Transcript Att mötas över kultur- och religionsgränser

Att mötas över kultur- och
religionsgränser
Anders Andersson
Copyright: EFS 2008
Redigering och layout: Petter Strömberg
Foto framsidan:
Tryck: Svenska Tryckcentralen AB 2008
ISBN: 978–91–976274–8–1
EFS
751 70 Uppsala
Tfn 018–16 98 00
www.efs.nu
Art.nr 4468
3
INNEHÅLL OCH DISPOSITION
Bakgrund och syfte 6
Om författaren7
Prolog: Ett scenario8
Kapitel 1: Mångkulturella arenor
11
Den västeuropeiska arenan
11
Den svenska nationalarenan
14
Historisk återblick
Dagens mångkulturella samhällsbild
Flyktingskap och flyktingpolitik
De nationella minoriteterna
Arenan kyrka 22
”Fortsätt gärna på ett annat språk!”
Syns kyrkorna i det mångkulturella?
Kapitel 2: Segregation – ett faktum och en utmanande intrig26
Introduktion26
Segregationens mekanismer27
Varför segregation?
Etnocentrism
Fördomar
Rasism
Identitet och etnicitet
Bortom etnicitet Segregation och integration: Samhällsbilden
38
Segregation och integration: Kyrkans roll
41
4
Kapitel 3: Detta vill vi! Kyrkfolkets roll
och uppgift45
Kyrkan – salt eller spegel?
45
Ett dokument47
En deklaration
Alla är lika värda
Barnens och familjens situation
Vårt ansvar för god samhällsutveckling,
fred och rättvisa
Ett bibelstudium54
Gamla Testamentet och kulturell mångfald
Jesus och kulturell mångfald
Apostlagärningarna och kulturell mångfald
Paulus och kulturell mångfald
Uppenbarelseboken och kulturell mångfald
Kapitel 4: Vi vill! Men vad behöver vi?
Och hur gör vi?59
En fråga om aktörsberedskap
59
Kulturmötet60
Möten kan bli så olika
Vad är kultur?
Cirkelkulturer och kvadratkulturer
Kultur – som ett isberg
Tids och rumsuppfattning
Tradition och förändring
Kollektivism och individualism
Familj och släktskap
Hur bearbetar jag mina fördomar?
Hur bemöter jag fördomar och rasism?
Att möta och behandla främlingar: Vad säger Bibeln?
Religionsmötet78
Religion: Kulturens bas
Kulturerna och evangeliet
5
Kyrkan, mångfald och värdegrunder
Tro möter tro
Kommunikation över kulturgränser
90
Ett spännande och förrädiskt område
Verbal kommunikation
Icke-verbal kommunikation
Hög- och lågkontextkulturer
Att förmedla evangeliet över kulturgränser
Flyktingskapets psykologi97
Kapitel 5: Aktiv kyrka: Att både vilja och kunna 101
En integrerad kyrka, eller?
101
Goda exempel103
De svagas röst
I försoningens tjänst
En kyrkornas flyktingrådgivning
Rinkeby Kids
Folkbildning och integration
108
En resurs och en vision
110
För reflektion och samtal
112
Referenser och lästips116
6
BAKGRUND OCH SYFTE
I sitt häfte Detta vill vi! presenterar Sveriges Kristna Råd
(SKR) 2007 en samlad syn på kyrkorna och migrationsfrågorna. Det kan ses som en utmaning för den svenska
kristenheten att på ett konstruktivt sätt vara med och
verka i det mångkulturella och mångreligiösa samhället,
med dess spänningar och möjligheter.
Men många gånger kan kyrkornas folk uppleva en
osäkerhet i hur man ska och kan agera i detta mångfaldens scenario. Hur man på bästa sätt ska mötas över
kultur- och religionsgränser. Mycket rör sig om attityder
och god vilja, men det är också en fråga om kunskap
i grundläggande mönster och mekanismer när det,
förutom det ofta diskuterade religionsmötet, gäller
kulturmötet och kommunikation över kulturgränser.
Som ett bidrag här är denna bok ämnad. Min strävan är att
den ska förmedla både bakgrund och sammanhang, men
även en del ”verktyg” att använda i det mångkulturella
och mångreligiösa mötet.
Ambitionen med boken är dock inte att den ska vara
någon sorts katalog eller facit över metoder som kyrkfolk
kan använda. Utifrån vad boken förmedlar får var och en
finna vägar och förhållningssätt i det aktuella mötet.
Låt mig göra läsaren uppmärksam på att det handlar
om kyrkfolkets roll. Inte bara experternas, vetenskapens
företrädare. Boken vänder sig till alla som känner att
detta är angelägna frågor.
Kyrka, kyrkfolk o dyl används i den här boken som
samlingsbeteckning för alla slag av kyrkor, samfund,
församlingar, kristna grupper och nätverk i Sverige.
Jag har valt ett sammanhållet koncept, en dramaturgisk ansats. Det ger logik och struktur åt ett ganska
svåröverskådligt område.
7
OM FÖRFATTAREN
Sedan mina tidiga tonår har jag varvat studier med
yrkesarbete. Från slutet av 50-talet levt med det mångkulturella. Det började när min fru Berit och jag första
gången åkte ut till Etiopien för att i missionens tjänst
arbeta med lärarutbildning. Vi var unga, blåögda, aningslösa och tämligen oförberedda på allt vi skulle komma
att möta i en kultur, som för oss var annorlunda, mycket
annorlunda. Vad vi då inte riktigt var medvetna om var
att vi, där i landsbygdsmiljö i norra Etiopien, hamnat
mitt i en kultur som var – ja, vad? Kärt barn har många
namn, men det var kultur som vi kan kalla traditionell
och vi-betonad. Eller, som jag också benämner det i den
här boken, cirkelkultur. I denna massivt afrikanska
omgivning var det vi kom att få vår första interkulturella inskolning. De bästa läromästarna var kloka
och förstående afrikanska kolleger, som visade prov på
stora portioner av överseende med alla kulturella felsteg
som unga men nyfikna svenskar tog.
Det är inte minst mina erfarenheter under dessa
första år i fält som tillsammans med vad jag sedan fått
uppleva, främst i det mångfacetterade mångkulturella
scenariot inom folkhögskolan, mitt fortsatta arbetsfält,
som ligger till grund för den här boken. Till detta
kommer forskning inom området, min och andras.
1967 tog jag fil. lic. i pedagogik (flerspråkighetsproblem i skolan i Etiopien & Tanzania), och 1999, som
pensionär, disputerade jag på en avhandling om svensk
folkhögskola som mångkulturell mötesplats.
Under årens lopp har det blivit en del föreläsningsoch författarverksamhet, bland annat material för SIDA
och Skolverket, inom ämnesområdet kulturförståelse
och interkulturell kommunikation.
– Anders Andersson
8
PROLOG: ETT SCENARIO
Låt mig presentera några elever och situationer från mina
år som lärare och rektor i folkhögskolan. Eleverna har
det gemensamt att de flytt sina hemländer på grund av
”välgrundad fruktan” eller liknande förhållanden – och
att de bidragit till en fin och färgstark mångkulturell
bild i skolans vardagsliv. Det blir ett litet bildcollage
med huvudsakligen ljusa men också mörka inslag.
Först ett suveränt exempel på integration. Vi har
luciafest på folkhögskolan. In kommer tre killar från
Eritrea och Etiopien och sjunger: ”Vi komma, vi komma
från pepparkakeland ... Så bruna, så bruna vi äro alla
tre ...”. En veritabel succé! Och två gånger var Lucian
från Etiopien.
Nästa axplock bland händelser med mångkulturellt
förtecken. Ett mörkt minne. Vi hade en dag besök av en
äldre kvinna, en gammal elev vid skolan. Medan hon och
en kollega stod och samtalade i ett dagrum passerade
några av våra elever i invandrarklassen. Kvinnan tittade
efter dem och sa: ”Men har ni såna där här ...?”
Och så en ljus bild igen. Skolan har friluftsdag
i Åre. Det är alpin åkning för hela slanten. Men Tina
från Bosnien har aldrig stått på ett par skidor förut.
Då åtar sig en av grabbarna att instruera och hjälpa
henne i skidåkandets konst. Och det är väl egentligen
inget särskilt med det. Utom, kanske, att killen är från
Somalia ...
De här enkla vardagssituationerna illustrerar ett
par viktiga inslag i dagens mångkulturella svenska
samhälle, och då gäller detta också kyrkan, den
samhällsarena som fokuseras i den här boken. Det ena
är allt det fina som sker i det mångkulturella mötet.
Det andra är vad som kan kallas den tysta rasismen,
alternativt den mjuka eller salongsmässiga (se vidare i
9
kapitel två) och som invandrare ofta råkar ut för. Men
hoppsan! Detta att jag använder uttrycket ”invandrare”,
vilket ofta sker, och så ibland måste få ske i det allmänna
samtalet, aktualiserar en svårighet och en svaghet:
Tendensen att sätta etiketter och att använda schabloner.
Genomgående bas i den här boken är en kritisk hållning
till detta språkbruk. Det betyder att varje individ både
har en egen identitet och grupptillhörighet, men att
denna identitet och tillhörighet också omformas i
samspel med andra identiteter och grupper. Det innebär
en strävan att undvika förenkling och schablonisering
av etniska identiteter. Häri ligger att inte ge grupper
och individer karaktäristika och benämningar av
stereotyp karaktär, som dels antyder oföränderlighet,
dels att majoritetssamhället ges tolkningsföreträde och
används som norm.
Det dramaturgiska upplägget i boken innebär att vi
börjar med att i mångkulturellt perspektiv titta på de
arenor som samhället och kyrkorna utgör. I andra kapitlet
kommer intrigen, det vill säga den segregations- och
integrationsprocess som pågår i det svenska samhället,
en utmaning för kyrkorna. I kapitel tre har vi själva
”manuset”, kyrkfolkets roll, ”detta vill vi”. I kapitel
fyra behandlas vad som förhoppningsvis kan bli till en
hjälp för läsaren i agerandet på den mångkulturella
och mångreligiösa arenan: Kulturförståelse och frågor
om grundläggande värderingar. Vad innebär detta? Dit
hör kännedom om viktiga kulturella komponenter,
som synen på kollektivism och individualism, tids- och
rumsuppfattning, bevarande och förändring med mera.
Och, inte minst, viktiga och intressanta men svåra och
subtila aspekter på kommunikation över kulturgränser.
Frågan om religionsmötet kommer vi knappast förbi,
även om det här inte i första hand är en bok med strikt
teologisk inriktning.
10
Arenan bjuder också på fina exempel när kyrkor och
församlingar försöker hitta vägar i mångfaldsscenariot.
Finns något att lära från dessa? Välkommen till ett drama
med en spännande och utmanande intrig!
11
KAPITEL 1
Mångkulturella arenor
”Den rena svenska rasen” (Slagord från 1930-talet)
Den västeuropeiska arenan
London 1957. När jag skriver det här femtio år senare
väcks minnen och känslor till liv. Då kom vi dit, Berit och
jag, för att lära oss engelska. Vi var nygifta. Åkte båt från
Göteborg. Skulle lära oss engelskan för att sedan jobba
med lärarutbildning i Etiopien, i missionens tjänst.
Jag tog London till mitt hjärta. Kom att älska
”everything London”, även foggen. Denna allt omsvepande, mysiga dimma, som en del upplevde som
ett obehagligt sjukligt skymningsljus. Vi hittade en
charmig, enkel, nästan lite ruffig språkskola uppe under
takåsarna i ett hus på Oxford Street. Och så bodde vi på
ett gammaldags missionspensionat i norra London. Dit
kom folk från världens alla hörn. Föreståndarinnorna,
två grand old ladies, behandlade oss gäster nästan som
barn. Jag vill minnas att de ringde i en klocka före
bordsbönen, innan vi fick börja måltiden. Stämningen
var, tyckte jag, superb!
Pensionatet låg nära Arsenals fotbollsstadium, en
omständighet som jag nyttjade. Sedan dess är Arsenal mitt
lag. Men bland minnesfragmenten dyker något ännu mer
spännande upp. Granne med vårt missionspensionat var
ett hus som mystifierade, lockade och lite skrämde mig.
Det var, vad jag förstår, en samlingspunkt för nyanlända
från öarna i Karibien. Jag var ju inte alls medveten om
vilket historiskt och omvälvande drama som utspelade sig
12
praktiskt taget för mina ögon. London hade vid den här
tiden inte hunnit bli speciellt kosmopolitiskt. Alla vi som
bodde på missionspensionatet, och även vi i språkskolan,
var vita, trots att vi kom från vitt skilda länder. Jag skulle
tro att de flesta av dem som besökte den här klubben,
missionspensionatets granne, var nyanlända västindier.
Kanske var det för dem som för den grupp västindier
som i George Lammings roman stiger i land på den
engelska kusten under rytmiska ordväxlingar: ”Take off
thy shoes from off thy feet for the place thou standest
is holy ground. People doan´go barefoot here, partner,
so you better tell yuh toes to make peace wid yer boots.”
(Ta skorna av dina fötter för den plats du står på är helig
mark. Här går folk inte barfota, partner, så det är bäst att
du säger till dina tår att bli vän med dina skor.)
Som sagt, jag både fascinerades och lite skrämdes av
vad som pågick i detta vårt grannhus. Jag tänkte ibland:
Undras om man vågar sig in dit ... Jag pratade om saken
med en av de andra gästerna på missionspensionatet
som hjälpte oss ibland med våra engelskstudier. En
äldre, sympatisk, mjuk och fin kvinna från Sydafrika.
Vit förstås: ”Neej”, tyckte hon. Jag borde nog inte besöka
ett sånt ställe. Jag vill minnas att hon även sa: ”Er
missionsstyrelse i Sverige skulle nog inte tycka om det
...”.
Den musik som trängde ut i kvällsmörkret från vårt
grannhus måste ha varit reggae, fast om den visste jag
knappast något då. Jag tror inte heller jag visste att
dessa västindier förmodligen var ”rasta”, anhängare
till rastafarianismen, denna märkliga västindindiska
religiösa-nationalistiska rörelse med ett saligt inslag av
panafrikanism och socialism. För mig skulle detta senare
bli något högst påtagligt och levande: ”Rastafarianism”
kommer från Ras Tafari, som helt enkelt var den etiopiske
kejsarens titel och namn innan han blev kejsar Haile
13
Selassie. Ras Tafari hade, som ”svart” mytomspunnen
ledare och härskare, blivit ett frihetsbegrepp för denna
nationalistiska rörelse i Västindien. Bara lite senare
skulle jag i Etiopien vid flera tillfällen på mycket nära
håll få se denne, fysiskt lilla men i makt och auktoritet
store, ledare.
Ett annat minne från London, 1957. Den där
”färgade” församlingen med den härliga gudstjänsten,
där kvinnorna – runda och glada – dansade i fröjd inför
Herren. När vi, en grupp svenskar, gick därifrån en
gång visade det sig att våra upplevelser och reaktioner
var ganska olika. En av mina vänner, sedermera prost i
svenska kyrkan, suckade över att ”Gud har det inte lätt
med sina barn”.
London 1957 var något av en pionjär för den
mångkulturella paradox som det moderna Västeuropa
utvecklats till. ”Här finns rasdiskriminering och
segregering, men samtidigt en kreativ och spännande
samexistens mellan olika nationaliteter” (Per Wirtén,
2002). I dag skapas nya kosmopolitiska mönster i
västeuropeiska storstäder och även andra urbana miljöer.
I förorter till Stockholm och Paris och på Londons
musikklubbar tränger sig nödvändigheten av ett val
fram: Att ”välja mellan nationalismens murar och den
kosmopolitiska staden” (Wirtén).
Västeuropa har alltså mer och mer blivit en mångkulturell paradox med rasdiskriminering och segregation
men också med en lovande och spännande samexistens
mellan nationaliteter och etniska grupperingar. Samtidigt som rasistiska partier är framgångsrika skapas nya
gemensamma kulturella livsmönster.
14
Den svenska nationalarenan
Historisk återblick
Några månader efter englandsvistelsen, tillbaka i Sverige
– eller Svedala som vi brukade säga i missionärskåren –
blev jag påmind om att den kulturella scenen även här så
sakteliga började ändra karaktär. Fast fortfarande, 1958,
var de mångkulturella färgklickarna ganska få. Det blev
vi påminda om under en resa från Öland till Södertälje.
Berit och jag hade varit med om en av vårt livs höjdpunkter
när vi, i Borgholm, ”avskiljdes” för missionärsuppgiften
i Etiopien. En av våra medpassagerare i vår Volkswagen
var en ung man från Etiopien. Han hade kommit till
Sverige för att läsa medicin. (Det gjorde han för övrigt
med framgång. Han blev så småningom professor vid
Akademiska sjukhuset i Uppsala.) Nåväl – vi stannade till
en stund i Oskarshamn, där vi klev ur bilen och sträckte
på benen. Nästan omedelbart blev vår etiopiske vän
omringad av en skock barn, som i förundran tittade på
honom. Att se en livs levande afrikan i Oskarshamn vid
den här tiden var tydligen något extra. Men han tyckte
att det bara var kul, småpratade med barnen – och sa, på
svenska, vänligt och glatt: ”Ja, hör ni! Ni kanske inte har
sett en afrikan förut? Men passa på nu och titta!”
Kulturellt utgör den svenska nationen förvisso
ingen isolerad ö i en världsocean. Tittar vi på Sverige i
mångkulturellt perspektiv kan man i första hand se
landet som en del av det moderna Västeuropa.
Fast ibland ifrågasätts om Sverige över huvud taget är
en mångkulturell nation. Om så är fallet, när blev den
det. Eller är mångkultur kanske en nyhet i ”det svenska
folkhemmet”?
Kulturellt och språkligt anses allmänt Sverige ha
varit ett tämligen homogent samhälle fram till tiden för
15
andra världskriget. Detta antagande är dock inte helt
korrekt. Det räcker med att påminna om uttryck som
”ståndssamhälle” och ”klassamhälle”.
Sverige är faktiskt av tradition ett invandrarland.
Tittar man på invandring till Sverige, kanske den mest
markanta företeelsen i sammanhanget, finner man att
detta inte är något nytt. Sedan långt tillbaka i historien
har människor från både närliggande och fjärran länder
sökt sig till Sverige, likaväl som svenskar flyttat till andra
länder.
Redan på 1100-talet kom tyska hantverkare och
köpmän, och sedan har under århundradena valloner,
skottar, finnar, zigenare, judar m fl sökt sig till Sverige.
Även om antalet invandrare varit relativt begränsat kan
man nog hävda att de utövat ett starkt inflytande på
svensk kulturell, politisk och social utveckling. Inte att
förglömma i detta sammanhang är de mångkulturella
inslag i Sverige som har att göra med nationella
minoritetskulturer, såsom den samiska.
Invandringen tog riktig fart i samband med andra
världskriget. Då rörde det sig nästan uteslutande
om flyktinginvandring från Baltikum, Polen och de
nordiska länderna. Vid krigsslutet fanns omkring 200
000 flyktingar i Sverige. Flertalet av dessa återvände dock
hem eller reste vidare till andra länder.
Nästa våg av invandring var relaterad till efterkrigstidens utbyggnad av den svenska industrin och
innebar ökad efterfrågan på arbetskraft. Svenska
företag rekryterade arbetare i olika europeiska länder,
främst Finland, Italien, Jugoslavien och Grekland. Dessa
invandrare betraktades som ”gästarbetare”, vilka efter
en begränsad tid skulle återvända hem. Många kom dock
att stanna i Sverige för gott.
Mot slutet av 1960-talet avtog behovet av utländsk
arbetskraft och 1967 kom nya invandringsregler som
16
begränsade möjligheterna för utomnordiska medborgare att få arbetstillstånd i Sverige. Vid mitten av
1970-talet upphörde praktiskt taget den utomnordiska
arbetskraftsinvandringen. Samtidigt ökade nästa invandringsvåg, den av flyktingar och deras anhöriga.
Generellt kan sägas att fram till omkring 1960
präglades den svenska invandringspolitiken av
assimilation och konformitet, vilket innebar att invandrare tvingades att anamma svensk majoritetskultur och det svenska språket. Under 1960-talet
kom invandringspolitiken att kännetecknas av
”smältdegelsprincipen”, innebärande ett sammansmältande av olika invandrarkulturer och svensk
majoritetskultur. Men från 1960-talets slut har
kulturpluralism och mångkulturalism gjort relativt
stora framsteg, trots att Sverige officiellt fortsätter
att vara en enspråkig nation. Även i en nation som
USA hänvisar i dag allt färre till idén om den stora
smältdegeln. I stället återkommer uttryck som ”den
stora salladsskålen”, indikerande att helheten byggs upp
av delarnas mångfald med klart identifierbara inslag
och ingredienser.
Hans Ingvar Rooth (1998) använder bilden av en park
för att beskriva det mångkulturella samhället, man kan
säga ett integrerat sådant. I den mångkulturella parken
finns en stor variation av människor och aktiviteter, men
allt hålls ihop av ett gemensamt, själva parken. Här krävs
ibland att de olika människornas intressen samordnas
– parken ska skötas och så vidare. Metaforer som mosaik
och kalejdoskop är att se som alternativa beskrivningar.
Diskussionen om mångkultur i Sverige har
ändå, olyckligtvis, i stor utsträckning fokuserat på
”invandraren”. Med åren har intresset ökat för att få
kunskap om och förstå denna ”nya befolknings” kulturer,
med traditioner, religioner och så vidare. I välvilliga
17
termer har frågan ställts hur ”dom” ska integreras, lära
sig språket, undervisas. Men här blåser förändringens
vindar, om än kanske med måttlig styrka. Det handlar
faktiskt inte om Vi och Dom, även om detta sker i positiva
termer.
Dagens mångkulturella samhällsbild
De invandringsprocesser i nationen Sveriges historia
som beskrivits ovan har, enligt aktuella beskrivningar,
resulterat i ett, vad man kan kalla, mångkulturellt
samhälle. I officiella dokument sägs det numera att
Sverige är ett land med etnisk och kulturell mångfald.
Med detta har även den religiösa mångfalden ökat,
något som förmodligen bidragit till att tendensen till
sekularisering har vänt.
I dag finns praktiskt taget hela världen, 203 nationer,
representerad inom Sveriges gränser.
Av Sveriges nio miljoner invånare har knappt 1,8
miljoner helt eller delvis utländsk bakgrund. Det
officiella kriteriet för ”utländsk bakgrund” är, enligt
SCB:s kriterier från 2002, att man är född utrikes eller
född inrikes med två utrikes födda föräldrar. ”Svensk
bakgrund” har man således om man är född inrikes
med en utrikes född och en inrikes född förälder eller
med två inrikes födda föräldrar. ”Invandrare” är per
definition ”personer som är utrikes födda”.
Det är några begrepp, aktuella i dagens svenska
mångkulturella scenario, som kan behöva kommenteras
och klargöras. De hör samman med inlärandet av en
ny kultur för den enskilde. Karl-Olof Arntsberg (1984)
talar om funktionell anpassning, integration och
assimilation. Kulturell inlärning, menar Arntsberg, kan
således ses som en process, som innefattar dessa stadier.
Han beskriver funktionell anpassning som det första stadiet
när en människa möter en ny kultur. Det betyder att en
18
sådan person inte vill byta etnisk tillhörighet men ändå
så långt möjligt behärska spelreglerna och även språket
i den nya kulturen. Att vara integrerad i ett nytt land och
en ny kultur innebär att man accepterat sin nya tillvaro
som varaktig och ”normal”. Han uttrycker det så att om
man som funktionellt anpassad är exempelvis ”polack
från Polen”, är man som integrerad ”polack i Sverige”.
Eitinger (1984) uttrycker integration som att ”man
visserligen ingår som en del i helheten, men får förbli sig
själv ...” Det sista stadiet i processen är, i Arntsbergs och
Eitingers termer, assimilation. Här har man gett upp sin
gamla tillhörighet och konstaterar att ”jag är inte polack
utan svensk”. Arntsberg beskriver assimilationsstadiet i
två faser: Först att själv erkänna att man är assimilerad,
sedan att av andra bli erkänd i den nya kulturen.
Den japansk-amerikanske forskaren Kitano (Önver
Cetrez, 2002) analyserar individens rörelse mellan
ursprungskultur och gästkultur i följande termer:
• Stark i gästkulturen, svag
– assimilation
• Stark i gästkulturen, stark
– integration
• Stark i ursprungskulturen,
– segregation
• Svag i ursprungskulturen,
– marginalisation
i ursprungskulturen
i ursprungskulturen
svag i gästkulturen
svag i gästkulturen
Självfallet är det här slaget av kategoriseringar
schabloner. Få individer passar renodlat in in i det ena
eller det andra. Samma person kan också röra sig mellan
de olika fälten beroende på sammanhanget. Men det kan
ändå kasta ett ljus över problematiken.
Om ett försök görs att koppla ihop faserna i
det individuella skeendet med ovan beskrivna för19
hållningssätten mellan stat och etniska grupper kan
sägas att Sverige i dag söker främja individens integration
och identitet utifrån pluralistiska förhållningssätt. Detta
kan då också beskrivas med det aktuella uttrycket enhet
och mångfald.
Det finns dock anledning att kritiskt granska
den officiella beskrivningen av Sverige i dag som ett
mångkulturellt samhälle. För att ett samhälle ska vara
mångkulturellt måste det vara så beskaffat att flera
självständiga kulturer existerar där på jämlika villkor.
Det är tveksamt om så är fallet i Sverige.
Ove Ronström (1996) ställer i detta sammanhang
följande fråga:
”Det mångkulturella Sverige, var finns det? I tidningar,
böcker, teve och radio? I praktiken? Vi framställer allt
oftare Sverige som ett mångkulturellt land där ekvationen
är enkelt uppställd: invandrare och flyktingar blir fler
och fler, och därigenom ökar mångfalden av människor,
språk, stilar, genrer och hela kulturer. Vi skulle kunna
nöja oss med denna förklaring om bara verkligheten
ville vara lika enkel.”
Ja, integration är svårt! Inte minst för politiker. Under
valrörelsen 2006 var just integration en av de stora frågor
som lyftes fram. Men enligt svaren på en enkätfråga drygt
ett år efter valet (Dagen 10 nov. 2006) om vilket område
som intresserar mest har endast två av riksdagens
ledamöter angivit integration.
Man kan också fråga: Integration – på vems villkor?
Och vilka är det som ska integreras? Vem eller vilka är
det som får komma till tals?
Flyktingskap och flyktingpolitik
En viktig komponent i hela detta problemområde. Den är
svår och antar ibland tragiska uttryck och proportioner.
20
Ett fotografi i den brittiska tidningen Guardian
Weekly, februari 2001, är ett talande exempel på de
tragedier som många gånger ligger bakom flykter och
flyktförsök (Per Wirtén, 2002). Bilden visar ett rostigt
fartyg som ankrat upp utanför den italienska kusten
efter en svår resa över Adriatiska havet. Däcket är fullt
med män, några kvinnor syns inte till. Runt båten guppar
italienska polisbåtar. Några av passagerarna håller på
att ta sig ner i små fiskebåtar för att ta sig i land. De ser
trötta och frusna ut.
Den här bilden publicerades tillsammans med en
artikel om EU:s aktioner mot flyktingsmugglare och så
kallade illegala flyktingar. I artikeln görs ingen åtskillnad
mellan flyktingar, migranter på jakt efter arbete eller
andra kategorier. Förlorarna i detta ohyggliga drama är de
som flyr från tortyr och diverse hot och för vilka flykten är
räddningsplankan. Betalningen till flyktingsmugglarna
har gjort dem ekonomiskt ruinerade och skuldsatta.
Ändå går, när detta skrivs (dec. 2007), ledande politiker
i Sverige ut och hävdar att alla som kommer in i landet
illegalt skall utvisas omedelbart.
I svenskt perspektiv är flyktingfrågan endast en liten
del av ett ohyggligt internationellt scenario: Ungefär 14
miljoner människor beräknas vara på flykt i världen. Ett
mörkt område i den svenska flyktingbilden är de många
utvisningshotade som gömmer sig. De hårdast drabbade
i denna process är barn. Många ställer frågan om Sverige
här lever upp till överenskomna människorättskrav.
Enskilda och organisationer som försöker agera upplever
ofta en frustration i konfrontationen med, vad man
kan kalla, mandatkedjan: Politiker – myndighetschefer
– handlägggare. Tendensen är att allt fler asylsökande får
vänta allt längre på beslut. Ett av de ljusa inslagen i detta
sammanhang är kyrkornas agerande (kapitel tre och
fyra). I ett särskilt avsnitt beskrivs även flyktingskapets
21
psykologi (kapitel fyra).
De nationella minoriteterna
Här är ett för många tämligen okänt inslag i den svenska
mångkulturella bilden. Men medvetenheten om att
Sverige den 9 februari 2000 ratificerade, godkände,
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter och Europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk börjar, om än sakta, att sprida sig i
majoritetssamhället.
Länge rådde tystnad kring de nationella
minoriteterna. Den assimilationspolitik som präglade
tiden fram till 1960-talet drabbade även de tämligen
osynliggjorda inhemska minoriteterna. Samefrågan, till
exempel, betraktades som en ren jordbrukspolitisk fråga.
Det skulle alltså dröja ända till inpå 2000-talet innan
de inhemska minoriteterna erkändes som nationella
minoriteter.
Målsättningen med konventionen om de nationella
minoriteterna är att skapa en stabil situation för
de grupperna. När regering och riksdag nu tagit
tag i minoritetsfrågan har man slagit fast att fem
specifika befolkningsgrupper utgör landets nationella
minoriteter. Det är samer, sverigefinnar, tornedalingar,
romer/resande och judar. Dessa utgör Sveriges erkända
nationella minoriteter.
Beslutet om de nationella minoriteterna gäller
huvudsakligen språkfrågan och innebär i korthet
att personer som tillhör minoriteterna har rätt att
använda sitt eget språk i domstolar och i kontakt med
förvaltningsmyndigheter.
Det ska noteras att man brukar skilja på objektiv
och subjektiv minoritetsdefintion. När någon annan än
gruppen själv – stat, annan myndighet, forskare osv
– definierar och anger kännetecken är det fråga om så
22
kallad objektiv definition. När en person tillhörig en
minoritetsgrupp själv definierar sin grupptillhörighet
kan man tala om subjektiv definition. Egentligen är väl
detta det mest tillförlitliga slaget av defintion. Många
minoritetsrepresentanter upplever dock att det ofta är
personer utanför gruppen som definierar och tillskriver
gruppen i fråga diverse attribut.
Arenan kyrka
”Fortsätt gärna på ett annat språk!”
Följande händelse utspelar sig på 1920-talet i en tågkupé,
det kan ha varit mellan Uppsala och Stockholm. Ungefär
så här har den berättats för mig. I kupén sitter en man
från Eritrea. Han är pastor i den evangeliska kyrkan
där, men är för närvarande i Sverige, förmodligen för
studier. Ett stycke ifrån honom i samma kupé sitter ett
par svenska herrar. Plötsligt börjar de prata, tämligen
ohämmat och på ett ganska förnedrande sätt, fullt
hörbart för omgivningen, om den eritreanske mannen.
Bland annat säger de ungefär så: ”Vad gör han här
egentligen! Självklart kan han inte prata svenska heller ...”
Detta hör vår eritreanske vän. Om han i det ögonblicket
känner indignation så visar han det inte. I stället går han
fram till männen, hälsar artigt – på svenska! – och säger:
”Ursäkta mina herrar, jag kan inte undgå att höra vad ni
pratar om. Men om ni vill att jag inte ska förstå vad ni
säger så var vänlig att inte använda svenska, för det kan
jag, och inte heller engelska, tyska, italienska, arabiska,
grekiska, hebreiska, geez, amhariska, tigrinja, tigré – för
de språken kan jag. Men fortsätt gärna på något annat
språk!”
Den här händelsen kan få illustrera ett ganska
specifikt förhållande: Svensk kristenhets internationella
23
och kulturöverskridande kontakter. Vår eritreanske vän
hade lärt sig svenska av de svenska missionärerna i sitt
hemland. Och nu, under sin vistelse i Sverige, utgjorde
han ett markant och färgstarkt inslag i den svenska
samhällsbilden. Och det har under åren varit många
från ”våra missionsländer” som under kortare och
längre perioder besökt vårt land och på ett påtagligt
sätt bidragit med ett internationellt och flerkulturellt
innehåll.
Syns kyrkorna i det mångkulturella?
På många platser finner vi en salig blandning. Ett
konglomerat av kulturella, religiösa, sociala, juridiska
och politiska faktorer. Scenariot blir inte tydligare av
att det hela, som en debattör säger, ”rörs ihop av folks
reaktioner och fördomar”.
Syns kyrkorna i allt detta? Eller mer specifikt:
Återspeglar kyrkorna mångfalden i vårt samhälle? Det är
svårt att ge ett generellt svar. Men man får nog konstatera
att kyrkorna inte återspeglar det mångkulturella scenaiot
särskilt tydligt.
Bland storstadsförsamlingar i multietniskt och
mångkulturellt präglade miljöer finns i huvudsak två
strategier: Den ena är där invandrargrupper/nysvenskar
(kärt barn har många namn) fungerar som egna
församlingar inom församlingen. Det kan också bildas
grupperingar av nysvenskar som mer eller mindre
fungerar som egna, tämligen oberoende församlingar.
Och det är förståeligt. Integration är svårt. I den egna
etniska gemenskapen kan man fira gudstjänst och
lovsjunga Herren på sitt eget språk i en trygg gemenskap
och med uttrycksmedel som man känner sig hemma med.
Många vänner från till exempel afrikanska länder tycker
att vi svenskar ”dansar och hoppar och sjunger och ropar
´Halleluja´ för lite”. Och kyrkkaffet – där hamnar man
24
så lätt i ”sin egen” grupp – det må gälla olika kategorier
i församlingen. Här vill jag gärna citera vad en tjej
med engelsk/australisk bakgrund på min folkhögskola
skrev till mig, här återgivet i översättning: ”En sak som
många av oss från andra länder hade gemensamt var
upplevelsen av den svenska vanan att inte samtala under
måltiden. För de flesta av oss utlänningar är måltiden
ett mycket socialt tillfälle, men vi upptäckte att för
svenskarna handlade måltiden bara om att äta. Ibland
(ofta) var tystnaden kring matbordet riktigt besvärande.
Jag tror det var därför som vi utländska elever ofta satt
för oss själva vid måltiderna.”
Den andra strategin är där man bemödar sig att
verkligen få till en integrerad församling. Men det är
inte helt lätt. I församlingar som verkar i mångkulturella
miljöer och som tar den här frågan på allvar upplever
man, att det ”... kan vara påfrestande att integrera nya
svenskar i församlingen, men vi kan inte sitta passiva”.
Det handlar i första hand knappast om församlingens
storlek, inte heller var i landet den ligger. Det handlar
om ”vilket tänkande” man har och hur man organiserar
församlingen. En kyrkoledare uttrycker det så: ”Nyckeln
till integration är att vi ser människan – inte invandraren
eller nysvensken.” Han menar också att även om kulturell/
etnisk integration kan skapa påfrestningar så torde det
på sikt stärka församlingen. Men, säger han: ”Vi kan inte
säga ja eller nej till att det bildas etniska församlingar ...
Det kommer det alltid att göra när kristna kommer till
vårt land och dessa vill fira gudstjänst tillsammans”.
(Dagen, 21 aug, 2007).
I slutkapitlet ska vi ta del av både aktuell forskning
och praxis som belyser konkreta och aktuella lägen i
Sverige.
Det kan i sammanhanget vara intressant att notera
vad som sker i vårt grannland Danmark. Där får kyrkor
25
miljonbidrag från staten för att integrera de nya
danskarna. En aspekt är att gamla danskar ska lära sig
att uppskatta de nya medborgarna. Men frågan är om
inte huvudmotivet är att kyrkorna ska sprida det danska
samhällets grundvärderingar till de olika etniska
grupperna. Det här får kanske ses mot bakgrunden att
invandringsprocesserna i Danmark varit betydligt mer
turbulenta än i Sverige.
Kanske kan man, som ett försök till sammanfattning
av den här frågan, påminna om att ett av fundamenten i
församlingstanken är gemenskap.
En rent, om man så vill kalla det, evangeliserande
och missionerande aspekt på frågan är att många av
våra systerkyrkor i tredje världen, av vilka många bildats
genom svensk mission, har ett andligt liv och ett radikalt
kristet innehåll som bör få tjäna som en utmaning för
oss i Västvärldens kyrkor. Och många av våra nysvenska
vänner kommer från de kyrkorna. De bör beredas
plats i våra kyrkor och församlingar, inte enbart ur
integrationssynpunkt.
Några glädjande och aktuella inslag i svenskt kyrkoliv
är det så kallade Påskuppropet 2005 och Sveriges Kristna
Råds arbete med migrations- och integrationsfrågor.
26
KAPITEL 2
Segregation – ett faktum och en
utmanande intrig
Gud,
se till oss invandrare.
Vi känner oss inte hemma än.
Vi är ensamma, slutna för oss själva.
Vi kan inte tala för oss,
så att man förstår oss.
Vill man inte förstå oss?
Vi tror mer på Dig än de gör här.
Är det vårt fel?
Vi vill möta människor att vara med.
För den barmhärtige svensken i vår väg.
Låt oss se honom,
så att vi kan tro att han finns.
(Ur Svenska folkets böner, Stockholm 1970)
Introduktion
Mångkultur och kulturmöten kan vara svåra områden.
Där det skulle kunna vara ljuv musik uppstår så lätt
dissonanser. I stället för möten blir det ofta distans
och avståndstagande. Beskrivningarna för sådana
processer möter vi dagligen i media och samtal
– segregation, diskriminering, rasism med mera. Ibland
uppstår övertolkningar, onödiga dramatiseringar och
begreppsförvirring.
I det här kapitlet ska först ett försök göras att reda
upp lite i begreppsdjungeln kring dessa negativa och
tråkiga förhållningssätt. Sedan kommer en beskrivning
av och diskussion kring segregationens ansikte, låt mig
27
säga fula tryne, i dagens svenska samhälle, en utmaning
för kyrkan.
Segregationens mekanismer
Varför segregation?
Martin Luther King hade mycket erfarenhet av
segregation. Följande beskrivning är därför inte bara en
teoretisk konstruktion. Han vet vad han talar om:
”Människor hatar ofta varandra därför att de fruktar
varandra. De fruktar varandra därför att de inte känner
varandra. De känner inte varandra därför att de inte
har några förbindelser med varandra. De har inga
förbindelser med varandra därför att de lever åtskilda.”
Och varför, kan man fråga, lever olika grupper av
människor åtskilda – fast man egentligen inte behöver?
Segregation bottnar ofta i olika former av
diskriminering. Diskriminera betyder att behandla
grupper av människor olika, att missgynna och
särbehandla vissa grupper, inskränka på deras
rättigheter. Diskriminering kan också uttryckas som
olika behandling av lika fall.
Det är därför skäl att söka lite i diskrimineringens
mekanismer. Som orsaker till diskriminering kan man
se följande attityder och förhållningssätt: Etnocentrism,
fördomar och rasism. Låt oss ta dem en och en.
Etnocentrism
Rena grekiskan, tycker kanske någon. Och det stämmer
precis. ”Etnos” är grekiska och betyder ”folk”. Det är
samma ord som ingår i etnicitet. ”Centrisk” måste ju ha
att göra med ”centrum”. Är man etnocentrisk sätter man
28
folk i centrum. Men vilket folk? Jo den egna gruppen.
Kanske det egna landskapet eller det egna landet. Vi
svenskar har nog en benägenhet att, låt vara omedvetet,
gärna tillskriva Sverige något av en dominerande och
strategisk plats på världskartan. En riktig jordglob
återför oss snabbt till verkligheten. Hur var det förresten
med Olsson från Stora Tuna, dalmasen som ville köpa
sig en jordglob? Biträdet i affären visade den ena globen
efter den andra, olika modeller, stora och små. Hela tiden
säger Olsson:
– Har ni int` nå annan?
Affärsbiträdet tappar så småningom tålamodet och
utbrister:
– Men, vad ska du då ha för en jordglob?
Olsson svarar lugnt:
– Har ni int` nå litta kule me` bara Dalarna på?
Lite till mans har vi ganska lätt för att tala om ”vi”
och ”dom”. Ett begrepp som granskas kritiskt inom
samhällsvetenskaplig forskning i dag är ”den andre”.
Ali Osman (1999) visar hur ”den andre” är något som
tillskapas i tal och handling i det vardagliga mötet
– i det fallet mellan svenskfödda elever och elever med
utländsk bakgrund i vuxenutbildning. (How ”the other”
is ”othered”.)
Det handlar om att, ofta omedvetet, sätta etiketter och
att därvid skilja ut infödda svenskar från invandrare. Även
svenskar som tycker sig vara fördomsfria kan genom ord,
blickar och andra slags syftningar markera detta ”vi” och
”dom”. Det visar sig också att detta diskriminerande sätt
att tänka och kommunicera också har följder. Invandrare
inrättar sig i en underlägsen position gentemot svenskar.
Här handlar det om ett slags självuppfyllande profetia,
som innebär att invandrare börjar anpassa sig till, och till
och med acceptera, stämplingarna. De upplever sig själva
som outsiders. Inbördes kan olika invandrargrupper
29
bortse från skillnader mellan grupperna. De börjar se på
sig själva som underlägsna i förhållande till svenskarna,
vilka framstår, också de, som en homogen enhet. Och
en överlägsen sådan. Det här bekräftas genom många
vittnesbörd från medlemmar av minoritetsgrupper i
Sverige. Den här lilla diskussionen kan få avslutas med
följande nyttiga fråga till alla, oavsett grupptillhörighet:
Om jag säger ”dom”, vilka är då ”vi”?
Fördomar
En karikatyrteckning av två äldre svenska gentlemen,
som promenerar ute på stan. Den ene säger: ”Jag har inga
fördomar mot alla svartmuskiga individer som smyger
omkring här på nätterna!”
Det sägs ibland, och förmodligen med all rätt, att den
vanligaste fördomen är att tro att man inte har några. Och
fördomar kan vara väldigt tänjbara och operera i många
situationer. När jag är ute i skidspåret till exempel. Jag
åker kanske i så där lagom lugnt tempo. Det räcker att
vara varm och ha fått blodet i omlopp efter milrundan.
Då retar man sig kanske på alla stresskusar som är ute
och tränar för Vasaloppet. Fram ska dom och ur spår ni
andra! Nästa gång jag är ute satsar jag på lite tempo. I
dag är föret bra, jag har lyckats bra med vallningen. Här
ska köras. Kanske kan tiden i dag bli ett nytt pers! Med så
är det alla de här sölkorvarna. Kan dom inte maka sig ur
spåret lite snabbare?
Vad är en fördom? Det hörs ju på namnet. Att fälla
en ”dom” innan. Innan vad? Jo, innan man vet. Vet
vad? Jo, fakta. Den bild jag får av en annan människa,
framför allt det första mötet med någon jag inte känner,
är baserad dels på strukturella, yttre, faktorer och dels
på funktionella, inre. De yttre faktorerna är sådana som
jag inte just gärna kan diskutera bort, till exempel om
hon bär sjal, om han är mörkhyad och så vidare. De inre
30
faktorerna däremot opererar när jag går vidare i min
varseblivning av personen och ställer mig frågor som: Är
sjalen snygg? Passar hans jacka? Här kommer mina egna
eventuellt förutfattade meningar och fördomar med
i bilden. Ännu mer kan dessa spela in när jag försöker
fastställa om hon är trevlig och charmig, om han verkar
pålitlig och så vidare. Inom de ramar som de yttre
faktorerna ger, söker de inre att breda ut sig så mycket
som möjligt. Ibland kan till och med min varseblivning
av andra personer vara så starkt färgad av mina fördomar
att jag förvanskar fakta. Om fördomarna inte stämmer
med fakta, så mycket värre för fakta!
Fördomar kan vara resultatet av praktisk
minnesfunktion, hur hjärnan bearbetar intryck och
minnen. För att vi lättare ska minnas förenklar och
schabloniserar hjärnan gärna våra minnesintryck.
Fördom är inte detsamma som förutfattad mening. En
förutfattad mening kan vi ha om praktiskt taget vad som
helst som man inte vet så mycket om. När man får veta
mer kan man lätt nyansera och ändra sin uppfattning.
Men en fördom sitter djupare och är mer låst. En
fördomsfull person ändrar inte gärna sin inställning i
första taget, hur mycket fakta och information han eller
hon får.
Fördomar har ofta formen av stereotypier, det
vill säga schabloner, ett sorterande av människor
och företeelser i svart/vita kategorier. De blir som ett
slags etikett som klistras på till exempel en grupp
människor. Enkelt och praktiskt kan det tyckas. Vårt
sätt att uppträda gentemot andra människor bestäms,
mer än vad vi i allmänhet tror, av diverse fördomar.
Det är inte svårt att plocka fram exempel på fördomar,
speciellt stereotypiska uppfattningar om grupper av
människor. Kriterierna för grupperingarna är mestadels
antingen fysiologiska (personer med hög panna är
31
intelligenta, rödhåriga flickor är eldiga, kraftig haka
betyder viljestyrka) eller geografiska (skottar är snåla,
skåningar dryga, stockholmare är fräcka i trafiken). Den
typen av fördomar är ju oftast ganska harmlösa. Men
de kränkande, allvarligt menade fördomarna är också
vanliga, alltför vanliga. Den fångenskap som kan drabba
dem som är föremål för fördomar är svår att bryta.
Stereotypiserande beskrivningar har oftast sitt upphov
i medier och hos myndigheter. Det får många gånger
representanter för minoritetsgrupper erfara.
Men det går, om man vill, att träna bort eller
åtminstone reducera sina fördomar. Det hör till vad som
tas upp i kapitel fyra.
Rasism
Kring ordet rasism råder en debatt och en polemik som
ibland kännetecknas av oklarhet och förvirring.
Innan termen rasism över huvud taget dök upp på
svensk botten, för övrigt så sent som i slutet av 1930talet, kan man säga att fenomenet som sådant hade
levt en namnlös och diffus tillvaro. När fenomenet fick
namn uppfattades rasism ända fram till 1960-talet mer
eller mindre som beteckning för en ideologi, men allt
eftersom begreppet inte kunnat särskiljas från attityder
och handlingar har betydelsen vidgats på ett markant
sätt. Rasism är, med andra ord, en högst vardaglig
företeelse.
Bland alla teorier om rasism och dess orsaker kan man
enkelt beskriva den som ”en världsbild där människor
skiftas efter ras, hudfärg och etnicitet, ibland uttryckt
som kulturella skillnader. En central grundtanke är att
de föreställda gemenskaperna lever bäst åtskilda, och att
de är givna av ödet eller naturbestämda, att man alltså
inte kan byta tillhörighet, i varje fall inte utan olyckliga
följder” (Per Wirtén, 2002).
32
Rasistiska synsätt har ju främst innehållit
föreställningar om olika ”raser” med bestämda fysiska och
biologiska kännetecken och att dessa varit ihopkopplade
med vissa intellektuella och andra psykiska egenskaper.
Men den medicinska forskningen, med hjälp bland annat
av DNA-analyser, är på god väg att helt avskaffa sådana
föreställningar. Det existerar helt sonika inga samband
mellan den klassiska rasismens tillskrivna kollektiva
egenskaper och människors genetiska uppsättning. Det
finns knappast några genetiskt bestämda egenskaper
som är vanligare hos mig som jämte än hos min gode
vän från Somalia.
Man kan fråga sig hur rasistiska föreställningar
över huvud taget har uppstått. Förmodligen har det
att göra med historiska processer som slavhandeln,
kolonialismen och nordeuropéers strävan över huvud
taget efter herravälde på olika områden.
Thomas Hylland Eriksen (1993) skiljer på två typer av
rasism:
1) Den högerorienterade, fascistiska rasismen som ser
alla slags olikheter mellan folkgrupper som medfödd
under- och överlägsenhet.
2) Den vänsterradikala kulturrelativistiska hållningen,
som finner undanflykter och ursäkter för allt som
medlemmar av ”främmande kulturer” företar sig.
Han talar om sådan kulturrelativism som en fars,
detta som i USA kallas ”the cultural defense plea”,
som innebär att lagbrott som begås av minoriteter
kan bortförklaras och försvaras därför att de inte är
lagbrott enligt förövarens egen kultur.
Den kanske vanligaste formen av rasism är dock den
subtila och försåtliga form som med ett sammanfattande
uttryck kan kallas ”mjuk rasism”. Den benämns
33
även dold rasism, garderobs-rasism, finrumsrasism,
de rikas rasism, vardagsrasism. Den mjuka rasismen
har sitt ursprung i normer som är förknippade med
dominerande västerländsk livsstil. Den är diskret och
salongsmässig, men därmed också försåtlig. Såtillvida
kan den vara farligare än de mer spektakulära och
dramatiska yttringarna av rasism.
Ett ord som är vanligt förekommande i Sverige i dag
och är relaterat till de begrepp som här diskuteras är
främlingsfientlighet. I internationell retorik används
ofta begreppet xenofobi, som egentligen betyder rädsla
för främlingar och i grunden bättre beskriver vad det
egentligen ofta rör sig om.
Identitet och etnicitet
I det här sammanhanget kan det vara lämpligt att också
aktualisera begreppen identitet och etnicitet:
Identitet
Att skriva om identitet är som att skriva om själva livet.
På något sätt liksom genomsyrar det allt. Ofta förknippas
identitet med ett statiskt varande. Men i stället borde
man betona det görbara, vad människor själva väljer att
göra och agera kring.
I och för sig är själva ordet identitet dubbelbottnat.
Detta påpekas också av Anita Jacobson-Widding (1989).
Det kan syfta både på avgränsning, ”särskildhet”, och
på ”gemenskap”. Dessa båda sidor blandas gärna med
varandra i en komplex bild av identitetsmedvetande.
Uppmärksammas kan också distinktionen mellan, vad
som kan kallas, inre och yttre identitet. Det förra är vad
vi vanligtvis lägger in i identitetsbegreppet, dvs den
egna känslan av avgränsning och/eller tillhörighet. Det
senare blir en identitet i yttre bemärkelse, den identitet
som en person, eller en grupp, tillskrivs av andra.
34
”Gruppen” ifråga kan då från början ha bestått av flera
olika grupper eller individer, som inte upplevt någon
speciell inbördes gemenskap. Den yttre identiteten kan,
som Jacobson-Widding säger, ”ha att göra med roller och
förväntningar från andra, med klichéer och fördomar,
med stereotypier, diskriminering eller beundran”.
Denna yttre, tillskrivna, identitet är dock inte fristående
från den inre identitetsupplevelsen. Det är ju väl känt
att man ”blir” den som omgivningen förväntar sig att
man är. En sådan tillskriven gemensam identitet uppstår
bland till exempel sinsemellan olika invandrargrupper
i vårt samhälle, som en följd av många svenskars ”domdär”-attityd.
Väl känt för de flesta av oss är att man kan uppleva flera,
ibland motsägelsefulla, identiteter. I ÖstersundsPosten,
7 april, 2000, berättar Maj, som är 47 år, hur situationen
kan vara för en som växt upp i två kulturer. Mamman
var same och pappan ångermanländsk skogsarbetare.
Hon säger att ”utan renar och dessutom bara halvlapp
behövs det armbågar för att hävda rätten till sin samiska
identitet”. Nu har hon tagit strid för att betraktas som
fullvärdig same.
Forskaren Thomas Hylland Eriksen (1993), talar om
tre identitetstyper eller, kanske snarare, strategier. Det
senare i meningen att invandrar- och minoritetsgrupper
väljer olika strategier för att överleva:
1) Ren identitet. Det puritanska valet. Det som konservativa
politiska och religiösa organisationer erbjuder. Denna
bygger ofta på att det finns en kontrast till och ofta en
fientlig bild av ”de andra”. För den enskilde kan detta
identitetsval skapa ordning och ett slags trygghet.
2) Bindestrecksidentitet. Termen uppkom i USA på 1960talet och kan ses som ett försök att bygga broar till
35
andra grupper. Här försöker man att leva med flera
identiteter på så sätt att man behåller sin ursprungliga
och samtidigt försöker identifiera sig med andra
identiteter. Det har visat sig att denna strategi gärna
tillämpas också av den andra generationen inom
gruppen. Den kan vara en strategi för överlevnad i
det segregerade samhället.
3) Kreolsk identitet. Här upphävs uppfattningen av
skillnader mellan olika kulturella grupper och man
utgår från övertygelsen att vi alla är produkter av olika
impulser. Existensen av rena och åtskilda kulturer
förnekas. Särpräglingen utgörs av själva mixen. Man
kan också tillåta sig att vara hur nostalgisk som helst
– bara man tillåter andra att vara det.
Etnicitet
Ett begrepp som ligger nära identitet är etnicitet med
tillhörande adjektiv etnisk. Vad gäller kopplingen mellan
begreppen identitet och etnicitet kan man säga att en
form av identitet bland många är den etniska.
Substantivet etnicitet står för ”ett folks, eller en
folkgrupps, gemensamma självuppfattning” (Charles
Westin, 1995). Etnicitet förutsätter inte nödvändigtvis
gemensam nationalitet. Snarare har denna gemensamma
själv-uppfattning att göra med människors föreställningar
om ett gemensamt ursprung i fråga om historia, kultur,
språk och traditioner. Kurder är ett exempel på ett folk
med en någorlunda sammanhållen etnicitet, utan egen
officiellt erkänd nation. I Sverige är samerna ett exempel
på en inhemsk etnisk minoritet.
Ibland kan det vara svårt att skilja ut etnicitet från
faktorer som klass, kön och ålder.
De vanliga standarddefinitionerna på etnicitet tar
fasta på både härstamning och kultur.
36
I Sverige finns som bekant många etniska minoritetsgrupper. Trots många olikheter sinsemellan har de
åtminstone en sak gemensamt, nämligen just detta att
uppleva minoritetspositionen i olika sammanhang.
Att notera är de två olika minoritetssituationer i
Sverige som har att göra med dels invandraretnicitet och
dels urbefolkningsetnicitet, i det senare fallet exempelvis
samerna.
De senaste årens forskning kring etnicitet har allt
mer betraktat människors egna, både individuella och
kollektiva, identitetsuppfattningar som en viktig aspekt
av etnicitet. Detta måste vara den vettiga ansatsen – att
medlemmarna i den grupp det gäller själva får uttrycka
och beskriva hur de tänker och känner inför sin etniska
gruppidentitet.
I vår tid märks ett ökat intresse för etnicitet. Det kan
ses som ett svar på globaliseringen. Inte minst i olika
musikkulturer spelar både global och etnisk tillhörighet
stor roll.
Det talas mycket i vår tid om etniska konflikter.
Nästan varenda krig verkar vara, på det ena eller andra
sättet, etniskt grundat. Fredsforskare menar emellertid
att etnicitet i sig skapar varken konflikt eller fred. Det
avgörande är hur etniciteten utnyttjas politiskt.
Bortom etnicitet
Ibland kan den etniska medvetenheten inom grupper
ha en cementerande effekt på klimatet mellan
grupper. Grupperna skapar sina egna revir och därmed
gränser som kan vara näst intill omöjliga att korsa för
medlemmar i andra grupper. Vissa samhällsinstitutioner
har här en uppgift och en möjlighet att främja det
gränsöverskridande, till exempel föreningsverksamhet,
idrott och kyrka. Det kan ske genom att erbjuda aktiviteter
där ett gemensamt intresse är det avgörande och det
37
förenande. Vad som då förenar människor är inte etnicitet
eller någon slags ideologi, utan vad man gör tillsammans.
Här gäller alltså att finna naturliga mötesplatser, som
av alla kan upplevas neutrala, och aktiviteter som
förenar. Kring sådana aktiviteter kan då bildas ett slags
”samhälle” i miniatyr. Forskare brukar prata om associativ
samhällsidentitet och associativ samhällsmodell. Här
kan då upprättas vad som kunde kallas en ”kulturell
vapenvila”, en konsekvens av det gemensamma intresset
och det gemensamma handlandet.
Ett bra exempel på en sådan associativ identitet ger
Jesper Fundberg. (1996). Han berättar om när han under
sex månader följde två så kallade invandrarlag i fotboll.
Ena laget bestod mest av kurder, men med fanns också
grekiska och irakiska killar. De flesta spelarna i det andra
laget hade sydamerikanskt ursprung. Målsättningen med
studien var att spegla kulturmöten på fotbollsplanen.
Fundberg berättar bland annat:
”Som man frågar får man svar, brukar det heta. Att
ställa frågor om etnisk tillhörighet innebar att de unga
männen också försökte svara i samma termer. Men
vid flera tillfällen kom svaren att handla om andra
kategoriseringar.
På frågan till en spelare med grekisk bakgrund, hur det
var att spela med mestadels kurder tittade han frågande
på mig och började berätta om vilka han ansåg vara
barnsliga respektive vilka som uppträdde vuxet i laget.
Hans intresse handlade inte om den etniska bakgrunden
utan om något som, kanske utmärkande för en tonåring,
var viktigare: övergången från barn till vuxenliv.
Skillnader och likheter, gränser och gränsöverskridanden
kom i många intervjuer att handla om helt andra
teman än etnicitet. Ett sådant tema var ålder, ett annat
38
spelstil.”
Sommaren 2007 blir Irak asiatiska mästare i fotboll
genom att i finalen slå Saudiarabien med 1-0. Enligt
nyhetsrapporteringen har detta en viss enande effekt
med avseende på olika inomnationella etniska grupper
i Irak.
Idet här avsnittet har alltså ett försök gjorts att reda
ut begrepp. Nu kommer frågan: Hur är situationen
i Sverige med avseende på etnisk segregation och
antidemokratiska krafter? Svaret på den frågan, nästa
avsnitt, blir intrigen för kyrkans roll och uppgifter på
den mångkulturella och mångreligiösa arenan. En riktig
utmaning!
Segregation och integration: Samhällsbilden
Våldsamma upplopp skakar förortsområden på den
europeiska kontinenten. Underliggande orsaker är
mestadels upplevelser av diskriminering och segregation
och därmed utanförskap hos minoritetsgrupper.
Den svenska nationen är härvidlag inte heller speciellt
oskuldsfull, även om känslan hos minoritetsgrupper, i
varje fall än så länge, kanske inte fått så spektakulära
uttryck. Men ibland hörs mera stilla proteser. Då
gäller det inte enbart från minoriteter med utländskt
ursprung utan även från grupper bland de nationella
minoriteterna.
Diskriminering på rasistiska grunder är något som flera
av de svenska nationella minoriteterna har erfarenheter
av. Den svenska historien är härvidlag ganska fläckad.
Romer/Resande är ett luttrat folk som varit föremål
för rasism och olika former av diskriminering i många
länder, även i Sverige. Så till exempel i diskussionerna
kring Utlänningslagen 1913 och Utvisningslagen 1914
där romer jämställdes med lösdrivare och tiggare och
39
undantogs invandringsrätt.
Antisemitiska sammanslutningar fanns i slutet
av 1800-talet. I riksdagen bedrev vid den tiden en
grosshandlare från Göteborg hetsjakt på judiska
konkurrenter. I fråga om allmänt rasistisk politik
använde sig Jordbrukarnas riksförbund i sitt valprogram
från 1920 av klart rasistisk retorik. Partiprogrammet
1933 hävdar ”den svenska folkstammens bevarande mot
inblandning av främmande raselement”.
Det svenska storsamhällets attityd till samerna
har genom historien haft inslag av rasistiska yttringar.
Som exempel kan nämnas en artikelserie i tidningen
Hushållningsjournal 1789. Här ges en starkt negativ bild
av samerna. Det sägs att samernas liv är irrationellt och
oekonomiskt och rekommenderas att arbetsläger inrättas
för dem. Samerna är kanske den minoritetsgrupp som i
dag, i varje fall enligt debatten i media, möter mest av
diskriminering. Tre av fyra samer lär uppleva att Sverige är
ett rasistiskt och samefientligt samhälle. Var femte same
har blivit trakasserad på jobbet på grund av sitt samiska
ursprung. I en tidningsintervju med en ung samekvinna
sägs det: ”Onda tungor har skrikit okvädningsord efter
henne. Minnet av smärtan som orden skapade syns
fortfarande i hennes ögon.” Mest utsatta för sådana
förolämpningar och andra trakasserier är medlemmar
av samebyar, det vill säga de som arbetar med renskötsel.
Många samer i dagens Sverige uttrycker upplevelser som
mer eller mindre påminner om förtryck. Den citerade
unga samekvinnan säger att hon lider av att ”alltid
behöva stå till svars”, ”att ständigt bli ifrågasatt”, ”att
bli omyndigförklarad”. Hon säger vidare: ”Vi betraktas
som speciella och annorlunda. Samhället ser ner på oss
... Vår existens ifrågasätts. Man styr inte sin egen vardag.
Markkonflikten, jaktkonflikten ... Det känns som om det
svenska samhället inte har plats för samer.” (I kapitel fem
40
ges exempel på rakryggad handling från kyrkans sida.)
Antidemokratiska extremgrupper ger intoleransen
ett riktigt fult ansikte. Även det svenska samhället skakas
av våldsdåd som uttrycker förakt för den demokrati som
en majoritet av det svenska folket, oavsett ursprung, ser
som naturlig och nödvändig. Ett samhälle där etnisk
integration hyllas i den offentliga retoriken.
När man botaniserar i den mediala nyhetsfloran
finner man exempel på många etnocentriska och
diskriminerande handlingar. Moskéer sätts i brand,
muslimer berättar om hur de i ökande omfattning
utsätts för trakasserier. Många upplever att det i dag
verkar vara tillåtet att öppet kränka muslimer och att
deras annorlunda klädsel retar folk … Många är vana
vid nedsättande kommentarer på gatan, i affären,
i tunnelbanan och i arbetslivet. Men muslimska
företrädare säger ändå att de inte vill tro att det är ett
uttryck för rasism, utan hellre en fråga om rädsla för det
främmande som får övertag.
För många i dagens svenska samhälle tillhör
varierande former av diskriminering de alldagliga
upplevelserna. Människor stängs ute, avvisas, kränks.
Det finns många förklaringar till att folk diskrimineras,
men inte några ursäkter.
Egentligen rör det sig om något så fundamentalt som
mänskliga rättigheter, Den grundläggande principen
om alla människors lika värde. Detta finns uttryckt
i flera juridiska och politiska dokument, såsom FNkonventioner, EU-stadgar och svensk lag. Allt detta utgör
grunden för det demokratiska samhället.
Diskriminering och segregation innebär också
samhällsekonomiska förluster.
Den 1 juli 2003 trädde lagen om förbud mot
diskriminering i kraft. Efterlängtad av många, fruktad
av några, behövd för alla.
41
Sverige har nu statliga myndigheter som arbetar mot
diskriminering i olika former, där DO, ombudsmannen
mot etnisk diskriminering, utgör en del. Till DO
inkommer omkring 800 anmälningar varje år om etnisk
diskriminering. Ändå uppskattas detta vara endast en
tiondel av fall med svår diskriminering. DO betonar
vikten av att anmälningar görs, dels för att kunna
kanalisera vidare för adekvata åtgärder, dels för att det
visar på strukturella brister i samhället. Anmälare är ofta
akademiker i yngre medelålder, förmodligen personer
med relativt hög grad av insikt och medvetenhet.
De förmodligen smärtsammaste fallen av diskriminering förekommer inom arbetslivet, speciellt vid
jobbsökningsprocessen. Vittnesbörd finns om personer
som trots överlägsenhet i meriter avfärdas på grund av
”fel namn”, ”brist på lokalkännedom” och dylikt. Särskilt
goda torde inte utsikterna ha varit för den kvinna som
ironiskt annonserade: ”Troende muslim med huvudduk
söker jobb som servitris.” Upplevda avvisande attityder
finns i hela kedjan från ansökningstillfället. En ung man
säger: ”… efter 318 jobbansökningar bytte jag namn!”
Segregation och integration: Kyrkans roll
Låt oss börja med lite självkritik. Är det inte märkligt att
goda och trogna missionsvänner, som i åratal offrat och
bett för ”dom därute”, plötsligt står alldeles handfallna
när någon av dem, bokstavligt talat, står ute på den egna
farstukvisten? Ibland kan det ju vara så att man helt enkelt
är förvirrad, man kan ha den goda viljan men känna sig
begränsad på grund av kommunikationssvårigheter. Men
kan det kanske av och till också röra sig om fördomar och
salongsmässiga former av den mjuka rasism som nämnts
ovan? Mjuk rasism är nog tyvärr inte helt ovanlig även i
kristna kretsar ...
Ofta kan detta bero på att man har lite eller ingen
42
kontakt med ”dom” och känner osäkerhet kring
kulturella koder.
Jag kan inte underlåta att återberätta ett samtal om
sådana här frågor som jag hade med en kristen broder.
Plötsligt säger han: ”Visst är det så att svarta har sämre
resultat på intelligenstester?!” Jag höll på att ramla av
stolen! Kan sådana uppfattningar finnas bland kristna i
dag? Jag lyckades, den här gången, behålla lugnet. Eftersom jag sysslat en del med ämnesområdet försökte jag
förklara att det helt och hållet berodde på vilka så kallade
intelligenstester som använts. De test han åberopade
var av den traditionella typ som till exempel användes
inom det amerikanska militärväsendet för rekrytering
till militärtjänst i andra världskriget. De testerna, och i
stort sett alla vanliga så kallade intelligenstester, bygger
i stor utsträckning på förutsättningen att man har växt
upp i den industrialiserade västvärlden och är självklart
hemmastadd i den begreppsvärld som hör till (jämför
kapitel fyra om olika kulturmönster). Många av de som
tog testen var sydstatskillar uppväxta i miljöer som
mycket litet präglades av den sortens samhällskultur.
Sanningen är den att när man håller sådana faktorer
under kontroll och jämför människor som är uppväxta i
samma kulturella sammanhang – då finns inga genetiskt
bestämda skillnader i begåvning mellan olika etniska
grupper. Den genetiska skillnaden i begåvning mellan
en svensk och en afrikan är statistiskt ungefär lika stor
som mellan två östersundsbor.
Den närmast magiska kraft som tilldelats hudfärgen
i 1800- och 1900-talens västerländska samhällen finner
inte stöd i Bibeln. Vi har nämnt Moseböckerna som
inte fäster avseende vid svart eller vitt. Och samma bild
återkommer genom hela Bibeln.
Kyrkan har en uppgift och ett ansvar i att vara med
och motarbeta tendenser till främlingsfientliga attityder.
43
Här finns historia som förpliktar. Inte minst frikyrkans
folk har stått på barrikaderna och kämpat för demokrati
och mänskliga fri- och rättigheter. En självklar del att
detta arv borde vara att stå upp för medmänsklighet över
ras- och kulturgränser, för förståelse mellan kulturer
och att frondera mot invandrar- och främlingsfientliga
krafter.
Bakom förenklade uttalanden om det ”islamiska
hotet”, om att ”Sverige ska vara ett kristet land”, att vi
ska ”bevara vårt kristna arv” kan gömma sig embryon
till främlingsfientliga hållningar. När kristna ledare
talar om det mångkulturella samhället som en fiende till
Guds rike måste något ha gått snett i förståelsen både av
Bibeln och av de mellankulturella och mellanmänskliga
mekanismerna.
Risken finns att konspirationsteorier och främlingsrädslor breder ut sig under en andlig täckmantel (se
vidare i kapitel 4).
Det tycks, som tidigare noterats, vara en allmän
tendens i Sverige att fientliga attityder till muslimer
ökar, en ”ny form av rasism” (Dagen, 26 okt., 2005).
Förmodligen hänger detta bland annat ihop med att
många av de terroraktioner som skakar flera länder tycks
vara iscensatta av grupper med namn och beteckningar
som leder tankarna till islam. Men Mahmoud Aldebe,
konsulent på Sveriges Muslimska Råd, vill ändå tro att
islamofobin inte har ökat i Sverige, men att den blivit
tydligare. Han säger att det i dag verkar vara tillåtet att
öppet kränka muslimer. Inte minst för yngre muslimer
som är födda i Sverige kan det vara svårt att behöva
utsättas för sådant.
En fråga: Varför är det så få med utländsk bakgrund
i Sverige som hittar vägen till våra kyrkor. Många har,
liksom svenskar i övrigt, låg religionsprofil och saknar
den gemenskap som till exempel en moské kan erbjuda.
44
Kyrkans folk har en uppgift i att bjuda in till kyrkan, till
gemenskap och värme.
Det här var alltså något om läget, förutsättningarna,
för kyrkans agerande i det mångkulturella och
multireligiösa scenariot. Vad vill kyrkan göra? Svar i
nästa kapitel.
45
KAPITEL 3
Detta vill vi! Kyrkfolkets roll och uppgift
”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft,
hur ska man då få det salt igen?”
(Matt. 5:13)
Kyrkan – salt eller spegel?
Det kan vara en frestelse och en risk för kyrkan att smälta
in i samhällsutvecklingen, att så att säga bli ett med
den och tappa sin identitet som Kristi kyrka. Självklart
ska kyrkan leva med sin tid och möta människor där
de står. Så till vida ska kyrkan vara en spegel av sitt
samhälle. Men om den inriktningen tar formen av ett
populistiskt tänkande, av att stryka medhårs, då kan
den vara på väg att svika sin kallelse. Det gäller i fråga
om kyrkans primära uppgift att vara missionerande och
evangeliserande, men det rör också samhällsfrågor som
djupast sett rör kärleken till nästan.
En av de mest påträngande frågorna för oss i dagens
svenska samhälle gäller detta att gå utsatta människor
till mötes. Här fokuserar vi nu på människor som av
olika skäl sökt sig hit från andra delar av världen och
försöker forma en ny tillvaro. De som tvingats fly sina
hem och hemländer på grund av hot, förföljelser och
andra diverse trakasserier och söker nu en fristad i vårt
land. Många av dessa som sökt sig hit lever i segregerade
miljöer och längtar efter mänsklig kontakt i sitt nya
hemland.
Helt naturligt är hela det mångkultuella och
mångreligiösa scenariot, med dess ljusa och mörka
46
inslag, en angelägenhet och en utmaning för kyrkorna.
Men detta är nog inte en självklarhet för allt kyrkans
folk, även om ett attitydskifte möjligen är på gång. Det
kan vara intressant att notera vad som skrevs för nära
30 år sedan i en studiebok om kyrkans roll i samhället,
med just titeln Salt eller spegel (Verbum, 1978). Av de nära
80 sidorna ägnas en åt frågor kring segregation och
integration. I dag skulle de frågorna förmodligen haft
större utrymme.
I den här problemtiken kan vi, kyrkans folk, inte
förhålla oss passiva och likgiltiga. Vi må ha många roller
i samhället, men inte minst som delaktiga i kyrkan kan
och bör vi här vara med och bidra till en sund integration.
Även om vi ibland måste agera motströms.
Vid speciella tillfällen har kyrkorna agerat, vågat
vara ett salt. Så skedde våren 2005 genom det så kallade
Påskuppropet, en ekumenisk satsning för en mer human
asyl- och flyktingpolitik i Sverige. Med bland annat 157
000 namnunderskrifter fick kyrkorna vara med och
betyda skillnad för utsatta, asylsökande människor i vårt
land.
Men kyrkorna och dess folk kan inte begränsa sina
insatser till enstaka manifestationer och aktioner. Behovet finns och det är faktiskt rätt akut. Att verka på
flera plan, från att bidra till en sundare migrations- och
flyktingpolitik till att möta den enskilda människan.
Det kanske största behovet gäller våra attityder
och vår förmåga att skapa möten över kultur- och
religionsgränser.
Att inte bara vara spegel, men även salt! Vill vi? Vågar
vi?
47
Ett dokument
En deklaration
Den gemensamma plattform för svensk kristenhet
som Sveriges Kristna Råd (SKR) utgör har utarbetat och
distribuerar ett häfte med just titeln Detta vill vi! Kyrkorna
och migrationsfrågorna (Sveriges Kristna Råd, 2007). Häftet
är tänkt som ett underlag för reflektion och samtal
kring integration och ett hjälpmedel för kyrkfolkets
roll i det arbetet. Utgångspunkten är väl beskriven i
presentationen av materialet:
”Vår kristna tro har präglats av exilens och flyktingskapets
erfarenheter. Jesus själv upplevde flyktingens öde
som barn och växte upp i ett ockuperat land, med ett
främmande språk och en främmande kultur. Jesus visar
genom sina ord och handlingar ett kärlekens exempel;
att älska sin nästa och att särskilt se till de fattiga, de
maktlösa och de diskriminerade ...”
Bibelns vittnesbörd är genomgående tydligt: I
Galaterbrevet 3:28 läser vi: ”Här är inte jude eller grek,
slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus
Jesus.” Detta rimmar väl med den underliggande syn
som den här boken söker reflektera: Att inte markera
”den andre”, att inte se på representanter för minoriteter
utifrån ett majoritetsperspektiv.
Att välkomna främlingen in i den kristna
gemenskapen har faktiskt med sig ett löfte: ”Glöm inte
att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått
änglar till gäster utan att veta om det” (Hebreerbrevet
13:2).
Det ska noteras att fokus inte är enbart på flyktingoch asylfrågor utan ”även på de människor som varken
klassas som flyktingar eller asylsökande men som ändå
48
av olika anledningar befinner sig i Sverige – människor
som sökt ett bättre liv i Sverige, som efterfrågas på
den svarta arbetsmarknaden eller som fallit offer för
människohandel”
SKR-dokumentet innehåller sex grundteser. Var och
en av dem är illustrerad med ord från Bibeln och citat ur
FN:s allmänna förklaring samt relevanta konventioner
om de mänskliga rättigheterna. För varje tes följer sedan
ett antal punkter som uttrycker dels viljeinriktning, dels
avståndstaganden och dels uppmaningar.
De sex grundteserna kan alltså ses som utgångspunkter för kyrkornas lokala arbete med asylsökande
och flyktingar, men kan även tjäna som något av ett
kyrkfolkets ”rollhäfte” för agerandet på den mångkulturella och mångreligiösa scenen. Grundteserna är:
1) Alla människor är skapade till Guds avbild och har
rätt till ett liv i värdighet
2) Grundläggande rättigheter måste gälla för alla
människor.
3) Barns situation
uppmärksammas.
och
behov
måste
särskilt
4) Familjer har rätt att leva tillsammans.
5) Alla har ansvar för en god samhällsutveckling.
6) Vårt mål är fred, rättvisa och ett hållbart samhälle
– ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”
(2 Pet 3:13).
Läsaren rekommenderas att skaffa häftet för att ta del av
de tillhörande texterna. Här några reflektioner.
För det första kan vi konstatera att denna
49
programförklaring och handlingsinriktning på ett
tydligt sätt utgår från ett bibliskt perspektiv. Vidare kan
noteras att de sex teserna ”lyfter fram grundläggande
värderingar och etiska principer” som utgångspunkter
för granskningen av svensk migrationspolitik och
praxis.
De sex teserna kan grupperas i tre områden utifrån
följande skrivningar:
• Tes 1 och 2: Allas lika värde. Alla skapade till Guds
avbild.
• Tes 3 och 4: Skydd av och omsorg om barn och
familj.
• Tes 5 och 6: God samhällsutveckling och ansvar för
Guds skapelse.
När det gäller vårt agerande som enskilda och församling
koncentreras det i detta enkla men samtidigt så svåra:
Bemötande. Kommunikation. Gemenskap. Det rör sig om
att träna upp sina färdigheter för att på ett så bra
och konstruktivt sätt som möjligt kunna agera i det
mångkulturella och mångreligiösa mötet (se vidare i
nästa kapitel).
Är det något som saknas innehållsmässigt skulle det
vara den evangeliserande aspekten.
Låt oss titta närmare på vad teserna innehåller och
innebär.
Alla är lika värda
Det borde vara så självklart, men ...
För Gud, vår skapare, är vi, i alla betydelser, gränslöst
värdefulla. I Kristus är vi ett. Det här innebär bland
annat att de grundläggande rättigheter som uttrycks i
FN:s, världssamfundets, förklaringar gäller alla, utan
undantag. På det praktiska och mer övergripande planet
50
har det här innebörder bland annat när det gäller
förhållanden kring flyktingskap, asylprocesser och
demokratiska rättigheter.
En av satserna under dokumentets rubrik ”Därför
vänder vi oss mot att:” lyder: ”Människor som försöker
ta sig in i EU tvingas ta livsfarliga risker eller lever i
misär vid EU:s gränser”. Här handlar det om människor
som flyr sitt hemland och sina nära och kära oftast i ren
desperation och i känslan av att flykten är det minst
onda i den situation man befinner sig. I det här fallet rör
det sig om scenariot när flyktingar, många gånger efter
ofattbara lidanden och strapatser, kommer fram till den
mur, Festung Europa, som skapats kring EU-territoriet.
Uppmaningar och utmaningar i SKR-manifestet till
oss var och en på det mer individuella planet är att vi
• på ett respektfullt sätt stöder utsatta människor som
söker asyl i Sverige eller lever i Sverige utan legal
status,
• välkomnar alla människor, oavsett ursprung, som
söker sig till våra församlingar.
Barnens och familjens situation
När barn kommer i kläm kan hela flykting- och
asylprocessen få särskilt allvarliga förlopp och
konsekvenser. Barn kan ha sina egna, speciella, skäl till
asyl. Som enskilda och församlingar är det viktigt att vi
är extra uppmärksamma på barns och familjers situation
och är beredda att vara till stöd och hjälp.
Här kan det röra sig om fruktansvärda tragedier,
kanske i en tyst värld alldeles runt knuten. En värld där
barn och föräldrar tappat allt hopp. En värld där barn
inte ens gråter. Där tystnaden är öronbedövande. Anita
Dorazio, aktiv i asylarbetet, skriver, upprörd och med
mängder av bittra erfarenheter i bagaget:
51
”Det finns ... inga gränser för omänskligheten i den
förda flyktingpolitiken som till och med drabbar
barnen så att de förlorar sina liv. Katastroferna i deras
hemländer, förföljelsen, flykten, ´vågen´ som kastar
in dem innanför Fästning Europa, där girighetens och
egoismens politiska våg kastar ut dem igen – tillbaka
till vadå? Flykten var inte slut när de väl kommit undan
sina plågoandar, förföljelsen, hoten, våldtäkterna och
tortyren. Här i Sverige får de av myndigheterna möta
misstron, ointresset, tystnaden och till slut efter flera år
kommer avslaget. Då börjar flykten på nytt igen – fast i
främmande land. Återigen tvingas de uppleva vanmakt,
hjälplöshet, bottenlös ångest och att uppleva hur det är
att vara totalt utlämnad”.
Det här betyder bland annat att vi, som hon uttrycker
det, behöver ”bli flera som är närvarande, jourhavande
medmänniskor som också värnar om fundamentala
mänskliga rättigheter i vårt land” (Anita Dorazio, 2005).
I SKR-häftet avslutas teserna om barn och familj
med följande uppmaningar, som vi var och en och som
församling kan ta till oss:
• Sätta barnen i centrum och särskilt de barn som
tvingats på flykt.
• Vara ett stöd för familjer som splittrats.
Vårt ansvar för god samhällsutveckling, fred
och rättvisa
Migrationspolitik är en del av det ansvaret och arbetet.
Det är också viktigt att vi ser på integration som en
ömsesidig process och inte som en del i assimilation (jfr
kap. 1).
Vad vi som enskilda och kyrka har anledning att
tänka på och praktisera uttrycks bland annat i följande
satser:
52
• Vi vill att alla individer och samhällsaktörer tar ansvar
för att motverka rasism och annan diskriminering.
• Vi vänder oss mot att fördomsfulla påståenden sprids
om människor på basis av deras ursprung, hudfärg
eller religion.
• Vi uppmanar varandra att bidra till ökade kontaktytor,
respekt och samarbete mellan människor med olika
bakgrund.
• Vi uppmanar också varandra att med uthållighet och
glädje stödja varandra i arbetet för en bättre värld att
leva i – för alla människor!
Vi har anledning komma ihåg att Guds försoningsverk
genom Kristus inte enbart gäller enskilda individer utan
även ”människor i gemenskap med varandra” (Andren
Kirk, 2003). Här gäller att försoning inte bara är när
olika folkgrupper försöker vara hyggliga mot varandra,
utan när man delar samma gemenskap och ifrågasätter
gamla identiteter, egna och andras. Kirk fortsätter. ”Tänk
er vilka radikala konsekvenser det skulle bli om kyrkan
tog på allvar, över alla kulturella och etniska gränser,
budet att ”underordna er varandra i vördnad för Kristus”
(Ef. 5:21).
Detta med ”en bättre värld att leva i, för alla
människor” har ju innebörder på många sätt. Bland
annat, och inte minst, gäller det frågor om hur vi
förvaltar skapelsen – den gåva som getts oss av Skaparen.
Detta leder oss in på hela problemkomplexet kring miljö,
klimat, produktion, konsumtion och relaterade frågor.
Just i det här sammanhanget må vi komma ihåg att den
till synes ohejdbara materiella och teknologiska tillväxt
som dominerat Västerlandet sedan industrialismens
genombrott inte tagit hänsyn till vare sig mänskliga
behov eller naturens begränsningar. Sett i ett globalt
perspektiv har västerländsk makt och kultur i hög grad
53
varit på väg att endimensionera mänskligt liv och på ett
närmast förödande sätt reducera naturens mångfald. Det
västerländska tankemönstret har upphöjts till en norm
för alla folk. Det är hög tid att vi i västerlandet, innan
det är för sent, blir mer lyhörda för och uppmärksamma
på kvalitéer och livsmönster som fortfarande präglar
många av våra medmänniskor i traditionella miljöer i
tredje världen. Detta förutom det rent demokratiska och
solidariska perspektivet. En äldre kvinna från en sådan
traditionell miljö, för övrigt i södra Etiopien, som för en
tid sedan hälsade på sin son och hans svenska fru och
barn i Sverige kunde inte fatta hur vi i Sverige ”behövde”
alla de prylar vi omger oss med. ”Ni kan ändå inte ta med
er något sånt när ni dör”, sa hon.
För att knyta an till ett aktuellt område
– energiförsörjningen, där diskussionen är både tragisk
och komisk. Även där man erkänner de faktiska och
potentiellt ohyggliga konsekvenserna av kärnkraften
stannar diskussionen ofta vid frågan: Vad i stället?
Vattenkraft? Vindkraft? Och så vidare. Visst – vindkraft,
solenergi och dylikt är nog i sig bra alternativ, men ingen
energikälla är helt problemfri.
I de diskussionerna kommer ofta välmenande råd om
hur vi kan ”spara” energi. Och självklart är det OK, men
sällan ställs frågan på sin spets: Borde vi inte, för jordens
överlevnads skull, radikalt lägga om vår livsstil?
Och nu i dessa yttersta dagar har klimatfrågan
kommit i fokus. Mycket av inspirationen och
medvetenheten hänger nog ihop med FN:s klimatpanel
och dess rapporter. I media talas om klimatångest. TV
och radio arrangerar debatter där vi får mängder av råd
om hur vi ska leva. Många gånger känns det som en dans
på slak lina. Självfallet borde frågan om växthuseffekt
och klimatförändringar varit uppe på den politiska
agendan för länge sedan. I dag är det rent patetiskt att
54
se hur partier och regeringar som inte haft ett dyft till
övers för de här frågorna nu plötsligt blivit ”energi- och
klimatmedvetna”. Nu när det blivit politiskt opportunt.
Det krävs mer än slagord, etanol och lågenergilampor.
Och det är en fråga som gäller oss alla. En fråga om en
grundlig och genomgripande förändring av livsstil och
konsumtionsmönster. En fråga helt i linje med diskussion
kring migration och kulturmöten i vårt samhälle. Hur
var det nu hon sa, den gamla kvinna från Etiopien?
Ett bibelstudium
Gamla testamentet och kulturell mångfald
Huvuddragen i detta bibelstudium baseras på en studie
av Markus Sand (2006).
Det kan vara skäl notera att enhetstanken, i folkpluralistiskt sammanhang, finns redan i Moseböckena.
Det märkliga är att dessa böcker med alla sina släktträd
och genealogiska beskrivningar inte fäster avseende vid
svart eller vitt, trots att de skrivits i sammanhang där
folk med diverse hudfärger och etniciteter möttes.
Bibelns förklaring till hur de många språken och
kulturerna kom till är genom berättelsen om händelserna
kring Babels torn . Innan människorna gav sig in i detta
gigantiska byggnadsprojekt hade alla samma språk.
Man anar att det rådde frid och harmoni. Men den
självhävdelse som grep människorna resulterade i detta
företag, rena skrytbygget, något som misshagade Gud
och stod i strid med hans vilja med människorna. Därför
skingrade han dem över jorden, vilket i och för sig var
hans ursprungstanke, och gav dem olika språk.
Även om Gamla testamentets fortsatta historia inte
ger så mycket stöd åt den kulturella mångfaldstanken
55
betonas ändå exempelvis vikten av att behandla
främlingen väl, en omständighet som kommer in i vår
genomgång av kulturmötet i kapitel 4.
Men här och där glimmar det till, signaler om det
universella, till exempel hos Jesaja (56:7), där Herren
säger att ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla
folk”.
Jesus och kulturell mångfald
Vi kan väl börja med att notera hur Jesus citerar just
dessa ord från Jesaja när han rensar templet från alla
kommersiella jippon (Markus 11:17).
Själva det politiska läget i Israel på Jesu tid bäddade
inte för vänskapsrelationer med andra folk och
kulturer. Därtill var inte minst den avskydda romerska
ockupationsmakten en alltför stark och påtaglig realitet.
Och fördomar mot andra folk var påtagliga och starka
hos judarna. Men det var rakt in i detta politiskt och
etniskt turbulenta scenario som Jesus kom. Han rörde
om ordentligt och utmanade de etniska och kulturella
fördomarna. Tag bara händelsen vid Sykars brunn och
hans möte med den samaritiska kvinnan (Joh. 4).
Även om Jesus var sänd till det judiska folket gav
han lärjungarna en vision om att evangeliet gäller alla.
Upprepade gånger under sin verksamhet markerar Jesus
att evangeliet är för alla folkgrupper och etniciteter. Och
Hans missionsbefallning gällde ”alla folk” (Matt. 28:19).
Apostlagärningarna och kulturell mångfald
Det är intressant att notera vad Jesus säger till apostlarna
i första kapitlets åttonde vers. De ska bli hans vittnen i
Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till
jordens yttersta gräns (min kursiv.). Det står inte först –
sedan. Det rör sig om en samtidighet. ”Utlandsmissionen”
56
och ”inlandsmissionen” hade samma dignitet och
angelägenhetsgrad.
Den vision som Jesus planterade om ett gudsfolk från
alla stammar, etniciteter och språk förverkligas första
gången på ett spektakulärt sätt den första pingstdagen
(Apg. 2). Man kan säga att den församling som då
spontant bildades – utan byråkrati, och komplicerad
organisation – var mångkulturell från första början.
Och i fortsättningen av Apostlagärningarna berättas om
församlingar som ”växer fram i en mångkulturell mylla”
(Markus Sand, 2006).
Paulus och mångkulturell mångfald
Berättelserna om Paulus, denne missionens och
urkyrkans andlige gigant och kämpe, och innehållet i
de brev han skrev ger en fullödig och tydlig bild av hur
Guds verk med frälsningen i Kristus gäller alla, oavsett
kultur- och språkgränser. Det är värt ett studium i sig
att med detta för ögonen läsa hans brev. Som i sitt brev
till de kristna i Efesus där han påminner om något
som egentligen var tämligen revolutionerande och
omvälvande. Judar och greker levde i två skilda världar.
På den judiska sidan betraktade man vid den här tiden
alla folk som hade andra kulturer, språk och religioner
som ”hedningar”, ett ord som hade en nedsättande och
fördömande innebörd. Men här förklarar Paulus, denne
”hedningarnas apostel”, att den typen av motsättningar
inte ska finnas bland kristna. I Kristus rivs våra uppbyggda
skiljemurar ner. Han har gjort oss till ett, förenat oss i en
enda kropp. Bo Giertz säger så här: ”Tron på Kristus river
ner barriärerna mellan raser och folk – om den verkligen
fungerar. I länder med en stark rasmotsättning brukar
det vara bland levande kristna som man finner en verklig
gemenskap över alla gränser och trots alla fördomar” (Bo
Giertz, 2000). Men det är ju inte alltid så ...
57
Med och i Kristus kommer en ny universell och
kulturöverskridande ordning. Det rör sig om en enhet
i mångfalden, ett uttryck som klippt ur den officiella
politiska retoriken i dagens svenska samhälle. Paulus
talar om en kropp med olika lemmar som är till för
varandra. ”I relationen mellan kroppens olika delar
får inte finnas konkurrens eller nedvärdering. Ingen
gruppering utifrån nådegåva, etnicitet eller social klass
kan i Kristus klara sig själv utan den andre” (Markus
Sand 2006, sid. 14).
För Paulus var denna passion för det gränsöverskridande inte bara ord, utan även handling.
Uppenbarelseboken och kulturell mångfald
I denna fascinerande och, bitvis på ett utmanande
sätt, svårtolkade bok finns beskrivningar av kulturell
mångfald, så skön att den överträffar det mesta i
den vägen. Såsom Johannes vision av den himmelska
gudstjänsten:
Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen
kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder
och språk. De stod inför tronen och inför Lammet,
klädda i vita kläder och med palmblad i händerna.
Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen tillhör vår
Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet” Upp. 7:9–10.
Uppenbarelseboken är eskatologisk, hjälper oss att
blicka framåt och få en aning om ”de yttersta tingen”,
en vision om denna tidens slut. Men redan här i tiden
kan församlingen ses som en förebild till den stora
gemenskapen. Den kan få vara en försmak av något som
kommer. När vi firar gudstjänst tillsammans över kulturoch språkgränser visar vi vad Guds rike är. ”Visionen
om den himmelska gudstjänsten är inte akulturell.
58
Snarare skulle vi kunna kalla den transkulturell. Den
transcenderar, det vill säga går igenom och bortom,
kulturerna och språken” (Markus Sand, 2006, sid. 15).
59
KAPITEL 4
Vi vill, men vad behöver vi – och hur gör
vi?
”Saliga är de som skapar frid,
de skall kallas Guds barn.”
Matt:5:9.
En fråga om aktörsberedskap
Vi har nu kommit fram till själva dramat – agerandet
på den mångkulturella och mångreligiösa scen som
samhället och, här och där, kyrkan utgör. Vi har sett
utmaningen i de tendenser till segregation och de mer
eller mindre fördomsfulla och rasistiska underströmmar
som finns i samhället, och även i våra kyrkliga
sammanhang. Med all önskvärd tydlighet har vi också
sett hur angeläget vårt agerande är. Och en uttalad vilja
att vara med och överbrygga klyftor och skapa kontakter
finns bland många i kristensverige. Men, frågorna hänger
i luften: Vad kan jag göra? Vad behöver jag? Hur gör jag?
I en studie över flyktingmottagning och frivilligorganisationer frågar Jan-Erik Perneman (1997): ”Hur
utformas mötet och vad innehåller det? Varför blir det på
olika sätt? Vad betyder det personliga förhållningssättet
som flyktingen, frivilligarbetaren, personalen och alla
andra har? Vad betyder det sammanhang och den kultur
som mötet äger rum i?”
Självfallet finns inga lätta patentsvar. Det är mycket
en fråga om vad man i ett sådant sammanhang kan kalla
aktörsberedskap.
Kulturmötet innehåller både synliga och osynliga
element. Med de synliga, även om de ibland kan vara
60
ganska dramatiska, är det i allmänhet inga problem.
Svårare är det då med de mer eller mindre osynliga. Här är
oftast jordmånen för fördomar och främlingsfientlighet.
De frågorna kommer in här och där i det följande,
framför allt i avsnitten om kultur och kommunikation
över kulturgränser.
Mycket av det svar och den hjälp som här försöker
förmedlas framgår av innehållet i kapitlet. Först kommer
ett försök till analys av kulturmötet genom att bena upp
kulturbegreppet och relaterade fenomen. Med andra
ord, ett stycke kulturförståelse. Så kommer ett kvistigt
område, som vi inte kan slinka förbi: religionsmötet.
Och som en olja i maskineriet, en genomgång av
de viktigaste mekanismerna i ett sällsynt svårt men
fascinerande mänskligt samspel: Kommunikation över
kulturgränser.
Kapitlet avslutas med en kort genomgång av
flyktingskapets psykologi.
Kulturmötet
Möten kan bli så olika
I den nämnda studien av frivilligorganisationer
och flyktingmottagning analyserar Perneman det
mångkulturella mötet. Han finner, givetvis i mer
renodlad form, fyra skilda sätt som mötet kan gestaltas
på. De fyra sätten, eller mötesformerna, domineras av:
• Avståndstagande. En känsla av otrygghet, rädsla och
främlingskap.
• Accepterande. Man ser olikheterna och accepterar dem,
men man fortsätter att vara åtskilda. Man lever sida
vid sida utan att beröras av varandra.
• Respekterande. Det är spännande att vara olika och
61
man är intresserad av att lära känna det som är olika.
Det mångkulturella upplevs som en tillgång.
• Medskapande. Man interagerar. Det är ett samliv
där något nytt växer fram. Där båda påverkas och
förändras. En verklig dialog i djupaste mening.
Vad är kultur?
En missionär i Kongo samtalade vid ett tillfälle med
en afrikansk äldstebroder i den lokala församlingen
och försökte att göra klart för denne det olämpliga i
att kvinnorna kom till kyrkan utan några kläder på
ovan midjan. ”Dom kan väl ha en blus på sig”, tyckte
missionären. Men då protesterade hans afrikanske
vän: ”Inte tänker vi tillåta våra kvinnor att vara klädda
som prostituerade!” Saken var den att de prostituerade
kvinnorna hade råd att ha klänningar och blusar i
västerländsk stil. Vad som i en kultur betraktas som
olämpligt och anstötligt kan förvisso vara helt i sin
ordning i ett annat kulturellt sammanhang.
Vad är kultur? Ja, det kan man fråga sig. Den här
relaterade händelsen är ett exempel på kultur. Men
”kultur” används ju i alla möjliga sammanhang.
Egentligen är det ett ganska exploaterat begrepp, vilket
bland annat visar sig i att det är föremål för omkring
200 mer eller mindre accepterade definitioner. En
amerikansk antropolog säger att kultur är ”one of those
slippery terms” (en av dessa hala termer). Att definiera
kultur är nästan som att försöka ta nacksving på en deg
...
En hel del av de debatter och stridigheter som råder
kring begreppet kultur är egentligen tämligen onödiga
och har oftast sin grund i begreppsförvirring och anspråk
på tolkningsföreträden. Avsikten här är inte att ge bidrag
till den akademiska retoriken utan fastmer att söka ge
några klargöranden, främst utifrån syftet med den här
62
boken.
Etymologiskt har ordet kultur sitt ursprung i latinets
”cultura”, dvs. odling, vilket i första hand betyder odling
av jorden. I det gamla romarriket var denna agrara
handling den viktigaste gemensamma angelägenheten.
I denna betydelse, odling eller människans inverkan på
naturen, används ordet fortfarande i sammansättningar
som bakteriekultur och kulturlandskap. Efterhand kom
odlingsbegreppet att användas också i den överförda
betydelsen av människans andliga växt och mognad.
Jill Onsér-Franzén (1993) visar i en undersökning
rörande kommunal kulturpolitik att uppfattningen
av och förhållningssättet till kultur, som ord, begrepp
och företeelse, präglas av och varierar med social och
partipolitisk tillhörighet.
Grovt schematiserat kan sägas att kultur i dag
uppfattas på två vis. För de flesta människor står kultur
för ”finkultur” – sådant som ”titta på konst”, ”lyssna på
klassisk musik”, samt folkliga företeelser som ”julfirande”,
”gammal tradition” och dylikt. Detta är den snäva, mer
esteticerade, innebörden. Den andra uppfattningen av
kultur har en vidare men också djupare innebörd och är
varianter på den mer socialantropologiska innebörden.
Här står kultur för gemensam livsform och gemensam
världsbild. Självfallet är det med den innebörden som
kulturbegreppet här används. När man däremot talar om
exempelvis ”kulturminister” och landstingets ”kulturella
uppgifter” är det knappast någon tvekan om vad man
avser med ”kultur”. I dagligt tal sker en flitig förväxling
mellan de två huvudbetydelserna av kulturbegreppet.
Missförstånd kan uppstå i kulturmötet därför att
kulturella yttringar inte utan vidare är observerbara.
Kultur innefattar synligt beteende men även sätt att
tänka och reagera, där vi inte alltid ser ”kulturen”
bakom.
63
Men hur var det nu med de 200 definitionerna?
Generellt betonas det kollektiva medvetandet, och sätten
att kommunicera detta. Det handlar om vad människor,
utifrån kollektiva identiteter, tänker och känner och
sätten de uttrycker detta på.
Cirkelkulturer och kvadratkulturer
I all teoretisk diskussion kring kultur och kulturer
infinner sig osökt ett behov av att pedagogiskt
åskådliggöra kultur och vad därtill hör. Det kan vara
en god hjälp i förståelsen av hur min egen kulturella
bakgrund påverkar samspelet med människor från
andra kulturella bakgrunder.
Från varierande källor och egen erfarenhet i mötet
med människor och kulturer i och från olika delar av
världen finner jag det meningsfullt och klargörande
att tala om två huvudformer av kultur, nämligen
”cirkelkulturer” och ”kvadratkulturer”. Dessa två kulturformer har då bland annat följande kännetecken, något
som allmänt sett kan vara klargörande när man jämför
olika kulturformer:
I cirkel- eller vi-kulturer är bland annat följande drag
typiska och dominerande:
• Traditionen spelar stor roll.
• Kollektivet, med ömsesidigt beroende och relationer,
är viktigt. Individen uppfattar sig som en del av ett
kollektiv.
• Familj och släkt har en fundamental betydelse för
den enskilde.
• Människors livssyn är religiöst präglad.
• Det fantasifulla spelar stor roll.
• Naturen styr rytmen.
• Tillvaron upplevs cykliskt, både i rums- och
tidsperspektiv.
64
För kvadrat- eller jag-kulturer skulle motsvarande drag
vara:
• Modern. Tekniskt utvecklad.
• Individcentrerad. Funktioner viktigare än relationer.
• Svag släktkänsla.
• Sekulariserad livssyn.
• Tämjd och fantasilös.
• Klockan och almanackan styr rytmen.
• Det rätlinjiga, vinkkelräta och parallella dominerar.
Självfallet är det här en grov schematisering. Men
man kan ändå ganska tydligt uppleva att till exempel
det afrikanska samhället, speciellt det traditionella
landsbygdssamhället, är mer präglat av cirkelkulturer
än det svenska och västerländska över huvud taget.
Cirkelkulturer är de ursprungliga, de jordnära. Här
tänker man i helheter. Verkligheten uppfattas som
sammansatt, omöjlig att analysera, är tvetydig och
ogripbar. Kvadratkulturer å andra sidan präglas av ett
analytiskt och dissekerande synsätt. De är en produkt
av historisk utveckling och har sitt ursprung i det
vetenskapligt/rationella tänkande här i Västerlandet som
resulterade i den teknologisk/industriella utveckling,
vilken ledde till både ekonomisk och kulturell dominans
i världen. Alternativt har Västerlandets kvadratkulturer
kallats ”civilisation” och därmed skapat en självbild som
i grunden är etnocentrisk.
Det här kan exemplifieras med egen erfarenhet.
Under min första tid i det etiopiska samhället, innan
jag hade stött på och utvecklat begreppen kvadrat- och
cirkelkulturer, kunde exempelvis följande inträffa. Jag
var hembjuden till en etiopisk lärarkollega. Bland det
första som fångade min uppmärksamhet när jag kom
in i hemmet var mängden av tavlor, foton och bilder på
väggarna. Men det mesta hängde ju ”snett”. De första
65
gångerna gick jag spontant fram och, i all välmening,
rättade till en tavla, sägande: ”Ursäkta, men den här har
visst kommit lite på sne.” Idel förvånade blickar. Här hade
jag just begått ett aningslöst övertramp i kulturmötet,
gjort en riktig ”tavla”. Det parallella och rätvinkliga hade
inte samma självklarhet för mina afrikanska vänner som
för mig.
I alla samhällen finns givetvis spänningar, både inom
och mellan dessa två kulturformer. I det förra fallet
kan det vara så att det i en dominerande cirkelkultur
förekommer fickor av kvadratkulturer eller tvärtom.
I Sverige finns många sådana kulturfickor. På det stora
hela är dock den det svenska samhället starkt präglat
av kvadratkultur. Men här och där finns inslag av
cirkelkultur insprängda. Frågan är om inte, i varje fall
vissa av, minoritetskulturerna i större utsträckning
än den svenska majoritetskulturen bär drag av
cirkelkulturer. Till exempel kan man se det samiska
sättet att betrakta markgränser som ett uttryck för
detta. En intervjuad samekvinna säger: ”Markstrider är
så orättvisa. Det skiljer så mycket mellan den samiska
och den svenska kulturen. I det svenska samhället är det
viktigt att markera sitt område. I det samiska samhället
skall man inte lämna några spår efter sig.”
Men sedan sker ju utveckling över tid, både inom
kulturkretsar och hos den enskilde individen. Exempelvis
har rennäringen på några årtionden förvandlats från
nomadkultur till datorstödd köttproduktion.
Kännedom om de här huvudformerna av kultur kan
många gånger vara en stor fördel. Ett aktuellt exempel
infinner sig helt oanmält. I dag (11 januari, 2008)
rapporterar media att handläggande tjänsteman i en
skånsk kommun kommit i blåsväder därför att uttrycket
”medeltidskultur” som beskrivning av den kulturella
tillhörigheten hos några nyanlända flyktingar från
66
Somalia använts i en skrivelse. Här skulle kännedom om
och användning av ett uttryck som ”cirkelkultur” varit
betydligt mer adekvat och helt neutralt, utan någon
nedsättande biton.
Kultur – som ett isberg
Ett sätt att beskriva och åskådliggöra en kultur är att
använda bilden av ett isberg. Som bekant är endast en
mindre del av ett sådant synligt ovan vattenbrynet. När
man liknar kultur vid ett isberg motsvarar vattenbrynet
nivån för vår medvetna reflektion. Den del av min kultur
som ligger under nivån för mitt medvetna reflekterande
är således den större delen av kulturinnehållet. Enligt
denna bild kan man då säga att följande kulturinnehåll
ligger ”ovanför vattenbrynet”, alltså medvetandenivån:
”Finkultur”, det vill säga innehållet i den snäva
definitionen av kultur såsom konst, litteratur, teater.
Sådant kan man diskutera, kritisera och ventilera. Det
liksom hör till. Vidare folkkultur – hambo, julgran,
påskägg. Även här sker tydliga synliggöranden i
kulturmötet. Nästa kulturyttring ligger också ovanför
nivån för det medvetna och reflekterande. Det är
artefakter, det vill säga bruks- eller konstföremål som
är formade av människan. Även här är plats för milda
kulturkrockar. Sätt till exempel en osthyvel i handen på
din besökande vän från Amerika! Men sedan kommer
vi till vattenbrynet, medvetandenivån. Här är en
synnerligen viktig del av kulturinnehållet som ”ligger
och skvalpar” både över och under gränsen. Det rör
språk och kommunikation. En del av vårt språkliga och
kommunikativa beteende är klart medvetet. Men en stor
del är mer eller mindre omedvetet. Frågan om språk och
kommunikation i interkulturellt perspektiv är av sådan
vikt att den förtjänar ett eget avsnitt.
För att nu dyka vidare under vattenbrynet, det
67
vill säga nivån för det medvetna reflekterandet, kan
vi se följande viktiga kulturyttringar: Uppfattningen
om tid och rum. Traditionens roll. Individualitet och
kollektivitet. Kosmologin, det vill säga sådant som hör till
grundvärderingar, världsuppfattning och religion (mer
om det i följande avsnitt). Självfallet kan sådana delar
av kulturen också bli starkt medvetna och synliggjorda
i kulturmötet, men oftast sker det hela på ett relativt
oreflekterat plan.
Ett viktigt förhållande, sammanfattningsvis, att
slå fast är följande: De vanligaste, och oftast svåra,
kulturkrockarna sker just på de mer omedvetna nivåerna.
Beteenden av det oreflekterade, icke-medvetna slaget, till
exempel enkla saker som kroppsavstånd och beröring,
blir tydliga först när de överträds.
Låt oss då titta närmare på några av dessa, mer
oreflekterade men så viktiga, kulturkomponenter.
Tids- och rumsuppfattning
Uppfattningen av tid
Just synen på tid och rum orsakar ofta kulturkrockar.
Vi kan för en stund backa tillbaka till diskussionen
ovan om cirkel- och kvadratkulturer. I cirkelkulturer
är, generellt sett, uppfattningen av både tid och rum
mer cykliskt utpräglad. I utpräglat traditionella
kulturer kännetecknas tidsenheterna – dagen, veckan,
månaden och året – av regelbundet återkommande
inslag, till exempel marknadsdagar och festdagar. Dessa
är händelser som angår och betyder mycket för alla. I
kvadratkulturer är tidsbegreppet mer linjärt.
Man kan tala om polykron och monokron
tidsuppfattning. I mer polykrona kulturer, i stort sett
cirkelkulturer, är man flexibel och gör gärna fler saker
samtidigt. Dyker nya omständigheter upp så får man
ta hänsyn till dessa. I mer monokrona kvadratkulturer
68
planerar man, och följer planeringen så långt det går.
En afrikansk kvinna i Sverige sade så här när vi en gång
satt och samtalade kring de här frågorna: ”Här i Sverige
har ni gott om klockor men ont om tid. Hemma i Afrika
är det tvärtom.” Tiden i det traditionella samhället är
inte uppdelad i minuter och sekunder. Den är ingenting
som man fångar i en liten ask. Människan är tidens herre,
inte tvärtom. Detta kommer till uttryck exempelvis när
man bjuder varandra: Om man är bortbjuden och själv
får besök, då går man inte förrän man i lugn och ro har
tagit tid med den egna gästen.
Vi säger att ”tid är pengar”. För den afrikanske bonden
kan tid vara något helt annat, något han behöver mycket
av för att vara tillsammans med andra människor, för att
kunna göra annat än arbeta.
Som västerlänningar är vi präglade av effektivitetssträvan. Vi har svårt att låta tiden arbeta för oss. Det
kan man i traditionella kulturer. Ett vanligt talesätt
i Etiopien är: ”Kas-ba-kas umkulall be egro je hedall.”
Ordagrant betyder det: ”Så småningom kommer ägget
att gå av sig själv.” Ta det lugnt – det grejar sig! Ett annat
mycket vanligt förekommande etiopiskt uttryck är ”ichi
neggi”, som betyder: ”All right! I morgon!” Mången
västerlänning, som tagit detta bokstavligt har blivit
besviken, frustrerad och irriterad. Den som använder det
uttrycket kan mena allt från ”i morgon” till ”om några
dagar”, ”när jag får tid”, ”nja, det struntar jag nog i”. Det
här är en del av kommunikationsmönstret.
I de flesta traditionella samhällen uttrycks tid inte i
abstrakta termer, som ”tio timmar”, utan praktiskt och
konkret, t.ex.: ”Om du går härifrån vid gryningen, anländer
du dit innan solnedgången.” Tidsangivelsen beror också
gärna på om personen som ger mig upplysningen anser
att jag ska till min destination eller inte. Oftast är han
positiv, och därför är det nästan aldrig långt …
69
Man ska också vara medveten om att innebörden i
informella tidsangivelser kan variera starkt från kultur
till kultur. Om någon säger: ”Jag är tillbaka om en
stund.” Eller: ”Jag kommer strax tillbaka.” Hur långt är
”en stund” och ”strax”? Generellt sett är tänjbarheten
i dessa och liknande uttryck betydligt större i kulturer
som är mer cirkel- än kvadratpräglade.
Uppfattningen av rum
I likhet med tid uppfattas i det traditionella samhället
även rummet cykliskt. Den dominerande husformen
är den runda. Genomgående gäller också principen att
ju närmare centrum, ju högre dignitet har området.
Sålunda är mitten av en hydda i Afrika den viktigaste
delen. Dit klampar man inte hur som helst med skorna
på. Samma sak gäller för en samekåta.
Hur nära min samtalspartner står jag? Ja, det skiftar
starkt med min och den andres kulturtillhörighet. För
personer med förankring i cirkelkulturer är avståndet
betydligt kortare än för de flesta svenskar.
Tradition och förändring
Traditioner och rådande skick och bruk präglar starkt
många cirkelbetonade kulturer. Många västerlänningar,
till exempel inom biståndskretsar, avfärdar ibland
sådana kulturella uttryck som helt enkelt ”lathet”. Men
orsakerna ligger ofta betydligt djupare än så. Några är:
1) I muslimskt präglade kulturer, och även andra, är
Guds allmakt, vad vi kanske skulle kalla ödet, en stark
faktor att räkna med. Vad man än gör så blir det ändå
som Gud/Allah vill. Vad betyder då mina åtgärder och
prognoser. I sådana miljöer skulle Tipstjänst ha en
dålig marknad.
70
2) Vördnaden för förfäderna. Om far, farfar osv. gjorde
si och så, varför ska jag göra annorlunda? Det är
omoraliskt att göra annorlunda än vad fäderna har
gjort.
3) Respekt för auktoriteten. Ska något ändras bör
hövdingen, distriktsguvernören, släktens överhuvud eller vem det nu är som betraktas som
auktoritet ta initiativet. För flyktingar och andra
invandrare i vårt land kan den respekten överföras
till socialsekreteraren och andra som man står i
beroendeställning till.
4) Tryggheten. Det känns tryggt och säkert att göra som
man alltid gjort. Förändringar leder ut på osäkra
vatten.
5) Sociala trycket. Alla i min släkt eller grupp gör så.
Varför skulle jag göra annorlunda?
Ett exempel från den egna erfarenhetssfären. Under
min första tid som ung och naiv fältarbetare i
Etiopien ”upptäckte” jag att där fanns mycket som
”behövde ändras på”. Jag bodde i en genuin afrikansk
landsbygdsmiljö, mycket litet påverkad av västerländsk
kultur. Jag upplevde dels att här fanns plats för diverse
förändringar, dels att jag själv kunde bli något av en
pionjär för några ”nödvändiga” förändringar. En av de
första uppgifter jag kände mig kallad att ta itu med var
att skrida till de arma slaktdjurens undsättning, det
vill säga att lära folk mer ”humana” avlivningsmetoder.
Jag upprördes när jag såg hur man bara skar get- eller
kostackaren i halsen och lät den långsamt dö. ”Nej”,
tänkte jag, ”här ska bli annan ordning!” Och jag hade
en utmärkt plattform för min reformiver. Vid det
lärarseminarium där jag arbetade fanns de receptiva
71
lärarkandidaterna, och det var dessa som drabbades av
mitt patos för kulturförändring. Vid första bästa tillfälle
hade jag en inspirerad och patetisk föreläsning, där jag
både framhöll det olämpliga och grymma i existerande
slaktmetoder och även berättade hur det gick till i Sverige,
om svensk djurskyddslagstiftning med mera. ”Kan ni inte
åtminstone knacka djuret i skallen innan ni skär?” sa
jag. Mina åhörare lyssnade andäktigt, förmodligen mest
av artighet. Några såg smått roade ut. När jag inbjöd till
kommentarer yttrade sig så småningom den som oftast
förde ordet. ”Well, Mr Andersson, I think what you say
is a good idea, but you see – what you suggest is not
our custom.” Jag blev helt perplex. ”Custom!” (skick och
bruk) fnös jag, det gick väl att ändra på. För mig verkade
detta horribelt – att fortsätta tillämpa en sedvänja även
om man insåg att den var irrationell och borde ändras.
Många fältarbetare i traditionella miljöer har känt sig
tämligen hjälplösa inför detta: ”Det är skick och bruk
hos oss. Det kan vi inte ändra på.”
Kollektivism och individualism
Folk från traditionella samhällen som kommer till
Sverige är i allmänhet imponerade av mycket i det
svenska samhället, såsom effektiviteten, demokratin,
socialvården, hygienen, naturvården, allemansrätten
… Men efter en tid blir man i regel mindre imponerad.
Och vad man då ofta pekar på som en brist i vår
majoritetskultur, som något verkligt underutvecklat,
rör den sociala sidan i vårt sätt att leva. Detta med
gemenskap. I mitt land, säger många som kommer
hit, lever vi kollektivistiskt – här i Sverige lever ni
individualistiskt. Många saknar Livet här i Sverige, mitt
i all välfärden. En vaken och medveten indisk kvinna,
som lärt känna Sverige och svenskarna lite närmare,
formulerade sina intryck så här: ”Ert svenska samhälle
72
är som ett rent och propert fängelse.”
I kulturer av mer kollektivistisk karaktär är omsorgen
om individen inom släkten mycket påtaglig. För folk
med sådan bakgrund är det en gåta att en gammal
människa i en svensk förort kan ligga död i dagar och
veckor utan att saknas av någon. En av mina kolleger vid
folkhögskolan fick bud om att hennes far hade fått sluta
sina dagar. När hon då tog ledigt kom flera av hennes
afrikanska elever hem till henne för att, tyst och diskret,
visa sitt deltagande. Men ingen av de svenska kom.
Apropå dödsfall och begravningar. I många släktgrupper i Sverige tycks sådana tillfällen vara de enda när
man kommer tillsammans.
Mer individualistiskt respektive kollektivistiskt
präglade kulturer, alternativt jag-kulturer och vikulturer, sammanfaller, som vi sett tidigare, relativt väl
med kvadratkulturer å den ena sidan och cirkelkulturer
å den andra.
Vad nu gäller temat kollektivism och individualism
kan vi ursprungssvenskar möjligen försvara oss och
säga: ”Okey – vi är individualister, men då behåller vi var
och en vår personliga särart i alla fall.” ”Men”, sade en
afrikansk kvinna när vi pratade om de här frågorna: ”Det
gör vi också, men vi är individer i kollektivet.” En undran:
Är det genuint individuella möjligt endast mot en trygg
kollektiv bakgrund? En märklig form av kollektivism
i vårt samhälle, och som egentligen inte behöver det
personliga mötet och närheten, är ju jantelagen. Och
hela internet- och mediakulturen är väl, på sitt sätt, en
opersonlig form av kollektivism.
Familj och släktskap
Här är en viktig del av kultursegmentet kollektivism och
individualism.
Vad som för många personer från traditionella
73
samhällen är bland det svåraste att förstå i svensk
majoritetskultur är släktkänslan, eller rättare: bristen på
densamma. För dem är den livsviktig. Samma sak gäller,
åtminstone delvis, inom svenska minoritetskulturer. En
ung samekvinna säger: ”Man håller reda på släktingarna.
På det sättet har jag nog varit mer svensk än samisk. På
senare år har jag även i det avseendet blivit mer samisk.
Jag har förstått hur viktig samhörigheten är. Svenskarna
känner ju inte sina kusiner ens …”
Vi ska ta en titt på några framträdande aspekter av
familjeliv och släktskap i traditionella kulturer.
Den dominerande familjebilden i Västerlandet
har varit den så kallade kärnfamiljen, således man,
hustru och barn. Släktingar såsom kusiner, mostrar och
fastrar, morbröder och farbröder, syskonbarn, far- och
morföräldrar, svägerskor och svågrar räknar vi normalt
inte till familjen. Detta begränsade familjebegrepp
är främmande för de flesta i traditionella samhällen.
Där inräknas även någon eller några släktingar till
familjen, som då i västerländska termer är en utvidgad
familj. Denna familj utgör tillsammans med andra
familjer i släkten en klan, en släktkrets där alla anses
härstamma från samma stamfader. Inom klanen är
släktmedvetenheten och släktkänslan mycket stark.
Även om klanen består av tusentals människor, som
fallet kan vara i västafrikanska samhällen, anses varje
enskild klanmedlem vara nära släkting till var och en
av de andra.
Det här mönstret med utvidgade familjer är ju
vanligt förekommande även i Sverige bland nysvenskar
från tropiska och orientaliska kulturer.
Synen på barn och barnuppfostran är ett kulturinnehåll som vid en generell jämförelse mellan
traditionella samhällen och majoriteten av samhällen i
västvärlden uppvisar en del markanta skillnader. Önskan
74
att få barn är extremt stark i traditionella samhällen.
Barnlöshet är en av de värsta olyckor som kan drabba
en familj. ”Barn är för en far som pilar i krigarens
koger”, lyder ett afrikanskt talesätt. Speciellt gäller
detta ekonomiskt fattiga familjer, där barn ses som en
trygghet för framtiden – på sätt och vis ett paradoxalt
förhållande.
Mycket av problematiken kring barnuppfostran i
traditionella och icke traditionella kulturer sammanfattas fint av Anita Balto (1997) när hon skriver om samisk
barnuppfostran i förändring:
”För många unga föräldrar är idèerna om fri och
tvångslös uppfostran ett ideal, men ofta ser man inte ut
att vara klar över vad detta förutsätter av uppbackning
från omgivningen: en större integrering mellan barnoch vuxenvärlden genom arbetsgemenskap och nätverk.
Utan det sammanhang och den helhetssyn som detta
reflekterar kan fri uppfostran bli något missförstått
och föräldrar bli slappa och eftergivna i sin uppfostran
av barnen. Det är därför viktigt att förmedla kunskap
om traditionens rationalitet så att den inte framstår
som några fragment utan ingår i ett meningsfullt
sammanhang ...”
Hur bearbetar jag mina egna fördomar?
Också en del av kulturmötet. Den läsare som menar sig
inte ha några fördomar är att gratulera och kan snabbt
gå över till nästa avsnitt ...
För det första kan man ibland medvetet ta och
reflektera över och ifrågasätta negativa, eller ensidigt
positiva, föreställningar man har om till exempel personer
och grupper. Är det verkligen så att alla 08:or kör som
dårar i trafiken? Är verkligen alla skåningar dryga? Är
alla smålänningar idoga och strävsamma? Och så vidare.
75
För det andra kan man försöka finna positiva kopplingar
och fakta till dem man tycker illa om. Tänker jag efter,
förutsättningslöst, finner jag oftast direkt att mina fördomsfulla inställningar inte stämmer. För det tredje, och
det är väldigt viktigt, att se människor som individer, inte
som representanter för grupper.
En fin metod för att se sig själv som den man verkligen
är och sina fördomar är det pedagogiskt väl genomtänkta
materialet MOD – Mångfald och Dialog (se de kristna
studieförbunden). Det vill bidra till att människor med
olika världsuppfattningar, livstolkningar och livsstilar
kan umgås utan att diskriminera varandra.
Hur bemöter jag fördomar och rasism?
All right, då var jag klar med mina egna fördomar(?), men
hur gör jag när jag möter dem hos mina medmänniskor?
Och nu gäller det frågan om det här med invandrare,
flyktingar och det mångkulturella över huvud taget.
Lite extra problematiskt blir det ju när man möter
fördomsfulla attityder i det allmänna vardagsumgänget
bland vänner och bekanta. Men man får ta det hela med
lämpor och inte bara ånga på. I de sammanhangen har
man ju också i allmänhet så mycket annat gemensamt
att prata om. Sedan ger det sig kanske ...
För det första får man anstränga sig att verkligen
lyssna. Varför säger han eller hon så? Vilka erfarenheter
åberopas? Sedan kan man ju hjälpa den andre att ställa
de frågor jag nyss ställt till mig själv.
Det finns uttryck som är lätta, alltför lätta, att ta till
i vardagssnacket. Ett sånt är ”de andra” och ”dom”. En
god regel kan vara att fråga sig: Om jag säger dom, vilka
är då vi?
Mycket av negativa och kritiska attityder kanske rör
praktiska frågor kring just invandring och invandrare.
I det allmänna vardagsumgänget är det lätt att just
76
uttrycket ”invandrare” blir en kliché som används så att
en stor och inbördes mycket heterogen grupp klumpas
ihop. En kvinna från Irak sa ungefär så här när vi en gång
pratade om de här frågorna: ”Som ‘invandrare’ känner
man sig som ett paket. Vilken person jag egentligen är,
min personliga identitet, mina intressen, ja allt, blir
ointressant. Det är bara detta med ‘invandrare’ som
gäller.” Fast förstås, i ärlighetens namn får vi väl erkänna
att många gånger kan man inte undvika att använda de
orden och uttrycken. Men en gnutta vaksamhet skadar
inte.
Låt oss titta på några påståenden man då och då
möter i debatt och umgänge. Ofta rör det sig just om
invandrare och flyktingar. Huvudsaklig källa är en fin
liten skrift som Svenska FN-förbundet har givit ut (Per
Jacoby, 2001).
Påstående: Sverige kan inte vara ett sorts världssamvete
och ta emot så många.
Svar: Fattiga länder tar emot fler.
Påstående: Dom har mycket lättare att få bidrag.
Svar: Detta stämmer inte. Hur lätt det är att få bidrag har,
i vart enskilt fall, att göra med varför man söker bidrag.
Påstående: Dom får allt gratis. TV, bil, lägenhet ...
Svar: Detta är bara snack. Det finns ett bidrag som heter
”introduktionsersättning” som kommunen får från
staten. Tanken är att kommuner som tar emot flyktingar
inte ska betala allt själva, utan hela Sverige ska dela
kostnaden. Bidraget ska kommunen använda till att ge
flyktingen lite starthjälp för att komma igång.
Påstående: Dom tar våra jobb!
Svar: Vadå, ”våra”? Finns det jobb som är reserverade
77
bara för vissa personer? Alla som bor i Sverige måste väl
ha rätt att söka de jobb som finns på arbetsmarknaden.
Invandrade svenskar får ofta ta jobb som många andra
inte vill ha (jfr kapitel 2). Dessutom tycks många med
invandrarbakgrund vara mycket duktiga entreprenörer
och egenföretagare.
Påstående: De flesta invandrare är kriminella.
Svar: Det här påståendet kan vara svårt att argumentera
mot. Den som påstår så är oftast övertygad om att det är
sant. Och det är sant att rent procentuellt finns en viss
överrepresentation av personer med invandrarbakgrund
i brottsstatistiken. Ser man däremot till totala antalet
brott kommer saken i ett annat läge – de flesta brotten
begås av majoritetssvenskar. Men frågan om den
procentuella överrepresentationen bland människor med
invandrarbakgrund – går den förklara? Jo. Till exempel
har det att göra med ålderssammansättningen. De flesta
brott begås av unga män. Bland invandrargrupper är
procentuellt en hög andel unga män. Storstadsteorin är
en annan förklaring. Invandrare bor oftare i storstäder,
där risken att hamna i brottslighet är större. Sen
tror jag att själva invandringssituationen och sociala
bakgrundsfaktorer spelar stor roll. Flytten till ett
nytt land med alla trauman, negativa bemötanden,
svårigheter med anpassning och ekonomi med mera kan
vara skäl nog. Och kanske – mediernas fokusering och
inflytande.
Att möta och behandla främlingar. Vad säger
Bibeln?
En hel del faktiskt. Om vi begränsar oss till Gamla
Testamentet och Moseböckerna finns redan där många
utsagor, som i dag känns riktigt up-to-date. Det vill säga
i sak, även om de ibland uttrycks i termer som är lite
78
främmande för oss, till exempel ”främlingar”.
•
•
•
•
•
•
Främlingen får ej förtryckas 2 Mos. 22:21.
Tionde till främlingen
5 Mos. 14:28–29.
Arbetstidsreglering
2 Mos. 23:10–12.
Socialbidrag till främlingen 5 Mos. 24: 19–22.
Rättsskydd
5 Mos. 27:19.
Asyl5 Mos. 23:15.
Religionsmötet
Religion: Kulturbasen
”Är ni inte kloka, tänker ni starta en skola utan att
ha någon undervisning i religion!” Så och närmast
chockade utbrast några bybor i västra Etiopien när
ett par välmenande svenska fredskårister utvecklade
sina planer på att själva starta en skola i byn. Någon
religionskunskap, hade de just förklarat, skulle det inte
bli.
Enligt isbergsmodellen för kultur, i föregående
avsnitt, utgör alltså detta med kosmologi och religion
en bas och ett fundament. Speciellt för folk i mer
cirkelpräglade kulturer är vad vi sammanfattningsvis
kan kalla religion en självklar del av livet och tillvaron.
När man därför som västerlänning blir tillfrågad av folk i
värdlandet om sin religion och, om så är fallet, förklarar
att man inte har någon speciell religion, kanske säger
att man är ateist, möts man av förvåning och misstro.
För de flesta människor i traditionella samhällen är
det orimligt och omöjligt att vara ateist. Företrädare
för andra religioner som kommer hit till Sverige blir
förmodligen ganska snabbt desillusionerade på den här
punkten. På folkhögskolan där jag arbetat har vi en del
79
läsår haft ett brett kulturellt och religiöst spektrum.
Speciellt flera av våra elever med islamisk tro säger att de
känner mycket mer av gemenskap med kristna än med
ateistiska svenskar.
Kulturerna och evangeliet
Vi bör ha klart för oss att evangeliet aldrig kan
kommuniceras i ett kulturellt vakuum. Evangeliet
förmedlas alltid genom en kultur. Visserligen står på
ett sätt evangeliet över kulturerna, men det kan bara
uttryckas och kommuniceras i kulturbundna termer.
Andren Kirk (2003), vars analys vi här i huvudsak
följer, betonar att Evangeliet alltid på något sätt måste
transponeras, översättas, från kultur till kultur.
Inte minst gäller detta språket. För att förstå de goda
nyheter som Evangeliet handlar om är det många gånger
ett måste att få höra det på sitt eget språk. Tänk bara
hur det var när den helige Ande utgjöts på den första
pingstdagen (Apg. 2:8). Jag har själv i min egen forskning
kring flerspråkighet och i afrikanskt kyrkoliv sett hur
oerhört viktigt språket, det egna språket, är för att ett
budskap ska få en genuin förankring hos en person.
Det mest fulländade och konkreta sätt Gud uppenbarat
sig för oss sker i en högst personlig form (Joh. 1:18) och
i ett alldeles speciellt kulturellt sammanhang. Jesus
Kristus föddes inte som någon sorts universell människa,
utan som jude i Palestina och hade arameiska som sitt
modersmål. Han lärde sig ett hantverk, snickaryrket,
och man får förmoda att flera hem i hans omgivning
hade föremål som han tillverkat. Detta att Gud blev
människa i ett bestämt ögonblick i historien och på en
bestämd geografisk plats är en av nycklarna till att förstå
förhållandet mellan evangeliet och kulturerna.
I alla kulturer och hos alla människor finns en
nedlagd förmåga att ana Guds närvaro. Han finns överallt
80
i sin skapelse. Man kan möta honom på så många sätt. Vi
möter honom i naturen – i en solnedgång, i rimfrostens
glitter en solig vinterdag, i vitsippshagen – i konsten och
musiken, i känslan av rätt och orätt, i ett behov av att
skilja mellan ont och gott. Härav följer rimligtvis också
en upplevd oförmåga av att leva efter sitt samvete, att
alltid göra gott. Här finns en möjlig anknytningspunkt
när det gäller att visa på behovet av Evangeliet (Rom. 3:9,
23).
Evangeliet erbjuder frälsning för alla och på samma
grund, oavsett kulturtillhörighet. Denna frälsning kan
fås endast av nåd. Kristi kyrka har skapats utifrån en
plats av djupaste förödmjukelse och dyrköpt försoning:
korsfästelsen (Fil. 3:4–9; Ef. 2:14). Den kristna församlingen
är i grunden, eller borde vara, en universell gemenskap,
ett ”Guds folk” (1 Pet. 2:9–10).
Sträcker vi blicken mot slutet på den tillvaro vi nu
lever i, det eskatologiska persepektivet, kommer det
en dag att finnas en ny gemenskap. En gemenskap av
människor från alla folkslag och kulturer som tillber
en Gud och en Frälsare genom en Ande. Hur superbt
och underbart är inte detta beskrivet i Upp. 7:9ff! Men
detta innebär också förpliktelser för kyrkan i att inte
identifiera sig alltför exklusivt med en enskild kultur, i
varje fall när man vet eller räknar med uppslutning från
flera olika kulturella läger.
Självfallet har vi som kyrka i Sverige mycket att lära
från utlandsmissionen, där västerländska missionärer
oupphörligt fått stångas med den här problematiken och
– vill nog en del tillägga – utmaningen. Visst har mycket
av uttrycken i den tredje världens församlingar haft ett
omisskännligt stuk av västerländska kulturyttringar,
i musik och sång med mera. Men på den punkten
har ganska radikala förändringar skett under senare
årtionden i många av våra systerkyrkor i tredje världen.
81
Här har uttrycksformerna mer och mer antagit äkta
genuina uttryck som människor känner sig förtrogna
med. Ett av flera förhållanden som kulturdebattörer i
väst visar sig okunniga om när man anklagar missionen
för ”kulturmord”.
Kyrkan, mångkultur och värdegrunder
På ett sätt är mångkulturalismen i Sverige en utmaning
för vissa värderingar i den traditionella svenska
majoritetskulturen. Och självfallet gäller utmaningen
även de minoritetskulturer som finns i landet. För en
fungerande värdegemenskap krävs att alla grupper är
beredda att göra avkall på något, att fråga vad som är
och inte är kompromissbart i den egna kulturen.
En framkomlig väg i detta komplicerade sammanhang
borde vara en förutsättningslös reflektion kring, vad
som kan kallas, centrala och perifera värderingar (t ex
Gillis Herlitz, 1989). Att skilja på centrala och perifera
värderingar är mycket klargörande och innebär ett stort
steg i riktning mot kulturförståelse och integration,
med bevarad mångfald. Vi kan förhålla oss neutrala
eller positiva till kulturyttringar i en för oss främmande
kultur som vi kanske tycker är underliga eller lustiga
så länge det handlar om värderingar som inte intar en
central plats i vår egen kultur. Det kan gälla kläder, mat,
sätt att äta och mycket annat. Däremot har vi synnerligen
svårt att förstå och acceptera inslag i andra kulturer som
strider mot djupt rotade värderingar i vår egen kultur,
som till exempel könsstympning och hedersmord.
Rätten att inte utsättas för fysiskt våld ligger antagligen
djupt rotad i svensk majoritetskultur. Likaså rätten till
personlig integritet. I många sydliga och orientaliska
kulturer betyder gemenskap inom släkten mycket, för
att inte säga allt. Att ta hand om de gamla i familjen
är en självklarhet, ett uttryck för en central värdering.
82
Många som kommer hit från sådana kulturer har därför
svårt att förstå hur man i Sverige kan sätta sina gamla
föräldrar på institutioner. Det kan beröra dem lika illa
som könsstympning berör merparten av svenskar.
Vi har ytterligt svårt att acceptera inslag i för oss
främmande kulturer som strider mot våra egna centrala
värderingar. Kan man inte acceptera könsstympning
inom vissa kulturgrupper får man också respektera,
exempelvis, andras vägran att låta gamla nära och
kära bo på institution. Men rör det sig om perifera
kulturyttringar bör, och oftast kan, vi gå långt för att
mötas.
Här är ett område där kyrkan har en potentiellt viktig
roll att spela.
Tro möter tro
Ett krux
Nu har vi kommit till den kärnfråga som avsnittsrubriken
lovar: Mötet mellan religionerna. Men vi begränsar, eller
avgränsar, frågan till just detta: Mötet mellan den kristna
tron och (de andra) religionerna.
Ett svårt område som många helst går förbi, man
kan säga ett riktigt ”krux”. Men det ordet är ju det
latinska ”crux”, alltså kors. Centralsymbolen för den
kristna tron. Med det som vägmärke går vi i närkamp
med frågeställningen, en nödvändighet när man
reflekterar över kyrkans roll i det mångkulturella
samhället. I relation till den nyss förda diskussionen om
evangeliet och kulturerna har vi här en mer tillspetsad
frågeställning.
Men var går egentligen skiljelinjerna? I dag har
frågan om religionsmötet kommit att skapa olika läger
inom kristenheten. Där den här frågan diskuteras på ett
mer professionellt sätt, i religions- och missionsteologin,
görs ibland den observationen. Till exempel Andrew
83
Kirk (2003) avfyrar en riktig bredsida med följande
påstående:
”... det finns en sådan oerhörd skillnad mellan dem
som håller fast vid den klassiska kristendomens
grundläggande lärosatser och dem som önskar tolka
hela trosinnehållet i en helt ny riktning ... Dialogen
mellan religionerna är förmodligen lättare att föra än
den mellan olika kristna trosinriktningar.”
Detta är i första hand relaterat till svenska kyrkors
och samfunds internationella verksamhet, ”utlandsmissionen”. Men frågan tränger sig självfallet på även i
det mångreligiösa mötet i Sverige.
En dialog
Ett av de dominerande begreppen i processen kring
religionsmötet är just ”dialogen”. Men här råder också
stor begreppsförvirring. Där man förespråkar dialogen
som mötesform mellan företrädare för olika religioner
avses i regel, just, en dialog utan större ambition än att
komma närmare och förstå varandra bättre.
Göran Janzon (2002) gör en insiktsfull och välgörande
analys av vad dialog här är och kan vara. Han nyanserar
dialogen och ser ett antal nivåer:
Den första nivån är den vardagliga, människor
emellan. Här möts människor av olika tro på det
rent medmänskliga planet. De uttrycker sina tankar
och reflektioner, sina känslor och erfarenheter. En
ömsesidighet råder. En strävan att förstå och göra sig
förstådd.
Den andra nivån ligger på det mer övergripande
samhällsplanet. Här möts man, ofta i mer organiserade
former, för att finna gemensamma lösningar på
gemensamma samhällsproblem. Det kan röra sig om
att tillsammans motverka konflikter och våld och att
84
verka för en fredlig samexistens. Sådan dialog är mest
motiverad när problemen har en religiös dimension,
vilket inte behöver betyda att religionen som sådan är
den egentliga orsaken.
Den tredje nivån är av teologisk natur. Ofta är det
mindre grupper av ledare från olika religiösa läger
som möts för att bättre lära känna varandras religiösa
traditioner, lära och praxis. Därigenom hoppas man att
fördomar ska reduceras och motverkas, ibland också att
man ska utmanas i den egna religiösa traditionen.
Den fjärde nivån har en betydligt högre ambitionsnivå.
Nu handlar det om ett gemensamt sökande efter, vad
man kan kalla, en högre andlig sanning. En delaktighet
i varandras spiritualitet och andliga liv i så kallad ”multifaith worship”, det vill säga en gemensam tillbedjan
utifrån olika religiösa grunder.
Janzon menar att vi som kristna i många situationer
kan och bör delta i dialoger med människor av annan tro
på de tre första nivåerna, medan han ser den fjärde som
”ytterst problematisk”. Här måste vi ”tydligt analysera
innebörden och det kan bli nödvändigt att dra en
bestämd gräns där för vårt deltagande”.
En väg?
I sin bok Den Enda vägen? Jesus och religionerna tar Chris
Wright (2002) upp frågan om Jesu ställning i olika
trostolkningar. I korthet innebär den analys han
presenterar att Jesus är antingen exklusivt i centrum,
inklusivt i centrum eller i omloppsbana med andra kring
en gemensam Gud, alltså ett pluralistiskt synsätt. Termerna
är kanske inte helt lyckade. En del religionsforskare,
såsom Andrew Kirk (2003), tycker att exklusivt luktar
trångsynthet och att pluralistiskt manar fram bilden av
relativism och brist på omsorg. Låt oss dock inte krångla
till det i onödan och i stället, utan att fördjupa oss allt
85
för mycket i den fackteologiska retoriken, ta en kort titt
på huvudinnehållet i de här synsätten. För den som är
intresserad av att tränga djupare i i detta unskapsområde
finns utmärkta källor att tillgå, såsom de här citerade
arbetena av Kirk och Wright.
Enligt både exklusivt och inklusivt synsätt har Jesus
en central ställning. Men medan exklusivismen bevarar
övertygelsen om att Jesus är enda vägen till frälsning
vill man enligt inklusivistiskt synsätt flytta fokus från
den exklusiva synen på Jesus till en vidare förståelse av
Guds handlande. Inklusivism är inte, som man kanske
skulle tro, raka motsatsen till exklusivism. De är faktiskt
delar av en gemensam grundövertygelse. Inklusivismen
delar exklusivismens syn på att de centrala delarna i den
kristna tron är sanna, men synen på andra religioner
är betydligt mer positiv och accepterande. Många kan
tycka att det inklusiva synsättet är något av en dans
på slak lina. Det innebär synen att även om Jesus i
någon mening är unik och på något sätt slutgiltig så
uppenbarar sig Gud och ger frälsning även i andra
religiösa traditioner. I och för sig rör det sig om en
sympatisk syn och en diplomatisk medelväg mellan de
två mera ytterlighetsbetonade synsätten: Att å ena sidan
erkänna Guds unika uppenbarelse och frälsning i Jesus
Kristus och å den andra att bejaka tanken på att Gud
frälsar även genom andra religioner.
I det pluralistiska synsättet däremot har inte Jesus
denna centrala ställning. Här säger man att vi bör ha bara
Gud i centrum i ett religiöst universum, där Jesus och
kristen tro är en av många planeter i omloppsbanan.
Av dessa tre synsätt är, tycks det mig, det inklusivistiska
det mest problematiska. De andra två är mer raka och
konsekventa. Personligen har jag svårt att se hur något
annat än det exklusiva synsättet att Jesus är vägen,
sanningen och livet harmonierar med vad Bibeln som
86
Guds Ord säger oss.
Den här delen kan få avslutas med ett citat av
Chris Wright (2002). ”Faktum är att genom hela Bibeln
poängteras det att det inte finns frälsning i någon
religion. Religionen frälser inte någon. Det gör Gud. Och hela
Bibeln är i grund och botten en berättelse om vad Gud
har gjort genom historien för att rädda hela sin skapelse,
inklusive människan. Frälsningen är en personlig, dyrbar
och historisk gärning av Gud själv ...”.
En trappa
Hur möter jag, som vanlig vardagskristen, människor
av annan trosuppfattning? Får jag dela med mig av en
väl beprövad, och egentligen enkel, metod (Stig Jonsson,
opubl.). På sitt sätt en sammanfattning och praktisk
tillämpning av vad som sagts i det föregånde. Vi tänker
oss en trappa:
4 Partnerskap tillsammans
3 Vittnesbörd 2 Dialog
1 Brobygge
Brobygget är det absolut fundamentala. Det är där det
börjar. Om det inte finns en bro mellan mig och den
andre, då är det kört på förhand. Och det är egentligen
vad den här boken, i sin enkelhet, i första hand är ämnad
att vara – en hjälp i det brobygget, i kontaktskapandet.
87
Brobyggare. Att försöka nå varandra på det personliga
planet. Några är rädda för, exempelvis, islam, men man
får inte tillåta den rädslan för en religion att drabba
människan muslimen. Nästa steg blir, just, dialogen och
här pekar jag gärna på vad som sagts ovan. Det tredje
steget är vittnesbördet. Att vi på det personliga planet delar
med oss av varandras erfarenheter. Så enkelt! En av mina
etiopiska vänner sade i en predikan: ”Gud har inte kallat
oss att vara trons advokater, utan trons vittnen.” Kanske
också mötet leder till någon form av partnerskap. I så fall,
enligt mitt förmenande, på områden av till exempel
politisk och social natur.
En av mina kamrater i fält, alltså en missionärskamrat,
gjorde en flerdagars tur i Somalia med en av sina
muslimska vänner, en schejk. De hade en utomordentligt
fin och gemytlig gemenskap. När den muslimske brodern
bredde ut sin bönematta och förrättade sin bön satte sig
min vän utanför mattan och läste Bibeln högt. Det här
pågick ett tag. En dag bad den muslimske brodern min
vän att berätta om sin kristna tro. Gissa om det blev plats
för både dialog och vittnesbörd!
När jag skriver det här rinner en egen upplevelse upp
i mitt minne. På folkhögskolan hade vi bland annat en
kille från Somalia. Vid något tillfälle gick han omkring
och såg lite betryckt ut. Någon berättade för mig att han
bredde ut sin bönematta på elevhemmet och bad, som
muslimer gör. Men, han var osäker om i vilken riktning
Mecka ligger. Jag tyckte att det kunde han väl få hjälp
med. Fram alltså med en världskarta och en kompass.
Det visade sig att Mecka ligger precis i samma riktning
som en ladugård ett stycke från skolan. När jag berättade
det för vår muslimske vän blev han så lättad, så lättad
... Den enkla vardagsepisoden ser jag som ett exempel
på ett fint religionsmöte. Jag kan tänka mig att min
somaliske vän sedan blev mer lyhörd för de signaler med
88
kristet innehåll som han säkert registrerade då och då,
där på vår kristna folkhögskola.
Från Mecka och Somalia är steget inte långt till
mitt ”andra hemland” Etiopien, där jag fått ge några
av mina bästa år i Herrens tjänst. Jag läser (Trons Värld,
19/2007) vad som hände i november 2006 i västra delen
av landet. En grupp unga muslimer, imamer, ledde ett
angrepp på kristna i trakten. 24 kyrkor brändes ner. När
en kristen evangelist tvingades att ropa ”Allah är stor!”
ropade han i stället ”Jesus är Herre!” och avrättades
inför sin frus och sina barns ögon. 450 av de ledande i
mobben fängslades av armén. Men då uppmanades de
kristna i vår systerkyrka därute av sin ledare att gå till
fängelset och gräva latriner eftersom de hygieniska
förhållandena var minst sagt undermåliga och att även
gå med mat till fångarnas familjer. Efter den händelsen
gjorde kyrkan ett uttalande, att kristna vill samverka
med muslimerna för att bygga ett gott samhälle, och
att föra dialog med andra religioner för att motverka
motsättningar och våld. Samtidigt vill de kristna vara
trogna missionsbefallningen och vittna om Jesus och
frälsningen – också för muslimer. Något att lära för oss
hemma i Sverige?
När man tar del av händelser som den här är det
viktigt att inte ge islam som religion skulden. Att se
våldsverkare och mördare av det slag som agerade i den
här händelsen som representanter för islam är inte rätt.
Många muslimer i dag tar avstånd från terroraktioner
och våldsverkan i islams namn. Jag tror det känns tungt
för många uppriktiga bekännare av islamistisk tro i
dag att så mycket av våld och terror får en islamistisk
stämpel.
Det är lätt till att vi som kristna blir offer för vad man
kalla konspirationsteorier. Just det förtjänar en stunds
reflektion.
89
Se upp för konspirationsteorier!
I religionsmötet ligger det nära till hands att en
ful potentat visar sitt fula tryne på väggen. En av
ingredienserna i den stundtals heta eftervalsdebatten
hösten 2006 gällde det mångkulturella samhället, där
frågor relaterade till segregation och integration kom
in lika säkert som amen i kyrkan. Här kunde man ana
att främlingsrädsla, och med denna negativa attityder,
inte minst visavi islam, vinner insteg också i de kyrkliga
leden.
Kyrkan har en uppgift och ett ansvar i att vara med
och motarbeta tendenser till odemokratiska attityder.
Här finns historia som förpliktar. Inte minst frikyrkans
folk har stått på barrikaderna och kämpat för demokrati
och mänskliga fri- och rättigheter. En självklar del att
detta arv borde vara att stå upp för medmänsklighet över
ras- och kulturgränser, för förståelse mellan kulturer
och att frondera mot invandrar- och främlingsfientliga
krafter.
Bakom förenklade uttalanden om det ”islamiska
hotet”, om att ”Sverige ska vara ett kristet land”, att vi
ska ”bevara vårt kristna arv” kan gömma sig embryon
till främlingsfientliga hållningar. När kristna ledare
talar om det mångkulturella samhället som en fiende till
Guds rike måste något ha gått snett i förståelsen både av
Bibeln och av de mellankulturella och mellanmänskliga
mekanismerna.
Enligt rapporter från Integrationsverket och i media
har hatet mot muslimer blivit utbrett i Sverige. I varje
fall har islamofobin blivit tydligare. Det verkar många
gånger vara OK att öppet kränka muslimer.
Risken finns att konspirationsteorier och främlingsrädslor breder ut sig även i kyrkliga led under en andlig
täckmantel.
En kyrklig ledare gör upp med sådana hållningar
90
och skriver:
”Jag säger inte att den här typen av tankegångar är
allmänt utbredda inom svensk kristenhet, tvärt om,
men för att de inte ska få fäste måste de lyftas fram,
diskuteras och avslöjas. För mig [...] är det en självklarhet
att medmänniskan, oavsett tro eller härkomst, ska
behandlas med respekt, inte nedlåtande, fördomsfullt
eller ovälkomnande [...] Vi ska inte huka med budskapet
om Jesus Kristus och just därför hemfaller vi aldrig åt
rädsla och intolerans. Jesus målade inte upp hotbilder
av ett mångetniskt samhälle, främmande religioner eller
onda konspirationer. Utan med omsorg om individen
sökte han upp sin nästa, umgicks med utsatta, utstötta,
prostituerade, frossare, förrädare och främlingar.
Det är där, tillsammans med Jesus, en levande och
trovärdig kyrka måste vara”. (Per Hammarström, 2006)
Man kan fråga sig varför så få med utländsk bakgrund
hittar vägen till våra kyrkor. Många har, liksom svenskar
i övrigt, låg religionsprofil och saknar den gemenskap
som, till exempel, en moské kan erbjuda. Kyrkans folk
har en uppgift i att bjuda in till kyrkan, till gemenskap
och värme.
Kommunikation över kulturgränser
Ett spännande och förrädiskt område
Nu ska vi sätta själva kommunikationprocessen i fokus.
Kännedom om de knepiga och subtila aspekterna på
kommunikation över kulturgränser kan faktiskt vara
avgörande för hur väl mitt möte med en medmänniska
från annan kultur- och religionskrets utfaller.
91
Enligt metaforen isberg som beskrivning av kulturbegeppet utgör vattenytan gränsen mellan de mer
synliga och medvetna delarna av kulturinnehållet och
de delar som vi normalt är mer eller mindre omedvetna
om. Den del av kulturinnehållet som har att göra med
kommunikation ligger då och ”skvalpar i vattenbrynet”.
Med andra ord: Delar av vår kommunikationsprocess
är vi medvetna om, medan andra delar av processen
oftast försiggår utan att vi närmare reflekterar över
vad som sker i det mellanmänskliga samspelet. Därför
är all form av kommunikation många gånger svår och
bedräglig. Men ju större det kulturella avståndet är
mellan aktörerna ju mer är fältet öppet för förrädiska
fällor och diverse missförstånd. Skillnader i kulturellt
innehåll, typ tids- och rumsuppfattning, bildar filter
på båda sidor som försvårar och förhindrar god
kommunikation.
Vad
händer
när
kommunikationsmönster
i
traditionella
kulturer
möter
förhärskande
kommunikativa koder i det svenska samhället?
Att kommunicera över kulturgränser kan vara som
att beträda ett minerat område. Och då gäller det att
veta hur man undviker feltramp. Vanligtvis bortser
man från de subtila fällor som finns redan i den
verbala komunikationen. Ord är ord, menar många,
och missförstås normalt inte om alla parter i mötet kan
språket ifråga. Så är dock ingalunda fallet. Redan när
man möts på samma språk, ifall det inte är det egna för
någon av parterna, finns mängder av fällor att fastna i.
Men det är ändå när man kommer till den icke-verbala
kommunikationen (vilket är en mer adekvat benämning
än det vanligen förekommande ”kroppsspråk”) som
svårigheterna kan bli riktigt akuta.
92
Verbal kommunikation
Som bekant förmedlar vi budskap till varandra inte bara
genom vad vi säger utan också hur. Detta är något som
ursprungssvenskar har särskild anledning att tänka på
i möte med människor från andra kulturkretsar. Det
finns mängder av vittnesbörd om hur missförstånd då
uppstår. I de allra flesta fall sker detta helt i onödan
därför man inte är medveten om hur det låter i den
andra partens öron. Svenskar, sägs det, ger gärna intryck
av att vara tvära, bryska och känslofattiga när man – som
i telefon – vill markera att man har mycket att göra och
är angelägen att gå direkt till saken.
I traditionella samhällen och kulturer, mer än i
svenska, är det vanligt att vissa ord har speciellt stor
betydelse och alldeles speciell laddning. Man slänger inte
ur sig vad som helst utan konsekvenser. Många ord och
uttryckssätt kan uppfattas olika av människor med
skilda kulturbakgrunder. Svårigheter kan uppstå särskilt
när man möts på ett språk som är främmande för endera
parten eller båda, till exempel engelska. Ta användningen
av det enkla engelska ordet ”I”, där en japan och en
svensk kan få olika känslomässiga upplevelser. Japanen
är från sitt språk van att kunna välja mellan flera uttryck
för” jag”, beroende på relationen till samtalspartnern.
Att beskriva färger på ett främmande språk är ibland
svårt om indelningen av färger är annorlunda än på det
egna språket. Ord som ”varmt” och ”kallt” använder vi
ju gärna symboliskt, till exempel ”Varmt välkommen!”,
”Han är kall och likgiltig”. Detta kan missuppfattas eller
verka helt obegripligt. I Saudiarabien uppfattas i regel
ordet ”värme” mer negativt än positivt. Talesätt och
metaforer, ordspråk och svordomar speglar kulturella
antaganden och tänkesätt och kan vara svåra att förstå
för utomstående.
Användningen av ordet ”ja” har man anledning att
93
särskilt tänka på. I traditionella vi-kulturer, där det
är viktigt med att upprätthålla harmoni i de sociala
relationerna, svarar man inte gärna ”nej” på en fråga
– det är oartigt.
Närbesläktat med denna sirlighet och artighet är ett
i speciellt vissa afrikanska kulturer intressant språk- och
umgängesmönster, nämligen det underförstådda budskapet.
Hos oss svenskar har det blivit allt mer brukligt att ”vara
uppriktig”, ”säga vad man tycker”, ”vara rak och öppen”.
Självfallet är uppriktighet en dygd. Men att vara sann
innebär inte nödvändigtvis att gå omkring och ”slänga
sanningar” i ansiktet på folk. Internationellt är svenskar
ofta respekterade för detta att säga som det är, men
ibland är respekten blandad med irritation över det
lite kantiga och odiplomatiska sättet. Här ligger man i
lä jämfört med många andra kulturer, där språket har
en viktig spänningsreducerande funktion och där ”kalla
fakta” nödvändigtvis inte är det primära utan i stället
kontaktskapandet. Och det sker med en stil och finess
som vi svenskar i stort sett saknar. Detta betyder inte
fjäsk, falskhet och tillgjordhet. Här är det en stor fördel
om man är förtrogen med spelet och koderna, att kunna
förstå vad som egentligen sägs i det som synes sägas.
Ett generöst bruk av ordspråk och ordstäv var tidigare
vanligt i det svenska samhället och är så fortfarande i
många traditionella kulturer. De innehåller i allmänhet
en humor, som dagens västerlänningar har svårt att
förstå och uppskatta.
Icke-verbal kommunikation
Här är det riktigt lömska och förrädiska området. Och
där är de flesta svenskar tämligen fattiga i jämförelse
med många andra, inte minst människor i tropiska, och
orientaliska kulturer och i medelhavsländer. Alla har vi
väl fascinerats av italienarnas rika kroppsspråk. (Som
94
någon sa: ”Bakbind händerna på en italienare så blir han
stum!”)
Alla människor uttrycker och visar känslor och tankar,
men vi gör det på olika vis. Det gäller först och främst att
vara medveten om sina egna signaler, något som faktiskt
tog lång tid för mig när jag kom ut i tjänst. De som
tillhör samma kulturkrets och subkultur tillägnar sig
omedvetet gemensamma mönster för dessa uttryck. En
viss kultur hämmar eller uppmuntrar diverse varianter
av icke-verbala uttryck. Ta skrattet, även om det är i hög
grad individuellt och variationsrikt. Det råder ändå inom
samma kulturkrets en viss samstämmighet både om vad
man skrattar åt, när och i viss mån hur man skrattar. En
svensk skrattar inte alltid åt samma sak som en indier,
arab, tanzanier eller japan.
Låt oss titta på några former av icke-verbal
kommunikation. Den rent fysiska kroppskontakten som ett
kommunikativt medel varierar starkt mellan kulturer.
Exempelvis i vilken utsträckning berör människor
varandra med händerna under skilda former av
samtal? När förekommer omfamningar och kyssar? En
kanadensisk psykolog satt på kaffeserveringar i fyra olika
städer och studerade par, som var inbegripna i samtal.
Han noterade hur många gånger, i genomsnitt, de två
berörde varandra under en timmes tid. Resultat: San Juan
(Puerto Rico) 180 gånger, Paris 102, Gainsville (Florida) 2,
London 0. Jag kan tänka mig att Piteå, Östersund eller
Åmål skulle ha gett London en match!
Kroppsavstånd sammanfaller relativt väl med graden
av kroppskontakt. I den mån beröring praktiseras
under ett samtal har man vanligen också ett kortare
kroppsavstånd.
Kroppsrörelser: Mer temperamentsfulla människor
i sydligare kulturer tolkar vanligen svenskars lite
långsamma och sävliga sätt att röra sig som arrogans,
95
likgiltighet eller lathet. Rörelsemönster som är helt OK i
ett land kan vara oacceptabla i ett annat.
Hållning: Man kan ge intryck av öppenhet eller
slutenhet genom sin allmänna kroppsställning, t ex om
och hur jag korsar armarna. Ser jag ut som jag välkomnar
förslag och frågor, eller är jag en stängd mussla? Ett
svårt brott mot kulturella regler är att i orientaliska
och tropiska kulturer sitta så att man visar fotsulorna,
framför allt inför en äldre person.
Handskakning eller inte? Och hur? Ja, det beror på.
Alla varianter förekommer runt vår värld, förutom de
individuella variationerna från handpumpsmodellen
till dödfisk-handskakningen.
Ansiktsuttryck: Så långt man kunnat konstatera finns
det inget enskilt ansiktsuttryck som förmedlar samma
budskap överallt. Ett leende kan betyda skilda saker
allt efter det kulturella sammanhanget. Så kan t ex en
asiats leende vara ett tecken på förlägenhet, obehag
eller nervositet. Det är allt för vanligt hos oss svenskar
att förmedla dubbla budskap när vi använder fraser som
”Välkommen! Jag är glad att se så många här ...”
Ögonen spelar självfallet stor roll som kommunikationsmedel. I en svensk 40-talsschlager sjöng man
”Dina läppar säger nej nej, dina ögon svarar ja …”
Mängden av ögonkontakt varierar starkt från kultur
till kultur. I afrikanska och orientaliska kulturer
undviker man ögonkontakt, i västvärlden hör det till
att se samtalspartnern i ögonen. Studier på svenskar
visar att mängden av ögonkontakt varierar mellan 30
till 60 procent av samtalstiden. Araber säger att ögonen
är nyckeln till personligheten. Det förhållande att till
exempel arabiska affärsmän och politiker ofta bär
solglasögon vid förhandlingar beror oftast på att man
inte vill låta ens ögon avslöja vad man tänker.
96
Högkontextkulturer och lågkontextkulturer
En intressant koppling mellan verbal och icke-verbal
kommunikation är vad man kan kalla hög- och
lågkontextkulturer. Utgångspunkten är den betydelse
som kontexten, sammanhanget, har i den kommunikativa
processen. I en högkontextkultur förmedlas en stor del av
budskapet implicit, dvs underförstått, genom icke-verbal
kommunikation. Här betyder alltså det omgivande
sammanhanget mycket, t ex vilka som kommunicarar
med varandra, var och hur detta sker osv. Endast en
mindre del av budskapet förmedlas explicit, alltså klart
och tydligt verbalt utsagt. I en lågkontextkultur är det
tvärtom. Här uttrycks det mesta genom ord och uttryck
som alla deltagarna i kommunikationsprocessen
förväntas uppfatta på samma sätt. Det omgivande
sammanhanget och den icke-verbala kommunikationen
spelar liten roll. Försök har gjorts att göra en skala över
enskilda kulturer. I en sådan klassning placeras ett antal
kulturer på följande sätt från hög- till lågkontextuella:
Japansk-arabisk-latinamerikansk-spansk-italienskengelsk-fransk-nordamerikansk-skandinavisk-tyskschweizisk. Enligt denna skala betyder alltså icke-verbal
kommunikation mest i Japan och minst i Schweiz En
sådan klassning innebär givetvis en stark generalisering
men har ändå visst fog för sig.
Att förmedla evangeliet över kulturgränserna
Här är en viktig del av området interkulturell
kommunikation. I första hand har det haft, och har, sin
tillämpning i de sammanhang vi kallar pionjärmission,
men kan generellt gälla även i kulturmötet här
hemma. Klas Lundström (/2005) pekar på tre viktiga
dimensioner när vi försöker kommunicera evangeliet
över kulturgränser:
97
1) Språk, berättelse och referensramar måste vara något
igenkännbart för dem man kommunicerar till. När
Petrus talade till judarna på den första pingstdagen
använde han ord som ”Tjänaren” och ”Messias” om
Jesus, alltså som var välbekanta och fyllda med djup
innebörd hos dem han talade till. På samma sätt när
Johannes refererar till Jesus som ”Logos”, ”Ordet”; i
sitt evangelium till hednakristna i Mindre Asien.
2) Själva sättet, metoden, att kommunicera evangeliet
är viktigt. Den traditionella metoden i svensk
kulturtradition är ju predikan. Kanske inte alltid
den bästa metoden? Är till exempel samtalet ibland
bättre?
3) ”Inifrån-kommunikatören”, alltså en medlem av
gruppen i fråga, är ofta bättre på att förmedla
evangeliet än en som kommer från annat kulturellt
sammanhang.
Flyktingskapets psykologi
Åter ett område där insikt och kunskap kan vara guld
värt i mötet. När människor måste fly undan krig
och förföljelse, trakasserier och förnedring, svält och
naturkatastrofer – vad sker i deras inre? Hur bearbetar
man de kriser som uppstår och följer med under lång
tid i mottagarlandet? Barnen är många gånger de mest
utsatta – de stora förlorarna.
En flykting befinner sig ofta i kris. De traumatiska
upplevelserna, uppbrottet från hemlandet, mötet med
ny kultur och nya förhållanden finns där som bakgrund
till krisen. Men det är nästan undantagslöst den aktuella
sociala situationen i asyllandet som avgör hur krisen
kommer att utvecklas.
98
Krisprocessen kan generellt sett indelas i ett antal
faser. Mahmoud el Hissi, leg psykolog och handledare
vid asylprocesser, anger följande faser (föredrag vid
lärarkonferens), vilket i stort stämmer med mina
erfarenheter från umgänget med flyktingar från olika
delar av världen. Till en del är faserna i den så kallade
kulturchocken, det anpassningsförlopp som många
västerlänningar genomgår i mötet med traditionella
kulturer i tredje världen, likartade, om än inte lika
dramatiska.
1) Katastroffasen. Kännetecknas av ett allmänt och
totalt socialt och psykologiskt sammanbrott.
Familje-, släktskaps- och vänskapsband står inför sin
upplösning. Misstänksamhet drabbar många.
2) Flyktfasen. Den fasen karakteriseras av två resor
samtidigt, en fysisk och en psykologisk. Den fysiska
resan är en rörelse framåt i tid och rum med syfte
att uppnå ett mål – ett skydd. Den psykologiska
resan är en resa bakåt i tid, rum och situation. Till
minnen och allt det man lämnar. Relationen mellan
dessa två slag av resor, med psykologiska och sociala
störningar, kan för en del ha starkt traumatiserande
effekter. Inte ovanligt är paranoia, klaustrofobi och
amnesi (minnesförlust).
3) Distansfasen. Nu har flyktingen ett ofta långt avstånd,
både fysiskt och psykiskt, till sitt hemland och de svåra
upplevelser han/hon flytt ifrån. Mötet med Sverige
och ny kultur upplevs gärna positivt. ”Förlorade”
objekt i hemlandet ersätts med nya idelaobjekt.
Sverige, svenskar och i synnerhet personalen i
flyktingmottagandet idealiseras. Ofta upplevs de
dels som symboler för viktiga personer i hemlandet
och dels som identifikationsobjekt för det nya och
99
okända Sverige. Personalen får många gånger stå för
både tröst, skydd och vård.
4) Konfrontationsfasen. Nu börjar flyktingen att konfronteras med nya realiteter, som har att göra med viktiga
existentiella problem. Svårigheter och osäkerhet
med uppehållstillstånd, eventuella utvisningshot,
integrationsproblem i det nya samhället, ensamhet,
längan, sorg är några av ingredienserna i flyktingens
upplevda svåra situation. Det tidigare maniska
tillståndet ersätts undan för undan med depressiva
reaktioner, oro, rastlöshet och ångest. Eftersom
känslorna många gånger inte kan uttryckas verbalt,
bland annat på grund av språksvårigheter, yttrar de
sig på olika sätt i kroppsspråk och psykosomatiska
reaktioner, såsom magont, huvudvärk, yrsel med
mera. Besvikelse, allmän kritisk hållning och
även aggressivitet mot det och dem man tidigare
idealiserade är rätt vanligt. Under den här fasen
fixerar sig flyktingen ofta vid det materiella och
blir kritisk till i stort sett allt man erhåller, såsom
pengar, bostad, kläder med mera. Ibland kan vi
fråga oss hur en flykting som upplevt så mycket av
hemskheter – kanske förföljelse, tortyr och dylikt
– kan bli så krävande och klagande över relativt små
saker. Här återger jag gärna en historia som Peter
Nobel, tidigare ombudsman mot diskriminering,
en gång berättade: Det var en man, i sina bästa år,
framgångsrik företagare och med en fin familj. Men
så kom händelser slag i slag. Hans företag kursade,
frun och barnen lämnade honom. Och han fick lämna
hus och hem. När han i sin nöd pratade med en vän
frågade denne honom: – Vad har du för skonummer?
– Skonummer? – Ja, skonummer! – Jag brukar ha 43.
– Köp då ett par nummer 42 och gå tre mil!
100
5) Depressiva fasen. Till nu har flyktingen varit aktiv och
engagerad. Nu upplevs en situation som man inte kan
påverka. Det kan gälla ansökan om uppehållstillstånd,
kommunplacering och annat. Det mesta känns
ganska hopplöst.
6) Apatiska fasen. Ett tillstånd av svår eller nästan total
uppgivenhet. Här kan det räcka med att påminna om
de apatiska barnen i Sverige och diskussionen kring
dessa, ifrågasättanden med mera. Och kyrkornas
Påskupprop 2005 för att hjälpa dem.
I bearbetningen av krisen återkommer flyktingen ofta till
distans- och konfrontationsfaserna, men gradvis blir de
normalt mindre och mindre känn- och synbara. Som alltid
med det här slaget av systematisering av komplicerade
processer får man komma ihåg att det rör sig om mycket
allmänna beskrivningar. I det enskilda fallet får man låta
beskrivningen vara en allmän guide, inte ett facit.
Prata går ju – men sen då ...? En lärare säger: ”Det är
lätt att inbjuda till en välkomnande miljö om man själv
inte behöver ha dörren öppen.” Men man får börja i det
lilla formatet. Där man själv står. Kyrkans Herre begär
inga orimligheter av oss. Och så får vi be att Han utrustar
oss med god vilja, vishet och frimodighet.
Rubriken på det här kapitlet antydde ändå svar på
ett par frågor: Vad behöver vi? Hur gör vi? Första frågan
har fått en hel del svar. Den läsare som eventuellt
förväntat sig en typ av svarskatalog eller facit till den
andra frågan kanske har blivit besviken. Men det rör sig
om komplicerade och kinkiga processer där inga enkla
svar kan ges. Det följande kapitlet, med mer vardagsnära
exempel, kan också vara en hjälp och ge lite av svaret. Vi
ska ta del av något av allt fint som sker i svensk kristenhet
och där vi kan ge inspiration till varandra.
101
KAPITEL 5
Aktiv kyrka: Att både vilja och kunna
”Du vaktmästarn! Vill du va min farsa det här läsåret?”
(Elev på kristen folkhögskola)
En integrerad kyrka, eller?
I inledningskapitlet berördes den problematik som kan
möta en församling med mångkulturell sammansättning.
Frågan gäller ofta: Sammanhållen församling eller en
gruppering efter etniska linjer inom församlingen och
inom samma väggar?
Ibland anklagas kyrkan för att den inte återspeglar
ett integrerat samhälle inom sina väggar. Det här är inte
platsen för att döma. Och det är ingen lätt fråga. En del
aktiva inom kyrkan tycker att integration inom kyrkorna
ibland är knepigare än i samhället i stort.
Här ska vi nu på det konkreta planet ta del av
situationen i några församlingar och även titta på ett
forskningsprojekt som belyser frågan.
I många storstadsförsamlingar finns grupper av invandrade medlemmar som mer eller mindre fungerar som
församlingar inom församlingen. En församling, bland
andra, som försöker gå en annan väg och medvetet arbetar
med integration inom sina väggar är församlingen Kristen
Gemenskap. Församlingens pastor, Bengt Sjöberg, säger
att det går integrera olika etniska grupper i en församling,
även om det är svårt och påfrestande (Dagen 21 aug., 2007).
Nyckeln, tror han, är att vi som ”gammelsvenskar” blir de
nya svenskarnas vänner och till exempel hjälper dem att
finna vägen in i det svenska samhället. ”Att visa vägen till
skattekontoret och hjälpa dem att fylla i en blankett till
102
exempel.” Det handlar mer om vilket ”tänkande” vi har
än om storleken på församlingen.
Samma åsikt och erfarenhet uttrycker Anders
Blåberg, missionsföreståndare i Evangeliska Frikyrkan.
Han håller med om att mångfalden skapar påfrestningar,
men att det på sikt stärker församlingarna. ”Nyckeln till
integration är att vi ser människan – inte invandraren
eller nysvensken.” Han menar dock att vi måste vara
öppna för olika upplägg och att vi inte kan säga ja eller
nej till att det bildas etniska församlingar.
Pastor Theodoros Demitriades har under 40 år arbetat
för integration inom församlingen. Han säger att många
kristna flyktingar vill fortsätta att verka som kristna i
vårt land, men att uppmuntra dem att bilda egna etniska
församlingar inte är lösningen. Han påpekar också
att vi bland dessa invandrade vänner finner pastorer,
evangelister, äldste och diakoner. ”Dessa våra trossyskon
behöver finna sin gemenskap även i de etablerade
kyrkorna. Var ska de annars finna sin gemenskap och
funktion i framtiden?” (Demetriades, 2007)
Den här problematiken är även föremål för studier.
Markus Sand, själv pastor och föreståndare i Rinkeby
Internationella Församling, har i den tidigare refererade
studien i kapitel tre, identifierat centrala teman som
riktmärken och mål för en mångkulturell församling:
• Del i en ny mänsklighet i Kristus, där etniska murar
är rivna. En fråga om gemenskap.
• Församlingen är en kropp där de olika delarna tjänar
helheten. Delaktighet.
• Gudstjänsten – en försmak av den himmelska
gudstjänsten, där alla förenas i gemensam lovsång.
Utifrån dessa kriterier på en integrerad församling har
två mångkulturella, men för övrigt olika, församlingar
undersökts. Det visar sig att svårigheterna är många när
103
det gäller att fungera integrerat, men det går, och nyttan
och glädjen med mångfalden överträffar svårigheterna.
I dag tycks den övervägande delen av församlingar
sakna dessa tre kännetecken. Plats för att lämna etnisk
och kulturell isolering och öppna upp för mångfald är
författarens råd.
Svårigheterna i mångetniska församlingar bottnar
ofta i missförstånd och kommunikationssvårigheter.
Det understryker nödvändigheten av vad den här boken
söker lyfta fram – att träna sig i att förstå och förstås.
Hursomhelst – invandrade kristna är, eller bör få
vara, ett näringstillskott till våra kyrkor. Sedan må lokala
förhållanden få avgöra hur det bäst kan organiseras på
plats. Grupper inom församlingen som vill och kanske
måste få fira gudstjänst på sitt eget språk måste rimligtvis
få tillfällen till detta, kanske i ett ingångsskede, även
om strävan på sikt bör vara att ”alla är ett” i gemensam
gudstjänst.
Goda exempel
De svagas röst
Vi ska ta del av några exempel som visar att kyrkan både
kan och vill vara en röst och en verksam kraft inom det
mångkulturella och mångreligiösa samhället.
Det vore fel att påstå att kyrkan hukar sig och inte
vågar stå upp för att försvara demokratiska värderingar i
skeenden med segregation och integration som förtecken.
Det så kallade Påskuppropet, namninsamlingen som
syftade till att stödja asylsökande människor i vårt
land, fick ett starkt genomslag både hos den breda
allmänheten och i maktens boningar. Uppropet bidrog
till en uppgörelse i Riksdagen som ledde till att gömda
104
flyktingar fick en ny chans att få uppehållstillstånd. I sin
nyårspredikan i Storkyrkan uppmanade biskop Caroline
Krook till att verka för en humanare flyktingpolitik:
”Vi bär ut apatiska flyktingbarn som vore de en säck
potatis ur det här landet. Att leva i Jesu namn betyder
ett ansvarstagande för de mest utsatta, varifrån de än
kommer och vilka traumatiska händelser de än varit
med om.”
Som en uppföljare ger Sveriges Kristna Råd (SKR)
ut ett material med rubriken Välgrundad fruktan. Efter
påskuppropet – ett vägval för framtiden. Om asyl, amnesti och
rätten till trygghet (David Qviström, 2007). Ett besök på
SKR:s hemsida är för övrigt en lönande affär. Där finns
även material kring ämnen som Att möta traumatiserade
flyktingar och Dubbel utsatthet. Det senare om det ofta
försummade område som rör familjer med utländsk
bakgrund och barn med funktionshinder.
I försoningens tjänst
2005 gick biskoparna i de tre nordliga stiften samman
och vädjade till parterna om försoning inom ett område
som rör en av våra etniska minoriteter – samerna.
Frågan gällde de ständigt aktuella renbetestvisterna. De
konflikterna är ett exempel på när en minoritetsgrupps
intressen kommer i konflikt med majoritetssamhället.
Parterna i konflikten är samebyar och markägare, där
samerna kräver en rätt av hävd att låta sina renar beta
inom skogsområde, något som markägare motsätter sig.
I flera tidigare rättstvister om renbete har samer förlorat.
Biskoparna skriver: ”Många enskilda samer, samiska
företag och samiska byar som ålagts betalningsskyldighet
ser inga möjligheter att betala. Detta kan bara lösas av
staten” (Norrbottens-Kuriren, 7 okt., 2005).
Ett exempel bland många när kyrkan kan verka i
försoningens tjänst.
105
En kyrkornas flyktingrådgivning
Ett gott exempel på kyrkligt engagemang för invandrare
och flyktingar, och skapande av mångkulturella
mötesplatser, är Kyrkornas Flykingrådgivning i Borås
(KFR). Det rör sig om ett ganska unikt ekumeniskt
samarbete med ett 20-tal församlingar involverade.
Även enskilda personer är stödmedlemmar, och här är
en mångfasetterad bakgrundsbild med folk från olika
kyrkor och samfund, även ortodoxa och katoliker. Några
står helt utanför kyrkans värld. Många arbetar ideellt i
den här verksamheten. KFR:s uppgifter är att:
• bistå flyktingar och invandrare i mötet med det
svenska samhället,
• samverka med myndigheter och andra organisationer
i invandrarfrågor,
• hjälpa till i kontakten med anhöriga i olika länder
och verka att familjer återförenas,
• verka för att invandrare ska finna en social gemenskap
och trygghet för att underlätta integrering i samhälle
och församling.
På det konkreta planet finns följande arbetsgrenar och
projekt:
• Kafé Källan – ett internationellt café för alla åldrar.
• Träffpunkt Caroli. Program en gång i månaden.
• Gästhem Secondhand, en mångkulturell träffpunkt.
• Tillsammanläger och utflykter.
• Frivilligt resursteam inom vården.
• Projekt kring hedersrelaterat våld.
• Kurs i Bibeln på lätt svenska.
• Glokala sjuhärad.
Upphovet till kursen Bibeln på lätt svenska var när Maria
från Iran ställde frågor om kristen tro. Tillfrågad om hon
ville prata med en landsman svarade hon: ”Nej! Jag vill
106
ha en kurs om Bibeln, som tidningen På lätt svenska!”
Kursen startade, och på den vägen är det, fortfarande,
efter tio år. Det är en sorts Alphakurs där deltagarna får
lära känna den kristna tron både genom att läsa Bibeln
på sitt eget språk och på lätt svenska. Kursen är också
gemenskapsfrämjande på ett synnerligen fint sätt. Och
generationsöverskridande! Gerda, 87, berättar: ”Våra
bibelträffar betyder mycket för mig och det är så roligt
för man känner sig så ett med alla.”
I det sekulariserade Sverige fyller träffarna en viktig
funktion, inte minst för flyktingar med smärtsamma
minnen från hemländerna och med stora andliga behov.
För initiativtagaren Maria var det så. Efter en tid blev
hon personligt kristen, så ock hennes dotter och make.
Den kristna tron har burit familjen när det varit som
svårast för dem.
Ett exempel på hjälp man kunnat ge berättas: ”Det
har hänt att människor som utsatts för grav tortyr fått
avslag på sin asylansökan när läkarutlåtanden bara
har körts över. Då har vi fått bistå med att inhämta
ytterligare expertutlåtanden för att säkerställa att det
faktiskt rör sig om tortyrskador, och detta har då kunnat
vara orsaken till att nämnden ändrat beslutet.”
Projektet Glokala Sjuhärad (tänk globalt – handla
lokalt) är av nätverkskaraktär och vill skapa mötesplatser
för utbyte av idéer, kunskap och tankar, vara
opinionsbildande, öka förståelsen mellan människor
med olika kulturell bakgrund och arbeta mot etnisk
diskriminering och segregation. I programförklaringen
sägs bland annat att ”Vi behöver lära oss att bättre förstå
kulturmötenas dynamik och karaktär och ta vara på den
energi som kommer ur dem, om vi skall kunna klara
framtidens utmaningar.” (Dagen, 22 juni, 2006, intervju
och material från KFR)
107
Rinkeby Kids
I en av vårt lands mest mångkulturella miljöer,
Rinkeby, finns mycket av ljuv musik där det
annars skulle vara skorrande dissonanser med
diskriminerande och rasistiska förtecken. För Rinkeby
Internationella Församling har engagemanget för
och hos nysvenskarna skapat fina relationer med hela
familjer. I verksamhetsformen Rinkeby Kids lyckas man
framgångsrikt och med tämligen enkla medel.
”Öppenheten är stor. Förutom alla härliga barn möter
vi hela tiden tacksamma föräldrareaktioner, bara någon
enstaka är skeptisk”, säger en av ledarna. Man träffas
varje vecka i Rinkeby Folkets Hus. Glädjen och gensvaret
hos barnen sporrar ledarna att ta ansvar och fortsätta
att berätta om Jesus, som vill vara vår vän. Man har
hittat ett bra koncept i att ha en röd tråd från gång till
gång. Härigenom kan man vara kreativ utan att behöva
ha nya grejer varje gång. Och dessa återkommande
inslag skapar också en trygghet hos barnen. Utan att
kompromissa med evangeliet når man via barnen också
deras föräldrar och andra anhöriga.
En lördag i månaden har Rinkeby Internationella
Församling ett bokbord på torget. Här har man en fiffig
anordning. I ett 80-tal glasslådor finns traktater och
bibeldelar på nästan lika många språk. De flesta är nyfikna
på vad som finns i lådan med deras flagga. Så bjuder man
på kaffe, berättar om sin tro och bjuder in till samlingar
(Direkt. Från Evangeliska Frikyrkan 1/2008).
Rinkeby Kids, kärt barn har många namn. När
man bjöd in till en barnledarkonferens var temat
Mina minsta i Rinkeby. Man vill inspirera och visa
andra att det går. Seminarier hölls kring ämnen som
Vänskapsevangelisation och Att arbeta mångkulturellt.
Här tog man till exempel upp hur vi som privatpersoner
och församlingar kan jobba strategiskt för att skapa
108
mångkulturella församlingar där alla får plats. Det är
en fråga om att få missionsperspektiv på församlingens
verksamhet i dag. Seminariet om församlingens mångkulturella arbete handlade om vikten och betydelsen
av den integrerade församlingen. Detta förutsätter ett,
så långt det går, blandat ledarskap i mångkulturellt
hänseende. Något av ett fundament är att bygga och
befrämja gemenskaper, till exempel genom knytkalas.
Vilka härliga menyer kan inte det bli!
Folkbildning och integration
Låt oss ta en titt på en av folkbildningens verksamhetsfält,
folkhögskolan, som ju utgör en viktig del av flera kyrkors
verksamhet. Den bör ha goda möjligheter att vara en
relativt väl fungerande mötesarena. Finns här några
exempel att hämta?
Själv har jag gjort en studie just av folkhögskolan som
möjlig mångkulturell arena utifrån fyra olika aspekter
(Anders Andersson, 1999). Här några exempel.
Aktörsberedskap och förhållningssätt
Två kursdeltagare, flyktingar från sydeuropeiskt land,
skickar efter kurstiden ett vykort till några i personalen
och skriver: ”Ni var första människor i Sverige som
behandlade oss inte som flyktingar utan som människor.
Tack för det!”
En lärare berättar: ”Jag tycker den här skolan präglas
av väldigt stor flexibilitet. Och det har att göra med själva
kulturen på skolan. Det är en ständigt pågående dialog.
Processen är det väsentliga. Det behöver inte alltid vara
konsensus. Vi river upp. Det kan ibland vara svårt att se
var slutpunkten är. Det är ett tecken på flexibilitet. Men
det ställer krav på mig.”
109
En svensk kursdeltagare uttrycker det så: ”Upp till ytan
med allting! Inget korridorsnack!” Och en kursdeltagare
med utländskt ursprung säger att konflikter måste
få förekomma med tanke på att så ”olika traditioner,
kulturer, länder” är representerade på skolan.
Arenor
En svensk kursdeltagare säger: ”Man hade inte lärt känna
invandrarna så bra om det inte varit för att dom också
bodde på skolan. Det är ruskigt bra. Man får lära sig att
leva ihop med annat folk – vilket ju kan vara jobbigt
också ibland … Men man kommer varann ruskigt nära …
Det är ruskigt bra stämning … Städa ihop och …”
Matsalen och måltiden aktualiserar specifika
kulturella innehåll, som till exempel muslimers vägran
att äta griskött. Här söker skolorna i allmänhet använda
smidiga lösningar. En lärare berättar:
”Jag tror att matsalen betyder mycket för att lära känna
varandra … Men det har varit svårigheter … Särskilt
från början var muslimerna väldigt försiktiga och
kanske inte riktigt litade på att personalen verkligen
serverade mat som är fri från griskött å så. Men efter
första terminen brukar de flesta vara väldigt trygga och
känna att de kan lita på personalen, och känna att här
blir dom respekterade. När det serveras griskött så har
husmor satt fram en porslinsgris på bordet så att dom
skulle veta att där var det griskött och att de då kunde
gå till annat bord. Och det har fungerat bra.”
Många
arenor
utanför
lärosalarna
erbjuder
möjligheter till ”internationellt språk”, med andra
ord kontaktmöjligheter över språkgränser i aktiviteter
som försiggår i datasalar, sporthallar och skidbackar,
musikrum, konst- och hantverkslokaler o dyl.
110
Mötet
”Och lärarna är jättesnälla och gör sitt bästa”, berättar
en utländsk kursdeltagare, och fortsätter: ”... inte bara
att lära oss språket, utan också med så mycket annat
som vi behöver hjälp med. Dom blir som mor och far och
bästkompis ...”
Men integrerade undervisningsgrupper kan också
betyda mer eller mindre dramatiska kulturkrockar. En
kvinnlig kursdeltagare från sydeuropeiskt land berättar:
”På en lektion tillsammans med svenska elever skulle
en av dem redovisa en uppgift. Då satt hon framme vid
katedern med bena uppdragna så hon hade knäna uppe
vid ansiktet. Efteråt frågade läraren: ‘Skulle du sitta så
där i en skola i ditt hemland?’ ‘Aldrig, klassrummet är
ingen pub’, svarade jag. Men de svenska eleverna höll
inte med – dom tyckte det var helt OK.”
Mötets följder
En lärare berättar att en diskussion om kvinnoförtryck
lett till vidgad syn hos kursdeltagare, att förtryck
existerar inte bara i den muslimska världen utan även hos
oss …”plastkirurgi och så vidare …”. En kvinnlig svensk
kursdeltagare säger: ”En kvinna som tvingas bära slöja
är egentligen inte mer förtryckt än en avklädd kvinna
som exploateras som sexobjekt. Kvinnans, individens,
fria vilja att bestämma över sin egen kropp och sitt
eget liv är det gemensamma feministiska målet oavsett
kultur. Jag är säker på att jag inte fått denna globala
solidaritetskänsla om vi bara varit svenska kvinnor på
skolan.”
5.4 En resurs och en vision
I kapitlets inledning funderade vi kring frågan om
mångkulturella och integrerade kyrkor och församlingar.
111
Här finns det speciella förhållande, och den resurs, som
åter behöver lyftas fram. Många av våra kristna vänner
från andra länder och kulturer, speciellt tredje världen,
kan faktiskt ses som något av väckelsetrons budbärare.
De kommer från kyrkor som präglas av vitala och fräscha
trosuttryck, sådana som karakteriserade väckelsens tider
i vårt land. Här har invandrarkyrkor en stor uppgift och
en fin inspirationskälla att ta tillvara och använda. Om
vi för en stund, eller varför bara en stund, skulle ta och
ägna oss åt visionärt tänkande, kan vi se en samlad och
enad mångkulturell och multietnisk kristenhet som syns
och som kan få vara både ljus och salt i vårt samhälle.
”... med ditt blod har du åt Gud köpt människor av
alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort
dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de
skall regera på jorden” (Upp. 5:9–10).
112
För reflektion och samtal.
KAPITEL 1
1) Är Sverige, enligt din uppfattning, ett mångkulturellt
land? Om så är fallet – på vilket sätt? Ser du det som
övervägande positivt eller negativt?
2) Hur ett land hanterar sin invandringspolitik kan
beskrivas i bilder. I kapitlet används bl a bilden av
”den stora salladsskålen”. Vad kan ett sådant synsätt
innebära konkret? Tycker du att det stämmer som
beskrivning på svensk invandringspolitik i dag?
3) Instämmer du i påståendet att västerländsk kultur
har fungerat som en global norm? Kan du i så fall ge
exempel på detta?
4) Hur vill du beskriva skillnaden mellan invandrarminoriteter och nationella minoriteter?
KAPITEL 2
1) Vad menas med ”associativ identitet”? Har du några
egna exempel och erfarenheter?
2) Det finns en tendens att ”andregöra” den ”andre” i
det dagliga mellanmänskliga samspelet. Har du egna
erfarenheter och synpunkter kring detta?
3) Reflektera över och diskutera dina egna erfarenheter
av diskriminering och segregation.
113
4) Finns tendenser till etnisk segregation inom kyrka
och samfund? Exempel?
5) En del, vad man brukar kalla, missionsvänner som levt
för mission i årtionden och bett och offrat för ”dom där
långt borta” kan ha svårigheter att möta representanter
för dessa när de, mer eller mindre bokstavligt, står
utanför ens egen dörr och vill ha gemenskap. Detta
kan vara skäl att diskutera och fundera över.
6) Vi har en benägenhet att tala om ”vi” och ”dom” i
olika sammanhang. Författaren ställer frågan: ”Om
jag säger `dom`, vilka är då `vi`?” Kan den frågan
vara motiverad?
7) Hur ser du på användningen av ordet ”invandrare” i
det dagliga samtalet?
KAPITEL 3
1) Är inte mänskliga rättigheter en lyx, särskilt i
samhällen, som har svåra problem med fattigdom
och hunger?
2) Påstående: En terrorist måste torteras för att
framtvinga uppgifter om var en bomb är placerad,
som hotar oskyldiga civila. Finns det omständigheter,
som rättfärdigar tortyr?
3) Alla FN:s medlemsstater har godtagit förklaringen om
de mänskliga rättigheterna. Om en troende hävdar
att deras heliga skrift står över denna FN:s förklaring
– vad säger du då?
114
KAPITEL 4
1) Vad lägger du in i begreppet ”kultur”?
2) I texten används några förklaringsmodeller för
kulturbegreppet och olika kulturformer. Hur tycker
du att bilden av ett isberg för en kultur stämmer? I
vilka sammanhang ser du kulturformer som mer
liknar ”cirkelkulturer” respektive ”kvadratkulturer”?
3) Värdegrundsfrågan diskuteras bland annat i termer
av perifera och centrala värderingar. Vad kan detta
betyda, till exempel i det sammanhang där du/ni
står?
4) Vad kan finnas i Bibeln som belyser den frågan, t ex
hos Paulus?
5) Hur är ”aktörsberedskapen” för det mångkulturella
mötet i din kyrka/församling/bönegrupp?
6) Språk och kommunikation utgör viktiga komponenter
i det mångkulturella mötet. Hur tycker du att det
fungerar i ditt sammanhang?
7) Religionsmötet blir självfallet en viktig del i kyrkans
verksamhet med månkulturella förtecken. Reflektera
och samtala kring detta utifrån, till exempel, Wrights
bok ”Den enda vägen? Jesus och religionerna”. Koppla
gärna ihop diskussionen med frågan om att förmedla
evangeliet över kulturgränser.
8) Instämmer du i påståendet att konspirationsteorier
och främlingsrädslor kan breda ut sig under en andlig
täckmantel? Hur kan det i så fall ta sig uttryck?
115
KAPITEL 5
1) 1. I kapitlet berättas om hur kyrkorna på en plats
har en gemensam ”flyktingrådgivning” med mera.
Vad finns/Vad kan vara tillämpbart i det kristna
sammanhang där du/ni står?
2) Hur kan kyrkan vara med i arbetet mot rasism och
främlingsfientlighet?
116
Referenser och lästips
Andersson, Anders, 1999: Mångkulturalism och svensk
folkhögskola. Studie av en möjlig mötesarena. Uppsala Studies
in Education 78.
Arntsberg, Karl-Olof, 1993: Kultur, kultur och kultur. I:
Kultur, kultur och kultur. Stockholm, Liber.
Balto, Anita, 1997: Samisk barneoppdragelse i endring. Oslo,
Ad Notam, Gyldendal.
Cetrez, Önver. 2002: Målet är att bli dubbelt kompetent. i&m
6/2002.
Dagen, 26 okt., 2005; 22 juni, 2006; 10 nov. 2006; 21 aug.,
2007.
Dahl, Øyvind & Habert, Kjell, 1988: Möte mellom kulturer.
Oslo, Universitetsforlaget.
Demetriades, Theodroa, 2007: Integration handlar om
attityder. Dagen, 31 aug., 2007.
Direkt. Från Evangeliska Frikyrkan, 1/2008.
Dorazio, Anita, 2005: Världens barn i Sverige.
Miljömagasinet, 12/2005.
Edvardsson, H, 1996: Kulturell mångfald på arbetsplatsen.
C-uppsats 1996:14. Pedagogiska institutionen, Uppsala
universitet.
Eriksen, Thomas Hylland, 1993: Kulturterrorismen. Et
oppgör med tanken om kulturell renhet. Oslo, Spartacus.
Fundberg, Jesper, 1996: Möten på fotbollsplan. En studie
av den mångkulturella idrotten. Tumba, Mångkulturellt
Centrum.
Giertz, Bo, 2000: Att leva med Kristus. Göteborg.
Församlingsförlaget.
Göteborgs-Posten, 1 aug, 2007: Ett skolexempel på lyckad
integration.
Hammarström, Per, 2006: Jesus var inte rädd för främlingar.
Dagen, 6 okt, 2006.
117
Herlitz, Gillis, 1989: Kulturgrammatik. Uppsala, Konsultförlaget.
Invandrare och Minoriteter (i&m), 4/2000, 2/2005, 3/2005,
2/2006, 6/2006.
Jacobson-Widding, Anita, 1989: Identitet. I: Det
mångkulturella Sverige. Stockholm, Gidlunds.
Jacoby, Per, 2001: Åk hem! Svenska FN-förbundet.
Janzon, Göran, 2002: Hur går vi in i mötet med andra
religioner – och hur långt kan vi gå? Ingång 3–4/02.
Johannelunds Teologiska Högskola.
Jonsson, Stig: Tro möter tro. (Opubl.)
Kirk, Andren, 2003: Vad är mission? En teologisk undersökning.
Örebro, Libris.
Lahdenperä, Pirjo, 2003: Samla gamla pedagogik? i&m,
febr. 2003.
Lange, Anders, 1993: Om termerna ras och rasism. I:
Kultur, kultur, kultur. Stockholm, Liber.
Lundberg, Per, 2006: Kultur och kommunikation. Opubl.
Lundgren, Theodor, 2005: Förortssvenska på modet. i&m
4/2005.
Lundström, Klas, 2005: Att sprida evangeliet till andra
kulturer kräver mycket kunskap. Budbäraren 1/2005.
MOD: Mångfald och Dialog. Bilda och Sensus.
Nida, Eugene, 1982: Customs and Cultures. Pasadena,
William Carey Libary.
Norrbottens-Kuriren, 7 okt., 2005: Biskopar vädjar om
försoning.
Onsér-Franzén, Jill, 1993: Kulturernas kamp. Göteborg,
Etnologiska föreningen i Västsverige 16.
Osman, Ali, 1999: The ”Strangers” Among Us. The Social
Construction of Identity in Adult Education. Linköping Studies
in Education and Psychology No 61.
Perneman, Jan-Erik, 1997: Utsatt möte – flyktingen,
frivilligorganisationen och framtiden. Linköpings Universitet,
Institutionen för pedagogik och psykologi.
118
Phillips-Martinsson, Jean, 1984: Swedes As Others See Them.
Lund, Utbildningshuset, Studentlitteratur.
Qviström, David, (red.), 2007: Efter påskuppropet. SKR.
Ronström, Ove, 1996: Kulturmöten eller folkloristisk
uppvisning. Framtider 2/96. Stockholm, Institutet för
Framtidsstudier.
Roth, Hans-Ingvar, 1998: Den mångkulturella parken.
Stockholm: Skolverket.
Sand, Markus, 2006: ”... en del av himlen på jorden” – en
kvalitativ studie av två mångkulturella församlingar. Örebro
Teologiska Högskola.
Trons Värld, 19 okt. 2007: Här är martyrer ett obehagligt
ämne.
Verbum, 1978: Salt eller spegel. Kyrkans roll i dagens
samhälle.
Westin, Charles, 1995: Invandring och ungdomsopinion.
Stockholm, Civildepartementet.
Wirtén, Per, 2002: Europas ansikte. Norstedts.
Wright, Chris, 2002: Den enda vägen? Jesus och religionerna.
Örebro, Libris.
Östersunds-Posten, 3–7 april, 2000; 8 okt. 2005; 16 febr.
2006.
Kyrkor. Studieförbund. Organisationer
Sveriges Kristna Råd har rikhaltigt med material inom
området (www.skr.org/material), så även de flesta kyrkor
och samfund (se respektive hemsida) och de kristna
studieförbunden Sensus (www.sensus.se) och Bilda
(www.bilda.nu).
Flera organisationer, de flesta partipolitiskt obundna,
arbetar med olika aspekter av integrations- och
mångfaldsfrågor. Några är:
– Forum för levande historia.
– Röda Korset, speciellt dess ungdomsförbund.
119
– Ungdomsförbundet för mångfald.
– Ungdom Mot Rasism.
– FN-förbundet.
120
121