjärde reviderade upplagan, 1997) en bra bok. Här presenteras både domstolsväsendet och lagstiftningen från medeltiden till vår tid.
Ett sätt att skaffa sig fördjupade kunskaper om lagstiftningen är att läsa de gamla lagarna, förordningarna, stadgorna och så vidare. 1734 års lag finns utgiven i faksimilutgåva (till
250-årsjubileet 1984) med inledning av rättshistorikern Stig Jägerskiöld som både skildrar
lagens tillkomst och kommenterar de olika balkarna. Denna lag har sedan utkommit i många
upplagor med tillägg av nya författningar som tillkommit. Även de äldre lands- och stadslagarna finns utgivna i någorlunda modern tid: Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning
av Åke Holmbäck och Elias Wessén (1966) och Konung Christoffers landslag utgiven av C.
J. Schlyter (1869). Likaså finns 1900-talsutgåvor av såväl Laurentius Petris kyrkoordning av
år 1571 och 1686 års kyrkolag (av Samfundet Pro fide et christianismo 1932 respektive
1936).
22
Det finns flera mer allmänt hållna undersökningar av hur rättsystemet fungerade i praktiken. Läs till exempel:
Rätten och kvinnorna. Från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talen av
Marja Taussi Sjöberg (1996)
För Gud, Staten och Folket. Brott och rättskipning i Sverige 1600–1840 av Jan Sundin (Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, Rättshistoriskt bibliotek 47, 1992)
”Kontroll, straff och försoning. Kyrklig rättvisa på sockennivå före 1850” också av Jan Sundin (artikel i Kontroll och kontrollerade. Formell och informell kontroll i ett historiskt
perspektiv, red. Jan Sundin, 1982)
People Meet the Law. Control and conflict-handling in the courts. The Nordic countries in the
post-Reformation and pre-industrial period, red. Eva Österberg & Sølvi Sogner (2000)
Den som vill läsa mer om att använda det rättsliga materialet kan förslagsvis läsa:
Släktforska steg för steg av Per Clemensson & Kjell Andersson (reviderad utgåva 2005)
Hembygdsforska steg för steg av Per Clemensson & Kjell Andersson (1990)
Handledning för forskning i domstolsarkiv, utgiven av SVAR (2002)
Hur hittar jag mitt torp i arkiven? Anteckningar om fastighetsforskning av Gunilla Lundberg
Ehnström (2005)
Vad finns i domkapitlens arkiv och hur hittar man? av Cecilia Björkman (2006) – finns på
forskarexpeditionen på Landsarkivet i Uppsala.
23
Register
lag, 1734 års 7, 10, 22
lagfartsbok 15
accisrätt 9
administrativa ärenden 6, 9, 10, 13
befallningsman, se fogde
Bergskollegium 9
lagfartsprotokoll 14
lagläsare 7
lagman 5, 8
lagmansnämnd 9
bergslag 5, 9
bergsting, bergstingsrätt 9
biskop 10,14
borgmästare 7
lagmansrätt, lagmansting 4, 6, 8, 20
lagsaga 5, 9
lagstiftning 7, 22
landshövding 7, 9, 17
bouppteckning 11, 14, 16
brottmål 6, 7, 11, 14, 20, 21
civila mål 12, 14
domare 7
landslag 7, 22
leuteration (strafflindring) 8
län 4, 5, 6, 18
länsman 7, 15
domböcker (se även protokoll) 4, 11, 12,
13, 14, 15, 16, 18, 19, 20, 22
domkapitel 4, 10, 12, 13, 14, 20, 21
länsstyrelse 4, 5, 9, 15, 16, 18
nämnd, nämndeman 7, 14
prost 10, 13
domsaga 5
fogde 7, 17
förhörsprotokoll 4, 15
gruvrätt, gruvting 9
prostkontrakt 5, 10
protokoll (se även domböcker) 3, 4, 5, 7,
11, 13, 16, 17, 18, 19, 20, 21
register 15, 17–20
hallrätt 9
hovrätt 3, 5, 6, 7, 8, 12, 16, 18, 20
härad 5, 7, 9
häradshövding 5, 7
renovationer, renoverade domböcker 20
rådhusrätt 5, 6, 7, 10, 11, 13, 16, 20
rådman 7
saköreslängd 16, 18, 22
häradsrätt 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 11, 13, 14,
16, 17, 19, 20
inneliggande handlingar 15, 16
Justitierevisionen 6, 17, 21
Konkursakt 16
sekretess 11
skeppslag 5
småprotokoll 11, 14, 17
socken 5, 10
sockenstämma 7, 10, 11, 13, 19, 20
Kungl. Maj:t 8, 17
kyrkolag, 1686 års 10, 22
kyrkoordning, 1571 års 10, 22
stadsfiskal 7
stadslag 7, 22
stadsnotarie, stadsskrivare 7
kyrkoråd 4, 5, 10, 11, 13, 19
kyrkotukt 10
kämnär 7
kämnärsrätt 5, 6, 7, 11
kämnärsskrivare 7
stift 5, 10
strafflag 7
stämningslista 15, 16, 18
syneprotokoll 15
ting, lagtima (laga) 14, 19
ting, urtima 14, 19
tingslag 5, 19
tingsrätt5, 6, 7
tingsrättsreformen 4, 7
tremansting 14
tvist 6, 7, 8, 9, 12, 14, 15, 20
underlagman 8
uppbudsprotokoll 14
visitation 10, 11
åklagare 7
ägodelningsrätt 9
äktenskap 3, 8, 10, 12, 13, 14
”ärenden” 13, 14
25
Landsarkivets i Uppsala småskriftsserie utges av:
Landsarkivet i Uppsala
Box 135
751 04 Uppsala
Tel: 018-65 21 00
E-post: [email protected]
Hemsida: http://www.statensarkiv.se/ula
Landsarkivets i Uppsala småskriftserie riktar sig till alla användare av Landsarkivets bestånd.
Den verkar för att fördjupa och bredda nyttjandet av arkiven. Ett syfte är att underlätta utnyttjandet av sådana arkiv som ofta förbises trots att de uppgifter de innehåller är eftersökta.
Hittills har utkommit:
1. Karin Bendixen, Arkiv från Dalarnas län, 2002.
2. Gunilla Lundberg Ehnström, Hur hittar jag mitt torp i arkiven?, 2003.
3. Karin Bendixen, Sekler av skatter. Skattematerial i Landsarkivet, 2004.
4. Elisabeth Celander & Grete Solberg, Ordning och reda bland föreningens handlingar,
2005.
5. Karl-Gustaf Andersson, Folkbokföringen. Historia och reform, 2005.
6. Linda Oja, Rättens källor. Rättsligt material på Landsarkivet, 2006.
7. Reine Rydén, Bland bönder och godsägare. Att forska i hushållningssällskapens arkiv,
2006.
8. Reine Rydén, Skogsnycklar. Att forska om skog på Landsarkivet, 2007.
ISSN: 1651-369X