Transcript Fars dag - Bokfylla.se

Fars dag
Historien om en bortglömd Far
av
Gunnar Ljunggren, 11 + 55 sidor
Copyright Gunnar Ljunggren, 2014
Ofta satt han på en pollare vid kajen.
Ofta tänkte han tillbaka på gamla tider.
Ofta tänkte han på henne.
Hon så vacker och han så stark.
Nu fanns hon inte längre.
Ofta tänkte han på barnen han aldrig hunnit lära känna.
Nu behövde de inte längre någon far.
Han var akterseglad.
Ensam på sin pollare.
O
mgiven av minnen från sina resor på de sju haven sitter han vid frukostbordet i sin urblekta
flanellpyjamas och läser morgontidningen.
Utan att förstå varför kände han sig irriterad av alla annonser om slipsar, strumpor, rakvatten ...
Han skjuter upp glasögonen i pannan och låter tidningen falla ner i knät. På söndag är det Fars dag.
När han tänkte efter var han ju faktiskt far. Far till tre barn. Två flickor och en pojke. Det var länge
sedan han träffat någon av dem. Sist de träffats var på deras mors begravning och det var många år
sedan. Då var de inte längre några barn. Han hade knappt känt igen dem. Han såg två unga damer
och en ganska snobbig ung man. Tiden hade sprungit ifrån honom. De hade hälsat artigt på sin far.
På samma sätt som de förmodligen skulle ha hälsat på vilken äldre herre som helst. Själv hade han
känt sig förlägen och inte vetat riktigt vad han skulle säga. Under hela begravningen hade han känt
sig som en främling. Folk som han inte kände hade gått fram och lagt en blomma på kistan och
sedan med en beklagande min tagit honom i handen. Utanför kyrkan hade barnen och främmande
människor samlats i små grupper. Han hade försökt att delta i deras samtal om minnen han inte
delade. Tillslut hade han tyst dragit sig tillbaka, och sedan dess hade han inte haft någon kontakt
med sina barn.
Fars Dag var ju visserligen ett jäkla påhitt av affärsmän, men tänk om hans barn skulle få för sig att
söka upp honom för att fira sin far på Fars Dag? Han slår bort den helt absurda tanken och fortsätter
läsa sin tidning utan att riktigt kunna koncentrera sig. Om de av någon outgrundlig anledning skulle
dyka upp skulle han kanske för första gången också få träffa sitt barnbarn? Det som börjat som en
förflugen tanke började i hans fantasi kännas som en fullt möjlig verklighet.
Han lägger ifrån sig tidningen och ser sig omkring. Det var länge sedan han tagit hand om vare sig
lägenheten eller sig själv. Om de kom skulle han få skämmas när de fick se hur han misskött både
sig själv och lägenheten.
Utan att ta av sig pyjamasen börjar han med att leta fram dammsugaren. Han hittar den bakom en
del hinkar och trasor i ett skåp i köket och börjar jaga dammråttorna som samlats i vrårna.
Metodiskt dammar han sedan av alla minnen han samlat från sina resor på de sju haven. Det är
smyckeskrin klädda med snäckor från Söderhavet och det taggiga svärdet som en gång suttit i nosen
på en svärdfisk. Allt hade genom åren blivit täckt med ett fint lager av damm. Någorlunda nöjd med
resultatet, går han sedan till garderoben för att leta fram något fint att sätta på sig. Till vardags gick
han alltid omkring i samma blå tröjor och blå byxor som han haft sedan livet ombord. Det luktar
fortfarande malmedel när han öppnar garderobsdörren. Med en viss tillfredsställelse konstaterar han
att den vita skjortan fortfarande går igen över magen, men att skjortorna även om de är rena är ack
så slitna. Han får ge sig iväg ut för att köpa ett par nya. Det var länge sedan han var ute och
handlade så även om han tyckte det var dyrt, blev det både en rutig och en vit.
På vägen hem köper han en flaska whisky till sig själv och sonen och en flaska likör till döttrarna.
Hur gamla kunde egentligen barnbarnen vara om han nu hade några? Jo några barnbarn borde han
väl ha. Vad hade de annars gjort under alla år som gått? Vad tyckte barn om? Han mindes inte. Jo,
tårta så klart!
Från det lilla bageriet runt hörnet beställer han en prinsesstårta.
Nöjd med sina inköp återvänder han hem. Högst uppe i ett av köksskåpen letar han fram porslinet
som hans fru brukat duka med de gånger han kommit hem från sina resor. Kaffekopparna och
assietterna med blomsterdekor och guldkant. Längst inne i ett skåp finner han också det gamla
tårtfatet.
Redan på lördagskvällen står kaffebordet dukat. På en fin spetsduk står kaffeservisen nydiskad. Mitt
på bordet står tårtfatet och väntar på den beställda prinsesstårtan. Flaskorna och glasen får tills
vidare vänta på diskbänken.
Innan han somnar lägger han sig på rygg, tittar upp i taket. Utan att lyckas försöker han minnas hur
de firat bemärkelsedagar tidigare.
Det kommer inte fram några bilder.
Han hade ju aldrig varit hemma när det funnits något att fira.
Olycklig över att inte finna några minnen faller han till slut i sömn. Istället för att drömma om
födelsedagskalas drömmer han om vilda nätter i Havanna. Med ett ryck vaknar han just som en
vacker cubanska lutar sig över honom. Fortfarande med doften av hennes parfym i näsan blir han
bryskt tillbakaryckt till verkligheten. Klockan är inte mer än fem. Det är fortfarande mörkt ute. Han
skäms lite för att ha drömt om mötet med den vackra cubanskan istället för att tänka på sin familj.
Barfota sätter han ner fötterna på det kalla golvet och går ut i det nystädade köket. Han sätter på
kaffepannan. Doften av nykokt kaffe får hjärnan att klarna och medan han brer några smörgåsar
dunsar morgontidningen ner på golvet i tamburen.
Telefonen är tyst.
För att få tiden att gå börjar han läsa ekonomisidorna. Han är inte det minsta intresserad.
Han läser nyhetssidorna.
Telefonen är tyst.
Han läser ledare och debattsidor utan att minnas vad han nyss läst.
Telefonen är fortfarande tyst.
Nöjessidorna får vänta tills han klätt sig.
Klockan har inte hunnit bli mer än sju. Vad hade han väntat sig?
Om barnen skulle ringa hade de väl knappast vaknat ännu.
Han drar med handen över den grå skäggstubben och går ut i badrummet.
Ett par trötta ögon i ett orakat ansikte möter honom i badrumsspegeln. Han tar ett djupt andetag och
spänner ut sitt breda bröst. Den blekta tatueringen av en fullriggare skymtar fram genom det grå
håret men fartyget har inte riktigt samma spänst i seglen som förr.
Med en trött suck släpper han ut luften.
Det kändes tungt att behöva erkänna att åldern tagit ut sin rätt.
Rakkniven skrapar varsamt bort den veckogamla skäggstubben.
Efter en lång het dusch vänder han sig i profil mot badrumsspegeln.
Drar in magen och spänner armmusklerna. Rakningen, duschen och den immiga spegeln gjorde sitt
till att självförtroendet återvände.
Ganska nöjd med vad han såg kunde han konstatera att det fortfarande fanns kraft i arm och mod i
barm.
Efter att med ovana fingrar plockat bort alla nålar sätter han på sig den nya skjortan.
Det kändes lite ovant. Att knäppa skjortan över bröstet och magen var inga problem, men när han
försöker knäppa manschetterna över de kraftiga handlederna räcker tyget inte riktigt till. Det kunde
inte hjälpas, även om han skämdes för en del av sina tatueringar, fick han lov att kavla upp
skjortärmarna.
Den svarta kostymen, landgångsriggen, som han föregående kväll tagit fram ut malpåsen, doftade
fortfarande naftalin men passade perfekt även om byxorna spände lite runt midjan. Kavajen satt
trångt över ryggen även om modellen gått ur modet.
Han återvänder till köksbordet för att läsa resten av morgontidningen. Kaffet hade kallnat.
Telefonen är fortfarande tyst.
Äntligen hade klockan blivit så mycket att han kunde gå ner till bageriet för att hämta tårtan.
Omsorgsfullt lägger han upp tårtan på det gamla kakfatet och inspekterar kaffebordet.
Skulle hans fru ha godkänt arrangemanget?
Han vänder sin blick uppåt som för att få ett erkännande. Jo, hon skulle nog vara nöjd.
Allt kändes bra, det enda som fattades nu var barnen.
Rastlöst går han omkring i den nystädade lägenheten. Han ställer sig vid fönstret och tittar på
bilarna och människorna som passerar nedanför på gatan. Där kliver ett äldre par ur sin bil.
Själv hade han aldrig ägt någon bil.
Inget körkort heller för den delen. Där går ett ungt par och drar en barnvagn.
Hade han någon gång dragit en barnvagn? Inte vad han kunde minnas.
Han lämnar fönstret och går fram till bokhyllan för att hitta något att fördriva tiden med.
I skåpet under bokhyllan hittar han ett fotoalbum där hans fru klistrat in bilder från händelser genom
åren.
Efter en stunds letande hittar han sina glasögon. Med fotoalbumet i knät sjunker han ner i fåtöljen
och börjar bläddra. Det är bilder ur ett främmande liv. Ett liv som gått parallellt med hans eget.
Svart-vita foton på barnen när de firar födelsedagar tillsammans med barn han inte känner. Barnen
på skolavslutning, tillsammans med sin mamma.
Vem tog bilden?
Fler bilder av barn och vuxna han inte känner. Ett blekt färgkort visar skrattande människor kring
ett bord med kräftor, alla med roliga hattar på huvudet. Han känner igen sin fru och barnen, som nu
blivit tonåringar, men vilka var de andra?
Med en djup suck tar han av sig glasögonen och lägger omsorgsfullt ner dem i det blankslitna
plåtfodralet.
Under tiden, medan han tittat tillbaka i ett liv som bara delvis var hans, hade det hunnit mörkna ute.
Flera gånger hade han lyft på telefonluren för att kontrollera att telefonen fortfarande fungerade.
Det gjorde den, men den var tyst.
Trafiken på gatan hade nästan upphört.
Lampor började tändas i lägenheterna runt om.
För att själv skapa lite hemtrevnad tänder han ett par ljus på kaffebordet.
Just som han tänt ljusen ringer det på dörren.
Hjärtat slår en volt i bröstet.
Tårarna stiger i ögonen.
Inte hade han räknat med att det skulle kännas så här.
Hade den gamla sjöbjörnen blivit ett blötdjur?
Hastigt torkar han tårarna och sätter på sig kavajen.
Kastar en hastig blick i hallspegeln för att se till att allt satt som det skulle.
Så öppnar han dörren.
Utanför står två små grå damer.
Den ena håller fram tidningen Vakttornet i sin magra hand.
De ler mot honom och frågar milt om han vill träffa Jesus.
Det tar några sekunder innan han fattar att det inte är något av barnen som står utanför hans dörr.
Det går runt i skallen. Utan att tänka sig för fyller han lungorna och ryter så det ekar i
trappuppgången. Jag ger fullständigt fan i Jesus och ni kan dra ända in i helvete.
Sedan slår han igen dörren så det dånar mellan våningarna.
Andfådd och vimmelkantig sätter han sig på pinnstolen i hallen, lutar sig fram och stöder pannan i
sina valkiga händer.
Vad var det som hände?
Varför hade han trott att barnen skulle komma?
Varför hade han bett två små grå tanter att dra åt helvete?
Han kastar sig tillbaka mot ytterdörren och öppnar. Tanterna är borta. Ångerfull ropar med full kraft
”FÖRLÅT” så det ekar i trappuppgången, innan han med tunga steg återvänder till det dukade
kaffebordet. Vad hade fått honom att tro att barnen skulle uppvakta honom på Fars dag?
Uppvakta en far som nästan aldrig funnits?
Pudersockret på prinsesstårtan hade börjat smälta, rosen hade sjunkit ner, tårtan såg inte längre så
fräsch ut.
Besviken på sig själv och sin idiotiska idé bär han ut tårtan i köket och vräker ner den i slaskhinken.
Tar av sig kostymen. Sätter på sig sina slitna byxor, en tröja och hakar ner sin skepparkavaj från
kroken i hallen. Så stoppar han en bunt sedlar i fickan blåser ut ljusen innan han med kraft smäller
igen ytterdörren för att ge sig av nedåt hamnen.
Det lyser varmt och hemtrevligt genom fönstren i den gamla hamnkrogen där han ätit både frukost,
lunch och middag och dessutom tillbringat många glada kvällar. Det kändes tryggt, som att ta en
gammal vän i handen, när han trycker ner handtaget och öppnar den slitna ytterdörren.
Den välbekanta doften av matos, rök och öl lugnar hans upprörda sinne när han kliver in i den
välkomnande värmen.
Krogen är tom, sånär som på några män som sitter med en laddning pilsner framför sig inbegripna i
en häftig diskussion
Ingen, utom den gamla servitrisen som står bakom disken och torkar glas, lägger märke till honom.
Hon nickar igenkännande medan han letar sig fram till ett av de blanknötta borden långt bort från
diskussionsgruppen.
Eftertänksamt läser han igenom dagens meny som någon med prydliga bokstäver präntat ned på en
griffeltavla.
Glasen är färdigputsade. Servitrisen tycker han haft tillräckligt med tid på sig att bestämma vad han
vill ha. I sina uttrampade skor kommer hon hasande fram till hans bord.
Utan att säga ett ord slår hon med servetten bort några obefintliga smulor från bordet och ställer sig
med händerna i sidorna för att ta emot hans beställning.
Han hälsar igenkännande och beställer smör ost och sill, pannbiff med lök, öl och två snapsar. Hon
ger honom en kort nick, vänder och försvinner genom en svängdörr. Vis av många års erfarenhet
hade hon av hans dystra min förstått att det var mer bråttom med öl och snaps än med maten.
Någon minut senare är hon tillbaka med en kall öl och två immiga snapsglas på en bricka.
Innan han fått in maten låter han den första snapsen rinna ner genom strupen. Som en varm kula
sprider den sin värme i bröstet. Knuten han haft i magen sedan han bett de gamla damerna dra åt
helvete börjar sakta lösa upp sig.
Han äter sin mat under tystnad.
När han får in kaffe och konjak känner han sig bättre till mods.
Han stoppar sin pipa, drar ett par njutningsfulla bloss och inser vilket blötdjur han varit som trott att
barnen skulle komma ihåg en far som de knappast kände. Dessutom på en så löjlig dag som Fars
Dag. Genom fönstret ser han ljusen från fartygen i hamnen och drömmer sig bort till främmande
hamnar.
Först när servitrisen blinkar med ljuset vaknar han till. Diskussionsklubben borta i hörnet hade gått
hem. Det var tid för honom också att lämna lokalen.
Nöjd med kvällen betalar han notan och lämnar rejält med dricks.
Med skepparkavajen uppknäppt och kepsen på svaj, släntrar han bort mellan de mörka
lagerbyggnaderna i den tomma hamnen.
Det här är trakter där han känner sig hemma.
I skenet från en ensam gatlykta ser han på avstånd några ungdomar som under högljutt tjoande
kommer gående längs kajen. När de passerar stöter en av dem till honom och väser,
”Flytta på dig gubbjävel.”
Trots snapsar och konjak vänder han sig blixtsnabbt om och tar tag i grabben, som förvånad stannar
upp när han känner järngreppet runt sin arm.
Lugnt ber den gamle sjöbjörnen grabben att antingen upprepa vad han nyss sa, eller också be om
ursäkt.
Kompisarna har också stannat. De tittar tveksamt på gubben. Visserligen var han gammal men han
såg ganska stark ut.
Å andra sidan var dom tre.
Stärkt av vetskapen om att de var överlägsna i antal upprepar grabben vad han nyss sagt.
Innan han har hunnit till gubbjävel landar en knytnäve över käken. Han sjunker ihop som en trasa
och dråsar medvetslös till marken.
Utan att tveka går hans kompisar till attack.
Det började likna slagsmål han varit med om tidigare. I ljuset från gatlyktan blänker ett knivblad till
i handen på en av grabbarna. Sticken gjorde inte särskilt ont. Han hade blivit knivskuren förr, men
den här gången kändes det annorlunda. Det blev liksom varmt i hela kroppen och benen ville inte
bära.
Sakta sjunker han ner och blir sittande lutad mot lagerhusets vägg. Ljusen från fartygen vid kajen en
bit bort blir disiga, alla ljud blir svagare. Var detta slutet? Innan han försvinner in i medvetslöshet
hinner han tänka att om detta är slutet, så är de i alla fall bättre än att sitta ensam i en lägenhet,
saknad av ingen.
Innan hon släckt, låst och sett till att alla dörrar och fönster var stängda hade den gamla servitrisen,
från ett av fönstren, sett vad som hänt och kallat på både polis och ambulans.
När hon hört sirenerna närma sig hamnen, hade hon gått dem till mötes för att visa var den livlösa
kroppen låg. Grabbarna som stuckit ner den gamle sjömannen var redan sedan lång tid försvunna.
När de sett blodet och gubben som sakta fallit ner hade de förstått att fighten var över. De hade rest
sin omtumlade kamrat på fötter och snabbt försvunnit bort mellan lagerbyggnaderna.
Ambulansmännen lyfter upp den tunga kroppen på en bår. Lägger ett tryckförband över såren och
med tjutande sirener lämnar de hamnen. På sjukhuset stod redan ett team av läkare och
sjuksköterskor beredda att ta emot den skadade.
På morgontimmarna, efter många timmar på operationsbordet, ligger han hjälpligt hoplappad men
nedsövd på intensiven. Fortfarande var det ovisst om han skulle komma att överleva eller inte.
Eftersom han inte haft några identitetshandlingar på sig, bara en bunt sedlar i byxfickan, hade man
inte haft möjlighet att kontakta någon anhörig. Vem var den knivskurne?
Bara någon timme efter han kastat tårtan i slaskhinken och utan en tanke på att det var Fars Dag,
hade hans dotter haft ärende till Hjorthagen. Trots att det var många herrans år sedan hon hade
kontakt med sin far, och ännu längre sedan hon besökt honom, får hon för sig att gå upp och ringa
på. En lampa var tänd i lägenheten, men ingen öppnade när hon ringde på. Hon bankade på dörren
men fick inget svar. Hon kikade in genom brevlådan och ropade hans namn. Det var tyst. Inte ett
ljud hördes inifrån.
Trots att hon inte kände till hans vanor, fick hon en otäck känsla att något inte var som det skulle.
Något var absolut fel. Så snart hon kom ut genom porten och den kalla vinden tog tag i hennes
tunna kappa, glömmer hon för stunden känslan att något var fel. I värmen på bussen kommer oron
åter krypande. Varför hade hon sökt upp honom? Hon ångrar sig och försöker tänka på något annat.
Mitt framför näsan på väggen bakom busschauffören sitter en reklamskylt.
”Överraska far med en flaska Aqua Vera.”
Var det en undermedveten handling, att hon spontant sökt upp sin far?
Så snart hon kommer innanför dörren hemma kastar hon sig på telefonen och försöker nå honom.
Hon låter många signaler gå fram, men ingen svarar. Hade hon rätt telefonnummer? Det var ju
åratal sen hon sist talat med sin far. Hon ringer sin syster och frågar om hon möjligtvis visste var
deras far höll hus.
Vilken konstig fråga! Hur skulle hon kunna veta det. Hon hade inte talat med honom sedan mors
begravning. Hon hade naturligtvis ingen aning.
Hon ringer sin bror som naturligtvis inte heller hade en aning. Han medgav skamset att det var
länge sedan han ens skänkt sin far en tanke. När de alla tre dagen efter, fortfarande inte får kontakt
med honom, anar de att något allvarligt inträffat. Eftersom hennes bror verkar helt ointresserad av
att fortsätta letandet, tar hon som äldsta dotter kontakt med portvakten i huset, för att höra om han
eventuellt kände till var hennes far höll hus. Det enda han kunde upplysa om var att han dagen
innan hört honom skrika i trappuppgången och bett någon dra åt helvete. En stund senare hade han
vrålat förlåt.
Utan en sekunds tvekan ger hon sig iväg tillbaka till Hjorthagen, för att tillsammans med portvakten
gå upp till lägenheten. Han låser upp dörren. Lägenheten är tom. Det doftade nystädat och ett
kaffebord stod dukat med porslin som hon kom ihåg från mammas kafferep. För vilka hade den
gamle sjöbusen dukat? Väntade han kaffegäster? Plötsligt slår det henne, Fars Dag!
Hade han dukat till farsdagskaffe för sina barn? Tanken var helt absurd. Skulle han ha dukat för sina
barn som han inte träffat på evigheter?
Hon tackar portvakten för hjälpen, han kunde lämna henne nu, hon behövde vara ensam en stund.
Hon går runt i lägenheten för att försöka finna en förklaring till vad som hänt. Hon ser fotoalbumet
som ligger uppslaget vid fåtöljen. Hon går förbi diskbänken och finner den mosade prinsesstårtan i
slasken. Hela historien stod plötsligt klar för henne. Med ett sting i hjärtat ser hon hur han i
vredesmod slängt den. Insett att hans barn aldrig skulle komma på tanken att uppvakta en far som
de knappast kände för att sedan ge sig av. Men vart? Med tårarna rinnande efter kinderna sätter hon
sig ner vid det dukade kaffebordet.
Aldrig tidigare hade hon känt en sådan längtan efter sin far. Även om de sällan träffat honom under
sin uppväxttid så minns hon de fantastiska stunder när han kommit hem med presenter från fjärran
länder. Hur de brukat samlas i soffan och lyssna till historier om förfärliga stormar och slagsmål
med sjöbusar i skumma hamnkvarter. Hur hade hon kunnat glömma allt detta? Sedan mamma dog
hade han säkert behövt sina barn mer än någonsin.
Hon ringer sina syskon.
Med gråten i halsen berättar hon att hon sitter vid ett dukat kaffebord i deras fars tomma lägenhet.
Ett kaffebord han förmodligen hade dukat för dem. Men nu var lägenheten tom. Vart hade han tagit
vägen?
De börjar med att ringa runt till sjukhus efter sjukhus för att höra om de fått in någon patient som
kunde vara deras far. Oavsett vem de talat med blir de artigt informerade om att de inte kunde
lämna ut några upplysningar om sina patienter.
På nästa dags löpsedlar berättar feta rubriker om en man utan identitetshandlingar som påträffats
svårt knivskuren i Stockholms frihamn. Enligt signalementet kunde det mycket väl vara deras far.
Han bodde ju alldeles intill hamnen. Dessutom hade deras mor berättat att han älskade att tillbringa
sina dagar med att besöka fartygen och tala med gubbarna ombord. De kontaktar polisen. Berättar
att de saknade sin far. Beskriver hur han ser ut, vad de sett i lägenheten och det portvakten hört
honom skrika. Det var tillräckligt för att de, i sällskap med en ung konstapel, får ge sig väg till
Sabbatsbergs sjukhus för att identifiera den knivskurne.
I ett rum med fördragna gardiner ligger offret för knivdramat djupt medvetslös.
Nattskjortan sitter trångt över det breda bröstet, som med hjälp av en respirator rör sig upp och ner i
långa lugna andetag. De grova händerna vilar på den gröna sjukhusfilten och ur nattskjortans för
korta ärmar tittar offrets kraftiga armar fram. Tatueringen på höger underarm föreställer en ung
kvinna i bastkjol med bara bröst. Hon står lutad mot en palm och i en slinga under hennes fötter
läser de SIGRID i snirkliga bokstäver.
”Mamma!” utropar alla med en röst.
”Va? Jag trodde det var er pappa!” säger den unga konstapeln.
Här slutar historien,
men vill du veta vad som hände sedan?
Då får du fortsätta att läsa en god stund till.
Rosengården
H
an kände till ordet konvalescens men förstod inte riktigt innebörden. Det hade gått två månader
sedan knivskärningen i frihamnen. Skadorna hade varit betydligt mer omfattande än vad de sett ut
vid en första ytlig genomgång. Bröstkorgen var söndersparkad. Ett revben hade trängt in i vänstra
lungan. Knivhugget i magen hade skadat grovtarmen och levern var illa åtgången. Efter ett antal
operationer hade han varit så pass återställd, att han inte längre behövde stå under daglig
observation. Han skulle lämna sjukhuset för en tids konvalescens.
Under de första veckorna efter operationerna hade barnen regelbundet besökt honom men ju längre
tiden gick blev besöken allt mer sällsynta. I brist på annan sysselsättning fördrev han tiden med att
läsa de magasin och tidningar som fanns tillgängliga i dagrummet. Bortsett från de dagliga
nyheterna hade en helt ny värld öppnat sig för honom. En värld fylld av kändisar, prinsar och
prinsessor. Men nu var det slut på att ligga på sängen och bli ompysslad av rara sjuksköterskor. Nu
var tiden inne att börja träningen, för att komma tillbaka till sitt gamla vanliga liv. Hans yngsta
dotter hade tillsammans med sjukhusets kurator och arbetsterapeut, funnit en plats på ett
konvalescenthem strax utanför Stockholm. Villa Rosengård på Älgö. Där skulle han under
sakkunnig ledning, med hjälp av sjukgymnastik, frisk luft, stärkande kost och långa promenader
komma tillbaka till sitt vanliga liv. Han hade inte varit svår att övertala. Allt det de berättat hade låtit
bra. Ju förr han blev sitt gamla jag igen desto bättre. Även om han blivit väl omhändertagen hade
han hade fått nog av sjukhuslivet. Han såg fram mot att få sätta på sig sina vanliga kläder, raka sig
med sina vanliga rakgrejor, använda sitt vanliga rakvatten och borsta tänderna med sin vanliga
tandborste och tandkräm. Han var trött på att bli rakad med en elektrisk rakapparat och borsta
tänderna med sjukhusets tandkräm som smakade ankskit. Även om han inte var överdrivet road av
att fortsätta bli omhändertagen insåg han nödvändigheten av hjälp för att komma igång igen.
Innan han skulle ge sig av hade han givit sin dotter en lista med de viktigaste saker han kunde
tänkas behöva, under den tid han skulle vara inskriven på Rosengården.
Villrådig hade hon gått runt i hans lägenhet utan att kunna bestämma om hon förutom det som stod
på listan skulle ta med något han kunde fördriva tiden med under tråkiga stunder. Till slut hade hon
hakat ner hans lilla tvåradiga dragspel, som hon fann undanhängt i en garderob. Även om det var
länge sedan mindes hon att han, de stunder han varit hemma mellan sina resor, brukat spela och
sjunga för henne och hennes syskon. Hon mindes det som stunder av lycka när hela familjen varit
samlad. För att försäkra sig om att sakerna skulle komma i rätta händer, hade hon packat allt i hans
gamla sjömanssäck och rest ut till Älgö. Rosengården visade sig vara en nyrestaurerad vacker
herrgårdsbyggnad från början av1800-talet. Hon hade blivit väl mottagen och fått lämna hans saker
i ett litet men välmöblerat rum. Hon kände sig nöjd. Nu skulle hon och hennes syskon inte behöva
bekymra sig över sin far på lång tid framöver.
Rullstolen och kryckorna ligger nerpackade i bakluckan på bilen från Färdtjänst. Den sköterska som
troget hade följt honom ända sen den natten han blev inlagd på sjukhuset, hjälpte honom in i
framsätet på bilen. Generad hade han tagit emot en kram och en öm kyss på kinden innan hon stängt
dörren om honom. En man som han hade hon alltid drömt om. Sträv på ytan men full av humor.
Kanske lite väl tystlåten, men han var tålmodig och klagade aldrig. Inte ens när smärtan var som
värst. Alltid hade han haft ett vänligt ord till övers. Även när hon haft det som mest stressigt.
Hans känslor för den omtänksamma sköterskan var av samma slag, även om han inte alltid visade
det. En glad arbetsam flicka som aldrig klagade eller visade irritation, trots att han många gånger
varit irriterad över att behöva be om hjälp med saker som tidigare varit självklara.
Nu skulle han tränas till att åter klara sig själv. På vägen till den väntande taxin hade hon givit
honom några sista råd innan de skildes. Kom ihåg att du har lång väg att gå, innan du kan sköta dig
själv utan hjälp. Fortsätt att visa dem som nu ska hjälpa dig, samma goda humör som du visat mig.
Färden gick genom ett grått och slaskigt Stockholm, men så snart de lämnat staden bakom sig och
närmade sig Saltsjöbaden kändes det att det var vinter. Snön låg tung på träden, julbelysningar
syntes både i trädgårdar och bakom fönstren i de stora villorna de passerade. Ute på Älgö var
vintern ännu mer påtaglig. Fjärdarna som då och då skymtade fram mellan träden var täckta av is.
På sina ställen där vinden blåst bort snön skymtade bara fläckar av svart kärnis.
Han fick alltid samma känsla när han kom nära vatten även om isen låg tjock. Under det kalla
istäcket fanns ju vattnet. Det levande vattnet som burit honom ut på världens alla hav.
Taxin svänger av vägen och han väcks ur sina drömmar där ett bländande hav smeker palmklädda
stränder. I slutet av en lång allé lyser det ljus från fönstren i en stor herrgårdsbyggnad. Taxin
svänger upp på den renskottade planen framför entrén. Var detta Rosengården? Var det här en enkel
sjöman skulle leva som bättre herrgårdsfolk, innan han på egna ben kunde ta sig därifrån? Dörren
öppnas och en kvinna med vackra bruna ögon och ett bländvitt leende hälsar honom välkommen.
Tillsammans med chauffören hjälper hon honom att sätta sig i rullstolen och rullar in honom i en
stor öppen hall, där en välkomnande brasa sprider lekfulla skuggor runt väggarna.
Hon rullar fram honom mot en dörr med skylten Reception. Bakom dörren döljer sig ett dunkelt
rum. Porträttmålningar av bistra herrar hänger runt väggarna, förmodligen tidigare ägare av
herrgården. Endast en skrivbordslampa kastar ett vasst sken över buntar med papper som ligger i
perfekt ordning på ett blankpolerat skrivbord.
Innan kvinnan med de vackra ögonen lämnar honom förklarar hon, att han först ska skrivas in men
att hon så snart den saken var avklarad ska komma tillbaka för att visa honom till hans rum.
Till skillnad från kvinnan som just försvunnit, är kvinnan som nu dyker upp, mager och har ett
snipigt utseende. Hon sträcker fram en senig kall hand.
”Henriette von Rosenskiöld, föreståndarinna på Rosengården”.
Utan att invänta något svar vänder hon honom ryggen och sätter sig bakom skrivbordet. Osökt kom
han att tänka på en elak akterstäderska som ständigt bråkat på honom, för att han mellan sina vakter
skräpat ner när han täljt sina träfigurer. Hon börjar med att informera om regler som gäller för
intagna på Rosengården. Han skulle veta att det inte var tillåtet med besök på rummet. Allt umgänge
med övriga brukare fick endast ske i samlingsrummen eller på terapin.
Hon hade sagt intagna. Var han intagen? En fånge eller vad hade hon menat? Under raden i
blanketten där han signerat med sitt namn hade det stått: Brukarens namn.
Vad menades? Först var han intagen sen brukare? Vem var brukaren? Hade han gått från att vara
patient till en intagen brukare? Han var ju för fan en fri sjöman ingen jävla jordbrukare.
Innan föreståndarinnan lämnar honom tittar hon i pappren och läser hans namn. Ville han att de
kallade honom Karl eller Alfred. Helt oförstående tittar han på henne. Kunde hon inte läsa? Där stod
ju Karl-Alfred med bindestreck. Alltså skulle hon kalla honom vid hans namn Karl-Alfred varken
mer eller mindre. Var det så svårt att förstå. Det fanns ju folk som hette Karl-Erik och Karl-Gustav.
Dög det inte med Karl-Alfred kunde hon ju alltid kalla honom herr Andersson. Med en ogillade
blick på tatueringen på hans underarm upplyser hon syrligt om att middag serveras klockan fem och
lämnar rummet. Med ett leende hade kvinnan som hälsat honom välkommen stått utanför dörren
och lyssnat till diskussionen. Hon går in i det tomma rummet och lägger en lugnande hand på KarlAlfreds axel. Allt skulle ordna sig bara han kom till ro. Hon tar rullstolen och kör genom ett stort
allrum där s.k. brukare sitter och spelar sällskapsspel medan andra sitter och läser. Någon sätter upp
en hand och vinkar. De rullar vidare in i en korridor innan de stannar framför dörren till rummet
som skulle bli hans hem under den närmaste tiden. På dörren sitter en liten skylt med en vackert
målad ros och det latinska namnet Isabel Rugosa.
Han rullas in i ett rum som en kvinna i hans ålder säkert skulle ha tyckt vara helt bedårande men i
Karl-Alfreds smak allt för feminint. En säng med blommigt överkast, blommiga gardiner en liten
emma han knappt skulle få ner ändan i. Med löftet att komma tillbaka om en stund lämnar den
brunögda honom ensam. Försiktigt lämnar han rullstolen för att med stöd av ett par kryckor
undersöka resten av rummet. Han finner sin sjömanssäck och en del kläder i garderoben. Just nu
orkade han inte packa upp. Först av allt behövde han en toalett sen en stunds vila. Badrummet var
rejält tilltaget med dusch och en ovanligt hög toalettstol med handtag på båda sidor. Inte alls som
hemma, men faktiskt riktigt bekväm. Han lägger sig ner på den mjuka sängen. Trots det blommiga
rummet, skulle det kanske, trots allt, bli skönt med några veckors vila innan vardagen tog vid igen.
Med en suck faller han i en djup och drömlös sömn.
Det hade hunnit bli mörkt ute när han vaknar av att någon knackar på dörren. Utanför med en packe
sängkläder i famnen, står en kvinna med lika vackra bruna ögon, som hon som mött honom i taxin.
Var hela huset fyllt med vackra kvinnor? Bortsett från draken vid inskrivningen? Hon ger honom ett
brett leende och ber om ursäkt om hon väckt honom. Jag heter Isabel Garrido. Jag är här med dina
sängkläder. Vill du bädda själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?
Hon får syn på rullstolen och kryckorna och ångrar omedelbart den obetänksamma frågan. Istället
kliver hon in i rummet, går fram till sängen. Hon tar ett fast tag under Karl-Alfreds arm och sätter
honom i fåtöljen. För att släta över sitt misstag börjar hon, gnolande på en okänd melodi, att
omedelbart bädda i ordning hans säng. Karl-Alfred har inte sagt ett ord men tittar roat på den
energiskt arbetande kvinnan. Så där såg inga svenska kvinnor ut. Var kunde hon komma ifrån?
Som om hon läst hans tankar berättar hon att sången hon gnolat på var en sång hon en gång som
barn lärt sig hemma i Valparaiso. Han blir inte förvånad, han hade nästan anat att hon var från något
land i Sydamerika. Att det var Chile kunde han förstås inte veta men när hon sagt Valparaiso hade
många glada minnen vaknat till liv.
Så snart hon bäddat färdigt för att lämna honom för natten och låta honom sova färdigt frågar hon
vad han tyckt om sin första middag. Hur mycket var klockan egentligen? Halv åtta. Han måste ha
sovit över middagen. Det här började ju bra. Skam till sägandes måste han erkänna att han somnat
och missat middagen. Inga problem. Om han bara väntade en stund så skulle hon ordna fram något
att äta.
En halvtimme senare sitter de båda på varsin sida om det lilla bordet. På bordet står en tillbringare
med mjölk, en tallrik köttsoppa och två limpsmörgåsar med ost. Karl-Alfred äter med god aptit både
soppa och smörgåsar men mjölken blir stående orörd. Han ville inte visa sig otacksam men mjölk
hade han inte druckit sen han var liten och inte ens då hade han tyckt det var gott. Utan att han
behövt säga ett ord hade Isabel förstått och försvunnit ut genom dörren för att en stund senare
återvända med en kall pilsner.
Senare på kvällen när Isabel efter ett visst motstånd från Karl-Alfred lyckats få hjälpa honom med
en varm dusch och stoppat ner honom mellan svala lakan, lämnar hon rummet och önskar honom
”Sweet Dreams”.
På väg tillbaka till köket, för att förbereda inför morgondagens frukost, gnolar hon vidare på sin
barnvisa. Varför hon känner sig på ovanligt gott humör visste hon inte, kanske var det för att det var
något visst med den nyanlände. Inte bara hans något ovanliga namn - det var något annat. Något i
hans ögon, som speglade seglatser över världens alla hav, något med den sargade kroppen, hans
tatueringar och trötta muskler, allt tillsammans hade väckt känslor av ömhet och omtanke. I sin säng
ligger Karl-Alfred och summerar dagens händelser. Han kan inte låta bli, att hellre tänka på Isabel
än på den snipiga kvinnan som skrivit in honom. Karl eller Alfred? Maken till korkad kvinna hade
han då aldrig mött. Nej, henne skulle han noga undvika. Han fick istället sätta sin tilltro till den
mörkögda kvinnan från Valparaiso. Med en suck sluter han ögonen och drömmer sig tillbaka till
havet och hamnar han besökt. Främst de i Santiago och Valparaiso.
Karl-Alfred hade inte haft någon större svårighet att få tiden att gå på Rosengård. Dagarna var
fyllda av aktiviteter från tidig morgon till sen kväll. Det var vattengymnastik, gåträning, massage,
styrketräning och däremellan frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe, middag och inte
sällan te och smörgås på kvällen. Hela tiden med en outtröttlig Isabel som påhejare när han försökte
smita undan. Hon höll ständigt ett vakande öga över honom. Gick det inte med hot så hade hon
alltid en belöning i beredskap när han svettig kom tillbaka efter något träningspass.
Tiden gick fort, det drog ihop sig mot julafton.
I matsalen stod julgranen klädd med en glittrande stjärna i toppen. Fullhängd med
julgransprydnader som de intagna gjort i terapin. Alla utom Karl-Alfred som envist vägrat klippa
färggranna silkespapper och klistra julgranskarameller. Istället hade Isabel sett till att han fått in en
morakniv och några träbitar på sitt rum. Trots att han inte var mycket för religiösa jultraditioner
hade han för att glädja Isabel, som han förstod var troende och älskade julen, täljt till några figurer
till julkrubban. Själv sa han att de föreställde de tre vise männen men Isabel tyckte nog att de mer
liknade tre glada sjömän. Havet låg visserligen ganska långt från Betlehem, men varför inte. De tre
vise männen kom ju från fjärran länder och det var ju i alla fall bättre med tre glada sjömän än inga
vise män alls.
Under de kvällar han suttit på rummet och täljt sina gubbar hade Isabel hållit honom sällskap.
Stickat på en julklappströja och läst valda delar ur Julevangeliet. De hade talat om Chile som det var
en gång i tiden innan militärjuntan tog över.
Karl-Alfred hade berättat om sin ungdoms vilda nätter i Valparaisos hamnkvarter. Om slagsmål,
vackra kvinnor och det fylliga chilenska vinet som fått hans unga blod att svalla. Utan att avbryta
honom hade Isabel lyssnat till hans vilda historier. När detaljerna blev för intima hade hon slagit
dövörat till och ägnat sig extra intensivt åt sin stickning.
Julafton
K
arl-Alfred säger godnatt till Isabel och lägger undan sina figurer till krubban. Utanför fönstret
faller snön sakta i stora tunga flingor. Allt andades lugn och julefrid. Rosengården såg ut som ett
julkort av Jenny Nyström. För första gången på många år såg Karl-Alfred fram mot julafton när han
gick till sängs. Han tänkte med sorg på de jular han tillbringat långt borta från familjen. Han kan
knappast komma ihåg de jular han firat hemma. Den här julen skulle säkert bli både lugn och
stämningsfull. Han somnar med sköna tankar om Isabel och den lilla julklapp han tänkt överraska
henne med. Ett visslande ljud väcker Karl-Alfred. Stormen tjuter och snön drar in genom springan i
sovrumsfönstret. Julefriden var som bortblåst. Han gick upp och stängde till fönstret. Julgranen
framför huset hade blåst omkull. De elektriska ljusslingorna lyste som dimljus under det tunna
snötäcket. Hade han varit hemma hade han gått ut i köket och satt på kaffepannan, men nu skulle
det dröja ännu några timmar innan frukosten serverades.
Istället går han ut till badrummet. Kissar, sköljer händer och ansiktet i kallt vatten. Det var ju ändå
julafton, så han tar fram paketet som dagen innan kommit till honom, med en hälsning från barnen.
På det lilla kortet som sitter i ett rött snöre läser han, att de beklagar att ingen av dem hade tid att
komma för att önska honom god jul, men att de hoppades han skulle få njuta av en fin julafton
tillsammans med julklappen de gemensamt givit honom. Av paketets form och det kluckande
innehållet förstod han att det var något drickbart.
Skulle han börja julafton med att öppna sin julklapp och börja dagen med att smaka på innehållet,
vad det nu kunde vara? Varsamt tar han av pappret prytt med tomtar och julstjärnor. Ur kartongen
lyfter han upp en flaska Captain Morgan Black label Jamaica Rum. Han vänder och vrider på
flaskan. Skakar på huvudet. Så lite hans barn kände honom. Det hade förmodligen varit en vild
gissning att han, bara för att varit sjöman, skulle uppskatta rom. Rom var något av det värsta han
visste. Han ställer undan flaskan och tröstar sig med att tanken i alla fall var god. Klockan hade
hunnit bli halv sex. Eftersom det var julafton var det väl lika bra att raka sig, ta en dusch, sätta på
sig en vit skjorta och avvakta tills det var tid för frukost.
En försynt knackning på dörren. Han lägger ifrån sig rakhyveln. Med raklödder i halva ansiktet och
en duschhandduk runt midjan gläntar han försiktigt på dörren. Utanför står Isabel med en
termoskanna kaffe, några skinksmörgåsar och saffransbullar. Lite generad ber hon om ursäkt och
frågar om hon får komma in. Hon hade från köksfönstret sett att det lyste i hans fönster och
eftersom det fortfarande var långt till frukost hade hon tagit med lite skaffning till honom.
Utan att svara på hennes fråga tar han ett steg åt sidan och pekar på bordet där de brukar sitta. Isabel
kastar en hastig blick på den urblekta fullriggaren som tittar fram bakom det grå håret på hans bröst.
Operationsärret som började någonstans under badlakanet runt hans midja och slutade mitt på
bröstet, gjorde att det såg ut som fartyget fått en rejäl bredsida och gått av på mitten. Åter igen
överraskar henne känslan av ömhet för den store mannen. För att inte avslöja sina känslor plockar
hon raskt undan saker som ligger spridda på bordet och ställer ner brickan med kaffe, smörgåsar och
saffransbullar. Hon önskar honom en god jul och påminner om att det i stället för den vanliga
lunchen klockan tolv, serverades julbord med underhållning klockan tre.
Skinksmörgåsarna, saffransbullarna och kaffet smakade utmärkt. Märkligt tänker han, ingen mer än
Isabel hade visat honom samma omtanke sedan hans fru gått bort. Dessutom skulle han haft svårt
att kunna ta emot en sådan omtanke från någon annan än Isabel. Det hade känts både naturligt och
lugnt, trots att han stått där halvnaken med raklödder i halva ansiktet.
Isabel hade också blivit förvånad över att hon, trots att hon kommit in till Karl-Alfred innan han ens
var halvklädd, inte känt någon som helst blygsel. Något som hon annars skulle ha känt om hon sett
en man endast iklädd ett badlakan runt höfterna. Det var något speciellt med den här gamle
sjömannen.
Klockan närmade sig tre. Karl-Alfred hade tillbringat dagen med att lyssna på radion.
Morgonandakten hade han hoppat över men under dagen hade det varit en del intressanta intervjuer
med folk från fjärran länder som berättat om julfirande världen över. Klockan blev tre. I matsalen
hade redan folk börjat strömma till. Karl-Alfred var också redo. Redan på morgonen hade han satt
på sig samma skjorta som han en gång köpt för att fira Fars Dag. Nu var den rentvättad och
nystruken. Av blodfläckarna syntes inte ett spår endast små nästan osynlig lagningar visade var
knivhuggen hade gått in. Han hade försökt att knyta en slips runt halsen, det var ju ändå julafton,
tittat sig i spegeln och sedan tagit den av sig. Vit skjorta och slips var inte han. Det fick räcka med
vit skjorta. Skjortärmarna var fortfarande för trånga men under kavajen skulle det inte märkas. Efter
en sista titt i badrumsspegeln, stoppar han en vit näsduk i bröstfickan och konstaterar nöjt, att det
fick duga och lämnar sitt rum för att ge sig av till matsalen.
Mitt i salen trängs folk runt ett uppdukat julbord dekorerat med ett grishuvud omgivet av julens alla
delikatesser. Röda Edamerostar, skålar med röd sillsallad, minst fyra sorters sill, syltor, köttbullar
och inte minst, på en bädd av grönkål en stor skinka uppskuren i tunna rosa skivor. Personalen har
satt på sig röda tomteluvor och från högtalare uppmonterade kring en provisorisk scen strömmade
julmusik.
Karl-Alfred ställer sig avvaktande i bortre änden av salen och betraktar hela härligheten. Han nickar
tankspritt åt någon han känner igen från sjukgymnastiken medan han spanar efter Isabel. Den enda
han får syn på är föreståndarinnan Henriette von Rosenskiöld. Damen som kallade sina gäster för
brukare. Hon som undrat om hon skulle kalla honom Karl eller Alfred. Han märker att hon fått syn
på honom. Hittills hade han lyckats undgå henne och försöker därför så diskret som möjligt smita
undan. För sent! Med raska steg kommer hon ifatt honom. Tar hans hand och undrar om inte
Andersson också skulle kliva fram och smaka av allt det goda som står framdukat. Andersson hade
hon sagt. Inte herr Andersson. Man var väl bara en sorts Andersson bland alla de andra brukarna.
Motvilligt hade han följt med henne fram till bordet och tagit emot den framsträckta tallriken. Som
till ett barn, oförmögen att klara sig själv, hade hon haft för avsikt att börja lägga för honom, när
Isabel dök upp som gumman i lådan. Med milt våld föste han föreståndarinnan åt sidan, innan han
tillsammans med Isabel valde ut det som smakade dem bäst från bordet, innan de satte sig ner vid
ett av småborden närmast fönstren med utsikt över trädgården, där granen åter stod rest med tända
ljus. Visst skulle det ha smakat gott med en snaps till sillen men nu fick det duga med julmust.
Julsångerna tystnar i högtalarna. Föreståndarinnan tar en mikrofon och hälsar alla välkomna till en
riktig gammaldags traditionsrik julafton. Bland all god mat och alla glada julsånger vill hon
påminna om att var det lätt att glömma bort den verkliga anledningen till att vi firar jul. Därför vill
hon hälsa pastor Helmfrid Helgesson från församlingen Salighetens väktare välkommen.
Lika fort som den bleka pastorn och hans lika bleka och allvarliga församlingsmedlemmar tog över
mikrofonen försvann den glada julstämningen. Karl-Alfred hade alltid haft svårt för kyrkan och
dess präster oavsett vilken religion det gällde. Han hade fått nog av krig och motsättningar i världen
som skedde i skydd av skilda religionsuppfattningar. Han ansåg de flesta religioner var en bluff för
att en liten grupp av män, under hot om straff och helvete skulle få makt över folket. De lät fattiga
människor bygga kyrkor och katedraler. Byggnader där den lilla människan skulle känna sig ännu
mindre. De skrudade sig i guld och silver för att visa sin makt. De klättrade upp i predikstolar så de
kunde se ner på församlingen.
Enda gångerna han brukat besöka en kyrka var i de hamnar där den svenska sjömanskyrkan fanns
representerad. Inte för att få ett herrens ord men för att få en kopp kaffe och lite färska upplysningar
om vad som tilldrog sig i hemlandet.
Pastor Helmfrid Helgesson och församlingen Salighetens väktare utgjorde inget undantag. Efter ett
förmaningstal om de sju dödssynderna hade han bett de församlade knäppa sina händer och bekänna
sin synd, de hade ju hemfallit åt en av dödssynderna nämligen Frosseri. Karl-Alfred hade fått nog.
Istället för att följa sin impuls att kasta ut både prästen och salighetens väktare drack han ur sin
julmust, frågade Isabel om hon ville följa med honom till hans rum för att fira resten av julafton där
tillsammans med honom. Isabel hade också fått nog av prästen. Hon hade väntat sig några vackra
ord ur Julevangeliet och sett fram mot att få sjunga några av de traditionella julpsalmerna.
Eftersom hennes julledighet just börjat och hon inte skulle börja arbete igen förrän efter julhelgen
tackade hon ja till hans inbjudan. Demonstrativt reser de sig, och under löften om evigt straff för
frosseriet, lämnar de det dignande julbordet.
På väg till rummet ber han Isabel hämta några Coca Cola från köket. Under tiden går han till sitt
rum och letar fram flaskan med Captain Morgan. Kunde de inte få en snaps till sillen, så kunde han
i alla fall få bjuda på den klassiska drinken Cuba Libre. Rom och Cola var ett i hans tycke det enda
anständiga sättet att få i sig den mörka romen. Han ställer fram flaskan och två glas på bordet.
Framför ett av glasen lägger han ett lite klumpigt inslaget paket. Eftersom Isabel, ända sedan han
anlänt till sin rehabilitering på Rosengården, sett till att han fått den bästa omsorg han kunnat tänka
sig och dessutom stuckit till honom något extra gott när ingen annan såg det, ville han ge henne en
julklapp. Han visste att hon tillhörde den romersk katolska kyrkan och han hade tagit reda på att
dess skyddshelgon i Santiago var Teresa de los Andes, en flicka vars namn egentligen var Juana
Fernandez del Solar en karmelitnunna som dött endast tjugo år gammal.
För att ge Isabel ett minne från den här julaftonen och något som skulle påminna henne om
hemlandet hade han snidat en liten kvinnofigur som i hans fantasi föreställde Teresa, eller Juana
som han föredrog att kalla henne.
Isabel återvänder med Coca Colan. Utan att fråga om hon dricker alkohol slår han upp två glas med
rom och den kalla Colan. De tänder ett par stearinljus, höjer sina glas och önskar varandra en god
jul. Isabel tyckte den söta drycken smakade ovanligt bra och drack ur sitt glas med en gång. KarlAlfred ler och fyller på mer åt både sig själv och Isabel. Så räcker han över paketet. Önskar henne
fortsatt god jul och hoppas att det nya året ska bli lika bra som det gamla hittills varit. Kanske till
och med ännu bättre. Isabel klämmer och tummar länge på paketet innan hon försiktigt lindar av
pappret. Hon håller den lilla kvinnofiguren mot ljuset. Den är inte större än hennes tumme men
varje detalj är noga utmejslad. Klänningstyget faller i mjuka veck från de smala axlarna och ansiktet
har mjuka men karaktärsfasta drag.
”Vem är hon?” frågar Isabel osäkert. Att det inte skulle föreställa henne själv förstod hon. Därtill var
den lilla skulpturen alldeles för smal.
”Hon ska föreställa en kvinna som du kanske känner till.” säger Karl-Alfred. ”Teresa del los Andes
eller Juana Fernandez del Solar, du kan kalla henne vilket som passar dig bäst.”
Isabel sitter dödstyst och tittar med tårfyllda ögon på den lilla figuren i sin hand. Så trycker hon den
till sitt bröst, lutar sig över bordet och ger Karl-Alfred en flyktig kyss på kinden. Det här var den
finaste present hon någonsin fått. För att stämningen inte ska bli alltför känslosam hämtar KarlAlfred sitt dragspel som legat gömt i garderoben sedan första dagen han kom till Rosengården. Han
drar några prövande drag. Det var länge sedan han sist tagit i det gamla dragspelet men visst kändes
det bekant. De var ju gamla vänner, men fingrarna ville inte riktigt lyda. Ett par klunkar till av den
söta drinken och självförtroendet kom tillbaka.
För att inte bryta den känsliga stämningen alltför tvärt börjar han med att spela Vals på Mysingen.
Isabel lutar sig tillbaka. Håller Teresa ömt mellan sina händer och gungar, sakta som vågorna i
texten, med i den mjuka valsmelodin. Kvällen fortsätter med att de sjunger julsånger tillsammans.
Isabel har en klar och vacker sopranstämma som rimmar bra till Karl-Alfreds raspiga baryton.
Plötsligt hittar fingrarna fram till en annan av Evert Taubes många visor, Vals i Valparaiso.
Inget kunde väl passa bättre. Fingrarna leker och texten stod med ens klar för Karl-Alfred. Han
sjunger med en alldeles extra glöd och inlevelse men när han kommer till texten ...och ormarna
börjar rassla i Carapaca... ser han till sin förvåning tårar som börjar rinna efter kinderna på Isabel.
Hon gömmer ansiktet i händerna, axlarna skakar och hon gråter otröstligt.
Karl-Alfred lägger ifrån sig dragspelet och sätter sig på huk framför den otröstligt gråtande Isabel.
Vad hade han gjort för fel?
Klockan fem på juldagsmorgonen lämnar Isabel hans rum. Carapaca hade varit det förlösande ordet.
I skydd av dunklet från de nästan nedbrunna stearinljusen, hade Isabel börjat berätta sitt livs
historia. En historia hon aldrig tidigare berättat för någon. Varför hon gjorde det nu visste hon inte.
Kanske var det på grund av romen, hon var inte van vid alkohol. Kanske var det för att hon kände
att Karl-Alfred som besökt alla världens hamnar skulle förstå.
Lite trevande hade hon börjat sin berättelse. Hon var född och hade tillbringat sina första tio år i
Carapaca där hon bott med sin familj i ett oansenligt hus. Hennes far hade varit bonde, medlem i ett
kollektiv, som tillsammans ägt både mark och jordbruksmaskiner. Det var där i Carapaca som
Augusto Pinochets soldater en septembernatt 1974 stormat in i deras hus och med våld fört bort hela
hennes familj, hennes mor, hennes far och hennes två äldre bröder. Varför de hade fört bort dem och
inte henne eller hennes lillasyster, hade hon först senare förstått. De vuxna var alla tre engagerade i
en av de civila motståndskommittéerna, stödda av den socialistiska och kristna vänstern MIR och
MAPU.
Isabel och hennes syster fick flytta in hos deras moster. Men efter ett år av fruktlöst sökande efter
sina föräldrar och bröder hade de givit upp. Sökandet hade varit förenat med stora risker.
Om de visade sig alltför nyfikna, var risken stor att de själva spårlöst skulle försvinna.
Det var från hamnen i Valparaiso hon en mörk novembernatt tillsammans med sin moster och yngre
syster smugit sig ombord på ett av fartygen och lyckats fly. Vart fartyget skulle föra dem hade de
inte en aning om det enda viktiga var att de kom bort från Chile. Det var på så sätt hon kommit till
Sverige. Isabel var då bara tio år men hon mindes det fortfarande som det var igår.
Ljusen hade för längesedan brunnit ner när Isabel med Teresa de los Andes tryckt till sitt bröst
tackar Karl-Alfred för att han lyssnat och för en julafton hon aldrig skulle glömma och lämnar
honom kvar vid bordet. Allt vart plötsligt så tyst. Hon fattades. Det var som om Isabel tagit med sig
julafton ut genom dörren. Under tiden Isabel berättat sin historia, hade han suttit helt stilla och tyst.
Rädd för att avbryta och inte få höra slutet på hennes berättelse. Nu kunde han resa sig och gå ut på
toaletten för att lätta på trycket.
Trots att han egentligen borde gå och lägga sig går han tillbaka till bordet. Tänder ett nytt
stearinljus, häller upp en stadig skvätt rom och slår på resten av den avslagna Coca Colan. Hennes
berättelse hade tagit honom djupt. Hade rört vid känslor som han trott var döda. Det rörde sig inte
om kärlek eller längtan efter en kvinna, det var något annat och det gjorde honom orolig.
Den här julaftonen hade innehållit lite väl mycket av olika slags känslor det var kanske lika bra att
sova, så var kanske tankarna redigare i morgon. Han häller ut den söta drycken i handfatet. Borstar
tänderna och kryper till kojs.
Vinden hade tagit slut och utanför fönstret föll stora snöflingor sakta mot marken. Det såg ut att bli
en vacker juldag.
Juldagen
D
et var då ett satans liv på däck. Det bankar på hyttdörren. Karl-Alfred vaknar med ett ryck.
Höll skutan på att gå under. Yrvaken öppnade han ögonen och mindes var han befann sig. Utanför
fönstret var det fortfarande kolsvart. Det måste vara mitt i natten han hade ju inte mer än just hunnit
somna. Bankandet på dörren fortsätter. Innan han hinner upp ur sängen öppnas dörren. Han kunde
inte se vem som stod där men han kände igen den gälla rösten.
”Sover han fortfarande? Ska Andersson inte gå med till julottan?”
Var det något Andersson inte skulle gå i så var det julottan. För att inte göra om samma misstag han
gjort en gång tidigare när det stått två små tanter utanför hans dörr och frågat om han ville möta
Jesus, låter han med ett morrande damen förstå att han inte hade för avsikt att varken lämna sin
säng, eller utsätta sig för risken att återigen möta det likbleka spektaklet till präst.
Med behärskad röst ber han henne vara så vänlig att stänga dörren. Han hör henne mumla något och
dörren stängs med eftertryck. Karl-Alfed drar upp filten under hakan, lägger armarna bakom
huvudet och låter hjärnan sakta komma igång. Han tänker på Isabel och vad hon berättat för honom
på julaftonsnatten. En spricka i taket ser ut som kustlinjen på Sydamerikas västra sida och plötsligt
vet han vad han ska göra. Han är med ens medveten om vad den märkliga känslan han känt innan
han somnat berott på. Han saknade att inte känna sig behövd. Inte behövd av en enda människa. Inte
ens av sina egna barn. Även om det var sent i livet skulle han se till att göra något han skulle kunna
se tillbaka på och vara stolt över. Se till att vara behövd. Kanske var det en egoistisk tanke men
kunde han kombinera den med att göra något som kom andra till glädje så fick den väl vara hur
egoistisk som helst.
I slutet av januari var hans rehabilitering över. Han var så gott som helt återställd. Faktiskt kände
han sig starkare nu än han gjort på många år.
Berodde det kanske på att han efter samtalet på julafton med Isabel fått reda på ännu mer om hennes
barndom och hur hon och hennes syster hade en dröm att en gång få återse sitt hemland. Inte för att
stanna där men för att än en gång få se hur där såg ut nu när den förfärliga juntatiden var över.
Besöka sina hemtrakter där de en gång bott när de var små och kanske en gång för alla tvätta bort
sina hemska mardrömmar från tiden när de varit tvungna att fly sitt hemland.
Under de sista veckorna på Rosengården hade Karl-Alfred njutit i fulla drag av att lägga upp planer
på något, som förmodligen skulle bli den sista seglatsen i hans liv.
Två systrar
D
en nya marinblå skepparkavajen från Gloverall satt som gjuten över hans breda axlar men
spände kanske lite över bringan. De grå flanellbyxorna har oklanderliga pressveck. Hans svarta
nyborstade skor blänkte i solskenet när Karl-Alfred stiger ur taxin och ut på grusgången utanför
Rosengården. Senast han stått där hade det varit vinter. Nu blommade både hägg och syrén. Det
som i vintras sett ut som ett vitt fält nedanför herrgårdsbyggnaden var nu en glittrande fjärd. Annars
var allt sig likt. Fröken Rosenskiöld, lika stram och snipig som första gången han mötte henne, kom
ut på trappan för att se vem som oanmäld anlände i taxi. Hon kisade mot solen och brast ut i något
som man med lite god vilja skulle kunna kalla ett igenkännande leende.
”Herr Andersson, det var en överraskning. Vad förskaffar oss äran av ett besök av en sån fin herre?”
Jojo, fin herre. Så lät det nu. Nu var man inte någon brukare längre. Inte heller bara en Andersson
nu var man Herr Andersson. Karl-Alfred sträcker fram handen och hälsar artigt. Klämmer lite extra
hårt kring den beniga handen. Jo, anledningen till att en sån fin herre kom på besök var att han
kommit för att bjuda Isabel på en vårlunch. Ett tack för att hon tagit så väl hand om honom.
Isabel hade stått bakom en gardin och noterat vad om hänt. Hon hade sett hans varggrin, när han
klämt åt om föreståndarinnans hand och noterat hur hon grinat illa, hastigt dragit handen till sig och
masserat den med den andra.
Isabel hade också noterat hur stilig han egentligen var, med sitt kraftiga grå hår och sina klara
ljusblå ögon. Att han dessutom klätt upp sig inför den väntande vårlunchen gjorde henne extra varm
om hjärtat. Kvickt sätter hon på sig sin ljusa vårkappa, knyter en schalett kring huvudet och skyndar
sig ut. Hon ger föreståndarinnan ett soligt leende och Karl-Alfred en hastig kram innan de kliver in i
den väntande taxin. Bilen lämnar Rosengården och försvinner in mot Grand Hotell i Saltsjöbaden,
där ett fönsterbord med utsikt över Baggensfjärdens solglittrande vatten, stod dukat och väntade på
dem.
Isabel hade först känt sig lite illa till mods i den exklusiva miljön, men efter en underbar lunch
bestående av rimmad lax med dillstuvad potatis nedsköljd med ett svalt fruktigt Alsacevin, kändes
allt riktigt bra. Dessutom kände hon sig trygg med att ha Karl-Alfred mitt emot sig. Under lunchen
hade de talat om allt mellan himmel och jord. Karl-Alfred hade då och då försökt styra in samtalet
på Chile men Isabel hade undvikit ämnet. Istället hade hon frågat hur det gick för honom och hans
kontakt med barnen. Ett ämne som Karl-Alfred inte ville diskutera. Istället hade de fortsatt att tala
om väder och vind. Isabel kände det som om deras samtal var inlindat i bomull. Hennes intuition sa
att Karl-Alfred gick som katten kring het gröt. Det var något han satt och tryckte på. När de kom till
kaffet och småkakorna, bad hon honom därför att berätta vad han satt och tryckte på. Först hade han
verkat helt oförstående. Men när han mötte Isabels blick förstod han att det var lika bra att klämma
fram sina tankar.
Försiktigt, som om han gick på glödande kol, berättar han hur han genom åren lagt undan en del
pengar utan att veta vad han egentligen skulle ha dem till. Kanske skulle han uppfylla sin dröm att
ge sig iväg på haven igen. På en sista seglats. Det skulle det kännas som ett bra slut efter ett långt
liv till sjöss. Att resa ensam var han van vid, men det skulle kännas ännu bättre om han fick dela sitt
äventyr med någon. Hela tiden han pratat hade han envist stirrat ut genom fönstret. Så flyttar han
blicken och ser Isabel i ögonen. Rodnande som en skolpojke som frågar chans undrar han om hon
kanske skulle kunna tänka sig att bli hans reskamrat. Att de gjorde den resan tillsammans. Isabel
tittar misstänksamt på Karl-Alfred. Vad hade det tagit åt den gamle token? Hade han blivit skvatt
galen. Gamla karlen frågar en vuxen kvinna som hon om de skulle göra en resa tillsammans. Isabel
dröjer med svaret. Skulle hon, som hon först tänkt, säga att han var skvatt galen? Men när hon ser
hans hoppfulla min, frågar hon istället vart han hade tänkt att de skulle resa. Till Valparaiso kom
svaret så snabbt att han snubblade på uttalet. Nej, han måste ha mist förståndet.
Några timmar senare hade hon förstått att han inte mist förståndet och att det inte var någon
tankelek. Allt var väl förberett. Han vill ha med Isabel och även hennes syster på en resa hem till
Chile. Han skulle stå för resan och alla kostnader. Ville hon ta emot hans erbjudande skulle det göra
honom lycklig. Hon fick naturligtvis god tid på sig för att tänka på saken och tala med sin syster.
Men inte för länge. Enligt Karl-Alfreds planer vore slutet på september en bra tid att ge sig av.
Innan höststormarna på Atlanten drog igång. Då var också regnperioden i Valparaiso över och
temperaturen åter behaglig.
Vid Rosengården går kvällssolen ner över skogsbrynet på andra sidan sjön, när Isabel kryper ner i
sin säng. Vad hade hon egentligen varit med om?
Aldrig hade hon trott att hon skulle få möjlighet att återvända till sitt hemland. Visserligen hade hon
och Maya ofta talat om, att de en gång skulle ge sig av för att återse sitt hemland. Men det hade
mest varit vilda fantasier och önskedrömmar. I morgon skulle hon ringa sin syster.
Karl-Alfred hade sett Isabels tveksamhet när han lagt fram sitt förslag, men han hade också sett ett
ljus tändas i hennes ögon. Ett ljus som gjort att han förstod att hon bara skulle behöva lite tid för att
vänja sig vid tanken innan hon beslöt sig för att tacka ja och seglatsen kunde börja.
Under tiden han väntar på hennes svar och för att vinna tid, börjar han så snart de skilts åt med
förberedelserna.
Att de skulle ta sig till Chile sjövägen hade han redan bestämt, något annat var inte att tänka på. Det
första han måste ta itu med var att finna ett fartyg som gick på traden Sverige-Chile. Själv hade han
för en oherrans massa år sedan mönstrat på en gammal skorv, vars namn var Freja. Ett fartyg som
under svensk flagg seglade mellan Göteborg och Valparaiso. Om han mindes rätt hette rederiet
Yggdrasil. Ett märkligt namn, men skeppsredaren, en norrman, var en stor vän av nordisk mytologi.
Andra fartyg i hans flotta var döpta till namn som Valkyrian, Idun och Frigg. Trots ett ivrigt
sökande fann han inget rederi med namnet Yggdrasil.
Även om det var ett skott i mörkret fick han försöka att finna skeppsredaren. Om han mindes rätt
var hans namn Viggo Olsen. Var han kunde tänkas vara bosatt, hade Karl-Alfred ingen aning om.
Namnet var norskt, men bodde han i Sverige, Norge eller låg han kanske och solade på någon ö i
Söderhavet? Eftersom rederiet en gång legat i Göteborg, kunde han väl lika bra börja sitt sökande
där som någon annan stans. Det dröjde inte länge förrän han fann en skeppsredare Viggo Olsen
bosatt på Brännö strax utanför Göteborg. På något sätt kände Karl-Alfred att han hittat rätt. Han
ringer upp. Det går fram minst tio signaler innan en skrovlig röst med en lätt norsk brytning svarar.
Han måste ha gissat rätt. Det kunde inte vara någon annan än den gamle skeppsredaren.
När Karl-Alfred presenterar sig och säger sitt namn blir det tyst i luren. Viggo Olsen trodde inte sina
öron. Inte kunde det väl vara den gamle rorgängaren Karl-Alfred Andersson som genom en ytterst
våghalsig manöver en gång räddat hans då nybyggda fartyg Valkyrian från att förlisa under en orkan
utanför Hebriderna? Såvida ingen ringde upp och skojade med honom. Efter att Karl-Alfred
bekräftat att han var just densamme hade de båda skrattat och fortsatt att tala om gamla tider innan
Karl-Alfred fick en chans att framföra sitt egentliga ärende.
Fanns rederiet fortfarande kvar? Hade han fortfarande fartyg som gick på traden GöteborgValparaiso? Nej rederiet fanns inte längre. Alla fartyg var borta. Endast ett hade han av nostalgiska
skäl behållit. Gamla Embla. Hon var visserligen utflaggad och gick numer under belgisk flagg, men
det var mest av praktiska skäl. Embla var fortfarande i hans ägo och gick ännu på samma trad som
hon alltid gjort, med den enda skillnaden att hon hade sin hemmahamn i Rotterdam. Med ett
skrockade skratt frågar han om Karl-Alfred hade för avsikt att mönstra på.
Givetvis hade han tänkt sig att mönstra på, men då helst tillsammans med två damer och att de som
betalande passagerare fick segla med på en tur till Valparaiso. Vad i jösse namn skulle han i Chile
att göra? En timme senare lägger Karl-Alfred på luren. Då var allt klappart och klart.
När skeppsredaren hört hela hans historia från knivskärningen i Stockholms frihamn till Isabel,
julafton på Rosengården och vals i Valparaiso hade saken varit klar. Redarhytten på Embla var hans
och vad damerna beträffade kunde han, tillsammans med Emblas kapten Rikard Lilja, bestämma
lämpliga hytter för dessa. När det gällde betalning kunde Karl-Alfred glömma detta. Kunde han
som skeppsredare göra något för den som en gång räddat ett av hans fartyg från undergång, fick
Karl-Alfred se den här resan som en ringa ersättning. Men allt under förutsättning att Karl-Alfred
under resan förde loggbok och höll honom underrättad om sina vidare planer efter ankomsten. Vad
hade hänt med den gamle skeppsredaren? Han hade ju på den tiden Karl-Alfred seglat under hans
flagg varit känd för att inte lägga ut ett öre mer än vad han behövde, varken när det gällde hyror
eller förning ombord.
Anledningen var enkel. Vad Karl-Alfred inte visste var att Viggo Olsen förlorat båda sina söner i en
segelbåtsolycka under en kappsegling i Marstrand. Pojkarna var då inte mer än tio och tretton år
gamla. Sedan hade hans fru lämnat honom och nu satt han sedan ett antal år, bunden till ett liv i
rullstol efter en misslyckad ryggoperation.
Livet hade gått hårt fram med den gamle skeppsredaren. Den enda trösten var att han inte led någon
brist på pengar. Hans villa på klipporna vid havet hade allt han kunde önska. Alla tekniska
hjälpmedel, en god och snäll hushållerska som ständigt såg till att inget fattades honom. I sin kikare
kunde han från sin veranda följa alla fartyg som anlände och avgick från Göteborg. Men han
saknade vänner. Hans hårdhet som affärsman och hans snålhet som arbetsgivare, hade inte givit
några tillfällen att skaffa sig den vänkrets han nu skulle ha behövt. Därför kände han det som en
gåva från himlen när han tagit emot samtalet. Nu skulle han äntligen med glädje kunna göra något
för en annan människa. Dessutom för en riktig sjöman, en av den gamla skolan.
Efter samtalet med skeppsredaren kände sig Karl-Alfred som ett barn på julafton. Inte nog med att
han funnit Viggo Olsen och att skeppsredaren kom ihåg stormen utanför Shetlandsöarna. Gamla
Embla var fortfarande i trafik. Han skulle åter få trampa däck. Att resan skulle ske på Viggo Olsens
bekostnad, var heller inget han räknat med. Nu väntade han bara på svaret från Isabel. Hade hon
bestämt sig? Ville hon följa med honom? Och hade hon talat med sin syster?
Dagen efter middagen på Grand Hotell hade Isabel ringt sin syster. Hon hade låtit så ivrig i telefon
och talat så osammanhängande att Maya hade varit tvungen att be henne lugna ner sig. Hade hon
något att berätta som var så viktigt och stort, att hon inte kunde berätta en sak i taget, var det bättre
att de träffades hemma hos henne så hon i lugn och ro fick berätta vad som hänt.
Maya bodde i en liten ljus och trevlig lägenhet i Igelboda, inte långt från Saltsjöbaden. Till skillnad
från sin syster, behövde hon inte göra ett skapande grand för att tjäna sitt uppehälle, om hon inte
ville. Hon hade gjort sitt och var i stort sett nöjd med sin tillvaro. Hennes liv hade verkligen varit
brokiga blad. Efter att hon lämnat fosterhemmet och slutat skolan hade hon, för att försörja sig,
jobbat som statist vid olika filminspelningar. I förhoppning om att en gång få stå på scen hade hon
också städat och sålt biljetter vid en privatägd barnteater i Vasastan. Hon hade gripit alla tillfällen
för att komma in i film- eller teatervärlden. För att tjäna egna pengar hade hon också efter en kurs i
vinkunskap och arbetat som informatör för Systembolaget. Inget av det hon föresatt sig hade
emellertid gått som hon tänkt sig. På Systembolaget hade hon träffat en man som lovat henne guld
och gröna skogar, om hon ville vara med i en amatörteater i Södertälje.
Av detta blev det platt intet. Efter att de flyttat in i en andrahandslägenhet i Ronna, och gjort slut på
hennes lilla sparkapital, var han en vacker dag spårlöst försvunnen.
Efter att hon blivit utslängd från lägenheten, hade hon sökt ett arbete som diskerska på
fångvårdsanstalten Hall utanför Södertälje. Ett jobb som gav henne både lön och bostad. Tiden på
Hall hade varit bra på många sätt. Det hade inte dröjt länge förrän hon avancerat och fått lära sig
laga storköksmat. Den stundtals råa men kamratliga tonen i köket och bland fångarna, gjorde henne
hårdhudad men lärde henne också att genom charm och ett glatt humör lösa de konflikter som ofta
uppstod.
Maya saknade sitt liv på teatern, den speciella stämningen på scenen bakom ridån, ljudet från en
förväntansfull publik. Nu låtsades hon istället att varje ny dag var som att kliva upp på livets scen.
Livet självt var regissör och hon själv hade huvudrollen. Ena dagen var föreställningen ett drama,
nästa en komedi. Livet självt bestämde, även om hon då och då lade sig i och ändrade på innehållet.
Efter tiden på Hall hade hon sökt till skolköket i en mellanstadieskola i en förort till Södertälje.
Skolan var en smältdegel av barn från hela världen. Att hon lagade god mat, talade både svenska
och spanska var naturligtvis en stor fördel. Så snart hon hade en stund över, tog hon också tillfället i
akt att med stor inlevelse spela upp spännande tablåer från barnteaterns värld. Hon blev som en mor
för barn som fått lämna någon av sina kära i hemlandet, barn som flytt till Sverige undan ljudet av
bomber och kulspruteeld. På skolan träffade hon den som skulle förändra hela hennes liv:
Anton Malmsten, inredningssnickare och vikarierande slöjdlärare.
Ett år senare var de gifta. Antons liv och passion, förutom hans arbete som inrednings- och
möbelsnickare, var en skönhet som hette Marianne.
Marianne var en 13,8 meter lång, av C G Petterson ritad, före detta tullkryssare. Byggd 1924, i
glänsande rödbrun Hondurasmahogny. Försalong med pentry och styrhytt med klassisk inredning
och instrumentering. Salong midskepps med plats för tio-tolv personer, ett öppet akterdäck med en
rundad soffa längs relingen. En fulländad skönhet. Anton hade lagt hundratals timmar för att
återskapa hennes forna skönhet.
När sommaren kom drygade Anton och Maya ut sina inkomster med att köra henne på dagsturer i
Stockholms skärgård. Oftast var det svenska företag som ville visa affärsfolk från när och fjärran
vår unika skärgård, ge dem en bit svensk kulturhistoria och samtidigt bjuda dem på en kulinarisk
resa. Allt detta kunde en tur med Marianne erbjuda. Man gjorde strandhugg på Kymmendö, där
Maya med liv och lust berättade om Strindbergs Hemsöbor. Hon agerade som Madam Flod och hon
visade bryggan varifrån Klara och Lotten tagit skötekan till Dalarö för att hämta Karlsson. De gick
ut till Bullerö och besökte Bruno Liljefors ateljé, högst uppe på bergknallen.
Mellan strandhuggen lagade Maya skärgårdens alla läckerheter och plockade fram svala viner ur
kölsvinet. En tur med ms Marianne var ett mer än anständigt sätt att bekanta sig med Stockholms
skärgård. Tyvärr fick den lyckliga tiden ett abrupt slut den dag då Anton, i ett anfall av högmod, dök
från en hög klippa på en ö utanför Dalarö. I vattnet nedanför klippan gömde sig en stor sten. Döden
var ögonblicklig.
Nu var snickeriet och villan i Södertälje sålda. Marianne hade nya ägare och Maya levde ensam i
sin lilla lägenhet utanför Saltsjöbaden.
Kaffebordet stod dukat. Guldkantade kaffekoppar med blomdekor. Likadan sockerskål och
gräddkanna. Rosa små flortunna servetter mellan kaffefatet och assietten. På ett kakfat med hög fot
låg sju sorters kakor. Maya hade dukat ett riktigt gammaldags kaffebord. Nu fattades bara
storasyster Isabel.
Med den vanliga höghalsade tröjan och de bylsiga långbyxorna utbytta mot en urringad blommig
klänning och de fotriktiga skorna ersatta av klarröda högklackade skor, öppnar Isabel porten till
hyreshuset i Igelboda. Hon hade bestämt sig. Chansen att än en gång få se sitt hemland hade
kommit som en skänk från himlen. Slumpen hade låtit en gammal sjöman korsa hennes väg. En
tillfällighet som hon inte fick missa. Kunde hon sedan övertala sin syster att följa med så skulle
lyckan vara fullständig. Men ville inte Maya, så skulle hon i alla fall resa. Maya öppnar när det
ringer på ytterdörren. De båda systrarna bara stirrar på varandra. Det var som om de aldrig sett
varandra tidigare. Det stod en strålglans kring den annars rätt så grå och alldagliga systern. Isabel i
djupt urringad blommig klänning och högklackade röda skor? Det svarta håret var uppsatt med ett
vackert spänne? Hade hon inte satt på lite rött läppstift också? Hennes syster var ju riktigt vacker.
Maya, som oftast gick klädd i en blå polotröja med ms MARIANNE broderat på bröstet, hade också
för ovanlighetens skull klätt sig extra fint. Till Isabels förvåning såg hon ut som en riktig dam, till
skillnad från den pojkliknade matrosen.
Utan att riktigt ha uppfattat allt Isabel virrat om i telefon hade Maya i alla fall förstått innebörden.
Natten igenom hade hon legat vaken och tänkt. Minnena från Chile var svaga, men hon mindes
gatan där de lekt. Där solen alltid lyste. Det hade varit en lycklig tid, ända tills den dagen Pinochets
soldater kom och förde bort föräldrarna och bröderna. Kom nu chansen att åter få se sitt land i frihet
och besöka sin barndoms gator, skulle hon inte missa den. Vad hade hon som hindrade henne?
När den första överraskningen av den nya looken lagt sig och de skrattat färdigt, sätter de sig vid det
dukade bordet. Utan att någon av dem behövt säga ett enda ord hade de förstått. Resan till Chile
skulle bli av.
Resten av eftermiddagen fnissar, gråter och skrattar de, som de en gång gjort när de varit barn. De
talar om sin barndom, sina föräldrar och bröder. Ett ämne som varit tabu sen de kom till Sverige.
Framåt kvällen när de lugnat ner sig ringer de Karl-Alfred och tackar ja till hans inbjudan. De
försäkrar med en mun hur tacksamma de är och hur de ser fram mot att få göra den här resan
tillsammans med honom.
Mot Chile
N
är Karl-Alfred fått bekräftat, att de båda systrarna med glädje och tacksamhet accepterat hans
idé om att ta dem med på resan till Chile, hade han känt samma upprymdhet och spänning som inför
sin första långsegling. Men hade också haft på känn att detta mycket väl kunde bli hans sista. Även
om han fortfarande hade många år kvar att leva så ville han inte sitta och stirra på väggarna hemma
i den trånga lägenheten i Hjorthagen. Han var färdig med ett liv som akterseglad sjöman. Nu
väntade nya äventyr. Inget hade han som band honom till Sverige - inte ens barnen. Han kunde med
lugnt samvete ge sig av. Saknad av ingen. Metodiskt tömmer han sin lägenhet. Det mesta skänker
han till Myrornas butik runt hörnet i Hjorthagen, men inte de två stora kinesiska vaser han en gång
för länge sedan fått som gåva av en förmögen handelsman i Shanghai. Vaserna skulle förmodligen
ha inbringat mer på auktion, men priset han fått av antikhandlaren var ändå så mycket mer än han
någonsin tänkt sig. Ett välkommet tillskott till den, redan innan, väl tilltagna reskassan. För första
gången i sitt liv kände han sig riktigt förmögen. Trots oron från Isabel och Maya som aldrig flugit
tidigare hade Karl-Alfred lyckats övertala dem att, istället för en lång och jobbig tågresa, ta flyget
från Stockholm till Amsterdam. Varifrån de skulle ta tåget den korta resan till Rotterdam där s/s
Embla väntade.
För Isabel hade det inte varit några svårigheter att lämna Rosengården. Den annars så stela och
korrekta föreståndarinnan hade, mot alla odds, visat en sida som Isabel aldrig tidigare sett. Med
tårar i ögonen hade hon anförtrott Isabel att hon också en gång i sin ungdom haft en möjlighet, att
tillsammans med en man ge sig iväg på sitt livs äventyr, men blivit stoppad av sina föräldrar som
påmint henne om hennes plikt att ta hand om Rosengården och föra släktens traditioner vidare.
Att hon lytt sina föräldrar var något som hon i djupet av sig hjärta ångrat i hela sitt liv. Rörd över
förtroendet och hennes uppriktighet tar Isabel hennes kalla händer och lovar att komma tillbaka till
Rosengården så snart hon var hemma igen.
Mayas förberedelser inför resan var mer av praktisk art. Vem skulle ta hand om hennes post och
hennes blommor under tiden hon var borta? Men det hade löst sig. Hon hade helt enkelt lånat ut
lägenheten till en väninna i båtklubben som övergiven av sin man blivit utbytt mot ett yngre och
blondare kuttersmycke.
Mot det stora äventyret
K
lockan är sex på morgonen. Utanför terminal fem på Arlanda flygplats sitter Isabel och Maya
på varsin resväska. Karl-Alfred hade sagt åt dem att de skulle träffas där klockan åtta, men ingen av
dem hade sovit en blund under natten. Klockan fem hade resfebern varit på gränsen till outhärdlig.
De orkade de inte vänta längre. Det var lika bra att de gav sig av till flygplatsen. Då skulle de i alla
fall inte komma för sent.
Taxin från Saltsjöbaden hade varit framme redan klockan sex. Klockan sju anländer Karl-Alfred.
Resväskan är bara packad med det allra mest nödvändiga och den lilla väskan med dragspelet
hänger i en rem över ena axeln. Han hade sagt till sina damer att de skulle mötas i den stora
avgångshallen klockan åtta, men eftersom det var första gången de skulle flyga och ingen av dem
tidigare hade besökt flygplatsen, ville han vara där och möta dem i god tid. Han hann inte mer än
kliva ur bussen förrän han får syn på dem sittande på varsin stor resväska. De ler lite nervöst när
han glatt hälsar och undrar hur resan har gått så här långt.
Karl-Alfred hämtar en bagagevagn. Han lägger upp allas väskor och tillsammans ger de sig av för
att checka in sitt bagage. De får vänta ytterligare en timme innan incheckningen öppnar och sedan
ytterligare en halvtimme innan de kan slå sig ner för att få en kopp kaffe innan de kan gå ombord.
Isabel och Maya borde vara rejält hungriga, så Karl-Alfred erbjuder sig att hämta något att äta. Båda
försäkrar att de absolut inte är ett dugg hungriga men om han ville hämta ett glas vatten vore de
tacksamma. Karl-Alfred gör som han blivit ombedd och hämtar en smörgås med ost och skinka och
ett frasigt wienerbröd åt sig själv.
Damerna tittar oroligt ut genom fönstren där flygplan startar och landar i en oavbruten ström.
Konversationen går trögt. Isabel mår plötsligt illa och ger sig hastigt av mot toaletten. Två minuter
senare ger sig också Maya iväg. Karl-Alfred tuggar i sig det sista av wienerbrödet och undrar om
han verkligen gjort rätt som övertalat dem att ta flyget istället för att ta tåget. Gjort var emellertid
gjort. Hade de kommit så här långt så skulle resten säkert ordna sig. Trots att det är tidigt på
morgonen går Karl-Alfred bort och köper tre småflaskor champagne. Lite bubblande vin skulle
säkert få damerna att sluta oroa sig. När Isabel och Maya kommer tillbaka har han slagit upp
champagnen i tre glas och hälsar dem välkomna till början på det stora äventyret. Han hade haft
rätt. Efter ytterligare några glas var stämningen en helt annan. Färgen hade kommit tillbaka på
kinderna och när de hälsades välkomna ombord var båda riktigt fnittriga.
En vänlig röst ber samtliga passagerare spänna fast sina säkerhetsbälten. Karl-Alfred som satt sig
mellan Maya och Isabel visar hur man gör. Hittills hade Isabel känt sig lugn och samlad men när
flygplanet vänder nosen i färdriktningen, motorerna rusar igång och allt runt henne börjar skaka, allt
efter som farten ökar, kastar hon sig mot Karl-Alfred och gömmer sitt huvud vid hans bröst. KarlAlfred lägger en skyddande arm runt henne. Snart är de uppe i luften. Allt blir åter lugnt, men Isabel
ligger kvar. Hon vill inte tillbaka till verkligheten riktigt ännu. Gömd för omvärlden hade hon känt
något hon inte känt på länge - något tryggt och bekant. Något hon inte riktigt kunde ta på. Med
Karl-Alfreds trygga arm om hennes axlar, var det som om inget ont kunde hända henne. Men det
var också något annat. Doften! Doften av något hon så väl kände igen. Så mindes hon. Så många
gånger som hon städat hans badrum och sett den gula flaskan med Floid rakvatten. Först nu när hon
kände doften kopplade hon ihop sammanhanget. Det var ju samma flaska som hon sett i sitt
barndomshems badrum. Samma rakvatten som hennes far hade använt. Hon borrar in näsan och
drar in doften en sista gång, innan hon åter lutar sig tillbaka mot sin egen stolsrygg. Ingen av dem
säger någonting. Det var första gången de haft en fysisk kontakt trots att de levt så nära varandra
under så lång tid.
Redan efter en halvtimme kommer flygvärdinnan till dem med en matbricka. Skulle de redan äta?
Lite fumligt försöker Isabel och Maya bryta sig igenom folien till den varma maten. Det såg inte
speciellt aptitligt ut men det doftade gott. Efter att också lyckats pilla av locket till en liten sallad
och druckit ett alldeles för kallt rödvin till maten fäller alla tre tillbaka sina stolsryggar och känner
sig som vana flygresenärer.
Vid landningen hade Isabel åter lutat sig mot Karl-Alfred. Inte för att hon var rädd, men hon ville än
en gång få känna hans närhet och inte missa tillfället att känna doften av Floid.
Den korta tågresan mellan Amsterdam och Rotterdam tog inte mer än drygt en och en halv timme.
Från centralstationen i Rotterdam tar de en taxi ner till hamnen. Karl-Alfred hade meddelat
chauffören vid vilken pir och vid vilken kajplats de skulle finna Embla.
Redan på långt håll ser han henne. Där låg hon. En lätt bedagad skönhet inklämd mellan jättelika
containerfartyg. Ett fartyg av den gamla sorten. Hon var ren i linjerna och vitmålad, som alla fartyg
i rederiet Yggdrasil. En svag rök steg upp ur skorstenen och skvallrade om att ångan var uppe och
att hon var klar för avgång.
Emblas kapten, Richard Lilja, som med järnhand styrde över det fartyg som han mer eller mindre
betraktade som sin privata egendom, hade några veckor tidigare med en viss skepsis tagit emot
beskedet från skeppsredaren, att tre passagerare skulle bli hans gäster på nästa resa. En gammal
sailor som säkert skulle underhålla honom med historier om hur allt var så mycket bättre förr. Och
så till råga på eländet två fruntimmer som säkert skulle skapa oro bland besättningen. Motvilligt
hade han låst upp den sällan använda redarhyttan. Vädrat ut gammal inpyrd cigarrdoft och låtit
bädda med nya sängkläder. Till damerna hade han låtit ställa i ordning två hytter. En som tidigare
tillhört förstestyrman och en som tillhört chiefen ombord. Numer fick han själv vara både
fartygschef, förstestyrman och chief.
Taxin bromsar in och stannar nedanför Embla. Karl-Alfred betalar och de tre stiger ur. Det var en
märklig känsla att stå på kajen nedanför det fartyg som skulle bli deras hem under en lång resa över
vida hav. De tar sina väskor och bär fram dem till landgången. Karl-Alfred hade sett ett ansikte som
snabbt försvunnit bakom ett fönster uppe på kommandobryggan, samtidigt som två besättningsmän
kom ner för landgången. Utan att säga varken goddag eller välkomna tar de väskorna, nickar åt de
tre att följa med och försvinner bort över däck. Karl-Alfred går först och damerna efter. På övre
däck möts de av en lång väderbiten man med rågblont hår och iskalla blå ögon. Han är klädd i en
urblekt kaptenskavaj som en gång var mörkblå. Gradbeteckningarna har också bleknat av väder och
vind. Han skulle utan vidare ha passat in, som en av tredje rikets ubåtskaptener, i någon amerikansk
krigsfilm. Jämförelsen var inte helt fel. Kapten Lilja hade en gång tillhört svenska örlogsflottan.
Han hade tjänstgjort som navigationsofficer på Jagaren Halland innan hon skrotades. Han hade då
blivit erbjuden en tjänst som fartygschef på en av de nya kustkorvetterna, men tackat nej. Inga
leksaksbåtar för hans del. Han ville framföra fartyg. Trots att Embla var en gammal dam hade det
varit kärlek vid första ögonkastet och den kärleken höll fortfarande i sig.
Han sträcker ram en solbränd hand och hälsar först på damerna. Därefter ställer han sig tätt framför
Karl-Alfred som ville han mäta vem av dem som var störst och längst. Med bister min granskar
hans isblå ögon Karl-Alfreds väderbitna ansikte. Karl-Alfreds glada rynkor vittnade om att den
gamle sjömannen förmodligen hade lätt till skratt. Bakom de klarblå ögonen som speglade både
himlen och havets sälta fanns säkert både mod och erfarenhet. Kapten var nöjd. Det här såg ut att
vara en sjöman av den rätta sorten. En man han kunde lita på. Lilja blottar en perfekt vit tandrad i
ett solvargsleende, lägger sin hand på Karl-Alfreds axel och hälsar honom välkommen ombord.
Karl-Alfred hade klarat besiktningen.
Om de nu följde efter besättningsmännen skulle de visa dem till deras hytter. Sedan var de
välkomna till mässen för en välkomstdrink och en bit mat. Isabel och Maya hade med spänning
iakttagit de båda männens ömsesidiga granskning och gick nu efter sina besättningsmän ner till
mellandäck där de blir visade till varsin hytt intill varandra. Hytterna var enkelt och praktiskt
inredda. En rund ventil släpper in ett sparsamt ljus över en väggfast säng, en bekväm fåtölj, en stol
och ett skrivbord i mahogny. I ena hörnet leder en dörr in till ett minimalt badrum med dusch och
toalett. Allt som behövdes fanns för ett bekvämt liv ombord.
Redarhytten på övre däck som var reserverad för Karl-Alfred var betydligt ljusare och rymligare.
Två fönster mitt emot varandra gav en god utsikt åt såväl babords- som styrbordssidan. Väggarna
var klädda med vacker mörkbrun mahogny. En skinnsoffa och två skinnfåtöljer stod placerade vid
ett brickbord med uppfällbara kanter. Bakom en vägg i andra änden av hytten tronade en generöst
tilltagen dubbelbädd. Precis som i damernas hytter var dock badrummet inrymt på ett minimalt
utrymme, även om här också givits plats för ett litet sittbadkar. Så här lyxigt hade Karl-Alfred aldrig
tidigare bott. Inte hemma och definitivt aldrig ombord på ett fartyg. Så snart han satt ner sin väska
ger han sig av för att se var damerna tagit vägen och finner dem i de små hytterna på nedre däck.
Som gammal sailor vet han att han själv inte kan ändra på något som kapten redan bestämt, men
efter ett kort samtal med kapten bestämmer de att damerna flyttar upp till redarhytten och KarlAlfred tar en av deras hytter. Allt såvida de inte misstycker att dela hytt. Efter en kort diskussion var
allt bestämt. Isabel och Maya flyttar in i redarhytten och Karl-Alfred tar en av deras hytter på
mellandäck.
En buffé som skulle göra vilken svensk krögare som helst grön av avund, stod uppdukad i mässen.
Där fanns allt och lite till. För den chilenska besättningen: Chiles nationalrätt Cazuela, en mustig
gryta med grönsaker. Till den asiatiska delen av besättningen: Nasi Goreng och Bim Bim Bap. För
att flirta med de svenska gästerna fanns där även köttbullar, matjessill och kokt potatis. Alla
alkoholhaltiga drycker var förbjudna så länge fartyget var till sjöss men idag, eftersom de låg i
hamn, bjöd kapten på både vin, öl och en snaps till alla utom dem som hade vakten.
Trötta, mätta och belåtna efter en lång och äventyrlig dag drar sig Isabel och Maya tillbaka till sin
hytt. Kapten ville dock gärna ha en pratstund med Karl-Alfred innan han gjorde kväll. Den
pratstunden slutade inte förrän efter midnatt. Kapten hade då förstått att han fått ombord en riktig
sjöbjörn som säkert ridit ut fler stormar än han själv gjort och Karl-Alfred hade funnit att kaptenen
säkert skulle göra resan till något mer än han vågat hoppas. Kvällen hade avslutats med att de tömt
en bägare rom innan de sagt god natt. Karl-Alfred hade hållit god min. Bjöd fartygets kapten på ett
glas rom så drack man oavsett om man gillade rom eller inte.
Innan Karl-Alfred somnar fyller han i de första sidorna i loggboken precis som han lovat
skeppsredaren. Nöjd med dagen somnar han sedan till de trivsamma fartygsljuden han så länge
saknat.
Det var länge sedan systrarna delat rum men precis som när de var småflickor hade de krupit ner i
den stora dubbelsängen, pratat och fnittrat till långt efter midnatt innan de till slut somnat.
Allt gods var lastat. Alla ombord sov utom de besättningsmän som hade vakten. I morgon skulle
kapten betala hamnavgiften, skriva på tulldeklaration och en del andra papper innan de gav sig av.
Efter en lång natts god sömn stod Karl-Alfred och tittade ut genom det runda hyttventilen. En svag
rodnad på himlen i öster varslade om att solen snart, som ett rött eldklot, skulle stiga upp över
horisonten. Han hade vaknat av de bekanta ljuden när eldarna börjat lassa in kol, för att få upp
ångtrycket och vara redo i god tid innan avgångssignalen ljöd. Nyduschad och nyrakad ställer han
sig på styrbordsvingen utanför kommandobryggan för att därifrån följa allt som hände tills de kom
ut på öppet hav.
På kajen såg han kapten Lilja i samspråk med några män i uniform. Han förmodade att det var
tullare eller andra officiella myndighetspersoner.
När de diskuterat färdigt gör de honnör och kapten ger sig av upp på mellandäck för att kontrollera
att allt är i sin ordning. Att lastluckorna är ordentligt surrade, att inget onödigt bråte ligger och
skräpar. Han pekar på en svabb som ligger i vägen och säger något ohörbart till en däcksmatros som
raskt plockar upp den och försvinner akter ut. Efter ytterligare några minuter kommer han upp på
kommandobryggan. Ute på ena vingen får han får syn på Karl-Alfred och vinkar åt honom att
komma in. Under tiden han gör klart för avgång förundras Karl-Alfred hur snabb han är. Han förstår
ju att han gjort detta många gånger tidigare, men i alla fall. Han var ju helt ensam, ingen styrman.
Bara en rorgängare till hjälp, som fick ta vid när de kom ut till havs. Kapten skulle själv ta ut Embla
från hamnen. Han pekar ut över hamnen och förklarar för Karl-Alfred hur de ska ta sig ut till öppet
hav. Fartyget låg i den norra hamnbassängen, strax bakom den långa piren. Det skulle bli lite
knöligt att komma runt, men han hade gjort det förr. Han går ut på vingen närmast kajen och ger
order om loss för och akter. Ger en signal med maskintelegrafen till maskinrummet för att tala om
att det var klart för avgång. Tre korta signaler från ångvisslan och ny order till maskinrummet. Det
rister till i skrovet och oändligt försiktigt backar Embla ut i hamnbassängen. Graciöst som en
ballerina vänder hon och glider ljudlöst förbi sina större och klumpigare containersystrar. Innan hon
till slut lämnar hamnen, ger hon ett par glada signaler till avsked och sätter kurs söderut över
Atlanten, mot Karibien och Panama.
Det jämna dunket från ångmaskinen och den långa dyningen hade en sövande effekt på Isabel och
Maya. Inte förrän de lämnat Rotterdam bakom sig och var långt ute till havs vaknade de båda
systrarna. Yrvakna, utan att först minnas var de befann sig, såg de bara ett solglittrande hav utanför
fönstren. Inte en skymt av land så långt ögat nådde. Maya drog åt sig täcket och petade på Isabel
med ena foten på samma sätt som hon gjort när de var små. Hon ville övertyga sig om att hon var
där och att allt inte bara var en dröm. Vilken lyx detta var. En gigantisk dubbelsäng, med ett lika
gigantiskt stort och fluffigt duntäcke. Generade över att de sovit så länge turas de om i duschen och
klär sig i all hast. Försiktigt kikar de ut genom dörren och ger sig ut på däck. Det doftade härligt
friskt hav men också en omisskännlig doft av stekt bacon.
Efter en sen frukost bestående av stekt bacon med ägg, nybakat bröd, kaffe och nypressad
apelsinjuice säger de godmorgon till kapten och Karl-Alfred som står lutade över ett sjökort. De
svarar godmorgon utan att i övrigt ta någon notis om dem. Eftersom de inte verkade få någon som
visade dem runt på fartyget som skulle bli deras hem för en ganska lång tid framöver, fick de väl
själva gå på upptäcktsfärd.
Enklast var att börja med kommandobryggan som låg närmast. De hälsar artigt på matrosen som
står till rors. Turligt nog var han chilenare, så de fick en utförlig förklaring till alla instrument de
såg. Inte för att de förstod allt, men hade de inte talat samma språk hade de över huvud taget inte
förstått mycket mer, än att det som såg ut som en ratt var en ratt och att det var med den man styrde
fartyget.
När de för att fortsätta sin upptäcktsfärd lämnat bryggan och klättrat ner för lejdaren till övre däck,
stötte de på kapten som tydligen talat färdigt med Karl-Alfred. Han tog med dem runt övre däck,
där han berättade om och pekade på allt de såg. Samtidigt som han, utan att såra dem, ber dem att
inte ensamma gå runt och utforska hans fartyg. Dels var många i hans besättning inte vana vid att ha
kvinnor omkring sig när de arbetade, dels ville han inte att någon av dem skulle skada sig eller falla
över bord. Vid ett senare tillfälle skulle han själv ta dem runt så de fick se hela fartyget.
Lite missmodiga hade de gått tillbaka till mässen för att dricka en kopp kaffe och tänka ut hur de
skulle fördriva tiden. Det skulle ju dröja länge innan de satte fötterna på chilensk mark. Fanns det
verkligen ingenting de kunde göra? Maya sneglar in till kocken i byssan. Det riktigt kliade i
fingrarna på henne att få röja runt bland kastruller och stekpannor. Men de hade ju lovat kapten att
inte vara i vägen. Om han ändå kunde titta åt deras håll och fråga om någon av dem kunde hjälpa
till med något.
Gud hör bön.
Hon hade inte mer än tänkt tanken förrän han frågar om någon av dem kände till hur man gravar
lax. Kapten hade nämligen för en stund sedan varit inne i frysrummet för att inspektera ett
kylaggregat och då fått syn på ett par djupfrysta laxar. Han hade lyriskt börjat tala om en av sina
favoriträtter. Gravlax med hovmästarsås och stuvad potatis. En svensk specialitet som han inte ätit
på år och dar. Han hade bett kocken se till att de snarast kunde bjuda sina svenska passagerare på
denna helsvenska måltid.
När kapten lämnat kylrummet hade kocken förgäves slagit i sina kokböcker, för att finna ut hur han
skulle kunna tillfredsställa kaptens önskemål. Kände kanske någon av damerna till hur denna rätt
skulle tillagas? Som stungen av ett bi far Maya upp och omfamnar den unge kocken. Var det något
hon kunde så var det att grava lax.
Detta blev början på ett givande samarbete i byssan under resten av resan. Maya var i sitt esse. Här
fick hon tillfälle att utnyttja alla sina kunskaper från såväl storkök som den mer sparsmakade menyn
ombord på m/s Marianne.
Även om det tog sin tid och var av det lite mer udda slaget, så fann också Isabel så småningom sin
uppgift ombord. Redan första dagen de kom ombord hade hon noterat att kapten Lilja haltade. Inte
särskilt mycket, men varje gång han reste sig och tog de första stegen grinade han illa innan han
haltade iväg. Efter alla år hon varit sysselsatt med rehabilitering gissade hon att det inte var vare sig
höft eller knä som smärtade. Förmodligen var det foten som gjorde ont.
Efter lite lock och pock hade hon fått ur honom att det var en stortå som gjorde så förbannat ont.
Egentligen ingenting att tala om. Efter ytterligare lite lock och pock en kväll när de suttit ensamma
hade hon fått honom att under protest, ta av sko och strumpa.
Rodnande som ett litet barn hade lagt upp sin stora fot i hennes knä. Bland en massa blanka
instrument i fartygets förbandslåda, hade hon letat fram en sax och försiktigt petat på den
inflammerade stortån. Han hade ett riktigt präktigt nageltrång.
Bland instrumenten letar hon fram ett skalpellskaft, ett paket med sterila skalpellblad, en flaska sprit
och lite rena kompresser. Metodiskt, som inför en operation, lägger hon allt på en ren handduk
framför sig. Medan hon bryter förpackningen med skalpellbladen och monterar dem på skaftet,
kastar hon en snabb blick på kapten, som med återhållna ansiktsdrag gör allt för att se oberörd ut. Så
ger hon honom en liten rulle gasbinda och ber honom bita i den. Dels för att inte bita sönder några
tänder dels för att inte skrika högt. Nu skulle det strax, för att tala klarspråk, göra in i helvete ont.
Lydigt stoppar han gasbindan i munnen och tar ett stadigt tag i stolskarmen medan Isabel med ett
raskt snitt skär upp runt den inflammerade nageln och klämmer ut illaluktande var. Hon hade haft
rätt det hade gjort in i helvete ont. Det gjorde fortfarande ont men nu kändes det helt annorlunda.
Efter rengöring och lite omplåstring sätter hon på honom strumpan och berömmer hans mod.
Även om den store starka kapten Richard Lilja hade tyckt att lite ont i en stortå var en småsak, till
och med en lite pinsam åkomma, måste han erkänna att det Isabel åstadkommit gjort ont, men att
han nu tog sig fram lättare än tidigare. Dessutom var han numer betydligt oftare på gott humör.
Karl-Alfred hade till och med kommit på honom med att sjunga oanständiga sjömansvisor när han
trodde att ingen hörde honom.
Karl-Alfred fördrev lata dagar med diverse sjömansarbeten. Till de yngre besättningsmännen lärde
han ut hur man gjorde ögonsplitsar, dubbel spansk tagling, klockstropp, valknop, rosenmatta och
mycket annat. Det var bara en sak han inte lärde ut. Sailors Secret. Hur man höll ett rep med ett
stadigt tag i varje ytterända och seden med några snabba handrörelser slog en knut. En av de unga
eldarna som hann med i svängarna lärde sig men för de andra förblev det en hemlighet.
Vädret var under hela resan över Atlanten det bästa tänkbara. När de passerat Haiti och Jamaica
hade en orkan kommit otäckt nära, men lyckligtvis ändrat riktning och dragit vidare mot Florida. De
hade dock fått känna på vindarna i orkanens ytterkant vilket varit nog så skrämmande.
Efter att lyckligt undgått en skrämmande orkan gled de nu lugnt fram över det Karibiska havet.
Nätterna var tropiskt varma. Isabel hade svårt att sova. Men det var inte bara värmen som gjorde
henne sömnlös. Varje dag såg hon också Karl-Alfred som med bar överkropp under ett solskydd satt
och knåpade med sina reparbeten. Om det var på grund av värmen eller något annat visste hon inte
men varje gång hon tittade på honom kände hon sig varm inombords och en pirrande känsla spred
sig i hela kroppen. Känslan från flyget när Karl-Alfred lagt sin arm runt henne och doften av
rakvattnet kom ständigt tillbaka så snart hon kröp till kojs. En gång i sin ungdom hade hon varit
tillsammans med en man och upplevt några vilda och intensiva månader men efter det hade det
aldrig blivit av att hon träffat någon man. Nu kom lusten tillbaka. Hon skämdes för sina fantasier.
Att säga något till Maya vågade hon inte.
När hon sent en kväll ställer sig i en ångande varm dusch och Maya frågar varför hon duschade
varmt innan de skulle gå till sängs skyller hon på värmen. Maya fattar ingenting. Men Isabel hade
bestämt sig. I kväll skulle det ske. Nu eller aldrig, hur galet det än var. Hon måste få släcka den eld
som brann i hennes bröst innan den slocknade.
När hon efter duschen ställt sig framför spegeln hade hon nöjt konstaterat att hon trots allt såg bra ut
för sin ålder. Allt satt på rätta ställen även om det var lite mer av allt än den gången för många år
sedan. Brösten hade blivit större men var fortfarande välformade. Magen var fast om än lite rundare
och rumpan var stor och fast. Hon behövde inte skämmas för sin kropp. Hon drog på sig en ren
bomullssärk och kröp till kojs bredvid sin syster.
Genom den lilla springan i gardinen lyser månen in och ritar ett ljust sträck över täcket. Isabel
lägger armarna bakom huvudet och försöker få tiden att gå genom att för minst hundrade gången
tänka på vad hon skulle säga och hur hon skulle få Karl-Alfred att förstå.
Tiden kröp fram. Det verkade som en evighet innan hon hörde Mayas tunga snarkningar. Försiktigt
petade hon på henne för att övertyga sig om att hon verkligen sov innan hon tyst smög upp och
lämnade hytten. Ute på däck svepte den milda nattluften runt hennes tunna linne. Hon rös. Fartyget
rörde sig sakta som en dräktig valhona i den mjuka dyningen. Försiktigt klättrar Isabel ner för
lejdaren till mellandäck. Letar reda på dörren till Karl-Alfreds hytt. Det fanns fortfarande tid att
ångra sig. Men hon hade bestämt sig.
Hon tar några djupa andetag, knackar på dörren och väntar. I den stilla natten känner hon hur
hennes hjärtslag överröstar ångmaskinens trygga dunkande. Så hör hon hur någon där inne närmar
sig dörren och handtaget trycks ner. Där stod han. Med bar överkropp och iförd endast ett par vida
pyjamasbyxor, under den stora magen. Förvånad stirrar han på kvinnan utanför hans hytt. I
månljuset bakom henne avtecknade sig hennes konturer genom det tunna nattlinnet. Isabel stod helt
tyst. Allt hon tänkt säga som en förklaring till att hon stod där mitt i natten var som bortblåst. Istället
tar hon resolut ett steg fram och lägger sina armar om hans hals. Motar in honom i hytten och
stänger dörren bakom dem. Hon låter nattlinnet falla till golvet och säger åt honom att lägga sig på
sängen. Karl-Alfred lyder utan protester och låter henne ta av honom pyjamasbyxorna. Vad kunde
han annat göra? Han hade inte varit nära en kvinna på år och dag men med Isabels nakna kropp
bredvid sig och beröring av hennes mjuka händer var han snart beredd att göra precis vad hon ville.
I skydd av den mörka natten vaknar känslor och begär som länge legat vilande i glömskans hav. Inte
förrän en rosa ljusning på himlen varslade om att solen snart skulle bryta horisonten lämnar Isabel
hytten med en tungt sovande Karl-Alfred. Elden som brunnit i henne var nu en lugn varm glöd. Nu
var hon nöjd. Hon var inte nyfiken längre.
Även om detta var en gång och aldrig mer skulle upprepas, var hon i alla fall lycklig över sitt beslut.
Hon hade följt sitt hjärta och inte låtit vare sig sin tro eller någon allmän moraluppfattning få styra
sitt handlande.
I redarhytten hörs fortfarande tunga lugna andetag när Isabel smyger tillbaka och lägger sig i sängen
bredvid Maya. Hon lägger sig på sidan, drar upp täcket över örat och hinner skänka stunden med
Karl-Alfred en varm tanke innan hon faller i en djup drömlös sömn.
Solen står högt på himlen och Karl-Alfred sover. Han som annars brukade vara förste man på däck
sover som en stock. Lakanet ligger i en skrynklig hög vid fötterna och kudden på golvet. Luften i
hytten kändes tung och fylld av nattens dofter när han äntligen slår upp ögonen. Långsamt klarnar
minnet av nattens händelse. Fylld av stridiga känslor rättar han till sängen och tar en kall dusch.
Istället för att ge sig av till frukostbordet och möta Isabel, Maya, kapten och den övriga
besättningen beslutar han sig för att skriva gårdagens händelser i sin loggbok precis som han lovat
skeppsredaren. Den här nattens händelse utgjorde dock ett undantag. Inte för att han ansåg
händelsen oviktig men den var alltför personlig. Dessutom var den av en sådan art att ingen skulle
förstå vad den betytt även om han förklarat. Han hade upplevt något som fört honom närmare Isabel
än vad som var nyttigt för en man i hans ålder. Samtidigt som han med sorg förstod att det som hänt
var då och nu och aldrig mer skulle upprepas.
Hur fel hade han inte haft. Redan två nätter senare upprepades det som hänt två nätter tidigare.
Denna gång hade dock Isabel inte varit lika försiktig. Det hade funnits ögon i mörkret som iakttagit
henne när hon försvunnit in i Karl-Alfreds hytt. Den här natten möttes de med en passion och glöd
som två nyförälskade ungdomar. Isabel hade släppt lös en längtan som allt för länge legat oförlöst.
Även om båda trott att ingen sett Isabel när hon smugit iväg till Karl-Alfreds hytt och att deras
nattliga möte var en hemlighet, så förstod de att de var avslöjade när Isabel öppnade dörren för att
återvända till sin hytt. Utanför dörren stod nämligen en frukostbricka dukad för två.
Undangömda bakom en av livbåtarna stod Maya, kapten och kocken. Kapten hade haft rätt. När
Maya tidigare hade väckt honom och oroligt talat om att hennes syster var spårlöst försvunnen hade
han lugnt satt på sig morgonrocken. Väckt kocken och sagt åt honom att göra i ordning en
frukostbricka för två. Sedan hade de tillsammans gått ner till Karl-Alfreds hytt. Ställt ner brickan
utanför hyttdörren, gömt sig bakom en av livbåtarna och väntat. De hade inte behövt vänta länge
förrän Maya fått svar på frågan vart hennes syster tagit vägen.
De hemliga mötena var avslöjade. För att få slut på den nattliga trafiken mellan övre och undre däck
och för att undvika risken att Isabel skulle halka och göra sig illa i mörkret, flyttar hon och KarlAlfred in i redarhytten och Maya får en egen hytt. Ingen var ledsen. Tvärtom steg stämningen
ombord. I synnerhet bland besättningen. En ensam dam i egen hytt!
Kapten hade varit tvungen att samla alla och förklara, att den som vågade ofreda Maya, skulle han
personligen ta hand om på ett sätt som skulle göra mannen i fråga oförmögen att någonsin mer
kunna tillfredsställa varken sig själv eller en kvinna. Maya hade med ett roat leende lyssnat till hans
livfulla beskrivning av vad som skulle hända den stackare som försökte ofreda henne.
Hon hade vid flera tillfällen noterat att kapten själv gärna gjorde sig ärenden till akterdäck när hon
lagt sig på någon av lastluckorna för att sola. Skulle han komma på iden att ofreda henne i hennes
hytt skulle hon för syns skull kanske göra lite motstånd men absolut inte ropa på hjälp.
Panama
Ä
ntligen, efter att bara ha sett hav åt vilket håll de än tittat, skymtade de nu land för över.
Panama. Här skulle de bunkra såväl kol som mat, dryck och färskvatten innan de gav sig in i den 77
kilometer långa kanalen.
Två dagar senare glider Embla in vid Bahia Limon för att elva timmar senare passera den sista
slussen vid Mira Flores och sedan, under Bridge of America, majestätiskt glida ut i Stilla Havet.
Ett stilla hav som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Under hela färden längs kursen förbi Ecuador
och Peru rörde sig knappt en vindpust förrän de till slut lade till i hamnen i Valparaiso.
Äventyret till havs var slut. Karl-Alfred, Isabel och Maya hade nått sitt mål. Isabel och Maya gjorde
sig redo för att söka upp, vad som eventuellt skulle finnas kvar av deras tidigare liv. Kanske skulle
de till och med finna någon, som kunde berätta vad som hänt sedan de lämnat landet. Det var så
många obesvarade frågor de hade fått leva med, som nu kanske skulle få sina svar.
Embla skulle efter lossningen flyttas till den gamla hamnen, för en del nödvändiga
underhållsarbeten och reparationer. En lastkran skulle få nya vajrar, en packbox till
rodergenomföringen skulle bytas och några säkerhetsventiler till ångpannan skulle repareras. Ett
arbete som kapten Lilja beräknade skulle ta minst fyra fem veckor. Karl-Alfred bestämde sig för att
stanna ombord, tills damerna var tillbaka igen. Han behövde tid att tänka. Förhållandet med Isabel
var så nytt och omtumlande, att tanken på en framtid med en kvinna fick honom att känna sig
orolig. Han var naturligtvis lycklig och glad, men i ensamma stunder kände han det som ett svek
mot Sigrid. Visserligen hade hon varit död i många år, men när han tänkte tillbaka på sin ungdoms
kärlek värkte det i bröstet.
Kvällen innan Isabel och Maya ger sig av, skulle de fira med en riktig fest, för att tacka kapten,
kocken och all besättning ombord, för en fantastisk resa över två oceaner. Systrarna hade varit i land
och handlat nyfångad fisk, färska grönsaker, frukt, vin, öl och nypressade fruktjuicer.
På eftermiddagen hade de kört ut kocken och stängt in sig i byssan. Först när solen gick ner stod
bordet i mässen dukat. Till och med Karl-Alfred hade bidragit med sin egen ”trumpetarrätt”. Över
matjesfiléer, som han funnit i kylrummet, hade han hackat hårdkokta ägg och hällt över rikligt med
brynt smör. Även om rätten inte passade alla, hade i alla fall han och kapten låtit sig väl smaka. De
hade sköljt ner anrättningen med väl kyld genever och svalt öl.
Kvällen hade slutat med att Karl-Alfred tog fram dragspelet. Tillsammans med Isabel och Maya
sjöng han både Vals i Valparaiso och Tamborito i Panama. Med kaptenen och den övriga
besättningen sjöng han ”What shall we do with the drunken sailor” och andra mindre rumsrena
sjömansvisor.
Isabel och Maya hade också under allas jubel dansat både Jota och en vild Tarantella.
Tarapaca
F
esten är över. På tågstationen står Isabel och Maya med varsin resväska beredda att ge sig av,
för att ta nästa steg i sitt livs äventyr. Att med tåg ta sig till Tarapaca för att återse byn de
ursprungligen kom ifrån. Skulle de finna någon släkting som fortfarande fanns kvar? Om inte,
skulle de i alla fall än en gång få trampa den mark där de som barn lekt, men varit tvungna att fly
ifrån.
Efter en tågresa genom ett landskap som bitvis var bördigt och bitvis ren öken, når de slutstationen,
och kliver på den lokala bussen som ska ta dem den sista biten till slutmålet.
Det är fruktansvärt varmt. Den gamla bussen är fullpackat med folk i alla åldrar. Mammor med
spädbarn vid bröstet och pappor som gör allt för att hålla ordning på de äldre barnen. Allt under
överinseende av far- och morföräldrar som ler vänligt mot Isabel och Maya, när de tränger sig ner
för att få en sittplats. Endast den heta vinden från de halvöppna takluckorna ger en falsk känsla av
svalka. De flesta människorna på bussen är klädda i sina bästa söndagskläder. Maya frågar lite
undrande en dam på sätet bredvid henne varför alla var så finklädda. Var alla på väg till någon fest?
Damen log vänligt mot henne. Visste hon inte att det var den stora gravsmyckningsdagen? De var
alla på väg till någon kyrkogård för att hedra sina avlidna släktingar. Maya knuffar på Isabel och
frågar om hon kom ihåg var de hade sina släktingar begravda? Isabel minns inte så noga. Hon
mindes bara att de gånger hon följt med föräldrarna till graven, hade hon fått kämpat sig upp för en
lång backe och att graven låg högst upp på en kulle med utsikt över ett högt berg.
När de så småningom kliver av bussen känner de inte längre igen sig. Allt var så förändrat. Där
bygatan en gång låg gick nu en bred asfalterad väg. Alla de gamla husen var borta. Maya var nära
att börja gråta. Vad hade de egentligen där att göra? Vad hade de trott att de skulle finna? Isabel ser
sig om i ett förtvivlat försök att finna något hon skulle känna igen. På andra sidan vägen låg en park
och bakom den skymtade några äldre hus. Hon tar sin syster i handen och går över vägen. Går
genom parken och finner en del av byn där man ännu inte rivit allt.
Där, bland de äldre husen, tyckte hon sig känna igen en trång gata med små butiker. Ett bageri, en
slaktare och en butik som säljer dukar. Under en markis utanför en butik, med lådor fyllda av
grönsaker, sitter en gammal dam i svart klänning och broderar på en duk. Trots att de stannat
framför henne, fortsätter hon sitt broderi utan att ta någon notis om dem. För att fånga hennes
uppmärksamhet sätter sig Isabel på huk framför den gamla damen. Som utan att ta ögonen från sitt
handarbete, frågar om det är något hon kan stå till tjänst med. Isabel presenterar sig och förklarar
vilka hon och hennes syster är, och varför de kommit till byn. Att få hjälp med att hitta huset där de
var födda förstod hon skulle vara omöjligt, eftersom där nu låg en stor väg men kanske skulle hon
kunna visa dem vägen till kyrkogården. Äntligen fäster den gamla damen nålen i tyget, lägger
handarbetet i knät och betraktar närsynt de båda kvinnorna. Vilka var de? Isabel och Maya? Hade de
kanske något efternamn? Isabel ber om ursäkt, de heter Garrido. En gång för länge sedan hade de
varit bosatta i byn men varit tvungna att fly undan diktaturen. Den gamla damen lutar sig fram,
plockar upp två tomater som hon sträcker fram mot Isabel och Maya. Familjen Garrido kände hon
mycket väl till. Även om de aldrig umgåtts visste hon precis var deras grav låg. Den låg nämligen
bara ett kort stycke från hennes egen släktgrav. Nu var hon för gammal, och hennes ben för trötta,
annars hade hon gärna följt med dem och visat vägen. Istället pekar hon mot en höjd en bit bort.
Följ bara den branta stigen ända upp till toppen så skulle de säkert finna graven. Hon tar åter upp
sitt avbrutna broderi, ber Gud välsigna dem och säger åt dem att ge sig av innan solen står för högt
på himlen. Tacksamma för att så snabbt funnit vägen tar de farväl av den gamla damen och ger sig
iväg.
Vägbeskrivning stämde väl överens med vad Isabel kom ihåg. En lång och påfrestande backe,
kantad av gravar ledde upp till en lund av pinjeträd högst uppe på toppen. Längs hela vägen satt
folk samlade kring gravar smyckade med blommor. Många hade picnickorgar med sig. Barn sprang
runt och skrattade och stojade. Här var en helt annan stämning än hemma på kyrkogården i Sverige
där deras moster låg begravd.
När de når toppen är Isabel helt säker på att hon varit där tidigare. Där var det höga berget i fjärran
med den snöklädda toppen. Där fanns också det lilla stenhuset med en uthuggen dödskalle över
ingången. Hon hade ett svagt minne av att deras gravsten var vit och att en vit duva i marmor var
fastsatt högst upp. Duvan mindes hon särskilt väl för den hade varit så len och mjuk att klappa. För
att undvika att störa familjerna som satt samlade vid sina gravar försöker de finna en vit gravsten
prydd med en vit duva.
En bit bort ståt en samling människor, vid en säkert två meter hög, vit sten. Högst upp sitter en
vacker vit duva. En lång reslig karl i sextioårsåldern står med armen runt axlarna på en lika reslig
kvinna och ler mot några barn som springer runt deras fötter.
Pappa! Isabel var nära att skrika högt och rusa fram. Tiden hade spelat henne ett spratt. Inte kunde
det vara hennes pappa. Han skulle ju i så fall vara över hundra år. Men mannen var så på pricken lik
hennes far som Isabel mindes honom. Maya och Isabel ställer sig i skuggan bakom ett träd för att i
lugn och ro iaktta familjen. Maya som inte är lika upprörd som sin syster går lite närmre för att se
vad som står på stenen.
Till minnet av dem som gav sina liv, i kampen för vår frihet.
Under detta stod namnen på en rad människor. Bland andra stod där namnen på deras far, mor och
bror. Hon går tillbaka till Isabel och berättar vad hon sett. Vad skulle de nu göra?
Vilka var människorna runt stenen? Isabel bestämmer. Hade de nu rest hela den här vägen för att
söka sina rötter, så hade väl någon högre makt sett till att de kommit till rätt ställe och i rätt tid.
Beslutsamt tar hon Maya i handen och ställer sig framför den långe mannen och kvinnan, som de
förmodade var hans hustru. Ingen kommer sig för med att säga något. Mannen skuggar sig med
handen för ögonen och fäster sina märkligt blå ögon på de båda kvinnorna framför honom. Var hade
han sett dem tidigare? Det fanns något bekant i bådas utseende. Sekunderna kändes långa som år
innan Isabel till slut sträcker fram handen och presenterar sig. Trots att de befann sig framför
familjegraven på en kyrkogård var de enda ord som kom över mannens läppar.
”Det var som fan.”
Sedan släpper han taget om sin hustru och omfamnar sina båda kusiner.
Han släpper dem, håller dem en armlängd ifrån sig och med fuktblanka ögon talar han om att han är
deras kusin Ferdinand och att kvinnan han nyss höll runt axlarna var hans hustru Fiona.
Isabel mindes att hennes farbror hade en son, som dragit henne i flätorna när hon var liten och en
gång skrämt henne med att lägga en stor padda i hennes ficka, när de besökt deras vinodlingar.
Trots minnena av buspojken, var återseendet både kärt och helt överväldigande. Isabel och Maya
lägger ner sina blommor på graven medan de alla höll en tyst minut för sina modiga bortgångna.
Om inte Ferdinands kusiner hade andra planer föreslog han, att de skulle ge sig av tillbaka till hans
hem för att fira återföreningen.
Utan att behöva trängas fick samtliga plats i den stora bilen. De lämnar begravningsplatsen. På
slingriga vägar tar sig bilen ner i en vacker dalgång. På toppen av berget i fjärran bakom dem lyser
snön vit, medan en varm vind smeker över dalen. Sluttningarna är täckta av vinodlingar så långt
ögat når. Så småningom lämnar bilen vägen och kör in genom en hög gallergrind, krönt med två
korslagda hillebarder. Ett minne från tiden då Diego de Almagro och de spanska conquistadorerna,
härjat i landet. De fortsätter genom vinodlingen uppför slingrande grusvägar och stannar så
småningom framför ett tvåvånings stenhus omgivet av en prunkande trädgård. Huset, som ligger på
toppen av en kulle med utsikt över milsvida vinodlingar, liknar mer ett kloster än en privatbostad.
Maya tar ett fast grepp i Isabels hand, lite orolig för vad som ska hända här näst, när en man i
blåställ och vidbrättad stråhatt öppnar bildörren och räcker fram en solbrun hand för att hjälpa
damerna stiga ur. Han ger Maya ett soligt leende. Hon släpper sitt grepp om Isabels hand och fattar
den utsträckta. Handen var grov och senig, med en vällustig rysning påminde den henne om hennes
mans händer. Det var länge sedan hon så påtagligt upplevt värmen, strävheten och styrkan i en mans
hand. Rodnande ger hon honom ett snabbt leende och lägger sedan armen om midjan på son syster.
Medan Ferdinand stolt berättar för sin förman vilket oväntat besök de fått leder Fiona Isabel och
Maya upp för den breda stentrappan och in i huset för att ge dem tillfälle att tvätta av sig
resdammet. Innanför de bastanta entrédörrarna kändes luften helt annorlunda. Sval med en diskret
doft av något som kunde vara cederträ. Från det stentäckta golvet i den enorma hallen, leder en
tvådelad trappa med smidda järnräcken upp till en balustrad på övervåningen. Maya tyckte det
kändes som att komma in i en film från riddartiden. Badrummet, med dubbla handfat i någon sorts
svart sten och kranar i en guldliknande metall, förde också minnet till en svunnen storhetstid.
De hade klarat sig bra med den spanska de kom ihåg från sin barndom. De fann det direkt ofint att
tala svenska med varandra, så länge de var tillsammans med familjen, men nu när de var ensamma
kändes det befriande att tala svenska.
Maya ville veta hur Isabel upplevt mötet med kusinen. Vad ansåg hon att de skulle göra härnäst?
Skulle de stanna en liten stund, tacka för gästfriheten och sedan vara nöjda med vad de funnit?
Eller skulle de stanna för att utröna så mycket de kunde om sitt förflutna? Isabel ansåg att de nog
borde stanna och avvakta, för att få veta lite mer, innan de tackade för gästfriheten och lämnade
gården. Och så blev det. Så snart de uppfräschade kom ut från badrummet, ledde Fiona dem nerför
trappan och in i en sal som en gång kanske varit en riddarsal. Hon ber dem slå sig ner i fåtöljerna
framför den öppna spisen. En spis stor nog att kunna stå rak i. En ung flicka i svart klänning och vitt
förkläde serverar dem ett glas pärlande vitt vin. Husets egna Pinot Gris förklarar Fiona stolt.
Ferdinand kom också in för att göra dem sällskap och skåla för släktens återförening.
Eftermiddagen tillbringar de med att titta på odlingarna och den moderna vintillverkningen.
Vintillverkningen var inte alls så romantisk som de trott. I en stor betongbyggnad stod stora rostfria
cisterner på rad och en massa elektronik skötte något som de inte fattade så mycket av. Riktigt
romantiskt blev det först när de besökt de långa underjordiska gångarna, där vinet i lugn och ro fick
mogna i sina ekfat.
Längst inne i en av gångarna tänder Ferdinand ett stearinljus på ett upp och nedvänt ekfat. När han
tappar upp fyra glas vin från ett fat märkt av ålder, sprider sig en doft som om traktens alla blommor
hade skänkt sina dofter till det rubinröda vinet. Kontrasten från druvjuicen i de rostfria tankarna till
det mogna vinet i de stora ekfaten var rena trolleriet.
Skymningen kom snabbt när de så småningom lämnar vinkällaren. Systrarnas spanska flöt nu ännu
lättare. De pratade och skämtade som aldrig tidigare. Kanske vinet gjort sitt, men de hade också
funnit att de i många avseenden hade mycket gemensamt med både Ferdinand och Fiona.
Ferdinand frågar var de ska bo under vistelsen i sitt hemland. Det var en lång historia men just nu
hade de tagit in på hotellet vid busstationen. Aldrig skulle han tillåta sina kusiner att bo på hotell nu
när de funnit varandra. Kunde de inte visa honom och Fiona vänligheten att vara deras gäster? De
hade ju mer än gott om utrymme. I ett av annexen fanns fler gästrum, med alla bekvämligheter. Där
fanns allt de behövde, och där kunde de leva helt ostört. Det hade ju varit direkt oartigt att tacka nej.
Fick de bara hämta sina väskor skulle de kunna vara tillbaka redan i morgon. Ferdinand gläds åt
deras beslut. Han säger åt dem att ta det lugnt. Han skulle ombesörja att en bil hämtade deras
bagage.
Under middagen på altanen, omgivna av vinodlingar och med Andernas mörka berg i bakgrunden,
berättar Isabel och Maya sin historia. De berättar om flykten undan Pinochets soldater och resan till
Sverige. De berättar om sina skilda öden och äventyr i Sverige, ända till den dagen Isabel fick
kontakt med sjömannen Karl-Alfred, och resan med det gamla ångfartyget över Atlanten tillbaka till
sitt hemland. Sedan var det Ferdinands och Fionas tur att berätta.
Kvällen gick över till natt, men det fanns fortfarande många frågor som väntade på svar. Det skulle
dröja många dagar innan alla fått sin nyfikenhet stillad och systrarna kunde återvända till Embla,
Karl-Alfred och den väntande återresan hem.
Moby Dick
D
et luktade motorolja och fisk i det stillastående vattnet runt Embla. Hon hade lossat sin last,
lämnat den nya hamnen och låg nu i lä bakom piren i den gamla hamnen omgiven av rostiga vrak
som sett sina bästa dagar. Här i hamnbassängens lugna vatten skulle hon bli liggande för att få
nödvändiga reparationer gjorda och bli ompysslad på alla sätt. Karl-Alfred hade haft all tid i världen
att tänka. Inga damer i närheten bara han, kapten och besättningen.
Satt han inte i sin hytt och skrev loggbok till skeppsredaren satt han i skuggan på däck och såg på
hur de andra arbetade. Vid dagens slut brukade han och kapten avnjuta goda middagar tillsammans.
Kvällarna fördrev de med att lösa livets gåtor eller att berätta om sina öden och äventyr på de sju
haven över ett glas eller två. Karl-Alfred hade berättat om Sigrid. Hur de hade träffats. Om deras
barn. Om den frånvarande far han varit. Om hur han efter överfallet och knivskärningen i
Stockholms frihamn kommit till konvalescenthemmet, och där fått kontakt med Isabel.
Historien om Fars Dag undvek han dock.
Kapten hade också berättat lite av sin historia. Han hade redan tidigt bestämt sig för att bli befäl vid
flottan. Efter studentexamen, hade han legat vid sjökrigsskolan i Näsby Park. Allt hade gått som på
räls. De sista åren hade han tjänstgjort på jagaren Halland, innan hon höggs upp till skrot och
regeringen bestämt att svenska kuster istället för jagare och kryssare, skulle försvaras med små
snabba kustkorvetter. Han hade blivit erbjuden tjänst som fartygschef på en av dessa, men tackat
nej. Hellre gick han som kapten på ett fartyg som Embla, än att jaga omkring i skärgården i någon
av flottans nya leksaksbåtar.
En kväll när de tillsammans med besättningen berättat om sina äventyr på de sju haven och försökt
överträffa varandra om bravader i hamnkvarteren hade Karl-Alfred, efter åtskilliga glas, utmanat
alla på armbrytning. När han brutit ner samtliga i besättningen återstod bara kapten. De hade just
satt sig på varsin sida av bordet och fattat varandras händer, när de samtidigt fick syn på
tatueringarna på underarmarnas insidor. De hade samma motiv. En dödskalle med ett svärd stucket
genom kraniet. I en slinga runt motivet kunde man läsa ”DEATH BEFORE DISHONOUR”. Hellre
döden än vanäran. Det blev ingen armbrytning. Var tatueringarna var gjorda, vem som utfört dem
och varför visste bara den befarne sjömannen Karl-Alfred Andersson, f.d. marinofficeren Richard
Lilja och en handfull andra personer. Alla med anknytning till havet. Efter den dagen visade kapten
Lilja och Karl-Alfred en helt ny och djupare respekt för varandra. De delade en hemlighet som
skulle följa dem i graven.
Ovissheten om när Isabel och Maya skulle komma tillbaka gjorde Karl-Alfred nervös. För att få
tiden att gå brukade han vandra längs kajerna, som nu endast tjänade som en sista viloplats för
gamla uttjänta fartyg. Det var som en skeppskyrkogård, endast upplivad av enstaka fiskebåtar, som
då och då kom puttrande in och lossade nattens fångst. Ett utmärkt ställe för eftertanke.
Det enda störande var ungar som emellanåt dök upp som vilsna råttor och försvann så fort han fick
syn på dem. Oftast bar de på skrot, som de lyckats skruva loss från något av de övergivna fartygen.
Vad de gjorde med skrotet hade han inte fått riktigt klart för sig. Inte förrän han en dag fick syn på
en gammal lastbil som ungarna flockades kring. En skrothandlare. En gammal man som med
kännarmin vägde skrotet i handen och gav barnen några slantar. Det var alltså så de små råttorna
fick ihop pengar för att klara sig. Sorgligt. Han hade diskuterat saken med kapten och båda hade
bara konstaterat att det var sorgligt, men att det inte var något de kunde göra för att hjälpa de
stackarna.
Natten hade varit helvetisk varm och fuktig. Karl-Alfred hade knappt fått en blund i ögonen. På
morgonen var det fortfarande en tryckande värme. Blytunga moln speglade sig i hamnbassängens
stillastående vatten, utan att lämna ifrån sig något svalkade regn.
Karl-Alfred går sin vanliga runda nere i hamnen. Häromdagen hade han fått syn på något som
liknade en gammal nedlagd krog. Ett förfallet hus, inte helt olikt hans gamla stamställe Skeppet i
Stockholms frihamn. Tydligen hade krogen hetat Moby Dick, vilket framgick av en urblekt skylt
som hängde på trekvart ovanför den igenspikade dörren. Nyfiken på hur det såg ut innanför de
smutsiga fönsterrutorna går han fram till ytterdörren för att stilla sin nyfikenhet.
Samtidigt som han lutar sig fram och skuggar med handen mot fönstret, sticker det till som ett
knivhugg i ryggen och en målbrottsröst bakom honom säger ett enda ord. ”Money.”
Inte en knivskärning till hinner Karl-Alfred tänka och sveper ut med armen, samtidigt som han
vänder sig om. På marken bakom honom ligger en tunn tonårsgrabb med blödande näsa. Bredvid
honom ligger en hemgjord kniv tillverkad av en slipad plåtbit, med ett skaft av lindat snöre.
Grabben hade slagit huvudet i den steniga marken och svimmat av. Karl-Alfred tar upp kniven och
stoppar den i fickan samtidigt som han lyfter upp pojken och lägger honom på trappan upp till
krogen. Innan han tar itu med att försöka väcka pojkstackaren vänder han sig om för att se om det
fanns några fler som vill råna honom. Ett antal huvuden försvinner blixtsnabbt bakom buskar och
annan bråte. Bara en liten kille, inte mer än sex år kommer rusande mot honom. Han slår KarlAlfred allt vad han förmår med båda händerna, sparkar på hans ben med sina nakna fötter och
skriker ”Bandito!” Karl-Alfred lyfter upp den vilde krabaten och sätter honom i knät. Så gör han
den enda trollkonst han kan förutom Sailors Secret. Bakom örat på den lille bråkstaken plockar han
fram en centavo och räcker fram till honom. Som genom ett trollslag lugnar hans unge angripare ner
sig och stirrar på slanten. Då låtsas Karl-Alfred som han snyter sig och plockar fram ytterligare ett
mynt genom näsan. Nu dök det upp ungar, en efter en. Karl-Alfred fortsätter att plocka fram mynt
bakom öron och ur näsor tills alla hans mynt är slut. Då tar han fram sitt andra trollerinummer. Han
tar en snörstump från ett av de närmaste barnen. Tar ett stadigt tag i båda ändarna och med blixtens
hastighet har han slagit en knop på snöret utan att släppa någon av ändarna. Sailors Secret. De
mindre ungarna bara gapade medan de äldre var mer tveksamma. Var det här någon som försökte
lura dem? De hade blivit lurade förut och var därför hela tiden på sin vakt mot vuxna. Pojken som
försökt råna Karl-Alfred hade repat sig. Skamsen gav han tillbaka näsduken som Karl-Alfred givit
honom. Allt blod var borta. Av smällen han fått syntes bara en svag rodnad under vänster öga. En
rodnad som snart skulle bli en präktig blåtira. En påminnelse till både honom och hans kompisar om
att ta de försiktigt med en som kunde plocka fram pengar bakom örat. Karl-Alfred tar upp kniven ur
fickan, synar den noga innan han ger grabben en klapp på huvudet och lämnar tillbaka kniven.
Medan grabbarna försvinner lika oförklarligt som de dykt upp, fortsätter han att studera den
igenbommade hamnkrogen Moby Dick, innan han återvänder till Embla. Resten av dagen ligger
han på rygg i sin hytt, för att tänka igenom allt som hänt. Upptäckten av den igenbommade
hamnkrogen. Barnen som försökt råna honom. Händelsen i hamnen hade givit honom något nytt att
tänka på. Han tänker på sina egna barn. Hur bra det gått för dem trots att han varit ganska
frånvarande. De hade naturligtvis haft en enastående mor och dessutom bott i ett samhälle där inget
saknades. Med de här barnen var det ju helt annorlunda. De hade naturligtvis också en far och mor
men de levde på helt andra villkor.
Efter middagen, när han tillsammans med kapten tog den vanliga sängfösaren, berättar han om vad
som hänt. Om pojken som, knappt torr bakom öronen, försökt råna honom. Om hans helt orädda
lillebror som, med risk för att få en rejäl omgång stryk, givit sig på honom med knytnävar och
sparkar. Det var ett mod och ett hat som gjort ett djupt intryck. Något som gjort honom både ledsen
och orolig. Vilka var de här barnen? Var fanns deras familj? Han hade sett vinddrivna ungar i
hamnarna tidigare, men aldrig brytt sig. Vad kunde han göra för de här barnen? Ingenting! Varför
skulle han bry sig?
Han tömmer det sista i glaset, önskar kapten god natt och går till sin hytt för att sova. Månen lyser
in i hytten. Den stora dubbelsängen känns öde utan Isabel. Hur han än försöker kan han inte släppa
tanken på barnen i hamnen. Så snart han sluter ögonen ser han den lille som med risk för sitt liv ger
sig på honom för att försvara sin äldre bror. Om ändå Isabel varit här, så han hade haft henne att tala
med. Han var övertygad om att hon skulle givit honom svar på alla hans frågor. Han saknade hennes
varma kloka ögon, doften av hennes hår. Hennes mjuka barm att borra in näsan i innan han
somnade. Hade han, som levt ensam i nästan hela sitt liv, nu blivit beroende av en kvinna?
Utan att ha haft någon att tala med, hade i alla fall en tanke slagit rot i hans huvud. Han skulle inte
sitta passiv. Hade han inte gjort något för sina egna barn, så var det kanske inte för sent att göra
något för andras barn, även om de var okända. Vad han kunde göra visste han inte, bara att något
måste göras. Med alla sina frågor obesvarade faller Karl-Alfred så småningom i sömn.
Sover gör också en storebror tryggt lutad mot sin lillebror, som fantiserar om hur han ska lära sig att
snyta pengar ur näsan.
På Villa San Martin, som fått sitt namn efter den general som 1818 befriade Santiago från
spanjorerna, har Isabel och Maya tillbringat en vecka fylld, av upplevelser och minnen. Ferdinand
hade tagit dem med till platser där de lekt som barn. Tillsammans med vänner som överlevt
diktatorns tyrrani hade de ätit fantastiska middagar och druckit viner som smakat himmelskt.
Maya hade som vanligt stått för skratt och underhållning. Isabel har också haft trevligt, även om
hon saknat Karl-Alfred. Den korta tid hon kommit honom riktigt nära, hade betytt mer än hon anat.
Hon hade aldrig tidigare haft något förhållande med en man så allt var både nytt och omtumlande.
Tankar på vad som skulle hända i framtiden sköt hon ifrån sig. Hon ville bara leva nu och för
stunden. Trots att tiden på Villa San Martin hade varit helt fantastisk, och att mötet med Ferdinand
och Fiona givit dem mer än de kunnat ana, var det dags för dem att ge sig av tillbaka till Valparaiso.
Till Embla, Karl-Alfred och kapten Lilja.
Med löfte om att komma tillbaka innan de gav sig av till Sverige tar de farväl av Villa San Martin.
Moby Dick blir El Barco
F
örst när natten var till ända och gryningsljuset gav liv åt nattens skuggor hade Karl-Alfred fått
sin plan godkänd av Isabel. Först hade hon tyckt hans idéer varit allt för vilda, men ju mer de
diskuterat och Karl-Alfred förklarat desto mer hade hon förstått och insett att det var nu eller aldrig.
Hittills hade hon skjutit tankarna på framtiden ifrån sig men hon insåg nu, att om planerna gick i lås
skulle hennes framtid kännas mer meningsfull än hon någonsin tänkt sig.
Men det gällde att handla snabbt. Underhållsarbetet på Embla började bli färdigt. Det skulle inte
dröja mer än ett par veckor innan hon var klar för avsegling.
Karl-Alfred visste att på sjön gäller det att ta snabba beslut. Samma sak gällde nu. Han börjar med
att ta kontakt med Viggo Olsen.
Telefonen i villan på Brännö ringde tidigt en lördagsmorgon. Skeppsredaren som just avslutat sitt
morgonkaffe satt på verandan med sin kikare och tittade på ett containerfartyg som passerade
oroväckande nära land. Det är fan så fula fartyg man bygger nu för tiden muttrar han för sig själv
och lyfter luren. Karl-Alfred visste att skeppsredaren inte tålde en massa svammel. Var det något
man hade på hjärtat så fram med det på en gång. Han hade därför förberett sig noga för att göra
samtalet så kort som möjligt. Den här gången hade han fel. När skeppsredaren hör vem det är i
andra änden av tråden lägger han ifrån sig kikaren och sätter sig till rätta i rullstolen. Han hade
visserligen läst loggboksanteckningarna som Karl-Alfred skickat under resans gång, men nu ville
han höra allt direkt från Karl-Alfred. Allt som hänt och hur det hade gått med honom, hans båda
kvinnor och Embla. Efter en kvart hade Karl-Alfred påpekat att samtalet var dyrt. Han måste få
komma fram med sitt egentliga ärende. Lappri sa skeppsredaren och bad honom lägga på så han
själv fick ringa upp. Pengar skulle inte hindra honom för att i lugn och ro få en fullständig bild av
allt som hänt sedan avfärden från Rotterdam. Det här var ju numer hans sätt att få resa. Efter
ytterligare en halvtimme fick Karl-Alfred äntligen tillfälle att framföra sitt ärende.
Eftersom skeppsredaren hade gjort sig av med sitt rederi och förmodligen mest satt och tittade ut på
fartygen på havet utanför verandafönstret, kanske han kunde vara intresserad av att göra en helt
annan sorts affärer än det han var van vid? Viggo Olsen spetsar öronen. Tonläget blev med ens helt
annorlunda. Vad var det för sorts affärer en gammal sjöman skulle föreslå en driven affärsman som
honom? Men föralldel låt höra. Efter ytterligare en halvtimme var de överens. Han skulle bli
vinimportör med ensamrätt att marknadsföra chilenska kvalitetsviner från Villa San Martin i
Tarapaca. Viggo var glad som aldrig tidigare. Visserligen hade han efter ett visst motstånd fått lov
att avstå 10% av vinsten till Karl-Alfred men ändå. Slut på att sitta overksam och titta ut genom
fönstret. Nu stundade nya tider. Men 10%? Han skrattar för sig själv. Det var en jäkel till sjöman att
kunna göra affärer med en gammal räv som han.
Karl-Alfred var nöjd. Det hade varit lättare än han trott att få med skeppsredaren på att byta bana
och bli vinimportör på äldre dar. Men när de tio procenten kom på tal hade det genast blivit lite
svårare. Han kunde tänka sig fem men inte mer. Karl-Alfred hade inte vågat tala om vad han tänkt
använda pengarna till, men hade hårdnackat stått på sig och till slut fått sin vilja igenom. Hela
affären var ju än så länge bara en vild idé, ingen hade ens talat med Ferdinand eller någon annan på
vinodlingen.
Nu var det Isabels tur. Lyckades hon skulle de omedelbart sätta igång nästa del av projektet.
Isabel åker ensam tillbaka till Villa San Martin. Hon har noga förberett hur hon ska presentera deras
idé. Hon tycker att hon känner sin kusin så pass mycket, att hon vågar presentera idén i sin helhet.
Såväl möjligheten för Ferdinands vin att bli introducerat på den svenska marknaden, som idén vart
de tio procenten, som hon ville ha av försäljningen, skulle gå till. Gick han med på affären skulle
hon behöva ytterligare hjälp. Men den saken ville hon vänta med att be om tills allt var klart.
I skuggan under en markis vid uteserveringen mittemot tågstationen sitter både Ferdinand och
Fiona. Fiona reser sig upp och vinkar så snart hon får syn på Isabel. Springande kommer hon Isabel
till mötes och ger henne en välkomnande kram. Arm i arm går de tillbaka och slår sig ner hos
Ferdinand som beställer in en karaff svalt rosévin. Inte från den egna odlingen, men fullt drickbart.
Innan Isabel hinner fram med sitt ärende, undrar Ferdinand skrattande om det är en artighetsvisit
eller om det gällde affärer. Varför undrar han om det gäller affärer? De hade väl aldrig talat om
affärer? Ferdinand förklarar. Tidigare på morgonen hade han nämligen fått ett samtal från Sverige
och talat med en mycket trevlig man som påstått sig känna till Villa San Martin. Han visste till och
med vilka druvsorter de odlade, hur mycket vin de producerade och en del om deras export. Vad
han egentligen ville framgick inte. Han var mest intresserad av att prata och höra lite om hur
Ferdinand såg på vinodling, tillverkning, kvalitet och en del andra frågor rörande etik och
affärsmoral. Det hade varit ett angenämt men något förbryllande samtal.
Isabel rodnade, allt vad hon planerat att säga, hela hennes strategi föll pladask till marken. Det var
lika bra att lägga alla kort på bordet. I korta drag utan att dölja något, redogjorde hon för vad hon
och Karl-Alfred planerat.
Fiona hade storögt lyssnat till allt Isabel berättat. När hon till slut pratat färdigt tar Fiona av sig sina
tunna bomullshandskar och applåderar. Ferdinand bara ler. Vilken kusin han hade. Han höjer sitt
glas och skålar för en idé värd all hans respekt. Han och Villa San Martin skulle göra allt hon bett
om och var det något mer hon önskade så visste hon var de fanns. Isabel avböjer artigt en inbjudan
till middag för att omgående komma tillbaka till Karl-Alfred och berätta allt som hänt.
Den här natten älskade de som de aldrig gjort tidigare. Nu visste båda vad de kunde vänta av
framtiden.
Veckan efter Isabels besök hos Ferdinand och Fiona, kom Ferdinand ner till den gamla hamnen i
Valparaiso. Det var första gången han skulle besöka ett fartyg som ursprungligen kom från
Skandinavien. Han hade nog väntat sig ett något modernare fartyg, men gamla Embla fick hans
hjärta att klappa. Hon liknade ett av de leksaksfartyg han haft som barn. Hon fick honom att tänka
på när han drömt om att bli sjökapten och få styra ut på de stora haven till främmande länder. En
liten del av hans dröm blev nu uppfylld när han, tillsammans med Karl-Alfred och kapten Lilja, fick
en pratstund uppe på kommandobryggan. Isabels beskrivning av Karl-Alfred stämde på pricken.
Han hade kanske trott att hon överdrivit en smula men han var faktiskt en riktig storvuxen man med
ett handslag som ingav både respekt och trygghet.
Efter en enkel lunch i mässen ger sig Isabel, Ferdinand och Karl-Alfred iväg för att träffa
hamnförvaltningen i Valparaiso. Det var hamnförvaltningen som ägde de flesta fastigheterna i den
gamla delen av hamnen. De skulle förhöra sig om möjligheten att köpa fastigheten som inrymde
den nedlagda krogen Moby Dick. Inte för att öppna krogen igen. I stället ville de rusta upp den
gamla fastigheten och skapa en plats där de barn, som nu rotlösa drev omkring i hamnen, skulle
kunna finna en fast punkt för att få ett mål mat, kanske vila ut en natt eller få någon vuxen att tala
med när livet kändes tungt.
Hamnmyndigheten ställde sig genast tveksam till förslaget. Vad hade den här store svenska
sjömannen för anledning att hjälpa ungar som sprang omkring och ställde till sattyg bland de gamla
skjulen och båtvraken i hamnen. Ungar som ingen, inte ens polisen orkade bry sig om. Men efter
långa diskussioner, några diskreta kuvert som bytt ägare och ett löfte om att Villa San Martin skulle
stå som garant bakom projektet var köpet ett faktum. Karl-Alfred var nu ägare till före detta
hamnkrogen Moby Dick i Valparaiso. Kontraktet hade kostat en del diskreta handtryckningar men
det gamla rucklet fick de gratis. Det här hade gått bättre än Karl-Alfred räknat med. Men så hade
också Ferdinand varit med och han visste hur man förhandlade med myndighetspersoner.
Redan följande dag gick Karl-Alfred tillbaka till hamnmyndigheten för att skriva på de papper som
officiellt gjorde honom till ägare av f.d. krogen Moby Dick. Han fyller i sitt fullständiga namn men
när han ska fylla i adress blir han villrådig. Han kunde ju inte gärna skriva adressen hemma i
Stockholm.
Han fick helt enkelt skriva adressen till fastigheten han numer var ägare till.
Calle Alfredo 22. Han log för sig själv. Slumpen var, som så många gånger tidigare, ingen
tillfällighet. Detta kändes som ytterligare en bekräftelse på att han tagit ett riktigt beslut.
Med en stor nyckel och ett antal mindre på en nyckelknippa lämnar han hamnmyndighetens kontor.
Det underskrivna köpekontraktet har han noga vikt ihop och stoppat i innerfickan.
Bussen ner till hamnen tog bara några minuter. Han kliver av och som ny ägare till f.d. krogen
Moby Dick, ställer han sig vid busshållplatsen och betraktar sitt nyinköpta hus på lite avstånd. Ett
tre våningar högt stenhus, en sliten trappa upp till en entré i trä. På baksidan en stor inglasad
veranda med utsikt över en igenvuxen trädgård, några gamla bilvrak och havet. Det var ingen
vacker syn, men det var hans. Skulle han gå över gatan och låsa upp, för att för första gången
inspektera huset invändigt? Eller borde han kanske först hämta Isabel?
Ferdinand hade redan rest tillbaka till sina vinodlingar. Karl-Alfred beslutar sig för att stilla sin egen
nyfikenhet, innan han hämtade Isabel och Maya. Hittills hade han bara en vag uppfattning av det
han sett, när han utifrån kikat in genom de smutsiga fönstren.
Som vanligt dök det upp några ungar som nyfiket betraktade honom på avstånd. Han var ju
trollkarlen som kunde plocka fram pengar från ingenstans. Karl-Alfred låtsas inte se ungarna.
Istället tar han några raska kliv över gatan. Kliver upp på den rangliga trappan, låser upp ytterdörren
och försvinner in i huset. När han sedan försiktigt tittar ut genom de smutsiga fönstren är ungarna
borta. Nu förstod han att djungeltrumman gick. Snart skulle här drälla av nyfikna barn. Därför
lämnar han huset. Låser dörren och ger sig skyndsamt bort mot Embla. Isabel och Maya måste följa
med tillbaka. De skulle ju kunna förklara för barnen vad som skulle hända med den gamla krogen
Moby Dick.
Han hade gissat rätt. När han återvänder i sällskap med Isabel och Maya tittar nyfikna huvuden
fram överallt. De enda som vågar sig fram är den unga pojken med kniven som nyss försökt råna
Karl-Alfred. Han och hans lillebror går modigt ända fram till entrén. Den lille brodern tar KarlAlfreds hand och sätter den bakom sitt öra. Isabel och Maya förstår ingenting och tittar frågande på
Karl-Alfred. Vad ville pojken? Kände de varandra sedan tidigare? Karl-Alfred tar ett steg tillbaka,
sträcker ut sin hand mot Isabel och plockar fram ett mynt bakom hennes öra. Den lille vid hennes
fötter hoppar jämfota av förtjusning och pekar ännu ivrigare på sitt eget öra. När även han fått sin
slant ber han Isabel och Maya förklara för barnen varför de har kommit till Moby Dick och vad som
kommer att hända där. Isabel är mycket försiktig, rädd att lova för mycket. Skulle hon våga berätta
för barnen att avsikten var, att skapa ett ställe dit de kunde komma för att få en bit lagad mat, när
hungern rev i tarmarna? Att de där skulle kunna träffa någon vuxen att tala med, när de behövde tala
om saker som de inte talade med varandra om? Ett ställe att värma sig, när världen runt dem kändes
kall och hård?
Innan Isabel hunnit samla sig och tänka ut vad hon skulle säga till barnen runt henne tar Maya över.
Hon samlar alla ungar omkring sig och talar om för dem att huset nu var deras. Det vill säga KarlAlfreds, Isabels och hennes men om alla barn hjälpte till att få det i ordning kunde huset också bli
deras. Men man får ingenting gratis. Alla måste hjälpa till. Huset behövde först och främst städas.
All gammal skrot skulle bort, sedan skulle det behöva repareras en del och slutligen målas. KarlAlfred, Isabel och hon själv skulle leda arbetet. De som anmälde sig för att hjälpa till, måste utan
diskussion göra som de blev tillsagda. Inga skulle få något betalt men de skulle få äta sig mätta och
så småningom kanske få en säng att sova i. Det blev tyst bland barnen. Lyda dessa tre vuxna?
Arbeta utan att få betalt? Vad trodde dom? Men det var ju såklart inte helt fel att få lagad mat varje
dag. Kanske en säng att sova i, istället för att varje natt försöka hitta något säkert ställe. Vad hade de
att förlora?
Det börjar med att en efter en av de yngsta kliver fram och anmäler sig. De äldre drar sig tillbaka
för att tänka efter.
Maya säger hej då till barnen. De som var intresserade av få vara en del i det kommande hemmet,
skulle se till att vara där nästa morgon när arbetet började.
Eftersom huset var likt Skeppet i Stockholms frihamn, bestämmer de att huset skulle heta El Barco.
Ett räddningsskepp för vinddrivna barn i Valparaisos hamn.
Efter att Maya sagt adjö, och sett till att barnen givit sig av, går hon, Karl-Alfred och Isabel för
första gången in i huset. Det var ett stort ögonblick. Det kändes nästan overkligt när de steg in över
tröskeln till ett hus i Valparaiso, som nu var deras. Solljuset silade in genom de dammiga fönstren.
Trots den instängda doften av årtiondens rök och glada dryckeslag gav den stora salen ett sakralt
intryck. Dammet låg som en hinna över bord och stolar. Rummet saknade färg allt var grått av
damm. Karl-Alfred tyckte att det påminde om en gammal svartvit film. Tack vare de smutsiga
fönstren gav det milda ljus som strilade in, en välkomnande mjuk atmosfär.
Den långa bardisken, de runda caféborden och den enkla scenen vid ena kortväggen, vittnade om
många glada kvällar. På verandan stod fortfarande ett långt bord dukat med dammigt porslin. Det
såg ut som någon för länge sedan dukat till en fest som av någon anledning aldrig blivit av. Isabel
tar upp ett av glasen och blåser av dammet. Det står något ingraverat i glaset, en stjärna och under
den Estrella Dorada. Hon mindes att hon läst att Hemingway druckit ett öl med detta namn. De går
in genom dörren bakom bardisken och finner ett fullt utrustat restaurangkök. Vad hade hänt? Varför
hade man en gång lämnat allt utan att ta något med sig? Och ännu underligare, hur kom det sig att
inte någon brutit sig in och stulit allt? Det skulle inte dröja länge innan de fick svar på den frågan.
Maya som sett många storkök går ivrigt runt bland grytor, kastruller och porslin. Här fanns ju allt
till och med en ganska modern spis och ett rejält tilltaget stekbord. Allt var visserligen dammigt.
Både spisen och stekbordet var dessutom angripna av rost. Men utan allt för stora ansträngningar,
trodde hon nog, att de snart skulle kunna få igång ett fungerande kök.
De fortsätter vidare genom huset. Upp för en bred trappa till övervåningen som, av den
mångfacetterade kristallkulan i taket att döma, en gång varit någon sorts festvåning. Hela
våningsplanet var ett enda stort rum med flera fönster åt gatan och en lång balkong mot trädgården.
Nu återstod bara den tredje våningen att inspektera. Från en dörr i den bortre änden av salen ledde
en mycket smal trappa upp till något som de först trodde var vinden, men till deras förvåning ledde
den till en fullt möblerad lägenhet. Också här stod allt orört. Ett stort vardagsrum, möblerat med
soffor, soffbord och fåtöljer. Tre generöst tilltagna sovrum, där till och med sängarna var bäddade.
Det stora badrummet utanför sovrummen var klätt med grönt kakel. Det fristående badkaret hade
stora rostfläckar i botten och handfatet såg inte bättre ut. Vattnet i toalettens vattenlås hade dunstat
för länge sedan. Hela badrummet stank avlopp. Karl-Alfred drar prövande i spolanordningen. Det
hördes ett svagt gurgel från cisternen över toaletten och en svag rännil brunt vatten rann ner efter
kanten i den torra toalettstolen. Så gurglar det till en gång till och cisternen började fyllas. Hur
otroligt det än kunde vara, så verkande den fungera. De vrider på kranen över handfatet. Den hostar
till ett par gånger, spottar sedan med kraft ut några stötar brun sörja, innan den släpper ifrån sig en
stråle ljusbrunt vatten, som efter en stund blir mer och mer genomskinlig. Till allas förvåning
fungerade tydligen vattnet i huset. De spolar en gång till i toaletten för att försäkra sig om att det var
sant. Möblerna i vardagsrummet var däremot en katastrof. De stank av råtturin. Alla stoppade
möbler var totalt söndergnagda. Det låg råttlortar på golvet, på bord och stolar. Överallt låg det
råttskit. Här måste råttor ha levt glada dagar, även om det nu inte syntes skymten av en råttsvans.
Nu skulle det bli slut på kalaset för deras del. Nu skulle allt gammalt skräp ut.
På trappan utanför huset har två män suttit och väntat medan Karl-Alfred, Isabel och Maya
undersökt sitt nyförvärv. Ivrigt diskuterande, gör sig de nya ägarna till Moby Dick beredda att
lämna huset och ge sig av till Embla, för att göra upp planer på, hur de på bästa sätt skulle ta sig an
det arbete som nu låg framför dem.
När Karl-Alfred öppnar dörren ställer sig de båda männen upp. Den ene, en grov karl med ovårdat
utseende, frågar på engelska med en utpräglad amerikansk accent vad de tre hade där att göra. Hade
de brutit sig in? Karl-Alfred försöker fösa honom åt sidan, men främlingen ställer sig bredbent och
spärrar vägen. Karl-Alfred som tycker sig känna till sorten, svarar något ohörbart och vänder ryggen
till för att släppa fram damerna. Han hade fått nog av diskussioner med akterseglade sjömän.
Diskussioner med dessa ”beachcombers” slutade inte sällan med ett rejält slagsmål och han var
definitivt inte upplagd för bråk.
Den lille mannen som stått tyst strax bredvid den store insåg att det, för att undvika bråk, krävdes en
förklaring till varför de frågat och ber att få förklara innan trion gav sig iväg. Om de kunde vara så
vänliga att slå sig ner på trappan en liten stund så skulle han ge dem historien om Moby Dick.
Isabel och Maya som varit vittnen till allt, ber Karl-Alfred ta det lugnt och lyssna. De ville gärna
veta så mycket som möjligt om huset innan de flyttade in.
Ben och Simon
D
en store orakade hamnbusen var verkligen ingen buse. Hans namn var Ben Carter, ett inte
särskilt norskt namn, trots att han ursprungligen kom från Stavanger. Han hade en norsk mor och en
amerikansk sailor till far, som varit på flottbesök i Stavanger. Pappan hade försvunnit i samma
ögonblick som den amerikanska flottan avseglat från Norge. Det enda Ben fått i arv efter sin far var
hans namn. Hans fullständiga namn var Benjamin Tryggvesen-Carter men när han som sextonåring
gick till sjöss kallade han sig helt kort Ben Carter. Eftersom han var ung och oerfaren och
däcksarbetet på fiskebåten var både tungt och riskfyllt, fick han arbeta som mässkalle. Det var där, i
byssan på den stora havstrålaren, han gjorde sina första erfarenheter som kock.
Senare i livet hade han arbetat i köket på Svenska Amerikalinjens fartyg mellan Göteborg och New
York. Både på m/s Kungsholm och m/s Gripsholm. I New York hade han så småningom mönstrat av
och fått jobb som servitör och bartender på olika hotell och restauranger. Det var på det anrika hotel
Algonquin han hade träffat Simon Goldstein. Varje måndag brukade Simon dyka upp i the Round
Table Room, för att tillsammans med journalister, författare, teaterfolk och musiker hålla sig
informerad om vad som hänt under den gångna veckan, och vad som stod på tur att hända under
kommande vecka. The Algonquin Round Table Room var nämligen den exklusiva träffpunkten
förbehållet ett fåtal som ville hålla sig ajour med vad som rörde sig i New Yorks nöjesvärld. Ben var
en av dem, som hade hedersuppdraget att se till att måndagsgästerna vid det runda bordet blev
serverade såväl mat som dryck.
Sent på kvällen när de flesta känt sig nöjda med veckans skvaller och försvunnit ut i nattvimlet satt
ofta Simon ensam kvar med Matilda i sitt knä. Lagom berusad, hade han och Matilda ofta
diskussioner om meningen med livet, och vad som skulle hända den dag de lämnade mänskligheten
för att ta hand om sig själva, utan deras inblandning.
Matilda, the Algonquin Cat, var katten som egentligen ägde hotellet. Så hade det varit sedan hotellet
öppnat. I alla år hade det varit katten som angav tonen. Hon hade sin egen loge, strax till vänster om
ingången. Det var en hel del katter som passerat genom åren. De år en honkatt var den som angav
tonen hette hon alltid Matilda och de få gånger en hankatt tagit hennes plats, fick han heta Hamlet.
Det var alltså tack vare att Ben ofta lade sig i Matildas och Simons sena nattdiskussioner om
meningen med livet som Ben och Simon fått kontakt.
Hur Simon Goldstein kom till New York hade också sin historia. Han var född i Salzburg. Både
hans mor och far var musiker. Hans far spelade fiol i hovkapellet och hans mor var en berömd
cellist. Själv hade han studerat till konsertpianist, men i protest mot det konservativa Österrike, hade
han avbrutit sina studier, lämnat musikhögskolan i Salzburg och rest till New York, för att istället
studera den moderna jazzmusiken. Detta blev början till slutet. Livet bland jazzmusiker i New York
var något helt annat än musiklivet i Salzburg. Sprit, droger och sena nätter på stans jazzklubbar
tärde hårt på både hälsan och reskassan. För att försörja sig, blev han snart tvungen att ta jobb som
barpianist och på begäran spela evergreens för berusade restauranggäster. De kvällar han inte
spelade i någon pianobar eller deltog i samtalen på Algonquin, tillbringade han på någon av New
Yorks alla jazzklubbar. Det var där ödet för tid och evighet skulle förena honom och Ben.
Som vanligt hade han och katten som sista gäster suttit vid det runda bordet på Algonquin. Matilda
hade ätit upp sin sista räka och Simon druckit ur sin Dry Martini. Simon skulle ge sig av till ett
nattjobb som intermission pianist på Café Bohemia. En av New Yorks berömda jazzklubbar på
Barrow Street i Greenwich Village. Inte för att han var särskilt stolt över jobbet men han fick i alla
fall spela. Efter lite övertalning hade han fått Ben, som aldrig satt sin fot på en jazzklubb, att följa
med. Hade han inte följt med, hade de två aldrig hamnat i Valparaiso, och inte heller träffat KarlAlfred, Isabel och Maya utanför baren Moby Dick.
Fortsättningen på historien var i korthet den att Simon spelat ett stycke av Alice Coltrane, en
berömd jazzpianist och hustru till saxofonisten John Coltrane. En stor och högljudd neger i publiken
hade ogillat att han spelade ett stycke av en kvinna, istället för något av hennes man John. När
Simon påpekat att det instrument han spelade var ett piano och inte en saxofon och att honom
veterligen hade John Coltrane aldrig ens tagit i ett piano, hade mannen slängt av sig kavajen och
rasande rusat upp på estraden. En liten jävla jude som Simon skulle göra som han blev tillsagd och
inte käfta emot. Hans väldiga näve hann emellertid aldrig nå Simon, innan Ben högg tag i hans
högerarm och drog med honom ut på gatan. En rak höger från Ben träffade bråkmakaren som med
ett otrevligt ljud föll som en klubbad oxe och slog huvudet i trottoarkanten. Av ljudet när huvudet
träffade trottoarkanten att döma, skulle det dröja innan den här gubben reste sig igen. Han förblev
liggande. Simon som följt efter, hade hört ljudet när huvudet träffat trottoarkanten och sett ögonen
som oseende stirrat upp mot himlen. Han hade omedelbart insett vad som hänt. Den här mannen
skulle aldrig mer resa sig. Han var död. Simon hade tagit tag i Ben, ropat på en taxi. Sekunderna
senare var båda försvunna i New York-natten.
Tack vare Simons skumma knarkarkontakter hade de sedan ordnat fram falska pass och redan några
dagar senare var gömda i lastrummet på ett fartyg med destination Rio de Janeiro. Därifrån hade de
efter många öden och äventyr tagit sig vidare över Anderna och slutligen slagit sig till ro i
Valparaiso, där de funnit arbete på hamnbaren Moby Dick.
Karl-Alfred, Isabel och Maya hade under andäktig tystnad lyssnat till den helt fantastiska
berättelsen. Hade de båda männen varit anställda på Moby Dick? Vem hade i så fall varit ägaren?
Var det också en vinddriven själ från de stora haven? Delvis hade de rätt. Den forne ägaren hade
faktiskt varit harpunskytt på en japansk valfångare. Hans namn var Louis Martinez Perez men
kallades helt kort bara El Capitan.
Det helt otroliga var att även denna senare upplaga av kapten Ahab också linkade fram på ett träben.
Hur han hade blivit av med sitt ben blev aldrig riktigt klarlagt. Varje gång han berättade historien
var den mer fantasirik än gången innan. Ena gången var det repet från harpunen som han satt i en
enorm val, som slitit av benet. Nästa gång var det en vithaj som bitit av benet när han skulle rädda
en kvinna, som fallit överbord från ett fartyg utanför Stora Barriärrevet. Ingen visste vad som var
sant. Men en sak var säker. Varje historia var värd att lyssna till. Han var otroligt populär och baren
Moby Dick hade varit en legend i gamla hamnen. Ben hade arbetat i baren och ibland i köket.
Förutom en bra kock och en kunnig barmästare hade det också varit en trygghet för El Capitan att
ha Ben innanför väggarna när gästerna blev alltför stökiga.
Simon hade också bidragit till att baren var så populär. När han satt vid pianot kunde folk beställa
vilken melodi de ville höra. Han kunde alla. Ofta utmanades han med de mest udda förslag. Kunde
han inte melodin bad han utmanaren att nynna en bit, sen tog det inte lång stund förrän han spelade
och utmanaren sjöng.
Men säg den lycka som varar för evigt. Man byggde den nya hamnen och den gamla blev ett minne
blott. De stora fartygen försvann. Sjömännen sökte sig till nya krogar. Den gamla hamnen dog. Dog
gjorde också El Capitan. Moby Dick gick i konkurs. På El Capitans dödsbädd, innan
hamnmyndigheten spikade för dörrar och fönster, hade Ben och Simon lovat honom att se till att
ingen förstörde hans livsverk. Ingen skulle få röra hans kära krog Moby Dick och det löftet hade de
hållit. Ben hade lovat att personligen se till att den som rörde Moby Dick, skulle få en sån omgång
stryk att han skulle ångra att han någonsin vart född.
Så hade det varit sedan dess och det var nu många år sedan.
Detta var historien om Moby Dick. Det fanns inget mer att tillägga.
Karl-Alfred hade haft helt fel. Historien de fått sig till livs, hade förklarat mycket som de inte känt
till. Dessutom hade de fått två nya vänner som, utan att någon av dem anade, att det skulle betyda
mycket i framtiden.
Medan kvällssolen dalade vid horisonten, vandrar en tyst trio bort mot Embla. De hade skiljts från
sina två nya vänner under tystnad med en överenskommelse att åter träffas följande morgon.
Ombord på Embla sätter sig Karl-Alfred, Isabel och Maya i mässen. De måste sortera sina tankar
och diskutera hur de skulle hantera den information de nu fått. Skulle de involvera Ben och Simon i
sina planer? Och hur skulle de i så fall bäst kunna utnyttja deras kunskaper? De var alla tre överens
om att Bens och Simons kunskaper om huset kunde vara av stort värde. Att de dessutom, i motsats
till vad de först trott, visat sig vara två pålitliga vänner som inte svikit vare sig varandra eller löftet
till El Capitan. Det borde borga för, att de borde överväga att låta dem bidra med sina kunskaper i
upprustningen av krogen.
Vid frukosten morgonen därpå, när de hade de sovit på saken, var alla tre övertygade om att de
funnit två nya vänner. Arbetet kunde starta omedelbart.
Ett fynd
S
om vilda kaniner hoppar de minsta barnen omkring i de råttätna möblerna, som Karl-Alfred och
Ben burit ut på gårdsplanen framför huset. De äldre barnen hjälper till att bära ut resten av allt skräp
i huset. Isabel skurar av och ställer undan de möbler som inte var helt förstörda. Hon skurar ut
gammal råttskit, samlar ihop glas och porslin som inte var trasigt och tar vara på allt de kan ha nytta
av i framtiden. Maya ägnar sig helt åt köket. Fick de bara något så när ordning där, skulle hon se till
att alla som gnodde och arbetade fick sig en bit mat och något att dricka. Allt arbete
ackompanjerades av Simon, som hjälpligt stämt ett gammalt piano, som stått gömt under ett skynke
på estraden i det stora rummet.
Utan att dra till sig uppmärksamhet ropar Karl-Alfred till sig Ben. När han börjat slita bort den
igengrodda mattan bakom bardisken, hade han upptäckt en lucka i golvet. Utan att väcka allas
nyfikenhet, ville han fråga Ben om han visste vart den ledde. Ben tittar på den knappt synliga
luckan och skakar på huvudet. Under alla år han arbetat i baren hade han aldrig lyft på mattan. Han
måste ha gått över luckan tusentals gånger. De böjer sig ner och i skydd av bardisken undersöker de
närmare det infällda mässingsbeslaget på ovansidan av luckan. I motsats till det åldriga virket i
golvet och luckan blänkte mässingen och verkade nött som om det nyligen använts. Ben stoppar in
ett finger i ringen och lättare än han trott ger luckan med sig och glider ljudlöst upp på välsmorda
gångjärn. I det mörka hålet leder en sliten stege ner mot ett helt svart rum. Ingen ficklampa finns i
närheten men Karl-Alfred finner en ask tändstickor och några stearinljus i köket. Försiktigt klättrar
han ner för stegen tätt följd av Ben.
Innan ögonen vant sig vid dunklet drar båda in doften av något bekant. Hav. En frisk doft av hav.
Hur kunde det dofta hav i den mörka källaren? Ljuslågorna fladdrar i draget. Var kom draget ifrån?
Där fanns också en annan doft. En söt och samtidigt frisk doft av trä. Så snart ögonen vant sig,
hugger de tag i varandra för att inte tappa balansen. De kunde inte tro sina ögon. Runt väggarna låg
hundratals ekfat staplade på varandra. Vad var detta? Vin? Längst bort i ena hörnet står ett av faten
vänt på rätt ända med en tappkran inslagen där de andra hade en träplugg. Under kranen står en
porslinskaraff. De går fram och vrider försiktigt på kranen. En välbekant doft av Moby Dicks
berömda rom kittlar hans näsa. Hur många gånger hade han inte blandat en Captaine Special, en
limeklyfta och den mörka romen. Nu förstod han varifrån romen i den alltid fyllda romflaskan, på
hyllan bakom honom, kom. Hur mycket rom han än serverat under kvällen, hade flaskan ändå alltid
varit fylld morgonen därpå. Här var alltså hemligheten. De går fram och känner på faten alla var
fulla av den gyllene drycken. Hur hade de hamnat här utan att någon märkt det?
När den första chocken lagt sig smyger de vidare mot doften av hav. Längst bort i en smal gång hör
de tydligt vågor som kluckar. När de kommer närmre ser de ljuset långt bort i en tunnel, som leder
mot havet.
Var det en smugglarskatt de hittat och när hade den i så fall levererats? Eftersom det inte gick att gå
längre utan att komma ut i vattnet vänder de tillbaka. I det svaga skenet från stearinljusen försöker
de se om det står något på tunnorna. De tycker sig se ordet Zacpata. De klättrar upp för stegen,
stänger luckan, lägger tillbaka mattan och återvänder till städbestyren. Utan att väcka någon
uppmärksamhet.
Dagen efter upptäckten av, vad som dolde sig i källaren under Moby Dick, ger sig Isabel iväg upp
till Villa San Martin. I hennes väska ligger en omsorgsfullt inlindad flaska rom som Karl-Alfred och
Ben tappat upp kvällen innan. Eftersom ingen av dem ansåg sig vara specialist på rom hade de, efter
en del diskussioner, varit överens om att be Ferdinand om ett utlåtande om vad som dolde sig i
tunnorna i källaren under Moby Dick. Han kände ju till det mesta om vin. Kanske kände han även
till något om destillerade drycker?
Ferdinand och Fiona sitter i lugn och ro på altanen och vilar ut efter en lång arbetsdag, när en okänd
bil stannar utanför entrén och Isabel stiger ur. Fiona reser sig och springer henne till mötes. Hon
sluter henne i sin famn och undrar oroligt vad som föranledde hennes oanmälda besök. Det hade väl
inte hänt något allvarligt nere i hamnen? Nej, allt var bara bra ingenting att oroa sig för hade hänt,
men hon måste omedelbart få tala med dem båda i enrum. Kunde de gå någonstans där de fick vara
ostörda. Utom hörhåll och synhåll för nyfikna öron eller ögon.
Ferdinand hade nu kommit fram till dem och hört vad Isabel sagt. Han tar de båda damerna med sig
och går in i husets bibliotek. Han stänger noga den tunga dörren bakom sig och drar för de tjocka
gardinerna. Rummet är mörkt och svalt. Fiona tänder några stearinljus. Isabel säger åt Ferdinand att
ta fram tre glas. Förundrad över hennes begäran går han fram till en bokhylla. Gömd bakom rader
av tjocka böcker i skinnband, med titlar präglade i guld på ryggarna, fäller han ut en väl dold klaff.
Bakom den döljer sig ett välfyllt barskåp. Lydigt tar han fram tre slipade kristallglas och sätter dem
på bordet framför Isabel och Fiona, som slagit sig ner i de högryggade och ganska obekväma
fåtöljerna, som omger bordet framför den öppna spisen. Ferdinand och Fiona iakttar med spänning
Isabel när hon försiktigt tar upp den väl omlindade flaskan ur sin väska och ställer den på bordet.
Hon ber Ferdinand öppna flaskan och slå upp av den gyllenbruna drycken i glasen.
Han öppnar flaskan. Slår först upp några droppar i sitt eget glas, lyfter glaset och drar med välbehag
i sig den ljuvliga doften. Han låter en liten sipp rulla runt i munnen, innan han eftertänksamt sänker
glaset och ser ut som han varit med om en religiös upplevelse. Sedan fyller han på damernas glas.
Rom var den enda destillerade dryck Ferdinand drack, förutom den han själv, likt den italienska
grappan, destillerade på det sista han pressade ur sina egna druvor. Med en vällustig suck frågar han
Isabel var hon fått denna gudabenådade rom ifrån. Bara en gång tidigare i sitt liv hade han avnjutit
något liknande. Det var på en genomresa i Guatemala där en förmögen affärsbekant hade bjudit på
ett glas av denna helt unika rom. Om han inte misstog sig föresvävade honom namnet Zacpata.
Isabel som, liksom Karl-Alfred, inte heller är särskilt förtjust i rom gör i alla fall sin kusin till viljes
och tar en liten sipp och låter den rulla runt i munnen innan hon sväljer. Den smakade faktiskt inte
så dumt. En rund god lite söt smak som värmde i bröstet när hon svalde.
Fiona hade inte ens smakat på sitt glas hon hade nöjt sig med att dofta för att känna, att det inte var
en dryck i hennes smak.
När Ferdinand förstått att rom inte var någon av damernas favoritdryck, ber han Fiona leta fram
några bitar mörk choklad. Nu skulle de få smaka på ett giftermål, som kanske skulle få dem att
ändra sig. Mörk choklad tillsammans med en mörk rom.
Kvällen hinner bli natt innan Ferdinand till slut smått berusad frågar om anledningen till, att Isabel
kommit till deras hem och bjudit på denna förnämliga dryck. Isabel som inte heller var helt nykter
efter åtskilliga glas rom avnjuten tillsammans med mörk choklad, kände tiden mogen att berätta
varför hon kommit.
För det första hade hon kommit för att få ett utlåtande om drycken hon tagit med sig. För det andra
ville hon veta vad han trodde om möjligheten, att genom Villa San Martin kunna sälja några flaskor.
Ferdinand håller upp flaskan mot ljuset och betraktar eftertänksamt det som återstår av dess gyllene
innehåll. Om han haft så många flaskor att han själv inte kunnat dricka alla, hade han kunder över
hela världen som skulle vara villiga att betala vad som helst för att få njuta av en rom som denna.
Isabel tvekade inte längre, nu var det dags att berätta hela historien.
Ferdinand hade suttit som förlamad tills hon kommit till slutet när de stängt luckan och lagt tillbaka
mattan. Om allt som Isabel berättat verkligen stämde, så satt de förmodligen på en förmögenhet.
Men innan han vågade säga något ville han gärna se det med egna ögon. Var inte Isabel alltför trött i
morgon bittida kunde de ta bilen och omedelbart ge sig av.
Klockan tio på kvällen följande dag rullar bilen med Isabel, Fiona och Ferdinand in framför Moby
Dick. Endast ett ensamt ljus lyser i ett av fönstren mot trädgården. Ivrig, som en som vunnit högsta
vinsten på lotteri, springer Isabel in till Karl-Alfred och Maya, som sitter sysselsatta med
förberedelser inför morgondagens arbete. Med andan i halsen viskar hon att de sitter på en
förmögenhet. Karl-Alfred tittar roat på hennes rödblossande kinder och tindrande ögon. Maya säger
åt henne att lugna ner sig, sätta sig ner, och i lugn och ro berätta vad som hänt och sluta bära sig åt
som en unge på julafton. Samtidigt får hon syn på Ferdinand som står i dörröppningen med ett par
rejäla ficklampor i varje hand.
För en gång skull var det Maya som tog det lugnt. Hon sätter på en kanna starkt kaffe och säger till
alla att sätta sig runt köksbordet. Medan de dricker det starka colombianska kaffet i stora
porslinsmuggar, lyssnar de uppmärksamt till vad Ferdinand trodde att det eventuellt kunde vara som
låg gömt under deras fötter. Om det nu var som Isabel berättat kunde det röra sig om smuggelgods
utsmugglat från Guatemala efter en statskupp 1954, då Jacobo Arbenz hade velat genomföra en
jordbruksreform för att ge bönderna makten. Detta hade dessvärre misslyckats och militären hade,
med hjälp av USA och United Fruit, övertagit alla odlingar. Även sockerrörsodlingarna. Vilka som
smugglat ut faten med rom var svårt att säga. Många hade gått åt i krigen och mycket hade hänt
både i Guatemala och i Chile sedan dess.
När Ferdinand är klar med sin teori om vad som kunde ligga bakom fyndet i källaren går de
tillsammans in bakom bardisken och lyfter undan mattan. De lyfter upp luckan. En kall vindpust
och doften av hav slår emot dem. Ficklamporna lyser upp den mörka stegen och försiktigt ger de sig
iväg ner en efter en. Isabel och Maya ryser i sina tunna sommarklänningar. Ljuskäglorna från
ficklamporna spelar över romfaten som ligger travade runt väggarna.
Ferdinand går fram till några av de närmaste faten. Han skrapar bort smuts och damm. På gaveln
läser han Zacapa Centenario samt ett årtal som såg ut att börja på 19.., inbränt i träet. Ferdinand
hade gissat rätt. Här låg en förmögenhet gömd för världens ögon. Skulle det komma till
allmänhetens kännedom fanns det stor risk att de skulle få påhälsning av den chilenska maffian.
Pinochets bödlar som försvann när diktatorn störtades. Romfaten borde därför forslas bort så snart
som möjligt, för att förvaras på en säkrare plats.
Det var Maya som kom på hur de skulle bära sig åt. Romfaten skulle naturligtvis ut samma väg som
de en gång kommit in, det vill säga med båt. Sedan kunde de hämtas upp med Villa San Martins
lastbilar, som dagligen trafikerade hamnen för att leverera gårdens vinfat. Ingen skulle misstänka
något, om de lastade på romfat i stället för vinfat. Dessa kunde sedan blandas med vinfaten i Villa
San Martins stora lagerlokaler. Det perfekta gömstället.
En vecka senare var alla spår efter romfaten borta. Källaren var åter en vanlig källare om än med en
lönngång ut till havet.
Villa San Martin var däremot inte längre bara en plats för skördar från Tarpacas förnämliga
vinstockar. Där fanns också resultat av skördar från Guatemalas sockerrörsodlingar.
El Barco-huset var nymålat. Fönstren var putsade. Bilvraken i trädgården var borta.
I skuggan under de grönskande träden, stod där istället vita trädgårdsstolar kring runda
trädgårdsbord. Utvändigt såg huset ut som det en gång gjort när det var nytt. Ovanför dörren hängde
en ny skylt som barnen gemensamt målat. Mellan två frälsarkransar hade de målat namnet El Barco
i vita bokstäver mot en blå bakgrund. El Barco var barnens hus precis som Karl-Alfred från början
tänkt. Istället för att servera öl och drinkar användes bardisken för uppläggning av mat till de barn
som genom arbete gjort sig förtjänta av ett mål mat. Till de små barnen, som inte hade nog med mat
hemma eller inte hade något hem, hade Ben snickrat en särskild låg disk där de fick hämta sin mat.
På golvet framför diskarna och ute på verandan stod runda bord, med plats för fyra eller sex barn.
Att borden var runda betydde att det aldrig var någon eller några som satt på andra sidan bordet.
Alla satt samlade i en cirkel utan början och utan slut. Maya och Ben turades om i köket. När den
ena lagade mat, såg den andra till att barnen satt ordentligt och åt sin mat. På så vis lärde de känna
alla barn. De blev också som en mamma eller pappa för många av dem.
På mittenplanet i huset hade man avdelat två rum. Ett för Ben och ett för Simon. På resten av den
stora ytan utanför de båda rummen stod sängar till de barn som var hemlösa. Högst upp hade KarlAlfred och Isabel inrett en lägenhet till sig själva. Maya hade föredragit att göra i ordning det lilla
huset i trädgården till sig. Ett litet hus som med lite fantasi påminde om huset i sagan om den lilla
gumman.
Ombord på Embla hade kapten Lilja haft fullt upp med att bygga om ett lastrum midskepps anpassat
för den första transporten av vin till Sverige. Att detta försenade den planerade avgången brydde sig
skeppsredaren inte om. Han bestämde och han var nu helt uppfylld av sin nya uppgift i livet som
vinimportör.
Mötet i Tarapaca
Ä
ventyret som börjat på rehabiliteringshemmet Rosengården utanför Saltsjöbaden, började lida
mot sitt slut. Den akterseglade sjömannen Karl-Alfred Andersson hade fått mer än en dröm
uppfylld. Han hade än en gång fått trampa däck. Han hade funnit en ny kvinna att dela sitt liv med
och dessutom, som en kompensation för att ha varit en frånvarande pappa, skapat ett hem för barnen
i Valparaisos hamnkvarter. Systrarna Isabel och Maya hade fått göra en resa de bara drömt om. De
hade åter vandrat i barndomslandet och funnit sina rötter.
Ben och Simon hade inte vaktat arvet efter sin bortgångne arbetsgivare förgäves. De hade också
funnit en ny uppgift i livet.
Samtalen på Villa San Martin hade avlöpt helt efter Karl-Alfreds planer, utom att han, Isabel och
Maya bestämt sig för att återvända hem, istället för att bosätta sig i huset de funnit. El Barcos
framtid skulle de med gott samvete överlåta åt andra. Inkomsterna av vin- och romförsäljningen
borde täcka alla kostnader under lång tid framöver. Den delen hade Ferdinand och Fiona lovat att ta
ansvar för.
Ben och Simon hade utan betänketid tagit på sig ansvaret för barnen och huset. El Barco skulle bli
deras hem. Där skulle de se till, att de barn som saknade hem fick mat och husrum. Där skulle de
lära dem, vad som var rätt och fel. Där skulle de finnas, som de föräldrar många av dem saknade.
Där skulle de se till, att barnen fick möjlighet till en meningsfull framtid.
Alla kände sig mer än nöjda med vad de fått vara med om.
Karl-Alfred hade under mötet i Tarapaca, utan att han behövt uttrycka sin vilja, fått det precis som
han tänkt sig. Det var med förvissningen om att El Barco var tryggt i hamn, som de återvände till
Valparaiso för att ta farväl.
Adios el Barco
A
lla sex hade nu återvänt till Valparaiso. Karl-Alfred och Isabel hade gjort sina sista inköp före
avresan. De satt nu i mässen tillsammans med Maya och kapten och diskuterade vad som återstod
att göra inför avresan. I det speciellt för vintransporter ombyggda lastrummet på s/s Embla, låg
redan den första leveransen från Villa San Martin. En solmättad Cabernet Savignon Riserva, döpt
till FIONA efter Ferdinands vackra hustru. Där låg också en omsorgsfullt emballerad låda med tolv
flaskor gyllenbrun rom, speciellt adresserad till Skeppsredare Viggo Olsen. Som en homage till en
okänd barägare och gentleman i Valparaiso, var flaskorna försedda med en enkel etikett.
En barnteckning föreställande en sjörövare med träben stod det fantasieggande namnet:
MOBY DICK
Ron Superior
Capitan Louis Martinez Peres
I morgon skulle de lämna den gamla hamnen för att bunkra och ta emot ny last i den stora hamnen.
Men först en avskedsfest tillsammans med alla som gjort det möjligt att genomföra drömmen om
räddningskryssaren El Barco.
I ett gammalt fartygsvrak hade barnen hittat ett komplett signalställ och dessutom ett antal
destinationsflaggor. Signalstället var visserligen solblekt och fullt av jordslag som varit omöjligt att
tvätta bort men nu hängde vimplarna som en färggrann inramning kring entrén. Destinationsflaggor
från alla världens länder hängde i taket över matbordet på verandan. Ben, för dagen klädd i vida
sjömansbyxor, kortärmad blå-vit randig tröja, som visade tatueringarna på hans kraftiga överarmar,
såg verkligen ut som den riktiga sailor han var. Som en godmodig far dirigerar han en handfull
ungar att duka fram glas och tallrikar i både matsalen, på verandan och i trädgården utanför. Vid
pianot sitter Simon och försöker förgäves få en grupp ungar att sjunga i samma tonart. De har tränat
in ett antal kända chilenska barnvisor men vill helst sjunga ”What shall we do with the drunken
sailor.”
Isabel och Maya står i köket och lagar till en gigantisk chili con carne.
För att överraska Karl-Alfred, och som ett tack för allt han gjort för dem, har Isabel och Maya i
smyg, tillsammans med ett av de äldre barnen, som tjänat sitt levebröd genom att spela och sjunga
på gatorna, repeterat in Evert Taubes ”Vals i Valparaiso”. Han hade förvånansvärt fort lärt sig
texten, trots att han inte förstod ett ord av det han sjöng.
I skymningen var alla samlade. Det var en helt fantastisk syn. Levande ljus i alla fönster. KarlAlfred och Ben, två sailors i blåbyxor och randiga tröjor. Simon i randig skjorta, ärmhållare och
hängslen, som en riktig jazzpianist. Isabel och Maya i färggranna flamencoklänningar. Barn i alla
åldrar nytvättade och renskrubbade under överinseende av Ben och Maya. Höjdpunkten, förutom
barnens sång och Simons fantastiska jazzreportoar, var när Karl-Alfred tagit fram sitt dragspel och i
duett med den unge chilenaren sjunget ”Vals i Valparaiso”. När de kom till strofen ”och ormarna
börjar skallra i Tarapaca” tjöt barnen av förtjusning.
Festen led mot sitt slut först när Karl-Alfred för säkert tionde gången sjungit ”Vals i Valparaiso” och
försvunnit in bakom scenen.
Festen var över. Ben och Simon och Maya ser till att de minsta barnen kommer i säng. Förgäves
försöker Isabel se vart Karl-Alfred tagit vägen.
På en pollare nere vid hamnen sitter han. Han behövde en stund lugn och ro, för att ensam tänka
över allt som hänt, sedan han kom på iden med resan till Valparaiso. Vattnet nedanför hans fötter
ligger spegelblankt. Rodnaden i horisonten varslar om, att gryningens lugn snart skulle vara till
ända. Det stillastående vattnet i hamnbassängen luktar inte särskilt angenämt, men det är precis så
det ska lukta i en hamn. Karl-Alfred sitter försjunken i tankar på de dagar han brukat sitta på en
pollare hemma i Stockholms frihamn, när någon försiktigt knackar honom på axeln. Han vänder sig
om. Barfota, klädd i trasiga byxor men med nytvättad vit skjorta, står där en ung pojke. Han räcker
blygt fram ett paket, inslaget i ett vackert papper, och försvinner sedan springande därifrån. KarlAlfred tittar närmare på paketet. Någon har med barnslig stil präntat
PAPA CARLOS-ALFREDO.
DISCULPA.
Försiktigt tar han bort snöret och vecklar upp pappret. Där ligger en kniv gjord av en skarpslipad
plåtbit. Den har ett skaft av lindat snöre.
Karl-Alfred Andersson var inte längre en akterseglad sjöman, bortglömd av tre barn.
Nu var han Papa Carlos-Alfredo, kapten på El Barco och pappa till hundratals barn.