Transcript Historien om Nuru i PDF-format

Gryningen kom och ekvatormörkret försvann som det aldrig funnits. De
som sovit i gathörnen vaknade, rullade ihop sina madrasser och gjorde
sin morgontoalett inför allas blickar. Gatorna fylldes av tredje världens
myller av enkelt klädda människor och vansinniga trafik. En och annan
statstjänsteman i malplacerad kostym skyndade mot sitt
luftkonditionerade kontor, men de flesta andra rörde sig i en maklig
ström mot sina mer handfasta arbeten. Solens strålar lovade en ny dag
och det fanns alltid tid att prata med en bekant eller utväxla ett leende
med någon man mötte.
Vägen ner mot färjan vid Mtongwe smalnade av mellan gamla hus
från kolonialtiden. Järnsmidesgrindarna hängde på trekvart,
trädgårdarna var övervuxna men husen utstrålade fortfarande en
bedagad pondus. Nuru försökte ta sig fortare fram i
människoströmmen, men blev uppehållen av några kvinnor han kände
från fiskfabriken. Färjan tutade och la ifrån fylld av ett gytter av
människor, cyklar och getter. Men vad gör det, det går en ny om en
stund.
Vid hamnen nedanför fiskfabriken låg fartyget Nuru skulle vakta.
Han satt med en kamrat på däcket med sin knölpåk för att se till att inga
obehöriga kom ombord. Jobbet som security officer var trevligt, han
kunde munhuggas med sin kamrat, det fanns alltid någon i besättningen
han kunde byta saker med och han kunde vinka till fiskrenserskorna när
de hade rast. Hittills hade det aldrig hänt att han hade behövt använda
knölpåken och det var han glad för.
Ibland dök det upp människor långt bortifrån:
− Hujambo, where you from?
− Jag kommer från Sverige.
− Sätt dig och prata en stund. Är ni kristna i Sverige?
− Ja, jo, visst är vi kristna… Den långe vite mannen satte sig ner.
− Det var tur, här tror vi på den gode, älskande kristna guden. Jag
har alltid velat gifta mig med en svensk kvinna, eller en från Schweiz,
känner du inte någon? Absko här har tre fruar.
Absko log och hälsade hjärtligt.
− Tre fruar, herregud! Inte svenska väl? Mannen såg konstig ut.
Nuru skrattade:
− Nej, nej, såklart inte. Har man flera fruar i Sverige?
− Det är inte så vanligt vad jag känner till, själv har jag bara en.
Varför vill du gifta dig med en svenska?
Sidan 1
©Håkan Danielsson 2009
− De är blonda och har flätor, visst är de blonda och har flätor?
Jag såg Sound of Music när jag var liten.
− Det var ju Schweiz det.
− Ja, men Sverige går lika bra, har du ingen kusin eller syssling
som behöver en man?
− Jag tror nog att du får försöka med internet i så fall, det kanske
kan fungera.
− Vadå, hur går det till då?
Svensken skrattade och betrakade honom en stund.
− Ni har väl internet? I så fall kan du gå in på den här adressen.
Svensken skrev något på en lapp och gav den till honom. Lycka till!
När Nuru gick in till Jua Ngovo Cyber Garden på Makadara Road
var det hans första besök på ett internetcafé. Caféet hade
luftkonditionering och datorerna stod på bord utmed väggarna. Vid
några av datorerna satt det vita turister, inga blonda kvinnor med flätor,
tyvärr. Det fanns en disk med en hjälpreda och en skylt som upplyste
om kostnaden. Dyrt var vad det var. Nuru förklarade sitt ärende för
mannen bakom disken. Mannen tog emot pengarna, satte Nuru framför
en av datorerna och slog in adressen från pappret. Plötsligt kom det
fram sida efter sida med giftaslystna kvinnor på skärmen. Många hade
bilder, tyvärr inte så många med flätor, men nästan alla var bleka,
blonda och skrev på engelska.
Alla utbildade människor i Kenya pratar engelska, men det var
ändå svårt att förstå vad de svenska kvinnorna skrev om. Vad i all sin
dar betydde det när de var intresserade av "cosy home evenings" och
"long walks"? Långa promenader var särskilt problematiskt. Alla Nuru
kände gick långt och ofta, men då snarare av nödtvång än av intresse.
Man skulle skriva svar med bild tyckte de flesta. Nuru konsulterade
hjälpredan som, med en digitalkamera, producerade en bild som gick
att skicka via datorn till Sverige. Nuru skrev ett brev där han bedyrade
sina intressen i långa promenader och mysiga hemmakvällar, berättade
lite om sitt jobb, knölpåken och fiskfabriken och skickade det till
samtliga tvåhundratjugoåtta svenska kvinnor mellan arton och
sextiofem. Belåten med sig själv gick han en lång promenad hem till
huset där han och hela hans släkt bodde.
De kommande veckorna besökte Nuru JN Cyber Garden så ofta
han kunde. Tyvärr verkade svaren dröja. Han trodde först det berodde
på postgången, men hjälpredan på internetcaféet försäkrade honom att
så inte var fallet. Efter tre veckor hade han nästan gett upp, men då
Sidan 2
©Håkan Danielsson 2009
äntligen, fick han ett svar från en kvinna i Ländträsk. Hon frågade
mycket om hans person, om hans arbete och om hans kultur. Hon
ställde också en del frågor av personlig natur som Nuru valde att
förbigå, men hennes intresse för honom var tydligt.
Under de kommande veckorna gick Nurus lön åt till internetcaféet,
sen verkade det som kvinnan ville gifta sig. Hon ville i alla fall träffa
honom och skulle till och med betala flygresan till norra Sverige. En
del var oklart i hennes brev, men Nuru tänkte att det säkert skulle ordna
sig när de väl sågs.
När det mycket lilla flygplanet gick ner för landning vid den sista lilla
flygplatsen hade Nuru en lång stund fascinerats av utsikten genom
flygplansfönstret. En kompakt böljande mörk grönska täckte
landskapet. Ibland bröts den gröna massan av små svarta sjöar, och på
sina ställen, små röda hus. Alltid röda. Ljuset var starkt och han kunde
se långt trots att det var mitt i natten. Han blundade och svalde när
flygplanet sjönk ner mot rullbanan.
Sidan 3
©Håkan Danielsson 2009
Det var kolsvart och midvinter i Ländträsk, Helena satt i sitt kök och
stirrade ut i mörkret. Den intensiva värmen från spisen gjorde det svårt
att andas, trots kallraset från fönstren. Idag hade hon gått upp sent och
haft kontakt med skogsbolaget om den pågående avverkningen. Sedan
hade hon gått en promenad med hunden och lagat en mycket spartansk
måltid bestående av tre dagar gamla fläskbitar, lingonsylt och
makaroner. Det hade varken varit gott eller mättande. Planerna för
kvällen var att se till att Farfar i grannhuset fortfarande levde, gå ut med
hunden igen och intressera sig för vad den statliga televisionen hade att
erbjuda. Helena satt länge kvar vid fönstret.
Dagen efter tog Helena bilen in till Lycksele för att köpa en dator
med modem. Till resten av byn sa hon att det var till bokföringen och
hushållsgöromålen hon behövde den. Datorn levererades i en
jättekartong som knappt fick plats bak i 245:an. Försäljaren, som
pratade som en sörlänning, hade lovat att det inte skulle vara några som
helst problem att få igång den:
− Allt är förinstallerat, plug and play!
Tre timmar efter hemkomsten var salen i Helenas hus fylld med
wellpapp och frigolit. Hela byn hade slutit upp och alla var engagerade
i projektet. Där var Helena, hennes två äldre systrar Eva och MarieLouise samt Farfar. Vems farfar var inte riktigt klarlagt, men något
släktskap med systrarna fanns det nog. Farfar ägde större delen av
skogen runt byn, systrarna ägde tillsammans resten. Numera
intresserade sig Farfar mest för sin hobby i vedbon, så systrarna fick ta
hand om skogsgöromålen. Inte för att det var så betungande, skog fanns
det gott om och så mycket pengar behövdes det inte för att hålla igång
deras fyra hushåll. Byn hade varit en riktig by för länge sen, nu var den
rätt överdimensionerad för fyra personer. Den låg vackert i en sluttning
mot en sjö. I själva verket var den största årliga arbetsinsatsen att hålla
slänten mellan husen och sjön öppen från sly i avsaknad av betesdjur.
Marie-Louise var äldst. Hon hade fötts i byn för ett halvsekel sen,
men så snart hon kunnat flytt till Köpenhamn för att stanna där i
tjugofem år. När hon kom tillbaka var det utan pengar, i ett moln av
rökelse och indiska kläder. Hon färgade fortfarande håret ilsket rött och
åt bruna linser när hon kunde, men på något sätt var det inte med
samma övertygelse som förr. Besöken av fårade herrar i afghanpäls
hade också avtagit med åren för att till slut helt upphöra.
Eva, mellansystern, förstod aldrig vad Marie-Louise skulle till
Köpenhamn att göra. Själv fann hon gemenskap i missionsförsamlingen
där hon fortfarande var aktiv. Tyvärr hade hennes idoga, oavlönade,
Sidan 4
©Håkan Danielsson 2009
arbete inte resulterat i mer än just arbete. Någon gudfruktig man hade
inte uppenbarat sig. Ingen hedning heller, när hon senare sänkt sina
krav. Eva hade omsider funnit sig i sin lott och tänkte att kärleken till
Gud nog överglänste den jordiska kärleken i alla fall. Hon delade sitt
liv mellan sitt arbete, sin församlig och sitt kall att få Farfar att minska
sitt drickande.
I salen i Helenas hus satt de nu samlade, det var inte ofta det
hände och Helena tyckte det var trevligt.
− Men ska inte sladden sitta där? Den ser ju likadan ut som den
andra, sa Marie-Louise.
– Ja, men det är ju inte samma färg på den, den ska nog sitta där
istället. Helena hade lite koll på datorer sen sin tid på högskolan.
− Först surrade den, men nu är den tyst, sa Eva och runkade
misstroget på huvudet.
− Ta det lite lugnt så ska vi nog får fart på den.
− Finns det inget att äta, sa Farfar som mest hade kommit för
maten.
− Var ska du ha den, den får ju inte plats i mammas sekretär? Kan
man förresten inte ha den här tabletten ovanpå TV:n tror du, sa Eva
som snokat i en låda och hittat något virkat arvegods.
− Det är ingen TV, det är en dataskärm.
− Jo, men den virkade tabletten blir nog snygg ändå.
− Är det inte dags att fika lite?
− Titta, nu lyser det ju i TV:n i alla fall!
Datorn satte igång att surra och loggan med Windows XP visade
sig på skärmen. Helena kopplade upp sig med telefonmodemet och
surfade relativt snabbt hem ett matrecept på pitepalt. Eva hade kokat
kaffe.
− Inte ska det vara lök i palten inte, Helena. Är du säker på att den
där apparaten fungerar? Eva hällde upp kaffet.
− Nä, det är klart, men här har vi ju ett recept som ser bättre ut.
Precis som mammas. Helena var angelägen om att hennes huvudlösa
investering inte skulle bli nedgjord.
− Har du betalt så mycket pengar för att kunna laga palt? Det
kunde du väl redan. Fast inte har vi sett det särskilt ofta, sa Eva.
Förresten tycker jag inte om att du häller sprit i kaffet, det vet du! Det
sista var riktat till Farfar.
Sidan 5
©Håkan Danielsson 2009
− Sluta tjata! Låt nu Helena leka med sin dator så kan vi gå hem
till vårt, sa Marie-Louise, tog på sin broderade kappa, baxade ut Farfar
och Eva och försvann ut i mörkret.
När Helena blivit ensam lade hon in mer ved i kaminen, kokade en
panna kaffe till och satte sig framför datorn. Ha, matrecept... Nä, nu
skulle det bli slut med ensamheten, en ny tid randas. Hon slog några
adresser från Aftonbladets dejtingbilaga. Tid tog det att få upp bilderna,
men visst fanns det män där ute. Värmen steg i rummet och Helena tog
av sig sin tröja innan hon började lägga upp en egen profil. Tur det
fanns steg för stegbeskrivning, med alla hemliga koder för vad man
ville ha. När hon skrivit till elva pojkar med bild, tog hon av BH:n och
trosorna och kröp ner i sängen. Det fanns nya saker att fantisera om och
Helena somnade lagom avslappnad med handen kvar mellan benen.
För skams skull bjöd Helena in resten av byn på middag några
dagar senare. Hon hade installerat det nya bokföringsprogrammet men
tänkte framför allt presentera sin plan. Dejtingsajten hade visat sig vara
rena guldgruvan och hon hoppades att snart träffa någon på riktigt, IRL
hette det visst. Till middagen hade hon dukat med det ärvda porslinet
och lagat en gryta på nötkött, lök och svamp.
– Jag tog med lite att dricka, sa Farfar när han klev in genom
ytterdörren en bra stund innan sju.
– Men, har du tagit på dig söndagskostymen?
– Det är ju inte varje dag man blir bjuden på så fin mat. Ska jag
hälla upp en innan maten?
− Ja, det är väl lika bra. När även Eva och Marie-Louise kommit
skulle det skålas igen och sen satte de sig alla till bords.
− Skicka lite mer sås.
− Nej, jag vill verkligen inte ha något hembränt!
− Egentligen äter jag ju inte kött, men det var bra gott det här, sa
Marie-Louise när hon sträckte sig efter grytan en tredje gång.
− Har jag berättat om när jag var på Jokkmokks marknad förtiåtta?
Farfar knäppte upp västen och bjöd flaskan runt igen.
− Jaaa, det har du! Ett samfällt utrop från kvinnorna.
− Men har jag berättat om den där lappjäveln som skulle lura oss
på hela reskassan?
− Jaaa!
− Och att vi hade nittisex som vi skulle sälja, men sen tog
bensinen slut och vi fick hälla alltihop i tanken. Femhundra riksdaler åt
skogen! Men bilen, den gjorde hundratjugo!
Sidan 6
©Håkan Danielsson 2009
− Tyyyst!
− Roligt hade vi, uj, uj. Visst var det roligare förr?
− Ja, ja, ja, men hur går det nu med datorn Helena? Marie-Louise
avbröt äntligen Farfar som flinade och sken och skyfflade in mer
köttgryta i munnen.
− Jo, jag har börjat nätdejta. Jag har tröttnat på att bo själv, så jag
tänkte skaffa en karl på nätet.
− Vore det inte bättre att ha en i sängen, avbröt Farfar något
onödigt.
− Jamen, visst är det så en massa galningar och våldtäktsmän
hittar sina offer? Eva lade ner besticken.
− Äsch, sa Helena. Det finns säkert normala killar på nätet också.
− Ja, förr behövde man ingen sån där TV för att skaffa karlar, eller
kvinner heller för den delen, he, he.
När alla hade gått satte sig Helena framför datorn igen. Det
knäppte i huset av köld men datorn surrade hemtrevligt. Helena gick in
på dejtingsajten igen. Den här gången var det allvar.
AKP22 skrev:
"Jag är en glad, snäll och ärlig kille med mycket humor. Kan
verka blyg och tillbakadragen vid första anblicken men skenet bedrar,
delvis i alla fall. Jag är inte så mycket för krogliv, även om det kan vara
kul ibland."
LillErik skrev:
" Tjena alla glada. Jag är en glad och go kille som bor i vackra
Härnösand det är en litet stad till storleken men fint och vackert på
sommaren. Vad är jag för snubbe då jag är en rolig kille som gillar det
mesta så som Bilar, Träna, Bio . . ."
Volvo74 skrev:
"Hej hej Ja jag är en glad prick som försöker göra dom flesta
glada, Mitt favoritcitat (My favourite quoute): Blicka frammåt ej bakåt
Lev i nuet ej i det förgångna. Frågan är fri Ni frågar jag svarar Maila
mej"
Helena skrev:
Hej! Jag är 34 år och bor i Ländträsk. Ingen metropol, precis.
Känner mig lite ensam, faktiskt. Skulle vilja träffa någon som står ut
Sidan 7
©Håkan Danielsson 2009
med mig, skogen och mina släktingar. Jag är intresserad av historia,
gamla saker, min hund och gärna någon resa långt bort då och då. Jag
har en kandidatexamen i museologi, story of my life. Lär mig trots detta
gärna nya saker och träffar gärna nya människor.
Efter några långa dagar vid datorn bestämde sig Helena för att
träffa en kille i Umeå. Hon tankade upp 245:an, hälften från farfars
tank, resten från en jeepdunk. Sedan packade hon ner skoteroverallen
som fick komma med som reserv ifall bilen skulle packa ihop. På
dejten fick det bli jeans och vanliga kläder. Hon bytte om och stod en
lång stund framför spegeln i sovrummet. Nåja, ett lite trött utseende,
begynnande rynkor kring ögonen, kanske ett alltför hårt drag kring
munnen. Fast å andra sidan, jämna drag, ett tjockt brunt hår som föll i
lagom lockar ner till skulderbladen och en kropp med markerade
former utan överdrifter. Ungefär tvärtemot hur fotomodeller brukar se
ut, tänkte hon. Man är nog aldrig är nöjd med sitt utseende, fast Helena
hoppades det skulle underlätta med en man i sängen.
Trettiofem mil senare, utan bilincidenter, klev Helena in på Café
Station i Umeå. ”Tomcat” hade skickat en bild på sig själv, men hon
såg ingen som liknade fotot. Underligt, hon var ju trots allt något
försenad. Kokkaffe hade de inte på fiket, men ett förvirrande stort antal
andra kaffesorter. Helena beställde in något som kallades American och
en kanelbulle. Hon fick in en enorm balja med utspätt kaffe och en
kanelbulle stor som en vetekrans.
Helena satte sig vi ett bord nära dörren och tänkte på
universitetstiden i Umeå. Visst hade det varit roligt. Kanske hade hon
kunnat göra mer av den tiden. Oskuld var hon inte efteråt, långt
därifrån, men på något sätt blev det inget allvarligt av det hela. Att
flytta tillbaka till byn hade varit naturligt när studierna var över.
Närmare ett museum än hembyn gick knappast att komma. Sedan hade
tio år gått utan något särskilt hänt. Hur kunde det bli så? Nu skulle det i
alla fall bli ändring på det, tänkte hon när hon tog sista tuggan av
bullen. Det plingade i dörren och en äldre, magrare och tunnhårigare
version av fotot kom in. Han såg sig om och kom lite dröjande fram till
Helenas bord.
− Hej, sa Helena. Hon visste inte riktigt vad som var rätt
hälsningsceremoni, så hon reste sig upp och tog i hand..
− Hej. Tomcats hand var kall och fuktig, han såg sig om mot
cafédisken.
Sidan 8
©Håkan Danielsson 2009
− Jag kan inte rekommendera kaffet, men kanelbullen var värd
pengarna, sa Helena.
Tomcat gick bort till disken och kom tillbaka med en likadan
kanelbulle och ett stort glas Coca Cola.
− Jag dricker inte kaffe. Tomcat såg minst av allt ut som en
marskatt när han satte sig ytterst på stolen och började dricka sin
läskedryck.
− Säger du det, kaffe som är så gott. Fast man måste ju vänja sig
såklart. Inget för barn. Helena bet ihop innan fler plattityder hunnit
slippa ut mellan tänderna. Du skrev inte så mycket om dig själv, var bor
du, vad jobbar du med, sa Helena som tänkte att ett artigt intresse aldrig
kan vara fel.
− Jag bor hos min mamma för tillfället, jag blev av med mitt
vaktmästarjobb för ett halvår sen och då var jag tvungen att flytta hem
igen. Tomcat bröt av en bit av jättebullen och stoppade den i munnen.
− Jaha... Vad var det fick dig att börja dejta på nätet då? Och vad
var det hos mig som du gillade? Eftersom vi nu har träffats här?
− Ja, man vill ju träffa någon. Inte så lätt i den här stan.
Helena tittade ut över kaféet där borden var fyllda av tonåringar
och unga mammor med småbarn. Bredvid dörren satt en anslagstavla
med förslag till aktiviteter. Hon tittade ut över Östra Rådhusgatan där
rena horder av giftaslystna kvinnor tycktes dra förbi.
− Det är nog lättare än i Ländträsk i alla fall.
− Kanske, men jag har försökt med allt jag har kunnat komma på.
Kurser, träna, bridge.
Helena tittade på hans smala överarmar och hans gamnacke och
funderade på vad han egentligen hade tränat och hur länge sen det var.
− Så jag är liksom sista chansen då?
Plötsligt kastade sig Tomcat framåt, tog tag i Helenas högerhand
och tittade för första gången henne i ögonen.
− Vill du följa med hem till mig? Mamma är på jobbet så det är
fritt fram. Jag märker ju att du tycker om mig. Jag har köpt nya
sidenlakan!
Helena slog av tändningen på 245:an, men den glödtände och stannade
inte ändå. Hon fick stopp på den genom att lägga in en växel och släppa
upp kopplingen och klev sedan ur på rastplatsen i Hällnäs. Helena tog
lite snö och gnuggade sig i ansiktet. Sen satt hon en lång sund med
termosen och mackorna.
Sidan 9
©Håkan Danielsson 2009
Herregud! Att han hade följt efter henne ut till bilen. Nåja,
blåmärken försvinner ju med tiden. Även på smalben orsakade av skor
storlek trettioåtta, stålhättorna visade sig oväntat praktiska för IRL.
Men att en vuxen man kunde börja gråta av så lite.
Nästa dejt var på Gammelgårdens kafé i Lule. Helena tog en kopp
kaffe och en mazarin och satte sig vid ett bord. Efter ett tag reste sig en
man och kom fram till henne. Han hade suttit där hela tiden, men
Helena hade inte lagt märke till honom. Svårbestämd ålder, han hade
slätt skinn och bakåtlutad gång. Kavajen stramade svårt över magen.
Kostymen var välanvänd men förvånansvärt välsittande och hans
rakvatten var av den luktstarkaste sorten. Helena kände att hon ville
backa när han krånglade sig ner i stolen mittemot.
− Hej! Du är Helena förstår jag. Jag är Stefan. Det var ju roligt att
vi kunde träffas. Ja, jag har ju suttit här en bra stund och väntat. Goda
bakelser här. Om jag skickat ett lite nyare kort kanske du hade känt
igen mig. Jo, jag har väl gått upp några kilon sen det togs, det har jag.
Men jag håller på att banta, har gått med i viktväktarna. Men du ser ju
precis ut som på korten du skickade, ung och vacker som en dag, he he.
− Ja, hej...
− Det var roligt det där du skrev om din utbildning i att hålla
ordning på gamla saker. Själv är jag intresserad av gamla bilar. Jag har
tre gamla amerikanare som min bror och jag håller på att renovera.
Nåja, mest min bror, jag har lite svårt att krypa under bilar. Annars
jobbar jag med att sälja begagnade bilar och motorcyklar, du behöver
inte en ny bil?
− Nej, jag...
− Ja, jag förstår. Ingen ny bil. Går du ut och dansar något? Jag
spelade i en dansbandsorkester när jag var ung, vi hade egen turnébuss
och fanklubb, du vet. Mycket damer. Men sen försvann intresset när vi
fick dåligt med spelningar. Men det var kul så länge det varade. Du vet,
det finns en regel bland dansbandsmusiker att aldrig presentera sina
flickvänner för de andras flickvänner i bandet, så att de kan jämföra
tider och historier, vet du!
− Jaså, men...
− Ja, men nu pratar vi ju bara om mig, vad kan en sån här liten söt
flicka tända på? Jag ställer upp på det mesta. Kanske en liten snabbis på
dass till att börja med?
På hemvägen höll Helena på att köra över en cyklist en rondell
och tutade ilsket på en bil med en äldre herre som körde i åttio där det
Sidan 10
©Håkan Danielsson 2009
var etthundratio. Hon var hemma igen på rekordtid och drog ur
modemet ur telefonjacket innan hon gick och lade sig.
Vintern gick och datorn stod allt mer oanvänd. Helenas vanor återgick
till det gamla med håglösa sovmornar, långa hundpromenader och
bedrövligt kosthåll. Fast det knackade på dörren oftare än förut.
− Får jag låna datorn en stund igen, och titta lite mer på hemsidan
för Afrikamissionen? Eva hade ovanligt nog rosor på kinderna.
− Klart du får låna datorn, fast jag kan ju inte förstå att det kan
vara så roligt att titta på de där missionssidorna hela tiden. Jag försökte
en gång och håll på att dö av leda.
− Jag känner ju till lite mer om personerna där nere, bekantas
bekanta du vet.
− Ja, ja, gör som du vill. Det är ju roligt att du har något att göra,
jag går ut med Fang så länge.
Helena var ute länge med hunden, när hon kom tillbaka satt Eva
fortfarande kvar framför datorn men hon kopplade snart ner och gjorde
sig klar att gå.
− Det är ju trevligt att ses lite oftare, även om det inte verkar ha
blivit så många nya matrecept. Eva sneglade in i Helenas halvöppna
skafferi.
− Nä, och inte så många killar heller om jag ska vara ärlig. Det
kanske inte bara är galningar och våldtäktsmän på nätet som du sa, men
några vettiga karlar verkar det inte finnas. Helena slängde mössan och
vantarna korgen bredvid ytterdörren. Eva vände, sa hej då och gick hem
till sitt.
Dagen när solen tog sig över horisonten för första gången detta år, gick
Eva vägen bort mot Helenas hus.
− Det var värst vad Eva har blivit kompis med Helena sen hon
skaffade den där apparaten, sa Marie-Louise som stod på sin bro
tillsammans med Farfar.
− Jo... Kanske är det en rolig apparat. Man får väl gå över och
prova någon dag.
− Nej, det kan aldrig vara nyttigt att sitta framför en sån dagarna i
ända. Tänk på strålningen. Tror du förresten Helena hittar någon karl på
det där viset?
Sidan 11
©Håkan Danielsson 2009
− När jag var ung åkte man ju och dansade... Hade man tur så
träffade man nån. Nuförtiden finns det inga danser och inget ungt folk
heller. Kanske fungerar apparaten, kanske fungerar den inte.
− Nej, vi vet ju inget. Vi kanske skulle åka bort och prova vi
också. Lite strålning dör man nog inte av. Skulle det inte vara roligt
med en ny fru? En bastant dam från Ryssland?
− Finns det damer från Ryssland i apparaten? Visar du hur man
gör?
Sidan 12
©Håkan Danielsson 2009
Det var midsommar och mitt i natten. Solen lyste in från baksidan av
Helenas hus. Huset kastade en lång skugga över ängen ner mot sjön,
grönskan var ljusgrön och om det var lätt att sova på vintern var det
desto svårare så här års.
− Sitter du nu här igen? Helena kom in genom dörren till salen där
Farfar satt framför datorn.
− Titta här, dom har ju inga kläder på sig. Och inget hår har dom
heller där de ska ha det.
− Det var inte därför jag köpte datorn, tänk om Eva får syn på vad
du tittar på. Då ska hon väl gnälla över det också.
− Bry dig inte om henne du. Förresten, sitter inte hon här rätt ofta
hon också?
− Jo det har blivit mer besök, det har det. Och så säger dom att
man blir isolerad vid datorn.
− Vad tittar hon på då?
− Tja, hon har ju sin församling, du vet. Fast jag vet inte riktigt
vad det hela går ut på, hon verkar ha hittat några sidor från Afrika.
− Det finns sidor med karlar på också har jag sett, kanske hon vill
titta? Eller du kanske?
− Ge dig iväg nu, din gamla snuskgubbe.
Helena stängde av datorn utan att titta alltför noga på sidan Farfar
hade öppnat. Inte mycket nytta med den där apparaten. Fast Farfar och
Eva verkade förstås gladare än på länge.
Marie-Louise höll på att laga mat när Eva kom in. Köket var fyllt med
glasburkar med olika bönor, stengodskrus med träslevar och torkade
örter hängande från kvastskaft över spisen.
− Ursäkta, men jag undrar om du har någon klänning jag kan låna?
Eva hade stannat på tröskeln.
− Va? Vill du låna en klänning, av mig?
− Ja, jag ska iväg och träffa någon och jag har inte något roligt att
ta på mig.
− Vem ska du träffa då? Som kan tycka att mina kläder är roligare
än dina egna?
− Jo, det är en kille från missionsförsamlingen i Kenya.
− Som kommer hela vägen hit? Jaha... Så titta då i garderoben och
låna vad du vill ha. Var ska du träffa honom?
− Jag ska hämta honom på flygplatsen ikväll.
Sidan 13
©Håkan Danielsson 2009
Eva var framme vid flygplatsen några timmar senare. Hon stod en
stund utanför terminalbyggnaden innan hon vågade sig in. Flygplanet
hade inte landat, men skulle vara i tid enligt monitorn. Eva satte sig vid
ett rangligt bord och köpte en dyr kaka och en kopp kaffe i en
plastmugg.
När det lilla flygplanet äntligen landat reste hon sig och gick stelt
bort till ankomstdörren. Där stod redan fyra kvinnor och väntade, Eva
ställde sig lite snett bakom dem. Till sist hade planet taxat till sin
uppställningsplats och de få passagerarna kom ut på plattan. Nuru
sträckte på sig och såg sig intresserat kring. Han tittade mot de
väntande personerna, Eva vinkade lite försiktigt och fick ett leende till
svar.
− Hello Eva! Finally we meet!
− Hej själv, har resan gått bra?
− Jag har flugit många flygplan och blivit förhörd av många
immigration officers, men det har gått bra med visumet de fina
människorna på svenska ambassaden gav mig.
På väg ut till bilen lade Nuru sin arm om Evas axlar, men tog bort
den igen när han märkte att hon stelande till. Det var bara trettiofem mil
mellan flygplatsen i Arvidsjaur och Ländträsk, en kortare norrländsk
bilfärd. Eva hade en Toyota av senare modell och Nuru var synbart
förtjust i alla knappar och reglage.
− Har alla svenska kvinnor bilar?
− Inte alla, men det är nog vanligt.
Nuru satt tyst en stund och studerade det flacka landskapet belyst
av solen som stod så fel, nästan i norr. Han såg ingen som tog långa
promenader, inga människor alls faktiskt. Han såg inte särskilt många
bilar heller. Eva körde med krampaktigt grepp om ratten och blicken
stelt riktad framåt. Nuru struntade i det enahanda granbevuxna kärret
utanför fönstret och tittade istället på Eva. Nog var hon blond alltid.
Fast inte på det där tjockhårade, flätade sättet, tunt och rödaktigt
snarare. Ganska gammal var hon också, fast det var svårt att bedöma.
Vita människor ser alltid så gamla ut. På alla bilder hon hade skickat
hade hon sett glad ut, det var svårt att se nu. Bilen for igenom ett litet
samhälle.
− Var är alla människor? Nuru tittade ut genom fönstret igen.
− Vilka människor?
− Ja, de som bor här. Varför är de inte ute?
Sidan 14
©Håkan Danielsson 2009
− Det bor inte så många här, de som gör det håller väl sig
inomhus.
Nuru tänkte på eldarna folk tände i gathörnen på kvällarna hemma
i byn. Sen tänkte han att mysiga hemmakvällar kanske var vanligare än
långa promenader.
− Men din släkt, de i din by?
− Jodå, det skrev jag ju. Det är mina två systrar och en äldre
manlig släkting.
− Har de också mysiga hemmakvällar hela tiden?
− Nja, det kallas inte mysiga hemmakvällar om man sitter hemma
själv och tittar på TV, det är bara när en man och en kvinna möts.
− Som vi gör!
− Först måste vi nog lära känna varandra bättre.
Framme i Evas hus i Ländträsk blev Nuru visad sitt sovrum, där han
packade upp sina tillhörigheter. Skramlan var med, örterna var med och
påken var med. Han undrade lite över påken, kanske var det en
överloppsgärning att ta den med. Eva hade antingen inte uppfattat hans
erbjudande om skramla och örter redan ikväll, eller så hade hon sin
period. Han fick väl se. Han var uppackad och beredd, kanske skulle
Eva komma inatt.
Dagen efter var söndag, predikan och kyrkkaffe. Nuru blev väckt
och uppklädd i en av Farfars gamla kostymer som satt åt över axlarna
och rumpan. Byxbenen var för korta. Pastorn höll predikan över
Afrikamissionen och de svarta folkens frälsning. Den hölls på svenska
så Nuru förstod ingenting, men till kaffet försökte de flesta rådbråka sin
skolengelska.
− Har ni en stor församling?
− Är många muslimer i ditt land?
− Vilken tro har er församling?
− Hur stor är din familj?
− Har du någon fästmö därhemma?
− Är det mycket brottslighet i Kenya, kan man gå ut på kvällen,
frågade Pastorn som slitit sig från den icke engelsktalande gruppen av
gamla damer i hörnet.
− Det beror på var man är, där jag bor och på de flesta ställen
utanför centrala Nairobi är det säkert. Jag har aldrig behövt använda
min påk när jag jobbar.
− Man har ju hört om brottsligheten i Kenya, sa Pastorn och log.
Sidan 15
©Håkan Danielsson 2009
− Det är ju olika var man är, som sagt, mitt land som helhet har
inte någon hög brottslighet.
Pastorn nickade och vände sig till de icke engelsktalande damerna
för att berätta att Nuru var glad att ha undkommit Afrika med livet i
behåll och att hela hans familj hade blivit ihjälslagna av banditer.
Damerna nickade och suckade självtillräckligt.
Efteråt hemma i byn bjöd Eva släkten på middag. Förrätt, varmrätt och
efterrätt med rätt vin till. Inget hembränt. Nuru satt på ena kortsidan,
Eva på den andra, resten av byn som det föll sig. Helena hade
kuddmärken i ansiktet, håret i en lös fläta på ryggen och såg yrvaken ut.
Farfar hade som vanligt klätt upp sig och grundat som till ett
kyrkbröllop. Marie-Louise kom i sin mest utstuderade hippieutstyrsel
med det hennafärgade håret i ett moln runt huvudet.
− Jag vill presentera Nuru, som jag brevväxlat med på internet och
som nu kommit för att hälsa på mig. Eva hade plingat i glaset och stod
upp när hon talade, hennes engelska trevande men korrekt.
Alla höjde glasen mot Nuru och tittade nyfiket.
− Tack ska ni ha, jag är glad att jag fått komma till er by.
− Tack att du kom, här behöver vi all hjälp vi kan få! MarieLouise höjde glaset igen och tittade på Nuru. Trots den alltför trånga
kostymen utstrålade han en manlighet och en värdighet som träffade
henne i maggropen.
− Jag och Nuru har brevväxlat i ungefär ett halvår. Det har varit
mycket intressant. Vår gemensamma tro har fört oss samman på ett sätt
jag inte trodde var möjligt, sa Eva.
− Jaja, sa Farfar som inte förstod så mycket, nu hugger vi in på
maten så får ni prata mer sen.
Kvällen artade sig riktigt lyckad, framåt natten hade Nuru berättat
historier om sin by och sin familj, Farfar hade dragit skrönor om sin
ungdom och släktens historia. Trots språkförbistringen verkade Farfar
trivas. Helena vaknade så småningom till och gjorde anekdoter av sina
raggningsförsök. Marie-Louise berättade, något censurerat, om sina
dagar i Köpenhamn. Eva drog en svavelosande historia om en avfälling
i församlingen.
De följande dagarna och veckorna syntes Eva och Nuru vandra
runt i byn. Eva pratade på och Nuru gick bredvid. Trots att solen lyste
dygnet runt, gick de tidigt in i Evas hus och stängde fönstren. Marie-
Sidan 16
©Håkan Danielsson 2009
Louise, Helena och Farfar nickade menande där de satt på MarieLouises bro.
Någon vecka senare stod Farfar i vedbon och höll på med sitt när Nuru
kom in.
− Hej på dig din gamla svarting, sa Farfar. Vill du ha en sup?
Nuru förstod inte riktigt vad Farfar sa, men ville gärna ha en sup.
− Var har du gjort av Eva då?
− Eva sover, fast först ber hon. Hon ber mycket.
− Jaha, men du ber inte?
− Jag ber, men inte så mycket som Eva.
− Det var roligt att du kom hit, sa Farfar. Lite mer liv i byn.
− Har du aldrig varit gift? Nuru tittade nyfiket på Farfar.
− Jodå, men det var länge sen. Hon stod inte ut med mörkret och
kylan så hon flyttade in till stan. Sen dog hon.
Nuru tittade sig förvånat kring, mörkret? Kylan kunde han förstå,
för varmt var det då rakt inte, men å andra sidan var det ju aldrig mörkt.
− Vänta du tills vintern kommer, sa Farfar och fyllde på glasen.
Att träffas i vedbon blev till en rutin, trots Evas uttalade ogillande av
vad som där försiggick. När Eva somnat smet Nuru ut till Farfar. De
utvecklade ett märkligt språk, en blandning av engelska, svenska och
swahili, men förstod varandra förvånansvärt bra.
− Jaså, sitter ni här och pokulerar, sa Marie-Louise när hon efter
några dagars frånvaro från byn fann det omaka paret diskutera
åsneuppfödning över en rejäl dos hembränt.
− Ja, du är också välkommen, sa Farfar
Marie-Louise hade på sig sin hippieutstyrsel igen. Mycket och
många färgglada kläder, ringar och halsband, det ilsket röda håret. Hon
satt bredbent på huggkubben med glaset i handen och skrattade stort.
Gammal, kanske, men glad och full av liv. Nuru satt i halvmörkret, log
och skrattade åt dessa konstiga människor. Han kände sig tillfreds med
sin resa till detta märkliga hörn av jorden och han följde med MarieLouise hem när spriten var slut. En ung svart glänsande gud gick med
sin något bedagade gudinna byvägen bort.
När Eva sov den oskyldigas sömn i sitt trånga sovrum, låg MarieLouise och Nuru i en säng med mjukare fjädrar och generösare mått.
Luften var fylld av rök från brända örter och på nattygsbordet låg Nurus
Sidan 17
©Håkan Danielsson 2009
skallra. Marie-Louise skrattade stort och tog ett rejält grepp om Nurus
skinkor och tryckte honom intill sig.
− Inte kunde man tänka sig att min syster skulle locka hit en sån
här guldklimp.
− Hon verkar vara en väldigt ledsen människa. Och hennes vänner
i församlingen verkar inte heller vara så glada. Särskilt Anna-Karin
som ville att jag skulle komma och hälsa på henne när hennes man inte
var hemma. Kanske hade det gjort henne gladare.
− Det tror jag säkert. Deras män har definitivt inte samma
repertoar som du. De saknar både skallra, örter och fysik för det. Kom
nu, just nu tror jag är trettio år yngre och på bor på en varmare,
befolkad plats, fortsätt att få mig att tro det!
Sommaren gick och nätterna blev hastigt mörkare. Nuru blev bjuden på
surströmming, men kunde inte riktigt förstå finessen. Kräftorna,
däremot, åt han med samma goda aptit som han visade resten av livet.
Tidigt på kvällarna hade han vanligen ett lugnt och trevande
samlag med Eva på hennes smala säng. Missionärsställningen. Eva var
kvällstrött och efter en försiktig orgasm och en utförlig skuldtyngd
aftonbön, brukade hon somna som en sten. Sedan träffade Nuru Farfar,
Helena och Marie-Louise i vedbon och diskuterade livet över ett glas
hembränt. Vad som var förr i Ländträsk hade mycket likhet med hur det
är nu i Nurus hemby. Intressant. Därefter gick han och Marie-Louise
hem till henne och diskuterade andliga ting innan de hoppade i säng
och knullade som kaniner. Det hela var något utmattande, men som
Nuru var ung och frisk gick allt bra.
Farfar och Helena blev oftast kvar i halvskymningen i vedbon.
− Ska vi ha en till?
− Ja, varför inte... Jag undrar hur det här gick till egentligen. Det
var ju jag som skulle ha en karl.
− Jaja, inget går som man tror. Har jag berättat om Elsa, min fru?
− Inte så mycket, jag vet bara att hon har funnits.
− Jo, det var vintern nittonhundraförtisju. Inte lika kall som
krigsvintrarna, men det var ändå så kallt att kvicksilvret inte nådde upp
till nedersta strecket på termometern...
På förmiddagarna var Nuru ensam eftersom Eva var på jobbet. Nuru
brukade sova länge, äta frukost och sedan ta en promenad. Han förstod
det där med promenaderna nu, det fanns ju inget annat att göra. Att sitta
Sidan 18
©Håkan Danielsson 2009
still vid köksbordet gjorde honom rastlös, det upptäckte han redan
första dan. Han frös inte lika mycket heller, trots att det blivit ännu
kallare sen han kom hit. Det fanns en klarhet i luften som han aldrig
hade sett hemma. Det luktade terpentin från barrträden. Gick man upp
på berget en bit bort kunde man se ut över landskapet, mest träd och
sjöar, men också en del övergivna hus.
Nuru antog att husen tidigare hade tillhört byn men blivit
övergivna vid någon okänd katastrof. De var utan undantag olåsta och
han kunde gå in i dem och titta på gamla dammiga byråar, gammalt
husgeråd och fotogenlampor. Det mesta såg ut att ha blivit övergivet i
en hast. I en del lampor var det till och med fotogen kvar.
En dag gick han sin vanliga runda, när han såg att det lyste i ett av
husen. Underligt. Han gick in och där satt Helena vid bordet vid den
tända lampan. Fang låg på golvet bredvid, men lyfte bara på huvudet
och gjorde några pliktskyldiga slag med svansen när Nuru kom in.
− Hej Helena!
− Hej Nuru, vad tycker du om Farfars barndomshem?
− Jaså, är det här han är född?
− Ja, i kammaren här innanför. De var tolv syskon, nio av dem
överlevde till vuxen ålder, men nu är det bara Farfar kvar. Han var näst
yngst. Hårda liv på den gamla goda tiden. Tänk på det när du hör hans
berättelser.
Nuru gick in i kammaren och såg att någon hade sopat och
dammat sen han var där sist. Nytt överkast på sängen.
− Hur har du det här hos oss?
− Det är roligt. Kanske inte som jag föreställde mig hemma i
Mombasa, men det är roligt. Det konstigaste är att det är så lite
människor överallt. Så tomt. Landskapet är tomt, husen är tomma. Och
jag känner mig som en liten mus vilse under stråna i ett jättestort
sädesfält när jag går runt i skogen.
− Är Eva snäll med dig då, hon kan vara lite bestämd av sig? Och
träffades ni verkligen genom någon församling?
− Nej, jag går i kyrkan hemma, ibland, men jag tillhör inte någon
församling på det sättet som Eva gör det. Jag svarade på en massa
annonser på internet. Jag skickade bild. Det var inte många som skrev
tillbaka, men Eva gjorde det.
De satt på sängkanten i kammaren i Farfars barndomshem. Solen
lyste utanför, men skymdes av skogen så det blev skumt i hörnena.
Helena böjde sig fram och gav Nuru en ordentlig kyss, innan hon välte
Sidan 19
©Håkan Danielsson 2009
ner honom på det nytvättade överkastet och satte sig grensle över hans
mage.
− Här kommer du, super med Farfar och knullar mina båda
systrar, en skam är vad det är! Vad har du tänkt att göra med mig då?
Hon löste upp sin långa fläta och skakade på huvudet. När håret var löst
knäppte hon upp sin rutiga arbetsskjorta och satt där barbröstad och
glänsande. Hon fortsatte med knapparna i Nurus skjorta och betraktade
hans axlar och platta mage. Nuru låg stilla på rygg och log.
− Precis vad du vill!
Sidan 20
©Håkan Danielsson 2009
Det var höstmörker, regn och sent på kvällen. Eva, i nattlinne, stoppade
in ytterligare ett par vedträn i kaminen och satte sig vid köksbordet. Det
enda ljus som syntes var från Marie-Louises fönster strax intill.
Gardinerna var fördragna, men man kunde ana två personer som rörde
sig bakom. Ett skuggspel. Nog så avslöjande om man visste vad man
skulle titta efter. Eva drog för sina gardiner för att slippa se, men satt
kvar vid köksbordet. Kokkaffe och nybakta kakor. Hon hade aldrig
tidigare varit med om att hennes mördegskakor kunde växa i munnen.
När kaffet var urdrucket och koppen diskad, kröp hon ner i sin kalla,
hårda och smala säng. Ilsket slängde hon sig fram och tillbaka utan att
kunna somna. Fyra månader hade han varit här, till vilken nytta?
Dagen efter sjukskrev sig Eva men låtsades ändå åka till jobbet.
Hon parkerade bilen på en skogsväg en bit bort. Hon såg Nuru gå på sin
skogspromenad, hon såg Helena gå sin synkroniserade hundpromenad.
Hon såg Nuru hjälpa Farfar med spriten i vedbon och hon såg alla fyra
skratta och ha trevligt på Marie-Louises bro. Höstsolen lyste hjälplöst
på Eva när hon smög in i vedbon och hämtade en låda med fyllda
flaskor. Hon bar den tillbaka till bilen där hon drack upp en av
flaskorna medan hon band trasor runt de övriga.
På kvällen kom hon hem sin vanliga tid. Struntade i att laga mat
utan släpade istället in en förvånad Nuru till sängkammaren. Hon
låtsades somna efteråt och väntade tills Nuru hade rest sig och gått sin
väg.
Efter någon timma hördes skratt och skrål från Djävulens Tillhåll
där nere i vedbon. Dryckenskap och horeri. Eva drack lite till ur en av
de stulna flaskorna och väntade bakom sina gardiner tills ljuset tändes
och släcktes i Marie-Louises sovrumsfönster mittemot.
Farfar satt kvar i sin älsklingsfåtölj i vedbon när Nuru och MarieLouise hade gått. Det var dags att köra en ny laddning, åtgången var
större än någonsin tidigare. Helenas konsumtion hade abrupt upphört
för någon vecka sen, men de andra drack desto mer. Han dåsade till en
stund men vaknade till ljudet av hammarslag från utsidan. Genom
fönstret såg han Eva i nattlinne och håret på ända med hammare och
fyrtumsspik i handen.
− Hallå, Eva! Vad gör du. Sluta med det där!
− Dryckenskap och horeri! Den svarta djävulen har förlett oss!
− Men släpp ut mig!
− Ni ska alla betala! Vänta så ska du få smaka på lite av ditt
eldvatten!
Sidan 21
©Håkan Danielsson 2009
Fönstret krossades och en molotovcocktail singlade in.
Från Marie-Louises sängkammare såg man inte vedbon, men eld, skrik
och ljudet av krossat glas hördes tydligt. Nuru och Marie-Louise klädde
sig snabbt och sprang ut genom bakdörren som var närmast boden. Eva
å andra sidan satsade på huvudingången där hon först skrek ut sin
hjärtas mening och sedan i rask följd krossade fyra brinnande flaskor.
För att vara säker på sin sak sprang hon runt huset och gjorde om det
hela på baksidan. Marie-Louises gamla trähus blev snabbt övertänt.
Helena vaknade av oväsen utanför, tittade ut och såg Eva, svart i
synen och sotig över hela kroppen. Hennes nattlinne var bara trasor
som varken värmde eller skylde. Hennes rödaktiga hår stod på ända och
reflekterade elden från grannhusen. Trehundra år gamla historier om
häxor kändes plötsligt trovärdiga. Eva svängde en tänd molotovcocktail
över huvudet och skrek med en röst kommen ur decennier av
försakelser, besvikelser och leda:
− Kom ut din slyna, de andra har redan betalt och nu är det din tur!
Kom ut och smaka på Farfars eldvatten, det sista han någonsin fick
göra!
Helena försökte ta sig ut bakvägen men där brann det redan. Hon
sprang upp på övervåningen och ut på taket, men Eva slängde en ny
brandbomb mot henne så hon var tvungen att retirera in igen. Röken
började sila in genom dörrspringorna. Helena hukade sig ner när en
brandbomb kom genom fönstret till salen. Den träffade sekretären där
testet låg kvar, elden spred sig snabbt över matsalsmöblemanget och
datorskärmen med den virkade tabletten.
Under elden, håll dig under elden, tänkte Helena när hon kröp mot
farstubron, den enda väg som nu stod till buds. Hon hejdade sig bakom
ytterdörren, beredd på det värsta. När hon tog språnget ut såg hon Eva
segna ner och Nuru bakom henne med knölpåken i hand.
− Ursäkta att vi är lite sena, vi var tvungna att rädda Farfar ur
vedbon först, sa Marie-Louise.
− Hon försökte bränna mig inne, sa Farfar.
− Har ni ringt brandkåren, frågade Helena.
− Nej, har inte haft tid, men det är nog försent för det i alla fall, sa
Marie-Louise.
Farfar stod sotig i synen och stirrade klentroget på den brinnande
byn där han bott i hela sitt liv. Farmartanken utanför vedbon
exploderade och kastade eldkaskader upp i luften.
Sidan 22
©Håkan Danielsson 2009
Nuru gick omkring i utkanten av gruppen med påken över axeln,
för en gång skulle tyst och inbunden. Helena lämnade de övriga, gick
fram till honom och tog tag i hans händer.
− Tack för hjälpen! Men det är en sak till... Du ska bli pappa!
Sidan 23
©Håkan Danielsson 2009
Acacians barraktiga blad rörde sig sakta i vinden från Indiska Oceanen.
Solen hade passerat sin högsta punkt, där ingen frivilligt utsätter sig för
dess strålar. Framför det enkla huset satt en äldre man på en oljedunk.
Några barn i varierande åldrar satt runt honom, fnissande, viskande till
varandra.
− Babu, kan du inte berätta om resan du gjorde när du var ung?
Nuru tittade tillgivet på barnet som talat, det var hans dotter
Numas äldsta. I själva verket var i stort sett alla barnen släkt med
honom, på det ena eller andra sättet. Pengarna från landet i norr hade
räckt länge; han hade köpt en tillräckligt stor shamba till sin dotter, så
att en stor släkt och många vänner fick plats. Han använde fortfarande
internet för att locka dit turister, ordna utfärder och för att sälja "äkta"
handarbeten i en hydda gjord av kodynga.
− Babu, babu! Berätta om din resa! Barnen stod i ring och
hoppade upp och ner.
− Nåväl. När jag var en helt ung man och ännu hade alla tänder i
behåll, gjorde jag en resa till det kalla landet i norr. För att komma dit
fick jag först åka med ett stort flygplan i många timmar, sedan med ett
mindre flygplan i många timmar och därefter med ett mycket litet
flygplan i många timmar. Jag hade gjort bekantskap med en vit gashi
och hon mötte mig vid den allra minsta flygplatsen. På sommaren var
landet kallt fastän solen aldrig gick ner, på vintern kom solen aldrig
fram, det mörkt hela tiden och det var så kallt att regnet blev vitt och
fast när det föll. Det täckte marken i ett tjockt täcke, ungefär som det
vita i kylskåpet.
Barnen fnissade vid detta absurda påstående. Nuru tittade strängt
på dem och fortsatte:
− Landet plågades, förutom av det frusna regnet, av stora stickiga
växter där människorna bara kunde bo i små uthuggningar. Bortsett
från de stickiga växterna, fanns det bara sumpmarker där mbu bodde.
Mbu var mycket större och många fler än dem vi har här, den enda
fördelen var att de inte förde vidare varken sömnsjuka eller malaria, det
var för kallt för det. Barrväxternas ande var sträng, man var tvungen att
hugga ner träden hela tiden för att de inte skulle växa in över byarna
och fördunkla människornas sinnen. Till all lycka kunde man sälja
veden för att överleva. Någon frukt gick inte att odla, det tillät inte
klimatet.
− Men människorna då? Kvinnan du besökte?
Sidan 24
©Håkan Danielsson 2009
− Människorna bodde i byar. Det fanns inte så många människor
som ni nog förstår, det var små byar med bara några få invånare.
Människorna bodde i stora trähus, ofta fanns det många fler hus än
människor. För länge sedan hade det bott fler i trakten, man hade haft
boskap och odlat säd, men träden och mbu hade tagit över och bara
några få människor bodde kvar.
− Men kvinnan då, varför bodde hon på det där hemska stället och
varför åkte du dit?
− Kvinnans släkt kom från den lilla byn, men de enda som bodde
kvar var tre kvinnor som var systrar och en babu som var väldigt
gammal. När jag åkte dit var jag ung och äventyrslysten, jag ville se
världens ändar och gärna lägra en vit kvinna. Kvinnan hade sett
tillräckligt många år för att kunna vara moster, de andra kvinnorna i
byn var både äldre och yngre, men jag var ung och rask och hade med
mig både skallra och de nödvändiga örterna.
Barnen fnissade och flyttade lite närmare:
− Vi har hört att de höll dig fången i byn, hur lyckades du komma
därifrån?
− Nja, inte fången precis men det var väldigt långt hemifrån. I
kvinnornas bröst brann en stor längtan och när det kom en man från ett
civiliserat land så ville de alla ha mig. Vrede och missunnsamhet växte
vilket blev slutet för byn.
Nuru slutade berättelsen och såg sig runt i sin egen lilla by. Husen
var välbyggda och trädgårdslanden välskötta. Boskapen betade på
fälten nedanför. Han såg sin dotter Numa komma ut och prata med
Helena som satt i skuggan på verandan. Numa, hans favorit och
förstfödda, hade blivit vuxen nu och styrde byn med fast men rättvis
hand. Helena var fortfarande vacker och bar sitt hår i en grå fläta på
ryggen. Marie-Louise hade haft hand om souvenirtillverkningen tills
hon hastigt återvänt till de eviga barrskogarnas land förra året. Nuru
hoppades att det var mindre kallt och kortare vintrar där i efterlivet.
Även Farfar hade kommit med till civilisationen. Han hade gift
med en präktig bykvinna, fått en riktig familj och tio år av värme innan
han lämnat dem. Farfars begravningsfest hade varat i fjorton dagar med
specialimporterat svenskt hembränt. Inga kostnader hade varit för stora
för att hedra den gamle.
Nuru reste sig och gick bort till Helena i soffan på verandan. Han
satte sig och tog hennes hand. Örter och skramlor hade haft sin tid, nu
Sidan 25
©Håkan Danielsson 2009
var det tid att hålla sin kvinna i handen och se barnbarnen leka i
skuggan under träden.
Sidan 26
©Håkan Danielsson 2009