Transcript här
VECKANS www.spifab.se | www.facebook.com/SPIFAB Taggtrådsmordet – ett krångligt indiciefall Ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 vecka 46 | 2012 Taggtrådsmordet – ett krångligt indiciefall Av Pehr Synnerman, kriminalkommissarie, Alingsås. Svartsjuka som motiv för mord och annan grov kriminalitet är en företeelse lika gammal som människans historia. Svartsjuka har förmåga att förändra och förblinda människor av alla kategorier och alla samhällslager, även högtstående individer som aldrig under normala förhållanden skulle kunna tänka sig att begå ett brott. Så mycket större risk att drabbas av denna farliga åkomma uppstår givetvis om individens motståndskraft på grund av själslig obalans är nedsatt. Så var förhållandet i det fall som skildras här, ett närmast klassiskt fall, där den under en följd av år pinade, misshandlade och förnedrade hustrun slutligen togs avdaga av sin man grymt, känslokallt och kallblodigt. Ställd inför vetskapen om att han inte än en gång skulle kunna förmå hustrun att ändra sitt beslut om skilsmässa, brast de sista hämningarna för den desperate och egoistiske mannen. ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 Upprinnelsen Händelseförloppet tog sin början lördagen den 15 juni 1963. Då fick polisen i Lerum, några mil utanför Göteborg, ett telefonmeddelande från en Rolf Jonsson att hans hustru var försvunnen. Samtliga personnamn som förekommer i artikeln är – med ett fåtal undantag – fingerade. Vid middagstid denna dag meddelade Rolf Jonsson, 49 år, bosatt i stadsdelen Gamlestaden i Göteborg, med sommarbostad i Gunnilse, cirka tio kilometer nordost om Göteborg, per telefon till polisen i Lerum att hans hustru Märta, 46 år, varit försvunnen sedan torsdagen den 13 juni klockan 10.15, då Rolf skilts från henne i Gunnilse. Vid 18-tiden samma dag kom Rolf till polisstationen i Lerum med ett foto av hustrun, avsett att användas vid efterlysning i dagspressen. Såväl vid telefonsamtalet som vid besöket på polisstationen berättade Rolf att Märta flera gånger tidigare varit borta från hemmet, men varje gång återkommit efter några dagar. Han sade sig därför inte vara orolig för hustrun och ville att polisen skulle dröja med efterlysningen i pressen till måndagen den 17 juni. Signalement och foto på den försvunna överlämnades följaktligen till dagspressen nämnda dag och efterlysningen förekom tisdagen den 18 juni 1963, även i Sveriges Radio. Märtas syster djupt orolig Söndagen den 16 juni vid 22-tiden ringde Märtas syster Ella, som då befann sig hos kriminalpolisen i Göteborg, till polisen i Lerum, och frågade om Rolf efterlyst sin hustru. Hon fick besked om att Rolf inte ville ha någon efterlysning förrän följande dag, alltså på måndagen. Ella var orolig för sin syster och uttalade farhågor för hennes liv, eftersom Rolf två– tre veckor tidigare hotat spränga huset och ”alltsammans” i luften. Måndagen den 17 juni på morgonen hördes Ella i sin bostad av lerumspolisen, varvid hon berättade: – Den 13 juni ungefär klockan tio minuter i åtta kom Märta över till Ella i sällskap med sin 11-åriga dotter (systrarna bor grannar). Hon ville att Ella skulle passa flickan i några timmar medan hon själv åkte in till rådhusrätten i Göteborg, där makarna Jonssons skilsmässa skulle förekomma klockan 11.00. Märta sade att hon först tänkt åka buss in till Göteborg men så hade hennes man ringt strax innan och sagt att de kunde göra sällskap. Eftersom hon funnit att Rolf ”var lugn” hade hon beslutat sig för att åka med honom i hans bil. Och kort efter klockan 10.00 hade flickan berättat att ”mamma och pappa gått till bilen”. Vid 18-tiden hade Rolf kommit hem till villan i Gunnilse. Han sade att han ”varit hem” och tittat efter sin fru. Men detta hade inte Ella, och så vitt hon visste, ingen annan sett. Då de talat om Märta hade Rolf tagit fram hennes vigselringar och hennes körkort, som legat i en låda i rummet. I samband härmed yttrade han: – Här är ringarna. Hon kommer nog inte tillbaka. Under det fortsatta samtalet mellan Rolf och Ella framhöll Rolf flera gånger att ingen var så bra som Märta och Ella fäste sig vid att han då alltid sade ”var”, inte ”är”. Så berättade Ella slutligen också att Märta vid upprepade tillfällen sagt: – Jag kommer nog inte ifrån det här med livet i behåll. (Varmed hon åsyftat sin skilsmässa). Rolfs första version Vid middagstid den 17 juni hade en representant för polisen i Lerum ett sammanträffande med Rolf i villan i Gunnilse. Han berättade då att han ringt till sin hustru från Göteborg den 13 juni och föreslagit att de skulle åka tillsammans i hans bil till rådhusrätten i Göteborg, där skilsmässoförhandlingarna skulle förekomma klockan 11.00. Hustrun gick med på hans förslag och de träffades i villan i Gunnilse vid niotiden och åt en gemensam frukost. Strax efter klockan 10.00 startade de färden mot Göteborg med Rolf som förare. När de kört ungefär en kilometer måste Rolf av trafikskäl stanna ett tag. Han sade till hustrun, att han måste ”åka ner” till Ronald (makarnas son) med dricka och bullar som han köpt. Märta svarade: – Nej, jag åker inte med ner till gropen (Rolfs grustag) och skämmer ut mig. Jag går av här. Vilket hon också gjorde. Under tiden hade Rolf fått motorstopp på bilen men lyckats knuffa igång den med färdriktning mot Olofstorp (vilket är åt motsatt håll i förhållande till Göteborg). Men sedan han kört endast 200 meter i den riktningen hade han vänt ”för att se efter ” vart hustrun tagit vägen. När han inte kunde finna henne körde han in till Rådhuset i Göteborg. Där utanför ställde han sig för att invänta Märta. Tillfrågad varför han inte gick in och anmälde sig för rådhusrätten svarade han, att han inte visste vilken avdelning han skulle till. Klockan 11.40 lämnade Rolf platsen där han väntat och körde ut till villan i Gunnilse där han ”tittade efter” sin hustru. Hon fanns dock inte där och han såg inte till någon annan människa heller. Så han fortsatte att köra grus från Gunnilse till Göteborg. Under den korta gemensamma färden mot Göteborg hade Märta sagt att hon gjort i ordning mat för en hel vecka och uppmanat Rolf att vattna blommorna ordentligt. Ändå hade det inte varit tal om att hon skulle resa bort någonstans. Och under ordväxlingen när Märta lämnade bilen yttrade hon: – Nu ser du mig inte mera. Varpå Rolf svarade: – Jo, du är tillbaka innan kvällen. Tillfrågad om hustrun var sig lik eller om hon möjligen var deprimerad svarade Rolf, att hon tog sig en ordentlig dos med medicin ur en flaska då de var hemma i bostaden och att hon ”hade väskan full med tabletter”. Hon verkade underlig och det var därför som han vände och körde till Göteborg i stället för att köra ner till Ronald i grusgropen. ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 Slutligen påstod Rolf att Märta för ett par veckor sedan sagt att hon ”skulle göra slut på alltsammans”. Försvinnandet får sin förklaring Torsdagen den 20 juni vid middagstid upptäckte hemmansägaren Erik Andersson, som bebor en av två gårdar Tegen i Naverstads socken, Bullaren, i norra Bohuslän, ett kvinnolik i Kynne älv invid en enslig skogsväg knappa två kilometer från Tegen. Ortspolisen underrättades genast och kom snabbt till platsen. Det stod omedelbart klart för polismännen att det var fråga om ett brott, ty i det endast tre decimeter djupa vattnet kunde tydligt urskiljas att den döda kvinnan var insnärjd i taggtråd på sådant sätt, att det måste betraktas som uteslutet att hon själv kunde ha åstadkommit detta. Utan att flytta liket eller rubba något på fyndplatsen och i de närmaste omgivningarna tog polismännen några fotografier av den döda. Sedan landsfogden i Göteborgs och Bohus län, Allan Grauers, underrättats om fyndet beordrade han statspolisens kriminalavdelning i Göteborg att företa utredning i ärendet. Redan några timmar senare befann sig fyra förste kriminalassistenter från göteborgsavdelningen på fyndplatsen och påbörjade undersökningen. Efter fotografering och en första granskning av den närmaste omgivningen bärgades kroppen och fördes till bårhuset vid Naverstads kyrka. Samma kväll konstaterade man att den döda utan tvivel var identisk med den från Gunnilse försvunna Märta Jonsson. Vid förhör med flera personer bosatta på gårdarna Tegen kom det fram att en personbil av fabrikat Volvo, typ Amazon, blå med ljust tak, utrustad med radioantenn och vars bakre registreringsskylt var försedd med ortsnamnet ”Göteborg” över registreringsnumret, varit synlig vid Tegen vid 14-tiden, torsdagen den 13 juni, och körts in på den ensliga skogsväg som nyss nämnts, varifrån den återvänt efter ungefär 30 minuter och försvunnit västerut. Vidare konstaterades att Rolf vuxit upp i trakten av Kynne älv och att han ägde och disponerade en blå Volvo Amazon med ljusgrå ”topp”, utrustad med radioantenn samt att den bakre registreringsskylten var försedd med ortsnamnet Göteborg över registreringsnumret. Allt sålunda överensstämmande med vittnesuppgifterna från befolkningen i Tegen. beslut av undersökningsledaren den 20 juni klockan 22.15 greps i sommarbostaden i Gunnilse av polispersonal från Lerum. Den 21 juni klockan 00.10 inställdes han till förhör inför undersökningsledaren och underrättades om att han misstänktes ha tagit sin hustru avdaga. Rolf bestred att han haft något med hustruns död att göra och sade sig inte veta någonting om saken. Efter förhöret förklarades han anhållen misstänkt för att ha bringat hustrun om livet. Den 26 juni häktades han av Norrvikens häradsrätt som sedermera omhäktade honom den 10 och 27 juli. En husrannsakan i Rolfs bostad i Gamlestaden i Göteborg den 21 juni gav inget av värde för utredningen. När Rolf anhölls fanns hans personbil i Dalarna och disponerades av sonen Ronald som tillsammans med två kamrater skulle fira midsommar där. Med hjälp av statspolis från Falun spårades bilen upp i Leksand på kvällen den 21 juni. Sedan en första undersökning av bilen företagits på platsen av statspolis från Falun och vissa spår säkrats, fick Ronald och hans kamrater köra bilen till polisstationen i Lerum. Väl där togs personbilen O 74367 i beslag den 22 juni klockan 05.10. Den 21 juni fick Märtas syster Stina se den döda kvinnan i bårhuset i Naverstad varvid hon sade sig känna igen sin syster på kroppsstorlek, kroppsform, händer, fötter och kläder medan anletsdragen var så vanställda att de inte gav henne någon ledtråd. Den 22 juni konfronterades Rolf med den döda kvinnan. Han bekräftade att hon var identisk med hans hustru Märta. Obduktionen talar sitt tydliga språk Måndagen den 24 juni 1963 förrättade doktor Ingrid Lingmark vid Statens Rättsläkarstation i Göteborg rättsmedicinsk obduktion av Märta Jonsson. Av obducentens utlåtande, utfärdat den 2 juli, framgår att Märta Jonsson avlidit till följd av ”strypning med hand eller händer”. Ur obduktionsprotokollet kan vidare utläsas att Märta företedde en krosskada vid underkäkskanten, krosskador på halsen, brott på sköldbrosket och brott på tungbenet samt tecken på kvävning i form av blödningar under hjärtats seriösa överdrag, övertändning av lungorna och blodstockning i lungorna. Urinblåsan var tom. Fyndplats och bil granskas Rolf berövas friheten Händelserna hade nu utvecklats så att Rolf, enligt ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 Två av statspolisens tekniska experter, förste kriminalassistenterna Dayton Klingnäs och Bert Nord- qvist, utförde respektive 20 och 23 juni undersökning av dels fyndplatsen för brottet, dels också Rolfs personbil. Av fyndplatsundersökningen framgår: att Märta inte själv kan ha snärjt in sig i taggtråden, att hon är fullt påklädd, även kappa, med undantag för skor och hatt, att hon saknar handväska, vigselringar, armbandsur och smycken – undantag ett halsband av bärnsten, att Märtas döda kropp med största sannolikhet sänkts i älven cirka 90 meter norr om fyndplatsen (uppströms), att vid denna plats finns spår efter en bil som backats mot vägkanten närmast älvstranden, att invid samma plats förekommer flera skointryck i marken av vilka ett kan säkras medelst avgjutning, att invid samma plats finns ett tydligt intryck i marken efter en sten, som tagits bort, att nämnda sten påträffats på älvens botten på den plats där kroppen sänkts i vattnet, samt att invid förenämnda plats anträffas en knapp liknande de knappar som finns i Märtas kappa. Av undersökningen av Rolfs Volvo Amazon framgår bland annat: att bilen är mörkblå med gråvitt tak, försedd med radioantenn på högra framskärmen samt att ordet ”Göteborg” finns över registreringsnumret på bakre registreringsskylten, att på en gummimatta i bilens bagageutrymme förekommer ett flertal revor som verkar åstadkomna med något mycket vasst eller spetsigt föremål, att på bagageutrymmets främre vägg finns ett flertal smala repor i lackeringen, vilka verkar vara färska, enär metallen glänser, att även reservdäcket, som står till vänster i bagageutrymmet, företer repor åsamkade av något spetsigt föremål, att grässtrån och hårstråliknande fibrer förekommer i bagageutrymmet, att på tygklädseln på höger framsäte förekommer konturer efter en större fläck, ungefär 25 x 20 centimeter samt att på högra framdörrens galonklädsel omedelbart under veven till dörrutans hissanordning finns en cirka två millimeter stor svagt brunröd fläck. Flera komplicerade undersökningar De kläder som Rolf kunde antas ha burit den 13 juni samt de skor han uppgivit att han begagnat denna dag jämte på fyndplatsen och vid bilgranskningen Rolfs bil av märket Volvo Amazon som polisen i Lerum beslagtog och undersökte. ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 tillvarataget material tillställdes Statens Kriminaltekniska Anstalt för undersökning varjämte Rolfs personbil kördes till Stockholm för granskning vid samma anstalt. Därifrån kom så småningom två undersökningsprotokoll, det första dagtecknat den 19 juli 1963, det andra den 1 augusti samma år. Av det första protokollet kan bland annat utläsas: att det på ett par av Rolfs byxor förekom skador som åstadkommits med ett vasst och spetsigt föremål men att frågan huruvida skadorna uppkommit genom kontakt med just taggtråd måste lämnas öppen, att den på fyndplatsen tillvaratagna knappen kan ha varit en reservknapp till Märtas kappa, att skoavtrycket som säkrats på fyndplatsen hade avsatts med en vänstersko av samma storlek, form och sultjocklek som vänsterskon i det par skor som Rolf enligt egen uppgift hade på sig den 13 juni 1963, att repor och stickhål i bagageutrymmets gummimatta och plåtvägg åstadkommits av ett eller flera flertaggiga föremål, vilket måste anses utgöra stöd för ett antagande att taggtråd fraktats i bagageutrymmet på Rolfs personbil, att rester av urin påvisats i en fläck på tygklädseln till höger framsäte samt att avskrap från fläcken på galonklädseln på högra framdörren i bilen utgöres av intorkat blod. Av det andra protokollet framgår, beträffande tillvarataget hår och fibermaterial, ”att det vid undersökningen inte kunnat påvisas hårstrån härrörande från Märta eller fibrer från hennes kappa i det omstridda materialet”. Indiciemål att förvänta Redan efter en kort tid kunde polisens utredare förutse att Rolf med all sannolikhet aldrig skulle erkänna sig skyldig utan i stället göra allt som stod i hans makt för att försvåra förundersökningen. Det förekom många händelser i hans liv som talade för denna teori. Utredningen blev också som en följd härav ytterst komplicerad och omfattande. Vid upprepade förhör med Rolf den första veckan efter anhållandet förnekade han ihärdigt att han tagit livet av sin hustru – en attityd som han sedermera vidhöll under hela förundersökningen såväl som vid rättegången inför Norrvikens häradsrätt och inför hovrätten över Västra Sverige. Beträffande sina förehavanden torsdagen den 13 juni fick han lämna en detaljerad och vid upprepade ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 tillfällen genomgången redogörelse i vilken han eftersom tiden gick införde nya detaljer. Överhuvudtaget var det mycket svårt, ofta omöjligt att få entydiga och klara besked av Rolf (framgår av de bandade förhören). Enligt Rolfs redogörelse uppehöll han sig hela den aktuella dagen i Göteborg eller i dess omedelbara grannskap (Gunnilse och Ellesbo) därvid han använde sig omväxlande av personbilen O 74367 och lastbilen O 4043. Han ansåg sig följaktligen ha alibi för den tid på dagen – ungefär klockan 14.00 – då en mörkblå Volvo Amazon med ljust tak, radioantenn och ordet Göteborg på bakre registreringsskylten var synlig vid gårdarna Tegen. Vittnena i byn Tegen Låt oss då se vad vittnena där hade att säga utöver det som tidigare anförts: Hemmansägaren Erik Andersson (mannen som fann Märtas döda kropp) äger den ena av de två gårdarna i byn Tegen. Den andra tillhör lantbrukaren Svante Thelin. Gårdarna är belägna cirka 100 meter från varandra. Därifrån är det knappa 1 000 meter till stora landsvägen Sundshult–Klageröd. Från denna väg leder en mindre byväg upp till Tegen, varifrån den fortsätter åt sydost ner till Kynne älv, där den slutar. Byvägen stryker omedelbart intill Thelins gård, gör där en skarp sväng och går rakt igenom Anderssons gård. Byvägen trafikeras i regel endast av tegenborna och folk som har ärenden till byn. I bärplockningstider brukar en del bilister leta sig upp till Tegen för att plocka bär i skogarna omkring. I enstaka fall kommer folk för att fiska i älven. Från Erik Anderssons gård leder en markväg huvudsakligen österut över Anderssons åkrar, en sträcka på cirka 300 meter, därefter fortsätter den in i Anderssons skogsskifte och ner till västra stranden av Kynne älv. Sedan vägen en stund följt älven norrut slutar den vid en liten timmerbro som kallas Nybro. Markvägen är i allt dryga två kilometer samt helt privat. ”Någon gång efter klockan 13 och före klockan 15” torsdagen den 13 juni observerade Erik Andersson från sin gård en personbil, som nalkades byn ”nerifrån”. Andersson trodde det var ett lag skogsröjare som han väntade till gården. Han gick därför ut på gårdsplanen bilen till mötes. Den kom emellertid inte in på gårdsplanen utan fördes ”utan tveksamhet” ut på markvägen. Andersson hann bara se att det var en Volvo Amazon samt att den framfördes av en man som Andersson icke kände igen. Endast föraren syntes i bilen som försvann in i skogen. Andersson tänkte att det kunde vara någon som ämnade fiska i älven. Omkring en halvtimma senare fick Andersson se samma bil återkomma på markvägen och gick bilen till mötes. Han tyckte att bilen med hänsyn till vägens dåliga beskaffenhet framfördes med hög hastighet. Bilen hoppade och slog i väggroparna. När den passerade Andersson på endast någon meters avstånd höll föraren sin vänstra hand framför ansiktet så att detta doldes för Andersson. Han kunde alltså inte känna igen bilföraren men han såg att det var samma bil, som han tidigare observerat, då den körde ut på markvägen. Bilen var, som nämnts, en Volvo Amazon, blå eller svart med vitt eller grått tak samt utrustad med radioantenn. På kvällen samma dag gjorde Andersson den iakttagelsen att på markvägen fanns spår efter endast en bil samt att vid Nybro fanns spår som visade att en bil varit där och vänt. Svante Thelin låg i övervåningen på sin gård och läste dagens tidning när klockan var ungefär 13.45 torsdagen den 13 juni. Han hörde att en bil passerade på byvägen och tittade därför ut genom ett fönster. Då såg han en okänd bil som svängde från byvägen ut på Erik Anderssons markväg, där den snart försvann ur synhåll för Thelin. Han tänkte inte mer på händelsen just då och han varken såg eller hörde bilen återvända. Senare på dagen talade hans dotter Birgit om att även hon observerat bilen. Birgit Thelin såg bilen när den körde förbi Thelins gård omkring klockan 14.00. Hon befann sig inne i huset och gjorde iakttagelsen genom ett fönster. Hon såg att bilen via Erik Anderssons markväg fördes in i skogen, där den försvann ur sikte för henne. Bilen fördes av en för Birgit Thelin okänd man. Någon annan person syntes inte till i bilen. När bilen försvunnit frågade Erik Andersson henne om hon känt igen bilföraren. Ungefär en halvtimme senare såg Birgit Thelin samma bil återvända från skogen. Hon befann sig nu på gårdsplanen till Thelins gård. Hon tyckte att bilen med hänsyn till den dåliga vägbanan framfördes med stor hastighet. När bilen passerade henne stod hon på gårdsplanen omkring tio meter från byvägen. Hon såg, att det var en vuxen man som körde, men kunde inte uppskatta hans ålder. Han hade emellertid ”ett magerlagt och skarpskuret ansikte”. Bilen var en Volvo Amazon med något ljusare tak än bilen i övrigt. Hon skulle möjligen kunna känna igen bilföraren. Skolynglingen Sune Thelin (Birgits yngre broder) såg bilen när den återvände och körde förbi Thelins gård. Han observerade, att det var en Volvo Amazon, mörkblå med blått eller vitt tak, samt att det på bilens bakre registreringsskylt ovanför registreringsnumret stod ”Göteborg”. Skogsarbetaren Sigvard Johannsson som bor vid korsningen mellan byvägen till Tegen och stora landsvägen Sundshult–Klageröd och arbetar hos Erik Andersson iakttog också Amazonen den 13 juni vid 13–14-tiden. Som synes var det en imponerande skara vittnen som gjorde samma iakttagelse den aktuella dagen. Konfrontation i byn Tegen Måndagen den 1 juli gjordes en konfrontation i Tegen i avsikt att försöka utröna om vittnena Erik Andersson samt Birgit och Sune Thelin kände igen Rolf och/eller hans bil som identiska med den bilförare, respektive bil, de iakttagit den 13 juni. Konfrontationen gav följande resultat: Erik Andersson kände igen Rolf beroende dels därpå att han nyligen i en tidning sett ett foto av Rolf, dels också därpå att Rolf under konfrontationen icke dolde sitt ansikte så väl som mannen i bilen gjort den 13 juni. Birgit Thelin yttrade spontant: – Jag tror att det var mannen i tur nummer tre (Rolf) som åkte här förbi den trettonde juni. Sune Thelin sade: – Bilen var sig lik (vilket han närmare förklarade sålunda): – Jag tycker att det var precis samma bil som körde här förbi den trettonde. Det var en Volvo Amazon med precis samma färg, och så stod det ”Göteborg” på bakskylten. Jag tyckte därför att det var samma bil som körde här idag. Rolf vallas på brottsplatsen Måndagen den 1 juli vallades Rolf utmed Kynne älv till de platser där hans hustru med all sannolikhet sänkts i vattnet och där hennes kropp påträffades. På fråga om Rolf kände till trakten svarade han spontant: – Jag har ju vuxit upp i Barkeröd som ligger ungefär en kilometer nordost om Nybro, här uppe i skogen. Jag har sprungit här otaliga gånger, lekt och fiskat i älven. Jag har inte varit uppe vid Barkeröd sedan 1955, där finns inte längre några hus. Jag var uppe vid Nybro senast i september 1959. Vi plockade bär just här bredvid vägen. Märta var ju också ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 intresserad av att fiska. Jag har inte varit här sedan september 1959, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Sedan Rolf därefter berättat hur han och hans bröder farit med ”kanot” på älven och fiskat uppgav han slutligen: – Jag känner allt till älven häromkring. Vattenståndet är mycket beroende av vädret. Vid torka faller vattnet, så att det bara finns vatten i de djupa hålorna. Under vallningen förnekade Rolf återigen att han hade något med hustruns död att göra och upprepade att han inte varit vid Kynne älv sedan september 1959. Omfattande bileftersökning Under utredningens gång blev all polispersonal i Göteborg med omnejd och hela Bohuslän jämte parkeringsvakterna i Göteborg anmodade att göra anteckningar beträffande alla iakttagna Volvo Amazon-bilar av den aktuella färgen samt försedda med bakre registreringsskylt med ordet Göteborg och lämna meddelande härom till statspolisen i Göteborg. För att underlätta detta arbete tillställdes alla polisstationer inom området fotografier av bakre registreringsskylten på O 74367. Härutöver uppmanades allmänheten genom dagspressen i Göteborg och Uddevalla att lämna liknande meddelanden. Tidningarna återgav också fotografier av Amazonens bakre registreringsskylt. Fram till lördagen den 3 augusti hade man från polisen, parkeringsvakterna och allmänheten fått in meddelanden om i allt åtta bilar av den aktuella typen – en del av dessa rapporterade flera gånger av olika personer. Av bilarna var endast tre identiskt lika O 74367. Av de övriga saknade två radioantenn, en var svart med grått tak, en hade bakre registreringsskylten försedd med ett stort ”S” till höger om sista siffran i registreringsnumret och den återstående hade utöver ”Göteborg” även ordet ”Sweden” på bakre registreringsskylten. Enligt uppgifter som inhämtades från samtliga ägare till de åtta bilarna hade ingen av bilarna den 13 juni 1963 varit i byn Tegen eller i dess närhet. Kontrollkörning Tegen-Göteborg För att få ett begrepp om körtiden med bil från Tegen till Göteborg utförde två förste kriminalassistenter den 1 juli en kontrollkörning med Jonssons Amaur Nordisk Kriminalkrönika 1994 zon nämnda sträcka via Tingvalla – Hällevadsholm – Uddevalla – Göta älvbron – Riddaregatan – Partillevägen till Långedsgatan i stadsdelen Torpa (där Rolf enligt flera vittnen infann sig ungefär klockan 16.30 torsdagen den 13 juni). Vägsträckan uppmättes till 157 kilometer. Färden tog exakt två timmar. Topphastigheten var 100–110 km/t med undantag för en kortare sträcka på motorvägen Kungälv–Göteborg då bilen framfördes 125– 130 km/t. Trafikförhållandena var normala, något regnig väderlek, bitvis våt vägbana och skymning. En ödesdiger torsdag Sammanfattar man Rolfs ursprungliga uppgifter om hur hans dag såg ut och vad han företog sig den ödesdigra torsdagen den 13 juni 1963, får man följande tids- och händelseschema: • 06.30–07.00 Rolf infinner sig vid grustaget i Gunnilse och lastar ett lass grus på sin lastbil O 4043. • 08.00–08.30 Rolf lastar av gruslasten vid Majviken i Göteborg och ringer ett telefonsamtal från Bostadsbolagets kontor till sin hustru i sommarbostaden i Gunnilse. Avtalar med henne att han skall komma hem och klä om sig samt att makarna gemensamt skall fara in till Rådhuset i Göteborg. • 09.00 Rolf kommer med lastbilen till grustaget i Gunnilse, parkerar lastbilen på vägen invid Ivan Walbäcks byscha. Tar i stället sin personbil och kör till kaféet i Gunnilse, fyller dieselolja i stället för bensin i den redan fulla tanken, köper en pilsner, en ”dricka” och wienerbröd, allt avsett för sonen Ronald och Ivan Walbäck, som arbetar i grustaget. Kör sedan med personbilen till sommarbostaden dit han anländer omkring klockan 09.30. • 09.30–10.10 Rolf vistas i sommarbostaden, byter kläder, tvättar sig och äter frukost tillsammans med sin fru. Den 11-åriga dottern springer ut och in. • 10.10 Rolf och Märta lämnar sommarvillan i personbilen i avsikt att inställa sig vid rådhusrätten i Göteborg klockan 11.00 i hemskillnadsmål mellan makarna. • 10.15–10.20 Rolf och Märta kommer till vägkorsningen vid Konsum i Gunnilse, cirka 1 000 meter från sommarbostaden. Rolf säger att han ämnar fara bort till grustaget för att lämna dricka och wienerbröd till ”pojkarna” innan han kör till Göteborg. Märta vägrar följa med, stiger ur bilen och yttrar: ”Mig ser du inte mer, jag ger fan i hela rådhusrätten”. Rolf får motorstopp på bilen, tvingas gå ur och skjuta bilen • • • • • • • • • ett stycke, kör sedan mot grustaget (åt höger – för att komma till Göteborg skulle han svängt åt vänster). Han ser inte vart Märta tagit vägen. Rolf har därefter inte återsett sin hustru i livet. 10.20–10.24 Rolf ändrar sig beträffande dricka och wienerbröd, tycker hustrun uppträtt underligt, vänder på avtagsvägen till grustaget, några hundra meter nordost om vägkorsningen vid Konsum. Han kör tillbaka till vägkorsningen och tittar efter sin hustru, som emellertid är försvunnen. Beslutar sig för att köra till Göteborg för att se efter om Märta inte trots allt skall komma till Rådhuset. Han kör fort, cirka 80 km/t, och närmaste vägen, parkerar bilen på Slussgatan vid Trädgårdsföreningen. Promenerar sedan till Rådhuset. (Vid förhör den 18 respektive 25 juli, nästan en månad efter första förhöret, lämnar Rolf en helt ny uppgift i detta avsnitt. Säger nu att han inte genast fann någon parkeringsplats på Slussgatan, varför han gjorde en sväng med bilen runt Gustav Adolfs torg och Östra Hamngatan. Då träffade han en bekant på Spannmålsgatan, en bilförsäljare Vesterberg, och växlade några ord med honom. 10.45–10.50 Rolf kommer till Rådhuset och ställer sig i hörnet av Gustav Adolfs torg och Norra Hamngatan, varifrån han kan hålla uppsikt över båda entréerna till Rådhuset. 11.35 Rolf lämnar sin position vid Rådhuset, hustrun har han inte sett till, själv har han inte varit inne i Rådhuset. Han promenerar till Slussgatan. 11.40 Rolf sätter sig i bilen och kör till sommarbostaden i Gunnilse, tänker att hustrun kanske åkt hem igen. 12.00 Rolf anländer till sommarbostaden, hämtar ett par mörka byxor. Han var snyggt klädd och ämnade köra grus. De mörka byxorna skulle han antingen ta ovanpå de andra eller också byta byxor. Han träffar inte någon hemma, far genast iväg igen, kör till grustaget i Gunnilse. 12.05 Rolf ankommer till grustaget där han parkerar personbilen och sätter sig i lastbilen. 12.10 Rolf får lass på sin bil i ”övre” delen av grustaget, lastningen tar 3–4 minuter, utförs av ”Stig eller Helge”. 12.15 Rolf lämnar grustaget i Gunnilse med lastbilen och kör mot Göteborg där gruslasten skall levereras till Göteborgs Bostadsbolags byggen vid Majviken. 12.40 Rolf anländer eventuellt till Sveagatan 24, där han besöker en bekant, köpmannen Sven Verner, för att diskutera en bilaffär. Besöket varar • • • • • • • • • • • cirka tio minuter och eventuellt ringer Rolf hos Verner ett telefonsamtal till kaféägaren Anders Yngveson i Gunnilse. 12.50 Rolf kör från Sveagatan 24. 13.00 Rolf kommer till Majviken och tippar sitt gruslass just som ”gubbarna skulle göra färdigt för middag”. Rolf ringer från en telefon vid bygget nyssnämnda samtal till Anders Yngveson – om samtalet nämligen inte ringdes från Sven Verners telefon. 13.05–13.10 Rolf kör från Majviken till sitt eget grustag i Ellesbo invid Europaväg 6 några kilometer söder om Kungälv. 13.35 Han anländer till grustaget. Grävmaskinisten Axel Gunnarson lastar bilen med grus. Rolf ger Gunnarson 25 kronor som dricks för att denne ”jobbar bra”. Uppehållet i grustaget var kortvarigt, kanske tio minuter. 13.45 kör Rolf från Ellesbo mot Göteborg för att leverera gruslasten vid Majviken. 14.15 kommer han till Majviken där ”en stor brunbränd gubbe” tar emot gruslasten och kvitterar på Rolfs följesedel. Uppehållet vid Majviken mycket kort. 14.15–14.20 Rolf lämnar Majviken och kör till Gunnilse. 14.45 kommer han till grustaget i Gunnilse, parkerar lastbilen på infartsvägen till grustaget invid en ”byscha”, tar i stället sin personbil som står parkerad på samma plats. (Vid förhör 2 juli 1963 kommer Rolf med en ny uppgift: ”Ja, jag undrar om jag inte åkte upp till pojken min med en dricka, och gav honom en dricka, jag är inte alldeles – men jag tycker att jag har änna det på känn”). 14.45 kör Rolf mot Göteborg med sin personbil, försöker få in Riksronden i bilradion, brukar lyssna på detta program (vilket förekommer dagligen utom lördagar klockan 15.00–15.10), han avstår, för mycket störningar. 15.10 kommer han till Restaurang Lejonet vid Redbergsvägen, parkerar bilen på någon gata i närheten. Äter på restaurangen, dricker pilsner till maten, kommer inte ihåg vad han äter, ej heller vem som betjänar honom, man eller kvinna. Besöket varar cirka 20 minuter. 15.30 Rolf lämnar restaurangen, kör österut mot stadsdelen Torpa, ämnar besöka en god vän, förmannen Lars Stenson, Långedsgatan 4, för att av denne försöka få styrkt att han har rätt i en viss ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 • • • • affär beträffande en matjordsleverans som icke kommit till stånd. (Vid förhör 18 juli – nära en månad efter första förhöret – kommer Rolf med en ny uppgift i detta avsnitt. Han erinrar sig nu att han efter besöket på restaurangen begav sig till Systembolagets butik vid Gradmansplatsen – belägen endast ett par hundra meter från restaurangen – där han köpte två flaskor whisky i kassa tre. Tidigare har han uppgivit att han inte kunde erinra sig var han köpt en viss flaska whisky, omnämnd här nedan). 15.40 kommer Rolf till Stensons kontor i panncentralen, Långedsgatan 4. Stenson frågar skämtsamt om Rolf ”bröt strömmen” (ett el-stopp förekom i hela Göteborg den 13 juni klockan 15.35– 17.07). Men Rolf har inte observerat detta, inga stillastående spårvagnar eller liknande. Han bjuder Stenson och två andra personer på whisky av märket Standard Selection ur en tredjedelsbutelj inslagen i papper av sådant slag som erhålles på Systembolaget. 17.15 Kort efter det att elstoppet upphört lämnar Rolf Långedsgatan och kör till sin bostad, Lars Kaggsgatan 34 B i Göteborg, där han tittar efter post. Besöket tar endast ett par minuter varpå han kör direkt till sommarbostaden i Gunnilse (möjligen var han inne på kaféet i Gunnilse och ”fick en öl” på vägen hem). 18.10 ankommer han till sommarbostaden. Med hjälp av sonen Johan och dottern lastar han ur pilsner, dricka och wienerbröd, som han inköpt på morgonen och förvarat i bilen hela dagen, och sålunda icke lämnat till Walbäck och sonen Ronald. Under dagen har Rolf tänkt: ”det får vara med drickan, det får dom köpa själva”. Rolf stannar hemma hela kvällen och går till sängs någon gång mellan klockan 22 och 23. Omfattande kontroller Rolfs uppgifter beträffande den ödesdigra torsdagen kontrollerades så långt det var möjligt. Vittnesuppgifterna visade sig därvid i väsentliga hänseenden motsäga Rolfs uppgifter. Det skulle emellertid föra allt för långt att här redovisa allt detta arbete. Några axplock skall dock inte undanhållas läsaren, som förhoppningsvis vid det här laget fått klart för sig hur obenägen Rolf var att hålla sig till sanningen. • Mot Rolfs uppgift att han från klockan 12.10– 14.45 använt lastbilen O 4043 och kört två lass grus till Majviken, ett från Gunnilse och ett från Ellesbo, står flera vittnesuppgifter om att lastbilen ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 under denna tid stått parkerad på infartsvägen till grustaget i Gunnilse intill en arbetsbod. Jan Davidson: • Från klockan 11.00 till 16.30 körde Davidson utan uppehåll sex–sju lass grus från grustaget i Gunnilse till Marieholm i Göteborg. Under detta arbete passerade han två gånger ”varje trekvartstimme” Rolfs lastbil och såg att den stod kvar. • Mot Rolfs uppgift att grävmaskinisten Gunnarson den 13 juni klockan 13.35 vid grustaget i Ellesbo lastat ett lass grus på lastbilen O 4043, varvid Gunnarson fått 25 kronor som dricks av Rolf, står Gunnarsons uppgift, att denna händelse utspelades den 14 juni 1963. Gunnarson som först förlade händelsen till den 13 juni har uppgivit att detta skedde genom påverkan från Rolfs sida. Han visade den 18 juni upp en almanacka däri han den 13 juni antecknat att han överlämnat 25 kronor till Gunnarson som dricks. Senare kom han emellertid fram till att det skedde den 14 juni. Föregående dag var Rolf överhuvud taget inte vid grustaget. • Gunnarsons uppgifter styrks av tre andra personer som arbetade vid grustaget den 13 juni. • Mot Rolfs uppgift att han den 13 juni från klockan ungefär 15.10 till 15.30 besökt restaurang Lejonet vid Redbergsvägen i Göteborg, där han intagit förtäring, står restaurangpersonalens – en hovmästare och två servitriser – uppgifter att Rolf med all säkerhet icke besökt restaurangen denna dag. Han var väl känd på restaurangen. • Mot Rolfs uppgift att han efter restaurangbesöket färdats till en god vän, Lars Stenson, Långedsgatan 4, dit han ankommit ungefär klockan 15.40 står Stensons uppgift att han anlänt dit först klockan omkring 16.30. Enligt Stenson varade besöket ungefär en halvtimma. Rolf avlägsnade sig inte förrän tidigast klockan 17.10 (fastställt med ledning av ett elstopp i Göteborg, vilket upphörde klockan 17.07). Under besöket bjöd Rolf Stenson, en eldare och en fastighetsskötare på whisky. Till den sistnämnde sade han bland annat att han hade ”litet skräp” som han ville elda upp i panncentralens förbränningsugn. Fastighetsskötaren invände att det inte var lämpligt så länge det var strömavbrott (ingen eld i förbränningsugnen). Han frågade Rolf vad det var han ville bränna upp. Rolf svarade, att ”det är litet paraplyer och skräp”. Fastighetsskötaren erbjöd sig då att bränna upp skräpet senare om Rolf ställde det vid ”luckan”. Rolf genmälde: ”De kvittar”. Rolf förnekar att han brände något i förbrän- ningsugnen Långedsgatan 4. Han kommer överhuvud taget inte ihåg att han talade med fastighetsskötaren om att bränna något denna dag. En syster till Märta har berättat att ett av Märtas två paraplyer saknades, vilket upptäcktes i samband med begravningen. Trots ivrigt letande har det icke kunnat återfinnas. Som vi minns från fyndplatsundersökningen saknade Märta skor, hatt och handväska när hon påträffades död. Dessa föremål återfanns aldrig. • Rolf har uppgivit att hans hustru steg av bilen vid Konsum i Gunnilse den 13 juni ungefär klockan 10.15–10.20 därför att hon inte ville följa med till grustaget i Gunnilse. Han har också påstått, att han vid tillfället fick motorstopp just i vägkorsningen, så att han måste gå ur och skjuta bilen ett stycke och ”köra” den på startmotorn. Trots att vägkorsningen är rätt livligt trafikerad, har ingen påträffats som sett Märta lämna bilen eller uppehålla sig i närheten av vägkorsningen. • Rolf har velat styrka sin uppgift om att han den 13 juni levererat tre lass grus till Göteborgs Bostadsbolags byggen vid Majviken med tre av mottagarens ombud kvitterade följesedlar. Vid utredningen konstaterades att mottagaren brukade lämna kvittens på följesedlar beträffande gruslass utan att granska datum och bilnummer på följesedlarna. Däremot kontrollerades grusmängderna. En av de två personer som kvitterat här avsedda tre följesedlar hade enligt egen uppgift vid flera tillfällen givit Rolf kvittenser på ”luftlass”, varav ett mycket väl kunde ha tecknats just den 13 juni. De tre följesedlarna är numrerade 6218, 6220 och 6222. På de två förstnämnda återfinns bilnumret 4043 (den bil Rolf körde, enligt egen uppgift den 13 juni). Dessa följesedlar är kvitterade med namnet Tage Stamson. På följesedeln 6222 finns bilnumret 2211 och den är kvitterad med namnet Sam Herbert. Här må anmärkas att lastbilen 2211 den 13 juni kördes av chauffören Jan Davidson, vilken enligt egen uppgift inte träffade Rolf denna dag före klockan 18.00, och då icke talade med honom om någon gruskörning. Lastbilen 2211 var för övrigt utrustad med eget följesedelsblock. Handlanden Anders Yngveson som har kafé och Essotapp i Gunnilse, där Rolf brukade göra inköp av bland annat bensin, har berättat att han den 13 juni ungefär klockan 12.45 fick ett omotiverat telefonsamtal från Rolf. Samtalet inleddes sålunda: – Ja, det är Rolf. Märta hoppade ur bilen och försvann vid Konsum. Hon kanske liftade ner. Jag fort- satte till pojken i gropen med läskedryckerna men vände vid Axel Gunnarsons. Yngveson insköt här: – Det tog ju bara några sekunder, så du måste väl sett, vart hon tog vägen. Rolf fortsatte: – Jag fick motorstopp, så det tog väl någon minut. Jag har varit en och en halv timma vid rådhusrätten och väntat, men hon kom inte dit. Yngveson: – Var är du nu? Rolf: – Jag är hos en god vän. Så fick Yngveson en kund som han måste expediera. Han sade därför: – Hej då, Rolf. Men Rolf fortsatte: – Så du vet att jag har ringt. Rolf har först uppgivit att han ringt det här samtalet antingen från vännen Sven Verner, Sveagatan 24 i Göteborg, eller också från Göteborgs Bostadsbolags byggen vid Majviken. Sedermera – sedan Verner hörts och uppgivit att han inte haft besök av Rolf den 13 juni – anknöt Rolf definitivt telefonsamtalet till sitt besök vid Majviken omkring klockan 13 och påstod, att han endast avsett att skämta med Yngveson. Samtal via ventil Som vi sett i det föregående uppgav Rolf i sin ursprungliga version av vad han hade för sig den 13 juni att han frångick sin avsikt att köra upp till grustaget i Gunnilse och överlämna dricka och wienerbröd till sonen Ronald. I stället körde han till Göteborg för att leta efter sin hustru. Vid förhör den 2 juli kom Rolf med en helt ny uppgift i detta avsnitt. Han sade nu att han ”tror” eller ”har på känn” att han den 13 juni någon gång vid halvtre-tre-tiden, när han återkom till Gunnilse från Göteborg, körde upp till grustaget och lämnade Ronald ett par dricka och några wienerbröd. Att han inte berättat detta tidigare vid de många förhören berodde på glömska. Den 5 juli greps Ronald och ett par andra ynglingar av fångvårdspersonal vid Skogomeanstalten på Hisingen därför att Ronald olovligen samtalade med sin far via en ventil i dennes cell. Den 9 juli uppgav Ronald vid förhör att han den 13 juni fått två flaskor Solo av sin far. Dessförinnan hade han vid förhör den 22 juni icke omnämnt händelsen. Vid ett nytt förhör den 16 juli förnekade Ronald att han den 5 juli haft ett samtal på Skogome med ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 Bilden tagen nedströms över älvstranden där den fasansfulla upptäckten gjordes. Den övre pilen visar var kroppen placerats i älven och den nedre pilen var kroppen påträffades. sin far. Att så varit fallet bekräftades emellertid av Rolfs försvarare advokaten Bengt Lüttners. Att Ronald inte var något sanningsvittne understryks också av följande, berättat av Märtas syster Ella: På kvällen den 13 juni befann hon sig tillsammans med Rolf, Ronald och dottern i sommarbostaden i Gunnilse. Roger satt med dottern i knät, Rolf berättade att Märta stigit ur bilen och därefter försvunnit. Rolf var uppriven och grät. Plötsligt rusade Ronald fram till sin far, grep honom om nacken och yttrade: – Du kom inte ner till mig med någon dricka, som du lovade, gubbdjävel, du ljuger, det är inte så. Ella lyckades småningom lugna Ronald, dottern grät förtvivlat och var uppskrämd. Samma kväll såg Ella att Rolf ställde fem flaskor ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 Solo och en påse wienerbröd på ett bord i köket. Tre av Solo-flaskorna satte hon sedan in i kylskåpet och två i ett annat skåp. Två wienerbröd värmde hon upp på kvällen och använde. Resten fick hönsen. Mannen och hans liv Säkert frågar sig läsaren nu – vem var den här mannen som så beräknande och kallt kunde ta livet av sin plågade hustru och till råga på allt behandla hennes döda kropp på ett så avskyvärt och förödmjukande sätt? Kalla fakta talar om en 49-årig man, född och uppvuxen i norra Bohuslän som den tredje av sju syskon, där gått i folkskola och på somrarna arbetat som vallpojke. Enligt hans egen mening var förhållandet mellan föräldrarna gott men äktenskapet upp- löstes genom skilsmässa när Rolf var 18 år. 1930 gick han till sjöss och var under några år anställd i olika svenska och utländska fartyg som kock, jungman, motorman och elektriker. 1935 gjorde han sin värnplikt i flottan. 1937 fick han anställning vid Svenska Kullagerfabriken i Göteborg och stannade där till juni 1948, längsta tiden som chaufför. I slutet av 1948 började han handla med grus och sand. Rörelsen lönade sig och 1951 lät han inregistrera firman Gamlestadens Grus- och stenförsäljning, vilken han sedermera drev tillsammans med sina två söner. I oktober 1939 gifte han sig med dåvarande fabriksarbeterskan Märta Petersson och makarna fick tre barn, två söner och en dotter. Rolf ansåg att han var fullt frisk, fysiskt och psykiskt, och sade sig aldrig ha lidit av någon svårare sjukdom. Denna uppgift motsägs dock av följande fakta. Den 13 januari 1960 dömdes Rolf av rådhusrätten i Borås till två månaders fängelse för mutförsök riktat mot en polisman. Han överklagade domen och hovrätten beslöt låta sinnesundersöka honom. När han kallades till undersökning vid S:t Jörgens sjukhus i Göteborg vägrade han först att inställa sig. När han slutligen kom till sjukhuset uppträdde han enligt undersökningsläkaren ”så exalterat och agiterat, att det med hänsyn till hustruns samtidigt lämnade uppgifter, att han nyligen skulle ha uppträtt hotfullt i hemmet, och därför önskade få honom omhändertagen, ansågs föreligga ett trängande behov av vård på sinnessjukhus”. Han intogs samma dag på Lillhagens sjukhus. Här vårdades han emellan den 3 och 12 oktober 1960. Han skulle därefter inställa sig polikliniskt och samtidigt genomgå den rättspsykiatriska undersökningen. ”Först sedan han ställts inför möjligheten att på nytt intagas på sjukhus kom han emellertid till undersökningen”. I utlåtandet den 10 november 1960 utfärdat av förste läkaren vid S:t Jörgens sjukhus sades att Rolf ”begått den åtalade gärningen under inflytande av sinnessjukdom (manisk psykos) samt att han var i behov av vård på sinnessjukhus”. Rolf togs in på S:t Jörgens sjukhus den 31 januari 1961. Han försöksutskrevs den 10 mars och utskrevs definitivt den 30 september samma år. Ett trasigt äktenskap Rolf framhöll under utredningen, att hans äktenskap varit ”normalt”, det vill säga som de flesta andra. Han sade: – Vi hade det väldigt bra egentligen, så det har varit hos oss som hos alla andra ungefär. Märta var mycket duktig, hon skötte hemmet, barnen och familjens ekonomi på ett utmärkt sätt. Hon var den duktigaste av elva syskon. Hon var kanske lite granna argsint, men det var inget fel på det – och jag var väl inte bättre själv. Han påstod sig alltid ha varit snäll och vänlig mot sin hustru. Hon fick allt vad hon ville ha i materiellt avseende. Trots detta var hon nervös och spänd under hela deras äktenskap, på senare år var hennes nerver ”i botten helt och hållet”. Rolf förnekade ihärdigt att han någonsin misshandlat hustrun eller hotat henne till livet. Hennes ofta återkommande tal om skilsmässa och hennes upprepade flyktförsök från hemmet förklarade han med hennes dåliga nerver. Varken det ena eller det andra hade varit allvarligt menat. Han hade aldrig varit orolig att hon inte skulle komma tillbaka till honom. Han var ”hundraprocentigt” säker på att hon skulle ha tagit tillbaka sin skilsmässobegäran även den sista gången: ”Hade bara jag inte åkt hem och tatt na me, för det var den största dumhet jag gjorde, att jag åkte hem där, för hennes önskan var att jag inte hade kommit, så hade det inte varit någonting…” Kamp för livet och friheten Av uppgifter som inhämtades under utredningen framgår med all tydlighet att Märta känt sig hårt pressad i sitt äktenskap med Rolf. Hon gjorde upprepade försök att komma ifrån äktenskapet, vilka alltid strandade på makens motstånd. Under årens lopp avvek hon flera gånger från hemmet och försökte hålla sig undan för mannen, varvid hon var angelägen om att underrätta sina släktingar om vart hon begivit sig. Rolf sökte vid sådana tillfällen få reda på var hon befann sig och när det lyckats, hämtade han hem henne. Gentemot utomstående var Märta alltid tystlåten om sitt samliv med mannen. Även inför barnen förteg hon i största utsträckning sina bekymmer. Däremot anförtrodde hon sig åt sina systrar, på senare år speciellt Ella, Lisa och Stina. Av deras berättelser framgår bland annat att Märta uppenbarligen ända från det första äktenskapsåret utsattes för elakheter, misshandel och hot från makens sida. Rolf var ytterligt svartsjuk. Bland annat låste han vid vissa tillfällen in sin hustru och lät henne inte gå ut. Hans sexualliv var ”snedvridet och sjukligt”. För sin omgivning skröt han med sina upplevelser ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 med andra kvinnor. Vid ett tillfälle när Märta blivit smittad med flatlöss av Rolf, påstod han, att hon fått ohyran av sönerna. Enligt Ella hade Märta ”sedan 1952 inte haft en lugn stund”. Enligt Stina yttrade Märta vid ett par tillfällen de senaste åren: Han stod över mig och var färdig att strypa mig. En natt i januari eller februari 1963 när snön låg, tvangs Märta lämna huset i Gunnilse iklädd endast nattlinne. Hon sprang till ett skjul vid en liten sjö i närheten och gömde sig där. Dagen därpå berättade hon händelsen för Ella och sade sig vara rädd för sitt liv. En annan gång när Märta var uppriven och ledsen över Rolfs våldsamma humör och uttryckte sin rädsla för honom, invände Ella att han väl ändå inte kunde mörda henne. Märta svarade: – Jo, det vet jag att han kan. Den 24 april 1963 kom Märta in på första vaktdistriktets polisstation i Göteborg och meddelade att hon samma dag ämnade resa till en släkting i Hunnebostrand (systern Stina) utan sin makes vetskap. Om han anmälde henne försvunnen – vilket skett tidigare, då hon endast varit borta en kort stund under dagtid – så skulle polisen veta att hon inte var ”försvunnen”. Märta berättade, att hon begärt skilsmässa från sin man och att målet skulle upp i rådhusrätten den 9 maj . Maken hotade, att om hon inte tog tillbaka sin skilsmässoansökan, så skulle hon ”inte uppleva den 9 maj”. Måndagen den 10 maj ringde Märta till Stina. Hon var uppriven och förtvivlad, berättade att Rolf begärt att hon skulle underteckna en skrivelse varigenom hon återtog sin skilsmässoansökan. Märta sade bland annat: – Han säger att han skall slå ihjäl vår dotter och stycka henne vid mina fötter och sen skall jag få gå samma väg som flickan. Måndagen den 10 juni sade Märta, som talat om att resa till Värmland och därifrån direkt till hemskillnadsförhandlingen vid rådhusrätten i Göteborg, till Ella: – Varför skall jag alltid behöva fly? Jag stannar här, jag behöver inte alltid åka bort, jag kan få vara i huset. Nu får det bära eller brista, för nu skall jag genomföra skilsmässan. Söker advokathjälp Under de sista nio åren av sitt liv vände Märta sig vid sex tillfällen till Göteborgs Stads Rättshjälpsur Nordisk Kriminalkrönika 1994 anstalt för att få hjälp med sin skilsmässa. Hennes klientkort hos anstalten visar att detta skedde 18 oktober 1954, den 5 september 1957, den 21 oktober 1960, den 4 september 1962 och den 7 mars 1963. Vid de fem första tillfällena fullföljde Märta inte ärendena, beroende på att Rolf omväxlande hotat henne till liv och lem och bönfallit henne under löften om att bättra sig. Vid tillfället den 7 mars 1963 tog en kvinnlig advokat emot henne. Advokaten fick den bestämda uppfattningen, att Märta var mycket rädd för sin make, som var emot skilsmässan. Mannen plågade henne mycket och hotade ta livet av både sig själv och henne. Han var ”besynnerligt svartsjuk”, hon kunde inte byta ord med en annan man utan att han fann anledning till svartsjuka. Den advokat vid rättshjälpsanstalten, som handlade det sista skilsmässoärendet, gjorde följande anteckningar på Märtas klientkort: • 3 april – Fru J ringde och var mycket förfärad. Mannen hotade med att spränga huset i luften • 24 april – En man som uppgav sig vara fru J:s broder ringde och sade att fru J lade ner målet. Han skulle själv uppsöka anstalten och meddela detta (Advokaten anade, att mannen som ringde honom var fru J:s make). • 25 april – Rolf ringde och sade att fru J flyttat hemifrån och tagit med sig barnet (åsyftar flickan som är född 1952). • 9 maj – Fru J ringde och sade att mannen tvingat henne att skriva under en handling enligt vilken hon återkallade stämningen. • 10 maj – Ovannämnda handling inkom till anstalten, där den förvaras. • 13 maj – Fru J inställde sig på anstalten och meddelade att hon ville fullfölja ärendet. • 15 maj – Anstalten tillskrev i brev Rolf och meddelade att målet utsatts till 13 juni klockan 11.00. • 13 juni – Ingen kom. När mordet på Märta omnämndes i dagspressen befann sig advokaten i Visby. Genom kriminalpolisens i Visby medverkan teleprintermeddelade han till spaningsledningen, att han den 13 juni klockan 11.00 förgäves sökt efter makarna i Rådhuset i Göteborg. Han ringde också hem till deras bostad utan att få något svar. Kyrkoherden i Gamlestads församling, Göteborg, upprättade på Rolfs önskan den skrivelse till rättshjälpsanstalten som kom in dit den 10 maj 1963 med meddelande om att Märtas hemskillnadsansökan återkallades. Innan dess hade kyrkoherden på Rolfs begäran försökt medla mellan makarna, varvid han fått besked av Märta att hon höll ”benhårt” fast vid sitt beslut. Säker psykiatrisk hjälp Av journalanteckningar beträffande Märta hos Psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg inhämtades följande: • Första besöket skedde den 9 oktober 1956. Märta berättade då att ”de sista fyra åren varit mycket besvärliga, mannen beskyller henne helt grundlöst för otrohet, brusar upp ibland och slår ner allting. Hon är rädd för mannen och kan aldrig vara glad. Spänningstillstånd på grund av yttre förhållanden”. • Andra besöket 30 mars 1958. Under gårdagen slog Rolf henne. Hon företer ett åtminstone 15 cm långt blåmärke på höger överarm. Därefter återbesök 8 april och 25 juli. • Den 1 augusti 1958 togs Märta in på kliniken ”för utredning angående de nervösa besvären. Abortutredning. Hon fick lämna kliniken den 4 augusti 1958. • Den 23 mars 1960 sökte Märta ånyo hjälp på kliniken. Berättade att ”sedan sommaren 1959 har mannen varit helt olidlig. Häftigt humör, skäller över henne och barnen. Hon skulle ha gått ifrån honom för länge sedan, om hon bara vågat. Men han hotar att döda henne, om hon tar ut skilsmässa. Den här gången bereddes Märta plats på vilohem någon tid. Sedan gjorde hon flera återbesök på kliniken 1960, varvid bland annat antecknades: ”Tänker ta ut skilsmässa. Står ej ut med maken”. En stadstjänare vid Göteborgs Rådhusrätt har lämnat uppgifter som ytterligare understryker hur obenägen Rolf var att låta sin hustru få skilsmässa och hur angelägen han var att förmå henne att än en gång återta sitt beslut. Den 27 maj 1963 undersökte stadstjänaren på Rolfs begäran om hans hustru återtagit sin ansökan och meddelade att så inte var fallet. På eftermiddagen den 12 juni – dagen innan Märta försvann – kom Rolf åter till rådhuset och ville att stadstjänaren skulle undersöka om hans hustru återtagit sin skilsmässoansökan. Han fick besked om att så ej skett. Sensationell rättegång Rättegången mot Rolf Jonsson inför Norrvikens hä- radsrätt i Strömstad blev något av ett mammutmål fyllt av sensationer. Preliminärt hade 13 dagar anslagits för huvudförhandlingen som började den 13 augusti – exakt två månader efter mordet. Åklagaren, landsfogden Allan Grauers, skulle höra 37 vittnen, försvararen, advokaten Bengt Lüttners 18. Brottsrubriceringen var mord, inget alternativ som vid häktningsförhandlingen (dråp). Det fanns inte längre något utrymme för ett alternativ, ansåg åklagaren. Rolf bestred som väntat all skuld till hustruns död och kom inledningsvis med en i stora delar helt ny version av sina tidigare uppgifter. Rättens ordförande, häradshövdingen Stig Rosengren, måste gång på gång tillrättavisa Rolf och uppmana honom att ge en ordentlig skildring av vad som förevarit. Ideligen lämnade han dittills helt okända uppgifter. Så fort han trängdes i en besvärlig frågeställning kom det fram nya saker och långa haranger av egendomliga förklaringar. Redan timmarna före första rättegångsdagen började folk köa utanför tingshuset i Strömstad och långt ifrån alla kunde beredas plats i tingssalen. Och intresset var oförminskat under de följande rättegångsdagarna, i allt 21 dagar. Ridån går ner för första akten Den 12 september 1963, efter en månads förhandlingar, avslutades den första delen av taggtrådsrättegången. I ett kategoriskt beslut som saknade alla reservationer slog Norrvikens häradsrätt fast att ”en övertygande bevisning” ringat in den mordmisstänkte helt och fullt. Så var alltså början till epilogen av detta märkliga och i svensk kriminalhistoria dittills unika indiciemål skriven. För Rolf innebar det att han fick tillbringa de närmaste månaderna medan målet vilade på Härlandafängelsets sjukavdelning för att genomgå stor sinnesundersökning, vilken utfördes av överläkaren Birger Henriksson. Den 31 januari 1964 förelåg doktor Henrikssons utlåtande beträffande undersökningen. Däri konstateras bland annat att Rolf vid tiden för ”den åtalade gärningens begående” varit och fortfarande var av sinnesbeskaffenhet som starkt avvek från det normala, men att hans själsliga abnormitet icke var av så djupgående natur att den kunde jämställas med sinnessjukdom, samt att han icke var i behov av sinnessjukvård. På häradsrättens begäran yttrade sig även Kungl Medicinalstyrelsen över Rolfs sinnesbeskaffenhet ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 Karta över västra Sverige från Göteborg i söder till fyndplatsen i norr. Troligen körde Rolf på E6:n norrut, men han kan även ha tagit andra, mindre vägar för att nå sitt mål. Fyndplatsen i Kynne älv N Parets sommarbostad i Gunnilse, varifrån Märta försvann den 13 juni 1963 vid tiden för brottet genom en av medlemmarna i styrelsens vetenskapliga råd, professorn Gösta Rylander. Dennes utlåtande, dagtecknat 16 februari 1964, överensstämde i allt väsentligt med vad Henriksson anfört. Han framhöll att de abnormdrag som Rolf givit prov på ”torde utan svårighet kunna härledas ur den allmänna hypoterma läggningen med ett obändigt självhävdelsebegär och affektlabilitet” som var det väsentliga i hans personlighet. Även medicinalstyrelsen ansåg att Rolf icke var i behov av sinnessjukvård. ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 Ridån går upp för andra akten Sedan Norrvikens häradsrätt fått besked om Rolfs mentala tillstånd när han begick brottet, kunde fortsättningen på huvudförhandlingen spelas upp. Det skedde den 25 mars 1964 och fortsättningen blev inledningen lik, sensationsrik och stormig. En av de sista rättegångsdagarna ställde en förvaringsfånge som instämts som vittne av åklagaren till med en knallsensation, då han helt överraskande påstod att han liftat med Rolf från Gunnilse till Gamlestaden i Göteborg den 13 juni 1963 strax före klockan 15.00. Om detta var sant kunde Rolf inte ha forslat hustrun till Kynne älv denna dag. Att mannen tidigare vid förhör inför statspolisen lämnat en helt annan uppgift förklarade han med att han varit rädd för repressalier från åklagarens sida. Försvaret högg givetvis snabbt in på den här saken och ville att domstolen omedelbart skulle lägga ner målet men åklagaren ansåg kallt att vittnet lämnat oriktiga uppgifter, antingen medvetet eller på grund av villfarelse. Han deklarerade: – Jag anhåller vittnet som misstänkt för mened. Vittnet fick sedan några dagar på sig att fundera på saken och tänka igenom alltsammans ordentligt tillsammans med statspolisens förhörsledare. Därpå ställdes han åter inför domstolen. Åklagaren inledde så här: – Idag på förmiddagen har vittnet lämnat uppgifter om en lift med Rolf. Den märkbart tagne internen tog till orda: – Liftningen skedde den 12 juni, inte den 13 juni. Sedan skildrade han sina dygn i Göteborg. Åklagaren ville veta varför vittnet så klart deklarerat att det rörde sig om just den 13 juni. Den menedsmisstänkte svarade beskedligt: – Jag har nog missuppfattat dagarna. Var avsikten att vilseleda rätten, undrade åklagaren? – Absolut inte, svarade vittnet. Är det en missminnelse, fortsatte åklagaren? – Ja, sade vittnet. Och genom åklagarens lilla vänlighet att godta ”missminnelsen” räddade sig säkerligen förvaringsfången från Hall från en avsevärd straffskärpning. En tidning skrev så här på sin förstasida om händelsen: – Sensationerna skräller ända in i sista minuten i ett av den svenska rättshistoriens märkligaste mordmål. På fredagen vacklade den för mened anhållne förvaringsfången blek och matt till vittnesbåset i Norrvikens domsaga för att spräcka det alibi han lämnat Rolf genom påståendet att han vid 15-tiden den dag åkarens hustru mördades liftat med den mordmisstänkte från Gunnilse till Gamlestaden. Han förlade nu liften till den 12 juni, men även det var fel. Ty då var Rolf bevisligen och köpte hustruns föräldrahem i Skalhamn. Avslutning och dom i första instansen Innan ridån slutligen gick ner för andra akten i häradsrätten måste man tillgripa en extra rättegångsdag för att ta upp ett nytt vittnesmål från en syster till Märta – vilket föranledde en ny bitter fejd i dom- stolen mellan åklagaren och försvararen – men inte hade någon betydelse för målets avgörande. Händelsen betydde emellertid att den utsatta tiden för domens offentliggörande framflyttades från den 30 april till den 11 maj 1964. Denna dag förklarade Norrvikens häradsrätt Rolf Jonsson ansvarig för mord på sin hustru och förordnade att han skulle förvaras på säkerhetsanstalt i minst tolv år. I domen yttrade rätten bland annat: – Under de två huvudförhandlingar som hållits i målet har Jonsson bestridit att han mördat sin hustru. Gång på gång har han ändrat sin berättelse från polisförhören och vid de två huvudförhandlingarna. Häradsrätten finner Rolf Jonssons ständigt nya påståenden och ändringar av tidigare lämnade uppgifter synnerligen anmärkningsvärda, i all synnerhet i belysning av vad överläkaren på rättspsykiatriska avdelningen på Härlanda, Birger Henriksson anfört. Överläkaren har konstaterat att Jonsson intagit en villrådighetsattityd med påstått dåligt minne. Efterhand kunde dock doktor Henriksson konstatera att Jonsson hade ett utomordentligt minne. I sitt utlåtande har Henriksson vidare angivit att Jonsson i trängda situationer visat påfallande smidighet och skicklighet i resonemangen samt vidhållit sina åsikter även när dessa stått i skarpaste kontrast med påtagliga fakta. Rolf Jonsson har härigenom framstått icke endast som gravt självförljugen utan även som opportunt lögnaktig. Dessa omdömen av läkaren, vilka i huvudsak överensstämmer med den uppfattning häradsrätten erhållit under handläggningen av målet, har lett till att rätten inte sätter tro till Jonssons uppgifter annat än i den mån dessa stödjes av annan bevisning i målet. Rolf Jonsson har vid flera tillfällen uppgivit att en utomstående kunnat mörda hans hustru. Med undantag av ett anonymt brev har under hela rättegången inte framkommit ringaste misstanke om att en annan person kunde vara gärningsmannen, anser rätten. Rätten framhåller även som synnerligen anmärkningsvärt, att Rolf Jonsson inte kunnat ge anvisning på en enda person som kunnat intyga att han den 13 juni 1963 under den avgörande tiden varit i Gunnilse, Göteborg eller trakten däromkring. Vid övervägande av hur den av Rolf Jonsson utförda gärningen skall bedömas har häradsrätten beaktat dels den långa tidsrymd Jonssons hotelser mot hustrun pågått, dels att ett slag mot underkäksbenet, vilket Jonsson tilldelat sin hustru, enligt obducenten kunnat medföra medvetslöshet. Härigenom har Jonsur Nordisk Kriminalkrönika 1994 son haft tid att överväga sitt fortsatta handlande men likväl gått ännu ett steg längre och strypt hustrun. Försvaret överklagar häradsrättens dom Tolv års förvaring är att betrakta som det hårdaste straff en svensk brottsling kan dömas till. Livstidsstraffet som stadgas för de allra grövsta brotten är trots allt i allmänhet en mildare strafform, åtminstone vad det gäller strafftiden. I allmänhet benådas en person som avtjänat omkring tio år av ett livstidsstraff och får friheten åter. Men när förvaringsstraffet kommer in i bilden blir frigivningen mer komplicerad. Interneringsnämnden avgör då när en förvaringsfånge kan släppas. Förvaring är följaktligen det värsta en förbrytare kan tänka sig. Häradsrättens dom överklagades omedelbart av försvarsadvokaten. Bland annat fann han det anmärkningsvärt att häradsrätten mot interneringsnämndens yttrande dömt Rolf till förvaringsstraff. Interneringsnämnden hade nämligen förordat ett tidsbestämt straff. Förhandlingarna inför hovrätten över Västra Sverige i Göteborg inleddes i början av juni 1964 och pågick in i juli månad. Under denna tid hördes bland annat ett 70-tal vittnen, åtskilliga av dem inte tidigare hörda. De hade uppspårats genom en annonskampanj som försvarsadvokaten bedrivit en längre tid. Försvarsadvokaten ansåg som i häradsrätten att Rolf var oskyldig till mordet och följaktligen borde frikännas. Han underkände helt åklagarens bevisning och menade att denne inte ”styrkt något i detta mål”. Åklagaren å sin sida höll fast vid det bevismaterial han lagt fram i häradsrätten och krävde fastställande av förvaringsdomen. Hovrättens dom offentliggjordes den 31 juli 1964. Den är ett omfattande dokument på inte mindre än 196 sidor, vari hovrätten motiverar sitt beslut att med ändring av häradsrättens dom i ansvarsfrågan döma Rolf Jonsson för dråp å maka till straffarbete i tio år, vilket straff skall till en tid av åtta månader anses verkställt genom Rolf Jonssons hållande i häkte. Ur hovrättens dom För att fullständiga redogörelsen för detta omfattande indiciefall skall här avslutningsvis citeras några avsnitt ur hovrättens motiveringar för den ändrade domen. – Hovrätten delar Henrikssons, av Rylander och ur Nordisk Kriminalkrönika 1994 Medicinalstyrelsen uppenbarligen biträdda uppfattning, att Rolf Jonsson vid tiden för den nu ifrågavarande gärningens begående var av sinnesbeskaffenhet som starkt avviker från det normala, samt att Rolf Jonssons själsliga abnormitet ej är av så djupgående natur, att den kan jämställas med sinnessjukdom. – Henriksson har i sitt utlåtande uttalat, att enär Rolf Jonsson icke tidigare ådömts frihetsstraff, det skulle ligga närmast till hands att utdöma ett tidsbestämt straff. Med hänsyn till graden av Rolf Jonssons själsliga abnormitet, och då Rolf Jonsson, om han fälldes till ansvar i målet, är att anse som vådlig för annans säkerhet till liv och hälsa anser Henriksson emellertid ådömande av förvaring befogat. Till Henrikssons uppfattning angående påföljden har Rylander och medicinalstyrelsen anslutit sig, därvid de med anmärkande av att praktisk erfarenhet rörande Rolf Jonssons straffmottaglighet ej föreligger yttrat, att Rolf Jonsson måste anses vådlig i betydande grad, att arten av de abnormdrag Rolf Jonsson företer i sin personlighet talar för att hans mottaglighet för med straff avsedd verkan är nedsatt samt att ett omhändertagande på säkerhetsanstalt i varje fall bör upptagas till prövning. – Interneringsnämnden har i sitt i häradsrättens dom omnämnda yttrande uttalat att, enär utredningen icke kan anses entydigt giva vid handen, att Rolf Jonsson, som hittills ej undergått frihetsstraff, är oemottaglig eller föga mottaglig för straff, nämnden icke anser sig böra tillstyrka, att Rolf Jonsson i stället för straff ådömes förvaring. – Som framgår av vad tidigare i hovrättens dom upptagits beträffande nu ifrågavarande brott synes detta väsentligen vara att anse som ett resultat av den missämja, som efterhand uppkommit i förhållandet mellan Rolf Jonsson och Märta Jonsson, och brottets utlösning torde ha föranletts av de särskilda förhållandena i makarnas äktenskap. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad i målet framkommit angående Rolf Jonssons sinnesbeskaffenhet och vandel finner hovrätten utredningen icke med säkerhet giva vid handen, att Rolf Jonsson är att anse som i sådan mån vansklig för annans liv eller hälsa att han på grund därav, oaktat erfarenhet ej föreligger av hans straffmottaglighet, bör ådömas förvaring i stället för straff. Rolf Jonsson skall förty dömas till tidsbestämt straff. – Vid övervägande av vad sålunda upptagits och i övrigt i målet förekommit finner hovrätten det kunna hållas för visst, att Rolf Jonsson den 13 juni uppsåt- ligen genom strypning bragt Märta Jonsson om livet. – Den förebragta utredningen medger icke någon säker slutsats, att gärningen varit av Rolf Jonsson planlagd. Fastmer tala åtskilliga omständigheter, bland annat nyttjandet av den till förankring av kroppen mindre väl ägnade taggtrådsslingan samt Rolf Jonssons döljande av kroppen på en plats där upptäckten av denna lätt kunnat rikta misstankarna mot Rolf Jonsson, för att brottet utgjort resultatet av en visserligen under lång tids missämja underbyggd men i slutskedet explosivt uppflammande affekt. Med hänsyn härtill och då det inte kan uteslutas, att strypningen skett i omedelbar anslutning till att det vid obduktionen konstaterade slaget utdelats, finner hovrätten annat ej utrett än att Rolf Jonsson handlat i hastigt mod. Gärningen är förty att bedöma som dråp. Att gärningen förövats mot maka skall enligt 14 kap 34 paragrafen första stycket strafflagen anses som en synnerligen försvårande omständighet. Hovrättens dom står fast Rolf Jonsson ansökte genom sin försvarare om prövningstillstånd i Högsta domstolen av hovrättsdomen. HD beslöt emellertid att inte meddela sådant tillstånd. Sista ordet i det segdragna fallet var därmed sagt. ur Nordisk Kriminalkrönika 1994