Transcript Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr

KUNGSLEDEN
-
PÅ 10 DAGAR
ETT FANTASTISKT LÖPÄVENTYR
MED NIKLAS HOLMSTRÖM
KUNGSLEDEN
-
PÅ
10 DAGAR
ETT FANTASTISKT LÖPÄVENTYR
11-20 AUGUSTI 2014
Innehåll
Inledning
Upplägg
Förberedelser
Utrustning och mat
Fotvård
Kartor
Logistik, boende och kostnader
Båttransporter
Att tänka på inför ett Kungsledsäventyr
Bra att veta
Rekommenderad litteratur
Info på webben
Några ord om Kungsledens stigar
Översiktskarta
Dagbok dag-för-dag
Fåglar som noterades
GPS-rutter på fil
Tack riktas till...
”It’s one thing to feel that you are on the right path, but it’s another to think yours is the only path.”
- Paulo Coelho
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
”Sitter här och försöker hitta det rätta anslaget till
storyn om mitt löpäventyr på Kungsleden mellan
Hemavan och Abisko. Det är inget fel på utsikten
där jag i skrivande stund sitter, i en skön fåtölj
med vidsträckt utsikt över Torneträsk. Solen som
sakta och obönhörligt sänker sig i väster och
lägger ett varmt släpljus över bergen på andra
sidan sjön. Det speciella diset som skimrar svagt
likt ett drömskt draperi. Molntussar som knappt
antyder en rörelse. Björkarna som bildar ett grönt
täcke ned mot den blå sjön. Nå, det var ju det där
med anslaget. Försöker i huvudet skapa en bild,
sätta ihop fragment från tio dagar på Kungsleden.
Svårt att hålla ihop alla lösa bilder och känslomässiga
upplevelser. De vill inte fästa vid varandra. Bilderna
kommer och går i en strid ström, utan kronologisk
ordning eller affektiva kopplingar. De bara
strömmar fram som klart vatten från en
hemlighetsfull glaciär bortom bergen. Som tur är
har jag översiktskartan bredvid mig. En tråd att
hålla fast vid. En linje. En stig. En Kungsled.”
Ja, ovanstående ord var de enda jag var till stånd
att nedteckna, där jag satt i fåtöljen framför
panoramafönstret som vette ut mot Torneträsk
på fjällstationen i Abisko två kvällar i rad. Där och
då var det helt enkelt inte läge att rekonstruera
och formulera mitt löpäventyr genom svenska
fjällen med ord på ett papper. Nä, det handlade
snarare om att njuta av ögonblicket och låta
äventyret sjunka in. Njuta av den rådande
utsikten. Det var 15 år sedan jag var i Abisko
senast. Vem vet när och om jag kommer dit igen.
När jag skriver detta har två veckor har passerat
sedan jag satt där i fåtöljen och log med en
frånvarande blick. Först nu känner jag att
äventyret har sjunkit in och intrycken har
bearbetats. Det har varit en omedveten process
har jag förstått, särskilt som jag drömt om
Kungsleden varenda natt utom två sedan jag kom
hem. Drömmarna har varit olika, utom att jag i
drömmen befunnit mig på leden och sprungit eller
klättrat uppför berg. Allt tar sin tid. Skavsåren på
© Niklas Holmström, 2014
ryggen har läkt ut och blåsorna på fötterna är nu
ett minne blott. Vänster stortåled är nu återställd.
Båda stortånaglarna har trillat av och är väl det
enda som vittnar om att äventyret faktiskt ägt rum.
Och först på gårdagens springpass genom
Torshargs skogar kände jag det glädjefulla klippet
i benen, ni vet, när det spritter i benen och man
skulle kunna fortsätta på en ändlös stig mot
solnedgången.
Jag minns inte hur det kom sig att jag för ett år
sedan bestämde mig för att springa hela
Kungsleden mellan Hemavan och Abisko. En
sträcka på lite mer än 43 mil (avstickare och
toppbestigningar av diverse berg ej inräknade).
Kanske att jag hörde om andras löpäventyr på
Kungsleden. Kanske att ett frö såddes när jag
sprang på södra Kungsledens kalfjäll förra året.
Kanske att det var minnen från min ungdoms
fågeläventyr i fjällen som släppte fram den
barnsligt sköna upptäckarlustan. Kanske att jag
längtade till storslagen natur och den numera
utrotningshotade tystnaden. Kanske att min
fullbordan av den 100 mil långa Sörmlandsleden
närmade sig och att jag kände ett sug efter en ny
utmaning. Kanske – och mest sannolikt – är att
det handlar om en kombination av drömmar,
längtan, behov och att tänja på gränserna för att
se vad jag är kapabel till.
Fram till detta äventyr har alla tidigare
genererat en story som publicerats på min blogg
Trail Stories (www.livsnjutarbloggen.se). Jag
kände dock att detta äventyr som spänner över
tio dagar gör sig bättre i PDF-format med ett
upplägg som liknar det jag (och många andra)
använder när man författar en reserapport i
fågelskådarsammahang, med huvudsyftet att
förmedla information, tips och råd, till de som
önskar genomföra något liknande. Min förhoppning är att den ska inspirera och vara till hjälp för
den som önskar springa Kungsleden, hela eller
utvalda delsträckor. Vad man än väljer så väntar
en storslagen och minnesvärd upplevelse!
Håll till godo! /Niklas
Upplägg
Jag bestämde redan tidigt att springa från
Hemavan och norrut till Abisko. Detta för att kunna
disponera tiden och säkerställa en reservdag för
en eventuell avstickare till Kebnekaise fjällstation
för en – om väder och sikt tillät – bestigning av
Kebnekaises sydtopp. Mitt val färgades även av
Daniel Hallgrens löpäventyr på Kungsleden i juli 2013
(https://franpunktatillpunktb.wordpress.com).
Vidare bjuder sträckan mellan Hemavan och
Saltoluokta på betydligt fler höjdmeter jämfört
med sträckan mellan Vakkotavare och Abisko, så
det kändes klokt att starta från Hemavan och
avverka den tuffare (och vackrare!) delen av
Kungsleden med pigga och utvilade ben för att
avsluta med ett långt svagt medlut ända från
Tjäktjapasset till Abisko. Jag valde även att
geomföra detta löpäventyr i augusti för att i
möjligaste mån slippa mygg och knott samt
garanterat snöfria stigar.
Den enda egentliga nackdelarna med att
springa från söder till norr är att samtliga böcker
om Kungsleden är skrivna med utgångspunkt från
att man vandrar från Abisko och söderut. Under
planeringen och insupande av information läste
jag därför samtliga böcker (se rekommenderad
litteratur längre fram) från slutet till början. En
annan nackdel av mer praktisk karaktär är att alla
transporter med motorbåt (Saltoluokta
undantaget) utgår från sjöarnas nordstrand där
boendet också är beläget. Har man inte sovsäck
och tält med sig gäller det att planera med god
marginal och ha framförhållning gällande
eventuell kontakt med de ansvariga som kör
båtarna. Just båttransporterna upplevde jag som
det enda orosmomentet under mitt löpäventyr. Att
det kan uppstå problem och missförstånd vittnar
båtturen över Riebnes om, vilket framgår under
dagboksanteckningarna längre fram.
När jag väl läst på om Kungsleden och
studerat kartor återstod att lägga upp en plan på
dagsetapper utifrån boendet längs leden. Jag
kom fram till att äventyret borde vara
genomförbart på 10-11 effektiva och njutbara
löpdagar. När jag väl var färdig med upplägget
bokade jag i maj samtliga resor och boende i
Gällivare för hemfärden. Med facit i hand
genomfördes äventyret snabbare än väntat, utan
att jag för den skull stressade på. Tvärtom, så
beslöt jag mig för att ta en hel vilodag efter fem
dagars löpning och 34 timmar utan sömn när jag
nådde Kvikkjokk. Jag bestämde mig även för att
skippa Kebnekaise för denna gång och istället
spara den toppturen till ett annat år och då
tillsammans med Kerstin.
Jag kom fram till Abisko en dag tidigare än
beräknat och avverkade 45,8 mil på 10 dagar,
varav en vilodag i Kvikkjokk. Antalet höjdmeter
landade på drygt 15000. Anledningen till att jag
kom fram tidigare än beräknat berodde främst
på att jag skippade tre mil på asfalt mellan
Kebnats och Vakkotavare och sedan sprang
sträckan Teusajaure-Alesjaure på en dag eller tolv
timmar för att var mer exakt, vilket inbegrep en
välkommen långlunch i ena Singistugan.
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Förberedelser
Vad finns att säga om förberedelserna? Mycket
och ingenting! Att vara väl förberedd har alltid varit
viktigt för mig oavsett vilken utmaning jag tar mig
an. När det gäller ett löpäventyr av detta slag i
svenska fjällvärlden som sträcker sig över många
dagar kan man vara förvissad om en sak och det
är att vad som helst kan hända. Och kommer att
hända, man vet bara inte vad. ”Förvänta dig det
oväntade och det kommer att gå bra!” brukar jag
ibland tänka när jag är ute på äventyr.
Vad menas då med ”väl förberedd”? I min värld
handlar det om kombinationer av säkerhetstänk,
utrustning, planering och så den - i mina ögon
avgjort viktigaste delen - fysisk och mental
förberedelse. När det gäller utrustning så var den
i grunden densamma som är obligatorisk för
mountain marathons i England och det enda
tillägget utöver den var mat för flera dagar,
primuskök, kniv, powerpack och några par
strumpor extra. Beträffande säkerhet handlar det
mycket om erfarenhet och respekt för den miljö
man rör sig i. Då jag vandrat en del i fjällen och
ogästvänliga berg och öknar i andra delar av
världen är detta med säkerhet inget främmande
och framför allt detta att inte ta några onödiga
risker. Lika självklart är det omöjligt att gardera
sig mot allt som skulle kunna tänkas inträffa, då
är det liksom inget äventyr längre! Kungsleden
som sådan är ju inget extremt. Det är stig hela
vägen om än dåligt markerad på sina håll, relativt
tätt mellan stugor och leden är relativt (främst
mellan Kvikkjokk och Abisko) väl trafikerad av
vandrare, särskilt i juli/augusti.
Jag är av den uppfattningen att vara väl
förberedd både fysiskt och mentalt är det absolut
viktigaste för att lyckas genomföra ett löpäventyr
som detta. Att springa 46 mil på 10 dagar på grymt
tekniska stigar kräver sin man och kvinna. Och
väl förberedd inför uppgiften var jag med totalt
270 mil i benen under 2014, där merparten
genomförts på tekniska stigar på Sörmlandsleden, Bruksleden och i engelska Lake District
tillsammans med bästa Kerstin, ibland två eller
tre dagar på rad. Besöken i Lake District med
grymma stigningar och tuffa underlag, med
löpning i allt från piskande regn, stormbyar, iskalla
fötter till stekande sol och värmebölja, har
definitivt lagt en solid grund för att lyckas med
utmaningen att springa hela Kungsleden.
Givetvis är det också en mognadsprocess, ja,
något som växer fram med tiden. Jag hade aldrig
kunnat genomföra detta för ett år sedan. Resan
att nå min form av idag beträffande uthållighet,
mental och fysisk styrka har tagit flera år. En
långsiktig utveckling helt enkelt, som inte går att
skynda på. Och, tack och lov, vet man inte vad
man ger sig in på förrän man faktiskt sprungit
hela Kungsleden.
”Stigen” upp mot Norra Sytertoppen på 1769 meters höjd
© Niklas Holmström, 2014
Vi snackar 20 kilometer råteknisk stenstig mellan Kvikkjokk och Pårte dag sju!
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Utrustning och mat
Genom att välja att sova i stugor, fjällstationer
och på vandrarhem kunde jag hålla nere både
volym och vikt på packningen. Grundutrustning
var, som nämnts tidigare, densamma som jag
använt mig av i engelska Lake District vid tre
besök det senaste året (Ultimate Trail 100K,
GL3D och Bob Graham Round + flera dagsturer
i bergen därborta). För Kungsledens del
kompletterades packningen med primuskök, kniv
och mycket mat. Vid första packningen landade
vikten på 8,5 kg. På tok för tungt! Det var bara
att revidera packningen och skala bort allt
”onödigt”, framför allt energi, kikare, padda,
tekopp och några extraplagg. Finalpackningen
vägde in på 6,8 kg fördelat på 4 kg utrustning
och 2,8 kg mat/energi. Väl i Hemavan åkte även
100 gram gasol och en hederlig morakniv ner i
ryggan. Den totala vikten landade således på runt
7 kg + ständigt påfyllda vattenflaskor á 40 cl.
Ryggan tappade dock vikt i takt med att mat och
energi förbrukades, med påfyllning i Jäkkvik och
Kvikkjokk. Vikten pendlade därför någonstans
mellan 6-7 kg hela vägen från Hemavan till
Abisko.
För detta äventyr hade jag inhandlat senaste
modellen av Inov-8 Race Elite på 24 liter. Min
inkörda Inov-8-rygga på 20 liter hade säkert
fungerat med lite våld, men jag är inte förtjust i
den modellens sidofickor på midjebältet; för små
och lätt hänt att saker glider ur när de öppnas.
Den nya 24litersryggan har ordentligt höga
sidofickor på minst en halv liter vardera. I den
ena förvarade jag mina mobiltelefoner och
pengar, medan den andra innehöll det jag kunde
få använding för under dagen beroende på
väderleken. Ena dagen vindjacka, nästa dag
regnjacka och vattentäta handskar. Dagen innan
jag skulle flyga till Hemavan inhandlade jag även
en midjeväska på Haglöfs på Barkarby Outlet för
100 spänn, ett otroligt bra köp. Jag tog bort
midjebältet från väskan och trädde sedan ryggans
bröstband genom hällorna och fixade en
MacGyver-konstruktion med resår så att väskan
hölls på plats mot bröstet. I väskan hade jag
energi, kompass, kamera och salttabletter lätt
åtkomligt. På ryggans axelremmar hade jag
dessutom låtit sy på två flaskhållare eftersom jag
inte gillar vätskeblåsor.
Allt fungerade klockrent utom att jag fick skav
i svanken, så dag två tillverkade jag en slags blöja
av servetter och ett mjukt tygstycke som jag
lindade in i en plastpåse och stoppade ner baktill
i trailshortsen. No more skav där. Låsanordningen
(spännet) på midjebältet sitter liksom på sidan
och tryckte mot höftbenet, vilket kändes av dag
två. Detta åtgärdades genom att linda min
trailtisha (innan jag införskaffat ett tygstycke) runt
låsanordningen och midjebältet. Min ultratunna
trailtisha var egentligen överflödig då jag från dag
två sprang i min långärmade merino hela vägen.
Garminladdare
Samsung med Telia
iPhone med Telenor
Laddningskablar
reservladdare
Powerback på 5200mAh
© Niklas Holmström, 2014
Packning (4 kg)
Bivybag (SOL)
Regnjacka (OMM Kamleika II Smock)
Regnbyxor (Inov-8 Race Pant 150)
Vindjacka (Montane Slipstream GL)
Underställsbyxa (Peak Performance)
Microfleece med huva (Haglöfs)
Calfs (Compressport)
Kompressionsstrumpor (CEP)
Ultratunna strumpor (Smartwhool)
Tjocka ullstrumpor
Mössa, fingervantar och buff
Vattentäta skaltumvantar (Haglöfs)
Handduk och silkeslakan
Tumkompass och vanlig kompass
Eget ihopplockat första-hjälpen-kit
Toalettartiklar, leukoplatstejp, vaselin
Öronproppar, djungelolja
Pannlampa (Silva Trailrunner II)
Primuskök med 60 cl titankärl
Bestick och köksprylar
Tekopp, kikare och surfplatta fick stanna hemma
Mat och energi (2,8 kg)
Frystorkad mat (Adventure Food) 6 st
Couscous 400g
Torkat kött 2 hg
Olivolja 2x10cl
Varma koppen 3 st
Flapjack 4 st
Nötcréme 6 st
Nöt/fruktmix 4 st
Hammer espresso gel 6 st
Saltkapslar 50 st
Neskaffe 1 burk
Övrig utrustning
Skor (Inov-8 X-talon 212 Precision)
GPS-klocka (Garmin 310)
Kamera (Olympus Tough Waterproof)
Trail shorts (Gore)
Långärmad merino (Peak Perform.)
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Jag hade hört att fjällstugornas butiker erbjöd
varor till orimligt höga priser och eftersom jag inte
visste vad varje butik erbjöd så siktade jag på att
ha med mig mat och energi för etappen
Hemavan-Kvikkjokk. I Ammarnäs slog jag till med
riktig mat i form av delikat Souvas (rökt renkött)
samt inhandlade lite nudlar och buljong som
komplement till varma koppen som lunch på
dagarna. Annars var det frystorkat som gällde till
middag i vilka jag adderade en deciliter couscous
och olivolja. Till frukost blev det vanligtvis
couscous med olja och torkat kött. Som ni förstår
var jag inte ute efter gastronomisk upplevelse på
Kungsleden, utan mesta möjliga energi och när
man är aktiv och befinner sig ute i naturen smakar
all mat otroligt gott!
Eftersom det kryllade av blåbär längs hela
Kungsleden – och på sina håll även hjortron –
stannade jag regelbundet för att plocka några
nävar som välkommen variation i energiintaget.
I Jäkkvik shoppade jag loss i mackens lanthandel.
Det blev kaffe med påtår, glass, banan, avocados
och så lite färdkost i form av ett par snickers och
en 200 grams frukt & mandel. Sedan dröjde det
till Kvikkjokk innan det blev dags för ”riktig” mat
igen och efter nästan 12 mils löpning under 34
timmar utan sömn satt det fint med en riktig
hamburgertallrik, kaffe och kall cola. Eftersom jag
där bestämde mig för ta en dags vila blev det
även två morgnar med grym frukostbuffé på
fjällstationen och ytterligare en hamburgertallrik
till middag! Kroppen sög åt sig all mat likt en
organisk vakuumpump. Jag hade tappat nästan
tre kilo kroppsvikt på fem dagar, så det var hög
© Niklas Holmström, 2014
tid att fylla på depåerna! Jag fyllde även på
matförrådet i Kvikkjokk med en påse frystorkat,
ett halvt kilo couscous, torkat renkött, några
snickers och flapjacks, dock till rena ockerpriser.
Eller vad sägs om 25 kronor för en flapjack, som
normalt kostar 12:50 på Konsum i Torshälla. Mitt
matförråd räckte sedan hela vägen till Abisko,
men med belöningsfrossa i form av cola, chips
och schweizernöt vid Stora Sjöfallet, Kaitumjaure
och Alesjaure. Tro det eller ej, men butiken i
Kaitumjaure hade dessutom rea på chips!
”Målgången” firades givetvis stort med
kallskuren lammrostbiff och mängder grön härlig
sallad med två backningar! Lattarna avlöste
varandra på kvällen. Framme i Abisko var jag nere
på 59 kilo, fem kilo från min normalvikt. Först tre
veckor senare (när detta skrivs) är jag uppe i
normalvikten och det känns att kroppen
stabiliserats och återgått till normal ämnesomsättning.
Faktum är att jag aldrig fick någon energidipp,
vilket kan förklaras med att jag var noga med
energiintaget, särskilt med lunchen varje dag.
Fotvård
Jag kan säga som så att jag allt som oftast klappat
mig på bröstet och skrutit över min regelbundna
fotvård som en orsak till att jag aldrig får blåsor
på fötterna, oavsett det är bergsultra på tio mil
eller över flera dagar. Det enda som hänt genom
åren är väl att vänster stortånagel alltid vikt hädan
efter Lidingöloppet. På Kungsleden blev jag dock
lite tagen på sängen. Jag brände på redan från
början och brydde mig inte om jag blev blöt om
fötterna, men att mala på längs väldigt tekniska
stigar i ständigt fuktiga skor och med svampiga
fötter som resultat leder förr eller senare till
blessyrer av varierande grad. Sedan är det ju så
att jag tycker det är oerhört skönt att ställa mig i
en kall bäck ett par tre gånger om dagen för att
svalka och kyla ner de ofta friktionsvarma fötterna.
Skönt för stunden, men inte bra i längden. Det
hade kanske varit bäst att göra detta varje gång
när jag tog lunch och ändå tog av mig skorna.
På tredje dagen var blessyrerna både
påtagliga och kännbara med blåsor under
storttånaglarna, en stor blåsa under vardera
stortå, en blåsa på höger lilltå och höger häl samt
en begynnande inflammation i vänster storttåled
(mtp-leden). Eftersom jag hade gott om tid i
Jäkkvik satte jag mig i solen och pysslade om
fötterna utanför lanthandeln. Här gjorde
jag en grav miss som inte inhandlade
alsolsprit för det fanns inte att uppbringa
på någon av butikerna längs
Kungsleden, inte ens på fjällstationerna,
(nu har jag kompletterat mitt first-aidkit med en liten flaska antiseptisk tea
treeolja). Inhandlade även ett par tunna
extrastrumpor på lanthandeln och där i
solen med kaffekoppen i handen blev
jag varse om stundens allvar: Jag kan
vara hur vältränad som helst och med
värsta high-tec-utrustningen i
ryggsäcken, men om någon av mina tår
blir infekterade så kommer det att
äventyra fortsättningen! När jag
slutligen kom fram till Kvikkjokk på
femte dagen, utan välbehövlig och
läkande sömn på 34 timmar, var båda
stortårna ordenligt röda och svullna och
den högra dunkade oroväckande. Efter
konsultation med min flickvän Kerstin
(som ju är läkare) blev jag än mer orolig,
men jag stängde av och fokuserade på
här och nu. Äta, vila, sova, rena fötter
utan några plåster eller strumpor på
fötterna och så en hel vilodag.
Det blev som en ritual varje dag. På
kvällarna rengjorde och pysslade jag
om mina fötter. Jag satte inte på plåster
eller något sådant, utan lät fötterna ”luftas” under
nattens sömn. På morgonen åt jag frukost i lugn
och ro, pysslade sedan om mina fötter och
tejpade (leukoplast) blåsor, stortår och punkter
där huden ömmade något, packade ihop allt i
ryggan och avslutade sedan med en kopp kaffe
innan det var dags att ge sig av. Morgonritualen
tog nästan två timmar, så jag steg alltid upp
klockan sex på morgonen. Tack vare denna
omsorg kom jag också ända fram till Abisko, må
vara med ömmande fötter men utan infekterade
blåsor!
Mitt värdefullaste råd till den som tänker ge
sig ut på ett liknande äventyr är att ta tag i problem
på en gång, innan de förvärras, hålla koll på
blessyrer och åtgärda eventuella orsaker till att
skav och blessyrer uppstår! Och gör inte avkall
på innehållet i first-aid-kitet, utan sätt ihop ett eget
kit utifrån antal dagar du kommer vara ute, inte
minst med olika typer av plåster i olika storlekar
och material, från de vanliga till stora kvadratiska.
I övrigt duschade jag när det gavs tillfälle och
så blev det förstås underbara bastubad i
Tärnsjöstugan, Teusajaure och Alesjaure. Just
bastubaden var en lisa för själen efter en mäktig
middag och efteråt sov jag gott.
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Kartor
När det gäller kartor över Kungsleden är Calazos
vattenresistenta, tunna och dubbelsidiga i skala
1:100 000 avgjort de bästa på marknaden (finns
även att ladda ner till iPhone via appen Calazo
kartor). För att täcka in hela leden krävs fyra
kartor. Jag valde att ha två fysiska med mig
(Kvikkjokk-Ammarnäs och Sarek & Padjelanta)
och de andra två (Ammarnäs-Hemavan och
Kebnekaisefjällen) digitalt via appen eftersom de
två sistnämnda sträckorna är relativt
vältrafikerade och med minimal risk att hamna
helt fel. Som komplement hade jag digitaliserat
alla etappkartor över hela Kungsleden från Annika
Berggrens båda böcker liksom en översiktskarta.
Jag skrev ut dubbelsidigt och laminerade. Jag
hade även lagt in viktig information såsom
kontaktuppgifter, tider för buss- och
båttransporter och liknande på de inplastade
kartorna. Under hela äventyret hade jag således
en karta i ena handen. Det skulle kännas
obekvämt och naket utan karta i handen när man
är ute på längre äventyr! Jag och min hjärna är
dock mer synkroniserade med kartor i skala 1:40/
50 000 än 1:100 000. Nå, mitt upplägg med kartor
fungerade alldeles utmärkt.
Logistik, boende och kostnader
När planen med dagsetapperna låg klar bokade
jag i slutet av maj flyg med NextJet. Det är små
propellerplan så det gäller att vara ute i god tid
om man vill komma åt den billiga Sverigebiljetten
(som inte är ombokningsbar!). Totalkostnaden för
Arlanda-Hemavan (avg kl 09:15) den 11/8 och
Gällivare-Arlanda (avg kl 07.20) den 23/8 landade
på 998 kronor! Boende i fjällstugorna går inte att
boka i förväg, men man garanteras plats på något
sätt och det var aldrig fullbelagt någonstans under
mitt äventyr. Tåg mellan Abisko och Gällivare (går
två om dagen) gick lös på blygsamma 147 kronor.
Jag bokade ett B&B i Gällivare den 22/8 för 440
kronor. Jag kan varmt rekommendera Gällivare
B&B, särskilt som ägarinnan Marita fixade till en
fin frukost till mig klockan fem på morgon innan
jag transportlöpte de sju kilometerna till
flygplatsen (som bjöd på en vacker hökuggla!).
Slutnotan för boendet på leden landade på
2830 kronor. Man kan tycka att det vore rimligt
att STF:s fjällstugor höll samma pris rakt av.
Billigast var Ammarnäs (och Bäverholmen som
drivs privat) med 200 kronor per natt och dyrast
var Alesjaure med 395 kronor. Att som medlem i
STF betala 395 kronor för en säng i ett
flerbäddsrum tycker jag är väl magstarkt. I
Tärnasjöstugan låg priset på 295 kronor + 35
kronor om man ville bada bastu medan man i
© Niklas Holmström, 2014
Teusajaurestugan var tvungen att betala för
bastu, även om man inte använde den. Jag kan
känna irritation över den skiftande prisbilden , trots
att de alla drivs av STF. Varför inte ta 295 kronor
per natt som standardpris på alla stugor?
Kostnaderna fördelar sig enligt följande:
Flyg
998
Tåg
147
Buss
70 (Kebnats-Vakkotavare)
Båttransporter 1050
Boende
2830+440
Mat ca.
1500
Totalt
7035 kronor
Båttransporter
Springer man hela Kungsleden är man så illa
tvungen att korsa mindre och större vattendrag
med båt vid sju tillfällen. Eftersom de flesta
vandrar från Abisko och söderut är det naturligt
att motorbåtarna startar på nordsidan av
vattendragen. På tre platser måste man åka
motorbåt, fyra av vattendragen har dock så
kallade roddleder, vilket innebär att det finns tre
roddbåtar utlagda för att användas kostnadsfritt
för de som inte vill boka tid eller vänta på
motorbåttransport. En stenhård regel är att det
alltid måste finnas en roddbåt kvar på stranden
man lämnar. Detta innebär att om det bara ligger
en båt på stranden så måste du ro över till andra
sidan och ta en båt på släp tillbaka, lämna båten
på stranden och sedan ro över en tredje gång.
Alternativet, ifall det skulle blåsa mycket, vara
dåligt väder eller om du inte har lust att ro tre
gånger, är att vänta på motorbåten eller att någon
ska ro över från andra sidan. Vid ett av de sju
vattendragen som måste korsas med båt finns
bara roddbåt att välja på. Sträckan mellan Jäkkvik
och Saltoluokta bjuder på fem båttransporter och
för sträckan Saltoluokta-Teusajaure är det två.
All betalning sker med kontanter och var
försiktigt när du plockar med sedlarna på bryggan
en blåsig dag!
Här följer info om samtliga sju båttransporter:
• Tjårvekallegiehtje (norr om Jäkkvik) – enbart
roddled, beroende på att det är ledens kortaste
transport över vatten, drygt 300 meter.
• Riebnes (norr om Jäkkvik) – enbart motorbåt,
som utgår från Vuonatjviken och tar drygt 2025 minuter och kostar 350 kronor/person.
Kommer man söderifrån behöver man boka tid
(samma dag räcker) för transport över sjön med
Jan Johansson på 0730-358673.
• Sakkat (Kvikkjokk) – enbart motorbåt, som utgår
från Kvikkjokk. Transporten sköts av Björn och
kommer du söderifrån finns en trevlig väntstuga
intill stranden och i den finns en mobiltelefon
kopplat till ett batteri. Björns nummer (0702053193) är förprogrammerat, så det är bara
att ringa och beställa transport, vilken kostar 200
kronor/person. Mellan båtbryggan och STF:s
fjällstation i Kvikkjokk är det 5 minuters
promenad.
• Laitaure (Aktse) – roddled utmärkt med bojar
och två fasta tider (09:00 och 17:00) för transport
med motorbåt (10-15 minuter). Kommer man
söderifrån får man då hissa en vit flagga för att
visa att man vill bli hämtad. Priset för
motorbåttransporten är 200 kronor per person.
• Sitojaure/Svine – roddled utmärkt med bojar
eller transport med motorbåt. Att ro sträckan
mellan Sitojaure och Svine över de
sammanhängande sjöarna Gasskajávrre och
Gåbddåjávrre som är grunda och lätt blir krabb
när vinden friskare i är krävande. Enklast bokar
man transport med Lars Blind på 073-0799603
(kommer du söderifrån behöver du promenera
en kvart uppför från Aktsestugan för att få
mobiltäckning). Överfarten tar drygt 25 minuter
och kostar 200 kronor/person. Lars och Anna
har även en del försäljning, bland annat torkat
renkött, färsk eller rökt sik eller röding, vilket kan
vara smarrigt som middag om man siktar på att
stanna i Aktse över natten.
• Saltoluokta-Kebnats – enbart fasta turer med en
större båt över sjön Langas. På sommaren går
minst tre turer och de är synkade med bussarna
mot Gällivare eller Ritsem. Kommer man
söderifrån och ska vidare till Vakkotavare går
båten/bussen på morgonen (10:40) och
eftermiddagen (16:00). Som vuxen STF-medlem
kostar båtturen 100 kronor/person, annars 150
kronor.
• Teusajaure (norr om Vakkotavare) – roddled
utmärkt med bojar eller transport med motorbåt.
Tre fasta tider per dag. Kommer man söderifrån
får man då hissa en vit dunk för att visa att man
vill bli hämtad. Som vuxen STF-medlem kostar
båtturen 100 kronor/person, annars 150 kronor.
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Att tänka på inför ett Kungsledsäventyr
• En genomtänkt plan med rimliga dagsetapper
utifrån boende, butiker och båttransporter
• Springa med eller utan tält och sovsäck eller
sikta på övernattningar i stugor
• Insprungna skor och ryggsäck
• Ett genomtänkt/välförsett första-hjälpen-kit
• Cash (jag hade med mig 4500 i 100-lappar,
200 i 50-lappar och 300 i 20-lappar)
• Mobil med Telia abonnemang/kontantkort
(övriga abonnemang fungerar bara i Hemavan
och Abisko)
• Powerpack (för att ladda GPS-klocka och
mobil) då fjällstugorna inte har någon el
• Packa allt i förslutningsbara plastpåsar i
varierande storlek beroende på innehåll
• Vaselin för fötter och skrev
• Öronproppar (folk snarkar i stugorna)
• Medlemskap i STF (295 kr/år) om man
siktar på att övernatta i STF:s stugor
Rekommenderad litteratur
Berggren, Annika (2008) Vandringsturer på
Kungsleden Abisko-Kvikkjokk,
Vildmarksbiblioteket
Berggren, Annika (2009) Vandringsturer på
Kungsleden Kvikkjokk-Hemavan,
Vildmarksbiblioteket
Grundsten, Claes (2008) Vandra Kungsleden –
Från Abisko till Hemavan, Prisma
Grundsten, Claes (2013) Kungsleden –The
Royal Trail Through Arctic Sweden, Carreg
Nyström, Hans (2012) Där Vindelfjällen tar vid,
Carlsson Bokförlag
Info på webben
STF:s informativa hemsida om Kungsleden
Länsstyrelsen i Norrbotten med info och kartor
Kungsleden via Kebnekaise.net
STF:s broschyr om Kungsleden i PDF-format
© Niklas Holmström, 2014
Bra att veta
• Ingen som helst mobiltäckning mellan
Teusajaure och Abisko
• Satellittelefon finns i Singi och Alesjaure (40
kronor per samtalsminut)
• Ingen el i fjällstugorna
• Fjällstugorna Alesjaure och Abiskojaure tar
kort, liksom vandrarhemmet i Ammarnäs samt
fjällstationerna i Kvikkjokk, Saltoluokta och
Abisko
• Gott om bäckar och vatten längs hela leden
för att dricka och fylla på flaskor
• WiFi finns på fjällstationerna i Kvikkjokk,
Saltoluokta och Abisko
• Mellan Vuonatjviken och Kvikkjokk (68 km)
finns inget boende, såvida du inte är beredd
att betala 750-1000 kr för en natt i
Vuonatjvikens stugby, i mån av plats.
• Om du ska handla mat, energi och tillbehör i
Abisko, så gör du det på Konsum i Abisko
Några ord om Kungsledens stigar
Jag vet inte om det är möjligt att med ord beskriva
458000 meter stig, då variationen är lika stor som
på ett gigantiskt kakfat. Just variationsrikedomen
är charmen med Kungsleden och begreppet
”teknisk stig” har med ens fått en djupare
innebörd. Visst bjöds det på fina, mjuka, släta
och jordiga stigar men de var väldigt få. Första
halvmilen från Hemavan gick på löpvänlig stig
liksom sista milen fram till Kvikkjokk, som bjöd
på riktig löpglädje utför trots 11 mil i benen på 34
timmar utan sömn. Det gäller att passa på att njuta
av de löpvänliga stigarna. Sanningen är den att
stigarna för det mesta är steniga, väldigt steniga,
och många gånger svårsprungna. Några av de
värsta sträckorna på leden var utan tvekan stigen
från Kvikkjokk och drygt 20 kilometer norröver
förbi Pårte, sträckan mellan Teusajaure och
Kaitumjaure och så den så kallade stigen ned
från Tjäktjapasset mot Alesjaure. Jag var
dessutom lyckligt lottad som kunde springa på
torra stenar, alla dagar utom en. Fötterna tar stryk.
Mina fötter tog stryk! Jag får normalt aldrig blåsor,
men på denna led med ständigt ”trippande” på
framfoten, vilket skapar konstant friktion var
blåsor oundvikligt, trots vaselin och tejp i
förebyggande syfte. De ovannämnda mördarstigarna var knappt springbara och man måste
på allvar väga in riskerna med våghalsiga hopp
eller steg. Att ha bråttom och springa snabbt på
dessa stigar är en balansgång och det kan räcka
med en stukad fot och äventyret är över. Det är
tröttande i längden, både mentalt och fysiskt, och
stigarna kräver konstant fokus. Min räddning blev
alla fotostopp, bärplockning, luncher på kalfjället,
fotvaskningar och pauser för att lyssna på
tystnaden eller bara njuta av seglande fjällvråkar
och lavskrikor intill stigen. Leden var generellt sett
mer löpvänlig och varierad mellan HemavanSaltoluokta än mellan Vakkotavare-Abisko, där
den är mer eroderad och nedgången. Underhållet
av spänger, broar och märkning är tyvärr väldigt
eftersatt på många av sträckorna.
”Even the longest beautiful path is perceived as very short and even the shortest ugly path is perceived as very long!
Beauty changes the perceptions!”
Murat
Ildan
Kungsleden på 10 dagar - ett- Mehmet
fantastiskt
löpäventyr
Karta: Copyright Svenska Turistföreningen
© Niklas Holmström, 2014
Dagbok dag-för-dag
Här följer en slags dagbok med redogörelse dag
för dag. Av förståeliga skäl är dessa dagsboksanteckningar mer att betrakta som summeringar
av valda fragment från mitt 45,8 mil långa äventyr.
Att beskriva varje dag i detalj skulle bli ett tröttsamt
åtagande och det går helt enkelt inte att återge
allt. Vissa upplevelser längs vägen är varken
ämnade att beskrivas i ord eller lämnas ut för
beskådan. De måste upplevas! Och min
upplevelse är inte lik någon annans och så även
omvänt. Nej, dessa anteckningar är främst en
inbjudan till dig som läsare att besöka vår
fantastiska fjällvärld. En sagolik skatt att uppleva
medan tid är. Så vad väntar du på?
Den som är intresserad av skalbar karta med
GPS-rutten för varje dag hittar den liksom
nedladdningsbara GPX- och TCX-filer på följande
webbadress:http://livsnjutarbloggen.se/?p=4753
När det gäller fotografier har jag i denna
sammanställning valt att publicera en handfull
bilder per dag för att hålla nere både omfång och
storlek på PDF-filen. Det har varit nästintill
omöjligt att välja ut några få fotografier som
tillsammans speglar en dag genom fantastisk
natur. Antalet fotografier för hela äventyret
landade på runt 900, av vilka många kommer till
användning under höstens och vinterns
bildvisningar.
Skierffe från båtfärden över till Aktse
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 1, måndag 11 augusti – Hemavan-Tärnasjöstugan: 42,02 km
Flyget med NextJet från Arlanda landade i Hemavan
vid elva på förmiddagen. Solen lös och värmde i den
härligt friska fjälluften. Jag var tvungen att ta några
dansande löpsteg och ett djupt andetag. Äntligen
framme! Stigen in i det oskrivna äventyret låg bara en
kilometer bort. Men först ett besök till Statoilmacken
för att hämta gasol och morakniv. Plockade fram
Berggrens inplastade karta som rymde åtta etapper.
Så länge som jag väntat på detta äventyr! Och nu
längtade jag bara att få sätta av på stigen och upptäcka
fjällvärlden. Abisko låg bortanför min horisont. Nu
hägrade Syterskalet, Norra Sytertoppen, fjällhedar och
björkskogsland på min färd mot dagens etappmål Tärnasjöstugan. Jag skippade loven som stigen tog
västerut till Kungsledsportalen, utan gick istället rätt
uppför en av skidbackarna och kom efter en
halvtimmas klättring direkt på själva leden ovanför
centrumbacken. Började springa så smått. Härligt,
även om det alltid tar ett antal kilometer att vänja sig
vid att springa med packning och så här mycket vikt
hade jag inte sprungit med tidigare. Det blev till att
justera ryggsäcken ett antal gånger innan den satt så
som jag önskade. På den lilla höjden ovanför
Solkattsliften tog jag några bilder och skickade en
hälsning till Kerstin och la ut ett sista livstecken på FB.
Redo för äventyr och bortkopplad från yttervärlden!
Vilken känsla att få ge sig iväg på skön stig ned
mot Västra Syterbäcken. Härligt väder och porlande
bäckar och blåbär i överflöd. Fyllde mina flaskor med
kallt bäckvatten. Mötte flera vandrare och de allra flesta
hejade glatt. Jag var helt överväldigad av de
omgivande bergen i dalgången. Ljuset och molnens
skuggor som flöt fram över bergsluttningarnas
färgskiftningar. Frihet och glädje!
Jag sprang vidare in i dalen längs med Syterbäcken.
Ängspiplärkor fladdrade upp här och där ängsligt
pipande medan blåhakarna höll sig nära
buskvegetation i marknivå. Några kraftiga ”tjack” ”tjack”
avslöjade två granna ringtrastar i en rasbrant. Schysst
inledning på äventyrets fågellista. Det fanns ingen
tanke på tid eller distans. Jag bara sprang och njöt.
Nådde Viterskalsstugan samtidigt som Syterskalet
med sin U-formade dal uppenbarade sig. Sannerligen
en uppenbarelse! Stugvärden stod på trappen och vi
pratade en stund. Jag beslutade mig för att ta stigen
över Norra Sytertoppen, Västerbottens högsta fjälltopp
på 1768 m.ö.h., istället för stigen genom själva
Syterskalet. Det blev en grym och skön klättring upp
mot toppen med fantastisk utsikt tillbaka mot Hemavan
med fjällen och sjöarna i sydväst.
Klättringen fortsatte och jag njöt av gyttret av stenfält
och skravel som avlöste varandra. Gröna och gula
lavar som täckte stenarna lös som grovhuggen
mosaik. Orangemarkerade rösen visade vägen. När
jag väl kom upp på bergsryggen tornade Sytertoppen
upp sig. Borta var molnen. Avståndsbedömningen
spelar en spratt och jag trodde verkligen distansen till
toppen var betydligt kortare tills jag upptäckte att den
lilla vita fläcken i sluttningen upp mot toppen i själva
verket var en raststuga. När jag till slut var framme vid
stugan blev jag välkomnad av ett trevligt tyskt par som
© Niklas Holmström, 2014
vandrat från Ammarnäs. Jag gjorde i ordningen en
kopp kaffe som avnjöts med en halv flapjack. Tog
sedan farväl och fortsatte min färd upp mot själva
toppen. Väl uppe var utsikten helt fantastisk. Stod
liksom i höjd med molnen som svävade som ett tak
över vidderna och fjälltopparna. Tystnaden. Den
ljumma vinden. Jag log och andades djupt. Långt där
borta i nordost höjde sig Skijrátjåhkka som vakade
över södra Tärnasjön och dess myller av öar och sjöar.
Det gick liksom inte att ta in att jag inom ett par timmar
skulle springa över alla hängbroar som band ihop
öarna därborta. Svårt att inte känna sig ödmjuk inför
sin obetydlighet i detta storslagna landskap. Denna
vidunderliga utsikt! Efter att ha tagit mig till absoluta
toppen, stått vid stupet och betraktat glaciären
nedanför och dess azurblåa sjö, var det dags att
fortsätta på den osynliga stigen över stenfältet nedåt
dalen och vidare mot Syterstugorna. Solen värmde,
en ringtrast ljöd i en ravin och en vacker stenfalkshane
jagade förbi. Känslan som uppstod kan bäst beskrivas
som lycka och eufori i passionerad förening.
Jag passerade Syterstugorna och fortsatte stigen
upp mot Stokkeklippen för att sedan försvinna med
stigen ner genom den vackra fjällbjörkurskogen och
dess den frodigt gröna matta. Det började skymma så
sakta, men jag kände ingen stress. Jag sprang över
den ena hängbron efter den andra och tappade snart
räkningen. Smålommar flög kacklande över medan
sjöorrar flöt fram på blanka tjärnar. Härlig stig avlöstes
av långa sträckor med spänger. Stannade ibland till
för att plocka en handfull hjortron. Som barn på nytt!
Sedan följde jag en lång slingrande stig längs
Tärnasjöns östra strand ända fram till Tärnasjöstugorna. Klockan var halvnio på kvällen när jag
checkade in hos stugvärden Gun. Jag installerade mig
snabbt. Köpte några godsaker i den lilla butiken. Tog
ett snabbt men skönt bastubad och lagade sedan till
middagen i det mysiga köket med levande ljus. Gun
och en äldre man från trakterna gjorde mig sällskap
och vi hade ett trevligt samtal. Kröp sedan ner mellan
sidenlakanen och somnade med ett leende.
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 2, tisdag 12 augusti – Tärnasjöstugan-Ammarnäs: 42,38 km
Vaknade till någon gång på natten av
ett ihärdigt smattrande regn mot
fönsterrutan och bleck. Letade rätt på
öronpropparna och somnade om.
Klockan sex började min mobil spela
upp harpmusik från himmelriket. Dags
att stiga upp till ett annat slags rike.
Regnet föll fortfarande. Jag slog bort
tanken och steg upp. Ut i grönskan för
att slå en drill och blev snabbt varse att
knotten var på otäckt stridshumör. Hade
de små djävlarna innanför kläderna även när jag
snabbt som ögat sprungit tillbaka in i stugan.
Samlade ihop all packning och begav mig till
stugans rymliga och mysiga kök. I köket var det tomt
förutom ett morgonpiggt par. De granskade mig
uppifrån och ner och efter en snabb bedömning sa
mannen ”Jaha, är det du som springer på Kungsleden!”
Mer som ett konstaterande än en fråga, som följdes
av ”Varför ska man springa när man kan gå?” Då jag
mötts av denna skepsis och fått frågan många gånger
längs Sörmlandsleden kom min motfråga snabbt
”Varför gå när jag kan springa?” Mannen muttrade och
svarade ”Men du hinner ju inte se lika mycket som
den som går” Även de orden har jag hört och dessa
vandrare vet inte att erfarna stiglöpare läser av stigen
många meter på förhand och hinner betrakta
omgivningen. ”Jodå, jag hinner se precis lika mycket
som de som vandrar och allt beror på vad vi är
intresserade av att se. Och jag stannar alltid om det
är något särskilt jag vill se.” Sedan var diskussion
avslutad. Frågan ”Varför springa när man kan gå?”
skulle jag få många gånger längs min färd på
Kungsleden. Och det som slog mig många gånger när
jag mötte vandrare de följande dagarna var hur
sammanbitna många såg ut med sin tunga ryggsäckar,
om de ens höjde huvudet och blicken från stigen när
jag trippade förbi dem med ett leende och ett ”Hej!”.
Nå, jag lagade till min frukost bestående av
couscous, olivolja och torkat kött. Inget finlir här inte,
bara väl balanserat bränsle för dagens första halva.
Hade känningar i axlar, vänster höftben och skavsår i
svanken. Axlarna var inte att göra så mycket åt, de
skulle vänja sig med tiden. Det ömmande höftbenet
berodde förmodligen på att midjebältets plastlås tryckte
mot höftbenet. Bestämde mig för att pröva med att
vira runt min trailskjorta runt midjebältet. Skavsåret
var allvarligare eller åtminstone av vikt att ta tag i på
en gång innan det förvärrades. Det var ett glapp mellan
ryggsäcken och svanken och faktiskt en grov söm på
mina trailshorts. Jag tillverkade därför en slags ”blöja”
bestående av en tunn torkduk som jag lindade runt en
bunt pappershandukar och la i en plastpåse, som jag
stoppade ner mellan tröja och shorts. Jag kan redan
nu avslöja att detta funkade klockrent och ”blöjan”
hängde sedan med hela långa vägen till Abisko!
Jag tittade ut genom fönstret mot sjön medan jag
sippade på kaffet. Regnet hade upphört, men jag
bestämde mig ändå för att börja med regnjacka på.
Vid åtta tog jag min ryggsäck, snörde på skorna och
tog farväl av Gun på farstutrappen. Jag följde pilarna
© Niklas Holmström, 2014
och stigen mot Servetstugorna och Ammarnäs in
genom björkskogen. Det dröjde inte många steg innan
skorna var dyngsura av det våta gräset och så fortsatte
det i dryga havlvmilen med en stig kantad av fjällbjörk,
sälg och lappvide. Det föll lätt regn då och då, men
med regnjackan på och de ultratunna vattentäta
tumvantarna var regnet inget som bekom mig. Jag
nötte stig och njöt snart av sjön Servvejávrrie med sina
många öar. Passerade över en bred strid bäck och
intill bron mötte mig ett spetsat öringhuvud. Någon
hade avnjutit färsk öring minsann. När jag kom upp
på Servvetjåhkka på 800 meters höjd vände jag mig
och insöp hela jättesänkan med Servvejávrrie och
Norra Storfjället och Sytertoppen som fond. ”Tänk, där
långt borta på toppen var jag igår eftermiddag”, tänkte
jag. Fascinerande hur långt man faktiskt kan
transportera sig springandes. Lite nötter och torkad
frukt slank ned medan jag lät mig hänföras.
Passerade Servestugorna. Blev stungen av en
humla, vilket var länge sedan. Är det äventyr så är
det. Stannade till vid Servvejuhka och betraktade de
sövande forsarna och det svindlande vattenfallet!
Klättrade uppför Vuomatjåhkkas sluttning och möttes
på platån av en grann och härligt gracil fjällabb.
Kalfjället bjöd på fin löpvänlig stig medan
duggregnet föll konstant och dimmiga moln slöt sig
kring mig för att i nästa stund skingras och öppna upp
för vackra fjällhedar. Vid raststugan på toppen av
Juovvatjåhkka (1099 m.ö.h) med tre mil i benen
bestämde jag mig för att äta lunch. Jag trängde mig in
i stugan där sju andra satt och åt eller fikade. Det blev
ett trevligt samtal innan det var dags att axla ryggan
och fara vidare. Det blev en lång läcker utförslöpa
genom häftig terräng mot Aigertstugan, som jag
passerade med glada ben. Etappen till Ammarnäs bjöd
på otroligt läcker löpning på ”hyllan” längs med
Tjulträskdalen för att avslutas med lååång löpning utför
genom skogen ner till Ammarnäs. Givetvis med ett
fotostopp vid Ruovdatjjihkas spektakulära vattenfall.
Nästan så att man sögs ner! Skogen bjöd på fågel i
form av en vuxen och vacker hökuggleunge, några
lappmesar och en familj med lavskrikor vars jamande
läten fick mig att stanna och blunda.
Sista biten in till Ammarnäs avslutades på asfalt
och när jag kom fram till STF:s vandrarhem blev jag
varmt mottagen av föreståndarinnan, som var snäll
och gav mig ett eget rum. En snabb dusch och en
utsökt Suovas i restaurangen var det enda som
behövdes för att jag kort därefter skulle somna redan
klockan åtta!
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 3, onsdag 13 augusti – Ammarnäs-Bäverholmen: 67,45 km
Vaknade härligt utvilad efter 10 timmars törnrosasömn!
Drog mig och försökte känna efter hur kroppen mådde.
Benen kändes fortfarande helt OK!
Tittade ut genom fönstret och konstaterade snabbt
att Ammarnäs var insvept i tät dimma. Svårt att avgöra
om det var molnigt och grisväder på gång.
Föreståndarinnan på hemmet var dock full av
förtröstan och sa att dimman skulle lätta, men hon
visste bara inte när. Jag log och nickade. Åt frukost
och gjorde mig i ordning. Ingen tid att förlora. Det skulle
bli en lång dags färd på 7-8 mil beroende på slutmålet
– Bäverholmen eller Adolfström. Jag tog farväl och
promenerade kilometern bort till leden upp mot
Näsberget. Började varje morgon med typ 10 minuters
promenad för att värma upp kroppen lugnt och ledigt.
En familj dalripor korsade vägen och några lavskrikor
flög ljudlöst från gran till gran.
Klättringen upp mot Näsberget på 728 meters höjd
gick fint och någonstans vid 500-600 meters höjd sken
solen från en klarblå himmel. Jag stannade och vände
mig om och tappade nästan hakan i blåbärsriset.
Dimmolnen låg som ett tjockt och bländande vitt
bomullstäcke över hela Tjulträskdalen och vidare uppåt
Vuodnávággie. Fantastiskt vackert! Det blev många
stopp på vägen upp till toppen, då jag helt enkelt inte
kunde få nog av ögonblicket. Kände intuitivt att detta
skulle bli en minnesvärd dag.
Efter att ha njutit av den vidsträckta utsikten från
Näsberget bar det av nedåt genom härlig fjällbjörkskog
och skön stig. Blåhakar hoppade undan här och där
medan bergfinkar bräkte i björkskogen. Löpningen
fram till nästa klättring var närmast meditativ.
Det var fantastiskt att få komma upp på kalfjället
och den långa ryggen av Stuorajåbba. Jag njöt i stora
drag. Vädret var helt fantastiskt med ljumma vindar
och strålande sikt. Här var det också gott om
ljungpiparungar som kilade fram på överdimensionerade ben och fötter, vilket fick mig att le brett
medan föräldrarna hade järnkoll på mig och varnade
med sina ängsliga visslingar. På vänster hand hade
jag hela tiden utsikt över det vidsträckta fågelskyddsområdet Mársevággie och det karga berget
Stuvbiebákktie vars branter mot dalen ruvade på
hemligheter fjärran människans historia.
Löpupplevelsen på Stuorajåbbas flacka rygg går
inte att beskriva med ord och säg det som varar för
evigt. Snart vek stigen av österut och nedåt mot
Vindelälven. Härlig utförslöpa på skön jordig stig. Väl
nere i björkskogen slog jag på arslet (faktiskt
löpäventyrets enda vurpa!) på en av spängerna som
var täckt med vått gräs och löv. Stannade till vid
Rävfallets vackra forsar. Alla dessa vackra forsar som
nästan har en hypnotiskt sövande kraft på en.
Efter Rävfallsstugan blev jag dock rätt rådvill. Bland
pilar åt alla håll stod det Adolfström 39 km och jag
följde glatt stigen men efter ett par kilometer pekade
en skylt mot öster: Adolfström 44 km. Eh, hade jag
möjligen missat avfarten nedanför Nulppas lodräta
bergväggar? Svor över felaktig skyltning och önskade
mig en karta i skala 1:40000. Nå, istället för att lägga
tid och energi på att reda ut detta fortsatte jag på stigen.
© Niklas Holmström, 2014
När man kommer upp mot Björkfjället och sjön
Lisvuojávrrie får man ha koll på stigar och markeringar
då en del omdragningar av leden gjorts där. Jag höll
mig dock till den gamla dragningen då stigen var
mycket finare och knappt skönjbar längre. Med hjälp
av kompass och karta hade jag ändå koll på var jag
var på fjället. Strax innan länsgränsen tog jag lunch
och lagade till purjosoppa med couscous och torkat
kött. Tog av mig skorna och la mig raklång på den
mjuka fjällmattan och lapade sol i en halvtimma!
Fortsatte sedan till en fantastiskt häftig dalgång och
sprang längs med Láddiebáktties bergsväggar till
vänster och Stijguojávrries långsmala sjösystem på
höger hand. Här var det tekniskt värre, särskilt som
jag skippade leden nere i dalen och sprang på
pärlbandet av märkliga små kullar som låg på en
avsats mellan berget och sjön. Löpningen här var
också minnesvärd då åskmoln sköt upp över bergen
bakom mig medan mörka moln med hängdraperier
av regn flöt fram norröver, men över mig sken solen.
När jag korsade den rangliga järnbron norr om
Stijguojávrrie blixtrade det vackert söderöver och
åskmuller rullade genom dalen. Ett läckert skådespel!
Jag fortsatte min färd genom vacker natur med
fjällbjörkskog, små sjöar och myrar. Noterade både
fjällvråk och flera stenfalkar och vid Sjnulttjie huserade
en familj tornfalk. Jag bara sög i mig allt!
Från det att leden vek ned från trädgränsen mot
Bäverholmen kom tröttheten smygande och det var
sumpigt ända ned till raststugan i Badasjåkkå, då jag
valde att springa längre sträckor på vinterleden. Tog
ett break och en flapjack i raststugan intill forsen innan
jag fortsatte på snirklig och fin stig sista biten till
Bäverholmens värdshus som låg otroligt vackert i
Yrafdeltats naturreservat. Jag bestämde mig för att
stanna där över natten. Ägarinnan Theresé erbjöd mig
en åttabäddslya för 200 kronor! Klockan var närmare
nio på kvällen när jag nyduschad intog min gulash.
Fötterna var som svampar och blåsor var i antågande
liksom vänster stortåled ömmade. Jag somnade utan
problem efter messande med Kerstin.
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 4, torsdag 14 augusti – Bäverholmen-Riebnes: 47,85 km
Vaknade sex på morgonen. Business as usual.
Frukost, God-morgon-sötnos-sms till Kerstin,
omplåstring av fötterna och packa ryggan. Som alltid
rundades morgonritualen av med en eller två koppar
kaffe i kontemplativt lugn. Satte mig på verandan
utanför med kaffekoppen. Klarblå himmel och alldeles
vindstilla. Smålommar flög kacklande längs med
Yrafdeltat, en vacker varfågel jagade kring gårdstunet,
flyktläten från dalripor och så faktiskt ett par tranor.
Härlig start på dagen!
Stigen från Bäverholmen genom Yrafdeltats
naturreservat var grymt teknisk för att i nästa stund
rinna ut i en mjuk slät smal stig genom läcker gammal
tallskog. Det tog sin tid att komma de åtta kilometerna
till Adolfström och jag var glad att jag övernattat i
Bäverholmen och inte (som tänkt) i Adolfström. Det
var slyigt och högt gräs på många håll och nattens
dagg gjorde att jag var genomvåt från midjan och
nedåt. Kändes lite jobbigt att skor och fötter blev våta
så tidigt på dagen. Hursomhelst var naturen otroligt
vacker hela vägen till Adolfström med en hel del fågel
och närkontakt med en kull stora dalripeungar.
Adolfström sprang jag igenom på en minut och
svängde sedan in till vänster där Pieljekaise
Nationalpark väntade på mig. Leden gick rätt in i
gammal fin barrskog och jag noterade första
dubbeltrasten på resan. Jag blev bestört redan efter
någon kilometer då leden plötsligt var grävd och
breddad. Vad fasen var detta? Och längre fram
passerade jag en grävskopa som var i full färd med
att avlägsna stora stenar. Är inte detta en nationalpark?
Jag ringde Janne (skepparen i Vuonatjviken) och
sa att jag kunde vara vid båtplatsen i Riebnes vid fem,
men han svarade att han inte kunde då men att han
skulle komma mellan sju och halvåtta. Kanon! Då hade
jag ordentligt med marginal och de hade förmodligen
en sängplats åt mig också. Jag kände lugnets välbehag
över att kunna springa på utan stress och bara njuta.
Faktum är att jag inte minns så väldigt mycket från
sträckan mellan Adolfström och Jäkkvik, som
mestadels gick genom gammal fin barrskog och partier
med björkskog. Gjorde ett stopp vid Luvtávrre och njöt
av bergen bortanför sjön. Det var skönt att slippa vätan
och få komma upp på kalfjället, springa förbi självaste
Pieljekaise och njuta av utsikten nedåt Jäkkvik och
hela dalens vidsträckta vattenrike.
Kort därefter började en lång plågsam utförslöpa
genom björkskogen ned till Jäkkvik. Just dessa
utförslöpor som ofta följde på kalfjällslöpning kunde
vara grymt steniga, vilket blir resultatet när de trampas
upp. När sedan snö smälter och regn faller spolas jord
bort och kvar blir all sten. Ibland var det som att springa
i en uttorkad bäckfåra. Löpningen på sådana stigar är
svår och sliter mycket på fötter och knän, då det inte
går att släppa på, om man inte har en ovanlig längtan
till att stuka fötter. Dag fyra och mina fötter var allt
annat än nöjda! När jag kom till sista bron innan Jäkkvik
var mina fötter så varma av det ständiga trippandet
på framfoten (och svullna stortår där en kamp fördes
mot bakterier som ville infektera min kropp) att jag
satte mig med fötterna i den kalla bäcken en kvart.
© Niklas Holmström, 2014
Väl i Jäkkvik tog jag en timmas rast vid lanthandeln
som låg i anslutning till macken. Jag shoppade loss
ordentligt med kaffe, cola, bananer, avokado, glass
och färdkost i form av choklad och snickers. Satt där i
solen och njöt, nja, jag satt i alla fall i solen och
pysslade om mina fötter. Köpte ett par extra tunna
strumpor. Tänkte pröva med två lager tunna strumpor
och en plastpåse mellan dem. Faktum är att jag var
rätt orolig över mina fötter. En infektion är inte att leka
med och det skulle kunna äventyra fortsättningen.
Immunförsvaret var väl heller inte 100% på topp efter
fyra långa dagars löpning.
Nåja, jag fortsatte min färd på torra fina stigar fram
till äventyrets första båttransport, roddleden vid
Tjårvekallegiehtje. Lyckan stod mig bi och två
roddbåtar låg där uppdragna på stranden, så det var
bara att sjösätta den ena och ro över de 300 meterna
till andra sidan. Stigen som sedan följde mellan
båtplatsen och Saudal var obeskrivligt vacker, nå inte
stigen i sig utan snarare den gamla urskogen. Den
skogen måste bara upplevas! Såg många lavskrikor,
lappmesar och ett par familjer sidensvansar.
Nådde fram till Riebnes strand strax innan sex.
Lagade middag på stranden och njöt av sjön och de
omkringliggande låga fjällen. Klockan blev sju, tio över
sju, tjugo över sju, men ingen båt. Jag ringde och
Janne svarade. Jag undrade om han glömt bort mig.
Han svarade ”Men du skulle ju ringa!?”, ”Nä, du skulle
komma hit mellan sju och halvåtta kom vi överens om!”
Han började tala hätskt om det skulle bli en förlustaffär
och det ena med det andra och han undrade om jag
inte hade tält. Eh, de hade ju mer eller mindre lovat
mig boende. Nå, han kom i alla fall och hämtade mig
och han visade sig vara en mycket inskränkt och
osympatisk människa och jag tänker inte återge den
dynga som kom ur hans mun. Väl framme erbjöd de
mig en bädd, för 750 kronor! ”Tycker du det är för dyrt?”
frågade han mig. ”Japp! Och jag är inte intresserad!”
och så axlade min rygga och stegade iväg mot leden
utanför stugbyn. Klockan var då tjugo över åtta på
kvällen. Är det äventyr så är det!
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 4-5, torsdag och fredag 14-15 augusti – Vuonatjviken-Kvikkjokk: 67,97 km
Så, där stod jag vid ledens början i Vuonatjviken tjugo
över åtta på kvällen. Och jag var glad att ha avböjt
girigbukens erbjudande och behållningen var att se
hans förvånade blick när jag tackade nej till deras
sängplats. Samtidigt är jag tacksam, men det skulle
jag aldrig låta honom veta, för utan det som hände
hade jag inte fått uppleva det minnesvärda äventyr
som följde. Vuonatjviken kommer för alltid att
förknippas med en bitterljuv klang.
Innan jag drog iväg på stigen krävdes några
förberedelser inför vad som såg ut att bli några timmars
löpning i mörker. Jag siktade på att ta mig de tre milen
till Tjäurakåtan för att där vila och vänta in gryningen.
Jag tog på mig min ultratunna vindjacka, på med
pannlampan och fäste sedan laddningskabeln på
Garminklockan och la powerpacken i bröstfickan, och
så bar det av in i skymningen. Skrämde slag på några
fiskare i skymningen då jag kom farande. Leden följde
vackert strömmande och forsande vatten. Månen
höjde sig i öster och när jag nästan var framme vid
stigningen upp mot Båråktjåhkka och kalfjället kom
en mörk silhuett fladdrande över mig, ugglebreda
vingar och långsmal stjärt – hökuggla! Så läckert!
Jag fortsatte vidare uppför längs sidan av
Båråktjåhkka. Trots pannlampan sken var det svårt
att urskilja stigen på den karga och steniga
kalfjällsmarken och det var glest mellan de små tafatta
rösena med sina flagade bleka markeringar. Hade
tumkompassen tryckt mot kartan samt koll på
höjdmätaren. Väl uppe på platån sprang jag på i lugnt
tempo och höll koll på den knappt synliga stigen. Kom
till ett sankt område där Juoksakjåhkå rann ner från
fjället och plötsligt upphörde stigen och synliga rösen
på motsatta sluttningen. Jag tog ändå sikte mot (den
flacka) toppen Jåhkågaskatjårro på 1048 meters höjd
och försökte hitta/korsa stigen däruppe, men beroende
på gyttret av sten och grus var uppgiften omöjlig utan
en stor portion tur. Jag letade i drygt i en timma innan
jag gav upp. Det viktigaste var att jag visste var jag
befann mig och kunde gå tillbaka ner i bäcksänkan i
gryningen. Vinden hade även ökat och om det var
väderomslag på gång var det än viktigare att ha koll
på positionen. Jag vandrade ner en bit mot sänkan så
att jag hade koll på två små fjälltjärnar. Hittade ett stor
sten med en gräsyta i lä för den kyliga västvinden.
Och nu var jag glad att jag hade koll på packningen i
ryggan eftersom jag packade alla prylar på samma
plats varje morgon. Hittade snabbt alla mina kläder
och den lilla ultralätta bivybagen på 100 gram jämnt.
Drog på mig understället, ullstrumpor, microfleecen
med huva, tryckte in skorna mot stenen och så ryggan
ovanpå för att slutligen krypa ner i den folieprasslande
säcken. Klockan var halv ett på natten. Hittade en bra
viloställning på sidan och med blicken riktad mot
nordost. Det blev aldrig riktig mörkt i den riktningen.
Det var aldrig fråga om att försöka sova, utan bara
vila och framför allt hålla värmen. Bivybagen får
verkligen toppbetyg då den höll mig varm i 3 ½ timma
fram till att det var ljust nog att stiga upp och leta rätt
på stigen. Fram till dess låg jag mest och tänkte på
Kerstin och den förestående soluppgången.
© Niklas Holmström, 2014
Klockan fyra var det ljust nog och jag steg upp. Åt en
flapjack och lite torkat kött. Packade ihop allt i ryggan
och fick pressa ner bivybagen, som omöjligen gick att
packa ihop till ursprungsstorlek och insåg att det var
en engångssäck. Joggade ner i dalen och hittade
snabbt på stigen. Väl hemma var det kul att titta på
GPS-rutten i detalj och jag såg då att jag hade varit
väldigt nära att spika stigen uppe på toppen, men nära
skjuter ingen hare. Det hade ändå inte gått någon nöd
på mig och det var en fröjd att springa på platån med
riktning mot det magiska berget Árdná och med hela
det vidsträckta vattenriket nedanför på höger hand med
solen som var i antågande i öster. Det fanns något
primitivt och urgammalt i känslan där jag sprang. Att
bara känna den genuina känslan över att se solen stiga
upp över fjärran berg och färga de omgivande
sluttningarna gulröda värmde i hjärtat.
Till slut kom jag fram till Tjäurakåtan, vars interiör
var högst spartansk med en eldstad i mitten och
björkris runt om längs väggarna, men välkommet med
lä. Det blev en timmas rast för att laga frukost och
pyssla om mina fötter och lägga på ny tejp. Det är
svårt att förklara men jag njöt av situationen. Att springa
Kungsleden ska fan inte vara en dans på rosor!
För att göra en lång och fantastisk vacker sträcka
kort kan jag berätta att fredagen blev solig och den
varmaste på hela löpäventyret. Otroligt härliga stigar
genom fantastisk och väldigt varierad natur. Sträckan
nedanför Goabddábaktes höga lodräta bergsväggar
och vidare ner mellan bergen Sjpietjam och
Suonergårsså var helt grym. Synen när jag sedan kom
ut ur bergsdalen och möttes av de fantastiska vidderna
mot Pärlälvens naturreservat och Kvikkjokk
(någonstans där långt bort i fjärran) var obeskrivbar!
De sista fem sex kilometerna utgjordes av en
fantastisk lång utförslöpning på härliga stig, men mot
slutet kändes det som någon högre makt lekte ett elakt
spel med mig då jag aldrig tycktes komma fram till
båtplatsen. Äntligen framme i Kvikkjokk efter en snabb
färd med motorbåt kunde jag checka in på fjällstationen
och fira med en grym hamburgertallrik!
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 6, lördag 16 augusti – Vilodag i Kvikkjokk
Yes! Vilodag! Känner ett behov av att backa tillbaka
bandet till gårdagen och torsdagens äventyr.
Mörbultade fötter, 12 mil på slingrande stigar från
Bäverholmen till Kvikkjokk under 34 timmar utan sömn,
stekande sol och löpning på tuffa stigar i konstant
fuktiga skor tar till slut ut sin tribut. Kroppen var förvisso
inte helt dränerad på ork och energi, även om jag
tappat fyra kilo från mina normala matchvikt på 64,
men jag hade ändå 20 mil kvar springa. Gårdagen var
riktigt tuff! Inte så mycket klättring men däremot väldigt
smala, slingrande och steniga stigar. Minns att jag flera
gånger tänkte: ”De här stigarna är verkligen upptrampade av vandrare och skapta för vandrare, inte
för löpare”. Jag älskar normalt tekniska stigar, men
som alltid finns gränser för när det roliga upphör att
vara roligt och bara blir monotont och tröttsamt. Det
som balanserade upp nötandet under fredagen var
den fantastiska och grymt varierade naturen från
gryningen på Jåhkågaskatjårro och hela vägen till
Kvikkjokk. Och som extra bonus även många fina
fågelmöten, älgar, renar, räv och lämlar. Visst hade
jag mina mentala dippar, tro mig. Och vid dessa
tillfällen passade det givetvis bra med ett stopp för att
äta och vaska fötterna i iskallt bäckvatten, vilket jag
gjorde vid Ruovddejavrie innan Goabddábakte. Ibland
är det å andra sidan mycket bättre att bara nöta på,
annars kommer man aldrig fram och tiden suger också
energi. Så var det de sista 15 km med stekande sol i
nacken och stundtals flack stiglöpning, då jag varvade
löpningen med kortare inslag av gång. De sista
kilometerna av utförslöpning på härlig, jämn, mjuk stig
ned till båtplatsen ville aldrig ta slut och jag gav
verkligen det sista av allt för att komma fram snabbt.
Där någonstans bestämde jag mig för att skippa
avstickaren till Kebnekaise (om jag nu nådde till Singi)
© Niklas Holmström, 2014
och istället ta en hel dags vila på Kvikkjokks fjällstation.
Jag blev snabbt hämtad med båt och transporterad till
Kvikkjokk. Från bryggan till fjällstationen var det bara
fem minuters promenad. Äntligen framme! Den
tuffaste (och vackraste!) delsträckan avklarad och lite
mer än 26 mil avverkade på fem dagar.
Jag checkade in på fjällstationen och betalade för
två nätter inklusive frukostbuffé och tog sedan några
snabba steg direkt in i restaurangen och beställde en
välsmakande hamburgertallrik. Efter att ha avnjutit
några koppar kaffe och messat Kerstin installerade
jag mig på rummet som jag delade med ett synnerligen
trevligt par från Japan, Tatsuya och Ami, som vandrade
hela Kungsleden och liksom jag avverkat HemavanKvikkjokk. De hade varit ute och rest i 10 månader
och skulle sedan vidare till Finland och Kanada. Vi
samtalade om olika äventyr och Mount Fuju
ultramarathon. Jag packade upp och begav mig till
den efterlängtade duschen. Jag gick sedan barfota
resten av fredagen och hela lördagen.
Det var otroligt skönt och stärkande att få höra
Kerstins röst på telefon både fredag och lördag kväll.
Konsulterade henne gällande fötterna. Vänster stortå
var bättre medan höger fortfarande var svullen och
pulserade oroväckande. På natten sov jag med
fötterna utanför täcket och placerade högt på två
kuddar. Hela lördagen fördrevs i det absoluta lugnets
tecken förutom en timmas långsam promenad med
skor som kändes alldeles för små trots mina tunnaste
strumpor. De blev många fikastunder och samtal med
andra vandrare i det sköna samlingsrummet med
konstant flöde av människor på väg någonstans. Att
ta en vilodag var ett mycket klokt beslut! Att springa
Kungsleden ska ju vara en njutning så långt det är
möjligt - en balans mellan glädje och smärta.
Dag 7, söndag 17 augusti – Kvikkjokk-Aktse: 38,32 km
Vaknade tidigt och till min glädje kändes fötterna helt
OK, särskilt höger stortå som jag varit orolig för.
Svullnaden hade gått ner och inte en tillstymmelse av
tungt pulserande. Jag hade ingen brådska då dagens
etapp till Aktse var rätt kort i sammanhanget. Nå, man
ska vara försiktig med att döma en sträcka efter
distansen, vilket jag fått erfara ett antal gånger i min
löparkarriär. Jag kände mig onekligen taggad för nya
äventyr; utvilad, fyllda energidepåer och nytvättade
kläder. Gled ner till frukostbuffén vid halvåtta och tog
det soft och njöt av allsköns läckerheter och fixade
förstås ett par mackor att ta med till lunch. Sedan blev
det en tur upp till rummet för att smälta frukosten, packa
och tejpa fossingarna.
Lämnade in nyckeln i receptionen och frågade
samtidigt vart Kungsleden norrut började. Hade helt
missat skylten som hängde i portalen genom den norra
huslängan. ”Håll bara höger efter parkeringen och
myren. Och du, stigen är väldigt stenig i några
kilometer”, sa tjejen. Stenigt, ja det är väl ingen nyhet
om man springer Kungsleden tänkte jag men sa ”Haha,
jo, steniga stigar har jag fått vänja mig vid de senaste
dagarna!” Skrattar bäst som skrattar sist, jag skulle
snart bli varse vad tjejen menade och det var inte fråga
om bara några kilometer!
Jag passerade genom portalen och började jogga.
Vädret var skönt med uppbrutna moln och sol, till
skillnad från vilodagens gråmulna väder. Det kom korta
övergående draperier av duggregn, men det var aldrig
läge att plocka fram regn- eller vindjacka. Och snart
var jag inne på den steniga stigen, den mycket steniga
stigen för att vara mer korrekt. Den gick förvisso genom
fantastisk vacker gammal barrskog. Barrskogarna i
fjällvärlden är ju fina på så sätt att de inte är så där
kvävande täta som längre söderut i Sverige. Jag
noterade flera lappmesar och lavskrikefamiljer. Jag
fick nu även en förklaring på varför mycket svamp
längs skogsstigarna var sönderhackad: Lavskrikan.
Jag såg en familj hacka sönder svamp, fylla krävan
och flyga iväg för att gömma undan den inför vinterns
kärva förhållanden. Lavskrikan är verkligen ett slags
skogsväsen i norr. Orädda för människan är de och i
folktron omtalas fågeln som ”den olycksbringande
pratmakaren” och i Carl-Herman Tillhagens bok Fåglar
i folktron kan man läsa följande: ”Möter du en lavskrika
kan du vara säker på att du bryter benen av dig”.
Som ni märker försöker jag förtränga den steniga
stigen i mitt berättande. Jag kan säga som så att stigen
från Kvikkjokk och drygt 20 kilometer norrut förbi Pårte
och in i Sareks Nationalpark var den djävligaste
sträckan på hela Kungsleden. Det var hart när omöjligt
att springa, åtminstone omöjligt att få något flyt i
löpningen och det blev en väldigt trippande löpstil, inte
gracilt primadonnatrippande utan mer spastiskt. När
jag så (storögt) mötte ett par som ledde sina
mountainbikes (med enhjulskärra) efter mina 19
spastiska kilometer visste jag inte riktigt vad jag skulle
svara när tjejen på engelska frågade om stigen var
lika stenig sista biten till Kvikkjokk. Jag var ärlig och
hon drog en synnerligen djup suck och slog ner blicken.
Jag som trodde att jag var galen nog som sprang.
Det var med stor glädje jag fann stigen mer jordig och
jämn när klättring upp mot passagen mellan topparna
Huomnásj och Favnoajvve tog sin början. Ett draperi
med duggregn drog långsamt över och förbi medan
jag stod under en tät björk, mer regn blev det inte den
dagen. Det blev härlig löpning längs med bergssidan
av Bårddegiehtje med fantastisk utsikt över dalgången
med sjön Rittak och den magiska bergsformationen
på andra sidan som nästan såg ut som en kungakrona
hämtad från en sagovärld. Man kan verkligen förstå
varför vissa platser är omhuldade med berättelser om
magi och trolldom sedan århundraden tillbaka. Och
medan jag stod där och försökte föreviga bergen och
dalens magiska karisma med kameran kom en
gammal havsörn seglande snett ovanför mig och
vidare ned över dalen på majestätiska vingar.
Jag fortsatte min färd med regelbundna fotostopp
och bara njöt. Snart kom jag till en avsats där stigen
ledde utför mot fjällbjörkskogen och den glesa
barrskogen längst nere i dalen. Framför mig höjde sig
det mäktiga berget Tjahkelij.
Stigen ner till båtplatsen var helt fantastisk och
särskilt välkommen med tanke på hur dagens första
20 kilometer börjat. Och när jag kom fram till båtplatsen
välkomnade Tatsyo och Ami mig glatt! Bara en roddbåt
på stranden och tjugo minuter kvar tills motorbåten
skulle komma. Vi pratade och slappade i eftermiddagssolen i väntan på båten. Båtfärden över till Aktse flöt
på bra och bjöd på vacker utsikt in i Rapadalen och
Skierffes speciella form som skiftade i och med att vi
kom närmare Aktse. Eftersom vädret var fint men
skulle bli sämre till morgondagen ville jag verkligen
hinna med en sväng upp till Skierffe innan solen gick
ned. Väl framme på andra sidan Laitaure var det bara
att springa kilometern upp till Aktsestugorna, checka
in och betala, installera mig i ena sovrummet och laga
till en middag. Köpte förstås en cola och en kexchoklad
i butiken. Under middagen talade jag med en trevlig
norrman som hade koll på busstiderna från Kebnats
till Vakkotavare. Jag la snabbt upp planen för
morgondagen och gjorde mig redo för att hinna upp
till Skierffe, som ni får läsa om längre fram...
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
© Niklas Holmström, 2014
Dag 7, söndag 17 augusti – Aktse-Skierffe T&R: 15,57 km
När jag ätit min middag och kollat med några vandrare
i stugan om distansen upp till Skierffe och stigens
underlag var jag redo för en topptur. Jag frågade
förstås hur lång tid det tagit för de som varit uppe under
dagen, även om jag visste att det inte var helt relevant
att jämföra 6-7 timmars vandring med löpning upp och
ner. Det kändes otroligt skönt att få lämna all packning
i rummet och jag tog bara med mig microfleecen, som
jag snurrade och knöt runt midjan. Inga flaskor eller
annat krafs. Vatten var bara att dricka direkt ur
bäckarna. Det var inte tid till att fixa med annat och
jag var medveten om att det skulle bli en kamp mot
klockan för att hinna upp till själva toppen innan solen
gick ner bakom bergstopparna i väster.
Så, klockan 18:35 bar det av från Aktsestugorna
längs med stigen uppför. Jag valde att gå uppför i rask
takt och det tog en kvart att nå stigkorsningen: Skierffe
åt vänster och Kungsleden rakt fram. Här stannade
jag GPS-klockan och ringde Lars för att meddela att
jag ville bli hämtad med motorbåt i Svine morgonen
därpå. Inga problem. På med klockan igen.
Det var fantastiskt skönt att för första gången få
springa utan packning på ryggen! Vilken glädje att få
springa med lätta steg mot en nedåtgående sol och
Skierffe som avtecknade sig i magiskt motljus. Vi
snackar skyrunning och jag sprang faktiskt hela vägen
upp till toppen av Skierffe. Strax efter åtta stod jag på
toppen och det tog 1 timma och 20 minuter (och vid
hemkomsten läste jag Mara-Mackans blogg och då
visade det sig att han också sprungit upp till Skierffe
på 1:20 några veckor tidigare!). Och däruppe bjöds
det på en vidunderlig utsikt och Rapadalens magiska
delta kan inte beskrivas med ord varför ni får njuta av
bilderna istället. Träffade två trevliga tyskar på toppen
som erbjöd sig att fotografera mig på toppen. Detta
var verkligen en minnesvärd höjdpunkt i dubbel
bemärkelse. Att få se solen sakta sänka sig ned mot
Sareks taggiga bergstoppar i fjärran var en bonus. Jag
var glad att jag bestämt mig för att satsa allt på ett kort
och springa upp till Skierffe och inte ligga och slappa
nere på rummet i Aktse. Minnesvärt!
Dags att tänka på refrängen och ta sig ned den
långa vägen tillbaka till stugan innan det blev mörkt.
Drog på utför som en virvelvind med ett fett leende.
Blåsor och stortåled var helt bortkopplade. Halvvägs
ner gjorde jag sällskap med ett par killar som jag träffat
i Kvikkjokk tidigare på morgonen, men som ordnat med
bil- och båttransport till Aktse (och sov i samma rum
som mig). Det började mörkna och jag tog farväl för
att snabbt ta mig ned till stigkorsningen. När jag kom
fram dit kände jag mig trygg och slog en signal till
Kerstin och vi pratade medan jag promenerade ner till
stugan. Kusligt vad snabbt temperaturen kan sjunka
på hög höjd, från 14-15 grader till 5-6 på bara en kvart
tjugo minuter efter det att solen gått ner. Väl inne i
stugan hade alla gått och lagt sig. Jag lagade till en
kopp buljong, satte mig i köket och pysslade om mina
fötter. Tog en ipren och kröp sedan ner mellan svala
sidenlakan. Somnade utmattad, nöjd och glad!
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
© Niklas Holmström, 2014
Dag 8, måndag 18/8 augusti – Aktse-Saltoluokta: 28,85 km och Vakkotavare-Teusajaure: 13,69 km
Vaknade tidigt på morgonen och fortfarande glad i
sinnet efter gårdagens topptur till Skierffe i läckert
kvällsljus. Fötterna ömmade efter gårdagens tuffa
stenstigslöpning och den då dansanta urladdningen
till Skierffe tur och retur. Utanför var det gråmulet och
molnen hängde lågt. Det var bara till att fixa frukost
och tejpa fötterna. Tittade ut genom fönstret med en
kopp kaffe i handen och funderade över just ingenting.
De första morgonpigga vandrarna hade vaknat till liv
och börjat pyssla tyst i köket. Axlade ryggan och gav
mig av ut i diset då jag hade en båt att passa.
Precis som igår kväll blev det en kvarts klättring på
stenig och blöt stig upp till själva kalfjället och denna
gång följde jag stigen rakt fram. Skierffe kunde jag
skymta då och då bland molnen. Den enda rörelsen
på fjället var en korpfamilj som höll låda och
förvånansvärt många lappsparvar som utbringade sitt
torrt rullande läte. Löpningen var skön även om det
kändes lite som transportlöpning då fokus låg på att
hinna till båtplatsen i Svinne. Det var inte heller mycket
till utsikt att tala om från kalfjället då molnen låg som Halvnio kom Lars farande med båten och släppte av
dimma på en radie av några hundra meter. Det var en vandrarfamilj innan jag och Boråskillen bordade
först när det bar av ned mot läcker fjällbjörkskog och båten och överfarten tog 25 minuter. Sedan följde
tysta myrar samt långa sträckor med spänger som egentligen en fin flack löpning hela långa vägen till
skallen vaknade till liv. Och dessa spänger som bjöd Saltoluokta. Visst var det mestadels stenig stig men
på mjuk och skönt sviktande löpning på ömma fötter den följde en bred flodravin och snirklade sig genom
en bred dalgång som omgärdades av härliga berg.
var alltid lika välkomna.
Jag kom fram till Svine tidigare än beräknat, då Det var verkligen läckert med de toppiga bergen
etappdistansen som jag hämtat från Berggrens böcker (Råsek, Sluggá och Lulep Gierkav) som framträdde
inkluderade även båtturen till Sitojaure. Min beräkning på vänster hand ju närmare jag kom Saltoluokta och
av tid kom alltså på skam då etappen var fem kilometer snart kunde jag urskilja de båda sjöarna Pietsaure och
kortare, så det var gott om tid tills båten skulle komma Langas, som fortsatte uppåt Stora sjöfallet. Här var
och hämta mig. Nå, platsen var vacker och sjön låg det hyfsat gott om små renflockar, vilket kan bero på
nästan blank. Storlommens ödsliga rop hördes flera att två samevisten låg i närheten.
Det började dugga så smått men jag valde att
gånger medan en familj lappmesar höll till i
strandskogen. Jag lagade i ordning lite potatis- och avvakta med regnjackan. Sprang förbi en raststuga
purjosoppa och sedan en kopp kaffe på det medan där vandrare sökte skydd från duggregnet eller så var
jag väntade. Fick dessutom sällskap av en kille från det bara dags för en fika. Jag fortsatte att springa och
insåg att min tidsmarginal fram till att båten och bussen
Borås som vandrat inne i självaste Sarek.
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 8, måndag 18/8 augusti – Aktse-Saltoluokta: 28,85 km och Vakkotavare-Teusajaure: 13,69 km
skulle gå var riktigt god. Den långa utförslöpan ned till
Saltoluokta var härlig och fem minuter innan jag var
framme började det ösregna, men jag körde på ända
fram till fjällstationen. Det var riktigt härligt att komma
in i den grymt läckra stationen. Den avgjort mysigaste
fjällstationen på hela leden! Beställde kaffe med bulle
och flera kokostoppar. Fick flashbacks till mormor i
Moskosel som alltid bakade kokostoppar (+ 700 andra
sorters kakor). Slog mig ner vid det massiva träbordet
i det skönt murriga rummet och kom i samspråk med
ett trevligt par från Stockholm som vandrat från
Nikkaluokta. De tog 14-båten över till Kebnats medan
jag fick vänta två timmar till nästa båt som synkade
med bussen till Ritsem och Vakkotavare. Jag gjorde
upp eld i eldstaden och bara njöt av elden i två timmars
tid och x antal koppar kaffe. Och det blev förstås några
sms till goaste Kerstin (vilket skulle bli de sista på ett
par dagar visade det sig). Jag kollade kartan och
bestämde mig för att inte sova över i Vakkotavare,
utan siktade istället på att springa till Teusajaure och
därmed lägga de två återstående båttransporterna Tjugo i sex hoppade jag av vid fjällstugan i Vakkotavare
bakom mig.
och påbörjade omgående den branta och långa
Så, klockan fyra äntrade jag färjan för överfärd till klättringen uppför intill den rytande forsen. Molnen
Kebnats. På andra sidan blev det 10 minuters väntan hängde lågt och flöt sakta fram mellan bergen. Magiskt
innan bussen rullade in, men eftersom den skulle spöklikt på något sätt. Skrämde två fjällripefamiljer,
leverera typ 6-7 vagnar med mat till fjällstationen tog varav några ungar låg kvar nära stigen och tryckte.
det sin tid innan bussen kunde rulla vidare. Jag Så vackra! Stigen till Teusajaures strand bjöd på härlig
hoppade in i bussen och någon sa ”Aha, du kommer löpning och under dessa dagar hade jag insett att det
från Eskilstuna?” Jag hann tänka ”hur i hela fridens var eftermiddagen/kvällen som var min tid för löpning.
namn…” innan jag kom på att jag hade buffen med Jag kom alltid in i ett skönt flow framåt kvällen. Och
Eskilstuna Trailklubb tryckt all over. Det visade sig att framme vid sjön blev jag överlycklig över att se två
Josh (som killen hette) hade jobbat i E-tuna och att båtar på stranden. Jag rodde över Teusajaure och det
han och hans flickvän Camilla var på väg för att vandra bjöds på fina vyer genom Teusadalen i båda
i Padjelanta. Han var dock orolig över sina svullna fot riktningarna. Yes, äventyrets sista båtfärd avklarad.
som han skadat på Ironman i Kalmar två dagar tidigare. Installerade mig i den mysiga stugan som låg så fint
Det visade sig att vi hade en del att prata om och att vi vid stranden. Jag tog ett långt välkommet bastubad
dessutom hade gemensamma vänner i Eskilstuna. och avslutade dagen med en efterlängtad middag. Jag
Världen är bra liten, som vanligt!
sov sedan som en prins om än med sargade fötter.
© Niklas Holmström, 2014
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 9, tisdag 19 augusti – Teusajaure-Alesjaure: 60,37 km
Vaknade som vanligt vid sexsnåret och samma
procedur väntade lika rutinmässigt. Kunde snart
morgonritualen i sömnen, om det nu skulle behövas.
Gjorde i ordning frukosten som precis som vanligt
bestod av couscous, olivolja och torkat kött. Och i
vanlig ordning hade jag tur med vädret. Vaknade
pissnödig mitt i natten och det blev snabbdistans ut
bland buskarna i värsta ösregnet, vilket fortsatte ända
fram till halvåtta på morgonen. Jag måste ligga väldigt
bra till hos vädergudarna! Tejpade fötter och packade
ihop allt i ryggan. Drack mitt kaffe medan jag pratade
med några morgonpigga som skulle över med
motorbåten för fortsatt vandring till Vakkotavare.
Som sagt, regnet hade upphört och vid åtta tog jag
farväl av stugvärdinnan och påbörjade den branta
klättringen uppför. Underbart regnfräsch luft, molnen
tog höjd och såg inte längre hotfullt regntunga ut. En
stenfalksfamilj höll låda i branten på andra sidan den
terrassartade forsen. Det kändes som en härlig start
på dagen. Detta trots att delsträckan mellan Teusajaure
och Kaitumjaure var otroligt stenig, klippig och väldigt
teknisk, ja, på gränsen till olöpbar på sina håll. Både
fötter och ben var riktigt trötta när jag väl anlände till
Kaitumjaure efter bara åtta kilometers löpning. Hur
skulle denna dag sluta? Jag stannade till i Kaitumjaure
och stugvärdinnan bjöd på saft. Jag inhandlade chips
och schweizernöt. Pratade med stugvärdinnan som
nyligen vandrat ner från Nikkaluokta. Jag frågade
henne hur det var med mobiltäckningen, då jag inte
haft någon täckning sedan Vakkotavare och hon
förklarade att det var noll täckning ända upp till Abisko.
Hon berättade dock att man kunde ”låna” satellittelefon
i Singi och Alesjaure mot en rätt hög avgift. Tittar man
på kartan intill så förstår man varför, då leden hela
tiden slingrar sig genom en lång dalgång med höga
bergsmassiv på båda sidorna, framförallt i öster. Blev
lite orolig över att Kerstin sannolikt skulle bli orolig utan
livstecken från mig på flera dagar. Hon hade ju liksom
inte blivit förvarnad om en förestående radioskugga.
Satt där och njöt av utsikten och funderade på
upplägget för dagen. Eftersom jag uppenbarligen
kommer in i ett slags meditativt flow i löpningen på
eftermiddag/kväll bestämde jag mig för att nå
fjällstugorna i Alesjaure till kvällen och med
Tjäktjastugan som alternativt reträttmål om stig och
terräng skulle bli för tuff. Nå, förutom måttlig klättring
upp till Tjäktjapasset var det inte mycket till stigning
att tala om fram till Alesjaure. Så vad tusan satt jag
där på bänken för! Reste mig och axlade ryggan och
satte av på stigen.
Det var uppenbart att jag kommit till den del av
Kungsleden som var vältrafikerad av vandrare. Jag
mötte säkert 20 vandrare på morgonen mellan
Teusajaure och Kaitumjaure. Efter Kaitumjaure sprang
jag om en hel del vandrare och jag mötte regelbundet
folk på min väg norröver. Sträckan mellan Kaitumjaure
och Singistugorna var väldigt vacker då leden följde
Tjäktjajåkka och bjöd för det mesta på skön löpning,
men utan extraordinära inslag. Löpningen kan närmast
beskrivas som ”det bara rullade på”. Väl vid Singistugorna bestämde jag mig för att ta ett lunchbreak i
© Niklas Holmström, 2014
ena stugan, som var tom, tyst och skön. Kollade först
skåpet med kvarlämnad mat och fann tre påsar
potatismos = snabba kolhydrater! Kokade upp vatten
så att det räckte till både mos och kaffe. Satt vid
fönstret som vette mot Kårtjevuolle sameviste och
betraktade landskapet och försökte föreställa mig ett
liv som same. Jag har det i släkten, på mammas sida.
Kanske finns där genetiska minnen, något jag
förnimmer, förfäder från avlägsna led. Mätt och belåten
sög jag i mig den sista skvätten ljummet kaffe.
Fortsatte på leden och noterade förutom
ängspiplärkor, gråsiskor, blåhakar även äventyrets
andra observation av vinterhämpling. Molnen hade
spruckit upp och solen sken välkommet varmt. Efter
fem sex kilometer blev det flera stopp då Guobirvággi
öppnade upp (i en lång dalgång) mot Kebnekaisemassivet och som på beställning avtäcktes
Drakryggen och delar av Rabots glaciär från moln och
bjöd på sin dramatiska skönhet. Men stigen kallade
och vid Sälkastugorna var det rätt mycket folk, som
förmodligen bestämt sig för att stanna där över natten.
Passerade mellan stugorna och hejade på folk och
strax var jag ute på träbroarna för att följa leden vidare
längs Tjäktjajåkka. Längre bort i dalen såg jag
passagen som utgjorde Tjäktjapasset. Väl där blev det
en lätt klättring uppför, men hela vägen ner från passet
till stigkorsning till Tjäktjastugan bjöd på ett grymt
svårsprunget stenfält och jag var glad över att stenarna
var torra, det var tufft nog ändå. Men sedan blev det
plötsligt kanonskön gräslöpning utför medan solen
sakta sänkte sig. Sträckan mellan Tjäktjapasset och
Alesjaure var mycket läcker och jag var inne i mitt
efterlängtade flow. Njöt av de speciella bergen på
vänster hand och såg en del av glaciären Rivgojiehkki
och innan jag nådde Alesjaure mötte jag en
fjällabbsfamilj bestående av två föräldrar och minst
två flygga ungar! Vid Alesjaurestugorna var det fullt
med folk, nästan så att man fick lite torgskräckskänsla.
Checkade in och ”lånade” deras satellittelefon och
ringde en lättad Kerstin. Middag, bastu och sängen
väntade på en nöjd och glad Niklas. En dag kvar!
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Dag 10, onsdag 20 augusti – Alesjaure-Abisko: 34,27 km
Vaknade tidigt och låg bara och tittade upp i taket! Det
kändes smått overkligt för nu väntade ett långt medlut
på 34 kilometer fram till själva slutmålet i Abisko. Nu
var det så nära och jag vet inte vad som skulle hindra
mig från att fullborda mitt löpäventyr. Men istället för
att släppa på känslor och tankar steg jag upp. Det var
trots allt 34 kilometer kvar att springa och man ska
aldrig ta ut något i förskott. Det känslomässiga fick allt
vänta till senare. Det blev en rejäl frukost bestående
av couscous på bas av purjosoppa med sista olivoljan
och torkat kött. Till och med kaffet hade jag disponerat
klockrent! Där satt jag sliten och skäggig med tung
traildoft av sump och svett, kanske med ett stänk av
frisk fjälluft. Men leendet, ögonen och glädjen
inombords kunde nog ingen kringvarande förbise. Jag
njöt till fullo där jag satt i stugans kök och blickade ut
över Alisjávri. Nu var det bara att samla ihop sig för
själva finalen. Suga ut det sista och njuta av varje steg!
Steg ut på farstutrappan och insöp morgonluften
och gav mig av på stigen längs Alisjávris västsida.
Riktig skön löpning med flera partier på härlig
sandstrand(!) och genom videsnår. Njöt av sjöns
vackert grönblåa vatten som är svårt att fånga på ett
fotografi, för att inte tala om de läckra berget
Njuikkostakbákti och bakom det Kåtotjåkka och
glaciären i grytan nedanför plus diverse vattenfall. Efter
det blev det en lång utförslöpa ned till Abiskojaure och
här mötte jag en hel del vandrare som såg smått
förskräckta ut när jag kom dansande bland stenarna,
för det var verkligen en dans. Gav det sista och minns
inte ens om jag kände efter hur fötterna mådde, men
dem skulle jag vårda ömt när jag väl var framme. Solen
tittade fram till och från och jag kunde
konstatera att jag verkligen haft tur med
vädret under mitt 10 dagar långa äventyr:
perfekt temperatur, lite blåsigt en morgon
annars ljumma svaga vindar, några
tillfällen med duggregn och spöregn i fem
minuter! Ja, man måste ha flyt också och
det hade jag verkligen!
Efter stigkorsningen till Abiskojaurestugorna var stigen nästan som ett stenigt
motionsspår uppblandat med långa partier
av spänger hela vägen längs Ábeskojávrie
och Abiskojåkka till Kungsledsportalen i
Abisko. Stigen slingrade sig uteslutande
genom vacker fjällbjörkskog. Jag vet inte,
men med fem kilometer kvar måste jag
ha utstrålat glädje då jag för första gången
på leden fick uppleva att en människa
började klappa händerna och ropa glada
peppande ord, nä, nu minns jag fel, jag
upplevde det även innan jag nådde
Syterskalet. Oj, det känns som evigheter
sedan jag anträdde min färd, den där
soliga dagen i Hemavan. Var det verkligen
bara 10 dagar sedan? Plötsligt hade jag
full täckning på mobilen och det plingade
för fullt av sms som hittade fram efter två
dygns radioskugga. Och tro mig, känslan,
glädjen och stoltheten var enorm när jag
© Niklas Holmström, 2014
klockan 12:25 nådde Kungsledsportalen i Abisko! Där
och då förstod jag också innebörden av Daniel
Hallgrens bedrift förra året. Det är en sak att läsa om
ett äventyr, en annan att genomföra det. Och i och
med denna story har jag fått återuppleva äventyret
ännu en gång och bearbetat minnen och upplevelser,
ja, och givetvis hinna glömma hur jäkla jobbiga
stenstigarna var och är. Jag har redan lagt fram kartor
för Kerstin och visat hur man skulle kunna springa på
andra stigar och obanat i Ammarfjället eller varför inte
längs folktomma Padjelantaleden eller... Jag tror helt
enkelt att jag stannar där…
Kungsleden på 10 dagar - ett fantastiskt löpäventyr
Fåglar som noterades
Totalt noterade jag 77 fågelarter varav 14 arter var
nya (i fet stil) på min löparfågellista, det vill säga
fågelarter som jag noterat när jag springer. Med dessa
nya fågelarter har jag nu noterat totalt 184 arter. Alla
mina förväntningar inför detta fjälläventyr infriades och
den enda fågelarten jag inte lyckades ”hänga in” var
fjällpipare, å andra sidan var jaktfalk, hökuggla, fjällabb
och rödstrupig piplärka tunga bonusarter. Det mest
fascinerande var annars att jag inte hade väntat mig
denna kvantitetsmässiga fågelrikedom i fjällen under
andra hälften i augusti. Karaktärsarter var utan tvekan
blåhake, ängspiplärka och lövsångare. Och eftersom
det var god tillgång på fjällämmel och framför allt
gråsiding hade rovfåglar, ugglor och fjällabb en lyckad
häckningssäsong. Här nedan följer de fågelarter jag
noterade på mitt Kungsledsäventyr.
Sångsvan
Sädgås
Stjärtand
Bläsand
Kricka
Bergand
Sjöorre
Knipa
Dalripa
Fjällripa
Smålom
Storlom
Havsörn
Fjällvråk
Tornfalk
Stenfalk
Jaktfalk
Trana
Större strandpipare
Ljungpipare
Enkelbeckasin
Rödbena
Gluttsnäppa
Grönbena
Drillsnäppa
Fjällabb
Skrattmås
Fiskmås
Ringduva
Hökuggla
Tornseglare
Större hackspett
Backsvala
Ladusvala
Hussvala
Trädpiplärka
Ängspiplärka
Rödstrupig piplärka
GPS-rutter på fil
Den som är intresserad hittar samtliga rutter för
nedladdning i både TCX- och GPX-format på följande
webbadress:
http://livsnjutarbloggen.se/?p=4753
Tack riktas till…
Daniel Hallgren (Västervik) för många god råd och
värdefulla tips på mina frågor och undringar. Alla
trevliga och hjälpsamma stugvärdar längs med leden.
Therese på Bäverholmen för erbjudandet av ett
åttabäddsrum till priset av 200 riksdaler! Till personalen
på vandrarhemmet i Ammarnäs som gav mig ett helt
eget rum för 200 kronor! Till personalen på Statoil i
Hemavan för att de lagt undan kniv och gasol till mig!
Slutligen ett tack till Kerstin Rosenqvist som korrläst
texten och kommit med synpunkter.
Niklas Holmström
Riktargatan 65 D
644 Torshälla
E-post: [email protected]
Bloggen ”Trail Stories”: www.livsnjutarbloggen.se
© Niklas Holmström, 2014
En nästan fullvuxen fjällripeunge
Lappmes
Gulärla
Blåmes
Sädesärla
Talgoxe
Sidensvans
Varfågel
Järnsparv
Lavskrika
Rödhake
Skata
Blåhake
Kråka
Rödstjärt
Korp
Buskskvätta
Stare
Stenskvätta
Gråsparv
Ringtrast
Bofink
Björktrast
Bergfink
Taltrast
Vinterhämpling
Rödvingetrast
Gråsiska
Dubbeltrast
Grönsiska
Lövsångare
Domherre
Kungsfågel
Mindre korsnäbb
Grå flugsnappare
Sävsparv
Svartvit flugsnappare
Snösparv
Talltita
Lappsparv