Transcript 2:a april minnesanteckningar för föreläsning Ungas utsatthet på nätet

2:a april minnesanteckningar för föreläsning Ungas utsatthet på nätet
Länsstyrelsen hälsade deltagarna välkomna till dagens utbildning, utbildningen är en del av
Länsstyrelsens arbete med jämställdhet, mäns våld mot kvinnor, prostitution och människohandel
samt barnrättsfrågor. Utbildningen genomfördes i samverkan med Kunskapsnätverket hiv/STI
NORR, ett nätverk där landstingen i Jämtland, Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland
samverkar kring sexuell hälsa och hiv/STI-prevention.
10.00–11.00 Lennart Nylund, Ungdomsstyrelsen:
Börjar med att berätta lite om bakgrunden till rapporten ”SE MIG” som togs fram 2009 och är en
studie av flickor och pojkars attityder och erfarenheter av sexuell exponering på internet. De har
också undersökt ungas erfarenheter av att sälja sex mot ersättning. Rapporten går att ladda ner
gratis, eller köpa till en kostnad på: http://www.mucf.se/publikationer/se-mig
Lennart nämner Alexandramannen, som Ulrika Rogland pratade om i nästa föreläsning, och menar
att en följd av den processen blev groominglagen som kom 2010. (Grooming = en vuxen som tar
kontakt med unga via nätet i syfte att ses offline och ha sex).
Att lägga ut bilder på nätet handlar enligt Ungdomsstyrelsens undersökningar främst om att få
bekräftelse och positiva kommentarer.
Undersökningen som gjordes 2009 gjordes om igen 2012 för att kunna jämföra över tid – då
internetvärlden och dess kopplade fenomen är något som ändras snabbt.
Man kan ställa sig frågan om det är Internet som medfört denna typ av utsatthet hos ungdomar.
Slutsatsen från ungdomsstyrelsen är nej. Man kan se i jämförelsen mellan 2009 och 2012 att
internetanvändandet har ökat drastiskt (i takt med smartphones och möjligheten till
internetuppkoppling ständigt) men att antalet som svarar att de har sex mot ersättning inte alls ökat
under samma tid.
Man kan också i undersökningen se ett starkt samband i det att de som sålt sex också svarar att de
någon gång varit utsatta för övergrepp. Fyra av fem som sålt sex har även varit utsatta för sexuella
övergrepp. Något fler pojkar än flickor.
Länsstyrelsen i Stockholm har nu ett regeringsuppdrag att göra en signalspaning över nätet och i
samhället kring hur vanligt det är med sex mot ersättning. En rapport som kommer att komma längre
fram i år och vara ett bra underlag i frågan (Länsstyrelsen Västerbotten publicera rapporten på
hemsidan så snart den är klar).
Andra frågor som ungdomar i undersökningen till rapporten ”SE MIG” fått svara på är exempelvis om
de ”tagit emot ersättning för sex” (ersättning kan här stå för annat än pengar, ex. gåvor av olika
slag). Siffran på de som svarat ja är 1,5% vilket motsvarar 20.000 individer i ålder 16-25år.
Det är vanligare att killar svarar att de tagit emot ersättning för sex, enligt statistiken.
Nya uppdrag som ungdomsstyrelsen har nu är bl.a. info direkt till föräldrar och yrkesverksamma, man
håller också på att göra en läararhandledning och kommer snart att publicera en ny bok. Alla
publikationer från ungdomsstyrelsen finns på: http://www.mucf.se/publikationer/aktuellt).
Ett samarbete med Surfa Lugnt mynnade i ett statistikmaterial som går att ladda ner från deras
hemsida. Här finns också mycket annat intressant på ämnet: http://surfalugnt.se/
I somras fick ungdomsstyrelsen i uppdrag att undersöka kränkningar på nätet.
Rapporten finns att ladda ner på hemsidan: http://www.mucf.se/publikationer/natkrankningar
Ett exempel ur rapporten är frågan ”Har du någon gång känt dig kränkt av sådant som andra skrivit
om dig på nätet?” De som svarar ”ofta” är mindre än 10%. Viktigt att poängtera att så många som
90% upplever att de inte blivit kränkta. Så nätet kan vara ett problem men är det i de allra flesta fall
inte, ur ungas egna ögon (16-25år). Om föräldrar och anhöriga vuxna ofta benämner nätet som en
fara kan risken vara att ungdomar drar sig tillbaka och i känslan av att ”du fattar ju ingenting”.
En annan fråga var: ”Har du någon gång själv gjort något som du tror kan såra någon annan?” ca 70%
upplever att de inte gjort det. 15% ”det kan ha hänt/ja”.
Man frågade också ungdomarna om deras förtroende för rättsväsendet. Svaret visar att det är ett
lågt förtroende och att ungdomarna än hellre skulle vilja att varje forum (Instagram, FB, Kik etc) för
sig hade en egen säkerhetscentral dit man kunde vända sig om man blivit utsatt för något.
Lennart visar därpå ett par filmer som skapats i samband med kulturskolan i Stockholm ”Unga
berättar”. Filmerna kommer snart att publiceras via Youtube. Ni finner de tre filmerna bifogade i
mailet.
Lennart pratar också om metodmaterialet ”SES OFFLINE. Ett metodmaterial för dig som arbetar på
högstadiet eller gymnasiet, i fritidsverksamheter eller ungdomsorganisationer. Den första upplagan
kom 2010, numer finns en nyare variant där ett kapitel ”Näthat” även är inkluderat. Till materialet
finns ett par metodfilmer. Materialet inklusive skivan finns att beställa hem gratis på:
http://www.mucf.se/publikationer/ses-offline
Vill man endast se filmerna finns dessa på youtube:
http://www.youtube.com/results?search_query=Ses+offline%3F+
Det övriga material som Lennart Nylund använde under sin föreläsning var en power point. Denna
finns inkluderad i samma mail som anteckningarna.
11.00–12.00 Ulrika Rogland, åklagare:
Ulrika har tidigare utfört en föreläsning väldigt likt den hon håller för oss idag. Vill man se igen, eller
om man missade något av dagens föreläsning går den att se på:
http://www.ur.se/Produkter/175525-UR-Samtiden-Natet-som-brottsplats-och-livlina-Grooming-attlura-till-sig-barn
Ulrika använder sin föreläsningstimma till att berätta om de erfarenheter hon har ifrån sin tid som
åklagare, främst i fallen ”Alexandramannen” samt det nu aktuella ”Malmöfallet” med Theo Nilsson.
Ulrika menar att barnen ofta känner att de har skuld i det som inträffat. Eftersom övergreppen ofta
sker efter att en relation skapats (antingens irl eller via nätet) så behöver förgriparen inte utöva våld i
den grad som annars sker vid våldtäckt. Det gör att den utsatte tror att de har en ömsesidig
kärleksrelation och därför har svårare att stå emot att bli utnyttjade. Man gör sådant man vanligen
inte skulle ha ställt upp på.
Alexandrafallet var det första stora målet i den här genren. Ulrika Rogland trycker på vikten av att
inte skuldbelägga ungdomarna. Det är viktigt att förstå hur mycket som ligger bakom det slutliga
beslutet för ungdomen att möta den vuxne i verkligheten. För att verkligen kunna få en bild av det
tipsar Ulrika om sin bok ”Jag kände mig speciell” som baseras på just Alexandramannen och hans
offer. ”Hur kunde Alexandramannen övertala så många att gå med på något de inte alls ville? Svaret
finns skrämmande tydligt i i chattkonversationerna mellan Alexandramannen och hans offer som är
unikt presenterade i den här boken” Boken finns bland annat att köpa på Adlibris:
http://www.adlibris.com/se/bok/jag-kande-mig-speciell-grooming-pa-internet-9789187049057
Männen utger sig också ofta för att vara tonåringar själva och jobbar genom att bygga upp en
”relation” till tjejerna, genom komplimanger, uppskattning, mycket sällskap och prat över chatt.
Just nu finns det aktuella Malmöfallet, Theo Nilsson berättar Ulrika Rogland om. 28 flickor blev
utsatta av en man som utgav sig för att vara 16 år. I själva verket var han 32 år i själva och en
Malmöbo som precis muckat från ett fängelsestraff för två fall av våldtäkt mot barn, enligt
polisutredningen. Mannen tog kontakt via Skype, Kik, Snyggast etc. ”Theo” var en tonårskille med
snygg profilbild som gav komplimanger och frågade om de skulle chatta privat. Men snart styrde han
in samtalet på sex och försökte övertala flickorna till att visa upp sig i webbcam eller skicka sexbilder.
I två månader har rättegången pågått i Malmö tingsrätt bakom stängda dörrar, av hänsyn till
flickornas ålder. Den yngsta var bara nio år när det misstänkta brottet begicks. Ingen av de 28
tjejerna berättade om detta för någon, trots att många kände sig illa till mods av kontakten ju längre
den gick och ju mer mannen blev påstridig. Anledningen till att tjejerna inte berättar, menar Ulrika, är
ofta för att man känner sig medskyldig. Man är rädd att de vuxna inte ska förstå och bli arga.
Ungdomarna är rädda att straffet blir att de inte får ha tillgång till FB, Instagram etc på grund av
föräldrarnas rädsla vilket hindrar dem från att prata med föräldrarna. En del blev också hotade av
mannen ”om du berättar lägger jag ut filmen på dig på nätet”.
Början på Alexandrafallet: Ulrika berättar om två tjejer, 13-14 år som berättade om att de blivit
kontaktade av en tjej, ”Alexandra”, som hade en eskortfirma. Alexandra hade länkat dem till en man i
Malmö som kallades ”festkungen”, ”FK”. Flickan beskriver honom som bra i början, han hade samma
musiksmak, intressen och allt. Till en början upplevde hon att de hade en kärleksrelation. Men hon
blev sedan utnyttjad sexuellt av mannen.
Polisen grep in hos mannen och i datorn fann man mängdvis med sidor från chattprogrammet MSN
där han pratat med många tjejer. Han hade också mängder med data om tjejerna, med info om var
och en kring deras intressen, vad de gillade för typ av sex etcetera. När man kontaktade tjejerna
visade det sig att han träffat och utnyttjat många av dem.
Mannen använde sig av ”Alexandra” för att nå flickorna. De trodde att de pratade med en jämnårig
tjej som var väl bekant med ”FK”. ”Alexandra” lovade att han var att lita på, mycket om hur det var
för henne, att hon fick shoppa mycket, hade massor av pengar och presenter och att ”FK” var snygg,
ung och att allt var ”snoffsigt”. Tjejerna beskrev det som att man fick känslan av ”lyxiga möten” likt
filmen ”Pretty Woman”. Mycket pengar men en kärleksrelation och sex på lika villkor. Så var det
aldrig.
När man väl är på plats, är det väldigt svårt att ändra sig beskriver Ulrika. När man väl träffat ”FK”
känner man sig ”dum” om man drar sig ur. Man har fått ett förtroende för Alexandra och att mötet
med ”FK” skulle vara bra. Man känner sig också som en medansvarig, man har gått så pass långt –
”hur skulle man nu då kunna berätta för någon annan?”.
En av ”FK/Alexandramannen”s metoder var att lura flickorna att han kände en kompis som tränade
för att bli massör. De skulle få betalt om de gick med på att låta mannen öva massage på dem. När de
kom på plats hade mannen utfärdat ett kontrakt ”jag går med på allt som kommer att hända”, men
flickorna trodde att det handlade om massage och skrev på. I rummet fick de lägga sig på en brits, de
blev sedan blev de våldtagna. Flickorna vågade inte berätta om detta.
En annan form av kontakt var att luras att det var en fotofirma, att flickorna skulle få bli
fotomodeller. Därpå urartade fotograferingarna (och instruktionerna via webcam) till att flickorna
skulle fotas lättklädda.
Flickorna blev alltid garanterade att männen de skulle träffa var snygga, välbärgade och att de själva
var rädda för att bli upptäckta så att de var p.g.a. det schyssta och diskreta. ”Alexandra” bekräftade
hela tiden att det ”brukade” fungera bra och ofarligt.
En flicka som blivit kontaktad på ”fotomodells-premisserna men sedan utnyttjad sexuellt gick hem
och berättade direkt för sin mamma och pojkvän. Reaktionen blev att mamman kontaktade mannen
direkt och ville träffa honom. Han sa att det stämde att de hade träffats, och på ett hotell, men han
förnekade flickans berättelse. Han sa att de setts för att flickan skulle bli fotomodell men att hon
hade ljugit om sin ålder varpå han hade behövt säga tyvärr, du kan inte bli fotomodell. Han menade
att flickan ska ha blivit så besviken att hon nu hittade på denna historia. Mannen var så övertygande
att mamman trodde på honom över sin dotter.
Tankarna finns och uppkommer kring sådana här fall, säger Ulrika:
”Vad är det för typ av flickor som går med på sånt här?”
Man kunde se att de flesta av de 28 flickorna som utsattes av ”Alexandramannen” hade någon typ av
jobbig sits hemma. Föräldrar som inte var närvarande, missbrukande, sjuka eller på annat sätt inte
tillhanda hade en trygg hemmiljö. Några var mobbade. Gemensamma nämnaren för alla 28 var att de
hade ett stort behov av bekräftelse. Viktigt att veta att de som är utsatta även utanför nätet ofta är
de som också blir utsatta på nätet.
Ulrika vill poängtera att ungdomar inte är naiva. De känner till att det finns ”gubbar” på nätet, att det
finns de som utger sig från att vara andra etc. Men man är också van vid att även killar i ens egna
ålder idag ställer mycket frågor om sex etc också.
Men just för att man känner sig beredd, att man har koll etc, så känns det än svårare när man väl blir
utsatt att berätta för någon. Man känner sig dum, medskyldig och som om ”man borde ha fattat”.
Det är viktigt att vuxna har kunskap om nätet som vardag, inte just kring farorna i första steget. Att
man har koll på vad unga gör idag. Att man redan har grundkunskap om vilka forum man kan ”hänga
på” så att det inte är något ungdomen måste fastna i att berätta när de vill förmedla något som hänt.
Det är också otroligt viktigt att vuxna, när de väl får veta/höra något, inte dömer. Att de inte
förmanar. Att de lyssnar, stöttar och bekräftar att det inte är ungdomens fel.
Idag utforskar man sin sexualitet på nätet, och det är helt normalt och inget konstigt. Vuxna behöver
kunna acceptera det men ändå vara så insatta att de kan informera om hjälp och rätt.
Fråga: Hur har det gått för dessa flickor i efterhand, de utsatta för Alexandramannen?
I samband med att boken skrevs sändes också ut en enkät med frågor: svaren visade att de flesta
idag mår bättre än innan denna händelse.
Fråga: Kan man säga nått om männen, vilka gör det här?
Ulrika: min erfarenhet är att det tar mycket tid, de jobbar med det mycket i tanken, sparar material,
stor fixering. Men hon har inte kunskap om bakgrund på dessa män.