Transcript Provnummer - Sveriges Spelmäns Riksförbund

Linköping fyllde tio
Allsvenskan i Väst
Besök i Gammalsvenskby
Årets unga folkmusikband
Spel
mannen
4 - 2012
På gång:
vdecember:
14 Jul i folkton, Teatern,
Halmstad kl 19.30.
14 Folkmusikcafé m Falufolk
Grand i Falun, konsert
med Ellika Frisell, dans
och kurs kl 18.
14 Blå Fålen, Allégården,
Göteborg.
14 Julföreställning med ele verna på Eric Sahlström
Institutet, Tobo.
15 Julpub Karlstad.
15 Ulrika Bodén m vänner,
Värstaborg, Sundsvall
kl 19. 070-672 91 29.
15 Jul i Folkton, Kalmarsalen
Kalmar kl 19.30
16 Julkonsert med Lustspel,
Lindebergska skolan, Lund
kl 18.30.
19 Jul i Folkton, Cirkus
Stockholm kl 19.30.
21 Jul i Folkton Konsert &
Kongress, Linköping
kl 19.30.
22 Jul i Folkton, Uppsala
Konserthus kl 19.30.
26 Ungdomskurs Gästgivar gården Malmköping med
Patrik Andersson och
Anders Larsson.
26 Julkonsert med riksspel man Anders Eriksson m
fam, Själevads k:a kl 18.
26 Annandagsdans med Boll näsbygdens spelmanslag
bygdegärden Borr, Ljusdal
kl 19. 0703-06 44 96.
27 Juldans m Skatelövs Spel manslag, Grimslövs Före ningslokal kl 19.
27 Spel- och dansstuga,
Ljungnäsvillan Rockneby,
Kalmar kl 19.
27 Spel- och dansträff Hönsa
bygdegård, Tibro.
0504-100 22.
28 Dans Fräntorps Folkets
Hus, Göteborg.
vjanuari:
2-4 Kursen Vinter-TON,
Sundsvall. 060-58 93 27.
5 Stämma Fältöversten
Sthlm kl 12. 08-660 84 29.
2
Skicka in era uppgifter till [email protected]!
10 Spelträff Kulturbruket på
Dal, Mellerud kl 18.30.
17 Tensta spelmän på Eric
Sahlström Institutet i Tobo.
18-20 Sångkurs med Maria
Röjås i Kalmar.
0480-43 13 83.
23 Pers Hans/Bertil Skeri,
Hjortnäs bystuga, Leksand
kl 19. 0708-66 12 62.
25 Folkmusikcafé m Falufolk
Grand i Falun m konsert,
dans o kurs kl 18 m Kalle
Almlöf o Zara Helje.
26 Prova-på-dag på Eric
Sahlström Instituteti Tobo.
0295-34295.
26 Kurs m Lars-Olof Stilgård
o Malin Klittvall, Bohus läns museum, Uddevalla
kl 10. 073-923 35 00.
26 Midvinterstämman Fol kets Hus, Kallhäll kl 13.
26 Bollnäsbygdens spelmans lag Grand, Uppsala kl 19.
26 Sofia Jannok Bildnings centrum Bålsta kl 16.
26-27 Ungdomskurs i låt spel, Katrinebergs folk högskola Falkenberg.
0709-944 312.
27 Sofia Jannok Nora k:a,
Tärnsjö kl 18.
28 Sofia Jannok Tingshuset,
Enköping kl 19.30.
30 Sofia Jannok Österlöv stagården, Åkerby kl 19.
31 Sofia Jannok Folkets Hus
Marma kl 19.
31 Häverö spelmän på ESI i
Tobo.
vfebruari:
1 Sofia Jannok, Societets huset, Öregrund kl 19.
1 Ungdomsförstämma
Gnesta.
2 Sofia Jannok Gredelbykyr kan, Knivsta kl 15.
2 Stämma Eric Sahlström
Institutet, Tobo, kl 14.
2 Orsa och Leksands spel manslag Orsa hembygds gård kl 19.
2 Gnestastämman med
Folkbandskampen m m.
Anders Nygårds, Sofia Sandén och Ian Carr spelar i Leksand 6/2.
3 Sofia Jannok Godtemp largården, Gunsta kl 18.
6 Sandén, Nygårds, Carr,
Hjortnäs bystuga, Leksand
kl 19. 0708-66 12 62.
9 Midvinterton, festival i
Olofström.
9-10 Kurshelg Vara folkhög skola. 0504-120 10.
14 Scillas Svänggäng på ESI,
Tobo.
24 Konsert m musik av Olof
Tillman o Anders Frisell,
kyrkan Gagnef.
28 Tierps spelmanslag på
ESI, Tobo.
vmars:
2 Orsa o Aspeboda spelmans lag Orsa hembygdsg kl 19.
med reservation för fel och
ändringar – ring och kolla!
Spelmannen 4/12
ISSN 0348-5420
Ansv utgivare Margaretha Mattsson.
Redaktör Peter Ahlbom Bultv 5, 126 38
Hägersten. 08-18 34 11, 0725-12 68 60.
[email protected]
Spelmannen utkommer med fyra nummer
årligen och utsändes till medlemmarna i
SSR:s medlemssför­bund. Prenumerera
ge­nom att sätta in 120:- (240:- för bosatta
utomlands inkl bankavgift) på SSRs postgiro
35 51 36-3. Märk talongen ”Spelmannen”.
Annonser bokas hos redaktören, pris:
1/1 sida 7000/5200 kr, 1/2 sida 3600/
2700 kr, 1/3 sida 2500/1800 kr, 1/4 sida
1350/1850, 1/6 sida 1300/1000 kr (färg/
svartvitt) Radannons: 50 kr/rad (max 5 r)
Sveriges Spelmäns Riksförbund
Ordf Margaretha Mattsson, Koppargränd
32, 794 30 Orsa. Tel 0250-413 89.
[email protected]
SSR:s kansli Gunnar Brandin, Folkmusi­
kens hus, Dalag. 7, 795 31 Rättvik.
Dagtid 0248-79 70 56, kvällar o helger
070- 377 13 33. [email protected]
www.spelmansforbund.se
Förbundets postgiro: 35 51 36-3.
Nästa nummer
utkommer 1 mars. Manusstopp: 1 februari.
Omslagsbilden:
Adrian Jones spelade med Gjallarhorn på
folkmusikfestivalen i Linköping. Foto:
Peter Ahlbom.
spelmansbutiken:
GNESTASTÄMMAN 2 feb 2013
Med Björn Ståbi & Lisa Rydberg
Konsert, spel- o danskurser
Folkbandskampen m.m.
www.gnestastamman.se
FOLKBANDSKAMPEN 2 feb 2013
Folkmusiktävling för er under 25 år
UNGDOMSFÖRSTÄMMA 1 feb!
Med Anton Schneider & Patrik
Andersson. www.gnestastamman.se.
Stipendium till Johanna
Johanna Nolgård, Arvika, fick årets
Erik Gustavsson stipendium av Värmlands spelmansförbund.
Johanna har både spelat i Frankrike
och pluggat på Bollnäs folkhögskola .
Nu studerar hon folkmusik vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm – Spelmannen gratulerar!
Returinformation
Jag är sedan späd ålder mycket framgångsrik i att spara på papper, tidningar,
noter och böcker av framförallt folkbildande karaktär. Länsarvet i Örebro, där
Örebro Läns Folkmusikförbund förvarar sitt arkiv på tolv löpmeter dokument
från fornstora dagar, väntar fortfarande, sedan fem år tillbaka, på de drygt 200
tidningar som finns i ett trångt och mysigt förrådsutrymme på Västanberg
gård i Husby, Glanshammar. Det är där jag bor tillsammans med Moa, hästar,
skånegäss, katter, svarthöns och en liten vovve på 50 kg.
Den ymniga högen med tidningar består dels av drygt 150 nummer av Hembygden, från 1923 och framåt. Resten är Spelmannen, från 1953 och framåt.
Dessa fick folkmusikförbundet av spelmannen Arne Olsson, som skänkte mate­
rialet till föreningen. Tidningarna hade riksspelmannen och fadern Einar Olsson, Lillkyrka samlat ihop under en mängd år. Anledningen till att jag har dem
kvar hemma är att jag allt som oftast använder dem som inspiration och folkmusikaliska historielektioner. Den som t.ex. är intresserad av att veta vilken
”Gladh” person som var längst i Hälsinglands spelmansförbund 1960 kan kontakta mig, för det vet jag!
I början av 1960-talet hette tidningen Spelmansbladet och därefter under
en dryg tioårsperiod Spelmansåret/Spelmanssommaren. Från och med 1978
benämns tidningen åter Spelmannen. Redaktör det året är Gunnar Ternhag.
Ordförande i SSR samma år är Erik Nilsson, Hudiksvall. Och vice ordförande är
ynglingen Lars Jobs, Leksand.
Tidning nr.1/1953 består av tolv sidor, redaktör är musikdirektör Erik Erling,
Stockholm (1894-1966). I det här numret bjuder redaktören själv på ”Några reflexioner och tankar kring folkmusikens begrepp” och argumenterar i texten för
hur folkmusikern a.) binder samman forntid och nutid, b.) öppnar hjärtan, c.)
bygger broar. Folkmusikupptecknaren Karl Sporr (1887-1967) gör en musikbetraktelse kring rubriken ”Professionell musiker eller amatör”, en text mycket rik
på adjektiv. I övrigt ett längre reportage om Malma kyrka, respektive om Stiftelsen Sven Kjellströms minne, tre annonser, fyra notskrifter och fyra bilder. Med
andra ord ett upplägg som liknar dagens Spelmannen.
1970- och -80-talets tidningar har mycket fina omslagsfoton där fotograferna
fångar den i spelmannen inneboende spelglädjen på nära håll. Annonseringen är
i det närmaste obefintlig från 1960-talet och åtminstone till mitten av 1990-talet. En nyordning sker i Spelmannen nr.1/1989, då den tvålfagre gossen Peter
Ahlbom övertar redaktionen efter Bengt Gawell. Redaktör Ahlbom inleder sitt
arbete med uppmuntran till tidningens läsare att aktivt bidra till tidningens utveckling som den traditionella och nyskapande folkmusikens skyltfönster. Och
alla vi som får Spelmannen idag vet att redaktör Ahlbom har förvaltat denna
strävan mycket väl. Det är en oerhörd förmån för SSR att ha Peter Ahlbom som
redaktör för vår tidning!
I Hembygden nr.3/1923, organ för Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur,
består så mycket som en tredjedel av materialet av folkmusikaliska artiklar. Hela
tidningen genomsyras av en mycket stark omsorg om hembygden och jakten
efter det ursprungliga kulturella svenska uttrycket. Detta stoff skulle kunna vara
ämne för en hel tidning framöver.
Spela fint & God Jul!
Andreas Svensson, styrelseledamot i SSR
3
En ung, entusiastisk, lekfull och lite galen festival!
Linköpings Folkmusikifestival fyllde tio år och lockade nära 3000 personer till årets ljus i höstmörkret...
Ja, då var den TIONDE Folkmusikfestivalen i Linköping över… och jag
längtar redan till nästa.
Jag kunde ju inte vara på alla verkstäder, dansgolv, konserter och föreställningar, så jag hoppas att kanske
något av det jag missade i år, går i
repris nästa år.
Lokalerna i Folkets park, fem till
antalet, fylldes undan för undan med
förväntansfulla besökare (Så många
fulla på annat, såg jag inte till).
Ibland var ivern så stor att man
sprang från lokal till lokal för att inte
missa sina favoriter.
Vid elvatiden på lördagen var det så
fullt med folk att man fick tränga sig
fram. Festivalen börjar kanske få växt-
4
värk. Man gissar att antalet besökare i
år låg runt 1800.
Tyvärr var inte många av dessa från
Västervikstrakten.
Det var undertecknad, och så två
till, men de herrarna kan man väl
knappast kalla besökare, Pelle Björnlert och Johan Hedin från Vråka.
De båda musikanterna hade bråda
tider. I olika konstellationer och med
olika uppgifter förgyllde de vistelsen
på festivalen för otroligt många av oss
besökare. De är riktigt stora.
Johan Hedin och Esbjörn Hazelius
medverkade i jubileumskonserten,
och hade lite senare sin egen konsert.
Det blev magiskt, finstämt, lyhört
och spontant, med roliga inslag och
samtal med publiken. Samspelet var
som vanligt lysande, och spelmännen
verkade vara på sitt allra bästa humör.
Stämningen var avslappnad i den fullsatta teaterlokalen, och publiken var
heltänd.
I en annan konstellation, i danspaviljongen, spelade Björnlert, Hedin
och Pekkari till dans för en mångfotad
skara, och blev med sina instrument
ett med dansarna. Publiken dundrade
sen på med klapp och tramp i den
gamla träbyggnaden, för att få ett
extranummer, men si – det gick inte.
Hedin hade spelverkstad för nyckel-­
harpister (har dock inget med vare sig
harpuner eller skidpister att göra).
Och den nya konstellationen Silfver,
med Björnlert, Hedin och två barockmusiker, gjorde också ett mycket uppskattat framträdande, hörde jag. Men
som sagt, man hinner ju inte med
allt, under en sån generöst tilltagen
festival.
ARVIKA LYSTE UPP
Andra grupper som lyste upp och lad­
dade sin publik var ”Original Swedish
Arvika Blues Breakers”. Energin i det
bandet var så laddad att ingen kunde
vara still. Den skäggige kontrabasisten
studsade upp och ner, och munspela­
ren, tillika sångaren, gasade på sitt
band som den värsta trollkarl. Han
sjöng förresten rätt mycket på finska?
För mig spelar dock orden ingen roll,
för texterna i många av de gamla
folkvisorna är väldigt otidsenliga och
banala. Jag fokuserar därför nästan
alltid på musiken.
Bengan Janson fick jag en stämningsfylld stund med också. Den
karl´n kan ju, förutom att hantera sitt
dragspel som om det vore en del av
honom själv – sjunga. Han sjöng bla
en del av Allan Edwalls sånger. Där
hördes texten perfekt, och det var bara
klokskaper som förmedlades. Tänk
att dragspel kan låta så känsligt och
vackert!
Boot (med delar av det gamla ban­
det Hedningarna) framträdde på fre­
dagskvällen med sin jordnära, ösiga
och lite rockiga stil. Då måste åtminstone jag dansa.
Experimentlusta fanns i flera band,
och Gjallarhorn var ett av dem. Med
Göran Månsson och Petter Berndalen
kan det väl inte bli annat. Månssons
hemmabygge, monsterflöjten, kan
frambringa de mest underliga ljud.
Där kan man prata om BLOCKflöjt!
Många block på block. De var förresten utan sin sångerska, som var sjuk,
men vansinnigt impone­rad blev jag av
hennes ersättare, Em­ma Björling, som
tydligen bara haft en timme på sig att
lära in flera av deras låtar.
Jag såg en amerikan, Nic Gareiss,
dansa och steppa som en trumma,
tillsammans med folkmusikanter av
olika slag, och en grupp med rötter
i den arabiska musiken fick också en
plats på festivalen, annars var det rätt
tunnsått med musik från ickeeuropeiska länder.
Goodland Trio, ett av flera fina band i Linköping.
Jag kunde nämna fler härliga musikaliska upplevelser, men låter mig
nöja med dessa exempel.
EN FESTIVAL FÖR ALLA
Det här är helt klart en festival för
alla, alla hudfärger och alla läggningar.
Här dansar tjejer med tjejer, grabbar
med grabbar, och som vi brukat i
generationer. Alla klädstilar och alla
åldrar är representerade. Här kan du
slappna av och vara den du är, eller
vill vara. I det här sammanhanget har
jag svårt att tro att någon skulle kunna
känna sig utanför.
Jag vill inte påstå att min åldersgrupp är särskilt väl representerad på
den här festivalen, men vad gör väl
det, när det finns så många äldre hem­
ma i Västervik. Nej, de flesta festivaldeltagare tycks vara under trettio, och
det kan ju pigga upp oss, som ”ligger”? åt andra hållet. Men ”piggade upp” gjorde det
knappast, att sova tillsammans med
tretton andra personer i en skolsal på
gummimadrass på golvet. Hittade inte
öronpropparna första kvällen, så den
korta natten blev rätt orolig. Andra
natten fanns de där, tack och lov, men
en natt på golvet känns ändå i en
gammal bortskämd kropp.
Det tog jag dock ingen notis om!
Med en lång lång promenad i natten,
för att komma till masslogin från festivalområdet, och efter tre dansverk-
städer förmiddagen efter, så strejkade
muskler i vader och fötter. Jag fick
rejäl kramp.
Men vad gör väl lite krämpor. Det
här är ju bara en gång om året, och
vilka fantastiska upplevelser och människor man kan få möta.
En tjej som ”tydligen” (de flesta
droppade in så sent/tidigt, att jag
redan dragit täcket över mig) sovit i
”min” skolsal, tackade för en fin natt
tillsammans med oss ?? innan hon
försvann på söndagen, och en ung
kille från Örebro, med mandolin,
berättade att han sovit UTAN ligg­
underlag, apropå sova på golvet. Han
menade att det var helt OK, kanske
”t o m lite bättre än med ett liggun­
derlag”?? Man häpnar! Han såg oförskämt pigg och glad ut, och fick mig
att känna mig lite gnällig, om man säger så. Jag tyckte hela kroppen gnällde
om allt möjligt hemskt som jag utsatt
den för så plötsligt.
I frukostmatsalen summerades festivaldagarna på söndagen, åtminstone
för mig, småländsk nollåtta, och två
”andra” ungdomar, en skånsk och en
västerbottnisk stockholmare. Vi dela­
de upplevelser, reflekterade, log och
mindes. Ett härligt avslut i lugn och
ro.
Mina bäst bevarade bildminnen
från helgen, blir nog ändå den lilla
familjen, som nästan hela tiden rörde
...forts på nästa sida:
5
...forts fr sid 5:
sig på eller invid de olika dansgolven.
Pappan, som jag kom ihåg från föregående år med barn på magen, dansade oftast omkring med sin yngste i en
klarröd tygsele på magen. Då och då
halade han med moderns hjälp upp
den något äldre gossen på sina axlar,
tog tag i mamman och dansade iväg.
Som en kroppsmobil gungade de iväg
i danshavet.
De små grabbarna har antagligen
redan blivit ett med fiolmusik, polskedans och sina medmänniskor.
En annan festivalbild som dyker
upp, är alla spontant uppkomna unga
spelgrupper, som ibland, med endast
två meter emellan sig, kunde stå och
spela så fint tillsammans i foajén.
Mycket trångt … men inga koncentrationsproblem där inte!
MITT fokus blev dock en aning
stört, även fast jag trivdes i SÅDAN
trängsel.
Folkmusikfestivalen i Linköping
är en ung, entusiastisk, lekfull och
lite galen festival. Man blir hög av att
aktivt musicera tillsammans. Ibland
kommer man nästan i trans, speciellt
i dansen, och detta utan att behöva
ha proppar i öronen. Bullernivån är
accep­tabel, t o m för en hörselskadad
som jag, med hörapparater.
Här är musik och dans ett. Tänker
mig ett stort träd. En trädkrona med
sina unika förgreningar (stilar, influ­
enser) och sina nya unika blad (ar­tis­
ter, grupper, spelmän, dansare) varje
år, men med flera hundra år gamla
delar i stam och rötter, där näringen
kommer in (arvet från förr).
Fråga mig bara inte vad folkmusik
är!
Måd Harnell
Foto: Peter Ahlbom
Ethno on the road fyllde scenen med gamla ethnodeltagare under sin sista låt...
Folk You för alla unga
Folk You är ett ungdomsnätverk som
RFoD dragit igång. Folk You vill att alla unga som håller på med folk- och
världsmusik skall upptäcka och lära
känna varandra, stärka det som förenar
och utveckla det som är speciellt. Projektet vill vara en mötesplats för unga
men också stärka ungas inflytande inom kulturlivet lokalt och nationellt.
Läs mer på www.folkyou.se.
6
... och till och med några basister jammade ihop på årets festival!
7
Allsvenskan drog västerut
Rikskursen Allsvenskan i folkmusik arrangerades för fjärde gången nu i
höst. Den här gången var det med fokus på västsverige.
Ett 30-tal deltagare samlades på Åh
Stift- och konferensgård i Ljungskile
under Allhelgonahelgen. Joar Skorpen
lärde ut låtar från olika delar av Bohuslän. Några låtar från Dalsland lär­
des ut av Einar Hansander. Till sin
hjälp hade han Caroline Malmberg.
Låtarna från Västergötland lärdes ut
av Pontus Estling, klarinettspelman.
Lärarna är alla riksspelmän på låtar
från sitt landskap. Einar har dessutom
fått Zornmärket i guld.
Deras sätt att lära ut skiljde sig lite
grand åt. Dessa tre landskap gränsar
mot varandra och detta märks. Vissa
låtar kan hittas i snarlika varianter i de
olika landskapen.
Utöver låtutlärning fanns det tid till
att repetera låtar från tidigare kurser.
Det hölls även ett danspass under ledning av Jimmy Persson och Ingegerd
Hägnesten. De lärde ut några danser
från regionen och berättade om dessa.
Dansgolvet var välfyllt. För att bli en
bra dansspelman underlättar det om
8
man kan dansa lite och förstår vad
som kan gå fel när man spelar till
dans.
Under lördagens festmiddag fick alla pröva på att sjunga en del visor från
de olika landskapen. Efteråt fortsatte
spelandet långt fram på natten.
Kursen avslutades på söndagen med
lunch och utvärdering. Enligt den
plan som finns så skall Allsvenskan
ordnas två gånger per år. Nästa år är vi
välkomna till Eskilstuna under Kristi
Himmelfärdshelgen 9-12 maj.
Anders Brissman
Bjäran blev årets unga folkmusikband
En liten rockande jävel tog hem finalen i tävlingen Årets unga folkmusikband i Falun!
”Bjärans musik har bredd och dynamik – från det finstämt lyriska till det
kraftfullt extroverta. Samspelet är tätt
och arrangemangen är underfundiga
och musikantiskt genomarbetade.
Genregränser tänjs på ett lekfullt sätt
men hela tiden urskiljs trådarna till
traditionen. Med folktrons Bjära
ba­kom örat, har gruppen en varm
scenisk framtoning med humor och
glimt i ögat. Detta är akustisk musik
av högsta klass!”
Så lyder motiveringen till varför
västernorrländska Bjäran blev årets
unga folkmusikband 2012.
– Bjäran är i folktron en liten jävel i
form av ett nystan som kan sitta ovanför dörrposten och kasta vatten på
hus­folket, men förmodligen har vi alla
en bjära i oss, hävdar folkrockgruppen
Bjäran.
På fiol, gitarr, saxofoner och slagverk spelar Magdalena Eriksson, Peter
Bonde, Christian Cuadra och Mattias
Mårtensson mestadels egenkompone­
rad musik, med glimtar av Medelpads
och Ångermanlands låttraditioner.
De tog såväl publiken som juryn med
storm med sin samspelta och utåtriktade folkrock dock i hård konkurrens
med tävlingens tvåa Adeln och trean
Rut.
Adeln, med medlemmar som bör-­­
jade spela ihop på folkhögskolan Sku­rup, består av lika delar folk- och
jazzmusiker med medlemmar som
Sofia Andersson, saxofoner, Ivar He-
dén, trumpet, Olov Lindroth, piano,
Simon Albertsen, trummor och för
tävlingen basisten Tommedye Nordén,
tog hem andrapriset med motiveringen: ”Med stor potential och musika­
lisk skicklighet knyter Adeln ihop
både jazz- och folkmusikkulturen på
ett enastående sätt. Bandet visar prov
på en varierad repertoar och ett uttryck i musiken som är dynamiskt
och exceptionellt och gåshudsframkallande. Allt detta med finurliga
presentationer. Vi vill höra mer!”
Trion Rut träffades på Bollnäs
folkhögskola 2011 och går nu alla på
Musikkonservatoriet i Falun. ”Med
musik som befinner sig mellan morgondagg och åskväder skapar RUT sin
helt egna klangvärld. Musiken må­las
med sirliga detaljer och fina pensel­
drag. Stor variation i arrangemang och
sättning, egna texter, plats för både
det vokala och instrumentala, ger prov
på en stor musikalisk frihet – Laddad
och innehållsrik folkmusik!” lyder juryns motiv för gruppen med medlemmarna Anna Larsson, sång och gitarr,
Hanna Blomberg & Maria Kruchov
Midtiby båda på fiol. Första priset på 10 000 kronor
skänktes i år av musikern och kompositören Benny Andersson, andra
priset av studieförbundet Bilda och
tredjepriset av Dalarnas spelmansförbund. Övriga tävlande grupper var Cir­
keln från Umeå, Största trion från
Bollnäs och Harald, Magnus och Vega
från Dalarna/Stockholm.
Tävlingen som utspelade sig under
Folkmusiknatta i Falun 9-10 novem­
ber är ett samarbete mellan Folkmu­
sikens hus och studieförbundet Bilda
med syfte att uppmuntra, utveckla
och stödja unga folkmusikgrupper
(mellan 15 och 23 år).
9
Gammalsvenskby, Ukraina:
I utkanten av tid och rum
I Gammalsvenskby i Ukraina vid floden Dnjeprs strand finns idag bara
åtta kvinnor som har svenska som sitt modersmål. De är alla mycket
gamla. De talar den svenska dialekt som talades på Dagö i Estland på
1700-talet. Själva säger de att de talar på gammalsvenska. Dessa kvinnor
är de sista svenska kulturbärarna i byn och när de försvinner, försvinner
sannolikt ett svenskt kulturarv som mirakulöst har överlevt i snart 230
år. Svenskt Visarkiv besökte Gammalsvenskby i slutet på oktober för att se
om något fanns kvar av svenska sånger och seder. Och för att dokumentera
historier, livsöden och berättelser om då och nu. En resa till ett Sverige i
utkanten av tid och rum.
År 1781 tvingades den svensktalande
befolkningen på Dagö utanför nuva­
rande Estlands kust lämna sina hem.
Katarina den stora beordrade dem att
bege sig till Ukraina. De skul­le dock
inte bli lottlösa. Nybyggda hus och
bördiga jordar skulle vänta på dem i
deras nya hembygd vid floden Dnjepr,
ett tiotal mil från Svarta Havet.
I runda tal 1000 dagöbor började
sin fotvandring hösten 1781. Med sig
hade de allt de kunde bära, sitt svenska språk och sin lutherska tro. Vägen
gick över Pskov, Moskva och Kursk
i Sydryssland. När de kom fram nio
månader senare hade deras antal halverats. Köld, svält och sjukdomar hade gått hårt fram med dem under den
långa färden. Väl framme fanns inga
nybyggda hus och jordarna låg långt
från den plats de hade anvisats.
Den långa vandringen och alla de
svårigheter som mötte dem tärde hårt.
Efter ett år i Ukraina fanns bara 135
dagösvenskar kvar i livet. Det katastro­fala manfallet till trots, byggde
man sina hus och odlade jorden. Tre
byar med tysktalande invånare anlades
runt den svenska byn. På tyska blev
byns namn Altschwedendorf, Gammalsvenskby.
Många svenska traditio­ner hölls vid
liv. Den lutherska tron var en naturlig
gemensam nämnare för byborna och i
den hade psalmsången en både viktig
och naturlig plats. Inte mindre viktigt
blev det att gemensamt hålla psalmer­
na vid liv eftersom man under långa
perioder inte hade någon svensk präst
i byn.
10
Det svenska språket levde vidare
men byborna behövde fler språk. Tys­
kan användes i kontakterna med
grannbyarna. Ryska var det officiella
språket både under tsartiden och under sovjeteran. Dessutom behövde
man tala ukrainska med köpmän och
mer avlägsna grannar. Dessa fyra språk
behärskades av de flesta av Gammal­
svenskbyborna.
I kyrkan hölls guds­tjänsterna på
rikssvenska eller hög­svenska som det
än i dag kallas i byn. Deras egna svenska dialekt var ålderdomlig redan vid
tiden för deras utvandring. På Dagö
hade det funnits en svensktalande befolkning redan på medeltiden och
språket de förde med sig till Ukraina
hade troligen starkare drag av forn­
svenska än av det språk som talades på
det svenska fastlandet på 1700-talet
Under många år levde gammalsvenskbyborna i stort sett isolerade
från Sverige. Det gjordes en insamling
på 1880-talet som resulterade i bygget
av den svenska kyrkan i byn. Den är
unik i sitt slag. Den har idag både ett
kyrktorn och en kupol. Kupolen byggdes till när den togs över och renove­
rades av den ortodoxa församlingen
1989. Nu används den för både ortodoxa och lutherska gudstjänster.
På 1920-talet, i sviterna av den ryska revolutionen var det brist på det
mesta i Ryssland och Ukraina. Bondebefolkningen svalt och Gammal­
svenskbyborna var inget undantag.
Många krafter verkade för att utverka
tillstånd för byborna att få utvandra
till Sverige.
1929 lyckades det. Under Röda korsets beskydd emigrerade 885 gammal­
svenskybor till Sverige. Ett ytterst li­tet
fåtal stannade kvar i byn. Nu skulle
man hem, till det förlovade landet.
Nyheten om att gammalsvenskbyborna skulle komma hem efter 150 år
i Ukraina fick stor uppmärksamhet i
svenska tidningar. De stora dags­tid­
ningarna sände ut journalister som
följde hemresan och skrev dagliga rapporter om de exotiska svenskarna.
Folklivsforskare gnuggade händerna
och bespetsade sig på att möte ett
stycke orörd svensk kulturhistoria,
oförändrad sedan 1700-talet och med
rötter i en exiltillvaro som startade redan på 1400-talet.
Hemkomsten blev inte som man
hade hoppats. I Sverige rådde ekono­
misk depression och arbetslösheten
var hög. Den varma öppna famn som
skulle ta emot de nyhemkomna var,
om inte stängd så i varje fall, rejält
kyl­slagen. Svenska myndigheter inrättade ett läger i Jönköping där svenskbyborna inkvarterades.
Till det lägret skickades Folkmusikkommissionens Olof Andersson. Han
var en av männen bakom folkmusiksamlingen Svenska låtar. Han hade
nåtts av ryktet att en av kvinnorna, en
Katarina Utas, hade en häpnadsväckande repertoar av folkliga koraler.
Hon var född 1854 och var vid ankomsten till Sverige alltså en åldrad
kvinna på 75 år. Katarina hade lärt sig
de gamla psalmmelodierna redan som
barn. Hennes sånger var en veri­tabel
skatt. Under 1800-talet hade nya
Emma Utas, Elsa Kozenko Utas, Maria Malmas och Lidia Utas på väg till högmässan i Gammalsvenskby.
psalmböcker införts och de gamla
psalmerna hade därmed tagits ur bruk
och försvunnit. Katarinas texter var
hämtade ur den Svedbergska psalmboken från 1695, en senare utgåva av
den Svedbergska som kallas Reval­
psalmboken (utgiven 1742 och 1767)
och den Wallinska från 1819.
En annan insamlare, Nils Ståhlberg,
spelade in koralerna på fonografrullar
och Olof Andersson nedtecknade 44
koraler som Katarina sjöng med stadig
och mycket musikalisk röst. Hennes
koraler gavs ut i Olof Anderssons samling ”Folkliga svenska koralmelodier”
från Gammalsvenskby och Estland år
1945. Katarina Utas var då borta sedan länge. Hon ut­vandrade till Kana­
da ganska snart efter ankomsten till
Sverige och dog där ett par år senare.
Hennes musikaliska arv lever dock
vidare, hennes koraler sjungs än idag.
Vad hände då med alla dessa
svensk­bybor med sina klingande
gårds­namn. Vad hände med alla Utas,
Annas, Hoas, Malmas och Knutas?
Ett hundratal emigrerade vidare
över Atlanten. Många av de som var
mycket gamla hamnade på ålderdoms­
hem på Gotland. En del av byborna
lyckades finna sig tillrätta i Sverige
men nära hälften återvände tillbaka
till byn de följande åren.
Nu lever där endast åtta bybor kvar
som har svenska som modersmål. De
är alla kvinnor och de är alla i åttio­
årsåldern. Svenskt visarkiv satte under
sommaren ihop en delegation för att
besöka byn. Tanken var att se vad som
finns kvar av svenska traditioner, av
språket och kanske till och med av
mu­siken. Med på resan följde också
två sångerskor och spelmän. Lena
Willemark och estlandssvenskan Sofia
Joons har bägge ett flertal av Katarina
Utas koraler på sin repertoar.
Att komma till Gammalsvenskby är
som att kliva in i en annan värld. Den
äldsta bygatan är av sand och jord.
Den påminner mer om en uttorkad
flodfåra än om en väg. Husen som
kantar vägen har alla vackra färgglada
grindar men prakten är en illusion.
Bakom stängslen och grindar är det
slitet och påvert.
Som tur är följer Karl-Erik Tysk
med på resan. Han är präst i Svenska
Kyrkan och har besökt byn ett fyrtio-
tal gånger och känner alla de svensktalande i byn. Han banar väg för dele­
gationen och kliver självklart in hos
kvinnorna vi ska besöka. Vi är osäkra
på om vi ska förstå deras dialekt och vet
inte hur våra möten ska gestalta sig.
– Vi visste på förhand att de gamla
koralerna i stort sett var försvunna redan 1929 när Olof Andersson mötte
Katarina Utas i lägret i Jönköping.
Musiken bär alltid med sig något mer
än det rent musikaliska och vi ville
se om vi kunde få en ny förståelse för
sammanhanget, säger Dan Lundberg,
Visarkivets chef och initiativtagare till
resan.
Elsa Kozenko Utas tar emot oss
utanför sitt turkosa hus under vinran­
korna som bildar tak över ingången.
Hon talar ålderdomligt men vi förstår
nära nog allt som sägs. Elsa föddes i
Sverige 1931 men kom till byn när
familjen flyttade tillbaka redan året
där­på. Hon berättar om den fruktansvärda hungersnöden under trettiotalet, om hur hela familjen tvingades till
Tyskland under kriget och hur de inte
fick komma hem. Istället skicka­des de
...forts på nästa sida
11
Lena Willemark letar psalmer tillsammans med Elsa Kozenko Utas. Foto Jonas Nyberg
I UTKANTEN ... forts fr föreg sida:
till arbetsläger i Komi väster om Ural,
långt upp i permafrosten.
När de väl kom tillbaka till Gammalsvenskby 1947, var många hus totalförstörda. Bara väggarna stod kvar.
Torkan och missväxten varade i flera
år och umbärandena var större än ord
kan beskriva.
Elsa berättar med glittrande ögon
och stadig röst. Hennes syster Emma
kommer in i huset efter ett tag. Hon
är djupt religiös och sekunderar sin
äld­re syster men helst vill hon tala om
sin tro. Lena Willemark sjunger En
blomstertid nu kommer till en koral­
melodi efter deras släkting Katarina
Utas. För ett ögonblick stannar allt
till i det lilla rummet där vi trängt
ihop oss. Efter en stund börjar Elsa leta efter orden som Lena sjunger i sin
psalmbok och följer noga med.
Vi besöker Maria Norberg och får
på köpet träffa dottern Maria och
hennes kusin Anna. Bägge två är i 40årsåldern och läser svenska i byns skola två kvällar i veckan. Vi pratar på
svenska och de är lite blyga. De sjunger alla i byns kör. Nu sjunger de för
oss på svenska och ryska. Maria Norberg sjunger dessutom flera sånger på
tyska. Hon har trots sina 81 år en stadig
röst som klingar djupt och tonsäkert.
– Det som slog mig i den lilla svenska byn långt ute på slätten att folket
här klarat av att anpassa sig under de
politiskt och kulturellt brokiga sekler
man har bott här. I Estland brukar
man säga att det som är starkt och
hårt lätt bryts, men att det som är
12
mjukt böjer sig och förblir helt. Mitt
i allt det slitna och trasiga, både i byn
och i de gamla kvinnornas berättelser
finns där något som bevarats. Känslorna för byn och för varandra, säger Sofia Joons som utöver att vara sångerska
och spelman också är ordförande för
Estlandssvenska Kulturrådet och arbetar aktivt både med och för den estlandssvenska kulturen.
Efter fyra dagar i byn har delegatio­
nen besökt alla som fortfarande talar
gammalsvenska. Det är märkligt att
inse att deras språk kommer att försvinna med dem. Men språket har fått leva
i skymundan under lång tid. Under
tiden före och efter andra världs­kriget
var det inte möjligt att tala svenska öppet. Likheten med tyskan gjorde att de
riskerade att utpekas som fascister om
ryssar och ukrainare hörde dem.
Frågan om nationalitet och etnicitet
ställs på sin spets. Svenskättlingarna i
byn ser sig som svenskar. Oavsett om
de har svenska som modersmål eller
inte. De har ukrainska medborgarskap
och de talar ukrainska och ryska. De
äldre talar dessutom tyska.
Riktigt intressant blir det av att de
ursprungligen stammar från Dagö i
Estland som vid tiden för deportationen var ryskt.
I hemmen ligger svenska veckotidningar, hänger svenska flaggor och
bil­der på svenska kungafamiljen. Kon­
tak­­ten med Sverige sker genom brev
och några av dem har varit på kortare
be­sök hos släktingar i det gamla landet. Gudstjänsterna i den svenska kyrkan håller psalmsångerna vid liv. Det
finns också en liten kör som träffas
och sjunger svenska sånger.
Innan delegationen lämnar Gammalsvenskby ges två gudstjänster. En i
den tyska kyrkan i grannbyn Schlangendorf och en i den svenska kyrkan.
I tyska kyrkan hålls gudstjänsten på
ukrainska, tyska och svenska. Psalmerna sjungs först på tyska och sen på
ryska.
Lena Willemark och Sofia Joons
sjunger några av de koraler som här­
stammar från Gammalsvenskby. De
har sannolikt inte hörts här på över åttio år. Det är andlöst och tårar blänker
i tystnaden. Det ger en vacker och
spröd känsla av att koralerna som har
vandrat från Dagö på 1700-talet till
slätterna vid Dnjepr nu har kommit
tillbaka igen efter att ha vilat i svenska
arkiv. En musikalisk cirkel har slutits.
– För mig har Katarina Utas koraler
fått en helt ny betydelse efter mötet
med människorna i Gammalsvenskby
och efter att ha sett den leriga bygatan
och den mäktiga floden som löper
längs byn. Vi spelade ju faktiskt in
närmare 20 sånger. Det var långt över
förväntan, säger Dan Lundberg.
Nu finns kvinnornas berättelser, deras röster och våra samtal förevigade
tillsammans med fotografen Torbjörn
Ivarssons rika bildmaterial. Det är resans hårdvara som kommer att beva­ras
för eftervärlden. Resans deltagare tar
med sig andra värden hem, olika för
var och en. Ingen lämnas oberörd av
värmen, gästfriheten och den enorma
livsstyrkan vi mötte hos de svenska
kvinnorna i byn vid tidens ände.
Sofia Joons ser tillbaka och ger ett
prov på vad resan betydde för henne:
– Jag har estlandssvenska rötter på
min farfars sida och band till den estlandssvenska ön Nargö och är därmed
vad man i Estland kallar ”historisk
minoritet”. Som historisk mino­ritet
tittar man ofta bakåt i tiden för att våga ta steg framåt. Tanterna i Gammal­
svenskby lärde mig att gå mer på
känsla och blicka framåt. Där, i käns­
lan, knyts allt samman. De innersta
tankarna och känslan av att tillhöra ett
vidare sammanhang. Då känner man
sig inte ensam, varken i Gammalsvenskby eller Tallinn.
Jonas Nyberg
Torbjörn Ivarsson (foto)
Grattis till stipendiet, Stina!
Ett stort GRATTIS till Stina Brandin
som har fått Päkkos Gustafs stipendium 2012!
Päkkos Gustafs stipendium innebär
att man lånar Gustafs fiol under ett
år, och dessutom får 7 500 kr. Juryns
motivering lyder: För ett drivet låt­
spel, för hennes genuina intresse för
traditionsmusiken från Boda, men
också för hennes öppenhet och in­
tresse för annan musik.
– Det betyder väldigt mycket för
mig att få stipendiet säger Stina. Folk
som tidigare fått det är sådana som
jag ser upp till. Det känns som en
bekräftelse som gör gott i min själ.
Det är stort för mig och jag är över­
raskad och glad och naturligtvis är
det bra med en slant nu eftersom jag
fortfarande studerar.
Stinas musikbakgrund är lång och
brokig. Hon har spelat fiol för Mar­
garetha Mattsson från fem till 15 års
ålder. Spelade under den perioden i
Rättviks lilla spelmanslag och Boda
spelmanslag. Sedan blev det este­tiskt
program på gymnasium med fiol­
lektioner för Tommy Gjers och Erik
Berg och då också spel i Leksands
spelmanslag. Sedan blev det Värmland
i ett år på Ingesunds Musikhögskola
med fiollektioner för Mats Berglund,
Sedan följde Malungs folkhögskola på
ettårskursen fiol med Jonny Soling
och då även spel med Malungs spel­
manslag. Nu går Stina terminskursen i
Malung för Patrik Andersson.
Pappa Gunnar har varit den vikti­
gaste inspirationen och spelkamraten
i många år och dessutom har Stina tre
äldre syskon som alla spelar fiol och
det har naturligtvis också stärkt den
musikaliska uppväxtmiljön.
Jag kände Päkkos Gustaf väl under
senare delen av hans liv och jag spe­
la­de en hel del tillsammans med ho­
nom. Han var en person med det vi
ibland kallas karisma. Han tog sig
själv på allvar i sitt spel. Han hade
intensitet och inlevelse och ingen
lämnade honom utan att vara berörd.
Han svettades, hans brottades med
sina låtar, med fiolen och han drev sitt
spel framåt.
Jag är också väldig glad över att
Stina fått Päkkos Gustafs stipendium.
Beskrivningen av Gustaf passar även
in på Stina.
Hon bryr seriöst om sitt fiolspel
och hon funderar grundligt och på
djupet hur hon vill ha sin musik.
Dessutom är hon en oerhört social
spelman som söker upp och spelar
med alla och hon är sällan först i säng
på spelmansstämmorna. Stina är helt
enkelt en kraftfull inspiration för
många människor.
Än en gång ett stort grattis till Stina
Brandin.
Jonny Soling
Jon Holmén (foto)
P.S. Stina, känn dig välkommen hem
till mig på spel. Ta med dig fiolen och
kom. D.S.
Allsvenskan i folkmusik!
Nästa kurshelg i
Eskilstuna 9-12 maj 2013
13
Norsk-svenskt musikexperiment:
Hardingfelan möter nyckelharpan
Norden har två instrument med
understrängar. Bägge är snudd på
nationalinstrument. Varför är det
ingen som testat hur de låter ihop?
Detta var en av tankarna när den norske hardingspelmannen Olav Luksen­
gård Mjelva sökte upp svenska nyckelharpisten Erik Rydvall och frågade om
de skulle gära något ihop.
– Det kändes som ett naturligt projekt, säger Olav.
– Jag blev jätteglad, säger Erik.
Erik och Olav började testa under
2011 men i år har samspelet blommat
ut på riktigt. Dock icke helt utan en
hel del tufft jobb, särskilt för Erik.
– Det här har varit en stor utmaning för mig, säger han. Även om instrumenten påminner om varandra
så är det så stor skillnad på låtarnas
struktur, tonart och sådant. Det har
tagit tid för mig att fatta musiken.
Det här är helt nya grejor, det är som
att komma med nyckelharpan till en
oudhspelare i Egypten!
Tanken är att spela mycket traditio­
nellt ihop. Hardingmusik från Hallingdal och nyckelharpslåtar från
Upp­land. Mycket Byss-Calle och Eric
Sahlström alltså.
– Jag förstår vad Erik menar, säger
Olav. Hardingmusiken är friare, man
improviserar mer, sätter ihop delar på
olika sätt. Det är ju solomusik egentligen och svår att spela ihop.
Men Erik och Olav börjar hitta varandra. De spelar som sagt ganska traditionellt och försöker inte ”poppa till
det” som Erik säger. Men det tar tid
att hitta material som funkar. Tonar­
terna är ett problem, och det faktum
att man på hardingfela ofta använder
olika stämningar.
– Så vitt man vet finns det fem
olika sätt att stämma hardingfelan
bara i Hallingdal, säger Olav.
Just traditionens betydelse är nytt
för Erik, som ju är nyckelharpist från
nyckelharpsglesa Umeå.
14
Eric Sahlström provar en stränghållare i
verkstaden hemma i Göksby.
Foto: E. Hogmark
– Det är otroligt inspirerande med
det traditionella spelet och försöka
hålla sig till det, säger Erik. Det är
kärnan i vår repertoar.
Erik Rydvall är väl mest bekant som
en av tre i hyllade Nordic. Han gillar
att experimentera och har det senaste
året också spelat flamenco i Schweiz
(!) på sin nyckelharpa.
Olav spelar oftast i grupperna Sver
och Nordic Fiddler´s Bloc och bor
numera växelvis hemma i Röros men
också i gästrikska Älvkarleby.
Erik och Olav hade en del spelnin-
gar under 2012 men det är först nästa
år det ska spelas på allvar. De spelar in
en CD på norska Grappa i januari och
planerar en turné i Sverige och Norge
3-11 april.
– Det här är kul, säger Erik. Man
upptäcker nya saker hela tiden. Det
tar tid men det har burit frukt också.
– Det är intressant att använda hardingfelan i andra sammanhang, säger
Olav. Den har potential, här skapar vi
en ny klang tillsammans.
Peter Ahlbom
Mogen man bygger ofta den bästa violinen
Citatet är hämtat från Dagens Ny­heters reportage om Fiolbyggarförbundets utställning i Musikhistoriska mu­
seet på Floragatan i Stockholm påsken
1938.
Men redan i mars 1925 arrangerade
Stockholms-Tidningen och Svenska
Ungdomsringen för Bygdekultur
en musikinstrumentutställning och
dito byggartävling. Vid detta tillfälle
upplät Konstakademien sina lokaler.
Enligt Stockholms-Tidningen – som
förstås ägnade en lång artikel åt ut­
ställningen – var sex långväggar och
lika många kortväggar ”fulla av fioler
och andra folkmusikinstrument från
skilda bygder av vårt land”. En un­
derrubrik i samma tidning lyder:
Folkmusiken som en av vår gemen­sam­
ma kulturs rikaste skatter.
Rubriken var ett citat av Kurt Bel­
frage, hedersordförande i Svenska
Ungdomsringen, som även hedrade
två pionjärer inom folkkul­tu­rens
långsiktiga bevarande med orden:
”... tack vare Anders Zorns och Nils
Anderssons energiska, kärleksfulla arbete
stora skatter av denna eljest till tysnad
och glömska dömda folk­mu­siken kunnat
räddas”. Utställningen samlade hela
254 deltagare med sammanlagt 600
instrument.
AMATÖR OCH PROFFS
Initiativet hade tagits av Ernst Gran­
hammar, som till yrket var mu­sei­
uppsyningsman vid Riksmuseet men
på fritiden sekreterare i Ung­doms­
ringen och redaktör för dess tidning
Hembygden. Granhammar var in­
blandad i många andra evene­mang
inom folkmusik och folkdans under
1920- och 1930-talen. Han var också
ordförande i Sveriges Fiolbyggar­för­
bund som bildades 1928.
En av deltagarna 1925 var den då
trettioårige Eric Bertil Lindblom
från Norrköping. Han var född 1895
och blev så småningom fiolmakare
på sin fritid, till yrket var han ”foto­
grafiretuschör”.
I tävlingen fick han och omkring
trettio andra amatörer silvermedalj för
sina egenhändigt byggda instrument.
Man skilde näm­ligen på yrkesmän och
amatör­byggare i tävlingen. Medaljens
utformning – i guld, silver och brons
– påminner om Anders Zorns vackra
spelmansmärke, som Zorn själv rita­de
förlagan till i samband med Riksspel­
mansstämman på Skansen 1910.
Tretton år senare, 1938, firade
Fiolbyggarförbundet sitt tioårs­jubile­um. I samband med firandet ordnade
förbundet en musikinstrumentut­
ställ­ning i Musikhistoriska museet på
Floragatan 3 i Stockholm, där museets
nya lokaler hade invigts 1936.
Fiolmakare tillhör sedan gammalt
hantverkaryrkena. I Dagens Nyheter
den 19 april, under rubriken Mogen
man bygger ofta den bästa violinen,
kunde man läsa att publiktillström­­ningen var överväldigande. Vidare att
det fanns ett starkt intresse för att
bygga musikinstrument som bli­vit
ett uppskattat tidsfördriv, en ypperlig
hemslöjd som krävde stor skicklighet.
Man konstaterade att det var ”hu­
vudsakligen till mogen ålder komna
herrar som utmärkt sig i den ädla
konsten”.
FEM GULDMEDALJER
Denna gång erhöll fem herrar guld­medalj, däribland Eric Bertil Lind­
blom. Ett flertal personer mot­tog
silvermedaljen.
Eric var säkert också en flitig spel­man, vilket hans efterlämnade, slitna
fiollåda vittnar om. I den för­varade
han en välanvänd stråke, sin fiol sig­
nerad Eric Lindblom fecit [= skapade]
/ Norrköping 1930 och i innerfacket
sin fina silvermedalj som han måste
ha varit mäkta stolt över. Det vackra
diplomet från 1938 ses här intill och
vars vinjett är densamma som på 1925
års diplom.
Monica Golabiewski Lannby
15
Nationaldag bland kungens buskar
För Stockholms Spelmansgille blev
Nationaldagen en onekligen lyckad
tillställning. Vi hade fått kontakt med
Ekerö Kommun och det innebar att
vi fick vara med och bära upp natio­
nal­dagsfirandet ute vid Kungens slott
– Drottningholm.
Drottningholm har ju annars anor
sen mitten av 1600-talet när änkedrottningen Hedvig Eleonora lät upp­föra de första delarna av den nuva­ran­
de huvudbyggnaden som änkesäte åt
sig, hon levde ju där som änka under
inte mindre än 55 år, hon dog först år
1715. Hennes make, krigarkonungen,
Karl X Gustaf gick ju bort redan i unga år, han dog dock icke i strid utan i
en simpel lunginflammation, bara 37
år gammal. Sonen, Karl XI, blev inte
mycket äldre och hur det gick för son­
sonen, ja det vet vi ju.
Ett slott på samma plats som Johan
III och hans drottning Katarina Jagel­
lonica hade låtit uppföra hundra år tidigare hade ju som den minnesgode
säkert erinrar sig brunnit ner till grun­
den bara något år efter Karl X Gustafs
bortgång, så tomten var ledig och stod
till förfogande.
Scenen och publiken hittade vi
emellertid vid Kina slott, en minst lika
intressant miljö att spela i. Kina slott
är inte likt någonting annat, upp­fört
som det blev som en liten födelsedags­
gåva och en överraskning av kung
Adolf Fredrik för drottning Lovisa
Ul­rika till midsommaren 1753. En
passande inramning för ett national­
dagsfirande, och med mer än tvåhund­rafemtio år på en vacker Mälarö
på nacken måste det väl ändå anses
som mer svenskt än kinesiskt?
Att spela i denna lika historiska
som kungliga miljö är en utmaning,
om inte annat för att man känner
kraven på sig. Det är inte vilken liten
buske som helst som inramning till
buskspelet, den äldsta slottsträdgår­den
med sina bosqueer, sina statyer och
fontäner är också en ganska barock
skapelse. Så nog fanns det buskar till
buskspelet.
En och annan presumtiv åhörare
passerade utan att ta notis om de fragment av kulturarvet som bjöds, men
16
vi kunde glädja oss mer åt andra som
stannade upp och lyssnade, berättade
sånt som att de dansat folkdans och
som sedan följde oss intresserat.
Men scenen fanns nedanför den kinesiserande lilla bakelsen, i den för
Gustaf III av Fredrik Magnus Piper
planerade engelska parken och där
fanns allt som hörde dagen till. Publi­
ken, speciellt den allra yngsta, sprang
glatt omkring och viftade med sina
pappersflaggor, det var inte bara picknick för de flesta utan också att ta till
sig lite av vad Sverige och Ekerö kun­
de bjuda.
TVÅ VÄRLDSARV
Nu är Stockholms Spelmansgille inte
precis från Ekerö, men Ekerö är ändå
en kommun med två världsarv inom
dess hank och stör. Bägge världs­arven
mötte nu varandra, och in på scenen
marscherade ett vikingatåg med världs­arvet Hovgårdens vikingahird, Alsnu
vikingar, i spetsen tillsammans med
några mer traditionella scouter från
Träkvista. Svenska flaggan i täten som
sig bör. Från scenen hälsade slottsfog­
den Fred­rik Trolle välkommen och
efter kommunordföranden Peter Carpelans invigningstal så fick vi i Gillet
ockupera scenen med några låtar.
Från stockholmstrakten är det ganska glest med bevarad folkmusik, men
från Ekerö och Färingsö finns en hel
del, särskilt eftersom en kamrer Georg
Bladini vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt påpassligt tecknade upp låtar inte
bara från bygden runtomkring utan
även från de intagna, där fanns det
tyd­ligen även spelmän, eftersom det
finns upptecknade låtar med tydliga
drag från andra delar av vårt avlånga
land, samtidigt som han låtit sages­
männen förbli barmhärtigt anonyma.
Här spelade vi dock låtar från byg­
den, dvs upptecknade efter hederligt
folk och icke straffångar. Vi märker en
skräddare, Karl Fredrik Haglund från
Hilleshög, en lantbrukare, Helmer
Gustafsson från Färentuna, och sedan
icke minst en f.d. hemmansägare och
nämndeman, Johan Erik Vallin från
Sånga socken. Redeliga män med fötterna djupt nedborrade i den svenska
myllan, här ute är det jordbruket som
dominerar.
Det är den generationens spelmän
vi har de flesta av våra låtar efter, det
är musik som såg dagens ljus redan
långt innan vi var påtänkta för egen
räkning. Svensk musik på National­
dagen, det som blivit kvar i arkiven
sedan det mesta glömts bort. Vi skall
inte glömma den i och för sig inte
knivskarpa sorteringsprocess, som gör
att de upptecknade låtarna säkert har
förefallit ”bättre” än de som aldrig
förts vidare.
Här finns i arkiven spåren efter
dåtidens musikliv och Stockholms
Spelmansgilles driftige spelleda­re Allan Westin, som också har erfa­renhet
från Statens Musikarkiv, har ett fint
väderkorn för den folkmusik runt
Stockholm som annars i stort sett fallit i glömska. I SSR:s jubileumshäfte
finner vi några ytterligare exempel på
vad Allan kunnat trolla fram av gamla notblad som nästan ramlar samman
i damm när man rör vid dem. Samtidigt är Ekerö och inte minst Färingsö
en rik jordbruksbygd och där bör det
ha varit gott om folk och gott om
både bra och slätstrukna både spelmän
och låtar för hundra år sen. Nog är
myc­ket av det gamla värt att bevara
och friska upp minnet med.
Några mälarölåtar finns också i
Svenska Låtar, men Georg Bladini har
varit betydligt mer produktiv än så.
Olof Andersson hade nog varken ut­
rymme eller intresse för att ta med
allt, så bland annant utelämnade han
gammeldansmusiken, som schottisar
och polketter. Så just därför spelade vi
en rätt häftig polkett eftert Haglund,
så där liksom på pin kiv.
SPELADE MED KORK
Spelade gjorde vi även med vad som
lite lättsinnigt kallades Kork, det var
Mälaröarnas Kammarorkester med
elever från Ekerö Kulturskola under
ledning av Ragnar Bodén och Sandra
Marteleur. Nationalsången hade för­
anlett bekymmer, vi visste inte vilken
tonart som skulle spelas, men när vi
väl var på plats så var det kungligt som
gällde, G som i Gustaf.
Du gamla du fria spelas tydligen
i varierande tonar­ter, och man måste
ju bestämma sig för någon, annars
låter det liksom inte så bra. Orden är
dock desamma, satta av folkmusikupptecknaren Richard Dybeck för
168 år sen och lika högstämda i dag
som när farfarsfar såg dagens ljus.
Många har ju försökt hänga upp sig
på att tidsandan förändrats, men Du
gamla du fria får vi väl inte se som
självberöm utan framförallt som en
målsättning att leva upp till.
Nåväl, vi voro dock icke ensamma
om scenen. En mindre grupp intog
scenen med Stormsteg, det var Sandra
Marteleur, Bridget Marsden och Erik
Ronström, vilka sedan också spelade
tillsammans med Kork. Folkmusik är
inte bara gammal utan även nyskriven, här fick vi bl.a. höra Adrian Jones
orkesterstycke ”Halka”, toner som de
sätts idag och som vi känner igen från
gruppen Bowing 9. Publiken lyssnade
och applåderade efter noter.
Spelet fortsatte även efteråt, solen
sken så gott den förmådde mellan de
upptornade molnen, och som en särskild ynnest från ovan kom det inget
från samma ställe. Blåst och regnat i
flera dagar, men när Sverige öppnade
portarna så höll himlen sina stängda.
Vi tackar och bockar och ser fram
emot att nästa år åter få hartsa våra
stråkar och fira Sverige och sjunga Nationalsången. Det står ju i texten att
det är våran sol, våran himmel och
våra ängder gröna och det skall vi hålla på.
Vi i Stockholms Spelmansgille tac­
kar Lennart Lundblad på Ekerö kommun för ett väl arrangerat national­
dagsfirande.
Fredrik Bruno fabulerade, Hans
Weimer fotograferade och Lennart
Lundblad bjöd på smörgåsar
just när de behövdes som bäst.
17
Annorlunda stämma i Hudik
Glada Hudik-stämman är en annorlunda spelmansstämma, en stämma
för spelsugna med och utan funktionshinder. I år arrangerades den för andra året.
Fredagen den 14 september var det
dags för den andra upplagan av Glada Hudikstämman – en spelstämma
för personer med och utan funktionsnedsättning. Ett hundratal personer
träffades på Svanbacken Strandhotell
utanför Delsbo för att spela folkmu­
sik, vispop, schlager och rock tillsammans.
Genom de specialbyggda Bunneinstrumenten och Bunnemetodiken ges
möjligheter för alla, oavsett funktion
och förkunskaper, att vara med och ha
roligt i musikens tecken.
Som på en traditionell stämma så
spelades ett antal allspelslåtar, i detta
fall kända låtar som Gärdebylåten
och Skepparschottis, Köppäbävisan
och Hur ska jag göra för att komma
över vägen. Husbandet Ingela & Co
lade grunden för låtarna och så fyllde
stämmodeltagarna på med sina fioler,
bygelgitarrer, entonsbaser, marackas
och andra instrument.
Efter allspelet öppnades scenen för
spontana fram­trädanden – ett mycket
populärt moment! Jonas körde en solosångsversion av The Final Count-
Marcus sjunger ...
... och Anton spelar fiol. Foto: Stefan Gunnarsson
18
down som fick publiken att jubla,
medan assistenten Victoria premiärframträdde med en otroligt välklingande En gång i min ungdom. Gruppen med personer med funktionsnedsättning som bildades under kursdagarna innan stämman framförde ”Vi
äro små ankor vi” med varsin kazoo
som kul extrakrydda!
Dagens bokade artister Polkfrock
Sisters samt riksspelman Hanna Tibell
med spelkompis Jesse Ljung underhöll
oss med folkmusik, och tillsammans
med stämmodeltagarna spelade de ett
par låtar för att skapa så stor inklude­
ring med publiken som möjligt.
Tidigare på dagen rullade Solan
upp med rollatorn på scenen och tillsammans med stämmans husband Ingela & Co körde hon en underbar
”fritolkning” av Ted Gärdestads Jag
vill ha en egen måne. Efteråt tackade
jag Solan och sa helt sanningsenligt att
jag hade fått tårar i ögonen för det var
så fint. ”Ja” sa hon och tittade mig allvarligt på mig, ”jag såg att det var flera
stycken i publiken som fick det.”
Glada Hudikstämman arrangeras
av det treåriga nationella projektet
Träffas i Musiken. Projektet finansie­
ras av medel från Allmänna Arvsfon­
den och drivs av Hudiksvalls kommun
i samarbete med Studieförbundet
Bilda GävleDala och de lokala handi­
kapp­organisationerna. Målet är att
skapa musikaliska mötesplatser där
även personer med olika funktions­
nedsättningar känner sig hemma. I
begreppet funktionsnedsättning ingår
såväl fysiska som psykiska nedsättningar (synskador, att vara rullstolsburen,
autism, afasi etc.) men även äldre/dementa och barn kan ingå. Vill man
stretcha begreppet lite extra kan man
säga att okunskap – att aldrig ha trä­
nat på musik – kan vara en form av
funktionsnedsättning.
Under terminerna driver projektet
studiecirklar i olika ordinarie verksamheter som särskolor och äldreboenden.
Vidare ska man minst en gång per år
anordna en spelstämma, då folk från
när och fjärran kan träffas och spela
en gemensam repertoar i form av så
kallade allspelslåtar, samt framföra lå­
tar i grupp eller solo. Stämman före­
gås av kursdagar för olika målgrupper.
Evenemanget Glada Hudikstämman
fungerar alltså mer eller mindre som
en ”vanlig” spelmansstämma om än
något mer uppstyrd.
– Det är unikt med en sådan här
mötesplats, där alla kan vara med och
spela utifrån sina egna förutsättningar,
menar Jonas Holm, kommunal­råd i
Hudiksvalls kommun och förälder till
ett barn med funktionsnedsättning.
Hans dotter stannade under första
halvan av stämman men sedan behöv­
de hon åka hem. Solan, hon kom
först av alla och åkte sist, trött men
nöjd. En massa känslor har varit i
omlopp under stämmodagen, allt från
glädje och lycka till frustration och
utmatt­ning. Det är öppet, rakt, ärligt
– och alldeles underbart!
– Just nu har vi ett 30-tal grupper
igång från Blekinge till Västerbotten,
berättar projektsamordnare Catherine
Vennberg.
– I vår arrangerar vi t.ex. ett seminarium i Alvesta med en efterföljande
spelträff för grupperna i den regionen.
Hösten 2013 körs Glada Hudikstämman för sista gången i projektets regi.
Vi ska fram till dess jobba fram en ny
arbetsform för stämman så att den
kan leva kvar därefter och tar gärna
emot kreativa ideer kring detta.
Fotnot:Se Solan och Jonas framföra
sina låtar, läs mer om projektet på
www.gladahudikstamman.se
Tre par i Patina
Folkmusikgruppen PATINA har sitt
ursprung ur, och ingår också i, Jämt­
land/Härjedalens Spel­mans­förbund.
Sex fiolspelande musikantpar som
också umgås privat och lever nära
spelmansmusiken.
Gruppens medlemmar har sitt ur­sprung från olika delar av världen.
Gunnar Stenmark (till vänster i bild)
är riksspelman på spelpipa, ett något
udda instrument inom den folkliga
tonen. Men spel­pipan är tydligen
intressant för han livnär sig på spel­pipe­byggandet. Dessutom på att
bygga timmerhus.
Gunnar berättar gärna om sitt finska ursprung. ”Ja min farfars far kommer därifrån. Även min mor. Själv bor
jag i Ås utanför Östersund”.
Hans sambo heter Elisabet Grönlund (vid hans sida). I bildens mitt
står Astrid Pullar som till vardags re­staurerar fioler i egen lokal i Östersund. Astrids pappa kom från England.
Hennes sambo Rickard Näslin har
tidigare under många år varit knuten
till Birka folkhögskola i Ås där han
undervisade vid ”Allmänna linjen”.
Han är också riksspelman från år
1978. Var med om att starta den
jämtländska folkmusikgruppen ”Leik­
stulaget” år 1974. Under många år
en av profilerna i Östersunds Spel­
manslag. Står för uppteckningar och
egna kompositioner.
Det tredje paret är Eva PerssonHuck och André Huck. André, som
kommer från Frankrike, bor i Sverige
sedan sex år tillbaka.
Gruppen tycker speciellt om musik
från ”Finnskogen” men har också
förkärlek till Orsalåtar.
Varje sensommar kallar spelmansförbundet till Jämtstämman som de
senaste åren blivit förlagd till Jamtliområdet i Ös­tersund. Där får gruppen
träffa andra spelmän som för folkmusiken vidare till en yngre generation. Det råder ingen brist på ungdomlig förnyelse då man ser tillströmningen till fiolkurserna i länet.
Hur spelpipespelandet kommer att
te sig i framtiden beror kanske till stor
del på Gunnars ambition i snickar­
verkstaden.
Text o foto Åke Bengtzon
19
Nytt om instrumentförsäkringen
Vi har sedan många år ett avtal med
Folksam där medlemmar i landskapsförbunden kan teckna musikinstrumentförsäkring genom sitt förbund.
Det är en enkel, bra och billig för­
säkring som inte har förändrats på
många år varken till innehåll eller premier och de flesta medlemmarna är
mycket nöjda med försäkringen.
En del problem angående värde­
ring av instrument har ibland uppstått
vid skador och det är därför mycket
viktigt att man har rätt försäkringsbelopp för det försäkrade instrumentet,
stråken m.m. Försäkringen gäller med
maximalt det belopp som angetts för
varje objekt och som man betalat premie för!
Det är en del förändringar nu vad
gäller försäkringsbelopp som det är
viktigt att ni är uppmärksamma på det framgår i texten under rubriken:
”Vilket Försäkringsbelopp ska anges?”
(se information t v)
Att det bör finnas värderingsintyg
för objekt över 30 000 kr och att värderingsintyg ska visas upp vid tecknande av försäkring av objekt med ett
värde över 100 000 kr. Det är därefter
den försäkrades ansvar att hålla intygen aktuella genom att förnya värde­
ringen minst vart femte år.
Vi blir också fler som tecknar instrumentförsäkring och allt fler som
har dyrare instrument och detta ökar
risken för skador. Vi har under sena-
re år också haft en del skador/stölder
som kraftigt påverkat försäkringen.
Försäkringsgruppen har därför gjort
en bedömning att en höjning av premien därför är nödvändig.
Grundpremien kommer att höjas
med 50 kr och självrisken blir 300
kr/1200 kr från 2013.
Försäkringsgruppen för SSR
Göran Jönsson, Pär Frejd
och Gunnar Brandin
Allsvenskan går vidare!
Den femte upplagan av SSR:s riks­
kurs Allsvenskan i folkmusik äger
rum 9-12 maj på Vilsta Sporthotell i
Eskilstuna.
Låtar och danser från Närke, Södermanland och Västmanland är i
fokus denna mellansvenska kurshelg.
Det blir finfina kursledare – Folk­
dans­ringen är också med på tåget
denna gång vilket borgar för än fler
trevliga möten och än mer dans.
Håll utkik efter mera information
på spelmansförbundets hemsida
www.spelmansforbund.se.
21
Till minne:
Erik Larsson
I februari gick Erik Lars­son, ”Hallsbergs Lasse” ur tiden.
Han föddes den 23 oktober 1916
i Stenstorp i Västergötland. Han
väx­te upp hos sina morföräldrar på
ett litet jordbruk i Bjurum mellan
Falköping och Skara. Vid fyra års
ålder flyttade han till sina föräldrar i
Hallsberg.
Vid 10 års ålder började Erik spela
fiol. Erik fick efter skolan arbete på
en möbelverkstad. I hemmet var det
musik. Mor och far spelade dragspel.
I ungdomen spelade de durspel till
dans. Erik och hans bror hade både
dragspel, gitarr banjo och fiol att välja emellan. Eriks första fiol köpte
hans far på pantbanken i Örebro för
5 kr med stråke och låda.
Åter till möbelverkstaden; ägaren
hade fyra söner och två av dem spe­
la­de, den ene dragspel, den andre fiol
och banjo. Erik fördrev många sön­
dagsförmiddagar med att spela tillsammans med dem.
Så fick Erik en möjlighet till bättre avlönat arbete vid Hallsbergs skofabrik med en lön av 40 kr i veckan.
22
Det var ju ett riktigt lyft. Vid den här
tiden ingick Erik i en dragspelstrio
(dragspel, fiol och gitarr) som spelade
på en liten dansbana i Ormhult. Man
samlade in spelpengarna i en mössa.
Första kvällen blev det 8 kr per man.
Erik fick anställning vid SJ som
kom att bli hans arbets­givare under
resten av livet. Han blev sedermera
lokförare.
1940 flyttade Erik till Kristinehamn. Midsommarafton samma år
gifte han sig i Hallsberg med Maria,
sin kärlek sedan 17-årsåldern. De första åren i Kristinehamn blev det inte
mycket tid till musicerande men han
var ett tag med i Kristinehamns
Stråkorkester. 1952 bildades Kristinehamns Spelmansgille och Erik anslöt
sig. Man var ett 10-tal medlemmar.
Erik som alltid haft lätt att stifta
kontakter fick nu ytterligare en mycket intressant sådan. Professor Yngve
Laurell och Erik träffades på en spel­
mansstämma i Västergötland. Laurell
var etnolog och kom att vidga Eriks
intresse för gångna tider, bondesamhällets folkliv och musik.
Under senare delen av 50-talet fick
Erik kontakt med många nya folkmusiker och träffade bl.a. en lärare,
Lars Buller, också västgöte som flyttat
till Kristinehamn. De träffades ofta
även sedan Lars flyttat och spelade en
hel del tillsammans både privat och
på flera spelmansstämmor bl.a. på
Fornbyn i Skara. Under 60-talet spelade Erik under ett par år i Bymans
Orkester i Kristinehamn.
Efter pensioneringen började han
också engagera sig i Hallsbergs och
Kristinehamns hembygdsföreningar
samt folkdans. Han spelade på olika
tillställningar tillsammans med många av sina musikaliska vänner och
höll under många år i Kristinehamns
Spelmanslag. Han ville också bli bättre rent tekniskt och tog därför under
80– och 90-talen ett antal privat­lek­tioner för en violinlärare på Musik­
högskolan i Ingesund.
Med tiden kom han att mer och
mer intressera sig för folklivshistoria,
speciellt i det gamla bondesamhället,
han ville lära sig ”allt” om vissa äldre
spelemän och besökte ofta de platser
där de levt och verkat för att ”insupa
atmosfären”. Han arrangerade också
några spelmansstämmor i Kristine­
hamn. Erik lade under många år ner
avsevärt arbete på att hålla Spel­
manslaget igång och med ålderns rätt
avsade han sig detta 1994, då 78 år
gammal.
Efter en tid bildade han ”Strängatrion”, två violiner och gitarr med ett
mycket brett utbud, ibland förstärktes
trion med en vokalist. Man spelade på
många olika tillställningar men framför allt hade man mycket trevligt. Senare bildades ”Den felande trion” med
tre violiner, en trio som bestod flera
år. Under den här tiden var Erik också en uppskattad kåsör som besökte
många platser och berättade om livet
i bondesamhället förr, spelade några
låtar eller visor, någon gång sjöng han
någon gammal visa samt berättade
någon vits från förr. Han sade ofta att
Egon Ronnheden
En för spelmän och dansare välkänd
och omtyckt spelman har gått ur ti­
den. I september avled Egon Ronn­
heden, hedersmed­lem i både Bohusläns och Göteborgs Spelmansförbund,
på sitt älskade Visingsö, hans andra
hem. Han blev 85 år gammal. Egon föddes i Kallinge i Blekinge.
Han växte upp under enkla förhållan­
den i ett musikaliskt hem. Hans far,
som var modellsnickare, byggde både
han hade 2 kärlekar, Maria hans hustru och fiolen.
I början på 20-hundratalet började
han få besvär med artros i sina fingrar
och jobbade med dem varje morgon
för att komma igång, han spelade sedan alltid någon timme på för- och
eftermiddag för att fingrarna inte
skulle stelna till. De sista spelmansstämmorna han deltog i var stämman
i Skara 2005 samt Karlskoga 2006.
Erik var verksam i Värmlands, Väs­tergötlands och Örebro läns Spel­
mansförbund samt var hedersmedlem
i de två första. Han efterlämnar ett
30-tal låtar och visor, några med text.
Dessutom tonsatte han några av Dan
Anderssons dikter.
Han fick leva ett rikt och långt liv
och han och hans stora kärlek Maria
hann uppleva sin 71:a bröllopsdag tillsammans.
Dag Larsson
Christer Olsson (foto)
mandoliner och fioler. När Egon var
sex år började han spela mandolin. Sedan spelade på resten av sitt liv.
Folkmusik förekom inte i hemmet
utan Egon började spela klassisk mu­
sik med sin äldre bror, som då spelade
andrastämman. Han har berättat
att brodern jagade honom med strå­
ken om han inte höll takten eller spelade rätt, något som han se­nare haft
nytta av som spelman och spelledare.
Egon flyttade 1949 till Göteborg
och började på folkskoleseminariet.
Där träffade han Ulf Kinding, som
ledde en stråkorkester. Ulf inbjöd
ho­nom att spela för folkdanslaget
”Polkagrisarna”. Det blev bara två
gånger, för den andra gången träffade
han sin blivande fru Gunvor och sedan fick denna musik vila i många år!
Både Egon och hans fru blev lärare
i Göteborg och sedermera var Egon
uppskattad lärare och rek­tor i Guldhedsskolans fram till sin pensionering.
Först 1973 började Egon att spela
folkmusik. Åter igen var det Ulf Kin­
ding som vid besök lockade Egon att
komma till Gräfsnäsgården i Slotts­
skogen och pröva på folkmusik med
Göteborgs Spelmansförbund.
Det föll väl ut och Egon blev en
ledande person i förbundet i stort sett
under resten av sitt liv.
Han var både ordförande och sek­
reterare men framför allt var han under 30 år dess spel­ledare. Med stort
engagemang arbetade han för att lyfta
fram den västsvenska folkmusiken.
Denna glada och livfulla musik ansåg
han vara lika representativ och tilltalande som dala- och hälsingemusiken.
Under Egons ledning spelade Göteborgs Spelmansförbund in flera kasset­ter och gav ut en rad nothäften.
En speleman som betytt mycket
för Egon var Gunnar Johansson. Han
var skicklig både på fiol och att
ackom­panjera på gitarr. Han ville att
spelmansmusiken skulle låta så äkta
som möjligt och att spelmännen skulle
se glada ut vid sina framträdanden.
Detta var något som Ego-n förde
vida­re i sin roll som spelledare.
I slutet av 70-talet tog Gunnar ini­
tiativet att bilda gruppen Änggårds­
pojkarna, där han själv spelade första
fiolen. Egon spelade andra stämman
och gitarr och Lasse Pettersson spela­
de kompfiol och banjo. Gruppen ut­
ökades så småningom med Torsten
Nordander på första fiol. Repertoaren
var gammal dansmusik, hallandslåtar
och även country.
Genom Gunnar fick Egon också
kontakt med spelemannen och vissångerskan Anna-Fina Wallin. Hon
var en ovanlig kvinna och hennes sätt
att spela gjorde djupt intryck på Egon.
Han lyckades att med fin känsla förmedla hennes musikskatt och notsatte
ett 40-tal låtar efter henne med både
första och andra stämmor.
I mitten av 1980-talet bildades
gruppen ”Alberts pojkar” med Egon,
Torsten Nordander, Sven Augustsson och mig själv. Sven och jag var båda traditionsbärare och söner till bohusspelmännen Albert Augusts­son
och Albert Lantz.
Sista övningen hade Sven och jag
hemma hos Egon i maj i år. Han var
då som alltid spelglad och humoristisk
även om hans hälsa började svikta.
Egon var en bildad och mångsidig
person. Tillsammans med sin hustru
Gunvor drev han Rökinge Haralds­
gård på Visingsö. Förutom låtkurser
höll de under de senaste somrarna
uppskattade veckokurser om historiskt
betydelsfulla personer eller händelser
kring Vättern.
Många med mig kommer att minnas Egon med stor tacksamhet och i
ljust minne.
Han var en inspirerande, omtänksam och levnadsglad spelman, spel­
kamrat och medmänniska.
Bohusläns Spelmansförbund
Bjarne Lantz
23
Landet runt:
Klirr i kassan!
Kul i Lycksele
På CityHotellet i Lycksele
anordnades i oktober spelmansstämma för 13:e året.
Lycksele spelmanslag är duktiga på att få till en bra stämma där alla känner sig välkomna. Redan vid tiotiden
började spelmän anlända för
att prata och umgås med
varandra. Det dröjde inte
länge förrän det börjar ljuda
av musik i hela hotellet.
Efter allspelet började
spelmän i olika konstellationer uppträda för den fullsatta salongen. Det var många
spelmän som ville uppträda.
Det var ett roligt och underhållande program med både
sång och musik, även en och
annan överraskning dök
upp. Vad sägs om den spelande ”fransosen” från Malåtrakten (bilden ovan)?
Spelandet fortsatte till
långt in på natten. Jag träffa­
de en del nya spelmän som
tyckte att det var den bästa
inom­husstämman i Västerbotten. ”Vad många utrymmen det fanns att spela på”,
”gratis fika och korv, hela
dagen”, ”vilka trevliga spelmän”, var några kommentarer. Själv gjorde jag många
nya kontakter vilket är kul
eftersom man oftast har olika repertoarer och kan lära
nya låtar av varandra. Man
riktigt längtar till stämma så
att man får träffas igen.
Ulrika Frölander
24
Statens Musikverk har öppnat plånboken för olika projekt under året.
I Dalarnas Spelmansblad
läser vi att Krackel Kapell
fått 90 000 kr för ett projekt
med dramatikern Fanny Danielsson, Lena Willemark
350 000 kr för ett tillsammans med basisten Anders
Jormin och den japanska kotospelaren Karin Nakagawa
och Adrian Jones 100 000
kr för att med Lena Jonsson
och Anders Löfberg korsbe­
frukta skandinavisk och
amerikansk folkmusik.
Adrian fick också 99 000
kr för ett samarbete mellan
den egna gruppen HiR och
Kongero.
Västanfors lever vidare
I fjol var det nypremiär på
stämman i västmanländska
Västanfors.
I augusti i år höll man
den nya traditionen vid liv
med en ny stämma på Hembygdsgården. Munspelsvirtuosen John-Erik Hammarberg och spelmannen Ulf
Svansbo deltog liksom medlemmar ur Werstmannafolk.
Dans och buskspel avrundade en lyckad stämma.
Stämma i Långban
För åttonde året arrangerades en stämma i värmländska Långban i augusti, läser
vi i Värmländsk Folkmusik.
Agneta Stolpe och Mats
Berglund medverkade liksom husbandet Paradisorkestern. Agneta Stolpe höll
också en viskurs med Hans
Grönlund och Per Saxholm
ledde en låtkurs.
Gala på G
18-20 april arrangeras Folk
& Världsmusikgalan för
fjärde gången. Nu blir det
Gävle Konserthus som står
värd och det blir som vanligt massor som händer runt
själva galan.
Mässa med seminarier
och workshops precis som
sist fredag-lördag. Tjuvstart
torsdag kväll då ResiDans
framträder på Gävle Teater –
kanske med hemliga gäster
på scen. Fredag kväll spelar
Ale Möller med Eric Bibb
och Knut Reiersrud på Konserthuset och på lördag kväll
äger den stora galan rum på
samma scen.
Programmet är i skrivan­
de stund inte helt klart men
bland de klara artisterna
åter­finns bl a Limbohofvet
(bilden ovan), ODE och
Östblocket.
Kulturens arrangerar tillsammans med SSR och
Folkdansringen aktiviteter
för ungdomar som både får
billigt boende och ett eget
häng under galan i Gävle.
SSR:s årsstämma kommer
f ö också att äga rum i Gävle
under galahelgen.
All information finns på
www.gala.se där man också
kan gå in och föreslå vinnare. Gör det!
Skinnatrôt i Odensåker
Den lokala delikatessen
”skinnatrôt” serverades för
första gången under sommarens spelmansstämma i västgötska Odensåker, läser vi i
Västgötaspelmannen. Delikatessen består för övrigt av
grynbullar i tunnbröd med
lingonsylt.
Hans Kennemark ledde
en låtkurs och kyrkan var
fullsatt när stämman inleddes med en konsert innan
festligheterna började.
Stor kurshelg i Vara
9-10 februari blir det som
vanligt en stor och intensiv
kurshelg på Vara Folkhögskola i Västergötland.
Låtkurser i fiol med Hans
Kennemark, Greger Siljebo
m fl, durspel med bl a Ingvar Pettersson, klarinett med
Pers Nils Johansson, visa,
nyckelharpa och blockflöjt.
Jonas Simonsson håller en
flöjtkurs, Alban Faust säckpipa och Anders Ådin gitarr.
Dessutom blir det en
barnkurs och kurser på halv­
fart på vissa instrument. Prova på-kurser blir det också
under helgen.
Kolla om det finns platser
kvar på www.vsf.nu.
Petter Dufva i repris
Den 26-28 april 2013 anordnar Tjust
Spelmanslag den andra Petter Dufvastämman i Gunnebo. Årets premiärstämma blev en stor succé varför det
var självklart att satsa på en fortsättning.
Efter en folkmusikandakt i Gunnebo
kyrka startar själva stämman med en
gam-mel­danskväll med grupper som
Västerviks Glapack, Leif Billyz och Elvings SpelmansKapell, Vi får dessutom
njuta av ”Guldtrion” som består av
riksspelmännen Bengt Löfberg, Pelle
Björnlert och Erik Pekkari.
På lördagen hålls Petter Dufvakonserten, med Magnus Gustafsson som
konferencier kommer en rad av Petter
Dufvas låtar att framföras i olika konstellationer.
Efter konsert och middag vidtar allspel, buskspel, och spel till spellista.
Förutom spelmansstämma blir det även
låtkurser där temat är Petter Dufvalåtar.
Kursledare blir Eva Blomquist Bjärnborg och Pelle Björnlert, fiol, och Emilia Amper, nyckelharpa. En nyhet är en
durspelskurs med Erik Pekkari.
På söndagen blir det en avslutande
folkmusikgudstjänst i Gladhammars
kyrka.
Peter Pedersen
Kulturpris till laget
Mora Spelmanslag har fått Mora kommuns kulturpris för 2012.
Motiveringen är att de för Moras gedigna folkmusiktradition både troget
och dynamiskt framåt. Folkmusiktradi­
tionerna får ofta i olika sammanhang
vara symboler för kraften som finns i
kvalitet, genuinitet, kontinuitet och
innovation. Spelmanslaget förmedlar
allt detta och ger generöst av sig själva
och sin musik vid såväl stora som små
tillfällen.
Vinter-Ton i januari
Tonlägret är ett populärt låtläger i Me­
delpad. Vinter-TON är en vintervariant där både unga och gamla folkmusikutövare är välkomna.
2-4 januari är det Vinter-TON i
Sundsvall denna säsong. Emma Ahlberg, Lotta Johansson, Niclas Gustafsson m fl är handledare. Konsert
i Kulturmagasinet blir det på avslutningsdagen.
Info 060-58 93 27.
Folkbandskampen
är namnet på en annorlunda tävling i
folkmusik. Har ni ett band där ingen är
äldre än 25 år, ta chansen att vara med
i Folkbandskampen på Gnestastämman
2 februari.
Uppgiften är att tolka en modern låt
som folklig dansmusik. En tuff jury
lyssnar efter dansbarhet men också
samspel, scennärvaro, intonation m m.
Euphoria, Sakta vi gå genom stan,
Jag vill vara din, Margareta och Satisfaction är några låtar man kan välja
att tolka.
Mer information finns på hemsidan
www.gnestastamman.se där man också
kan läsa mer om vilka som medverkar
i övrigt. Lisa Rydberg och Björn Ståbi
kommer att hålla kurs, så mycket är i
skrivande stund klart.
25
Ett folk- och konstmusikaliskt växelspel:
Kraus och Hallström i Bjåsta
Thomas von Wachenfeldt funderar över förhållandet mellan folkmusik
och klassiskt och visar hur det hänger ihop, i alla fall i Bjåsta...
Idag har väl de flesta tabun rasat inom
folkmusiken. Experimentlustan fin­ner
inga gränser och gränslös folkmusik
uppstår. Korsbefruktningar sker ge­
nom tid och rum och alla tävlar med
varandra i vidsynthet och öppenhet.
Men ännu tycks konstmusiken få
stå i den dragiga farstun utanför det
folkmusikaliska finrummet. Som hängiven beundrare av de s k Öst- och
Hallåtarna har man ibland fått veta att
de inte kan sorteras in som ”äkta” eller
”genuin” folkmusik. De är s k ”est­­
radlåtar” eller ”skrytlåtar” som gör an­
språk på att vara någon sorts ”klas­sisk
musik”.
Då jag själv finner samma glädje i
att spela Mozart som Hultkläppen har
jag inte brytt mig något nämn­värt i
detta. Dessutom har jag tryggt burit
med mig att likheten är betydligt stör­
re än skillnaden. Mitt idoga övande
på den äldre spelstilen i norra Häl­
singland tillsammans med södra Häl­
singlands dubbelstråk har utvecklat en
följsam och rapp handled, som i sin
tur kommer till nytta i utförande av
exempelvis franska barockovertyrer.
Samtidigt har min förkärlek för wien­
klassisk musik hjälpt mig att lättare
kunna uttolka Jon-Erik Östs låtar eller
Hultkläppens mer tekniskt krävande
polskor. Det i vårt landskap så vanligt
förekommande rullstråket (arpeggiot)
återfinns även i en större del av den
virtuosa barockrepertoaren.
Det går naturligtvis att stapla exem­
pel på synergieffekter i oändlighet om
man så vill. Men fruktbara korsbefruktningar gäller inte bara fiolteknik.
Även melodier har funnit sin färd
genom salonger och fäbodar.
Ett intressant exempel på det är en
relativt oansenlig sats ur en flöjtsonat
(Flöjtsonat 6, H-moll, sats V - Allegro) av Johan Helmich Roman skri­
ven 1727 till den flöjtspelande drottningen Ulrika Eleonora. Till melodin
26
skrev den välbekante skalden Olof von
Dalin texten O, tysta ensamhet. Att Romans musik var populär vet
vi av att bl.a. Carl-Michael Bellman
använde instrumentalsatser av honom
till sina epistlar och sånger (se ex.
Epistel no IX, Till Gumman på Thermopolium Boreale och hännes jung­
frur). Men för att återgå till till Dalins och Romans lilla visa, så blev den
upptecknad redan under 1800-talet
och spreds i bl.a. samlingen Svenska
Fornsånger (Drake & Arwidsson:
1834-1842) som äkta svensk folkvisa.
Den mest kända varianten idag torde
dock vara den efter Reser Anna Larsson som kallas Visa från Utanmyra
(Svenska Låtar, Dalarna nr. 1471) och
som spelades in av jazzpia­nisten Jan
Johansson 1963 (Jazz på svenska). Här
ser vi hur en melodi färdas från hovkapellet ut till landsbygdens befolkning
för att senare bli upptecknad, arrangerad och anpassad för det borgerliga
salongsmusicerandet. Även dylika exempel kan staplas på varandra.
ALLMOGEINFLUENSER
I sammanhanget är också viktigt att
påpeka hur förhållandet är det omvända. Om vi stannar upp vid Roman,
så finns det mitt bland hans italienska,
franska och tyska influenser tydliga
spår av den svenska allmogens musik
(se ex Drottningholmsmusiken, sats
XVII - Lento) – en musik som Johan
Helmich lätt kunde tillgodogöra sig
på krogen, marknaden eller bara nå­
gon kilometer utanför tullarna i huvudstaden.
Ytter­ligare ett vittnesmål om lands­
byg­dens påverkan på hovens musik är
de otaliga danser som häm­tats ur allmogens repertoar och sedan ”förfinats” av ho­vens dansmästare och
spritts till andra länders hov, för att sedan – via exempelvis tjänstefolk – leta
sig ut bland landsbygdens befolkning.
Menuetten är ett exempel på en
sådan dans, som av den dans- och pastoralvurmande solkungen Ludvig XIV
införlivades som hovdans, och sedan
letade sig ut i de europeiska hoven och
därifrån vidare till respektive lands
övriga befolkning. Valsen är från bör­­
jan en sydtysk folklig dans (länd­ler)
som via bland annat Mozarts opera
Don Juan från 1787 fick en snabb
spridning bland Europas danslystna.
POLSKAN DOMINERAR
I Sverige har polskan haft en märkligt
dominerande ställning. Som namnet
antyder har den sitt ursprung i Polen,
ett land som under 1500-talet var en
kulturell stormakt och via Vasakungarna hade livligt utbyte med den
gryende stormakten Sverige. Antagligen kom polskan till Sverige via de
polska musiker som kontrakterades av
Gustav Vasa och/eller via de kontakter som knöts av sonen Johan III och
sedermera hans son, den polsk­svenske
konungen Sigismund. Det tidigaste
svenska vittnesmålet om en Polski
Tanz finns på ett notblad i Tyska kyrkan från slutet av 1500-talet.
Ett av de tidigaste exemplen på
hur svenska spelmanslåtar och allmo­
gedanser använts i konstmusikalis­ka
sammanhang är den berömde Hudiksvallsviolinisten och Tartinieleven Anders Wesströms (ca 1720-1781) Polonese Suezeso, där han använde en
bekant polskemelodi och utarbetade
den i 18 variationer.
Melodin brukar vanligtvis benämnas Klippingshandskar jag Er lovar och
skrevs av poeten Israel Holmström
(1661-1708). Den har senare även använts bl.a. av tidigare nämnda Olof
von Dalin (Kulna höst med regn och
töcken) och Carl-Michael Bellman
(Bort med vett och sunda tankar).
Även den samtida gustavianske
kompositören Joseph Martin Kraus
(1756-1792) var tidigt ute och nytt­
jade folkliga element i bl.a. Svenska
Dans (VB 192) och baletten Fiskarena (VB 40), vilket var ett led i den
lantliga vurm som rådde under Gustav III regeringstid. Hur intresserad
Kraus var av svensk allmogemusik är
naturligtvis svårt att utröna, men som
en del i den tyska Sturm und Drang­
rörelsen är det nog inte alltför djärvt
att dra slutsatsen att intresset var genuint.
SPELMANSBOKEN I BJÅSTA
Intresset tycks ha varit ömsesidigt. I
alla fall att döma av en s.k. spelmansbok som uppenbarade sig i den lilla
byn Bjåsta utanför Bergsjö. Under
många år hade den liksom många av
sina likar legat undangömd på en vind
bland andra ting som ej på länge använts. Boken låg bland andra noter,
mestadels inköpta och tryckta notsamlingar med spelmansmusik, men också
noter med förra sekelskiftets populära
salongsstycken och schlagers. Boken
hade en gång tillhört spelmannen Alfred Kraft i Bjåsta men var betydligt
äldre än honom själv. Av innehållet att
döma härstammar spelmansboken
från 1800-talets början, då valser,
kontradanser och kadriljer är vanligt
förekommande och framförallt att vissa av bokens valser är nedtecknade i
3/8-delstakt – vilket de tidigaste valserna var.
Ytterligare ledtrådar som är behjälp­
liga i dateringen är melodin till kör­
sången Vikingasäten (även kallad Lejonriddarne), skriven av Johann
Christian Haeffner 1814 till text av
Per Daniel Amadeus Atterbom. Men
den låt som personligen väckte störst
förtjusning var en liten marsch i GDur. Den blev snabbt en av mina favoritlåtar med sina wienklassiska drag
och kanske borde jag ha anat vem som
låg bakom den lilla marschen.
Joseph Martin Kraus har sedan
många år varit varit en av mina allra
främsta favoritmusikanter och han
”upptäcks” av allt fler människor värl­
den över. Nästan varje år kommer en
ny världs­premiärsinspelning av något
av hans verk på CD-skiva. Så kom då
till slut Kraus förströelsesvit Amphitryon (VB 27) på CD 2008, inspelad av
orkestern L’Arte del Mondo med Werner Ehrhardt som dirigent. Musiken
var lika spänstigt tolkad som Svenska
Kammarorkesterns prisbelönta inspel­
ningar av Kraus symfonier.
Som vanligt blev jag omedelbart indragen i Kraus välorkestrerade och
fantasifulla orkestermusik.
Sviten behandlar – som titeln antyder – det snaskiga grekiska triangeldramat mellan Zeus, Amfitryon och
Alkmene. Sviten är i mångt och mycket tidsty­pisk med sin franskifierade
pastorala marmorkaraktär och när det
grekiska prästerskapet till slut äntrar
den musikaliska handlingen, beledsagas de av den lilla marschen i G-Dur
– ytterli­gare en musikalisk gåta hade
funnit sin lösning!
Lyckligare kunde väl ingen bli än
jag då den bekanta upptäckar­iverns
molande känsla i maggropen gav sig
till känna. Uppenbarligen hade Kraus
varit uppskattad av någon i Bergsjö redan för 200 år sedan. Vem denne var
vet vi tyvärr inte. Men med tanke på
de andrastämmor som finns till vissa
av bokens låtar, var det en person med
goda insikter i musik­teori.
SIGNE WIDHOLM
Jag dröjer mig kvar i Bjåsta, byn som
kanske mest är känd bland all­mänhe­
ten för sin tillverkning av traktorlastare. För oss utövare av folk­­­musik
kanske namnet Signe Widholm
(1892-1974) klingar mer bekant.
Hennes gärning som hembygds­vår­
da­re och visupptecknare är ovär­der­lig
för hälsingar i allmänhet och bergsjöbor i synnerhet. Många av hennes visor sjungs flitigt idag och finns publicerade bl.a. i Helge Nilssons Visor och
ramsor i Nordanstig (1980) och Visor från Häl­singland (1977) av Gun
Eriksson och Peter Ahlbom.
En visa efter Signe Widholm som
inte finns publicerad i tryck är en
gammal ballad kallad Och rin­gen skall
vi knyta i rosendelund. Den finns
...forts på nästa sida
27
BJÅSTA...forts fr föreg sida: däremot inspelad av Märta Ramsten
och finns att tillgå på Svenskt visarkiv.
Hur Signe lärt sig den framkommer
inte av materialet, men den förekommer bland annat i tredje akten av Ivar
Hall­ströms (1826-1901) opera Hertig
Magnus och sjöjungfrun (1867). Versi­
onerna är identiska med varandra,
förutom att Signe inte sjunger första
och sista verserna. Av melodins ålderdomliga karaktär att döma torde Hallström ha använt en folklig förlaga, då
han ofta använde sig av traditionella
folkmelodier i sin musik.
Det var några exempel på det växel­
spel som alltjämt pågår mellan tid och
rum i folkmusikens märkliga värld.
Folkmusiken har alltid behållit sin
omisskännliga, men ändock så svårdefinierbara röda tråd; och detta trots
att den alltid låtit sig berikas av samtida musikaliska och kulturella yttringar
– som ett hus som renoverats, vårdats
och präglats av ge­nerationer.
Thomas von Wachenfeldt
fiolspelare, Gränsfors
VINTERSTÄMMAN
TIERP
på Eric Sahlström-institutet
i Tobo lördagen den
2 februari 2013 kl 14.00
En spel- och dansstämma
Stämman inleds med allspel
Spel till dans
Buskspel
Dansa till spelmansmusik
och en del danser tillsammans
med några av våra instruktörer.
Gäster: Russindalens Spelmän.
Förtäring finns att köpa.
Möjlighet till övernattning finns på
Eric Sahlström institutet.
Information: Birgitta Eriksson
tel 0293-108 43 el 070-345 94 83
28
Folkungar i Gävle-Dala
FolkUngar är namnet på ett nytt projekt som Bilda GävleDala drar igång i
vår. Allmänna arvsfonden bidrar med
1,7 miljoner till projektet som pågår
i tre år och som ska sprida folkmusik
och dans bland minst 15 000 barn i
Hälsingland, Gästrikland och Dalarna.
FolkUngarprojektet riktar sig till
5-12-åringar och alla grundskolor
ska få besök av team från projektet.
Barnen ska också vara med och skapa ny musik, nya sånger och danser
baserade på traditionelll grund. Det
blir också speciella barnstämmor för
barnen i de tre landskapen och så investerar man i utbildning av musikpedagoger och en rejäl instrumentbank.
Förhoppningsvis kommer projektet
att växa sig så starkt under de tre åren
att det kan leva vidare i framtiden.
Läst:
Tre visböcker för sångsugna
Bröllopssånger, kärleksvisor, resande­
folketrs sånger och sjömansvisor
hand­lar det om i tre nyutkomna visböcker som borde kunna vara fina jul­
klappar för sångsugna.
Romanifolkets visor (Bo Ejeby förlag) har satts samman av Ralf NovakRosengren och Marie Länne Persson.
Ralf, artist och musiker, är av resande­
släkt och har tillsammans med Marie
Länne Persson, balladsångerska och
musiker från Småland, under flera
år forskat och levandegjort denna
mång­hundraåriga men ack så okända
musiktradition.
Boken innehåller mycket intressanta bakgrundstexter och bilder men
förstås också en rad visor som Ralf
samlat på sig under tjugo års tid.
Många har han själv lärt av äldre släktingar. Här finns ballader och burleska
visor, somliga språkligt blandade och
väldigt brokiga. Många känner man
igen i andra versioner som längs andra
leder vandrat genom vårt land. Här
finns också polskor efter Lorens Brolin, den skånske storspel­mannen, även
han av resande­släkt. Liksom för övrigt
Calle Jularbo.
Romerna har funnits i Sverige allra
minst sedan medeltiden men har inte
fått den plats i kulturhistorien de
förtjänar. Ralf Novak-Rosengren vill
ändra på det och denna fina bok han
gjort tillsammans med Marie Länne
Persson bidrar till att synliggöra en
fascinerande tradition som länge legat
dold men som är lika svensk den som
andra.
Sigurd Sternvall kallades Sjömansvi­
sans apostel när han gick ur tiden
1951. Han var själv med ombord under de stora segelskeppens sista tid och
har med outsinlig energi samlat in och
bevarat en stor mängd av de sånger
som sjöngs ombord.
1935 kom den här boken ut första
gången men nu kommer Sång under
Ralf Novak-Rosengren och Marie Länne Persson har levandegjort resandefolkets sånger i
en ny, intressant och rik bok. Foto: Peter Ahlbom
segel (Svenskt visarkiv) ut i en finfin
nyutgåva i samarbete med folkmusik­
institutionen på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. KMH Folk spelar
och sjunger på den medföljande
CD:n.
Sjömansvisans bibel kallades visboken när den kom ut första gången.
Epitetet stämmer fortfarande med
verkligheten, här finns mer än hundra
visor som torde räcka för många
brygg­kvällar med segelbåten i sommar.
Långa ballader om hemska förlis­
nin­gar, en hel del engelska shanties
som vandrat över världshaven, några
folkliga visor man hört i andra sammanhang och så ett mycket intressant
förord av Sternvall själv där han berättar om sångerna men också om sina
vedermödor på de sju haven. Bland
annat om hur hans första samling visor åts upp av vita myror i Kina 1924!
Bröllopssånger och kärleksvisor ur
nordisk folktradition (Bo Ejeby förlag) är namnet på en sångbok där hon
samlat ett antal av sina favoriter bland
alla de visor som passerat förbi under
hennes resor och åtaganden i de nordiska länderna. Idén till boken kom
när Eva fått fler och fler uppdrag att
sjunga på bröllop, ett sammanhang
där folkliga kärlekssånger passar särdeles väl.
Här finns alltså Evas personliga favoriter av nordiska sånger som passar
in i detta sammanhang. Käreksvisor,
bröllopssånger, koraler, bordsvisor och
visor till dans. Fina bilder och person­
liga kommentarer gör detta till en vac­
ker bok man gärna bläddrar i.
Och så finns det alltså mer än hundra vackra sånger att dela på.
Peter Ahlbom
Eva Rune är en mångsidig och skicklig vissångerska som i år haft glädjen
att ro ett riktigt önskeprojekt i hamn.
29
Hört:
Spelmannen anmäler!
MATS THIGER – "Strömgubben" (Tongång)
Riksspelman Thiger kommer från Uppsala, har rötterna i Ådalen men bor sedan länge i Småland. Han
har skaffat sig ett lika brokigt spelgäng till denna soloplatta. Fioler, dragspel
och bas.
Arton låtar finns med,
en hel del småländskt men
också egna bitar och favo­
riter med rötterna annorstädes. Mats är en driven
spelman och låtvalet är omväxlande och kul.
KATARINA HALLBERG –
"Min hud är full av fjärilar"
(Modesty)
Katarina är en begåvad vissångerska från Hälsingland
som här modigt kastat sig
över och tonsatt Karin
Boyes dikter. Inte det allra
enklaste förvisso men det
här är vackert och känsligt
i lyhört sällskap med Jonas
Bleckman, cello och Lasse
Sörlin, gitarrer, fiol och lite
annat.
LEKSANDS SPELMANSLAG
– "2012" (egen utg)
Hela 38 låtar med stora och
mycket välklingande Leksands spelmanslag. Många
fina dalalåtar är med. Alm
Nils, Kungs Levi, Tommy
Gjers och Erik Berg gör
också fina insatser i låtar på
egen hand. Mäktigt!
ERIC SAHLSTRÖM – "Spelmansglädje" (egen utg)
I samband med Eric Sahlström-jubileet har hans
minnesfond påpassligt givit
ut denna liveinspelning
med Eric, inspelad inför en
andäktig publik i Österbybruk 1977. Eric spelar så
lätt och ledigt och smyger
in försynta kommentarer
mellan de trettio låtarna.
Ett fantastiskt dokument av
en fenomenal spelman och
en veritabel godispåse låtmässigt.
OLEMAN – (Sjelvar)
Flöjtisten/sångerskan Emma Johansson, fiolspelmannen Olof Misgeld och norska durspelaren Anette
Thorsheim bildar Oleman.
Tio fina traditionella visor
och låtar finns med på denna njutbara CD. Norskt,
västkustskt och lite annat,
snyggt spelat rakt igenom.
30
Katarina Hallberg tolkar Boye
EMILIA AMPER – "Trollfågeln" (BIS)
Emilia Amper fortsätter
im­­ponera som artist, inno­
vatör och låtmakare. Förutom många imponerande
gästspel och så de egna
banden kommer hon här
med en storartad solo­debut
på klassiska skiveti­ketten
BIS.
Och det är en unik resa
hon tar oss med på. Egna
och klart personliga stycken
varvas med traditionella bi­
tar, sällskapet i studion är
lika högklassigt det med Johan Hedin, Anders Löfberg
och stråkar från Trondheimssolisterna för att
nämna några.
En fantastisk skiva att
överraskas men också synnerligen njuta av.
ALE MÖLLER BAND – "Argai" (Playground)
Världen är lika frustande
bro­kig och charmerande på
Ale Möllers nya skiva med
sitt fantastiska och lika brokiga band. Femton frustan­
de glada, nyfikna och våga­
de låtar från när och fjärran,
ibland tolkade, ibland ny­
skrivna av Ale och kamraterna.
Här finns finska örhänget
Skogsblomman i en stillsam
variant men också en sugge­
stiv mungigekvintett och så
Ales himmelska brudvals till
den begåvade bandmedlemmen Magnus och hans Sophia.
Svenskt spetsat med hela
världens kryddor - bättre
smörgåsbord går inte att få
tag i!
STOCKHOLM LISBOA PROJECT – "Aurora" (Nomis)
Det går bra för Stockholm
Lisboa Project.
Denna svensk-portugisis­
ka hybrid hör till genrens
mest efterfråga­de på kontinenten just nu och kvar­
tettens nya CD visar att
man tagit ett steg till musikaliskt.
Det är mest portugisiskt,
den nya sångerskan Micaela
Vaz sjunger med känsla och
fadosångerna vibrerar. Filip
Jers är förstås glimrande på
munspel.
SANDÉN - NYGÅRDS - CARR
– "Tänk om" (Dalakollektivet)
En relativt ny supertrio
med ett nytt och eget skiv­
bolag i fickan. Sofia Sandén, Anders Nygårds och
Ian Carr bjuder på elva lå­
tar och sånger, egna och andras, en hel del från Dalar­
na förstås. Sofia med sin
klara stämma, Anders med
det luftiga och drivna fiolspelet och Ian med sitt intensiva gitarrspel.
Snyggt. Spelglädjen och
värmen smittar.
ALLA FAGRA – "Vintern
ska värma våra fötter" (Kap
Syd)
Det är svårt att inte tycka
om Alla Fagra. En orädd
grupp malmöbor som hur
lätt som helst går sin egen
väg mot alla trender och fega mainstreamartister.
Alla Fagra kör sitt race
och det med en befriande
självklarhet, en sällsynt begåvning för underfundiga
egna sån­ger och tankar om
en bättre värld. Det är charmigt, tanke­väckande och
glädje­spridande på en gång.
ANNA CEDERQUIST – "Går
åt rätt håll" (egen utg)
Anna är blockflöjtist, men
kommer här med en egen
omväxlande visplatta där
sången är i fokus.
Tio visor av skiftande
sort, lite trad, lite Hambe
och Olle Adolphson. Olof
Göthlin, fiol, Jens Ulvsand,
bouzouki och Dan Gisen
Malmqvist, klarinett står
för det fina folkmusika­lis­ka
ackompanjemanget. Och
Annas blockflöjtspel är
glimrande.
JENNY BENGTSSON & PERAXEL KARLSSON – (Gammalthea)
Två riksspelmän med olika
bakgrund – Jenny fiolspel­
man från Skåne, Per-Axel
dragspelare med rötterna i
Västergötland. Två drivna
dansmusiker som gärna
spelar ihop och visar vad
de kan med 15 låt­favoriter
samlade på denna skiva.
Låtar från olika håll och
kanter, inte bara svenskt
faktiskt. Här finns nordiskt
men också nån upphittad
bit från USA bl a.
Svängigt och samspelt
och en kul repertoar.
Kvara Kvartett, begåvade skivdebutanter från Skåne. Foto: Peter Ahlbom
THE ORIGINAL SWEDISH ARVIKA BLUES BREAKERS –
"Rajalla" (egen utg)
Osannolika åtta man stora
bluesbandet från Arvika
mixar i vanlig ordning blues
med folkmusik. Blues på
svenska, snabba polkor med
egna texter, sväng och humor, värme och glädje. En
god dos finskt vemod ingår.
Frisinnad musik och en
tajt oktett med vidöppna
öron som man blir på gott
humör av att lyssna på.
GUNNAR KÄLLSTRÖM –
"Allt skägg är hö" (Kakafon)
Gunnar Källström är en
flitig och klurig göteborgsk
vismakare som här samlat
ett antal sånger som han
och hans kvartett skrivit,
som på något sätt alla har
med döden att göra.
Riktigt så deprimerande
är det dock inte alls, Gunnars sånger är ljusa ändå,
med stänk av vemod och
humor. Glimten i ögat mitt
i alltihop.
Inslag av lite lugn samba,
chanson och hemvävd jazz.
Trummor med vispar.
Och fina texter att fundera på.
SKATELÖVS SPELMANSLAG
– (Chamber sound)
Det flitiga och samspelta
spelmanslaget från Skatelöv
har funnits i trettio år. På
denna den första ”riktiga”
skivan medverkar sexton av
lagets spelmän.
Tjugo småländska låtar
finns med. Polskor, valser
och schottisar finns det
mest av men här finns också någon visa, polka och
marsch.
FAM CARR – "Anno 2010"
(Gammalthea)
Skånska familjen Carr är
en sällsynt begåvad familj
vad gäller spelmansmusik.
Ninni och Laif och så tre
musice­rande barn där Elna
och Ale redan är professio­
nella utövare.
Här fram­för familjen
14 svängiga låtar och visor
med rötterna i sydligaste
Sverige. Efter­som Laif är
född i Danmark så är också en klämmig dansk polka
med på låtlistan!
FRIGG – "Polka V" (egen
utg)
Håll i hattarna när ni sätter
på den här skivan. Finska
Frigg blåser er lätt bakläng-
es genom rummet om ni
inte ser upp.
Frigg är en septett med
tre spelmän från spelmansfamiljen Järvelä i centrum.
Vansinnigt flyhänta fiolspelmän uppbackade av gitarr, bas, mandolin m m
i något slags power folk.
Mest egna bitar med
oemotståndligt drag. Några
hysteriska polkor och en
väldigt vacker brudvals
sticker ut när ett av Nordens bästa folkmusikgrupper visar upp sig.
LARS-ANTE KUHMUNEN –
"Somás muittut" (Stierdna)
Samiske Kuhmunen sjunger tolv egna låtar på samiska. Bandet spelar rock,
Kuh­munen spelar elgitarr
och hans sånger har tydliga
inslag av jojk. Tungt, kraftfullt och egensinnigt,
KVARA KVARTETT – "Dynamo" (Gammalthea)
En ung och talangfull kvar­
tett från Skåne skivdebuterar med tio låtar hemifrån,
de flesta hemskrivna.
Bas, gitarr, klarinett och
fiol är sättningen, spelet är
fint och varierat. Begåvat!
Anmälan Peter Ahlbom
31
POSTTIDNING
B
BEGR EFTERSÄNDNING
Sveriges Spelmäns Riksförbund, vid definitiv eftersändning återsänds förssändelsen med nya
Folkmusikens hus, Dalag 7
adressen på baksidan (ej adressidan)
795 31 Rättvik
Eric firas till februari!
Det har varit både Strindbergsår och
Eric Sahlströmår i år. Strindbergsåret
tar väl slut 31 december. Men Eric
Sahlström var en så pass stor spelman
att jubileet till minne av nyckelharpsgigantens födelse för 100 år sedan
hän­ger kvar ända till 3 februari. Ända
till dess kan man besöka Eric Sahl­
strömutställningen på Upplandsmuseet i Uppsala.
Alla som har vägarna förbi Uppsala
bör ta chansen att besöka en mycket
ambitiös, pedagogisk och lärorik utställning om en av Sveriges största
spelmän, tillika kompositör och instrumentbyggare. Utställningen ger
hela bilden av Sahlström. Byggaren,
jodå hans hyvelbänk står uppställd i
utställningslokalen med det virke och
de verktyg Eric arbetade med vid sin
bortgång. Några av hans nyckelharpor
finns också att bese, bland annat hans
silverbasharpa som var hans första.
Där finns också ett rikt fotomaterial,
från turnéer och från familjelivet hemma på gården i Tegelsmora.
– Ambitionen har varit att skapa en
utställning som är lätt att till sig, en
utställning för den breda allmänheten,
säger Tuula Autio, utställningschef på
Upplandsmuseet. Man får komma
ihåg att den yngre generationen inte
vet så mycket om Eric.
Här finns också en historik över
Erics kompositioner, med låtarnas
bakgrund och tillkomsttillfällen, från
1940 till 1978. Givetvis klingar virtu­osa inspelningar med Eric i bakgrun­
den i besökarnas öron.
Eric Sahlström är väl den ende
spel­man som hamnat i statens port­
rättsamling på Gripsholm. Porträttet
kunde man dock inte lämna ut från
Gripsholm men ett fotografi av det
finns med, likaså förlagan till Ingvar
Jörpelands skulptur i Tegelsmora.
På en skärm sänds videohälsningar
från spelmän från när och fjärran och
när man gått genom lokalen kan man
sätta sig ner i en angränsande lokal
och se två TV-porträtt av Eric från
(Jo, man sände faktiskt program med
folkmusik förr i tiden.)
Att en svensk spelman föräras en
sådan här bred utställning tillhör
knappast vanligheterna.
– Vi behövde aldrig tveka. Folkmusiken ingår i vårt uppdrag, säger
Tuula Autio.
Bakom utställningen står förutom
Upplandsmuseet även Eric Sahlströms
Minnesfond och familjen Sahlström.
Peo Österholm
Olle Norling, Upplandsmuseet (foto)