Transcript Jag är ganska mager om bena

Jag är ganska mager om bena
En halvsann berättelse av Lena Böving
1936 skrev Nils Ferlin en dikt som har betytt mycket för mig. Lille Bror
Söderlundh tonsatte den. Min mamma sjöng den för mig några år senare.
Visan heter Lasse Lasse liten. Texten anknyter till spanska inbördeskriget
men det förstod ju inte jag.
Månen skiner över stan och du sover gullebarn med din lilla trähäst röd
Stackars alla Spaniens barn jämt det bomber över stan
sliter sönder himlen blå
Du Lasse, Lasse liten………………
Långt senare har jag fått veta att Nils inte själv gillade den här visan. Lille
Bror hade nämligen ändrat en hel del i hans text för att den skulle passa till
melodin.
Lille Bror Söderlundh studerade vid Ingesunds folkhögskola och han har
tonsatt många av Nils Ferlins dikter. Han är inte ensam. Det finns mer än
900 tonsättningar. Ingen svensk diktare har lockat så många vismakare.
Både Nils och Lille Bror var värmlänningar. Men de träffades först i början
på trettiotalet i Stockholm på ett enkelt café i Klarakvarteret som hette Cosmopolite. Lille Bror fick då en gåva av Nils – boken Barfotabarn. Just den
boken var min allra första riktiga bok – en underbar samling dikter som det
sjunger om. Och sedan dess har Nils Ferlin följt mig genom hela livet. 2011
har han varit död i femtio år och hans texter tolkas i hela landet på olika
sätt. Fastän han själv var så rädd för döden, lever han för oss alla som älskar hans texter.
Nils Larssons arrangemang för sologitarr av En Valsmelodi har jag övat på i
mer än trettio år. Det är en pessimistisk dikt som handlar om slinkor och
pajaser och om honom själv som struntar i det mesta. Tretakten var där redan innan den blev tonsatt. Texten kan jag förstås och en gång använde jag
den mycket olämpligt. Jag var anställd på ett vårdhem med min gitarr för att
underhålla patienterna. De satt i sina rullstolar i dagrummet för att lyssna
till vistanten och jag sjöng först några vanliga taube– och bellmanvisor. Sedan började jag på Valsmelodin. När jag kommit halvvägs kom jag på hur
den slutar – men det var ju för sent att göra något åt det då, så jag sjöng tyst
så de inte skulle höra.
2
Jag har ingenting alls här i världen att vinna
och snart i min grop skola maskarna finna
Att jag är ganska mager om bena – tillika om armar och hals.
Där satt de magra, rara gamla människorna, som nu bodde i sitt sista hem
och skulle ha lite trevligt på fredagseftermiddagen med en musikant. Och
den idiotiska människan sjunger om hur de ska ner i gropen och bli uppätna
av maskarna.
Undra på att en av damerna ropade: ”Får man kaffe snart?”
Visst är det en underbar men hemskt text? Tur att många hade dålig hörsel. Jag har aldrig gjort om det.
För ett år sedan då jag satt och övade på denna visa (igen) kom det första
mejlet från Lasse. Det var mörkt, fastän klockan bara var tre på eftermiddagen, mörkt ute och inne. Jag mådde inte bra, var ledsen och kände mig ensam och hade inte ens tagit min lilla skogspromenad. Jag saknade Klas så
fruktansvärt. Han hade varit död i tre år men fortfarande var det ofta mycket
svårt.
Jag läste förvånad mitt mejl:
Hej Johanna! Minns du mig? Vi var på SGLS gitarrläger i Ingesund 1980. Sista
kvällen satt vi ute och slogs med myggorna och sjöng nån ferlinvisa. Du sjöng
vackert och hade en bra gummessongitarr och du hade en blå görsnygg klänning på dig.
Jag blir glad om du hör av dig. Jag har tänkt på dig.
Lasse Månsen.
Visst minns jag honom. Jag minns hela den där veckan. Jag brukade ta
fram den ur fickan och njuta av den - men nu var det längesedan jag tänkt
på den. Det har hänt så mycket sedan dess. Det är ju mer än trettio år sedan. Men nu plockade jag fram den igen.
Jag hade kört bil den långa vägen från Stockholm och missat avtagsvägen
till Ingestrand och kommit nästan till Sunne. Jag var trött och efter uppropet
i kammarmusiksalen och lite mingel på gården gick jag till mitt rum för att
sova. Precis när jag var på väg in i sömnen hörde jag musik utanför. Någon
eller några spelade Valsmelodin på ett himmelskt sätt. Jag steg upp och tittade ut genom mitt fönster. Det var en stilla kväll och jag kunde se Arvika på
andra sidan om Glafsfjorden. På gräsmattan stod en liten man och spelade
på sin gitarr. I gräset satt ett gäng med unga män och lyssnade alldeles tysta.
3
Jag klädde raskt på mig och sällade mig till beundrarskaran och blev kvar
där tills solen gick upp. Den vackra konserten har jag aldrig glömt och det
var tack vare den som jag lärde mig att spela gitarr. Tidigare hade jag som de
flesta trott att gitarrer använde man bara till att ackompanjera med.
Musikanten hette Nils Larsson (Banjolasse) Han var en av Sveriges pionjärer på klassiskt gitarrspel. Han var vid detta tillfälle 78 år gammal men hade
inga problem med tekniken. Han spelade flera Ferlin - Söderlundhsånger
och C. M. Bellman och Birger Sjöberg och gamla swinglåtar. Han spelade
både melodin och kompet.
Men han spelade inte hela tiden. Ibland drack han pilsner och blev mer
och mer pratsam och skojade med ungdomarna. Jag var den enda kvinnan i
beundrargänget och kanske äldst med mina fyrtio år. Kanske inte? Jag lade
märke till en välväxt, kraftig karl som satt och rökte hela tiden. Han var ju
ingen pojke. När Nisse började spela Får jag lämna några blommor började
han att sjunga med en stark mogen tenorstämma. Då ilsknade Nisse till –
slutade spela – och fräste:
– Detta är ett solo, jag vill inte ha något jäkla trallande!!!
Mannen tystnade genast och såg ut att skämmas. Han log mot mig för jag
hade också nynnat lite. Vi andra skrattade och fortsatte att lyssna. Tysta
och snälla.
Det var första gången jag såg Lasse som nu trettio år senare skickar mig
detta trevliga elbrev.
Dagen efter Nisses solokonsert i gröngräset var jag ännu tröttare. Vi hade
lektioner hela dagen och jag lärde mig högerhandsteknik av Pelle Hedlund
som kommit från Falun och lite basgångar av Tomas Utbult som höll i viskompgänget det året. Jörgen Rörby hjälpte oss alla tillrätta och delade ut
noter till ensemblespel. Dagen gick fort och vid middagen ”hamnade” Lasse
bredvid mig. Han åt mycket såg jag och var lättsam och pratade mycket på
sin härliga värmländska. Han berättade att han bodde i Karlstad, hade stor
familj och arbetade på KMV och sjöng i kammarkören där. Jag berättade att
jag var mellanstadielärare, var gift och hade två barn som bodde hos mormor
denna vecka. Jag bodde i Stockholm då också och hade aldrig varit i Värmland förut. Genast började han berätta om allt fint som finns där som han
gärna skulle vilja visa mig: t.ex. Rackenmuséet som ligger nära Arvika, Frykensjöarna, Rottneros m.m. och alla fina statyer av poeter som det ju kryllar
av i Värmland. Helst ville han nog visa alla sjöarna också. Det finns mer än
3000, skröt han. Men vi förstod att vi inte skulle hinna med något turistande
denna vecka. Vi var där för att spela gitarr.
4
Kammarmusiksalen på Ingesund är mycket vacker. Den kvällen var det
Owe Walter som spelade några egna kompositioner. Jag satt och njöt av tonerna och de höga tallarna som man kan se genom fönstren. Lasse hade
”hamnat ” bredvid mig igen.
Vi gick en skön promenad efteråt och jag sov gott den natten.
Lasse och jag blev mycket goda vänner. Han var skojfrisk, artig och mycket
vänlig. Det var han mot alla men jag märkte ju att han tyckte om mig och
gärna var nära mig hela tiden. Vi gick i samma viskompgrupp och vi satt tillsammans vid måltiderna. Han bjöd mig på vin på kvällarna och sa att jag
var söt.
Fjärde kvällen kysste han mig god natt. Det var nästan bara en puss men
jag blev varm och tyckte alldeles för mycket om den där pussen. Jag var ju
lyckligt gift med Klas då och avskyr otrohet. Men femte kvällen tog jag emot
en ny kyss och ännu en och ännu en, innan jag besinnade mig och gick till
mitt rum. Han blev märkbart besviken att han inte fick komma med mig dit.
Sista kvällen blev det fest. Lärarna avtackades med presenter och vi hade
vår elevkonsert. Jag spelade trio – det var Schubert minns jag och jag spelade några fel men det märkte ingen – tror jag. Lasse sjöng några Ruben Nilson-visor och en egen visa. Han var inte särskilt duktig men kul. Efteråt
drack vi vin och åt skaldjurssallad som några av kursdeltagarna lagat till.
Stämningen var festlig och lite vemodig som det alltid är då man ska skiljas
från nya vänner efter en fin kursvecka. Lasse och jag satt bredvid varandra
hela kvällen och han höll om mig ibland och vi sjöng många visor tillsammans. Han försökte lära sig Valsmelodin men den är inte så lätt. Det blev
ännu svårare att skiljas den kvällen. Vi var ju båda lite berusade, lite förälskade och kåta.
Jag for hem till min familj och han till sin. Klas blev så glad när jag kom
hem och då var jag mycket nöjd med mig själv att inget mer hade hänt med
den charmige Lassemannen.
Och nu kommer det ett mejl från honom. Varför skulle jag inte svara på
det?
Hej Lasse! Jodå, jag minns dig mycket bra. Sjunger du fortfarande? Det gör
jag. Förra veckan sjöng vi Förklädd Gud i Västerledskyrkan. Hälsningar Johanna.
Efter en halvtimme kommer det ett nytt mejl. Sitter han där hela dagarna
vid datorn?
Hej Johanna! Jag sjunger i en kyrkokör här i Uppsala. Nu till Alla helgon ska
vi sjunga Mozarts Requiem i domkyrkan. Det är så vackert att jag nästan grå-
5
ter själv, när vi sjunger lacrimosasatsen. I Karlstad var jag med i KMB och vi
gjorde flera uppträdande i domkyrkan. Det var ju lite roligare men nu är jag
för gammal. OD tar inte emot 70-åringar. Hur mår du? Hur har du det? Jag är
skild och har tio härliga barnbarn som gläder mig ofta.
Hälsningar Lasse.
Jag väntar en dag med att skriva nästa mejl. Varför då egentligen? Det här
är ju lite spännande.
Hej Lasse! Jag är änka sedan tre år och har också vuxna barn och sex barnbarn men de bor inte i Stockholm. För några år sedan fick jag cancer i tarmen.
Men tarmen och cancern är borta och jag måste ha stomi. Inte trevligt men
man vänjer sig. Nu får jag strålbehandling för att mota metastaser. Tack och
lov för musiken. Jag spelar ganska mycket på min gummesongitarr. Tänk att
du minns den. Kan du Valsmelodin nu?
Hälsningar Johanna.
Hans svar kommer inom en kvart och jag sitter vid min dator och glor på
skärmen nästan hela tiden.
Hej Johanna! Det var sorgligt att höra att du är sjuk. Hoppas du blir riktigt
återställd igen. Jag spelar inte så mycket numera och har glömt det mesta.
Det vore trevligt om vi kunde träffas. Jag ringer dig om du vill?
Varma hälsningar Lasse.
Jo, det vill jag.
Nu blir det roligt att öppna datorn. Nästan varje dag kommer nya mejl från
Lasse. Mest skriver han om konserter han går på och vilken musik de sjunger men också om sina barnbarn som han passar då och då. Han åker till
Värmland på deras lov och umgås med dem ofta. Han är aktiv i Rotary.
Jag skriver om mitt gitarrspel och vilka böcker jag läser och berättar för
honom om min saknad efter Klas som jag var gift med i mer än fyrtio år. Jag
skriver inte om min ohälsa.
Efter några veckors e-postväxling och också några telefonsamtal bestämmer vi oss för att träffas. Jag har slutat med min strålbehandling och mår
mycket bättre. Lasse har köpt biljetter till en julkonsert i Berwaldhallen.
Vi möts i foajén. För att han ska känna igen mig har jag berättat att jag
ska en röd blus på mig. Jag känner genast igen hans glada, vänliga ansikte .
Han är lite kraftigare än vad jag minns och har inte mycket hår kvar men ser
väldigt frisk och trevlig ut. Jag har varit nervös som en tonårstjej inför sin
första dejt och vi handhälsar lite generade båda två. Vi blir inte så förtjusta i
6
kvällens konsert men stämningen är fin och han har köpt fina platser på
parkett och bjuder på vitt vin i pausen. Jag insisterar att få betala min biljett
och vi skiljs vid Centralen. Han ska sova hos en dotter som bor i stan.
Efter tjugo mejl och lika många telefonsamtal och ytterligare tre konserter
är jag förälskad och lycklig som jag inte varit på mycket länge.
Det är han också.
Efter nyår träffas vi nästan varje dag. Han åker fram och tillbaka till Uppsala och gör av med en förmögenhet på bensin och trängselskatt. Jag bjuder
på mat hemma hos mig. Vi har mycket att tala om och vi skrattar ofta. Han
är verkligen mycket underhållande och jag njuter av hans uppvakning. Så
fort vi rör varandra får vi lust och vi älskar ofta. Han har lite erektionsproblem men det struntar vi i och min stomipåse stör honom inte. Jag vet hur
den fungerar och undviker hårdsmält mat men det händer ändå att det ”låter” från den. Han säger att jag är vacker naken och då blir jag det.
I maj berättar jag för Sofie om min stora kärlek. Hon blir förvånad, generad
och arg. Hon tycker att jag sviker hennes pappa. Hon vill absolut inte träffa
Lasse. Jag blir så besviken på henne och tycker att hon är ogin. Men jag
måste förstås acceptera hennes önskan. Magnus blir däremot glad å mina
vägnar. Han tycker väl det är bra att jag har sällskap. Han arbetar mycket
och har inte tid med sin gamla mamma.
När jag berättar för Lasse om Sofies tjurighet, pussar han mig och säger:
– Det vet du väl att släkta e värst! Det ordner sej nog så småningom. Och
om det inte ordner sej - så kvetteré.
Sommaren kommer och vi bestämmer att åka till Värmland och titta på
alla de där platserna som vi pratade om för trettio år sen. Vi får låna en stuga av en vän till Lasse som ligger nära Skymningen vid Kristinehamn. Det är
ett rart litet hus. Om kvällarna sitter vi på verandan och dricker te och pratar om det märkvärdiga, besvärliga men underbara livet och om vår tro och
förstås om oss själva och vår kärlek.
På dagarna turistar vi.
Vi börjar med att titta på Picassos staty av hustrun Jacqueline, kristinehamnsbornas stolthet, för den snubblar vi nästan på, när vi går vår kvällspromenad.
En dag åker vi till Rackenmuséet.
Lasse berättar om Christian Eriksson, eldsjälen till Rackenkolonien. Han
var bildhuggare och konstnär, utbildade sig i Frankrike och träffade där en
tjej som var vacker som en fransk lilja i potatisåkern. Hon stack ifrån honom
och gifte sig med prins Lennart Bernadotte.
7
Lasse är verkligen en rolig guide.
Vi köper en taserudljusstake. Jag tycker den är ful, opraktisk och eldfarlig
– men oj, så får man inte säga till en värmlänning. Förresten är modellen
från Dalsland. När jag berättar det för Lasse kastar han den i en buske och
skrattar länge. Det visste han inte. 1-0 till mig. Det börjar mörkna, så den
kvällen tänder vi den i alla fall inne i stugan och äter kräftor. Jag är mycket
trött och äter inte så bra men vill inte säga något till Lasse om detta. Han
dricker min nubbe också, blir lite full och trött och föreslår att vi ska lägga
oss tidigt. Det tycker jag är bra. Det blir ingen älskog den natten.
En annan dag åker vi till Ingesunds musikhögskola som den numera heter.
Det är SGLS vecka och Pablo Marqués är masterclasslärare detta år. Denna kväll är det rörbystipendiet som ska delas ut. Vi får höra fyra jätteduktiga
gitarrister och vi får åter sitta i Kammarmusiksalen och njuta av tallarna och
musiken. Kalle Skarin vinner de 20 000 kronorna.
Alltihop känns overkligt för mig. Hur blev det så här bra? Hur ”hamnade”
vi här? Lasse håller min hand och jag sitter där och längtar till stugan då vi
åter får vara nära varandra.
Lasse vill förstås också visa mig sin hemstad. Vi parkerar bilen nära muséet, tittar förstås på Fröding och på tant Selma vid teatern och äter lunch
på Sandgrundet. Sola lyser faktiskt i Karlstad. Lasse berättar om sin busiga
ungdom och lite grann om sin exfru som fortfarande bor kvar i stan och
skryter om ett barnbarn som gör Götajoggen varje år – nån slags maraton,
tror jag. Han berättar om ett lik som han hittade i Klarälven, då han var liten. Det var väldigt spännande, tyckte han.
Jag hör inte på hela tiden. Jag blir lite trött i öronen ibland, för han är
nästan aldrig tyst. Bara när han sväljer eller sover men jag har aldrig skrattat så mycket förut, för han är verkligen kul.
En helg kommer Lasses dotter med sina barn på besök. Hon är vänlig mot
mig men kantig mot sin far. Jag sysselsätter barnen, så att far och dotter
ska få tala med varandra. Jag märker att Lasse är ledsen för att hon inte
tycks kunna glädja sig åt vår lycka. Han har svårt att låta bli att ta i mig
men vi törs inte krama varandra, när hon ser oss.
Men då natten kommer tillbringar vi den i varandras armar – i smyg älskar
vi varandra. Och då är han faktiskt tyst och väldigt smeksam och go mot
mig.
Varför kan inte våra käraste glädja sig åt vår lycka?
8
Ransäter struntar vi i för jag mår inte bra och vill helst ta det lugnt. Spelmansstämman har ju redan varit i alla fall och Mårbacka har jag sett.
Sista kvällen klär vi oss fina och har en liten fest. Vi vet båda att sommaren är slut.
Och jag anar att det är min sista.
På vägen hem stannar vi i Filipstad för att hälsa på Ferlin. Han sitter där
på sin bänk – så mager om bena och grubblar – och väntar på oss och Lasse
ber en kille som går förbi att ta ett foto av oss. Det är en originell staty otroligt bra gjord. Han sitter med ryggen mot torget och cylinderhatten skyddar
ansiktet. Man förstår att han inte vill att man ska komma för nära honom.
Han har tappat sin papperslapp och fick aldrig komma in i Svenska Akademin. Det fick ju inte Evert Taube som står på Järntorget eller Tage Danielsson i Linköping heller. Varför?
Fotot har jag förstorat och har på mitt nattygsbord bredvid ett annat av
Klas.
Redan dagen efter hemkomsten åker jag till sjukhuset där de tar en massa
prover. Jag säger inget till Lasse om detta. Kanske är det inte så illa. Kanske
är jag bara trött och orolig. Han har en del att sköta i Uppsala och läkarbesöken gör jag då han är i där.
När han kommer blir jag så glad och jag blir mer och mer fäst vid den där
spillevinkeln som skämmer bort mig så fort han får chansen. Men jag mår
allt sämre och vi stannar inne hemma hos mig, ser på teve och lyssnar på
musik och kelar. Min lust har avtagit men det är skönt att vara nära honom.
Så härligt att få somna och vakna tillsammans.
Jag kallas åter till sjukhuset och blir röntgad och de hittar metastaser lite
här och där. Även levern är angripen. Jäkla cancer! Jag blir riktigt arg! Jag
vill ju så gärna leva. Jag älskar så mycket. Men jag är inte förvånad. Nu
MÅSTE jag berätta allt för Lasse. Jag gör det i telefon och han gråter så
mycket att han knappast kan tala.
Nu vill han flytta till mig. Han vill att jag ska ta emot all hjälp som finns.
Jag säger: NEJ!
Jag vet att min cancer är av en mycket elakartad sort och chansen att bli
botad är minimal, även med cytostatika. Varför förlänga plågan för oss alla?
Min läkare håller med mig och stöttar mitt beslut: Inga livsuppehållande
mediciner men all smärtlindring som finns ska jag få. Om jag vill kan jag
vara hemma. Det vill jag. Det är dags att ta farväl av livet och också av min
älskade vän. Han får inte komma till mig mera. Jag är mycket bestämd.
Mina barn är ledsna förstås och ber mig försöka med cellgifterna.
Men: NEJ.
9
Lasse ringer, skickar mejl, blommor och musik. Han gråter. Jag gråter
också och läser hans kärleksfulla brev och njuter av hans vackra blommor
och lyssnar på musiken han valt åt mig: Ferlin - Söderlundh med Sven Bertil
Taube som sjunger, Mozarts Trollflöjten och Lars Erik Larssons Pastoralsvit
och så Värmlandsvisan förstås med Håkan Hagegård som sjunger.
När han ringer igen och igen försöker jag trösta honom och förklara, varför
vi inte ska träffas mera. Jag vill inte att han ska se mig mager och hjälplös.
Jag vill att han ska minnas mig som jag var i somras. Jag orkar inte vara
trevlig – jag orkar nog inte ens älska.
Magnus och Sofie och barnbarnen kommer. Alla är vänliga, de ger mig bra
böcker. De lagar mat och sällskapar med mig. Vänner ringer varje dag. Och
Lasse ringer varje kväll.
I morse ringde Sofie. Nu är hon arg för att jag inte vill ta emot Lasse.
– Ska jag åka och hämta honom kanske? säger hon.
Stackars Sofie! Jag blir rörd. Nu är hon rädd. Hon som vägrade träffa honom, erbjuder sig nu att köra honom hit till mig.
Men jag säger: NEJ!
Idag är det ett år sedan han skickade det där första mejlet. Vilket lyckligt
år. Men nu har vi inte träffats på två veckor. Det är mörkt klockan tre. Nästan alla löv har ramlat ner. Min lilla gräsmatta borde krattas. Jag bekymrar
mig faktiskt inte för det. Och jag är inte olycklig. Jag är alldeles lugn. Jag
har inte varit ute på tre veckor. Hemsjukvården tar hand om mig. Jag har
fått en morfinpump och har inte mycket ont – är bara så fruktansvärt trött
och torr i munnen. Säkert får jag psykofarmaka också men jag håller inte
ens reda på vad de ger mig för piller. Nu ska jag få iväg ett mejl till Lasse. I
morgon kanske jag inte orkar skriva.
Hej Lasse Lasse liten!
Inte ska du vara ledsen! Vi har ju haft det så bra och fått ett helt år tillsammans.
Förlåt mig kära du att jag inte tar emot dig. Det är själviskt men jag vill inte att
du ska se mig nu och jag är så trött och ful. Inte det minsta sexig! Jag får
starka mediciner och är virrig. Och sover mycket.
Jag blir väl omhändertagen och är inte rädd för döden. Inte alls så där rädd
som stackars Nisse var. Jag ska inte ner i nån grop. Vi har en fin minneslund
här vid Bromma kyrka och där ligger ju Klas redan. Det blir enklast för bar-
10
nen. Barfotanisse ligger ju där också förresten - ganska nära i sin hemska
grop.
Jag har det bra. Jag är älskad. Vad kan man önska sig mer? Ja, kanske ett år
till! Öva på F#7 nu! Här kommer strofen som du missade i somras, när vi satt
och kliade våra myggbett och såg ut över Vänern.
Barnet det skådar i drömmarnas hus
Hur en ängel med lyktor går runt deras hus
Så ensam i natten den sena
Jag slåss med en smäktande vals
Och jag är ganska mager om bena – tillika om armar och hals.
Jag älskar dig. Med många kyssar från din Johanna.
Lasses tankar:
Vad är det för tjat och trams om Ferlin, gropar och visor och barréackord.
Jag skiter väl i sånt nu. Nog måste hon väl förstå att jag struntar i hur hon
ser ut. För mig är hon grann – görsnygg – även om hon nu är eländig.
Tror hon att jag tänker låta henne ligga där och dö för sig själv? Tror hon
att jag tänker lyda något så dumt? Har hon inte förstått att jag vill vara hos
henne så länge det går? Nog ska jag väl kunna hjälpa till på något sätt. Kratta? Koka kaffe? Duscha henne? Snacka goja med henne? Skämta lite?
Sjunga? Diska och tvätta? Bara vara nära…
I morgon åker jag till Bromma och jag har packat min resväska, för jag
tänker stanna där hos henne. Länge – ja, så länge jag behövs. Sofie och Magnus vill det. Jag förstår att det kommer bli svårt. Nog blir hon väl glad att jag
kommer?
I morgon ska jag hålla om henne – om hon vill det – och sedan somna hos
henne. Sedan får det bli som det blir…………………
Men jag skickar inget mejl.
11
Nyårsdagen 2011
Lasses visa
Du vandrar där uppe i himmelens slott
Och målar väl änglarna vackert i blått
Jag tror att de kramar och kysser dig kära
Jag tror du har ro – i ditt hem – i ditt bo
Du ritar nog om himlens rum och dess port
Och tvättar väl molnen tar bort lite lort
Jag tror att du sjunger och spelar en visa
Jag tror den är bra – tralala – tralala.
Berättar du där nu en rolig historia
För Gud och för Jesus och nån gammal gloria
Jag tror att de fattar och änglarna skrattar
Jag tror ni har skoj oj oj oj – oj oj oj
Jag stannar här nere ett litet tag till
Men kommer ju säkert till dig om du vill
Jag klättar på stegen – jag hittar nog vägen
Men jag tror du får dra mig dit upp – tralalala
Sen dansar vi lite och firar en stund
Med söta små änglar i himmelens lund
Där finns inga tankar där finns ingen smärta
Jag tror du mår bra - tralala tralala
Och stjärnorna gnistrar där med vackert ljus
Vi somnar så stilla i själarnas hus
Till musik utav Mozart och kanske av Bach
Det finns inget sen - vad tror du lilla vän?
Tillägg:
SGLS = Svenska gitarr och lutasällskapet är världens äldsta gitarrsällskap, grundat
av Jörgen Rörby 1968. Varje år arrangerar SGLS en liten gitarrakademi, en veckolång sommarkurs i samarbete med Ingesunds musikhögskola. Många svenska lärare undervisar gratis och en (betald) masterclasslärare kommer dit varje år. En tidskrift utkommer fyra gånger om året.
Owe Walter var ordförande för sällskapet i många år. Nu är det Stefan Lövenius.
12
KMV = Karlstads Mekaniska Verkstad
KMB = Karlstads manskörsbröder
OD = Orphei Drängar
Lacrimosatsen = Den sjunde satsen ur Mozarts Requiem. Lacrimosa betyder tårfylld.
Lille Bror (Bror Axel) Söderlundh föddes 1912 i Kristinehamn och dog 1957 i Leksand.
Nils Ferlin föddes 1898 i Karlstad och dog 1961 i Norrtälje.
Nils Larsson föddes 1902 i Göteborg och dog 1990 i Spånga.
Ferlin, Taube och Danielsson-statyerna är gjorda av K.G. Bejemark.