Transcript rastlös själ hittar hem

Ett annat liv. Formgivaren
och före detta börsbolagsvd:n Niclas Hoflin hemma i
villan i Saltsjöbaden utanför
Stockholm, omgiven av sina
senaste verk, lamporna Arkipelag, Nomad och Bolero.
Rastlös själ
hittar hem
Plötsligt fick han bara nog av statustillvaron som
börsbolags-vd. Nu driver formgivaren Niclas Hoflin
ett av Sveriges mest framgångsrika lampföretag.
sanna lindberg
Text konrad olsson Foto stellan herner &
72
73
rastlös själ hittar hem
»Jag insåg att livet är viktigare än
­att samla på pengar och bilar, och
­beslutade mig för att bli designer.«
Prisvinnande lampan
­Arki­p­elag, Ruben
Lightings­storsäljare,
utpekades på senaste
100% Design-mässan
i London som en av
2000-­talets mest betydelsefulla produkter.
Förutom de egna lamporna har Niclas ritat alla möbler själv. Stolarna
i
kommer från ett projekt han gjorde med Mats Theselius, och såldes
tusental till Espresso House, Malmö Centralstation och Landvetter.
N
är Niclas Hoflin vaknade på sin 30-årsdag var
­karriären på topp, men känslolivet i botten. Han
var redan inne på sitt andra chefsjobb, efter att
vid 27-års ålder blivit vd på Wallenbergbolaget
­Bewator (koncernens yngsta någonsin), med 60
anställda och en miljonlön. Han bodde i en av Södermalms säll­
synta paradvåningar, och ute på Åsögatan stod både en Porsche
och en Mercedes och blänkte av testosteron och skrytsamhet.
Men vid sidan om statustillvaron hade en annan verklighet smugit sig på. Några månader tidigare hade hans första son, Fabian,
fötts med ett kroniskt hjärtfel och genomgått en svår operation.
Strax därpå hade hans bästa vän, en entreprenör som han drev en
stor revisionsbyrå tillsammans med, hastigt gått bort i cancer.
Niclas klev ur sängen, hämtade tidningen från hallmattan, och
precis som han hade gjort varje dag i hela sitt liv började han med
att läsa dödsannonserna. Men just den här morgonen var det något
som inte stod rätt till. Han läste och läste och hade till slut bara en
enda tanke i huvudet: »Shit, jag är inte med!«
»Det låter flummigt, men jag hade inte förväntat mig att jag
skulle leva så länge«, säger Niclas i dag, 13 år senare. »Plötsligt stod
jag utan kompass. Jag hade uppnått framgång, men insåg att livet
var viktigare än att samla på pengar och bilar – att det handlade om
människorna runt omkring mig. Det var så jag bestämde mig för
att satsa på det jag egentligen alltid hade drömt om: att bli designer. Jag har inte läst en dödsannons sedan dess.«
Niclas Hoflin tycks rusa fram i livet, som vårt x2000 rusar över
Sörmlandsslätten. Medan det soliga senvinterlandskapet passerar
revy utanför rutan berättar han med vindlande meningar och ständiga tankehopp den osannolika framgångssagan som är hans liv.
Företaget Ruben Lighting, vilket han själv både driver och
74
­ esignar samtliga produkter till, har under de senaste fem åren
d
­vuxit till en kommersiell och designmässig succé. Hans lampor
tycks bli klassiker sekunden de lämnar skissbordet. Storsäljaren
Arkipelag har vunnit Elle Decorations internationella formpris
i Milano och valts ut av Londonmässan 100% Design till en av
2000-talets mest betydelsefulla produkter. Han omsätter 16 miljoner kronor, sysselsätter tio personer, säljer 15 000 lampor om året
och exporterar till England, Tyskland, Spanien och Skandinavien.
Det är inte utan att man undrar: hur kommer det sig att en före
detta finans-vd, en självlärd affärsman, som trots att han aldrig gick
gymnasiet röstades fram till Sveriges bästa säljare vid 22 års ålder,
lyckades bli en av Sveriges mest framgångsrika formgivare?
Allt börjar med vänskapen med en dansk formgivargigant.
H
an rätar till gubbkepsen, stryker handen över sjudagarsskägget och sörplar i sig lite bistrovagnskaffe. Vårt tåg har
passerat Nyköping, Norrköping, Linköping – alltmedan
det snabbt svischar förbi de allra minsta orterna, ställena där tiden
står stilla och framtidsutsikterna är små. Ungefär som Forshaga, där
Niclas växte upp med en pappa som var mordutredare och en ­morfar
som fick agera ställföreträdande fadersgestalt när farsan var ute och
förhörde Svartenbrandt och Clark Olofsson.
»Ett av mina viktigaste uppdrag är att visa att jag kan«, säger
Niclas på sin värmländska. »Jag får en kick av människor som följer
sin dröm. Där jag växte upp fanns det inte på kartan att bli design­
er. Mentaliteten var: ›Du ska inte tro att du är något!‹«
Ett år efter 30-årsdagen hade Niclas sagt upp sig från chefs­
jobbet, sålt lägenheten och bilarna, och flyttat med familjen till ett
1 000 kvadratmeter stort jaktslott på Österlen i Skåne. Härifrån
skulle designdrömmen uppfyllas, och Niclas, som inte kunde tänka
Niclas har själv ritat inredningen till sin gamla
tegelvilla i Saltsjöbaden – med öppna väggar
och helt utan dörrar. »Jag vill kunna känna
kaffedoften i sovrummet om morgnarna.«
75
rastlös själ hittar hem
Niclas Hoflin tillsammans med sin
dotter Charlotte Håkansson, försäljningschef på Ruben Lighting. »Det är
egentligen hon som driver företaget.
Jag fokuserar på att rita nya lampor.«
Bordsversionen av
Bolero, »som ser
ut som en gammaldags dusch«, är en
nyhet för i år.
Bolero, lanserad 2007,
är inspirerad av tjurfäktaren. »Precis som
lamporna vågar han
vara maskulin och
feminin på samma
gång. Jag jobbar ofta
i gränslandet mellan
hårt och mjukt.«
»Ole Palsby fick mig att förstå vad
bra design är. Men framför allt hade
han svar på mina största livsfrågor.«
76
sig att plugga på Konstfack eftersom »där blir allting likadant«,
­började åka på inspirationsresor.
»Jag stack till Tyskland och Italien, ville ta reda på vad jag gillade.
I Köpenhamn fastnade jag på Illums Bolighus, där jag såg de mest
perfekta grytor jag någonsin sett. Jag blev helt knäckt! Min idé var
att rita produkter till matlagning – nu hade någon annan hunnit
före! Jag gick till en uteservering, drack en öl och kände hur designdrömmen var rökt. Men till slut tänkte jag: kan han så kan jag!«
Mannen bakom de fantastiska grytorna visade sig vara danske
Ole Palsby, en av Skandinaviens mest erkända formgivare, som har
ritat en uppsjö klassiska produkter för Eva Trio, Rosendahl och
tyska wme. Niclas bestämde sig för att söka upp Palsby. »Jag ringde
—producenten och bad att få träffa honom, men de sa att det inte
gick, att han var för svår och asocial. Till slut skickade jag ett fax:
›Jag kommer på onsdag!‹ Sen reste jag ner på vinst och förlust.«
De möttes i ett av Eva Trios konferensrum i Köpenhamn. Ole
Palsby, i grått skägg och svart polotröja, hade en bister och tveksam
min. Niclas tog tag i blädderblocket och började rita upp hur han
tyckte att Ole skulle utveckla sitt varumärke. »Då smälte han, och
jag kände direkt hur vi hittade varandra. Det var första gången i
mitt liv som jag inte kände mig helt alienerad.«
En tio år lång vänskap inleddes. Niclas började jobba gratis åt
Ole, pendlade mellan Österlen och Oles hus i danska Tidsvildeleje.
För att tjäna egna pengar började han arbeta som Oles manager.
Han etablerade Eva Trio i Sverige och Finland, ordnade intervjuer
och tevereportage, samtidigt som Ole började skicka Niclas som
»expert« och föreläsare till sina uppdragsgivare.
»Han fick mig att förstå vad bra design är för något. Vi pratade
om allt: om materialval och teknik, om familjen, världen och
­religion. Men framför allt hade han svar på mina största livsfrågor«,
säger Niclas, och berättar en anekdot från den svåra tid då hans fru
hade lämnat honom för en annan man.
»Jag satt i veckor i slottet i Skåne, drack rödvin och grät och
kände att jag inte ville leva. Till slut tog jag bilen till Ole, i tron om
att han skulle förstå vad jag gick igenom. Men när jag kom fram
skrattade han bara åt mig. ›Om du inte kan leva utan henne kan du
inte leva i dig själv‹, var allt han sa. Givetvis hade han rätt.«
A
tt prata med Niclas Hoflin är en paradoxal upplevelse.
Ena stunden är han mjuk och flummig, pratar om att hans
­produkter är »förpackad kärlek« och att »vattendroppen är
den mest fulländade formen« – bara för att i nästa stund glida över i
blixtrande kritik av branschen och sina svenska formgivarkollegor.
»Det görs så mycket skräp som kostar så mycket pengar!«
­ut­brister han plötsligt. »Ta Ingegerd Råmans Light Shadows, en
glödlampa som kostar 400 spänn och går sönder efter fyra ­månader.
Hur kan hon få göra den utan att någon säger emot? Ingen törs
slakta ikonerna i Sverige.«
Som så många gånger under vårt samtal återkommer han till
Ole Palsby. »Ole brukar spänna ögonen i mig, lyfta pekfingret och
säga: ›Need! Neeeeeed!‹ Finns det inget behov av produkten finns
du inte som formgivare. Och man får absolut inte våldföra sig på
­naturen genom onödiga produktionslösningar. Många formgivare
virrar bort sig bara för att skapa något ›unikt‹. Gör rostiga järnskåp,
stolar av betong och fåtöljer som ser ut som soptunnor… och har
sedan mage att ta 50 000 för dem!«
Kanske är det tack vare denna skoningslösa inställning till omvärlden som han vågade starta Ruben Lighting våren 2004. Han
beskriver idén som ännu ett »uppvaknande«. Egentligen ville Ole
Palsby att Niclas skulle ta över hans företag, ett designimperium
77
rastlös själ hittar hem
En kopp kaffe och några
riff… Niclas andra stora
passion är musiken.
»Det är för mycket skräp som kostar
för mycket pengar, men ingen törs
slakta formikonerna i Sverige.«
som omsätter en halv miljard kronor årligen. Men Niclas, som
fortfarande närde designdrömmen, hade annat i tankarna.
»Jag vaknade en morgon och hade plötsligt idén till det som
skulle bli Arkipelag. Jag hade drömt om min barndom. När jag var
i elvaårsåldern brukade jag inreda mina kompisars rum. Jag rev ner
abba-affischer och målade om väggar – det gick så långt att några
kompisars mammor portade mig! Men framför allt gjorde jag egen
belysning! Målade glödlampor, byggde lampor av ölburkar...«
Utan att ha visat designen för någon, inte ens Ole Palsby, tog
Niclas fram 500 exemplar av Arkipelag, för 500 000 kronor, och
bokade en monter på möbelmässan i Köpenhamn. »När det efter
bara någon timme kom förbi flera kända danska arkitekter och ville
ha med sig lamporna hem – då förstod jag att det skulle bli succé!«
E
fter fyra timmar med tåg och en kort biltur anländer vi till
lilla skånska Tyringe. Det är här, i en lamp­fabrik inhyst i
en oansenlig plåtbyggnad, som Niclas Hoflins livspassion
förverkligas. »Det här är den bästa av världar«, säger han och visar
runt bland lackeringsmaskiner och poleringsvalsar. »Historien,
hantverket, alla människor som har det i händerna… jag är här
några dagar i stöten, borrar, svetsar, tar fram prototyper.«
Det syns att han trivs. Han tar tag i halvfärdiga lampor, förklarar
proportioner och flirtar med damerna i monteringsavdelningen.
»Här kommer några snygga killar från Stockholm! Är allt bra?«
»Det var det tills för en stund sedan«, svarar en kvinna i 60-års-
78
Livet i betongen.
Ovanför stolen
hänger pendellampan Nomad.
åldern torrt. Det visar sig vara Britt-Marie, som tillsammans med
Sven-Åke jobbat längst med lamptillverkningen här – drygt 40 år.
»Det är så otroligt givande att få ta del av Britt-Maries och
Svennis erfarenhet, folk som har jobbat med detta i hela sitt liv.
Visst skulle jag kunna ha produktionen i Kina, men då tappar man
närheten, och blir det fel måste man ju skicka tillbaka grejerna. Jag
brukar säga att vi inte har råd att tillverka billigt.«
Niclas planerar att lansera tio nya lampfamiljer de närmaste åren,
över 150 olika lampor, varav fem familjer ska ut i höst. »Just nu
­jobbar jag på en plafondserie, en julkollektion och belysning till
sjukhus. Begränsningen ligger i vad marknaden kan absorbera.«
Jag frågar vad det är för »need« som ligger bakom just hans
­produkter, och han pekar på att alla har något som är tekniskt nytt.
»Ta bara det att vi har tre meter lång kabel till lamporna – den är
folk jätteglada över, de slipper ju använda förlängningssladdar!«
Oavsett om han pratar krasst om pengar eller kärleksfullt om
kurvan på en lampskärm tycks Niclas Hoflins tankegångar alltid
kretsa kring människor: familjen, mentorn i Ole Palsby, hant­
verkarna på fabriken, folk som använder hans produkter.
»När jag fyllde 30 slutade jag samla på prylar och pengar, och
började samla på erfarenhet och utveckling. Paradoxen är att jag
jobbar med just prylar. En lampa betyder ingenting – och samtidigt
allt. Det handlar om människan. Jag gör så att du kan läsa din bok,
att du ser den vackra maten du lagar, att du ser den älskade du äter
r
middag med. Det är det jag menar med förpackad kärlek.«