Transcript Äldre stenålder

Orust förhistoria
Äldre Stenåldern
Det tjocka istäcket som täckt större delen av norra Europa började nu ge vika och den period
som benämns som stenåldern inleder vår förhistoriska resa. Äldre stenåldern varade mellan
8000 till 4000 år f. Kr kallas ibland även för jägarstenåldern. Det blev nu långsamt allt
varmare här uppe i Skandinavien. Nya växt- och djurarter vandrade in i vårt land och spred
sig vidare norrut. De kala vidderna ersattes alltmer av stora skogar. Renen som var bland det
första bytesdjuret blev allt ovanligare, medan älg, hjort och uroxe ökade i antal.
Hullingspets från Röra i Svineviken på Orust. Statens
Historiska museum.
Människorna spred sig även de norrut. Först längs de isfria kusterna och sedan inåt landet.
Cirka 7 000 år f. Kr var istäcket helt borta. Det var inte trångt att leva här under stenåldern –
på den yta som i dag är Sverige fanns bara några tusen människor. Det fanns gott om mat för
alla. Vid stenålderns slut hade befolkningen ökat till omkring 25 000.
Stenålderns människor här uppe i norr var säsongsboende. Att vara säsongsboende betyder
att man flyttade mellan olika boplatser beroende på årstider och tillgång på föda. Man rörde
sig över stora områden. Under sommaren bodde man vid kusten där man fiskade och jagade
säl och på vintern flyttade man inåt land för att jaga älg och hjort.
Stenåldersmänniskorna levde samman i små grupper. Vi vet inte hur män och kvinnor
fördelade arbetsuppgifterna mellan sig. Arkeologerna har hittat jaktvapen i gravar, även i
kvinnogravar, så troligen var alla vuxna med och jagade. Det fanns inga speciella yrken utan
alla hjälptes säkert åt efter bästa förmåga med både jakt, insamling av växter, tillverkning av
redskap och allt annat som måste göras. Gissningsvis så vad det de äldres uppgift att se efter
barnen hemmavid medan de andra gick på ut på längre insamlingsturer. Att lära barnen olika
saker som att laga mat, göra upp eld, hur man tillverkade olika sorters redskap var säkert
även det ett arbete som tilldelades de äldre i familjen. Man kan nog också tänka sig att de
äldre hade en hel del att berätta barnen när man arbetade eller satt tillsammans vid elden
på kvällen.
Man tror att de små familjegrupperna var del av en större stam som ibland, kanske några
gånger per år, samlades på särskilt utvalda platser. Det kanske var vid en bestämd tid på
året, kanske vid sommarsolståndet, när den första snön föll eller vid begravningar och andra
liknande ceremonier. Vid sådana tillfällen passade man säkert på att byta föremål, samtala
och utbyta idéer. Kanske var det på dessa möten som man träffade den som man sedan
valde att bilda familj tillsammans med.
Stalahackan från Bråttkärr, Stala sn på Orust. Statens historiska museum.
Hade man någon religion, trodde man på någon gud under stenåldern? Närheten till naturen
och avbildningar, som till exempel hällristningar, visar att man såg de stora jaktdjuren som
älg och björn som företrädare för livet bortom det jordliga. Kanske fanns det shamaner, ett
slags präster, som man trodde hade möjlighet att få kontakt med den andra världen. När
någon dog fick denne med sig föremål som smycken, vapen och djuroffer i graven. Därför
kan man anta att människorna trodde på ett liv efter döden.
Människorna som levde under äldre stenåldern hade sällan ett fast hem. Istället valde man
att bo på flera olika platser. När man flyttade runt var det lättare om man inte ägde mer än
vad man kunde bära med sig. Det fanns förmodligen inte någon bestämd ledare i en grupp,
utan den som var bäst på vad som behövde göras var den som bestämde över den sysslan.
Man brukar prata om stenåldern som ett jämlikt samhälle. Detta kan man se genom att titta
på gravarna från stenålder som oftast är väldigt lika varandra. Då dessa inte skiljer sig från
varandra utan är i stort sätt lika så tror man att detsamma gäller även för de levande. Man
har även gjort jämförelse med folk som lever på ett liknande sätt i vår nutid.
Tångespets av flinta från Stenkyrka socken på
Tjörn. Statens historiska museum.
I slutet av äldre stenåldern förändrades klimatet och naturen igen. Det blev ännu
varmare – medeltemperaturen var flera grader högre än i dag. Tallskogarna tog över de
tidigare björkskogarna. Älg, hjort och vildsvin blev vanligare, men uroxen dog ut. Dessutom
skedde snabba förändringar av kustlinjen, dels på grund av att den tjocka inlandsisen inte
längre tryckte ned marken, dels på grund av att vattennivån i havet steg. I södra
Skandinavien låg till att börja med stora delar av landet under vatten. Efter att isens tryck
minskade så höjde sig landet ur havet (titta på de kartor som finns under rubriken ”Orust
föds ur havet”). Denna förändring pågår än idag om än mycket långsamt. Att känna till var
stranden låg under forntidens olika perioder är en metod som arkeologer använder för att
veta hur gammal till exempel en boplats kan vara.
Isen smälter.
Mot slutet av den äldre stenåldern var människorna fler och började bli mer bofasta. Man
använder nya redskap och man tillverkar kärl av lera som man sen brände i ugnar för att öka
hållbarheten. Från denna tid har vi också flera gravar.
I texter om stenåldern som skrivits av arkeologer möter man ofta begreppet kultur. De
vanligaste kulturgrupperna som omnämns i arkeologiska texter om den här tiden på
västkusten är; Hensbackakulturen, Lihultkulturen och Sandarnakulturen. Dessa kulturer har
fått sitt namn efter den plats där deras speciella stenredskap hittades för första gången.
Nedan syns bilder på yxor som är typiska för respektive kultur.
Sandanayxa som är namngiven efter en boplats i västa Göteborg.
Sandanakulturen 8400-6000 f. Kr. Statens historiska museum.
Lihultsyxa från en platsen med samma namn i närheten av
Strömstad. Lägg märke till att eggen är slipad. Lihultkulturen
6000-4000 f. Kr. Statens historiska museum.
Hensbackayxa från lokalen med samma namn ligger strax säder om Munkedal. Hensbackakulturen 7600-6500 f. Kr.
Statens historiska museum.
Då man hittar samma typer av stenverktyg på olika platser runt om i norra Europa så förstår
man att människorna hade kontakter med varandra trots de stora avstånden. Ungefär 5 000
år f. Kr börjar man i södra Skandinavien använda lerkärl för att laga och förvara mat i. Idén
kanske man fick från människor som levde längre söderut, på det europeiska fastlandet.
Därifrån kan också de första idéerna om att odla jorden och hålla boskap kommit – det som
skulle komma att känneteckna nästa period – den Yngre Stenåldern.