Transcript terror i guds namn

������
i guds
namn
�����
� � � � �
�����������
© Lindy Lindh, 1999-2004
Alla rättigheter är förbehållna författaren varför eftertryck,
helt eller delvis endast får ske med författarens uttryckliga
tillstånd.
Grafisk form och omslag: StyleWorks
ISBN 91-631-1167-5
Kontakt: [email protected], www.lindy.se/bookworks
KAPITEL 1
”Må hon brinna och rida alla Belsebubs eldar och kval.”
Orden västes fram och Lena Blom trodde först att hon hade hört
fel. Att hon hade inbillat sig dem.
Hur kunde någon säga något sådant, på en begravning?
Orden hade pressats fram under starkt känslosvall. Så mycket
hade hon hört. Men de hade inte varit mer än en viskning från
någonstans bakom henne i den ljusa och moderna Birgittakyrkan.
Och kunde orden verkligen gälla Pernilla Hedin. 33 år gammal.
Hon skulle aldrig bli äldre. För det var Pernilla Hedins begravning
som den unge blondlockige prästen framme vid altaret just höll på
avsluta.
Lena Bloms ögon var fulla av tårar. Hon kunde inte hjälpa
det. Hon hade alltid gråtit på de få begravningar hon hade varit
och Pernilla Hedin var hennes bäste vän från barndomen. De
hade vuxit upp tillsammans. De hade gått i samma skolor ända
till universitetstiden. De hade fnittrat ihop och undrat hur man
kysstes. Tillsammans hade de listat ut det med hjälp av en pojke i
klassen när de började mellanstadiet. Senare hade de diskuterat och
funnit ut fler av hemligheterna bakom att växa upp. Glädjeämnena
och sorgerna. Den största, och fortfarande mest gåtfulla, var pojkar
och varför de var tvungna att vara så annorlunda. Frustrerande
som marmeladsmörgåsar som alltid hamnar upp och ned. Alltid
barnsliga oavsett ålder. Ändå konstigt spännande.
Den mörkblonda Pernilla och adoptivbarnet Lena hade delat
många upplevelser, men de hade växt ifrån varandra och vid deras
sista möte hade Pernilla anklagat Lena för mord.
Efter det hade de aldrig mer träffats. Och de skulle aldrig mer
träffas, för 33 år gammal vigdes Pernilla till den gud hon så hade
överlämnat sitt liv till.
Lena kunde inte hjälpa att hon kände en stor orättvisa. Det
var Pernilla som hade trott på Gud, på religionen och ett liv efter
detta. Lena hade inte bara tvivlat, hon hade aldrig funnit den tro
som så hade kommit att ta över Pernillas liv. Ändå var det Pernilla
som hade ryckts bort, överraskande och utan mänsklig förklaring.
Precis som prästen just sa i sitt griftetal.
Skitsnack, tänkte Lena. Hur kan det finnas en gud när unga
människor dör. Oavsett förklaringen. Lena hade redan hört
ryktena. Att Pernilla skulle ha tagit sitt eget liv.
Officiellt var det en olyckshändelse. Pernilla hade trillat i Fyrisån
i Uppsala där hon bodde. Av någon anledning hade hon inte kunnat
ta sig upp ur ån. Hon hade drunknat.
Pernilla som hade tävlat i skollaget i simning.
Pernilla som trodde på Gud och hade vigt sitt liv åt kyrkan. Hon
skulle inte ha tagit sitt liv. Det stämde inte tänkte Lena när hon
kom till kyrkan. Och nu de här hemska orden som nådde henne
bakifrån.
Lena vände sig försiktigt om och försökte se vem som hade sagt
dem. Hon hade avsiktligt satt sig långt bak i kyrkan. Det var nu
nästan sex år sedan hon hade träffat Pernilla senast och de hade
skiljts som ovänner. Pernillas föräldrar hade skickat henne en
inbjudan och ett kortfattat klipp om olyckshändelsen från Upsala
Nya Tidning. Föräldrarna visste inte varför Lena och Pernilla hade
blivit ovänner. Allt de visste var att de inte längre umgicks.
Åh, vad jag önskar att vi hade kunnat träffas igen. Kanske hade
jag kunnat få dig att förstå varför jag gjorde aborten, tänkte Lena.
Vi hade ju jämt så roligt. Vi bara växte upp till att bli två helt olika
personer, men slutade vi någonsin att älska varandra för det?
Det satt bara några få personer bakom Lena. Ingenting i deras
ansikten avslöjade vem som hade yttrat orden som hade låtit som
en förbannelse. Lenas blick fastnade vid en ung man med tunt
silverblont hår. Han måste det ha varit. De andras ansikten var
neutrala och det kunde inte varit den äldre kvinnan. Det hade
definitivt varit en mansröst.
Den unge mannens ansikte var stelt. Inte i sorg utan av en
järnhård behärskning. Blicken var riktad upp mot kyrkfönstret,
inte mot den enkla ljusa kistan som stod därframme.
Plötsligt märkte han att Lena tittade på honom. Ett par ljust blå
ögon utan några som helst känslor vändes mot henne. De granskade
henne på ett sådant sätt att Lena omedelbart vände sig framåt igen.
Hon kunde inte möta mannens blick. Ögonen avslöjade inget men
såg ändå rakt igenom henne. Det var som hon inte existerade mer
än som ett objekt. Ett genomskinligt föremål.
Hon riskerade en ny snabb titt. Mannen såg rakt emot henne
när hon vände sig om. I hans mungipor speglades skuggan av ett
leende. Längre än så nådde det aldrig. Uttrycket i ögonen var
detsamma. Som en död fisk, tänkte Lena. Vad gör han här, han
verkar inte vara här för att sörja?
Hon vände sig framåt och försökte glömma mannen och istället
komma ihåg sin vän. Det här var också en stund för de fina
minnena. Församlingen sjöng med i en av psalmerna som Pernillas
föräldrar hade valt. Det var en ljus och optimistisk sommarpsalm
som Lena kände igen från söndagsskolan.
Begravningen led mot sitt slut. Lena hade i sin sorg redan
förträngt det underliga uttalandet när hon hörde hur mannen reste
sig och började gå ut. Hon slängde en snabb blick mot utgången.
Mannen stannade till i dörröppningen, såg med livlöst ansikte mot
kistan och sa tyst för sig själv.
”Gud har straffat dig för ditt förräderi. Nu måste du möta
skärselden.”
Lena hör inte orden, men ser hon hans läppar röra sig och
uppfattar dem ändå. Det är som hon förts till en annan värld där
bara den underlige mannen och hon själv finns. Runt omkring
henne utspelas allt annat i slow motion. De två är i ett vakuum och
den övriga världen finns bara otydligt utanför.
Hon börjar resa sig för att följa efter mannen när han tvärt
vänder på klacken och går ut ur kyrkan. Just då reser sig hela
församlingen. Stolar skrapar och många tar chansen att snyta sig.
En förlägenhetens gest för att dölja sina tårar och känslor. Svenska
begravningar är inte tillfällen för stora känslor annat än hos de
närmaste. Övriga besökare tar hänsyn till deras sorg och vill inte
störa med sina egna känslor.
Lena rycktes tillbaka till verkligheten. När hon såg mot
kyrkdörren hade en mystiske mannen försvunnit. Hade hon
inbillat sig det hela? Lena visste knappt vad hon skulle tro.
Pernillas föräldrar hade valt att försöka göra begravningen så
ljus som möjligt. De hade undanbett sig sorgkläder och musiken
och sången hade ljusa optimistiska toner. Levandegjorda. Deras
dotter hade ju trott på en himmel och ett liv efter detta. De kunde
bara önska att hon skulle få uppleva det. De hade också undanbett
sig alla tal, utom ett kort känsloladdat tal av hennes far.
Stakande och med uppenbara svårigheter fick Pernillas åldrige
far de ord han så mödosamt hade plitat ned för hand på ett papper
sagda. Pappret slokade med sina hundöron i hans hand efter allt
vändande och vridande. Han talade för hela familjen, av vilken
Pernilla hade varit sladdbarnet. Hennes syskon och mamma satt
djupt bedrövade och lyssnade till de sista ord som riktades till
henne på denna jord.
Det var ärliga och enkla ord från enkla människor. Som
journalist önskade Lena att hon skulle kunna skriva som Pernillas
åldrige far talade, även om orden ibland kom ut stötvis och utan
den vane talarens självförtroende och elegans. Så mycket större
blev effekten och hela församlingen satt djupt försjunkna i orden
en stund efter att den gamle mannen hade talat färdigt.
Den professionella sidan av Lena kunde inte låta bli att
förundras över hur mycket starkare det talade ordet var. En del
av henne undrade om hon med de skrivna orden någonsin skulle
kunna åstadkomma vad den gamle mannen och lantbrukaren just
hade gjort med sina valhänt framsagda ord.
Samtidigt undrade hon vad som var fel med henne. hur kunde
hon sitta i kyrkan och se sin bäste vän från barndomen begravas och
yrkesmässigt fundera på det som skedde. Var hon så yrkesskadad?
Som journalist skulle hon stå utanför och titta in, men i ett sådant
här ögonblick? Hon förstod att det hela var ett skydd. Det var
hennes sätt att reagera och att försöka hålla distans till det hela.
Efteråt hade Lena glömt bort det hela. Utanför den vita moderna
kyrkan i norra delen av Kalmar sökte hon upp Pernillas föräldrar
och syskon.
När hon kramade om Pernillas mor rann tårarna och orden ville
inte forma sig.
”Jag är så hemskt ledsen”, var allt hon kunde få fram.
”Jag vet”, sa Pernillas mor enkelt och med bondmorans
praktiska inställning tog hon fram en ren linnenäsduk och torkade
bort Lenas tårar.
”Lena, vi vet att du och Pernilla inte träffades de senaste åren”,
sa Pernillas far och höll ett stadigt grepp om hennes överarm.
”Men vi vill gärna att du kommer hem till oss ikväll om du kan. Vi
behöver prata med dig. Det här är så svårt för oss att förstå. Vi kan
nog inte tro på vad som har hänt.” Han gjorde en paus innan han
stillsamt fortsatte: ”Och vi tror inte på vad polisen säger.”
Lena lovade att titta över till gården som bara låg några kilometer
från hennes eget hem. Det var mer än tio år sedan hon flyttade
men gården var och skulle alltid vara hemma för henne. Hon
framförde också sin brors ursäkter. Han skulle följt med henne på
begravningen, men en komplicerad fölning hade hindrat honom.
”Vi vet”, sa Pernillas bror Lars. ”Andres ringde innan vi åkte och
bad om ursäkt. Vi förstår. Livet går vidare på något sätt.”
Lena kände att hon inte orkade möta fler gamla vänner utan
gick till sin vita Toyotajeep och körde Norra vägen ned till Kalmar
slott. Där, i det gamla sjukhuset som låg precis mittemot hade hon
och Pernilla gått i skolan. Söderportskolan hette den då. Skolan var
nedlagd, precis som sjukhuset innan dess, men annars var nästan
allt som förr.
Slottsparken bredde ut sig med sina häckar och exotiska träd.
Där hade Pernilla och Lena tjuvrökt på rasterna. Mest för att
imponera på andra. De tyckte det smakade hemskt. Det var som
med allt annat i Lenas liv. Hon bara måste pröva, men gillade hon
det inte så fick det vara. I vallgraven hade hon tävlat med pojkarna
i att jumpa på isflaken på lunchrasten. Som tur var vallgraven inte
särskilt djup. Lena hade plurrat både en och flera gånger i sina
försök att överglänsa killarna.
Det var också på tävlingsområdet Lena och Pernilla hade skiljt
sig åt mest. Lena älskade att tävla och deltog i en mängd idrotter
i skolan, Pernilla undvek de flesta. Den enda sport de hade utövat
tillsammans var ridningen, i stallet och hemma på hästarna på
Lenas gård. Tävlingslusten brann fortfarande i Lena. Det är bara
bäst som gäller.
Hon fortsatte promenaden ut mot Kalmarsundsparken där
vinden från sundet ven in över de öppna gräsmattorna. Hon tänkte
på novellen hon hade skrivit i skolan om grässtrået och vassröret.
Inte visste hon då att det fanns en kinesisk saga som handlade
om samma sak. Hon hade skrivit den för att försöka förklara
sin envishet. Hon såg sig själv som grässtrået som böjde sig för
elementen men som alltid reste sig. Vassröret var det som tjurigt
skulle stå på sig, istället för att söka nya vägar. För att till slut gå
helt av.
Novellen hade säkert inte varit särskilt bra, men Pernilla hade
efter att läst den förutspått Lenas framtid som skribent. Det hade
också lärarna gjort och det hade uppmuntrat henne att starta
den karriär som hade etablerat Lena Blom som en av de mest
efterfrågade frilansskribenterna i Sverige.
Det hade knappast gått som smort. Därtill var hennes
motsägelselust och rebelliska sätt alltför mycket ett hinder.
Men hon hade framhärdat trots att hon fått sparken från sitt
första jobb på lokaltidningen Östra Småland. Hon hade tjafsat
och ifrågasatt redaktionssekreterarens sätt att politisera allt så
mycket att hon fick gå. Lena brydde sig inte särskilt mycket. Hon
var ung och hade bra betyg. Hon var övertygad om att hon skulle
komma in på Journalisthögskolan och kunna räcka lång näsa åt
redaktionssekreteraren. De hade senare stött ihop på Stockholms
kvällstidningar och han hade då låtsats att han inte kände igen
henne!
Hur det nu var sökte hon aldrig till JH. Istället valde hon att
studera journalistik i USA. Det verkade mer spännande och kanske
hoppades hon att hennes koreanska bakgrund skulle märkas
mindre där.
Skolåren i Kalmar hade knappast varit utan problem. Det var
många gånger hon hade gråtit över mobbingen, att bli kallad
steppkines. Eller var det stäppkines de kallat henne? Det spelade
ingen roll. Bägge orden sved lika mycket och det var inte ordens
innebörd utan deras avsikt som sårade. Och som många andra som
avvikit från normen och mobbats hade hon själv mobbat, om än i
betydligt mindre skala.
Hackordningen förnekar sig aldrig, hade hon tänkt när hon
kom på sig själv med att ta ut sin frustration och sin förtvivlan på
klassens ovanligt storväxta tjej. En mild och försynt person som
aldrig kunde komma på tanken att ge igen. Lena hade bett om
förlåtelse, men vad hon gjort eller blivit förnedrad att göra var en
läxa hon aldrig glömde. Sedan dess lät hon aldrig andra tänka åt
henne.
Förutom Pernilla var flickan hon hade mobbat nästan den enda
hon tänkte på från grundskolan. Hon tyckte inte att hon hade
någon anledning att komma ihåg de andra.
Det var med Pernillas stöd hon hade orkat med att stå emot
och inte försöka bli som alla de andra. Hon hade åtminstone en
kompis, det visste hon alltid. Det plus hennes egen uppkäftighet
och inneboende styrka. ”Jag tar inte skit från någon”, hade blivit
hennes valspråk. Hennes föräldrar hade också ställt upp, liksom
lillebror Andres.
Andres var också adopterad, men av sydamerikanskt ursprung.
Lenas föräldrar hade hämtat honom från Venezuela. Lena själv
hade kommit som ett ettårigt knyte från ett barnhem i södra Korea.
Det var deras regnbågsfamilj, brukade föräldrarna säga och var
noga med att uppfostra barnen att vara stolta över sitt ursprung,
trots att Lena fått ett svenskt namn.
”Men ni är inte annorlunda på något annat sätt än att ni ser
annorlunda ut”, brukade mamma säga till dem. ”Alla människor
ser annorlunda ut”.
”Utom tvillingar”, hade den fyra år yngre Andres då pipit.
När föräldrarna dog i en bilolycka tog Andres över gården. Det
var inget lantbruk som Pernillas familj hade, utan bara en gård
på landet och några travhästar som de födde upp för nöjes skull.
Andres hade också ett jobb inne i Kalmar, på högskolan. Han
var lärare nu. Precis som föräldrarna hade varit. De omkom i en
trafikolycka när Andres var 20 och Lena 24 år. Lena hade då precis
flyttat till Stockholm efter sina studier i USA.
”Det var mycket dumt gjort av dig, Eriksson.” Rösten i telefonen
var mild och sonor. Orden var långsamma och mycket väl valda.
Eriksson rös av en plötslig rädsla och ångrade nästan att han hade
berättat. Men han skulle aldrig våga tiga om att han hade gått på
Pernilla Hedins begravning.
”Vi vet ju att hon försökte kontakta någon. Jag trodde det skulle
vara värdefullt om jag såg vem det kunde ha varit”, svarade den
långe smale mannen som hade smitit ut ur kyrkan.
”Jag hoppas det var ditt enda misstag. Jag vill inte att någon ska
få anledning att intressera sig för oss. I så fall kommer jag att hålla
dig personligen ansvarig”, fortsatte rösten i telefonen. Eriksson
kände svetten bryta fram vid de sista orden.
”Men jag har hört att hennes föräldrar inte tror på att det var
självmord. De ska träffa hennes journalistvän senare ikväll”, sa
Eriksson snabbt. Han ville skyla över sitt misstag.
”Hmm, kanske ska du ändå hålla ett öga på vad som händer.
Men låt ingen märka dig.” Rösten var lite eftertänksam, men
tonläget var detsamma. Det var en röst hos en man som var van att
tala, som var van att bli lyssnad till.
Eriksson rös till och kände hur svetten rann nedför ryggen trots
den vackra brittsommardagen. Det var bara rösten i telefonen,
mannen han rapporterade till som kunde ge honom den känslan.
En känsla som inte bara var obehaglig, det var också en av
anledningarna som band Eriksson till det han såg som ett modernt
korståg. Eriksson tyckte om att känna, något han alltför sällan tillät
sig. Han sparade och njöt intensivt av sina känslor som en girig
företagsledare sina aktieoptioner.
Han strök sig över det tunna håret och hängde upp luren i
telefonkiosken. Det var ett samtal han inte vågat ringa från sin
mobiltelefon. Mobiltelefonen var bara för vissa samtal, eftersom
alla telefonnummer kunde spåras efteråt om något hände.
Han log, han visste vad han skulle göra. Samtidigt som han
förbannade sitt slarv i kyrkan. Han visste att Lena hade observerat
honom. Det innebar att han var tvungen att vara dubbelt så
försiktig.
Förstrött undrade han om han skulle kunna hinna placera
någon avlyssningsenhet ute hos Pernillas föräldrar. Han bedömde
att risken var för stor, han skulle pröva lasermikrofonen istället.
Något som väckte ett leende hos honom när han öppnade dörren
till den anonyma Opel Astra han använde. Eriksson älskade sina
leksaker; sina avlyssningsgrejor och olika vapen.
Han log fortfarande sitt inåtvända leende när han körde ut ur Kalmar.
På väg ut till Pernilla Hedins föräldrahem för att hitta ett ställe
där han kunde vänta och förbereda sig. Gud var god.
Lena körde upp på den välbekanta gårdsplanen och ställde sin
Toyotajeep utanför trappan till det röda boningshuset. Hon
öppnade dörren och släppte ut Rick, sin hund, som hon hade
hämtat upp hos sin bror. Hon skulle återvända till Stockholm
redan samma kväll för att förbereda sig för ett möte hos en av de
nya mediemagnaterna som hade kommit fram i kölvattnet på Jan
Stenbeck och hans MTG-grupp.
Mannen hon skulle träffa var en doldis i medievärlden och
undvek normalt all publicitet. Lena hade blivit mycket överraskad
när han hade kontaktat henne dagen innan och frågat om ett möte.
Hon undrade vad mötet skulle gälla, men än mer undrade hon vad
det var som oroade Pernillas föräldrar så mycket att de hade bett
henne komma över.
Rick, hennes till naturen mycket olydiga hund hoppade runt
henne. Han ville rusa över gården och kontrollera alla de spännande
dofterna. De skarpa lantbruksdofterna var så annorlunda mot hans
vanliga revir kring Vasaparken.
”Sluta nu”, sa Lena otåligt och ryckte i kopplet. Som många
hundägare pratade hon ibland mer med sin hund under en dag än
hon gjorde med andra människor. Hennes vän och fotograf Micke
Molle hade alltid något att säga om det..
”Kom in min vän”, sa Pernillas mamma från förstubron. Hon
hade hört bilen köra upp. Hon fortsatte: ”Nils kommer snart, han
håller på att avsluta kvällsmjölkningen tillsammans med Lars.”
De gick in i det stora köket som alltid är centralpunkten på
en bondgård. Det doftade från nybryggt kaffe och kakfaten stod
framme på stora renskurade furubordet. Ingen som någonsin kom
in i köket fick gå därifrån utan att ha smakat på vad gården hade att
bjuda. Det var naturligt och att inte ta för sig skulle upplevts som
en förolämpning.
Eriksson låg under en gran, klädd i en tjock grön jacka. Värmen från
tidigare på dagen hade försvunnit när solen gick ned. I händerna
höll han ett par kraftiga kikare. Han var ordentligt missnöjd. Han
insåg nämligen att han inte skulle kunna lyssna på samtalet Lena
hade kommit för. Runt boningshuset fanns det en fruktträdgård
som skymde och utanför var det öppna fält på vilka han inte kunde
stå och rikta in diskmikrofonen, trots mörkret. Han fick nöja sig
med att ha en någorlunda fri sikt in emot förstubron.
I kikarens kraftiga förstoring såg han Lena anlända.
Hans besvikelse blev inte mindre när han såg Rick, hennes
rödbrunvitasvarta foxterrier. Hundar är alltid problem vid
övervakning, det visste han av erfarenhet. Det största problemet
var inte deras mer utvecklade hörsel och doftsinnen, utan det
faktum att de rörde sig planlöst. De stannade plötsligt för att i
nästa ögonblick skynda vidare till nästa fläck eller vad det är som
fångar deras intresse. De kunde bli stående hur länge som helst,
vilket alltid ställer till problem om man följer efter någon. Att
skugga någon som går ut med en hund är nästan omöjligt om den
skuggande inte kan hålla mycket långt avstånd. Något som är svårt
särskilt i stadsmiljö där personen lätt försvinner in i affärer eller
runt gathörn.
Distanserat observerade han att Lena hade bytt kläder. Den
prydliga och diskreta dress hon hade burit i kyrkan var ersatt
av jeans och skjorta under en oknäppt seglarjacka i klarblått. En
färg en mer observant man hade sett fint matchade hennes långa
svarta hår. Men Erikssons intresse för flickor var inte sådant att
han tänkte på intrycket de gav. Eriksson intresserade sig inte för
människor på det sättet. För honom var de objekt som mer eller
mindre frivilligt passade in i en större plan.
Lena bar sitt hår löst nedanför skulderbladen, luggen var
rakklippt. Förutom längden var det ett lättskött sätt att ha håret.
Det räckte med ett kast på huvudet så föll det blåsvarta håret
som det skulle. I kvällsljuset från lampan över förstubron lekte
skuggorna i håret och gav det en sidenliknande skimmer.
Hennes ansikte för övrigt var lite för mycket eller lite för litet.
Det gav ett asymmetriskt intryck. Det var den lite för stora och lite
för fylliga munnen som kontrasterade mot den lite för lilla näsan.
Ögonen var mandelformade och något större än vad Eriksson
uppfattade att asiatiska ögon var normalt. De satt dessutom
ovanligt långt ifrån varandra. Det förstärkte det exotiska i hennes
utseende. Ansiktet var mer fyrkantigt än vad han normalt
associerade med kinesiska ansikten som han uppfattat som mer
månformade. Kanske fanns där ett spår av kaukasiskt blod. Att
hon var av koreanskt ursprung hade han gissat. Asiatiska flickor i
hennes ålder kom oftast från Korea, och av namnet att döma var
hon adopterad i Sverige. Ytterligare personfakta skulle han ta reda
på när han satt framför datorn på gruppens gård mellan Stockholm
och Uppsala.
Lena gick med långa och smidiga steg efter den stretande och
nyfikne Rick. De följdes in i huset av Pernillas mamma. Eriksson
beredde sig på en lång väntan, men han var samvetsgrann och
tänkte inte överge sin observationspost förrän han visste vart hon
skulle ta vägen efteråt.
När Pernillas pappa Nils kom in i köket hade Rick redan undersökt
alla skrymslen och högljutt sniffat på de favoritplatser katterna
hade när de fick komma in. Nu hade han lugnat ned sig tacksamt
tagit emot en skål vatten och en färsk bulle från mamma Britta.
”Det är skönt att se dig sitta i köket igen. Det är alltför länge
sedan sist”, hälsade Nils. ”Ge mig en kopp kaffe mor, Lena dricker
väl fortfarande inte kaffe antar jag.”
”Tack, Britta har redan gett mig en kopp te. Jag är så hemskt
ledsen över vad som hänt.”
”Ja...”, svarade Nils och drog så på det korta ordet att det
förmedlade hela meningar av känslor.
Nils slog sig ned bordet och vilade de grova händerna på duken.
Lena insöp den hemtrevliga atmosfären i det slitna köket. Det
var insuttet och möblerna var gammaldags enkla, men oerhört
avslappnande jämfört med hennes vänners toppmoderna kök
hemma i Stockholm. Kök som mest var för att visa upp, inte för att
umgås i.
”Det är länge sedan ni småflickor sprang omkring här på
gården”, började Nils samtidigt som Britta satte ned en blåvit kopp
med fat framför honom. ”Och skrämde slag på boskapen.”
Lena rodnade. Det var något hon aldrig skulle glömma. Hon
hade övertalat Pernilla att de skulle leka cowboys och hade ridit
ned i kvighagen. Där hade de jagat kvigorna och drivit stora
boskapshjordar genom texanska ökenlandskap. Åtminstone i
fantasin.
I verkligheten hade de skrämt slag på de stackars kvigorna och
en av dem hade drabbats av missfall. Lena hade aldrig i sitt liv varit
så rädd och så ångestfull som den gången. Hennes pappa hade fått
ersätta Nils, men som tur var hade det visst funnits försäkringar.
Det hade dröjt månader innan Lena vågade komma över igen. Men
då hade Nils ilska lagt sig och han hade bara skrattat åt det hela.
Kvigan hade ju trots allt klarat sig bra, och hade betäckts igen med
bra resultat året efter.
”Du var alltid full av upptåg. Du var så annorlunda än Pernilla.
Du drog och hon följde. En riktig Pippi.” Nils tystnade, drack lite
av kaffet och fortsatte: ”Du är en vacker kvinna idag. Har du gift
dig? Barn?”
Lena skakade på huvudet, en gång för varje fråga. Det var på
hennes tunga att säga något halvskämt om att hon var för kräsen
eller att alla killar var för kräsna. Men hon hade lärt sig att hon
ibland försökte skämta så fort något kändes jobbigt, så hon
lyckades hålla inne orden.
Hon förstod att Nils ville ta samtalet i sin egen takt. Det var
något han ville säga, det var något han ville be om, men som var
svårt för honom att få fram. Det var egentligen inte henne samtalet
handlade om, men hon var omvägen han var tvungen att ta. Genom
Lena mindes han sitt sladdbarn.
”Lillflickan var som tokig i dig. Ni var så annorlunda. Hon var
som en kopia av Britta, lugn och ibland ett grubblande barn. Du var
stark och framåt. Du tog inte emot, du gav igen. Det beundrade jag
hos dig. Du var som en buspojke, med flätor.”
”Ibland gav jag igen mot fel personer, men jag lärde mig av det.
Det var Pernilla som hjälpte mig se det. Hon sa alltid till mig att
inte ta ut min ilska på dem som inget gjort. Jag vet att jag red vår
häst Twister alldeles för hårt en gång och hon sa till mig att straffa
inte de oskyldiga. Pernilla gjorde mig stark, kanske genom att jag
också fick beskydda henne. Men vi var så olika, och vi var inte lika
mycket vänner de sista åren.”
”Ni kompletterade varandra”, inflikade Britta samtidigt som
Lars kom in genom köksdörren ivrigt hälsad av Rick. Rick hälsade
alltid glatt på alla han tyckte var intressanta. Det hände att Lena
litade mer på foxterrierns omdöme om folk än sitt eget. Lars var
ungkarl och den av syskonen som hade valt att stanna på gården.
Han var storväxt som sin far till skillnad från Pernilla som hade
påmint om sin mor.
”Vad har vi här då?”
”Han heter Rick och är mitt monster”, sa Lena.
”Rick, det var ett ovanligt hundnamn.”
”Humphrey Bogart i Casablanca heter Rick. Min favoritfilm.
Kanske för att Pernilla alltid tyckte jag var lite lik Ingrid Bergman.
En koreansk Ingrid Bergman.”
Det var ett lamt skämt men fick åtminstone några leenden.
”Du vet att vi har följt din karriär, även efter det att du och
Pernilla blev ovänner. Du är så duktig. Vi till och med prenumererar
på den där tidningen Tider som du skriver en hel del i. Se själv”,
sa Nils och pekade på en hög magasin som låg i skänken. ”Fast vi
kanske inte alltid läser allt i den,” erkände han då Tider knappast
riktade sig till bönder med sin blandning av högt och lågt.
Tider beskrevs ibland som en kombination av Café och Moderna
Tider. Tidskriften hade mycket bra rykte för sin journalistik och
en stadig upplaga kring 25.000 exemplar, vilket attraherade en
exklusiv grupp av annonsörer. Tider var helt enkelt en bra affär
som dessutom ofta citerades i annan press. Den hade nått sin
position snabbt och Lena Blom var en av de mest flitigt anlitade
medarbetarna.
Lena rodnade lite igen. Så där som man gör när man upptäcker
att någon verkligen bryr sig om vad man gör och dessutom tycker
det är bra. Det kändes varmt då Hedins en gång hade varit sådana
extraföräldrar till henne. Hon kände sig varm inombords av att veta
att de brydde sig fortfarande. Hon strök sig med båda händerna
utifrån näsan generat över de höga markerade kindbenen.
”Vi blev inte ovänner, vi växte nog bara ifrån varandra.”
”Pernilla själv sa att ni var ovänner. Hon sa att hon hade varit
hemsk mot dig, men hon berättade aldrig varför.”
”Hon sa något om mig som sårade mig mycket djupt just då”,
svarade Lena långsamt. Hon ville inte tala om det, inte just nu. Det
var något hon tyckte var mellan henne och Pernilla. Att bli kallad
mördare av sin bästa vän hade chockat henne djupt och hon hade
varit oerhört sårad för hon hade trott att Pernilla skulle förstå, trots
allt. Men hon hade inte lyckats förklara att hon varken ville ha
killen eller barnet.
Hon hade aldrig kommit så långt att hon berättat för Pernilla att
mannen redan var gift, vilket han berättade först när hon talade
om att hon var gravid. Beslutet hade inte varit lätt, men hon hade
aldrig ångrat det. Hon tyckte det var det enda möjliga beslutet, för
sin egen del och för barnets del. Trots att hon lärt sig att ta för sig i
världen trodde hon fortfarande att barn hade rätt till både en pappa
och mamma. Att skaffa barn med någon som inte ville kännas vid
barnet var en slags egoism hon aldrig någonsin skulle kunna ställa
sig bakom. Hon ansåg till skillnad från Pernilla att livet började vid
födelsen, inte vid det ögonblick en spermie lyckades ta sig fram till
ett ägg i hennes kropp.
”Pernilla hade alltid ett drag av överspändhet. Något du kanske
inte märkte. Nej, se inte så chockad ut”, sa Nils och svepte med
sin valkiga hand över de familjemedlemmar som satt vid bordet.
”Pernilla var min dotter, vår dotter. Vårt sladdbarn, vår lillflicka
och vi älskade henne så mycket som det någonsin går att älska en
människa.”
Nils tystnade och sökte stöd hos sin familj. Britta som sällan
pratade nickade uppmuntrande till honom och fortsatte hans
tankegång.
”Men det innebär inte att vi gjorde henne till ett helgon. Hon var
precis som alla oss andra, en vanlig människa med vissa svagheter
som oss alla. Hon var känslig och hon brydde sig om allt och alla.
Men hon var också lättledd och vi tror att hon hamnade med fel
människor. Människor som inte brydde sig om henne och bara
utnyttjade henne godtrogenhet.”
”Ni får mig att känna det som om jag svek henne.”
”Nej, nej kära barn, så får du aldrig se det. Pernilla var en vuxen
människa och valde sin egen väg.”
”När du kom tillbaka från USA hade hon kontakter med en
religiös grupp utanför kyrkan här i Kalmar.” Det var Lars som
tog över samtalet. ”Vi tror ju alla på Gud och tyckte det var bra
för henne. Sedan flyttade hon till Uppsala och kom i lag med den
där Ulf Ekman och hans Livets Ord. Vi gillade det inte, men hon
verkade lycklig, så vi sa inget.”
”Jag vet. Vi hade en del diskussioner om det”, sa Lena
försiktigt.
”Men det blev bara värre. Vi tror att hon blev medlem i någon
sekt som till och med var värre. Hon blev så nervös och konstig
de sista åren. Vi hörde nästan aldrig från henne. Hon bodde inte
hemma särskilt ofta och hon talade om någon en grupp hon var
med i. När vi frågade ville hon inget berätta.”
”Hon berättade ingenting?”
”Det enda hon sa var att hon ofta var på kurs någonstans och
att de kallade sig Bibelns Lag eller något sådant.” Nils funderade en
stund och fortsatte. ”Hon sa en gång att de verkligen gjorde något
för att sprida Guds ord och för att rätta till felaktigheter...”
Lars återtog berättelsen med händerna knutna och placerade
framför honom på bordet. Ingen brydde sig om kaffet och kakorna,
förutom Rick som förhoppningsfull satt bredvid Lars och andades
uppfordrande.
”Det måste ha börjat för lite över ett år sedan. Då var hon ganska
upprymd och sa alltid att hon ville berätta men att allt var hemligt.
Sedan lät hon mer bekymrad varje gång hon hörde av sig. Sista
gången hon var här gick hon mest för sig själv ute i hagarna. Vi
frågade men hon ville inget säga.”
”Men hon hade magrat något förfärligt”, sköt Britta in.
Det blev åter tyst i köket. Till slut kunde Lena inte låta bli att
fråga.
”Ni vet inte om det var någon konstig sekt, Moonrörelsen, Guds
Barn eller något sådant?”
”Nej, vi har ju hört talas om dem. Men hon klädde sig som vanlig
och hon bad och läste Bibeln hela tiden. Ändå var hon inte samma
person. Det var någon annan som talade när hon pratade med oss.
Vi försökte nå henne, men orden lät programmerade. Ja, just då
förstod vi inte det, men nu ser vi vad som hände i ett annat ljus.”
”Varför?”
Nils såg på Britta och Lars. I tyst samförstånd lät de Nils fortsätta.
Orden kom långsamt och med svårighet.
”Polisen tror hon begick självmord. De säger att de inte är helt
säkra och därför rubricerade de det som en olyckshändelse.”
”Du ser inte förvånad ut.” Lars ord kom närmast som en
anklagelse.
”Jag är så ledsen, men jag hörde det rykten redan innan jag kom
ned för begravningen.”
”Det kan bara inte vara sant”, utbrast Britta. ”Pernilla skulle
aldrig någonsin ha begått självmord. Visst, hon var inte sig själv,
men hon var troende och självmord var mot allting hon trodde
på.”
”Sedan var det.... det att hon ringde bara dagarna innan hon ..
dog”, fyllde Nils stammande i. ”Och hon var så glad. Hon talade om
att kontakta dig. Hon sa att hon skulle be dig om förlåtelse. Hon sa
att hon hade nått ett beslut och att hon var tvungen att berätta om
det. Hon sa att hon hade skrivit ett brev...”
”Men vi har inte fått något brev. Polisen säger också att det fanns
inget brev hemma hos henne. Bara en lapp om att hon ångrade sig
så.”
”Hon sa att hon skulle börja ett nytt liv.”
Familjen Hedin avbröt nästan varandra i sin vilja att övertyga
Lena.
”Den där lappen, har ni den?”
”Den var maskinskriven, sa polisen. De ville inte ge oss den ifall
den skulle ha någon betydelse för fallet. Det är bara det att Pernilla
hade ingen skrivmaskin.”
”Hade hon någon dator?”
”Jo, visst hade hon en dator. Men skrivaren var trasig. Det
berättade hon för mig sist vi talades vid”, sa Lars. ”Hon hade ju
lite datorutbildning och jag håller själv på en del. Jag har lagt upp
gårdens bokföring på datorn och är ute på internet.”
”Vi förstår ingenting. Men vi förstår att Pernilla hade tagit något
slags beslut och var mer lättad och gladare än på mycket länge.
Varför skulle hon då ta livet av sig?”
Lena skakade bara på huvudet. Det hela lät underligt. Och så var
det där med att Pernilla var en utmärkt simmare. Simningen var
den enda sport i vilken hon lätt hade slagit Lena under skoltiden.
Lena simmade som en gråsten och hatade klor, så det var i och för
sig inte svårt att vara bättre än hon, men Pernilla hade varit med i
skollaget. Och Stagneliusskolan hade haft ett bra simlag.
”Jag undrade själv. Jag tänkte faktiskt på det här när jag satt i
kyrkan, men...”
”De sa något om att hon hade tagit tabletter innan. Men det var
inte tabletterna hon dog av.”
Nils sträckte sig över bordet och fattade Lenas hand.
”Vi vet vad du kan. Och vi tänkte att kanske kan du ta reda på
mer. Ta reda på om något hände efter att hon hade ringt oss. Hon
skulle kontakta dig, gjorde hon inte det?”
”Nej. Ingenting. Jag har visserligen varit borta på jobb men jag
hade inga meddelanden på telefonsvararen och jag har ju samma
telefonnummer idag som innan vi, innan vi blev...”
”Vi tänkte”, fyllde Britta in. ”Kanske hade hon hört av sig till
dig.”
Besvikelsen hängde tungt i köket. Lars satt fortfarande med
händerna knutna, men knogarna hade vitnat. Nils snurrade
förstrött på kaffekoppen och porslinet slamrade lite. Britta torkade
hela tiden händerna mot det blommiga förklädet och Lena visste
varken vad hon skulle göra eller vem hon skulle se på. Hon kände
på sig att det var något mer de ville be henne om. Till slut kunde
inte Britta hålla sig...
”Kan inte du...”
”Mor...” Nils vände sig till Lena och fortsatte försiktigt. ”Vi
tänkte... Du har ju avslöjat folk som den där skojaren till fackpamp
som använde svart arbetskraft till sin sommarstuga, och kändisen
som sålde knark och en massa andra saker. Du är väl lite som en
detektiv, en sådan där som på TV.”
Självklart lovade Lena att hon skulle göra vad hon kunde. De
hade rätt. Att vara journalist har många likheter med polisjobbet.
Det gällde att hitta sanningen genom att fråga sig fram. Fråga och
lyssna. Och även om hon starkt tvivlade på att hon skulle kunna
avslöja sanningen om Pernillas död, var hon tvungen att försöka.
Innan hon gick försökte hon få reda på mer om vad för sorts
människor Pernilla hade hamnat bland. Hon bad Lars samla ihop
alla Pernillas brev.
När de skiljdes på förstubron följde Eriksson noga vad som hände
i sin kraftiga kikare. Lampan över trappan räckte gott och väl. Han
såg den store klumpen lämna över en mapp till Lena. Han riktade
in sin lasermikrofon och hörde i lurarna hur fadern lämnade över
något till Lena samtidigt som han tryckte hennes hand.
”Här är nyckeln till hennes lägenhet. Vi har inte tömt den ännu.
Vi tyckte det viktigaste var att få lillflickan i jorden. Lars hade tänkt
åka upp nästa vecka och ta hand om det… Låt oss få veta vad du
får reda på.”
När Lena satte sig i bilen packade Eriksson ihop sina prylar
och log sitt glädjelösa sneda leende. I den lägenheten skulle hon
inte hitta något. Det hade han sett till. Han hade hittat brevet till
föräldrarna och förstört det och han hade raderat det påbörjade
brevet till Lena från datorn. Det hade varit beviset för Pernillas
förräderi mot deras mål och gemenskap. Hade det brevet någonsin
nått Lena hade det varit slutet för deras korståg. Ske Guds vilja.
Nu var han tvungen att hitta en telefon och ringa Pastorn och
meddela att hans misstankar hade bekräftats. Journalisttjejen
skulle ändå försöka snoka kring, men hon skulle inte hitta något.
Ändå blev han förvånad och besviken när Pastorn sa till honom att
avbryta övervakningen. Pastorn uppgav att han redan hade gjort
andra föranstaltningar för Lena Blom.
Men vad Eriksson hade sett av henne förstod han att hans
speciella tjänster säkert skulle tas i bruk igen, hon tillhörde inte
dem som gav upp så lätt. Inte om han hade tolkat det bestämda
draget kring munnen när hon lämnade gården rätt. Hon såg ut som
någon som hade ett uppdrag. Något han kände igen, Eriksson och
hans grupp hade också ett uppdrag. Fast från Gud.
KAPITEL 2
Lena hade lämnat Rick i händerna på sin hundvakt, Farbror Per,
en pensionär som hon kallade Vasaparkens biktfar för han alltid
lyssnade och aldrig fördömde. Hon räknade med att det skulle bli
en full dag uppe i Uppsala och ville inte att Rick skulle behöva
vänta i bilen. Rick gillade vanligtvis att sitta i bilen och titta på vad
som händer runt omkring, men ännu mer gillade han att alltid vara
med. Det gjorde att han var nästan lika känd som Lena på alla de
platser hon brukade vara, och på en del ställen mer välkommen.
Farbror Per hade själv hund, Saigo, och ställde alltid upp för
Lena, nästan som en extrapappa. Det var farbror Per eller Micke
Molle som fick agera axeln att gråta ut vid, även om Lena inte grät
utan snarare ventilerade sin ilska över saker och ting till dem.
De ansåg båda att hundar är djur och måste behandlas som
sådana. Hundar som klemas bort och aldrig blir ordentligt tillsagda
blir alltid antingen rädda och aggressiva. Precis som människor.
Lena hade bett farbror Per rycka in som hundvakt när han blev
pensionerad. Hon hade gjort det efter att kollat upp ett så kallat
hunddagis i närheten av Odenplan.
Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta efter att ha
träffat och pratat med dagisföreståndaren eller vad han kunde
kallas. Själv lät han påskina att han var en erfaren hundexpert,
vilket Lena ganska snart avslöjade hade börjat samma dag som
han öppnade hunddagis. Expertisen bestod av att han hade haft en
hund i fyra månader innan dess.
Den egendomligt könlöse mannen hade svängt sig med termer
och begrepp som han själv inte riktigt kunde förklara när Lena
bad honom utveckla sina tankar. Vid det laget var Lena helt
fascinerad av mannen. Hans burriga blonda hår var klippt som ett
nordiskt afroburr och när han agiterat skakade på huvudet darrade
hårsvallet i flera sekunder efteråt.
Hon funderade ett slag över om han var ett neutrum eller reale.
Men hon bestämde sig för att han var ett det. Det var inte det att
han var bögig i sitt uppträdande. Det var det att han saknade form.
Hon trodde inte att han var homosexuell, snarare asexuell.
Om vissa raser var han direkt fördomsfull, ungefär på samma
sätt som en nazistisk rasbiolog visste vissa saker om olika raser på
trettiotalet. Realet var särskilt aggressiv mot terriers och berättade
en historia om en terrier som Det tyckte var parkens skräck. Själv
hade Det inte sett det, men hans fru hade gjort det, påstod realet.
(Aha, han var trots allt gift, eller hade varit gift, tänkte Lena, då
hon observerade att han inte hade någon ring på sig men att fingret
var lite ljusare där ringen borde sitta). Lena tyckte vid det laget att
det var bäst att inte nämna att hon själv var terrierägare.
Men hon kunde inte låta bli att fråga varför terrier var sådana
skräckhundar. Det visade sig vara därför att de uppträdde som
terrier ska göra, det vill säga nyfikna och orädda.
Vid det här laget visste inte Lena om hon skulle bli förbannad på
realet eller bara skratta. Det var en bigott människa som i bästa fall
menade väl men det blev så fel.
När hon sedan upptäckte att Det förvarade hundarna, något
bättre ord hittade hon inte, i ett rum med ett enda litet ynka
fönster och trånga bås tackade hon för sig och gick. Inte skulle väl
någon komma på tanken att sätta in små barn i fack på dagis. Inte
betalar jag en hundring om dagen för att förvara Rick i en låda.
Framme i Uppsala parkerade Lena utanför det hyreshus vid
Gränbyvägen där Pernilla hade bott i en liten lägenhet.
Hon öppnade dörren med nyckeln hon hade fått av Lars och steg
in i den tomma lägenheten. Det kändes som att gå in i ett spökhus.
Det märktes att ingen hade varit där på ett tag. Det doftade lätt
unket och ovädrat. Stegen på parketten ekade tomma. Inte var det
som att komma hem i lägenheten i Vasastan och bli mött av Rick,
som surade för att han hade blivit lämnad ensam eller som yrvaket
glatt vaknade av att nyckeln sattes i låset.
Lena tyckte det var som om lägenheten hade stått tom långt
mycket längre än den knappa vecka som hade gått sedan Pernilla
dog.
Hon hade varit där förut men lägenheten såg inte alls ut på
samma sätt längre. Då hade den varit ombonad och hemtrevlig.
De blommiga gardinerna och de färgglada tavlorna var utbytta mot
mer neutrala gardiner och de flesta väggarna var helt tomma. Där
och där fanns en affisch med ett religiöst budskap eller tavlor som
såg ut som om de hörde hemma på en offentlig förvaltning.
Den feminina och personliga stil som funnits i lägenheten var
borta. Den var neutral och trist som ett väntrum. Alla saker stod
på sin plats, möblerna var nu enkla och funktionella. Inget stod
framme utan var ordentligt bortplockat. Lena hade en stark känsla
av att Pernilla inte hade vistats särskilt mycket i sin lägenhet den
senaste tiden. Det bekräftades också av att garderoberna var bara
halvfulla av kläder och det var mest vinterkläder som hängde där.
Lena hade bara helt planlöst gått runt i den lilla lägenheten. Av
en slump började hon titta noggrannare inne i badrummet. Kanske
var det för att badrumsskåpet inte riktigt var stängt.
I badrumsskåpet stod några burkar med medicin. Lena tog ned
dem för att ta en närmare titt. Hon tyckte det var underligt att
på två av burkarna var etiketten halvt om halvt bortsliten. Det
där vecket som apoteken alltid gör på etiketten av receptbelagd
medicin hade rivits av, därmed gick det inte att läsa namnet eller
den fullständiga ordinationen.
På den ena etiketten kunde hon se namnet Larsson, åtminstone
slöt hon sig till att det stod Larsson även om L:et saknades.
Men något annat namn som slutade på ”arsson” kunde hon inte
komma på. Namnet fanns inte på någon av de andra salvorna och
medicinerna som fanns i skåpet. På dem stod Pernillas namn och
samma namn på doktorn som skrivet ut dem allihopa, trots att
flera av medicinerna var för gamla och borde ha förstörts för länge
sedan.
De två medicinerna med bortsliten etikett var det så kallade
lyckopillret Fontex och ett starkt sömnmedel. Bägge burkarna var
nästan tomma.
Av en impuls tog Lena med sig bägge burkarna och ställde dem
på Pernillas lilla skrivbord. Det var helt rent från papper och i ena
hörnet stod en enklare PC. Lena var frestad att starta upp den,
men beslöt sig för att vänta lite. Hon kom just på att Pernilla ofta
hade klagat över att hon hade så svårt att ta tabletter. Med en bister
liten grimas som pressade upp kinderna mot de redan tidigare
markerade kindbenen gick Lena tillbaka till badrummet. Mellan
ögonen fanns en tankfull rynka och ett bistert uttryck i ansiktet.
Det var något som inte stämde.
Vid en andra kontroll av det som fanns i badrumsskåpet
upptäckte Lena att de flesta medicinerna var flytande. Där fanns
flytande penicillin istället för de tabletter doktorerna vanligtvis
föreskrev. Det fanns också flytande hostmedicin, bägge medicinerna
var gamla men Pernilla hade väl sparat dem efter någon influensa
eller förkylning. Hon var ju inte för inte smålänning.
Lena gick lite planlöst runt i lägenheten. Den kändes ännu
ödsligare än förut och hon önskade att hon trots allt hade tagit
med sig Rick. Det var en tom ödslighet hon kände utan en
olycksbådande tomhet. Varför hade hon intrycket att någon annan
hade varit där? Hon hade en ekande känsla över att hon inkräktade
och blev plötsligt nervös för att någon skulle ringa på dörren och
fråga vad hon gjorde där.
Plötsligt gick hon mot dörren. Hon öppnade den och tittade
mycket noggrant kring låset. Var det som hon inbillade sig eller
fanns där små repor? De kunde ha gjorts av nyckeln, men de
verkade färska. Hon visste helt enkelt inte.
I en byrålåda gjorde hon en annan upptäckt. Pernilla hade varit
en noggrann tjej som inte slängde saker och ting kring sig. Lena var
den slarvigare av de två. Ändå låg Pernillas underkläder blandade
med strumpbyxorna. Kläderna var inte heller ordentligt hopvikta,
det kunde hon se av att de hade olika veck, dels strykveck och så
mjukare veck där de hade vikts emot strykningen. Det var som
om någon hade tagit ut lådan och sedan plockat i sakerna igen.
Snyggt men inte korrekt. Lena drog ut lådorna en efter en och
kontrollerade om det fanns något under eller bakom dem, som det
brukade vara i de engelska pusseldeckarna.
En av vinterjackorna i garderoben hade en ficka vänd ut och in.
Lena var nu nästan säker på att någon hade varit i lägenheten efter
Pernillas död.
Frågan var om det var polisen eller någon annan?
Lena bestämde sig för att ringa några telefonsamtal. Till hennes
överraskning upptäckte hon att telefonen inte hade kopplats bort
ännu. Hon ringde först Pernillas föräldrar och frågade om de kom
ihåg vad polisen hette som de talat med.
Sedan slog hon en signal till Micke Molle och bestämde att de
skulle rasta Rick tillsammans på kvällen. Det var något hon absolut
måste diskutera med honom. Till slut ringde hon och avbokade sitt
möte med en krystad förklaring om att hon hade vaknat sjuk på
morgonen. Det var viktigt, men inte viktigare än det här.
Kenneth Nelson, ägare och chef för CCS Media fick meddelandet
av sin assistent Jonas af Cederlund.
”Var hon verkligen sjuk?”
”Jag vet inte”, svarade af Cederlund, ”men hon hostade en del
och kraxade.”
”Hmm, underligt att hon ställde in mötet”, sa den elegant klädde
och mycket prydlige Nelson samt som han omedvetet fingrade på
slipsknuten. Han var ensamägare till ett växande medieimperium
av dagstidningar, radio och PR och reklambyråer. ”Särskilt som
hon inte var sjuk igår.”
”Hur vet du det?”, frågade af Cederlund förvånat.
”Hon var på den där Hedinpersonens begravning igår. Hmm, har
vi Bloms hemnummer? Ring och kontrollera om hon är hemma,
sätt upp en ny tid eller någon ursäkt.”
”Vi har redan en ny tid. Jag visste ju att du ville träffa henne
så jag ordnade en tid längre fram, men jag kan nog hitta på en
ursäkt.”
En stund senare stack han in huvudet genom dörren och sa:
”Inget svar, det var en telefonsvarare på. Hon kan ju ligga och
vila...” föreslog han utan att ens försöka verka övertygad.
Under tiden hade Lena gått igenom köket utan att hitta något
särskilt. En hög med tidningar låg på köksbordet, mycket prydligt
i ett hörn. Lena bläddrade förstrött igenom dem. De sträckte sig
flera månader tillbaka.
I det kombinerade sov och arbetsrummet gick Lena igenom
några pärmar. Där fanns Pernillas betyg från psykologutbildningen,
från kurserna i humaniora hon hade börjat läsa och
religionsvetenskapen. I den enkla bokhyllan fanns en hel del
material från Livets Ord, kassettsamlingar och böcker med
predikningar och självstudier i Bibeln.
På väggen satt ett stort enkelt kors och på sidan av datorn
fanns en liten idolbild på Ulf Ekman, Livets Ords förgrundsgestalt,
som såg bortglömd ut. Men det fanns inget som förklarade varför
Pernilla skulle ha tagit livet av sig. Om det var vad hon hade gjort.
Lika lite som breven hem till familjen hade gett någon förklaring.
Det var dags att se om det fanns något i datorn. Lena startade
upp PC:n. Hon var inte särskilt van vid PC-miljön, som de
flesta andra inom mediesektorn jobbade hon uteslutande med
Macintoshdatorer. Men efter en stunds knappande visste hon hur
hon skulle göra.
Det fanns ingenting. Det enda som var i datorn var en del
vanliga program och några enklare spel. Det mest avancerade var
en internetuppkoppling.
Lena fann det mycket egendomligt. Vad hon kunde förstå hade
allt utom programmen raderats. Hon gick igenom hela datorn för
att se om Pernilla bara hade sparat på ett ovanligt sätt och gömt
sina dokument någonstans. Lena visste att det fanns en del som
gärna gjorde så. Men ingenting.
Det fanns inga filer med privatekonomi, inga privatbrev. Inga
låsta filer. Ingenting. Hennes misstankar om att någon hade varit i
lägenheten gränsade nu till visshet. Polisen skulle aldrig ha raderat
i datorn. Och att Pernilla själv skulle ha gjort det fann Lena högst
osannolikt. Någon annan måste ha rensat datorn från allt som
kunde ge en förklaring.
Hon öppnade ett dokument och skrev några rader med gibberish,
nonsens. Lars hade sagt att printern var trasig och Lena ville testa
det. Mycket riktigt, hur hon en försökte kunde hon inte få skrivaren
att skriva ut dokumentet. Skrivaren var mycket riktigt trasig och
någon skrivmaskin fanns inte i lägenheten, så Lena visste att hon
var tvungen att se lappen polisen hade hittat.
Av en impuls öppnade hon upp papperskorgen i programmet
Windows. Där fanns ett dokument som hette Pippilena, ett
smeknamn Pernilla hade gett Lena i tioårsåldern.
Med klappande hjärta öppnade Lena dokumentet. Skulle hon
äntligen få en förklaring? Men dokumentet var raderat och eller
hade varit tomt. Den som hade manipulerat datorn hade gjort ett
misstag, han eller hon hade raderat dokumentet men glömt att
tömma papperskorgen. Nu hade Lena bevis på att Pernilla hade
tänkt kontakta henne precis som Hedins hade sagt.
Lena visste att det fanns sätt att ibland kunna återställa
raderade dokument. Hon prövade med några knep hon trots allt
hade lärt sig.
”Överlistad”, utbrast hon triumferande när skärmen fylldes
av bokstäver. Personen som hade raderat dokumentet hade
raderat det när det fortfarande var öppet och sedan bara slängt
det i papperskorgen. Men eftersom innehållet inte hade blivit
överskrivet så fanns texten fortfarande i datorn. Han, eller hon,
kunde en del om datorer men inte tillräckligt.
Inte för att det spelade så stor roll. När Lena läste igenom brevet
upptäckte hon att det var bara påbörjat.
Kära Lena
jag har saknat dig så oerhört mycket och jag har många
gånger försökt skriva till dig. Ibland har jag också försökt att
ringa, men det har aldrig blivit av. Jag har inte vågat. Jag skäms
över de ord jag använde. Jag har bett så många gånger för att det
skulle gå bra för dig och jag har genom mor och far fått veta att
du skriver i olika tidningar. Du har tydligen nått ditt drömjobb,
men det visste vi alla att du skulle. Jag har inte läst särskilt
mycket sekulariserad litteratur utan har varit upptagen av att
studera vår Herres ord.
Lena hade känt på precis samma sätt, men i början hade hon
varit för sårad, sedan hade tiden bara runnit på och det hela hade
aldrig blivit av. Är det så lätt att glömma sina vänner, reflekterade
hon. Man låter bara tiden gå och så helt plötsligt så tillhör vännerna
det förflutna, de är inte längre en del av ens vardag. Det är sant som
Micke säger, för att ha vänner måste man vara en vän.
Men hur är man en vän om det inte finns plats för vänner i
en människas inrutade vardagstillvaro. Lena hade själv haft vissa
erfarenheter av hur förgängliga och flyktiga vänner kan vara
när hon en period var utan jobb. Det var som om många trodde
arbetslösheten smittade. Eller när flickvännerna helt plötsligt
träffade killar och helt gick upp i deras liv, lämnande sina gamla
vänner bakom sig.
Jag tycker fortfarande vad du gjorde var fel. Jag ber Herren
förlåta dig, men om det var något som Kristus lärde oss var det
att förlåta. Något som alla människor har väldigt svårt för och
kanske vi som tror borde anstränga oss ännu mer att förlåta.
Men under en lång period nu har jag inte kunnat förlåta. Aborter
är Satans verk. Det är ondskans manifestation enligt Bibeln och
vi måste tro på det som står i Bibeln. Jag har lyssnat på Pastorn
när han predikat att vi måste återgå till Bibelns läror och leva
helt efter Guds bud.
Ändå hörde jag Pastorn säga till en ute på Farmen att döda
kan också vara rättfärdigt enligt Guds påbud. Jag är inte säker
på att jag kan förstå det. Det enda viktiga enligt Pastorn är att
sprida hans rike här på jorden och medlen spelar ingen roll. Men
jag undrar? Jag har känt sådana enorma tvivel på sista tiden.
Men Pastorn säger det är rätt och då måste det ju vara rätt för
han står närmare Gud än jag och jag vet ju att Gud talar genom
honom.
Den senaste tiden har jag ändå fyllts av tvivel. Jag vågar
knappt tänka tanken, kanske har Pastorn ändå fel... Herre Gud,
vem har rätt. Vägled mig käre Gud.
Det var människokärleken i Kristus predikningar och läror
som drog mig till kyrkan. Jag kan fortfarande se bilderna från
söndagsskolan vi gick i framför mig. Bokmärkena med Jesus
skäggigt milda ansikte. Jag kan inte längre tro att han skulle
ha velat att vi gjort vad vi har gjort. Ännu har ingen människa
blivit allvarligt skadad, men det är bara en tidsfråga. jag tror
Pastorn och de andra i KD planerar något hemskt, något som står
i konflikt med min tro. De ville ha mig med i KD, men jag har inte
gett dem något besked. Kan jag ha haft så fel...?! Vem har rätt?
Just nu hittar jag inte min Gudsväg.
Snälla Lena, jag skulle vilja träffa dig igen. Om jag bara trodde
att du kan förlåta mig.
”Klart jag kan din dumbom” sa Lena med tjock röst till
dataskärmen. ”Klart jag kan förlåta dig om du bara...” Hon kunde
inte fortsätta meningen.
Jag har så mycket att berätta. Jag har gjort saker som jag först
trodde skulle leda vår sak och sprida vårt ord. Nu undrar jag
om det inte var fel sätt. Är min Gud inte längre densamma som
Pastorns Gud? Du var min bästa vän och jag vet att du förstår
världen bättre än jag. Jag trodde det var att aktivt sprida Guds
ord, men när går sådant över i att skada andra? Jag skäms
över
Där slutade brevet. Pernilla hade aldrig skrivit klart det och
Lena undrade vad det var hon velat berätta, vad det var hon hade
skämts över? Vem var Pastorn? Vad betydde KD? Farmen, det var
ett engelskt ord för gård, eller betydde det något annat. Ett ord
som ingen kalmarit som Pernilla skulle använda naturligt. Med
kalmaritens oförmåga att säga ”r ” blev ordet som en stoppkloss i
munnen eller helt oförståeliga ”faamen”. Det måste vara ett slags
egennamn.
Pernilla hade till skillnad från Lena behållit sin dialekt,
åtminstone hade hon haft det när de sist talades vid. Lenas
dialekt var numera mer utspädd även om en duktig lingvistiker
lätt spårade hennes småländska uppväxt genom de uteblivna ren
i vissa ord. ”Ska vi köpa vam kov i kovkiosken vid Vattentonet?”
Micke Molle kunde aldrig låta bli att garva rått när hon skulle säga
ordet ”porr”.
Lena var noga med att spara dokumentet. Hon kopierade det till
en tom diskett hon hittade i en låda. Hon kontrollerade också när
filen hade skapats.
Dagen innan Pernilla hittades död. Nej, sent på kvällen innan.
Lena såg sig förvånat omkring. Hon hade trott att lägenheten hade
stått tom i flera dagar innan Pernilla hittades. Sängen var bäddad
och såg inte ut som om någon hade sovit i. Lakanen var sträckta
och måste ha varit rena när de lades i sängen. Men det syntes inga
tecken på att Pernilla hade använt den.
Hon tittade på klockan, hon hade redan varit där i flera timmar.
Lena ville prata med polisen innan hon återvände hem. Hon
stoppade noggrant ned disketten med kopian av brevet, stängde av
datorn, antecknade medicinerna och de fakta hon kunde uttolka
från de sönderrivna etiketterna.
I dörren kom hon att tänka på något. Hon stängde dörren igen
och gick in i lägenheten igen. I köket tittade hon i disken, där fanns
inget men i diskstället stod ett ensamt glas. Alla fat, glas, muggar
och bestick var noggrant nedplockade. Lena undrade när glaset
hade blivit diskat. I kylskåpet fanns några få matrester och lite
mjölk. Lena hällde ut mjölken som stank surt och slängde paketet
i soppåsen. Det fanns flera att välja bland och hon förstod att
Pernilla bodde i ett område som börjat tillämpa sopsortering. Hon
rotade lite i soppåsarna men hittade inget särskilt. Det hade hon
inte väntat sig heller. Allt var prydligt och ordentligt.
Allt utom högen med gamla tidningar. Den låg visserligen prydligt
och ordentligt på köksbordet, men varför hade Pernilla sparat
tidningar när hon helt uppenbart att skött alla andra insamlingar
av sopor så skuldmedvetet.
Lena satte sig vid bordet och bredde ut tidningarna framför sig.
Hon slogs nästan omedelbart av det faktum att tidningarna var från
olika perioder. Det var en tidning från ett datum, nästa tidning var
tre veckor senare och så vidare. Alla tidningarna var från olika
datum och med ett enda undantag var det från helt olika datum
upp till nästan ett år tillbaka.
Pernilla måste ha sparat de här tidningarna med avsikt.
Nästan alla var UNT, Upsala Nya Tidning, men några exemplar av
kvällstidningarna fanns också med.
Lena kände upphetsningen komma tillbaka. Här kanske hon
ändå skulle hitta något som de som hade sökt igenom lägenheten
hade missat.
Först bläddrade hon planlöst i dem och hoppades att hon skulle
hitta något som hade ett samband. Snart upptäckte hon att det
inte fanns och bläddrade noggrant igenom en tre månader gammal
Expressen. På sidan 26 hittade hon det.
I innerspalten på sidan fanns ett prydligt hål. Någon hade noga
och ordentligt klippt ut en artikel ur tidningen. En notis såg det
ut som då klippet bara var en spalt bred och ett tiotal centimeter
långt. Något annat hittade inte Lena i tidningen. I nästa tidning, en
UNT från bara två veckor tillbaka hittade hon ett nytt hål. Nu gick
det upp ett Liljeholmens för henne.
Pernilla hade sparat tidningarna och klippt ut vissa artiklar.
Varför? Och var fanns de nu? Lena hade inte sett några urklipp
när hon letade igenom lägenheten. För säkerhets skull gick hon
ett nytt varv i arbetsvrån och kollade alla pärmar och alla lådor en
extra gång. Hon till och skakade ur några kuvert som låg i en låda,
kanske hade Pernilla sparat klippen där. Till slut gav hon upp och
accepterade att klippen, om de nu hade funnits, hade försvunnit
samma väg som informationen i datorn. Den som hade brutit sig
in hade tagit med sig det eller förstört det. Personen i fråga tog
inga risker, det var därför allting i datorn som kunde uppfattas som
personligt var borta.
Men han hade missat tidningarna. Lena var övertygad om
att det var en man och inte någon från polisen som hade varit i
lägenheten. Det gav henne en krypande känsla längs ryggraden.
Hennes journalistintuition sa henne dock att hon hade rätt. Det
var något skumt här. Hennes yrkeskunskaper sa henne också att
informationen i klippen var lätt att återskapa då Pernilla varit
försiktig när hon klippte ut artiklarna. Det var förmodligen också
anledningen till att inbrottsmannen hade missat det. Det var
allihopa små notiser eller mindre artiklar och hålen märktes inte
vid en hastig genombläddring, hon hade ju själv missat dem först.
Lena gick noga igenom alla tidningarna och antecknade exakt
på vilken sida och spalt hålen fanns. Det skulle bli en lätt match att
ta fram gamla exemplar på tidningen eller på närmaste bibliotek
och se vilket artikel som Pernilla hade klippt ur. Lena var helt
övertygad om att Pernilla hade sparat artiklarna med en väldigt
speciell avsikt.
I bilen ringde hon till polisstationen och försökte få till ett möte
med den polis, Dan Lundgren, som hade pratat med Pernillas
föräldrar. Hon ville träffa honom och kontrollera en del saker. Det
var så mycket som inte stämde och Lena undrade om att Pernillas
död inte hade varit självmord eller någon olyckshändelse. Pernilla
hade varit inblandad i något som hon börjat ångra och förmodligen
hade hon blivit röjd ur vägen innan hon hade kunnat avslöja vad
det var.
Vad kunde det vara? Lenas fantasi var tom och sinnet blankt.
Kanske var det insikten om att saker och ting inte stämde. Pernilla
hade varit en troende kristen. Hur hade hon kunnat bli inblandad
i något kriminellt? Hennes rättesnöre var smalt och tillät inga
avvikelser.
Djävulsdyrkan? Nej, tanken var alltför orimlig och av
brevfragmentet till Lena visste hon att Pernilla aldrig slutat
tro. Snarare hade hon burit med sig sin tro som en skyddande
mantel mot världen. Som så många religiösa hade hon alltid en
given förklaring till allting som hände. Och varför kallades den
som tydligen var ledaren för Pastorn. Pastor är ju bara ett annat
namn för kyrkoherde, en titel, men visst användes den oftare för
kyrkoledare inom frikyrkorna än inom statskyrkan, tänkte Lena.
Pernilla hade tillhört Livets Ord men lämnat den församlingen,
eller hade hon inte...?
Lena hade många frågor hon ville ställa till Dan Lundgren,
frågan var vilka svar hon skulle få. Hon hade inte varit imponerad
av rösten i telefonen som helt klart visade att han inte ville prata
med henne. Omnämnandet av hennes yrke hade mötts av en
fnysning i telefonen. Det var först när uppgav att Pernillas föräldrar
hade bett henne kontakta polisen, som han mycket motvilligt gick
med på ett möte.
Uppsala polisstation låg i en röd tegelbyggnad vid Salagatan
i närheten av Vaksalatorget. Det var en ganska modern
förvaltningsbyggnad av kommunmodell 1A, funktionell framför
estetisk. Den visade större omtanke om kommunens pengar än
dess invånare. I närheten fanns ett av de köpcentrum som mer
eller mindre tagit död på alla småbutiker i stadskärnorna över hela
Sverige. Kvarnen hette den här varianten.
Inne på stationen blev Lena ombedd att sitta ned och vänta.
Vilket hon snällt och tåligt gjorde i tjugo minuter, sedan hade hon
fått nog. Med bestämda steg gick hon fram till receptionisten som
i väl valda och kraftfullt framförda ordalag blev ombedd att se till
att Dan Lundgren uppenbarade sig. För effektens skull viftade Lena
Blom med presskortet och sa en del saker om pressens makt. Som
så beklagligt ofta förut, lönade sig det otrevliga uppträdandet bättre
än det trevliga, och receptionisten lyckades få Dan Lundgren att
komma ned och möta Lena på mindre än tre minuter.
Surmulet och officiös som en gammal politruk hälsade Dan
Lundgren motvilligt på Lena och eskorterade henne till sitt rum.
”Det gällde visst Hedinfallet”, startade han bryskt utan att be
om ursäkt för att Lena fått vänta. Han gungade bakåt på stolen.
Han var civilklädd och strax över femtio. Håret var kortklippt
som polismodet föreskrev numera, vilket han kompenserade med
en Tommy Lindströmmustasch. Den förre rikskriminalchefen
Lindström hade ju blivit en förebild för de ”riktiga” poliserna till
skillnad från de ”politiskt tillsatta” poliserna.
Lena kände igen typen, en man som kände sig åsidosatt och
tog ut det på hela världen. Kanske inte direkt någon Göran Skytte,
men ändå. Men hon hade ingen lust att leka snäll flicka och stryka
hans ego medhårs. Lena gillade inte att bli tvingad att vänta som en
personlig maktdemonstration. Det retade henne och gjorde henne
irriterad. Det här skulle inte bli något trivsamt möte, men Lena
visste att hon var tvungen att hålla igen humöret lite, annars skulle
hon inte få veta något. Och hon gillade inte att Pernilla kallades
Hedinfallet.
”Det handlar om Pernilla Hedin. Hon hittades i Fyrisån nedanför
Flustret vid Stadsparken den 12:e. En ung ensamstående kvinna,
som råkar vara en av mina allra äldsta vänner.”
”Ja.” Lindströmmustaschen gjorde en paus innan den började
guppa igen. ”Vilken tidning sa du att du representerade?”
”Jag är här för att familjen bett mig ta reda på mer om det här
dödsfallet.”
”Du påstod att du är journalist både på telefonen och till
Ingabritt i receptionen. Är det en lögn?”
”Jag är inte här för att bli förhörd utan för att få tillgång till
upplysningar som borde vara offentliga”, fräste Lena till.
”Under falska premisser…”
Lena gjorde en närmast synlig kraftansträngning att tygla
sitt humör. Hon blev inte så lätt arg, men vissa situationer och
människor satte fart på hennes temperament. Dumhet och dryghet
bankade dock in de rätta knapparna direkt. Och hade hon blivit arg
förblev hon arg alldeles för länge.
”Nej, jag är journalist.”
”Får jag se presskortet!” Det var ingen fråga utan ett krav. Det
skulle inte bli något trevligt möte.
Lena visade honom presskortet och tillade att hon jobbade som
frilansjournalist.
”Värsta sorten, de ger aldrig upp. De tror alltid att varje jobb ska
göra dem kända. Du säger att Hedins bett dig representera dem.
Det vill jag kontrollera. Har du deras telefonnummer.”
Lena lämnade med överdriven artighet numret till honom efter
att skrivit ned det på ett block som låg på skrivbordet. Lundgren,
hans titel hade hon missat, ringde och fick svar. Svaret gjorde
honom inte nöjd, men det fick honom att bestämma sig för att
åtminstone samarbeta till en del.
”Jag ska gå och hämta akten. Vi var just på väg att avsluta det
hela.”
Lundgren försvann ut ur rummet och lämnade dörren
demonstrativt öppen. Ett kort tag funderade Lena på att rycka
ut några av pärmarna i bokhyllan bakom hans skrivbord och rota
igenom dem bara för att djävlas. Men hon tyckte inte det var värt
risken. Hon ville ju ha upplysningar, inte bråk.
När han kom tillbaka lade Lundgren mappen på bordet, satte sig
ned och väntade motsträvigt ett kort ögonblick innan han öppnade
den. Utan att vänta på svar frågade han: ”Vad är det du vill veta?”
och fortsatte:
”Pernilla Margareta Hedin, född i Kalmar 620627, fyra sista
siffrorna är 2907. Hittades död i Fyrisön, nu har de skrivit
fel igen, för...” (han räknade bakåt) ”två veckor sedan. Yrke:
medierådgivare.”
”Medierådgivare? Det visste jag inte.”
Lundgren tittade upp.
”Hur väl kände du henne egentligen? Påstod du inte att hon var
din bästa vän?” Lundgrens frågor hade fått en yrkesmässig skärpa
och attityden till trots missade han inte mycket.
”Vi har inte träffats på femsex år”, fick Lena erkänna. Lundgren
gav henne en misstänksam blick. ”Var jobbade Pernilla?”
”Hon var anställd på ett företag som heter CCS Medieråd. Hon
började där för lite mer än ett år sedan”, uppgav Lundgren lite
motsträvigt efter att konsulterat sin mapp.
Lena Blom kände till CCS Medieråd, det var ett företag i
Kenneth Nelsons företagsgrupp. Kenneth Nelson som hon skulle
ha träffat just nu, hade hon inte ringt återbud. Var det en slump
eller betydde det något? Hon bestämde sig för att se det som en
slump tills vidare, CCSföretagen var många och fanns lite överallt.
Gruppen av företaget var starkt diversifierad och täckte många
områden inom mediebranschen.
”Dödsorsak; drunkning. De hittade vatten i hennes lungor och
en överdos av medicinska preparat i maginnehållet.” Lundgren
mässade på. Han läste mekaniskt innantill men det var tydligt att
han samtidigt censurerade en del av texten framför honom.
”Vad för preparat?”, frågade Lena aggressivt trots att hon
misstänkte att hon visste svaret.
”Rester av ett läkemedel som ges mot depressioner och
barbiturater.”
Lena sa namnen på medicinerna hon hade hittat i Pernillas
badrumsskåp. Lundgren tittade misstänksamt på henne innan han
svarade:
”Hur kan du veta det? Det är inte information som vi har släppt.”
Han väntade inte på svar på sin fråga utan tillade: ”Det var stora
doser, mycket större än ordinationen. Utslaget är inte klart, men vi
tror det kan ha varit självmord. Vi har dock sagt till föräldrarna att
vi inte kan utesluta att det var en olyckshändelse.”
Han hade menat att chocka Lena, men hon reagerade inte. Hon
hade omedelbart förstått att det var orsaken när hon hörde om
medicinerna. Lundgren fortsatte besviket: ”Självmordsmisstankarna
stöds av ett meddelande vi hittade i Hedins lägenhet.”
”Jag skulle vilja se det. Självmord stämmer inte alls med
Pernilla.”
Lundgren kliade sig på näsryggen. Det var en omedveten
handling som fick honom att se ut som en karaktär ur en dålig
teaterpjäs. Till slut räckte han fram en plastficka med ett kort
meddelande.
Det är så mycket nu. Jag tror inte att jag orkar. Allt är så
annorlunda. Vilken väg ska jag gå? Gud, ge mig ett svar.
Meddelandet var inte undertecknat.
”Det här säger ju absolut ingenting”, utbrast Lena. ”Absolut
ingenting. Hur kan ni tolka det här som ett självmordsbrev? Det är
ju inte ens underskrivet? Det är maskinskrivet. Vem som helst kan
ha skrivit det?”
”Vi fann det i Hedins lägenhet. Det låg på sängen, hon ville att
vi skulle hitta det.”
”Någon ville det. Om hon ville det skulle hon väl ha undertecknat
det? Och varför skulle hon skrivit det på maskin? Det är ju idiotiskt,
tänker ni inte alls?”
”Det där var helt opåkallat. Alla bevis vi har tyder på självmord,
eller möjligen att hon under inflytande av droger kan ha råkat ut
för en olyckshändelse och ramlat i Fyrisån.”
”Alla frågetecken som finns då? Eller har ni struntat i dem för
att ni hade en bekväm förklaring framför er?”
”Vilka frågetecken?”, svarade Lundgren på Lenas aggressiva
utfall. Hon hade lutat sig fram över skrivbordet och med hela
styrkan av sin personlighet attackerade hon Lundgrens bekväma
position. Han skruvade på sig och till hans heder var Lena tvungen
att erkänna att han verkligen ville veta.
”Först, ta lappen. Det finns inga som helst bevis att Pernilla
skrivit det här”, sa Lena och slängde plastfoldern på bordet.
”Det finns ingen signatur. Pernilla har aldrig skrivit utan att
skriva under eller ritat en glad liten figur. Det är skrivet med en
skrivmaskin, se själv. Det här är ett typiskt skrivmaskinstypsnitt.
Vem använder skrivmaskin idag?” frågade hon retoriskt. ”Har ni
kontrollerat fingeravtryck på det här?” Hon behövde inte vänta
på svar, Lundgrens förlägna uttryck i de blå ögonen sa henne allt
hon behövde veta. ”Ni vet inte ens om Pernilla överhuvudtaget har
hållit i det här pappret. Då vet ni väl inte heller att Pernilla inte
äger någon skrivmaskin. Hon har bara en dator med en skrivare
– som inte ens fungerar.”
Lundgren sa ingenting, men han bläddrade febrilt i sina papper.
”Har ni pratat med hennes föräldrar? De sa till mig att Pernilla
hade ringt bara dagar innan hon dog och var jätteglad. Låter det
som någon som tar livet av sig?” Lena tittade på polisen. ”Gör
det det?” Lundgren vägrade hålla med henne men såg lagom
fundersam ut.
”Vi hade ingen anledning...”, började Lundgren lite lamt och
vände istället och sa: ”Det är faktiskt ganska vanligt att självmördare
uppträder på ett sånt sätt när de väl bestämt sig”, mässade han
magistralt. Mustaschen slokade dock lite mer än tidigare.
”Vet ni om att det har varit inbrott i Pernillas lägenhet?” Lena
fortsatte utan att vänta på svar och berättade om sina misstankar.
”Det där är inga bevis, inte ens indicier. Det kan lika gärna
vara dina fria fantasier. Hon kan ha raderat filerna av ett dussintal
anledningar.”
”Medicinen då, de sönderrivna etiketterna. Har ni kontrollerat
att hon verkligen fått den medicinen utskriven. Det är inte hennes
vanlige doktor som skrivit ut den. Alla andra mediciner var flytande
och med ett annat namn på etiketterna. Men ni hittade samma
medicin i Pernilla och det bevisade att det var hennes, eller hur?”
Det blev tyst en stund och Lundgren strök sig över den dagsgamla
skäggstubben. Lena kunde i tystnaden som uppstått höra hur den
skrapade mot hans naglar.
”Jag kan hålla med om att du lagt fram en del nya indicier.
Kanske får vi ta en ny titt på det här. Kanske…”
Lena reste sig upp. ”Det tycker ni ska göra. För vad ni gjort
hittills är ingen utredning. Ni har fått några lätta svar och nöjt er
med dem. Det arbete ni gjort är en skam. Pernilla kan ha blivit
mördad av någon som försökt få det att se ut som självmord, men
den tanken har inte dykt upp i era Kojakhjärnor. Klantskallar. Inte
undra på att polisen inte löst Palmemordet.”
Lena slängde igen dörren efter sig när hon gick. Den gav ifrån sig
en tillfredsställande tung smäll bakom henne.
KAPITEL 3
När det ringde på dörren ropade Lena från köket, ”Kom in”, hon
visste ju vem det var. Rick hade genast rusat till dörren och hoppade
som vanligt på Micke Molle när han kom in. Om det var något Lena
aldrig hade lyckats med, var det att stoppa Ricks hoppande på folk
han tyckte om.
Lena bodde i en 2,5-rumslägenhet i närheten av Vasaparken i
den del av Stockholm som på parkeringsspråk kallades VaC. Det var
en modest lägenhet i ett typiskt hus från tjugotalet. Rumshöjden
var knappa halvmetern över den som anses tillräcklig i så kallade
moderna lägenheter, men som får små lägenheter i äldre hus att
kännas trivsamma. Den var enkelt upprustad, enda lyxen Lena höll
sig med var en egen tvättmaskin för att slippa gnället om luddet
i torkarfiltret, en annars pågående thriller i hyreshus. Däremot
passade hon då och då på att tjuvtvätta trasmattorna i husets
tvättmaskin för att kunna använda torkskåpet. Det var givetvis
förbjudet enligt den självutnämnda tvättstugekomitten, som leddes
av herr och fru Z. Enwall på bottenvåningen i gårdshuset, vilka
Lena hade haft sina sammanstötningar med de första åren i huset.
Fru Enwalls specialitet var anonyma meddelanden på lappar som
rivits ut ur ett kollegieblock. Hennes språk var färgstark och rakt
på sak, därav förmodligen den självvalda anonymiteten. Däremot
lämnar hennes stavning en hel del att önska.
De olika rummen i lägenheten var målade i pastellfärger och det
var sparsamt med saker på väggarna. En del heminredningsdetaljer
hade hon gjort själv enligt principen om återanvändning.
Flest kommentarer väckte de två matchtröjorna i gamla
jungfrukammaren som nu fungerade som ett litet hemmakontor.
Det var en signerad blå nr 9 Gianluca Viallitröja från Chelsea med
autograf och den vackraste allsvenska tröjan, en blåblå matchtröja
från Djurgårdens fotbollslag. Inte direkt vad man förväntade sig
hitta i en ung kvinnas heminredningsideal. Det var mer en trivsam
bostad än en estetiskt tilltalande. Mer personligt än en kandidat till
Sköna Hem. Skulle det brinna blev det nog lottdragning om Lena
skulle rädda Chelseatröjan eller fotoalbumet först.
”Hej monstret.” Micke kallade nästan aldrig Rick för något
annat än monstret. ”Kan du tricket? Vad gör du när Micke säger
AIK?!” Rick lade sig genast ner och la den ena tassen över nosen.
”Och vad gör monstret när vi säger Djurgården?!” Genast hoppade
Rick upp och gav ett kort skall samtidigt som den korta svansen
viftade så gott den kunde. Foxterriers upprättstående svansar är
inte designade för svansviftningar som andra hundars. Hans lilla
trick i Mickes ständiga hälsningsritual renderade honom en halv
handfull godis som Micke snodde ur en kartong på hatthyllan, just
när Lena kom ut i den minimala hallen.
”Hej Micke. Nej, inte nu igen. Du får inte ge honom så där
mycket godis. Han kommer att rulla fram.”
”Inte, jag tog det där utan en massa kalorier. Det där som ser ut
som betongpellets. Jag måste ju se till att han inte glömmer vilket
fotbollslag han ska hålla på. Ska vi gå?”
De gick sin vanliga runda med Rick springande och nosande
på allting medan Lena berättade allt som hade hänt de senaste
dagarna för Micke Molle. Som alla promenader med Rick blev det
en massa stopp och gå. Lena misstänkte ibland att Rick hade fel
på luktsinnet för hon hade aldrig varit med om en hund som var
tvungen att lukta så länge på varje fläck. Antingen fick han fram
mer information än någon annan hund eller var han täppt i näsan.
Micke hette egentligen Mikael Molle, men efter att Disneyfilmen
Micke och Molle hade premiär blev det Micke Molle. De flesta av
hans gamla vänner sa namnet så snabbt att det nästan lät som ett
enda ord.
Micke Molle var något över medellängd och något över
medelvikt. Något som bekymrade honom föga trots allehanda
tjat från olika håll. Det enda som verkligen retade honom var
Lättareklamen som han hade fattat ett djupt personligt agg till.
Tanken att påstå att alla ville äta ett margarin, bara ordet gav
avsmak, bara för att de bestämt sig för att inte bli feta fick honom
att tvivla på mänskligheten. Och då var han ändå en uttalad och
övertygad cyniker samt livsnjutare.
Att något var fettbildande var inte tillräcklig anledning för att
inte njuta av det man tycker om det, var en av hans livsfilosofier.
Själv missbrukade han CocaCola på ett sätt så att han funderat på
att begära sponsring.
En annan livsfilosofi hos honom var att stå bredvid och
observera, gärna med någon kommentar som mer ofta träffade
rätt än inte. Förmodligen hade han i grunden ingen aning om hur
träffsäkra hans pilar var, eftersom han egentligen inte sa dem för att
såra, utan bara för att ha roligt. Aningslöshet har ofta åstadkommit
lika stor skada som medveten elakhet. Det var många pinsamma
tillfällen för Micke Molle som hade blivit än mer pinsamma av hans
försök att lätta upp stämningen.
Enligt Lena som han hade känt i flera år, var han lat och helt
omöjlig att jobba med. Det var flera som tyckte han var omöjlig att
jobba med, eftersom han bara åtog sig de jobb han gillade. Något
som hade retat många som försökt locka honom med pengar. Han
stod emot deras övertygelse om att allt kunde köpas för pengar.
Han hade tackat nej till jobb som hade gett honom hundratusentals
kronor för en veckas arbete, för han inte gillade uppdragsgivarens
åsikter. Å andra sidan var han inte främmande för att jobba enbart
för pengar, när han kände för det.
Själv hade han ingen politik utom att politiker åstadkom
mer skada än nytta. Han var en av de främsta underblåsarna
av politikerföraktet. Han var däremot en varm förespråkare för
humanitet och medmänsklighet, och hoppades alltid att han en
dag skulle hitta det.
Micke Molle var något av en ensamvarg, en egenskap han delade
med Lena. Lena var en person han alltid försökte göra sig ledig för
att jobba med.
Med henne kände han sig ledig och fri, han kunde leverera sina
pikar och aldrig vara rädd för att hon skulle missförstå. De delade
dessutom intresset för fotboll och höll bägge på samma klubb. De
hade varit i väg på många jobb tillsammans och hade en ömsesidig
respekt för varandras integritet. Bägge kunde vara känsliga för
kritik, speciellt slarvig kritik, men varandras arbete kunde de
kritisera hur mycket som helst. I det hade de uppnått ett nästan
symbiotiskt förhållande som gjorde bägges arbete bättre.
Micke Molle var en av landets främsta fotografer. Han hade
vunnit massor av priser som bevisade det, om han bara kunde hitta
dem. Priser var roligt, men inget han klistrade upp på väggarna som
advokatdiplom eller guldäggsaffischer. (Faktum var att både han
och Lena hade vunnit ett reklamägg för en annons de gjort, men
eftersom de inte hade plagierat idéen så nöjde de sig med att sätta
upp diplomet på toaletten.) Bara det gick att göra en bild av det,
kunde Micke Molle fånga det.
Oftast jobbade han med stillbilder, men han hade även med
framgång prövat på både video- och spelfilmsfotografering. Han
hade också gjort flertalet uppskattade fotoreportage från runt om i
världen. Han föredrog att inte skriva själv, men om ämnet fångade
honom kunde han leverera en text som matchade det bästa
journalisterna kunde göra. Han hade på senare år blivit alltmer
noggrann med att ge förslag på bildtexter, efter att han upptäckt att
de som skrev bildtexterna inte alltid läste artiklarna.
Han var uppväxt i Stockholm och var ett knappt tiotal år
äldre än Lena. Bekvämlighet var ett annat nyckelord för honom,
vilket avspeglades i hans klädsel. Först och främst skulle den vara
bekväm, därefter skulle den vara skön och praktisk. Något som
bland annat lett till att han helst hade skjortor och färgglada, andra
sa skrikiga, shorts så länge som möjligt innan kylan satte in. Kyla
och mygg var hans största hatobjekt.
Lena och Micke Molle hade första gången jobbat ihop på ett
reportage i Afrika. Deras bil hade brutit ihop ute på savannen och
de hade kommit att stanna längre än väntat. Det blev början till
ett framgångsrikt och uppskattat samarbete som hade hjälpt Lena
att komma tillbaka efter en svår period nästan utan uppdrag. Än
viktigare var att det var starten till en mycket nära vänskap. De
delade en gemensam syn på människan som unika individer och
en hälsosam misstro mot gruppbeteenden. De gjorde det utan att
ställa krav på varandra, deras liv möttes och skildes vid behov.
Däremot hade de länge diskuterat att ha lokal ihop.
Nu ville Lena ha hans hjälp, inte som fotograf utan som vän
och klok rådgivare. Hon visste att bakom hans kommentarer och
sarkasmer fanns en hjärna. Därför berättade hon vad hon trodde
om Pernilla och bad om hjälp.
”Det måste ha något med hennes religiösa engagemang att göra.
Det verkar ju ha uppfyllt hennes liv,” sa Micke Molle när de kom in
i Vasaparken efter att gått runt Karlbergsjön och kryssat sig fram
på den smala stigen mellan joggarna fram till Barnhusbron. Lena
hade nedanför båtklubben visat Micke en utskrift av brevet hon
hade lyckats rädda ur Pernillas dator. Rick hade som vanligt tagit
ett dopp där, trots att vattentemperaturen var sådan att Micke hade
ryst bara han såg det. Han kunde dock inte låta bli att ta en bild
med den lilla digitalkamera han alltid bar med sig.
I parkens mynning mötte de Farbror Per som Rick snabbt
skuttade fram till och tiggde godis av. Som alltid lönade sig tiggeriet
och han fick den Frolicring som Lena aldrig skulle ha gett honom.
Micke och Lena hälsade glatt på farbror Per när de kom fram till
honom. Farbror Per var säkert den i stadsdelen som var mest ute
med sin hund av alla.
Det hade alltid funnits hundar kring Lena. Hon växte upp i
en familj som hade flera hundar och det var bara i USA och de
första åren i Stockholm hon hade varit utan hund. Hon hade
en viss erfarenhet och hade själv gett kurser i hunddressyr för
Kennelklubben i Kalmar.
”Det här med aborter verkar också oerhört viktigt”, fortsatte
Micke. ”Vi får väl se imorgon när du skaffat fram de där klippen vad
det nu kan vara. Jag har intrycket av att hon hade sparat dem för
att visa dig. Det handlar kanske om något hon gjort eller något som
upprört henne väldigt.”
Det lyste gulvarmt från fönstren i septembermörkret. Framför
gården stod några bilar parkerade. Den ljusgula huvudbyggnaden
var omgärdad av flyglar och uthus. Det hela såg idylliskt ut, som en
mindre kursgård med managementkurser på programmet. Whisky
samt gin och tonic på kvällen och lite avkopplande tafsande på de
kvinnliga kollegorna.
Mellan fruktträden i den närmaste trädgården fanns fyrkantiga
lådor diskret uppsatta med jämna mellanrum. Det var ett
sofistikerat larmsystem, vilket få kursgårdar i vanliga fall behöver.
Ändå var det på sitt sätt en kursgård. På gården bodde ett antal
personer som skötte jordbruket och studerade.
Gården låg isolerat på en höjd med öppna fält runt omkring. Lite
längre bort fanns en dunge blandskog innan sädesfälten fortsatte
bort mot en större skog. Närmaste granngård låg ett par kilometer
bort och det var en mil till närmaste samhälle, ändå var det bara en
40 minuters bilresa in till Stockholm.
Det var inte bara gårdens läge som var avsides. Folket där
uppmuntrade inte besök och deltog inte på något sätt i det vanliga
samhällslivet. De som bodde där hade helt tagit avstånd från det
moderna samhället. Det vill säga de delar krävde att man betalar
skatt. Enligt dem tjänade de inget utan levde på gården och därför
skulle de inte betala skatt. De tog avstånd från samhället och ville
inte att samhället skulle intressera sig för dem. De hade valt att
förneka det statsamhället och ville likt amishfolket i USA leva i sin
egen samhällsform. Till skillnad från amishfolket var de däremot
inte emot att utnyttja modern teknik. Jordbruket drevs med
moderna, om än företrädesvis ekologiska metoder och gården var
rikt utrustad med datorer och modern kommunikationsteknik.
De hade sökt en frivillig isolering på sina egna villkor.
I mangårdsbyggnaderna hade förbättringar och förändringar
skett sedan den då ganska förfallna gården hade sålts några år
tidigare. Ingen granne visste dock vad som gjorts, för material hade
fraktats till gården i all hemlighet. Gården var också självförsörjande
när det gällde el och vatten. Det fanns en elgenerator och en
egen vattenpump, även om gården normalt var inkopplad på det
kommunala nätet.
På gården levde något mer än 30 personer som på helgerna
utökades när en grupp sympatisörer anlände för att tillsammans
helga vilodagen. Gården ägdes av en stiftelse som kallade sig
Bibelläsarna.
Bland anhängarna inom Bibelläsarna kallades gården
Farmen.Utåt kallade den för kursgård och religiös retreat.
”Hittills har vi varit försiktiga i våra aktiviteter och vi har ännu
inte dragit på oss någon uppmärksamhet. Herren har väglett vårt
arbete, men nu kan vi inte längre verka i hemlighet.” Pastorn reste
sig upp när han talade. Det var så han hade lärt sig möta en publik
och det var så han hade lärt sig att dominera en grupp, med hjälp
av sin retorik och sin personlighet.
De var sju personer som satt i Farmens största rum. De satt vid
ett konferensbord, precis som vid vilket styrelsemöte som helst.
Framför dem stod varsitt glas och en vattenkaraff. Ingen fick dock
ta några anteckningar. Istället låg det en Bibel framför var och en
och mötet hade inletts med att Pastorn med sin djupa och vackra
stämma hade högläst en passage ur en stor praktbibel, i den gamla
översättningen. Det gammaldags högtidliga språket passade honom
och han tyckte den nya bibelöversättningen var respektlös.
Han såg sig själv och sin rörelse som en verkligt rättrogen
kristen grupp. Han trodde på den fundamentalistiska grunden i
kristendomen och såg den som den enda rätta och möjliga vägen till
frälsningen. Genom Bibelns sanna ord skulle de omvända världen
och garantera sin egen och andras räddning. De var Bibelläsare
och trogna Ordet. Den moderna svenska kyrkans sekulariserade
tolkningar var inget för dem. De tillät ju till och med homosexuella
att gifta sig. Bara Guds egna ord kunde ge människorna frälsning.
Längst ned vid bordets ända satt Eriksson som hade bevakat
Lena Blom vid begravningen i Kalmar. Han var fortfarande uppfylld
av saligheten i Bibelns ord och Pastorns tolkning. Det var ett
ögonblick han njöt fulländat av och det var med ett visst motstånd
han återvände till verkligheten. Han öppnade ögonen och såg på
de andra runt bordet. De var lika fångade av Pastorns läsning som
han. Nu var det dock dags att åter ägna sig åt deras uppdrag. Det
var deras uppgift att vägleda och rensa ut de falska lärorna.
De var den innersta gruppen av Bibelläsarna. Det var de som
planerade och ledde Bibelläsarnas aktiviteter. Hittills hade de
begränsat sig till demonstrationer och andra utåtriktade aktiviteter.
De var de moderna korsriddarna vars uppgift var att skydda läran
och göra de kristna idealen starka igen. Men ord räckte inte längre
till. Det var dags för handling.
Pastorn tog fram en antik dolk och lade den över sin uppslagna
Bibel.
”Vi är Kristi Dolkar. Vi måste med vapen kämpa för hans lära
mot Antikrist och hans splittrade skaror av judar och muslimer. Vi
är få men starka idag. Just nu ligger vår styrka i att vi är få, det gör
det svårare för Antikrist att komma åt oss. Vi är rena. Ändå har vi
redan råkat ut för infiltration och förräderi. Som tur var upptäckte
vi det i tid och det är stoppat. Det visar ändå att Djävulens anhang är
oss på spåren, vår renhet ett hot för hans hantlangare och okunniga
medlöpare. Vi måste ständigt vara på vår vakt mot Djävulen och
hans anhang. Vi får inte låta vår vaksamhet slappna.”
Pastorn räckte den juvelsatta dolken till personen på sin högra
sida. Denna tog den sylvassa dolken och skar sig över sin högra
handled. Det var inget djupt sår, men blodet droppade fram.
Kvinnan med det hårda slutna ansiktet lät blodet droppa ned i
glaset medan hon tyst mumlade: ”Vi är Kristi Dolkar. Vi är Kristi
Dolkar. Vår uppgift är att försvara den sanna tron.”
Därefter räckte hon dolken vidare i högerled. Vänster är
Djävulens väg. Nästa person upprepade hennes ceremoni och när
alla glasen var fyllda med blodblandat vatten höjde Pastorn sitt
glas.
”Vi Kristi Dolkar ärar dig o Herre och Gud. Bevara oss och ge
oss framgång i Ditt värv. Det är dags att agera mot Dina fiender i
enlighet med Dina heliga ord.”
Med det var mötet öppnat.
”Som jag sa inledningsvis måste vi nu kanske ge upp vår
anonymitet, åtminstone till den grad att vi måste låta vårt namn
Kristi Dolkar bli fruktat bland Kristi fiender. Vilka vi är måste
fortfarande vara en hemlighet. Även för de andra Bibelläsarna.”
Pastorn nickade när han sa detta till en senig och tunnhårig man.
”Som deras spirituelle ledare känner de givetvis mig och kanske
har de sett er. Inga namn är dock kända. De som bor på Farmen
vet delar av vår verksamhet, men jag tror de är pålitliga nu. Vad
som hände med avfällingen Hedin kommer inte hända igen. Hon
var tagen i besittning av Djävulen. Hon kände dock inte till särskilt
mycket...”
”Mer än vad vi trodde”, avbröt Eriksson vilket fick Pastorn att
borra sin blick i honom. Han tolererade inga avbrott, men när han
fortsatte var hans stämma lika mild som förut. Eriksson däremot
förbannade sin obetänksamma tunga. Det skulle dröja innan han
öppnade munnen igen.
”Som sagt är problemet ur vägen och vår avfälliga syster Hedin
kan inte längre stå i vår väg. Låtom oss nu gå vidare. Broder Samuel
har de underrättelser vi nu måste agera på.”
Samuel reste sig upp. Det var en kortväxt man i trettioårsåldern.
Han var nervös av uppmärksamheten och svetten blänkte på hans
överläpp. När han pratade hade hans röst en stark klang av fanatism
som på intet sätt dämpades av den långsamma norrländska
dialekten. Han lutade sig då och då fram och tog stöd mot bordet.
Han var Kristi Dolkars underrättelseexpert. Vilket var lämpligt
då han också i sitt yrkesliv jobbade med undersökningar som
dataexpert på konsultuppdrag vid säkerhetspolisen. Hans jobb var
inte att fånga ryska spioner eller övervaka invandrare, utan att
överse och sköta om de datasystem polisen använde sig av. Något
som gav honom ett försprång i informationsinsamlandet.
Säpo hade givetvis genomfört en rutinmässig säkerhetskontroll
på Samuel. De hade inte hittat något som hade oroat dem. Han
hade inga invandrarvänner, varken från Kurdistan, Afrika eller
Ryssland, överhuvudtaget hade han ett ganska litet umgänge
utanför den fyra barn stora familjen och kyrkan. Han och familjen
gick i andakt på Södermalm, troget varje söndag men höll sig
från kyrkans övriga funktioner. Hans fru Annalisa deltog i en del
samkväm på veckokvällar, om Samuel hade lyckats komma hem
från jobbet i tid.
Han drev sin egen konsultverksamhet, men jobbade nästan
uteslutande på mycket långa kontrakt med storföretag och
myndigheter. Säkerhetskontrollen avslöjade inget som säpo ansåg
kunna vara oroväckande, även om de religiösa aktiviteterna
hade orsakat en kråka i marginalen hos en misstänksam och
sekulariserad kommissarie. Medlemskapet i Bibelläsarna hade
kommit efter säkerhetskontrollen och hade aldrig observerats
av säpo, frågan är om de ens hade reagerat om de känt till det.
Bibelläsarna var en okänd grupp som var mycket diskreta utåt. Det
enda anmärkningsvärda i rapporten var att Samuel hade stämplats
som mycket nervös på grund av sina hastiga och lite ryckiga
rörelser. Att det bakom dem fanns en starkt övertygad, logisk och
kontrollerad människa utan personlig nervositet hade aldrig slagit
dem.
Ur en tunn portfölj tog han fram några papper som han delade
ut. De skulle sedan brännas i kakelugnen som stod i ett hörn av
rummet och spred en trivsam värme i den septemberråa kvällen.
”Vi har valt ut två möjliga symboler, doktor Ingalill Molander och
doktor Bruno Sundholm. Det här är personfakta och bilder på dem.
Dr Molander är bosatt i Uppsala och verksam vid kvinnokliniken på
Akademiska Sjukhuset. Jag tror ni allihop känner till henne. Hon
är en av de mest synliga talepersonerna för abortförespråkarna.”
Samuel drog in andan och pratade på inandningen. ”Hon har, de har
förresten bägge två, varit några av målen i vår brevkampanj. Bägge
de här fostermördarna har gått ut och berättat om brevkampanjen
vilket har gett dem och deras verk publicitet.”
”Jag håller inte med.” Det var den andra kvinnan i församlingen
som gav röst åt sin åsikt. Hon var i tjugoårsåldern och en av dem
som mest lidelsefullt beundrade Pastorn och hans mål. Hennes
långa blonda hår slängde när hon knyckte med huvudet för att ge
sina ord mer eftertryck. ”Det har satt fokus på att aborter är fel
och det har lett till en debatt och att också alla de som är emot den
svenska mördarstiftningen har fått uppmärksamhet. Det är som
Pastorn säger, vi kan inte bara verka i det fördolda, vi måste stå
upp och ge alla någon att följa. Det är många som nu vågar stå för
sitt motstånd.”
”Jo”, andades Samuel in. ”Kanske det. I vilket fall som är
också Sundholm känd i debatten. Han jobbar vid Södersjukhuset
i Stockholm. Bägge är gifta, bor i villa och har två egna barn.
Sundholms fru jobbar också inom vården, hon är chef på ett vårdhem
i södra Stockholm. Molanders make jobbar som administrativ chef
på ett bilföretag i Uppsala. Kartan visar vilken rutt de brukar välja
när de åker till jobbet. Sundholm åker oftast, men inte alltid,
kommunalt. Större delen av vägen med tunnelbanan, vilket gör
honom till ett svårare mål under den perioden. Molander kör egen
bil, en ett år gammal SAAB 95. Även maken kör förresten SAAB
vilket jag antar hänger ihop med hans jobb. Sundholms har en
sommarstuga utanför Trosa, men det är nu rätt sent på året och
de åker inte ut varje helg. Sundholms barn är äldre tonåringar, två
pojkar. Molander har ett barn av varje kön. Det skiljer två år mellan
dem och det äldsta började skolan nu i augusti.”
”Vi har valt ut två fostermördare”, trots ordets hårda klang lät
Pastorns röst nästan försonlig. ”För att vi ser det som en logisk
fortsättning på det opinionsarbete vi redan har påbörjat”.
”Ska vi göra bägge och i så fall vem blir först?”, frågade en man
med surmulen uppsyn. Han satt bredvid kvinnan som hade startat
blodceremonin.
”Jag lämnar ordet fritt”, svarade Pastorn.
”Kvinnan”, sa Eriksson och en av de andra männen, samtidigt
som de två kvinnorna i församlingen unisont sa: ”Sundholm.”
”Intressant, det tycks vara en könsrelaterad prioritet”, närmast
myste Pastorn. Han insåg vikten av den fanatism de kvinnliga
medlemmarna i församlingen hade, men ansåg egentligen att
Paulus hade haft rätt redan i brevet till korintierna. ”Kan jag få
argument för detta? Sten, du kan väl börja.”
Farmens chef Sten kastade en snabb blick på Eriksson innan
han svarade: ”Hon är lättare att komma åt och jag tror att
undanröjandet av en kvinnlig abortör kommer att väcka mer
uppmärksamhet, vilket väl är vad vi vill med den här aktionen”.
Eriksson nickade instämmande. Pastorn böjde på huvudet och
indikerade att kvinnan till höger om honom skulle tala.
”De flesta abortörer är män. Det är de som rotar i kvinnorna
och därför tror jag de är mer lyhörda för en attack mot deras kön.”
Hon kunde inte låta bli att tillägga: ”Dessutom skulle det ge mig en
personlig tillfredsställelse då jag tycker Sundholm är en arrogant
man som vägrar lyssna till våra argument.”
”Du har träffat honom?” frågade Eriksson.
”Det var på en debatt om aborter för flera år sedan”, svarade Nils
i sin frus ställe.
”Intressant. Det verkar som om vår grupp är delad. Jag föreslår
en omröstning” sa Pastorn och gned sig med pekfingret på
överläppen.
Handuppräckningen visade att gruppen var delad på mitten.
Kvinnorna och Nils röstade för att Sundholm skulle bli första
målet, de övriga tre för Molander.
”Det verkar som om jag har utslagsrösten och jag väljer Molander
som vårt första mål. Jag tror att det kommer att ge oss mest
publicitet. Molander har också varit en mer aggressiv förespråkare
för aborter i media”, sa Pastorn som om han var road över den
demokratiska processen i att välja ut ett mordoffer. I djupet av sitt
samvete undrade han lite över hur objektiviserat allting hade blivit.
Målen var inte människor av kött och blod längre, utan objekt på
en större spelplan. Var det så här militära ledare kände sig inför ett
slag, när de medvetet offrade sina män på ena flygeln för att uppnå
fördelar på andra områden av slagfältet? Det var ett spel med
ultimata insatser. Åh Gud, Ditt arbete är sannerligen härligt.
”Så ske Herrens vilja”, sa han högt och Kristi Dolkar upprepade
hans ord. ”Men hur ska det ske och vem ska utföra det?”
”Molander är lätt att komma åt”, sa Samuel, ”våra källor inom
polisen i Uppsala uppger att hon har polisanmält breven men hon
har inget polisbeskydd. Vi formulerade ju breven avsiktligt utan
direkta hot. Hon jobbar normala sjukhustider och åker ensam till
jobbet vid Akademiska Sjukhuset. Vi har möjligheter att ta henne
på hennes väg till sjukhuset, på jobbet eller hemma. Fritiden
tillbringar hon mestadels med familjen. Ibland har de grannar och
vänner över på middag. Det verkar som om maken anser sig vara
något av en gourmetkock och tycker om att laga mat.”
”Vårt korståg är riktat mot henne och hennes smutsiga
gärningar, inte hennes familj”, klargjorde Pastorn och styrde
därmed upp diskussionen.
”Mest effekt kommer vi att få om vi kan komma åt henne på
hennes jobb”, sa Eriksson. ”En attack på själva den klinik där
aborterna utförs kommer att få ett enormt mervärde för vår sak.
Mer uppmärksamhet, mer publicitet. Det är dock mycket svårare.
Jag har nästan inga möjligheter att komma åt henne där.”
”Men en kvinna kan lätt komma dit”, sköt den blonda unga
kvinnan in.
”Låt oss för ögonblicket lämna diskussionen om var”, sa Pastorn
lugnt som om det var ett vanligt kommunalrådsärende som
avgjordes. ”Låt oss prata om hur.”
”Vi har en stor mängd vapen tillgängliga”, sa Nils som varit
yrkesmilitär vid Ing 1 i Södertälje och som fungerade som gruppens
kvartermästare. ”Frågan är om vi vill åstadkomma mycket väsen,
stor skada eller vara så diskreta som möjligt.”
”Låt det få så bibliska proportioner som möjligt. Våra bröder
och systrar i USA har attackerat abortörer utanför klinikerna
med handvapen. Men det är en slags självmordsattacker jag inte
vill uppmuntra. Det finns ingen anledning att avslöja vår existens
i förväg. Vi kommer efter handlingen att låta dem veta att Kristi
Dolkar är ansvariga.”
Gruppen fortsatte att diskutera hur dådet skulle utföras och
vad som skulle hända efteråt. Efter att bett en gemensam bön om
framgång och Pastorn läst ett nytt stycke ur Bibeln skildes de.
Allihop gick snabbt till sina bilar och körde därifrån, utom
Eriksson som Pastorn stoppade. Pastorn lade sin arm runt Eriksson
när de gick ut ur huvudbyggnaden.
”Jag har jobb åt dig. Min intuition säger att vi nog måste hålla
ögonen på den här journalisten Lena Blom ändå. Jag har hört en
del om henne och det är en envis och ihärdig människa. Vi vet ju
inte om hon och Hedin kan ha haft kontakt innan. De handlingar
du fann hos Hedin visar att förräderskan var på väg att avslöja oss.
Som tur var hann vi agera först.”
När Eriksson var på väg att sätta sig i sin Astra kombi, höll
Pastorn dörren en stund extra.
”Min vän, kontrollera ditt humör. Jag känner att dina känslor är
alldeles för starka just nu. Därför vill jag att du ägnar dig åt Lena
Blom så tar vi andra hand om doktor Molander. Men gör inget
innan jag ger dig tillåtelse och bli inte avslöjad. Underskatta aldrig
en motståndare.”
Pastorn stod en stund och såg bilarna försvinna ner längs allén.
Uppe i trädkronorna satt strålkastare och övervakningskameror
dolda. De hade satsat mycket energi och pengar på att göra
Farmen till ett säkert ställe. Närmast ett fort mitt i det svenska
kulturlandskapet. Några färggranna löv singlade ned i kvällskylan
samtidigt som Pastorn undrade hur länge till de skulle kunna verka
i hemlighet. Att verka i lönndom hade sina fördelar även om han
girigt ändå längtade efter att deras rättfärdiga sak skulle få den
uppmärksamhet den förtjänade.
Gud hade tagit sitt beslut och de var blott hans tjänare – denna
sanning kände han i sitt hjärta och nöjd vände han sig om och gick
in i den upplysta fyrkanten.
KAPITEL 4
”Hi there beautiful, vilken vind förde dig hit?”, hälsades Lena när
hon steg in på Tiders anspråkslösa redaktion på Holländaregatan
precis bredvid Centralbadet.
”Hade vi inte ett möte?”, svarade Lena kvinnan som satt bakom
ett av de mest överbelamrade skrivbord hon någonsin sett. I handen
satt en cigarett vars aska då och då föll överallt utom där den borde
ha fallit. Med tanke på pappersmängden på skrivbordet var det bara
ett rent under som hade förhindrat en brand på redaktionen. Inte
minst eftersom Grönis var en övertygad kedjerökare som ansåg att
rökningen var det enda som gjorde att hon kunde hålla sin figur.
Dessutom passade rökningen ihop med den image hon gett sig
själv, modellerad efter kriminalreportern Hildy i originalfilmen av
Stoppa pressarna av Billy Wilder.
”Nä nä, försök inte med den där. De säger att jag är tankspridd
som en fladdermus, eller är det blind som en fladdermus och
tankspridd som ... som något helt annat. Inget möte med
stjärnreportern var inbokat idag. Så ut med det!”
”Borde inte du sluta röka”, försökte Lena ändra samtalsämnet.
Hon visste mycket väl att bakom den förvirrade fasaden av
kortklippt hennafärgad hår och stora runda glasögon fanns en
av tidningsbranschens skarpaste hjärnor och mest närsynta
ögon. Grönis, egentligen Mie Grönhammar, hade ett facit och en
räcka av succéer bakom sig. Hon hade vänt upplagetrender för
både veckotidningar och kvällstidningsbilagor. Det verkade som
ingenting hon rörde vid kunde bli annat än en succé, så länge som
det kom ut i form av papper, bilder och text. Privatlivet hade hon
gett upp för länge sedan, även om det inte stoppade henne från att
grovt flirta med alla och visa upp ett par välformade ben i alldeles
för korta kjolar. Journalister och fotografer älskade henne för hon
backade alltid upp alla hon jobbade med till hundra procent och
mer, tidningsägare och chefer fruktade henne för den vassa tungan
och den osvikliga instinkten.
”Flicka lilla, försök inte med sådana där vändningar. Sådant
gjorde jag med gamla trista ministrar redan när du låg i vaggan och
inte kunde stava till nyheter. Det förvirrade arslet av dem när de
bara ville prata sitt. Idag är de alldeles för slipade och försiktiga när
de möter pressen. Ingen vågar säga något längre. Medietränade”,
fnyste hon
”Jag vet inte”, sa Lena. ”Jag tror det kan vara något, men det är
alldeles för tidigt. Något riktigt stort känns det som.”
”Bra”, sa Grönis och tände en cigarett till. ”Ska vi diskutera det
här eller på damrummet?”
Damrummet för Grönis var konferensrummet som låg längst in i
lokalen. Tider var hennes skötebarn och hon var delägare, även om
lejonparten av tidningen ägdes av en finansspekulant med kulturella
intressen. Han var dock klok nog att lämna hela skötseln av Tider
till Grönis som nöjde sig med att kalla sig redaktionssekreterare
och ansvarig utgivare, fast övriga redaktionen var obefintlig.
Finansmannen såg till att ekonomin sköttes och att Grönis slapp
siffrorna. Allt sådant sköttes av en kamrer som bara visade sig i
lokalerna på direkt kommando från Grönis eller finansmannen.
Det var inte det att han inte tyckte om Grönis, det var det att han
tyckte hans värld snurrade lugnare om han bara kommunicerade
via mejl. Epost som framförallt rörde de representationsräkningar
och reseräkningar som med ojämna mellanrum flöt in. Han tvivlade
starkt på en del av Grönis mer fantasifulla förklaringar kring dessa
för skatteförvaltningen så avgörande kvitton. Han ville inte gärna
väcka den björn som sover genom att skicka in kvitton med Moder
Teresa och Mahatma Gandhi som gäster på KB utan mat, men med
drycker för fyrsiffriga belopp. Ju mer upprymd Grönis var när hon
skrev på notan, desto mer lössläppta blev hennes representations
motiveringar.
Lena lämnade Rick som glatt tiggde frukostmat från Grönis
medhjälpare. Det var ett lönsamt äventyr för honom och han
brydde sig ändå aldrig om Lena när han fick komma med till
redaktionen. Han dansade gärna några varv eller satt fint med
tassarna i vädret om det ordnade en halv smörgås eller kakor. Som
Lena brukade sig, ”han har ingen skam i kroppen och är den enda
i familjen som gör vad som helst för att få vad han vill. Han är en
sann politiker.”
Lena själv hade inte varit villig att göra vad som helst och hennes
karriär hade därför gått upp och ned fram till hon mötte Grönis och
blev en av Tiders mest anlitade skribenter. Då blev hon plötsligt
populär hos de flesta uppdragsgivare.
Efter vistelsen på University of Washington i Seattle hade Lena
funnit Kalmar för litet. Staden var knappt större än själva universitet
i USA. Hennes horisont sträckte sig bortom Östra Småland och
Barometern och hon hade ganska snart efter hemkomsten flyttat
till Stockholm. En stad hon omedelbart hade trivts i.
Valet hade stått mellan Göteborg dit så många av hennes
skolkamrater hade flytt eller Stockholm, men hon fann även
Göteborg för trångt efter att tillbringat några veckor hos kamrater
där. Dessutom är det ju ett obestridligt faktum att mediebranschen
är centrerad till huvudstaden. Och som sagt, Göteborg har ju ingen
tunnelbana.
Lena landade snabbt ett kort vikariat på Aftonbladet medan
tidningen fortfarande låg kvar i Klara och var hopplöst politiserad.
Men en skäggig man vid namn Thorbjörn Larsson hade några år
innan påbörjat en karriär som till slut skulle göra Aftonbladet till
Skandinaviens största tidning. Fast när Lena jobbade med att
skriva diverse tillsagt material på diverse avdelningar hade de
varken nått dit eller blivit norska.
Det enda målet var att lära sig så mycket som möjligt från så
många som möjligt. Erfarenhet och nyfikenhet är det som gör en
bra journalist hade hennes professor i journalistik i Seattle sagt och
med tiden fann Lena det vara oerhört visa ord. Nyfikenheten var
medfödd och erfarenheten höll hon på att skaffa sig.
Hon skrev om dåliga popgrupper på besök i folkparkerna, hon
skrev på sporten och om tunga beslut i regeringskanslierna runt
omkring Klara Västra Kyrkogata. Hon intervjuade personer för
klassiska baksidesfrågan. Hon förde fram trasiga människors öden
och skrev succéstories från den galopperande yuppieeran. Något
som skulle repriseras med internetboomen tiotalet år senare.
Hon hade sedan hoppat runt på en del tidningar. Hon prövade på
att skriva copy i annonser. Hon tyckte om lönen, men fann jobbet
enahanda och väl styrt från kundernas sida. De flesta annonsörer
hon mötte hade svårt att se vad som var bra eller mediokert. De
kunde diskutera text i en halvtimme men aldrig våga säga något om
bildlösningarna. Viktigast var att det gick att översätta till siffror
inför mötet med VD:n.
Däremot mötte hon mycken avundsjuka från sina
journalistkollegor som gärna ville anklaga henne för att ha sålt ut
sig, för att bli betald hovskrivare. Något hon ilsket och kraftfullt
bemötte med att de helt enkelt inte visste vad de talade om. Hon
hade skrivit fler tveksamheter i artiklar som hon beordrats vinkla
för att tillfredsställa någon redaktörs syfte, än hon skrivit överdrifter
i en reklamtext. Hon gick i det stora hela dock smärtfritt mellan
genrerna, och det var förmodligen det som väckte avundsjukan
– på bägge sidor. Sverige domineras fortfarande av den gamla
inställningen, skomakare bliv vid din läst.
När ekonomin blev sämre i mitten på nittiotalet nappade hon
på ett erbjudande om att vara med och bygga upp en ny tidning
som distribuerades på nytt sätt, via faxmaskiner. Det var ett litet
familjeföretag med några få journalister och ägarna som själva
skrev och bestämde. Det var en erfarenhet i företagsledande och
personalpolitik Lena hade kunnat vara utan.
Att ägarna överdrev upplagan och framgången var lätt att
förstå och förlåta, inte minst utåt. Svårare var det att hantera
deras ständiga humörskiftningar och ändrade förutsättningar. Det
var många löften som gavs och bröts. Personal anställdes för att
göra vissa saker som de sedan aldrig fick lov att göra. Att de då
misslyckades skylldes givetvis på att de inte dög. Lena blev snabbt
mer än tveksam.
Det talades mycket om lojalitet och respekt på tidningen. Det
visade sig vara tunna ord. För Lena var lojalitet något hon alltid
gav varje uppdrag och varje uppdragsgivare, men för att de skulle
behålla den var de tvungna att förtjäna den. Och respekt kan aldrig
krävas, den måste förtjänas.
Till slut stod Lena inte ut. Efter att i fem månader försökt få sitt
kontrakt omförhandlat brast det en dag helt och hållet för henne.
”Jag tar inte sådan här skit mer”, hade Lena sagt och tackade
för sig.
Hon stod då utan jobb och utan pengar i en tid när både
tidningsbranschen och reklambranschen i praktiken hade slutat
använda frilansare. Det hade varit en tuff period som lättade först
när Grönis startade upp Tider och gav Lena ett uppdrag. Det hade
varit ett slumpmässigt möte på Lenas stamkrog som först många
månader hade lett till en vidare kontakt.
Det var också för Tider som Lena och Micke Molle började jobba
ihop. De hade känt varandra ytligt tidigare, men deras vägar hade
skiljts åt. Nu återförenades de under en besvärlig reportageresa
och blev nästan ett begrepp. En slags journalistikens Bill och Bull
som Micke Molle kallade det med en av sina vanliga färgstarka
eufemismer.
Som så ofta händer fick Lena plötsligt inom loppet av några
få månader hur många uppdrag och jobberbjudanden som helst.
Två månader tidigare dög hon inte till något, nu hoppade alla
trendkänsliga reklambyråer och tidningar på tåget och kunde inte
nog överösa henne med beröm och jobb.
Hon blev till och med tillfrågad att bli programledare för något
slags magasin i TV. Lena var mycket smickrad men tackade efter
ett tag nej, vilket förvånade TVbolaget oerhört. De var inte vana
vid människor som tackade nej till att synas i TV. Oavsett om
de kunde jobbet eller hade talang för det. Lena hade dock känt
det som om hon hade blivit något slags etniskt alibi, det var inte
hennes kunskaper de i första hand var ute efter utan utseendet och
bakgrunden som adoptivbarn. Dessutom insåg hon att hon inte
hade den sorts exhibitionism som krävdes.
Samme Micke Molle hade just kommit in på redaktionen och
försökte få Rick att göra AIK-Djurgården tricket när Grönis och
Lena kom ut ur konferensrummet.
”Run with it girl”, sa Grönis som oerhört gärna slängde sig med
amerikanska klichéer. ”Det är inte mycket just nu, så jag är beredd
att sponsra lite undersökande journalistik.”
”Annars hade jag tänkt ägna mig åt lite utpressning”, sa Lena.
”Det låter intressant, vad har du på Grönis som jag också
kan använda?”, sa Micke Molle. ”Hörrudu, han vägrar göra AIKtricket. Den där hunden är helt ointelligent. Skulle inte du till
biblioteket?”
”Var har du godiset? Han är intelligent nog att vägra åbäka sig
utan mutor, så frågan är väl vem…”
”OK, OK, vad var utpressningen?” bytte Micke samtalsämnet.
”Säger du det säger jag upp dig”, röt Grönis och det var inget
skämt.
Mie Grönhammar var inte hennes riktiga namn, en hemlighet
hon noggrant bevarat under hela sin karriär. Hennes föräldrar hade
nämligen döpt henne till Magdalena Iffigenia Eulalia. En hemlighet
Grönis var beredd att döda för att hålla, men som Lena hade
snubblat över av en slump när hon hade ”råkat” läsa några papper
i röran på Grönis bord. Nyfikenhet kan löna sig på flera sätt.
Dagen innan hade Lena beställt fram de nummer av UNT, Expressen
och Aftonbladet som hon hade antecknat i Pernillas lägenhet på
Stadsbiblioteket vid Sveavägen/Odengatan. De kunde tyvärr bara
ge henne de tre senaste månaderna av UNT, men majoriteten av de
saknade klippen var ändå från den perioden.
Genom att Lena bara visste var hålen i tidningarna fanns kunde
hon inte söka i textarkiv eller via internet. Hon var tvungen att
fysiskt se tidningarna för att hitta de försvunna artiklarna.
Hon fick ut sina beställda tidningsexemplar av den vänlige
mannen vid disken i det överbelamrade tidningsrummet. Mannen
såg ut som han jobbade hårt på att efterlikna någon vishetslärare ur
en dålig kung fufilm, fast han hade åren emot sig. Han var alldeles
för ung och hade ett alldeles för levande ansikte.
Rummet var som vanligt nästan fullt av studenter, pensionärer,
arbetslösa och levnadskonstnärer som hade dagarna lediga och
fördrev dem med att läsa någon tidning. Längst ned satt en ovårdad
herre i en nästan ny överrock och läste med förstoringsglas. Då och
då såg han sig omkring och böjde sig djupt ned i sin slitna portfölj,
vilket orsakade en knyck på nacken och en diskret svepning av
baksidan av handen över munnen innan han stängde portföljen.
Lena såg att vishetsläraren förstod vad mannen gjorde, men han
översåg med det istället för att okänsligt avlägsna den gamle
alkoholisten. Det gav honom ytterligare plus i hennes bok. Så länge
mannen inte störde eller uppträdde bråkigt kunde han gott få sitta
inne i värmen och läsa sina tidningar. Vishetsläraren blinkade
menande åt henne, asiater i förskingringen, fast de bägge säkert
hade levt hela sitt liv i Sverige.
Lena startade vid mikrofilmsapparaten. Efter en stund gick
arbetet som en dans och hon hade inga problem att hitta de gamla
artiklarna i Aftonbladet och Expressen. Som hon misstänkt var
det bara notiser. Lena antecknade noggrant och i flera fall skrev
hon av notisen ordagrant. Efter att ha hittat de sex notiser hon
sökte tyckte hon sig redan se ett mönster, men hon ville inte på
något sätt börja spekulera i vad det handlade om. Först ville hon
så objektivt som möjligt samla in fakta, bakgrundsmaterialet för att
sedan fundera över det. Det var hennes normala arbetssätt och hon
trodde att hon skulle ha nytta av att följa gamla rutiner även om det
rörde som om en barndomsväns aktiviteter.
Av det hon hittade fanns det också skäl till att oroa sig
över Pernillas aktiviteter, vilket var ännu ett skäl att behålla
objektiviteten så länge som möjligt.
Artiklarna ur de nyare tidningarna kopierade hon direkt på
den stora penningslukande kopiatorn. Hon brydde sig knappt om
att läsa artiklarna när hon väl identifierat dem. Hon bara samlade
in dem. Efter att tre gånger lyckats växla till sig fler enkronor av
vishetsläraren och några vänliga människor som Lena störde i
deras läsande hade hon kopierat alla de artiklar som fanns med på
listan hon gjort i Pernillas lägenhet.
Några få äldre nummer av UNT saknades och Lena insåg efter
att läst igenom artiklarna att hon ville ha tillgång till dem också.
Hon funderade på att trots allt slänga sig i sin jeep och åka upp till
Uppsala, men insåg att hon inte skulle hinna dit och tillbaka i tid
för matchen.
Som alla journalister hade Lena ett litet drag av paranoia när
det gäller en ”story”. Tills de vet att de är på rätt väg med något
vill journalister oerhört ogärna avslöja vad de sysslar med. Risken
finns ju att någon annan journalist ska komma före och bränna
dem på scoopet. På det sättet är alla journalister väldigt ogina mot
varandra när det gäller källor och idéer. Något som gör jobbet rätt
ensamt för en del. Lena hade den fördelen att hon kunde diskutera
med Micke Molle eller med Grönis om det var en sak för Tider.
Andra frilansjournalister har inte sådana bollplank, vilket kanske
är en av anledningarna till att det finns så många frilansjournalister
bland privatspanarna om Palmemordet. Det finns helt enkelt ingen
som säger ifrån när de är på fel väg. Många bra nyheter hade också
kvävts av redaktionssekreterare som saknat lyhördhet och stoppat
undersökande reportage i sin linda därför att journalisten inte tidigt
nog har kunnat lägga fram tillräckligt med bevis eller indikationer
på sitt spår.
Många gånger är det bara slumpen som leder journalisten vidare
i sitt sökande, eller i sin miss.
Så Lena, som djupt inne i magen upp emot diafragman hade en
knorrande känsla av förväntningar och förhoppningar om en riktigt
stor nyhet, var redan nervös att prata med andra. Som skribent för
en tidning med lång pressläggning var hon också väldigt känslig för
att andra journalister skulle hoppa på tåget och komma före.
Normalt sett planterade tidningar med lång pressläggning
alltid sådana här nyhetsscoop väl och släppte dem i tid till vänligt
inställda kollegor. Det är bara marknadsmässigt tänkande, vilket
journalister gärna sätter i kontrast till nyhetstänkande, men som
de ändå alltid utnyttjar maximalt. Redaktionell text anses alltid
vara mer värdefull än reklam. Inte minst eftersom så många
fortfarande läser sin favorittidning väldigt okritiskt och litar på
den, inte minst gäller det morgontidningarna. Kvällspressen har ett
större motstånd att övervinna när det gäller trovärdigheten.
Lena bestämde sig ändå för att ta risken. Tillbaka på sitt lilla
kontor, letade hon reda på numret till UNT och begärde att få tala
med arkivet.
En slö och ointresserad röst svarade och Lena kopplade
omedelbart på den stora telefoncharmen. Det gällde att få hjälp,
utan att avslöja hur viktigt det hela var. Hon saknade fyra mindre
artiklar enligt hålen i tidningar på Pernillas köksbord att döma.
Men de kunde vara viktiga.
Efter att pratat lite väder och vind presenterade Lena sig som
frilans som jobbade med en artikel till UNT och som sökte några
urklipp hon hade slarvat bort. Hon behövde urklippen för att ha
underlag till artikeln innan hon presenterade den för redaktionen.
En vit lögn, men inte stor nog att orsaka några samvetskval, inte
heller klumpig nog att väcka misstankar. Med hjälp av försiktigt
smicker och många tack fick hon mannen i telefon att ta fram
de saknade tidningarna och leta reda på artiklarna. Lena hade
förmågan att göra sin röst lite mörkare och sexigare på telefon.
En tillgång många gånger. Män är och kommer ju alltid att vara
förutsägbara.
”Snälla, kan du inte faxa över dem till mig. Då blir jag oerhört
tacksam. Ulf Bergsand kommer säkert att tacka dig också”, högg
Lena till med. Bergsand var det namn som stod vid de flesta av
artiklarna hon just hade samlat ihop på biblioteket. Lena uppgav
sitt faxnummer men lyckades undvika att nämna sitt efternamn
under hela samtalet. Genom att droppa namnet på UNTjournalisten
ville hon ge ytterligare fog för sin begäran och visa att det var UNT
som skulle ha artikeln. Mannen i arkivet som blivit smickrad över
uppmärksamheten, i vanliga fall var journalisterna inte lika vänliga
och han inte lika samarbetsvillig, lovade att omedelbart sända över
artiklarna.
När artiklarna kom läste Lena igenom dem. Hon hade också läst
igenom alla de andra artiklarna hon samlat in. Fundersam ropade
hon på Rick som omedelbart rusade till dörren och tog kopplet i sin
mun. Det var dags för hans promenad och Lena ville fundera.
Att gå ut med hunden på promenad ansåg Lena ingick i hennes
jobb. Då fick hon ro nog att fundera och tänka igenom saker. Att
hon rörde sig på gatorna eller i naturen förändrade inte det faktum
att hon hela tiden jobbade med det problem hon satt sig för att lösa.
Som de flesta frilansare höll inte Lena några bestämda arbetstider
utan jobbade lite på inspiration, men än mer på uppdrag. Det var
uppdraget som var viktigt, inte mellan vilka klockslag hon jobbade
med det. Den inställningen var anledningen till att hon hade haft så
svårt att fylla i tidrapporterna när hon jobbade på reklambyrå, hur
tidsfördelar man tankearbete? En idé kan födas på mindre än en
tusendels sekund och användas i flera år, vissa bygger hela karriärer
på en enda idé. Andra idéer kommer aldrig, eller åtminstone inte
när man behöver dem.
Det var inte många matcher kvar på säsongen. Djurgården hade
gjort sin vanliga uppochnedresa genom divisionerna och spelade
återigen i allsvenskan. Säsongen hade startat dåligt men de hade
sedan kommit igen, men ännu var det inte klart om det skulle bli
som vanligt eller om de skulle kunna börja den march mot toppen
som MTG hade inveesterat i när de mycket billigt köpte en del av
föreningens varumärke
Lena och Micke köade utanför Sveriges obekvämaste vändkors.
Micke Molle som sällan tänkte sig för brukade alltid komma ut ur
vändkorset dubbelvikt då de sällsynt tröga järnkonstruktionerna
var perfekt positionerade mot männens ömtåligaste ställe. Inte
heller ser publiken särskilt bra från läktarna med alla dess
pelare, ändå är Stadion en av de trivsammaste och mest magiska
arenorna i landet. Inte minst för att ingenstans är traditionen och
inramningen starkare.
Micke Molle och Lena missade nästan aldrig en hemmamatch.
Åtminstone inte i allsvenskan. Superettan och Café Opera eller
Enköping var tyvärr inte riktigt samma sak som att möta AIK i ett
derby. Och det var dit Djurgården var på väg..
Lena var fanatisk djurgårdare och hade aldrig hållit på något
annat lag i Sverige, trots att hon flyttade till Stockholm först som
vuxen. Något hon inte var ensam om när hon var en ung tjej som
spelade på gräsmattorna runt Skälby Kungsladugård i Kalmar.
Djurgården var då landets populäraste idrottsklubb och vann stort i
olika omröstningar som ”Laget i mitt hjärta. Något som inte riktigt
längre var fallet efter det mediedrev som hade gått efter Djurgården
som förening, efter att den s.k. Terror-Tommy försökte sparka
omkull en domare. Och som kulminerade med asfaltskastning
i Göteborg. Det var nu några år sedan, men kvällstidningarnas
minne för skandaler är långt.
Drevet hade till slut uppnått ett mått av självuppfyllande när det
blev viktigt för vissa element som själva kallade sig Djurgårdsfans
att leva upp till tidningsrubrikerna. Publicitetssugna politiker som
aldrig hade besökt en idrottsarena hoppade sedan på tåget och
försökte isolera händelserna till något som bara rör idrotten istället
för att se det som det samhällsproblem arenavåldet är.
Vinkling kallas det på journalistspråk när bara ena sidan får
komma till tals. Fördomar kallas det när vanliga människor bara
ser ena sidan av något.
Att några dårar i klacken hade burit sig åt som as och svin vid
tillfällen är något alla djurgårdare fick skämmas för.
Lena och Micke Molle undrade varför ingen ville se sakerna
i sitt rätta perspektiv. Varför ställde ingen frågan, varför alla
Stockholmslag alltid hade problem just i Norrköping och
Göteborg? Ingen ville gå på djupet och se orsakerna i samhället.
Kvällstidningarna tog därmed på sig rollen som duktig idiot för
våldsverkarna och lyckades styra debatten helt fel. De spelade
fel människor i händerna och en del skumma högerfascistiska
grupperingar gjorde också sina försök att öka sin rekrytering bland
idrottsklackarna.
Djurgården var inte utan skuld. Föreningens styrelse hade
betett sig mycket underligt och först försökt tiga ihjäl allt och
sedan sticka huvudet i sanden för att till slut överreagera och ta
på sig gisselskjortan och martyrrollen. Då var det redan för sent.
Men därefter hade de gjort en riktigt snygg helomvändning med
en ångerfull nazist i huvudrollen. En person som inte bara bytte
ståndpunkt utan också verkligen visade att det fanns en bättre
väg. Idag är klubbens fans förmodligen bland de som har hårdast
självcensur av dem alla, även om övertramp alltid kommer att
ske.
För en del djurgårdare var det en aning om hur det måste
kännas att ständigt vara utsatt för rasism, för något man är utan att
vara det. För att en minimal grupp så kallade fans förstörde fick alla
fick bära tagelskjortan ett tag. Lena hade mött rasism, men aldrig
tidigare hade hon fått lida för att hon var en i en grupp på samma
påtagliga sätt. Alla tyskar var inte Hitler.
Nästan alla insatta debattörer förstod att problemet är ett
samhällsproblem, inte ett idrottsproblem. Idrotten förser däremot
de här våldsamma elementen med ett forum som ger publicitet.
För många i klackarna är slagsmålet deras ögonblick i rampljuset.
Bråket på läktarna ger dem tillfälle att ses, något de aldrig känt
hemma, i skolan eller på en arbetsmarknad de inte har någon plats.
Kan ni inte älska mig ska ni förbanne mig hata mig. Kan ni inte
smeka mig ska ni frukta mig.
Sverige saknar det amerikanska samhällets mycket tydliga
socioekonomiska diskriminering. Den svenska modellen är mer
diskret men på väg att bli lika våldsam. Det tätaste skrov läcker när
trycket inifrån blir för stort. Fotbollsgängen gav för ett ögonblick
ett utlopp för detta.
Den klassiska gängbildningen har aldrig varit lika stark i Sverige,
åtminstone inte för den oinsatte. Svenska gäng har aldrig fått sin
historia romantiserad i en West Side Story. Det finns inga Crips eller
Bloods i Sverige som uppnått nationell ryktbarhet, även om Fittja
Boys hade försökt. Men det finns Black Army, Järnkaminerna och
Bajen Fans. Klubbarna hade i storstadsområdena blivit symboler
att samlas kring och att i sin tur skapa subkulturer inom. Med målet
är bara att skapa en ejakulation av uppdämd frustration genom att
slå identifierbara fiender på käften. Och lägger sig samhället i, så
vänder vi oss mot dem också. För trots allt är det samhället som
skapat frustrationerna, hatet.
Det svåraste problemet med läktarvåldet är den gängmentalitet
som skapas. En nästan helt manlig egenskap som allt fler
tonårsflickor har visat sig ta efter i gängsituationer. I gängets skydd
hetsas och tvingas värre och värre beteenden fram. Var och en
söker överträffa de andra. Kastar en en flaska, måste nästa rusa
fram och försöka sparka en fiende.
”Precis som soldatlivet. I krig hetsas soldaterna till de mest
avskyvärda beteenden. Ageranden nästan ingen av dem någonsin
skulle ens ha övervägt i en annan situation”, framhöll Micke Molle
som var övertygad pacifist Inte minst efter att bevakat krigen på
Balkan och Afrikas horn. ”Gör någon deras grupp något, måste
deras grupp göra ännu värre saker”.
Sådan var situationen när Lena och Micke Molle träffades på
pressläktaren på Stadion.
Micke Molle skulle fotografera matchen. Han åtog sig då och då
att jobba som sportfotograf, men bara på Djurgårdens matcher och
enbart bakom motståndarnas mål..
Även Lena hoppade då och då in och jobbade på matcherna. Det
var oftast när någon tidning eller pressagentur inte kunde få tag på
någon frilansare. De visste ju att Lena var på matchen om det var
hemmamatch. Uppdragen hade dock blivit allt mer sällsynta. Det
ansågs allmänt att Lenas objektivitet i matchreferaten lämnade en
hel del mer att önska. Alla delade inte Lenas åsikt att Stefan Rehn
var landets finaste mittfältare.
Det var strategin och analysen bakom som gjorde fotboll till
den finaste idrotten för Lena och Micke Molle. De kunde diskutera
matchavgörande moment i timmar efter matcherna och deras
kommentarer om det egna laget var inte alltid särskilt vänliga.
”Fotboll är världens största och viktigaste kroppsutövning vid
sidan om sex”, brukade Lena säga med ett leende och djupt allvar.
”Den enklaste och svåraste av alla lekar. Hur kan man inte vara
fascinerad av den?”
KAPITEL 5
Efter matchen gick Lena tillsammans med Micke Molle till hans
bil. Lena hade smitit in en stund i den smala korridoren utanför
omklädningsrummen under den nya läktaren på Stadion för att
höra tränarens kommentarer.
Lena hade dock annat i tankarna och letade snart reda på
Micke Molle som höll på att stuva ihop sin kameraväska. En
av anledningarna till att han inte ville fotografera sport var
utrustningen det krävde.
Micke Molle föredrog att jobba med enkel utrustning och
kontrollerad ljussättning. Som sportfotograf tvingades han släpa
omkring på objektiv stora som en babykropp och ungefär lika
tunga, vilka på 90 minuter kunde bli en plåga. Plågor var något
Micke Molle gjorde sitt bästa för att undvika, men på något sätt
tyckte han att ta de bästa bilderna på Djurgårdsmatcherna var
hans indirekta stöd till klubben. Kopplingen var lite långsökt som
Lena hade talat om för honom, men vem kan förstå en konstnär
som Micke försvarade sig.
”Vi måste pratas vid.”
”Visst, jag ska bara köra upp med filmen till nattredaktionen. Vi
kan prata på vägen och ta en öl sedan.”
När de satt i Micke Molles Audikombi suckade han djupt och
sa: ”De senaste säsongerna har varit som ett sadomasochistiskt
förspel. Något jag alltid har trott att bajenfansen hade monopol
på med deras ständiga lindansningar. Men nu kanske det äntligen
ljusnar.” Han svängde runt ett hörn och lyckades med knappt nöd
undvika en cyklist som kom emot enkelriktat utan lyse. ”Aldrig
hade jag trott jag skulle identifiera mig med ett bajenfans. Hej, du
lyssnar ju inte!”
Lena satt vänd om i sätet och tittade bakåt. Bakom dem hade
en annan bilist fått göra samma undanmanöver för att undvika den
dödsföraktande cyklisten.
”Ledsen, va sa du?” frågade hon fundersamt.
”Snacka om att kasta pärlor till svin. Här sitter jag och fullkomligt
vräker ur mig djupsinnigheter och du orkar inte lyssna.”
”Jag har en del att tänka på. Du, kan vi vara skuggade av den
där bilen?”
”Miami Vice! Ska jag göra en handbromsvändning och se om
han följer efter?”
”Det är allvar Micke.”
”Jag kan inte svara på det. Det är för mörkt för att jag ska se
vilket märke det är och den är alldeles för långt bort. Allt jag ser i
backspegeln är ett par lyktor. Hur vet man om man blir skuggad,
jag har aldrig blivit skuggad förut?”
”Bilen är vit och ganska liten. Kanske en kombi. Jag såg det när
han passerade en av lamporna. Men det är så många bilar här att
jag inte vet längre vilken bil jag menade. Det är bara det att jag hela
dagen har haft en känsla av att någon har tittat på mig. Du vet en
sådan där känsla man får på krogen ibland och upptäcker att någon
på andra sidan baren sitter och glor eller nåt.”
”Ärligt talat, jag får sällan blickar i barer”, svarade Micke, ”men
annars vet jag vad du menar. Vad ville du prata om?”
”Jag kollade artiklarna, det vill säga hålen jag hittade i
tidningarna hos Pernilla. Det finns ett mönster där och om jag
gissar rätt är det ganska otäckt.”
Micke bromsade in bilen utanför tidningsredaktionen.
”Jag ska bara rusa in med de här rullarna.”
När han kom ut knappt tio minuter senare hade Lena tagit fram
sina anteckningar och kopiorna. De satt i bilen och hon matade
pappren till Micke Molle som koncentrerat skummade igenom det
hela i skenet från lampan ovanför vindrutan.
Hundra meter längre ned på gatan stod en Opel Astra parkerad
på en parkeringsplats. I bilen satt Eriksson med en kikare och såg
bekymrat på. Han visste inte vad det var för papper Lena visade
Micke Molle, men han gissade att det hade med tidningarna han
hade sett henne kopiera på biblioteket. Han hade inte vågat sig in i
den lilla läsesalen när Lena var där. Han visste att han hade gjort ett
misstag som hade låtit känslorna ta överhanden på begravningen i
Kalmar, och han vågade inte ta chansen att Lena skulle känna igen
honom.
Efter att Lena gått från biblioteket hade han chansat. Istället för
att följa efter henne stannade han kvar. Vishetsläraren hade ännu
inte hunnit lägga tillbaka tidningshögen som Lena hade lämnat
efter sig.
”Kan jag titta i de här?”, frågade Eriksson samtidigt som en
kvinna kom fram till disken. Utan att vänta på svar tog han högen
och gick in i rummet och satte sig vid ett bord. Vishetsläraren
tittade konstigt efter honom, men kvinnans fråga tog omedelbart
upp hans intresse.
Eriksson hade inga möjligheter att veta vad Lena hade letat
efter, men han antecknade datumen på tidningarna och bläddrade
igenom dem. Eftersom han var en trogen tidningsläsare och ofta
befann sig i Uppsala kände han igen en del nummer. Han kände
igen en del datum då han själv hade samlat klipp om deras aktioner.
Han skakade irriterat på huvudet, hur hade Lena Blom fått spår på
det här, så fort.
Utan att lämna igen tidningarna lämnade han hastigt läsesalen
och gick ned till Sveavägen utanför Hard Rock Café där han visste
det fanns telefonkiosker. Där ringde han ett nummer och lämnade
ett meddelande. Sedan gick han snabbt upp till telefonkioskerna
på Odenplan och ringde ett annat nummer. Eriksson undvek
mobiltelefoner och det var bara i undantag han använde dem, och
då enbart med anonymt inköpta kontantkort.
Pastorn svarade redan på första signalen. Eriksson upplyste
honom snabbt om vad han upptäckt och nu misstänkte. Frågan var
om Lena skulle kunna göra samma upptäckt.
”Vi kan inte chansa. Du får bevaka henne hela tiden. Vad hon än
gör vill jag ha en daglig rapport.”
”Ska jag avlägsna henne?”
”Inte än”, kom svaret med Pastorns alltid lika lugna och
samlade röst. ”Tålamod är en dygd Herren lärt oss. Du gör bäst i
att också lära den.” Samtalet avslutades plötsligt utan några som
helst avslutningsfaser. Pastorn lät lugn men Eriksson visste att
bakom den fasaden dolde sig en oberäknelighet som skrämde och
överraskade. Ett svettdroppe rann sakta ned längs hans ryggrad
och Eriksson stannade upp en sekund för att verkligen känna den.
Därför följde Eriksson efter Lena och Micke när de körde
från tidningskvarteret i Marieberg till stamkrogen i närheten av
Mickes lägenhet i Vasastan. Han såg hur Micke lyckades hitta en
parkeringsplats och hur de gick till krogen.
”Behöver du inte gå ut med Rick först”, frågade Micke.
”Nej Farbror Per tog ut honom. Jag ringde från Stadion och det
var inga problem.”
På krogen satte de sig i ett hörn av baren med ett par pint mellanöl.
En av fördelarna med att vara stammis var att bartendrarna alltid
kände igen dem och gav dem det de ville ha.
”Tittar vi på klippen kronologiskt säger de inte så mycket, men
de går ju lätt att dela in i grupper”, sa Micke och började sortera
upp klippen på koppardisken. På andra sidan gatan hade Eriksson
en utmärkt insyn från parken då de satt i fönstret mot gatan.
”Jag har noterat det”, sa Lena och följde intresserat Mickes
förehavanden.
”Den här gruppen handlar om inbrott i vapenlager och annat.
Den här gruppen handlar om abortfrågor.”
”Jo, men alla artiklarna handlar om något som hänt. Det är
nyhetsartiklar, inte några bakgrundsartiklar. Jag tror att Pernilla
ville peka på något speciellt”, sa Lena.
”Du tror inte det kan handla om att Pernilla varit med. I alla
artiklarna är gärningsmännen okända.”
”Det är en tanke jag just nu inte vill tänka”, svarade Lena. ”Men
visst.
Den här artikeln handlar om en stor antiabortdemonstration i
Stockholm. Den är jag övertygad om att Pernilla deltog i. Jag vet
att hon hade mycket starka åsikter i abortfrågan. Den här artikeln
handlar om någon slags diskussion om aborter i Uppsala med
Livets Ordare och olika kvinnoorganisationer.” Hon lade ännu
ett papper med sina anteckningar framför Micke. Det var en de
artiklar hon kopierat från mikrofilmerna och anteckningarna var
skrivna med hennes drivna men lättlästa handstil. Mickes handstil
var helt oläslig, även för honom själv fjorton dagar efter att han
skrivit något.
”Ingalill Molander, vem är det?”, frågade Micke och avslutade
snabbt sin efterlängtade öl.
”Hon är läkare och har tydligen varit någon som
abortmotståndarna har siktat in sig på. Hennes namn förekommer
i flera artiklar och i en av dem står det att hon blivit utsatt för hot
på telefon och i brev. Hoten har polisanmälts.”
Det var en närmast uppsluppen stämning i det lilla rummet ute
på Farmen. Trots den makabra uppgiften en grupp av Bibelläsare
jobbade med. De saknade inte humor, vilket många ickekristna
gärna tror om troende. Att de är allvarliga människor som bara
söker frälsningen och aldrig tillåter sig att ha roligt. Skratten var
minst lika många i det trånga rumment runt ekbordet som på vilken
svensk arbetsplats som helst. Arbetet gick nästan automatiskt då
det var något de alla hade gjort förut. Det var innehållet i arbetet
som stod i så stark kontrast till stämningen.
Pernilla satt tillsammans med vänner bland Bibelläsarna.
De jobbade tillsammans i ett av de projekt som Sten, Farmens
föreståndare, hade anförtrott några av dem. Instruktionerna
var noggranna och rutinerna lika övervakade som arbetet i ett
medicinlabb.
På ett stort bord stod ett antal skrivmaskiner uppställda.
Både elektriska och manuella. Det var maskiner som de hade
skaffat fram begagnade på olika sätt från olika platser över hela
Sverige. Det fanns inga kvitton och ingen skulle någonsin kunna
spåra vart maskinerna tagit vägen. Bibelläsarna var mycket
säkerhetsmedvetna. Något Pastorn hade förklarat när han
instruerade dem inför uppgiften. De som utför Guds arbete möter
alltid opposition och för att inte ge motståndarna några fördelar var
säkerheten mycket viktig.
Framför var och en i det ganska kvava rummet fanns tre olika
textmallar. De hade en abortmotståndsdag. Formuleringarna
varierade, men allihop gick ut på att de som aborterade foster
utförde Satans verk och var mördare. En av texterna utlovade
Herrens vrede och hämnd. En annan talade om hur foster var
levande människor och att ta livet av dem var ett brott mot Guds
lagar. Gruppen hade unisont stämt upp i ”Halleluja Herren” när
Pastorn högläste brevmallarna.
De var späckade av Bibelcitat och målande liknelser om vad
som händer den som tar fosterliv i Helvetets alla olika eldar. För
mottagarna var det hemska brev som rev upp sår och skrämde, för
Bibelläsarna var det en lätt igenkännlig retorik. Den blandade rent
logiska begrepp med våldsamma retoriska utsvävningar. Det var en
mix av modern prosa och medeltida texter.
Texterna var inte de första som gruppen hade haft i uppgift att
kopiera ner. Kampanjen hade pågått en längre tid och hade flera
olika syften. Abortbreven hade från början varit mer upplysande
och mindre hotande. Ju längre kampanjen pågick desto mer
skrämmande blev den. Fanatismen blev tydligare och rena hot
framfördes oftare, om än i mer eller mindre omskrivna former.
Arbetsgruppen visste inte vem som författade brevmallarna,
men det var alltid Pastorn eller Sten som presenterade jobben för
dem. Att ingå i arbetsgruppen ansågs vara ett hedersuppdrag. Det
var bara de allra mest pålitliga som blev utvalda. Sedan var det
också ett skönt avbräck från slitet i jordbruket som Farmen drev.
Mottagare av breven var läkare som jobbade på kvinnokliniker
över hela landet. En del brev var direkt ställda till kvinnor som hade
avslöjats med att göra abort. Bibelläsarna och deras sympatisörer
över hela landet var välorganiserade och hade ett symbiotiskt
förhållande med antiabortrörelsen. Utåt fanns inga tecken på
samarbete eller ens att de olika rörelserna hade något gemensamt.
Bakom kulisserna samarbetade de. En lika hårt arbetande kartell
som de svenska bensinbolagen eller livsmedelsdistributörerna. En
del upplysningarna lyckades Samuel, dataexperten, ta fram genom
att hacka in i olika datoriserade sjukhusregister.
Ett av gruppens stora succébrev hade rubriken ”Du har mördat
ditt barn”. Det skickades ut till kvinnor som precis hade genomgått
en abort. Ett annat brev utpekade dem som syndare och djävulens
anhängare, för att de använde preventivmedel. I sådana brev
angavs alltid vilket preventivmedel som var utskrivet. Det visade
gruppens makt att de kunde ta reda på sådana uppgifter.
Breven hade orsakat en stor smärta och olycka hos kvinnor som
fått dem. En kvinna i Jönköping hade till och med försökt ta sitt
eget liv efter att hamnat i en livskris efter att mottagit flera brev.
Det var vad ett av klippen som Lena hade letat reda på handlade
om.
De mest beskrivande och otäcka breven sparade de dock
för läkarna. Deras mål var att få fler läkare att vägra utföra
aborter, något kvinnoläkarna var tvungna till oavsett sin egen
uppfattning i frågan. Några läkare hade också ansökt om att få
andra arbetsuppgifter, vilket Bibelläsarna betraktade som en stor
framgång.
För gruppen som skrev var det hela mer som en rolig lek. Breven
hade på något sätt mist sin innebörd och konsekvenserna ansåg
de att mottagarna själva fick stå för. De hade ju satt sig i den här
situationen genom att bryta Guds bud. De distanserade sig genom
själva arbetet och hade inga tankar på hur mottagarna upplevde
den brevterror de utsattes för. Om de ens brydde sig.
Med kirurgiska handskar på händerna hanterade de varje
brevpapper och kuvert. Felskrivningar rättades inte. Det var på
en direkt order från Sten, som med ett hårt ansiktsuttryck hade
förklarat att det bara skulle göra det svårare att spåra avsändarna.
De visste att poliser över hela landet gjorde tafatta försök att spåra
avsändarna. Men arbetet var lågprioriterat, knappt över källar- och
vindsinbrott, i de överarbetade polisdistrikten och risken var låg.
Från listor som Sten alltid samlade in efteråt hade de adresser
både hem och till arbetet på olika läkare. Att de skrev brev både
hem och till sjukhusen var ett led i terrorn. Läkarna skulle veta att
de anonyma avsändarna alltid visste var de fanns.
Ingen fick slicka ihop kuverten utan de fuktades med svamp. Var
och en hade även till uppgift att noga kontrollera så att hårstrån och
annat som senare skulle kunna användas som bevismaterial inte av
misstag följde med. Därför hade de flesta på sig någon slags mössa.
Kuvert och brevpapper var bara av de allra vanligaste fabrikaten,
sådana som såldes i nästan varje pappershandel i landet.
Det var en surrealistisk bild. Skyddsklädda satt de och skämtade.
De citerade Bibelcitat eller från Pastorns predikningar. Eller bara
småskvallrade under arbetet. Två i gruppen diskuterade om de
skulle sylta ned eller göra saft av plommonen i fruktträdgården.
Samtidigt klistrade de med flinka fingrar kuvert och frimärken
med svampar. Inga fingeravtryck eller möjligheter till DNAprov
från saliv och hårstrån fick lämnas. Hemlighetsmakeriet och
försiktighetsmåtten stärkte känslan av att vara utvalda, att vara
speciellt kallade av Guds ställföreträdare Pastorn.
Breven postades senare från olika ställen i Sverige, men aldrig
närmare än tio mil från Farmen.
”En del av de här sakerna som klippen berättar om verkar nästan
sympatiska, eller åtminstone roliga”, sa Micke när han lade undan
några klipp i en hög.
”Om man inte tänker på dem som drabbas”, replikerade Lena.
”Det är som veganrörelsen uppe i Umeå. De luktar fanatism lång
väg.”
”Fundamentalism är ett annat ord jag skulle vilja använda.
Liknande grejor förekommer bland de nykristna i USA, eller
tänk på förföljelserna i Algeriet, Iran eller varför inte talibanernas
skräckvälde i Afghanistan.”
”Jag var med i FNL-rörelsen”, erkände Micke Molle. ”Jag var
knappt i tonåren och trodde på den sortens överdrifter och på att
ställa saker på sin spets. Särskilt objektiva var vi inte. Vi gjorde en
del fanatiska saker, men nog verkar det som om det är en lång väg
från flaggbränningar under Egrirus till att hota personer. Jag har
många gamla kamrater på tidningarna som koketterar med att de
var med, men aldrig vad de gjorde.”
”Vad jag vet framställde FNL-rörelsen en hel del hot. Hur var
det med äggkastningen på den färgade amerikanske ambassadören
Jerome Holland?”
”Han var en symbol för det amerikanska imperialistiska
förtrycket av det vietnamesiska folket. Det var symbolen vi var ute
efter.”
”Upplevde han det så? Tror du inte att han verkligen trodde
att ni skulle kunna gå hela vägen ut. Det var ju delvis ur sådana
protester som Baader-Meinhof, Röda Brigaderna och Röda Armén
i Japan föddes. Sedan hade vi ju en samhällsterrorism som inte
skydde något.”
”Det där var ju fanatiker...”, började Micke som naivt och utan
att tänka sig för hade klivit rakt in i Lenas teoretiska samtalsfälla.
”Fanatiker samlas alltid kring något. På den tiden var det
samhällsfrågor, vad är det som säger att det idag inte kan vara helt
andra frågor. Experter och framtidsforskare säger ju att vi nu går in
i en period där trosfrågor och nyandligheten kommer att engagera
oss mer. New Age, flummerier, meditation, alternativ medicin, ett
ständigt sökande. Många kyrkor och religiösa rörelser rapporterar
att fler och fler söker sig till dem, även om de flesta verkar söka nya
och egna vägar.”
Lena viftade automatiskt bort cigarettrök som sakta drev in över
dem från de som stod bredvid. Micke kunde inte vifta bort hennes
argumentering lika lätt och han erkände sig besegrad. Han kom väl
ihåg hur uppfylld av rättfärdighet och patos han hade varit när han
stod utanför Systembolaget och samlade in pengar till Gnistan och
rörelsen tillsammans med äldre vänner. Precis som det är en tunn
linje mellan kärlek och hat är det en tunn linje mellan övertygelse
och fanatism.
En sidokampanj brevgruppen ägnade sig åt var att terrorisera
och utpressa män som besökte horgatorna i storstäderna. Precis
som Fantomen gick de ibland förklädda på stadens gator och
spanade på bilar och antecknade bilnummer på män som kryssade
på Malmskillnadsgatan och andra horstråk. En del fotograferades
också när de plockade upp prostituerade. Sedan skickades brev
och bilder hem till torskarnas fruar. Männen fick hot om att de
skulle polisanmälas.
Idéen var inte Bibelläsarnas egen. Det var någon underjordisk
ultrafeministisk grupp som först hade börjat med det i Stockholm,
men Bibelläsarna tog den snabbt till sig. Den passade deras tankar
om sedligt leverne och familjevärden. Därför brydde de sig aldrig
om att skicka några brev till ogifta män. De var ute efter att ställa
de gifta männen till svars. Det kvinnliga sexköpandet sköttes
genom kontakter och på hotell och var därför svårare att komma
åt. Kvinnliga sexköpare är både färre och mer diskreta än män som
utnyttjar gatu och det alltmer vanliga krogprostitutionen.
Mycket få av de som mottog de olika breven brydde sig om
att polisanmäla dem. De riskerade ju dessutom att själva hamna
i klistret då enbart köp av sexuella tjänster är mot lagen, inte att
sälja.
Men kampanjerna som gick ut med något hundratal brev i
veckan, hade nu nått sådana proportioner att den hade ådragit sig
många polisanmälningar, framförallt från kvinnoläkare, som hade
fått upp emot tjugotalet olika versioner.
Det bedömdes att effekten nu var begränsad. De hade nått ut
med sitt budskap. Det var ingen slump att man tänkte och agerade
i marknadsföringsmässiga termer. De kunskaper som fanns
tillgängliga inom reklamen var också tillämpliga för hotkampanjer.
Det var bara budskapet som skiljde sig. Målen är desamma, det
gäller att nå fram.
Ett tag hade antiabortrörelsen även försökt annonsera i
tidningarna för att föra fram sitt budskap. De flesta tidningar sa nej
till kampanjerna och hävdade att den sortens marknadsföring var
olaglig eller inte etiskt förenlig med tidningens inställning.
En annan kampanj för familjevärden riktades mot apotek och
livsmedelsaffärer som sålde kondomer. Det var en mer riskfylld
kampanj, men ännu hade ingen blivit tagen. Kampanjen var också
mer selektiv och hade bara utförts i vissa städer som Uppsala,
Örebro, Jönköping och Stockholm. Fler orter stod på tur eftersom
den väckte uppmärksamhet och sympati.
Klädda så anonymt som möjligt gick Bibelläsarna ut i grupper
om tre i de här städerna. Pernilla hade varit en av dem. Deras mål
var framförallt apotek som hade kondomförpackningar liggande
framme. Även livsmedelsaffärer utsattes. Eftersom de flesta
livsmedelsaffärer hade kondomerna framme vid kassan var det
svårare att sabotera dem och komma undan omärkta.
Pernilla hade en gång blivit fasttagen av en butikskontrollant
men då hade andra i hennes kommandogrupp hade knuffat
undan kontrollanten och Pernilla hade lyckats komma undan i
förvirringen som följde.
Grupperna jobbade med att sticka hål i förpackningar och
därmed sabotera en del av kondomerna. En annan metod var
att de hällde en långsamt verkande syra som förstörde gummit
och plastblandningarna i förpackningen. Målet var att både
verka anonymt och fästa uppmärksamheten på användandet av
kondomer.
En annan aktionsgrupp försökte sabotera kvinnokliniker där
aborter utfördes på olika sätt. De delade ut abortdockor som
tagits fram i USA och som den officiella antiabortrörelsen spred.
Dockorna som föreställer aborterade foster, delades ut till alla
kvinnor som gick förbi deras demonstration och plakat. Kvinnorna
hånades och kallades vid olika invektiv när de vägrade stanna och
lyssna på demonstranterna.
De kastade blodröd färg på dörrar och fasad. En grupp hade
i Uddevalla lyckats ta sig in på en kvinnomottagning och hade
där slagit sönder operationsutrustning och hällde grisblod över
golvet. Det var för dem en symbolisk handling i stil med de som
plogbillsrörelsen utförde mot vapenindustrin.
Några av demonstranterna i Uddevalla hade blivit infångade
och väntade nu på rättegång. Ingen av dem var från Bibelläsarna
som hade organiserat och uppmuntrat demonstrationen, men
som inte själva deltagit i den. Det ingick också i deras planerade
upptrappning att utbilda och uppmuntra den här sortens aktioner
med sympatisörer. Bibelläsarna var inte själva tillräckligt många
för att kunna genomföra alla aktioner.
På andra håll genomfördes demonstrationerna under tystare
och värdigare former. Det berodde på vilken sorts stöd Bibelläsarna
hade fått. Bibelläsarna var fortfarande mycket noga med sin
säkerhet och till deras egen förvåning hade de lyckats hålla sin
organisation hemlig för de flesta. Kanske för att de sällan själva
bidrog med material utan att det kom från andra håll inom de
religiösa rörelserna. Inte minst från de ultraortodoxa kristna
grupperna i södra USA.
Bibelläsarna lovade dock att stå för omkostnader genom
penningbidrag. Uddevallademonstranterna som väntade åtal hade
blivit lovade att få alla eventuella böter betalda av Bibelläsarna, fast
de visste inte att det var Bibelläsarna som stod bakom. Istället hade
Pastorn och Bibelläsarna satt upp flera andra fonder och stiftelser
som de slussade bidrag genom. De hade alla parolliknande namn
som; Kristna kvinnor mot abort, Mödrar för rätten till liv, Etiska
läkare och sånt.
Micke och Lena läste klippen om brevkampanjerna,
abortdemonstrationerna och sabotageaktionerna. Det senaste
daterade klippet i samlingen handlade om hur vissa läkare
hade blivit direkt mordhotade inom några veckor. I klippet från
UNT stod det en del om doktor Ingalill Molander som hade fått
polisbevakning vid flera tillfällen på grund av hoten. Hon uttalade
sig och förklarade att hon vägrade låta några religiösa dårar hindra
henne från att hjälpa kvinnor som behövde hennes hjälp.
Sjukvården i Uppsala hade haft tillräckligt med problem
med de Livets Ordare som hade infiltrerat vården och
trakasserat patienterna. Som ett exempel nämndes i artikeln ett
uppmärksammat fall för några år sedan då Livets Ordare hade
lyckats få en tjänst som vårdare på barnkliniken. Där hade de talat
om för kvinnor som förlorat sina barn att det var Guds Straff för
deras synder. Den oförsonliga synen på sjukdom som Ulf Ekman
och hans anhängare hade predikat hade orsakat mycket elände
inte minst på barnavdelningar och psykiatriska kliniker.
Innebörden i klippen spred en kylig stämning runt Lena och
Micke trots värmen och glammet inne på krogen. Då och då tittade
de upp från klippen och såg på varandra med rynkad panna.
”Är det bara dårar eller kommer det att bli värre? När man ser
det så här sammanställt ser man tydligt en upptrappning”, sa Micke
till Lena. ”Jag tycker det verkar som om din kompis hamnade i
något som kan bli riktigt skrämmande. Hot är meningslösa om
hoten inte förr eller senare utförs.”
Lena nickade instämmande samtidigt som hon fundersamt sög
in underläppen något och visade nederdelen av framtänderna.
Istället för att svara började hon vika ihop klippen och lägga dem i
innerfickan på skepparkavajen hon bar.
De avbröts av ett malplacerat gäng som kom in. Det var fem
killar som trängde sig in mellan Micke, Lena och baren. I baren som
främst hade Vasastadsstammisar som jobbade med akademiska
eller medieyrken stod de ut som tummen i ögat.
Skränigast var en storvuxen kille i 25årsåldern med stor ring
i högra näsvingen. Han var gängets informelle ledare, den som
satte tonen de andra följde. Lena undrade förstrött hur de hade
kunnat hamna så fel. De hörde hemma på något av de cityställena
med dörrvaktsproblem. Den storvuxne killen var närmast
skinnskallesnaggad och under de upprullade skjortärmarna syntes
några klumpigt utförda tatueringar.
Hans beundrare hade varierande hårlängder och klädsel. De var
klädda i rutiga skjortor i olika färger, förutom en kille som föredrog
en Tshirt med det intellektuella budskapet: ’Bajen, bärs och rakade
brudar’. Den hade han dock nästan helt dolt bakom en skinnväst.
Gänget beställde stora starkar och kommenterade högljutt de
andra gästerna. Det mesta doldes dock av muzaken (de ständigt
surrande musikbanden var sällan särskilt välvalda, men trots allt
bättre än operamusiken som skrämt bort så många gäster) och
det allmänna barsorlet. Trots att det var måndag var baren ganska
välbesökt.
Micke ursäktade sig med att han behövde göra ett toalettbesök
och lämnade Lena ensam en stund. Han lovade att fixa nya öl på
vägen och Lena försjönk i tankar medan hon automatiskt läste om
några av klippen.
Hon kom tillbaka till verkligheten av att hon kände någons aura
alldeles intill sig själv. Det var killen med näsringen. Hon såg lystet
på henne och Lena stönade invärtes. Kåta killar med öluppblåst
ego var det minsta hon behövde just nu. Lustigt nog tilltalade killen
henne på engelska.
”Where are you from? I think you are very beautiful.”
Charmen var av samma kaliber som en asfaltsmaskins. Lukten
påminde också om kroppsarbete. Engelskan var bättre än vad Lena
skulle ha väntat sig. Den var åtminstone grammatisk även om han
slant betänkligt på ordet think, det blev mer zink.
Det var inte första gången Lena hade blivit tilltalad på engelska.
Det verkade som många tog för givet att hon kom direkt från Asien
bara för att hennes utseende inte var svenskt. Fler än när hon växte
upp. Tyvärr verkade det också som om många trodde hon var extra
tillgänglig bara för att hon hade ett exotiskt utseende.
Micke hade ett favorituttryck som Lena förstod allt bättre; han sa
gärna att han aldrig hade träffat en enda människa utan fördomar,
men många som sade sig vara det. Det viktiga var att man visste
att man har fördomar och därför kunde vara på sin vakt mot dem.
En dag skulle hon samla Mickes aforismer och sälja dem till något
kalenderföretag som kunde ha dem som veckans kloka ord.
Istället beslöt hon sig för att välja den tålmodiga vägen.
”Tack, det var snällt sagt”, sa hon och återgick till klippen.
”Talar du svenska?”, frågade killen förvånat. Det verkade
irritera honom ordentligt. Kanske kände han att hans manliga
stolthet hade fått en knäck därför han trodde att Lena hade fått
honom att förnedra sig till att försöka prata engelska. ”Men du ser
ju ut som en kines.”
”Och du ser ut som en drummel”, riposterade Lena snabbt.
Hennes humör hade alltid försatt henne i dumma situationer.
Av någon anledning fick det ringkillen att lugna ned sig ett tag.
”Jag menade bara att du ser inte svensk ut.”
”Ändå är jag mer svensk än vad du är”, sa Lena och hade tänkt
fortsätta. Men hennes ord hade bara fungerat som tändvätska.
Svenskheten var något de här killarna inte tar lätt på.
”Jag är Svensk. Det är du som är en blatte”, sa killen och trängde
sig fysikt närmare Lena.
OK, jag försöker en gång till, tänkte Lena och fortsatte så vänligt
hon kunde: ”Jag menade bara att jag har bott i Sverige längre än
du.”
”Va fan menar du?”
”Jag har bott i Sverige hela mitt liv och jag är några år äldre än du.
Fråga inte hur många”, försökte hon skämta till det. Killen förstod
inte. Han visste bara att hans manlighet hade blivit utmanad inför
hans polare. Hans svenskhet var ifrågasatt av någon snedögd brud.
Just då ropade bartendern på Lena: ”Lena, Micke beställde
de här. Men jag hade slut på pintglas, jag hoppas det går bra med
sejdlar.”
”Inga problem, svarade Lena fast hon definitivt föredrog
pintglasen. De låg så bra i handen och rymde precis lagom med
öl. Engelsmännen visste vad de gjorde när de uppfann dem. Hon
gled ned från höga stolen och försökte komma fram till bardisken.
Killen ville inte flytta sig.
”Ursäkta mig”, försökte Lena och lyckades komma förbi. I
ögonvrån noterade hon att Micke var på väg tillbaka från besöket i
proppskåpet som hade blivit konverterat till urinoar.
Hon lyckades komma fram till bardisken, men ringkillen
följde efter henne. Hans kompisar höll sig dock lugna. Kanske
de planerade en palatsrevolution inom gruppen och ville se hur
ledaren klarade sitt dilemma först?
”Det räcker nu”, sa Lena när ringkillen trängde sig in mot
henne vid bardisken. ”Jag är inte intresserad av dig. Jag är här med
sällskap.”
”Vem fan tror du att du är?”. blev svaret. ”Den där gamle
sillmjölken du satt med är väl ingen karl? Har han någon kuk?
Brudar som du gillar väl kuk?”
Med de välvalda orden lutade han sig mot Lena och satte ena
handen på hennes bröst. Han masserade det utanpå hennes
stickade tröja. Trots smärtan och förnedringen sa Lena inget, men
hennes ögon talade desto mera. Hon lyfte ölglaset.
”Så du tänker slänga ölen på mig”, flinade ringkillen
utmanande.
Stämningen runt omkring hade blivit elektrisk. Andra bargäster
hade nu uppmärksammat vad som höll på att hända och även om
de förhöll sig avvaktande kände Lena deras passiva stöd.
”Det skulle aldrig falla mig in att slänga öl på dig. Jag gillar öl
alldeles för mycket för att slösa det på en sådan som du.”
Hon höjde glaset till sina läppar och tog en stor klunk av ölen
medan hon stirrade killen i hans blå ögon. De var lätt rödsprängda
och hon förstod att det inte var det första stoppet för alkohol under
kvällen. Hon kunde nästan räkna finnarna på hans näsa. Det var
som om tiden och rummet stod still och hade koncentrerats bara
till de två. Ringkillen lutade sig med högerhanden nonchalant
mot bardisken. Lena tog teatraliskt ännu en klunk ur ölen. Runt
omkring sig hörde hon folk uppmana killen att lägga av, att ta det
lugnt, att sluta nu. Lena log utmanande och slickade ölskummet av
läpparna.
Sedan slog hon den tunga sejdeln som var trekvartsfull med öl
med all den kraft hon kunde uppbåda rakt över ringkillens hand på
bardisken.
Ringkillen skrek rakt ut. Smärtan var så stor att han omedelbart
hade bleknat och nerverna i armen var så förlamade att han inte
ens hade dragit åt sig handen. Ölen skvätte över koppardisken och
hade inte handen fungerat som dämpare hade sejdeln splittrats i
tiotals bitar.
Killen ryckte till sig handen och lade sin vänstra hand över den
som om det skulle minska smärtan. Fingrarna på högerhanden var
utspärrade av smärta och den snabba svullningen. Killen böjde sig
ner under en otydlig ström av svordomar. När hans vänner rörde
sig in mot bardisken steg Micke med flera in emellan Lena och
killen. Hon var inte färdig med honom.
Blixtsnabbt sköt Lenas hand ut och med pekfingret hakade
hon tag i killens näsring. Hon drog ned hans huvud mot bardisken
medan han skrek av smärta. En del av Lenas medvetande tänkte att
hon nog skulle bli ganska omtalat på stamstället närmaste tiden.
Hon böjde sig ned mot killens öra och väste: ”Inte nog med
att det ser ut som om du har en snorkråka hängande i näsan, det
är farligt också.” För att understryka orden ryckte hon till och
började röra sig mot dörren som Micke chevalereskt höll upp.
Killen följde dubbelvikt och kvidande efter. Lena ledde ut honom
till trappan och sa: ”Jag tar inte skit från någon. Speciellt inte från
en testosteronhanne som du.”
Med de orden släppte hon ringen och knuffade killen utför
trappan. När hon backade bakåt följde killens anhängare honom
ut. Det var mycket skrik och bråk, men de andra bargästerna
visade att de inte ville ha med gänget att göra. Hovmästaren stod
med telefonluren i handen och visade att han var på väg att ringa
polisen.
Lena vände sig till Micke och fräste: ”Mycket hjälp man hade av
dig. Du är verkligen en gentleman!”
”Snälla du”, sa Micke och slog ut med händerna. ”Hade jag lagt
mig i hade det bara blivit bråk. Du är ju värre än Modesty Blaise.”
Lena kunde inte hjälpa det. Hon brast ut i ett lättat gapskratt.
Micke spelade alltid fegis, dessutom samlade Lena på Modesty
Blaisetidningar, vilket Micke mycket väl visste.
När de satt ned igen och hade fått nya öl, på barens räkning,
erkände Micke att han avsiktligt hade hållit igen.
”Jag vet ju vad du går för och jag som kille lagt mig i hade det
ännu lättare urartat.” Lena visste att han sa sanningen, liksom hon
visste att hade hon haft riktiga problem hade Micke också ställt
upp.KAPITEL 6
Smällen kom lika plötsligt som kraftigt. Ekot vibrerade genom
Uppsala ändå bort till Slottet. Tryckvågen skakade löv från träden.
Skyltfönster vibrerade. Det fick en del studenter på Carolina
Rediviva att förvånat se upp från sina böcker. De utbytte blickar av
oförståelse. En gammal dam som matade svanarna i Svandammen
i Stadsparken tappade sin påse med torrt bröd och blev tvungen
att tungt sätta sig ned med handen över hjärtat. En joggare på
Studenternas idrottsplats såg sig hastigt omkring och snubblade
över en vattenslang.
Fönsterrutorna i huset omkring skallrade. De närmaste sprack
av tryckvågen från bomben. Glasbitarna orsakade en hel del skador
på bilarna utanför. Som genom ett under träffades ingen person ute
på Dag Hammarskjölds väg av de kringflygande glasbitarna.
Nästan omedelbart började larmklockor ringa. De följdes av
sirener från polis och brandkår som snabbt var på platsen. Det
fanns inget de kunde göra. Sjukvårdspersonalen tog hand om
chockade människor. De flesta av dem var själva chockade. De
var dock tränade att fungera trots chocken. Deras koncentration
blockerade tankarna på effekterna av bomben.
Lågorna slog ut genom fönstren. Elden slickade fasaden men
fick inte något fäste. Däremot spreds inte elden inåt byggnaden.
Bombens sprängverkan hade gått utåt. Det kala rummet hade få
brännbara detaljer, även om kontorsmöblerna tog eld. Plasten i
stolarna brann med en otäck lukt. Giftiga gaser försvann snabbt ut
genom de utblåsta fönstren.
Rummet där bomben hade funnits var dock helt utblåst.
Förvridna möbler blandades med likdelar. Efteråt visade det sig att
det hade funnits två personer i rummet när bomben gick av. De
identifierades genom tandkort och personliga tillhörigheter. Men
redan innan dess visste polisen vilka de var genom journaler och
bokningstider.
Klockan var exakt 13.37.
Hon kände sig obekväm. Hon var nervös.
Peruken hon bar klämde över pannan. Den var inte konstruerad
för att dölja hennes långa blonda hår. De hade diskuterat om hon
istället skulle klippa sig och färga håret svart. Peruken hade fördelar
som hade gjort att de valt den som maskering. Den kunde snabbt
tas av och hennes utseende skulle bli helt annorlunda.
Kläderna var så annorlunda som möjligt från de hon normalt
bar. Kjolen var kort och hon hade problem att gå när den smet till
över låren. Den tvingade henne att gå med korta trippande steg.
Normalt hade hon en mer slängig stil.
De tunga grova kängorna som omslöt vristerna fick henne att
släpa och slänga fram fötterna. Inte undra på att unga svenska tjejer
rör sig så fult när de går omkring i sådana här skor, tänkte hon när
hon tog i för att få fram foten ordentlig. Ovan som hon var fastnade
tån lätt i gruset på vägen fram till Kvinnokliniken på Akademiska
Sjukhuset. Det gav henne ett haltande, släpande spår. Kläderna var
en blandning av ny konfektion från H&M och gammalt från UFF på
Odengatan i Stockholm.
Över axeln hängde en stor svart axelväska. I den hade hon
så mycket grejor att hon gick lite snett, nedtyngd av väskan. De
svarta nylonstrumporna hade en reva längs vaden. Hon hade fått
den när hon lämnade bilen som nu stod parkerad ända borta vid
Studenternas IP. Först hade det irriterat henne, normalt var hon
noggrann med sin klädsel, sedan insåg hon att det trots allt passade
den lite slampiga varelse hon skulle spela.
Det normalt öppna ansiktet inramat av det långa raka blonda
håret, var nu kraftigt sminkat och tätt inneslutet i peruken som
gav henne ett Liza Minnelliutseende. Läpparna var blodröda och
accentuerade med penna. Runt ögonen hade hon förstärkt med
kohl vilket gav henne ett babydollansikte. Ögonen såg ut som om
de var naivt uppspärrade inför en oförståelig värld. Det var ingen
sminkning för den som ville imponera genom sina intellektuella
resurser. Något som förstärktes av pushup behån och urringningen
på den tajta T-shirten. Ögonens blå färg hade ändrats till bruna
med kontaktlinser.
Hon hade provat ut förklädnaden i dagar innan. Den var
obekväm och första titten i spegeln hade närmast chockat henne.
Att utseendet kunde bli så förändrat var inte överraskningen. Men
kläderna verkade ha förändrat hela hennes karaktär på ett sådant
sätt att personen som stirrade tillbaka i spegeln ute på Farmen
verkade vara en helt annan människa. Hon som aldrig hade gillat
tuggummi fann det nu helt naturligt att trycka in ett Juicy Fruit i
munnen.
Förändringen hade skrämt henne lite. Var det så enkelt, men
när den första överraskningen hade lagt sig började hon känna
igen sin egen personlighet bakom masken. Hon insåg att hon fick
vara noggrann med hur hon talade och uttryckte sig. Där hjälpte
tuggummit henne. Eftersom hon inte normalt använde tuggummi
gjorde det henne dialekt grötigare och hon försökte lägga sig till
med ett tuffare södersnack à la Lena Nyman. En språkexpert hade
ryst, men för den vanlige ouppmärksamme lyssnaren gav hon det
intryck hon ville ge.
”Jag heter Johanna Johansson och har en tid här vid ett. Hos en
Molander”, sa hon till receptionisten på Kvinnokliniken samtidigt
som hon sköt fram sin förfalskade patientbricka. ”Jag skulle bara
förnya mitt recept på p-piller.”
”Var vänlig och sitt ned där borta”, sa receptionisten förstrött
efter att ha tagit ut betalningen. En del har ingen smak, tänkte hon
när hon såg Johanna Johansson gå bort mot bordet med gamla Hänt
i veckan, Svensk Damtidning, Hälsa och ett exemplar av Sköna
Hem som ännu inte hade blivit stulet. Hur Johanna egentligen såg
ut, det kunde hon inte komma ihåg efteråt. Det vara bara intrycket
av dålig smak och billigt uppträdande som satt kvar på hennes
näthinna när polisen förhörde henne.
Kvinnan som kallade sig Johanna Johansson hette egentligen
Susanne Elofsdotter. Hon den yngste av Kristi Dolkar. Hon hade
blivit medlem av gruppen på grund av sin entusiasm och oräddhet.
Det var den oräddheten som gjorde att hon nu satt och låtsade läsa
i en gammal damtidning. Orden hade ingen betydelse för henne,
fast det för de andra i väntrummet såg ut som om hon var djupt
fascinerad av vem som var Jannicke Björlings senaste pojkvän.
Eller var det pojkvännen innan dess, det var som sagt ett gammalt
exemplar Johanna läste.
Johanna/Susanne tänkte på doktor Ingalill Molander. I hennes
ögon var doktor Molander en av deras värsta fiender. Doktor
Molander skulle inte känna igen henne nu, men de hade mötts ett
halvår tidigare.
Det var på ett möte om förändringar i abortlagen. En kvinnogrupp
hade bjudit in förespråkare och motståndare till en striktare
abortlagstiftning. Som många andra av Bibelläsarna hade Susanne
och Pernilla Hedin gått dit för att argumentera och demonstrera för
en skärpning av abortlagen.
De ville ha samma förändring som polackerna hade genomfört,
tungt pressade av förre frihetshjälten Lech Walesa och
prästerskapet. Bara när det förelog dödliga risker skulle kvinnor få
abort. Det var deras ståndpunkt. Doktor Molander försvarade den
nuvarande svenska inställningen.
Det var ett försvar med humor och intellektuell skärpa.
Ingalill Molander tog kvinnans ställning. Det var hennes rätt att
bestämma över sin kropp. Det var inte något ensidigt försvar utan
en argumentation som förstod även andras ståndpunkt. Kanske
var det just denna medmänsklighet som gjorde henne till en så
svår motståndare för abortmotståndarna. Det gick inte att avfärda
Ingalill Molander därför hon vann människors förtroende och
sympati.
Ingalill Molander var en varm moderlig kvinna. Humorn lyste ur
hennes ögon och där fanns alltid plats för omsorg och medtanke.
Hon hade den kraftigt byggda kvinnans charm, naturlighet och söta
ansikte.
Ingalill Molander älskade själv det gamla ordet för barnmorska,
jordemor. Ett ord hon tyckte var så mycket vackrare än det
konstgjorda barnmorska. För det var som jordemor hon kände sig
när hon hjälpte barn till världen, den viktigaste delen av hennes
jobb som gynekolog och kvinnoläkare. En morsa som hjälpte
barnen till jorden.
Hennes ansikte var vackert. Hon hade rena klara drag som fick
sitt eget skimmer av den humor som alltid fanns där. Temperament
fanns också i rik mån hos Ingalill Molander, vilket många biträden
hade märkt av. De tyckte inte sämre om henne för det, de visste
att temperamentet var fött ur omtanke och att patientens väl alltid
kom först. Det lockiga rödbruna håret var som alltid ostyrigt.
Innehållet kom före formen för dr Ingalill Molander.
Antiabortförespråkarna hatade Ingalill Molander. För de kunde
inte rå på henne. Hon bemötte deras argument med fakta och kunde
till och med citera Bibeln för dem. Det retade dem. Hennes humor
varken förstod eller kunde de acceptera. Som många fanatiker och
fundamentalister saknade de själva humor, eftersom humor föds
ur empati, förmågan att känna med andra. När Ingalill Molander
därför fick skrattarna med sig kände de sig dubbelt utsatta.
Deras oförmåga att behärska situationen fick mötet att spåra
ut. Istället för att diskutera började de skandera sina ramsor om
barnamord. Mötet fick avbrytas och Susanne och Pernilla hade
mycket upprörda gått därifrån. Deras korståg hade fått en fiende
med ansikte.
Det paradoxala i situationen var egentligen att Ingalill Molander
inte tyckte om aborter. Hon tyckte det var den värsta delen av
hennes jobb. Hon upplevde varje abort som ett misslyckande. Hon
var alltid rädd att aborten användes som ett slags preventivmedel,
precis som det hade varit i Sovjetunionen. Kunskapen om skydd
och tillgången på skydd var där så dålig att aborter utfördes
rutinmässigt för att stoppa oönskade graviditeter.
Abort var ett ingrepp i kroppen och alla sådana innebär dessutom
risker. Hennes inställning var att det är dock bättre att det utförs
så säkert som möjligt av utbildade och skickliga läkare i en steril
operationsmiljö. Ingalill Molander hade av sin mor hört om unga
flickor som hade förblött efter aborter utförda med strumpstickor i
sjabbiga lägenheter för bara lite mer än femtio år sedan. Livet hade
runnit ur dem för ett ögonblicks obetänksamhet.
Samtidigt tyckte hon det viktigaste av allting var att kvinnans
vilja gällde. Sex fick inte bara vara en parningsakt för släktets
fortbestånd, utan något väldigt viktigt mellan människor.
Hon mötte sällan kvinnor som tog lätt på aborter, det var
ett svårt men för dem nödvändigt val de gjorde. Lättast var
tonårsaborterna, då hon visste hur obetänksamt flickorna hade
uppträtt och hur mycket ett oönskat barn skulle förändra deras
liv. I många fall försämra det. Allra lättast för henne var aborter
efter våldtäkter. I Ingalill Molanders ganska trygga och ombonade
värld var våldtäktsmän det värsta hon visste. Det var inte hennes
område, men hon skämtade ofta om kemisk kastrering som enda
rätta medicinen. Ett skämt med mer än ett litet drag av allvar
bakom.
På vägen till mötet hade Lena Bloms mobiltelefon ringt.
”Dan Lundgren.”
”Dan vem?”
”Lundgren”, sa rösten som gick lite upp och ned i intensitet
då Lena befann sig mellan två sändarstationer. ”På polisen i
Uppsala.”
Lena kom ihåg polismannen hon hade skällt ut efter besöket i
Pernillas lägenhet.
”Ja”, svarade hon avvaktande, som de flesta när de plötsligt och
oväntat blir konfronterade av en polis. Även den helt oskyldige blir
vaksam när polis och skattemyndigheter helt plötsligt hör av sig.
Lena var knappast heller helt oskyldig då hon hade skällt ut polisen
ordentligt när hon rusade därifrån. Något han direkt i samtalet
refererade till.
”Ja, jag fick en utskällning av er senast vi talades vid. En del var
väl påhopp utan någon saklig grund, men när jag hade lugnat ner
mig insåg jag att ni kanske hade grund för något av er kritik.”
Lena grimaserade medan hon manövrerade in sin Toyota-jeep
mellan ett par bilar på Östermalm. Tyst lyssnade hon till hur
Lundgren förklarade att han trots allt hade lyssnat till en del av
hennes argument och åter tittat på undersökningen kring Pernillas
död. Hans slutsats var att de kanske ändå inte skulle avskriva
ärendet ännu.
Lena var imponerad av att han hade vågat ändra sig och
också tagit kontakt med henne. Hon lovade att hålla kontakten
med honom. Lena ville ännu inte avslöja vad hon hade upptäckt
om klippen, men var angelägen om att reparera sin relation till
polismannen. Det är inte många som har kurage nog att backa från
en ståndpunkt som han hade gjort. Däremot undrade hon vad som
kom först, var det hönan eller ägget. Så många av de polismän hon
pratat med försökte låta som dialogen i en polisserie av Jan Guillou
och Leif GW Persson, styltat, byråkratiskt korrekt och helt livlöst.
Vem härmade vem?
På socialdepartementets postrum öppnade just en finnig yngling
posten. Det var hans jobb att öppna breven och stämpla all post
till departementet och statsrådet. Sorteringen sköttes senare högre
upp i hierarkin. Stora paket och brev lades tillfälligt åt sidan för att
undersökas närmare.
Jan Andrén tittade inte närmare på de brev han öppnade utan
sorterade dem i högar dit de skulle. Störst hög var den till statsrådet.
Hon var chef och därför den som de flesta ville nå fram till.
Andrén var ALU-anställd och hade aldrig kommit statsrådet
närmare än att de hade mötts i entrén vid några tillfällen.
Han tillbringade hela sin tid på departementet, utom en del
luncher då han drog upp till Åhléns för att handla något. Ibland
smet han in i spelbutiken på Slöjdgatan och roade sig med något
av spelen där.
Ett brev tilldrog sig dock hans uppmärksamhet. Det var ett
enkelt brevpapper i ett litet traditionellt fyrkantigt kuvert av
C6-format. Det var som de flesta andra kuvert miljöstämplat och
hade den lumpaktiga kvalitet kuvert av återvunnet papper har.
Poststämpel avslöjade att det hade postats dagen före i Eslöv.
Papperet i kuvertet var vikt i en fyrkant och han vecklade ut det
med en hastig blick.
Det första han lade märke till var att det fanns inte någon
signatur. Det fanns en underskrift, men den liksom hela brevet
var skriven med maskin. Texten var kort och skriven med stort
radavstånd. Kanske var det därför han började läsa innan han ens
hade reflekterat över det.
Ingen har lyssnat, idag tvingar vi er att lyssna. Hämnden är
Herrens.
Det korta brevet var undertecknat Kristi Dolkar.
Klockan var 13.05.
Jan Andrén tog brevet till sin överordnade som genast ringde
säkerhetschefen.
Samtidigt klev två kvinnor in till ett möte på olika platser i
Stockholm och Uppsala. De hade bägge fått vänta en kort stund
innan de kom in. Lena hade just anlänt och var själv någon
minut för sen, vilket som alltid skylldes på svårigheten att hitta
parkeringsplats på Östermalm. Den andra kvinnan kallade sig
Johanna och hade varit i god tid, det var den hon skulle träffa som
var sen.
Av de två var det Lena som blev mest förvånad. Hon hade aldrig
träffat Kenneth Nelson i verkligheten och hon hade aldrig besökt
hans kontor. Kontoret var överraskande anspråkslöst.
Anspråkslöst var också det rum Johanna blev visad in i. Det var
ett mottagningsrum med landstingets standardutrustade skrivbord,
lilla bokhylla och en förvånansvärt enkel PC med skrivare. På ett
bord låg några instrument och blänkte sterilt. En öppen dörr
ledde in till undersökningsrummet med dess skräckinjagande
gynekologstol. I bokhyllan låg ett exemplar av Fass och några
böcker vars titlar Johanna inte kunde läsa. Det spelade ingen roll,
det som spelade roll var hur väl Susanne kunde spela rollen av
Johanna.
Kenneth Nelson var en av de nya mediemagnaterna i Sverige.
Han var inte lika känd som den mer flamboyante Jan Stenbeck.
Kenneth Nelson skydde publiciteten lika mycket som Stenbeck
älskade den. Nelson var inte heller lika känd och inarbetat som
Bonniers, kanske liknade han mer tidningsfamiljen Pers i Västerås.
En som jobbade bakom kulisserna och som tidigt hade intresserat
sig för nya medieformer.
Lena Blom hade gått igenom Tiders arkiv om Nelson, där fanns
nästan ingenting. För att få mer kött på benen hade hon kopplat
upp sig till några tidningsarkiv via internet. Även där fanns det
påfallande lite om personen Kenneth Nelson, om affärsmannen
Kenneth Nelson fanns en hel del och Lena förundrades över hur
vittomfattande hans medieimperium var.
Att han ägde flera lokaltidningar över hela Sverige det visste hon
sedan länge. Av årsredovisningen i hans bolag CCS Papers insåg
hon att det ofta kan vara mer lönsamt att driva en framgångsrik
lokaltidning än att ha Sveriges största dagstidning.
CCS Papers var moderbolaget det mesta kretsade kring. Därtill
kom CCS Radio, CCS Video, CCS Publishing, CCS Reklam och
flera nya bolag. Kenneth Nelson med familj hade full kontroll över
alla bolagen och inget var börsnoterat. I flera bolag fann Lena att
det fanns stiftelseformer och annat som skyddade bolagen mot
insyn i delar av verksamheten. Som bakgrund till en affärsartikel
hade de fakta hon fick fram aldrig varit tillräckliga. Till och med
skatteregistren var utan fläckar.
Kenneth Nelson själv deklarerade dock inte några större
inkomster. Den lön han tog ut var extremt blygsam i jämförelse
med de flesta chefer i svenskt näringsliv. Även om den var mer
än tre gånger så stor som Lena någonsin hoppades tjäna. Vart
vinsterna tog vägen i företagen såg inte Lena i de handlingar hon
hade tagit fram. Hon gjorde dock en gissning att mycket lades i de
stiftelser som dök upp överallt.
Uppgifterna om Kenneth Nelson var lika knapphändiga. Han
hade bara en enda gång gett en intervju kring sin egen person.
Det var för tio år sedan i tidningen Dagen, pingströrelsens egen
tidning. Ett faktum Lena fann märkvärdigt. De flesta framgångsrika
företagsledare vek helst ut sig i Veckans Affärer eller ännu hellre
i Dagens Industri. Förutom it-nissarna som helst lade fram sig i
Vision.
I uppgifterna Lena tog fram för sin egen nyfikenhets skull fann
hon ändå vissa fakta. Lena hade blivit ombedd att träffa Kenneth
Nelson, något hon fann märkvärdigt. Varför skulle en så skygg
företagsledare vilja träffa en journalist, men det hade gjorts klart
för Lena att det var hon som skulle bli intervjuad och inte Kenneth
Nelson. Lena ville ändå veta vem det var hon skulle träffa och
hade letat runt i arkiven. Det var ett av Lenas kännetecken, hon
visste alltid mer än vad hon gav sken av. Något hon hade funnit
mycket hjälpfullt vid intervjuer. Att spela dum gör underverk för
de intervjuades egon.
Hon fann att Kenneth Nelson kom från en familj med avsevärda
tillgångar i Sveriges basnäringar, gruvindustrin och skogen.
Kenneth Nelson hade tidigt sålt av sin del av arvet och satsat i
framtidsindustrier inom medierna. Han hade till och med lyckats
hålla de flesta av sina webb och itföretag på fötterna. När de
andras storskaliga tänkande kom kraschande ned, hade han byggt
försiktigt och alltid med lönsamhet i grunden. Hans intresse för
marknadsandelar hade alltid kommit i andra hand till kraven på att
själva verksamheten skulle bära sina egna kostnader.
Hans start var dock relativt sen. Det var först i fyrtioårsåldern
han började göra sig ett namn i Sverige. Innan dess hade han länge
bott i USA där han undervisat vid University of Michigan i Ann
Arbor. Hans ämnesområde var ekonomi och marknadsföring.
Han hade gift sig i mogen ålder med en amerikanska som var
femton år yngre än han själv. Det var när den snabbväxande
familjen återvänt till Sverige som han hade startat sitt första
företag. Han hade köpt upp en av de kämpande lokaltidningarna
och vänt den till att bli etta på sin ort. Med pengarna från det hade
han expanderat och utvidgat sin rörelse utan några som helst
större bakslag.
Inte ens finanskraschen och fastighetsbolagens omtumlingar
i början av nittiotalet hade stört honom. Snarare hade de hjälpt
honom. Kenneth Nelsons CCSföretag hade kontanter. Och med
dess hjälp hade han snabbt kunnat köpa in företag som såldes
billigt av fartblinda spekulanter som nu behövde pengar för att
täcka sina lån. Samma strategi hade han nu börjat tillämpa på den
så sorgligt raserade så kallade nya ekonomins företag.
Det hade givetvis väckt uppmärksamhet, men då Nelson och
hans företag vänligt och bestämt tackade nej till alla intervjuer
hade pressens spekulationer snabbt runnit ut i sanden. Inte minst
som företagen aldrig omgavs av några skandaler.
Affärspressen höll ett öga på honom, men knappast mer. Hans
företag fanns ju inte på börsen. Affärsjournalisterna har vanligtvis
ett symbiotiskt förhållande med affärsvärlden. Hjälper jag dig
hjälper du mig. Ett förhållande som kunde hjälpa vem som helst
till toppen när de var sedvanligt okritiska. Deras hämnd var dock
fruktansvärd vilket Refaat El-Sayed. PG Gyllenhammar, Jonas
Birgersson och en hel del andra hade upptäckt.
Lena hade inte ens fått fram uppgifter om vad CCS stod för. Att
företagen hade amerikanska namn eller initialer var dels en trend
inom affärslivet, dels kunde förklaringen vara Nelsons långa vistelse
i USA. Allra mest undrade hon över varför hon hade blivit ombedd
att komma dit. Att bli kallad till ett möte med en av Sveriges mer
välbeställda män tillhörde inte vanligheterna för henne. Hon var
onekligen lite smickrad.
Kontoret på nedre Östermalm var förvånansvärt litet och diskret.
En förhållandevis enkel mässingskylt upplyste vid porttelefonen
om att här fanns CCS Holdings. Det var bara fem, om än stora,
rum på första våningen i ett av husen på Grev Magnigatan, nästan
nere vid Strandvägen och bron mot Djurgården. Ett av de mindre
rummen var fyllt av elektronik, faxar och annat för omedelbar
kommunikation med hela världen. På väggen fanns flera klockor
med namn med den aktuella tiden i Moskva, EST, London GMT,
New York, Chicago, Los Angeles, Tokyo. Dörren dit hölls dock
alltid noggrant stängd. Anmärkningsvärt var att kontoret saknade
konferensrum.
Hon möttes av en man bara några få år äldre än hon själv. Han
rörde sig lite knyckigt och Lena trodde av hans hållning att han
varit militär. Han höll ryggen påfallande rakt och det märktes att
han alltid var medveten om hur han sköt ut bröstet. Det var en man
som verkade beredd på ständiga truppinspektioner.
Hans knyckiga hållning berodde på någon slags benskada för
när Lena följde honom genom kontoret såg hon att hans vänstra
ben släpade efter något. När han talade rörde sig hans mun med
ovanligt tydliga rörelser. Det gav nästan en ekoeffekt då det var så
lätt att av munrörelserna se vad han sa. På det sättet kände Lena
det som om ljudet kom någon mikrosekund efter att hon redan
uppfattat hans ord. Det var en kuslig effekt.
Nelsons personlige assistent Jonas af Cederlund visade Lena till
ett stort kontor längst in i byggnaden. Rummet var anmärkningsvärt
enkelt. En stor tavla av Ernst Josephson prydde ena väggen.
Josephson var innan han blev sinnesjuk en av de främsta svenska
impressionisterna och en av Lenas personliga favoriter. Därför
kände hon direkt igen tavlan som föreställde ett stort ensamt träd.
Skrivbordet var stort men dyrbart enkelt i sin design. Framför
det stod två fåtöljer i engelsk stil. En dator stod inbyggd i ett skåp
bredvid skrivbordet. På bordet fanns ett underlägg i läder och ett
ovanligt stort familjeporträtt i silverram.
Lena hade klätt sig diskret och konservativt, mer än hon
brukade. Hon bar en kjol som slutade strax över knäna och en
jacka över en snygg blå blus. Hon bar högklackade skor, något hon
ibland gjorde när hon ville utnyttja att hon var ovanligt lång för att
vara av asiatiskt ursprung. Det gjorde att hon oftast slapp se upp
till de män hon mötte i jobbet. Istället kunde deras blickar mötas
på en mer jämnlik nivå.
Vid vissa intervjusituationer skämdes inte Lena heller för att
utnyttja det faktum att hon ansågs attraktiv, även om hon mycket
sällan tänkte på sig själv i sådana termer. Om en kort kjol och
snygga ben kunde hjälpa till att få någon att tappa fattningen och
svara mer utförligt än han hade tänkt sig gjorde det inte henne
något. Varje vapen är tillåtet i sökandet efter en så bra artikel som
möjligt. Att klä sig rätt för tillfället hade därför blivit något av en
specialitet för Lena även om hon privat och vanligtvis gärna klädde
sig mer bekvämt.
Micke Molle brukade gärna observera att hennes tights ofta kunde
matcha hans shorts i färggladhet. Fast som den gentlemannafegis
han var höll han de observationerna för sig själv, till skillnad
från Lena som gärna kommenterade hans utseende. Det var inte
ovanligare än att många män tar på sig en kostym med slips i vissa
situationer. Lenas repertoar var dock större än de flesta mäns när
det gällde klädval. Hennes stil var också mer utvecklad än blå
kostym, ljusblå skjorta och slips från Slipsgossen i Sturegallerian.
Det långa håret bar hon som vanligt bakåtkammat och uppsatt
med en japansk kam av körsbärsträ. Makeupen var diskret men
distinkt. Hon märkte att hennes utseende överraskade Kenneth
Nelson något. Han tittade på henne något längre än vad hon väntat
sig när de skakade hand. Hans blickar var närmast granskande,
men utan de sexuella övertoner som annars ofta sänds ut av
män med självförtroende som finner sig själva charmerande. För
charmerande var Kenneth Nelson.
Att hon var av koreansk härkomst ledde inte till någon
kommentar från Kenneth Nelson. Det visade Lena att han redan
visste en del om henne. Varken han eller af Cederlund hade inte
visat någon som helst förvåning över hennes ursprung. Vanligtvis
brukade det ge ett extra ögonkast eller en kommentar extra.
Lena hade sett Kenneth Nelson på bild, men vad tidningsbilderna
inte hade fångat var mannens oerhörda utstrålning. Det var som
Lena nästan studsade och fick en elektrisk känsla i handen när hon
skakade hand med Kenneth Nelson. Det var som en magnetism
och Lena tänkte att här är en karl som kan få vem han vill. Några
sekunder senare reviderade hon sitt omdöme, för det handlade inte
om en sexuell utstrålning, utan en enormt stark personlig aura. En
aura av extrem trygghet och självförtroende som hon själv fann
oerhört attraktiv. Att Kenneth Nelson enligt hennes research var
55 år gammal spelade ingen roll.
Lena hade mött många framgångsrika män i sitt jobb. De hade
alla självförtroende, men ofta var det något påklistrat som hade
kommit med framgångarna. Därför exponerade de här männen sitt
självförtroende hela tiden. Och kompletterade det med accessoarer
som Rolexklockor och dyra bilar. Det var ett av maktens synliga
attribut och många attraherades av det. De bar det som en sköld
framför sig.
Kenneth Nelson verkade nästan obekymrad och ovetande om
sitt eget självförtroende. Det var det absoluta självförtroendet
hos en människa som aldrig tvivlade. För en person som Lena
Blom som hade som jobb att ifrågasätta, var det fascinerande. Så
fascinerande att hon efter några minuter upptäckte att hon bara
svarade automatiskt på frågorna, så fångad var hon av hans aura.
Efter en halvtimme satte hennes försvarsmekanismer in.
Kenneth Nelsons brist på tvivel gjorde honom nästan omänsklig,
trots ett mycket belevat och artigt sätt.
Lena hade nyligen läst om Rasputin och hon undrade om denne
skandalomsusade munk hade haft samma sorts personlighet som
Kenneth Nelson. Rasputin hade närmast förhäxat kvinnorna vid det
ryska hovet med sin personlighet, trots att han uppgavs varit mindre
noggrann med sin personliga hygien. Men personligheten, mystiken
och det beryktade sexuella organet hade gjort Rasputin till en av
de mäktigaste männen i Ryssland precis före revolutionen. Några
sexuella signaler sände dock inte Kenneth Nelson ut. Förklaringen
var kanske bilden på hans fru och barn på skrivbordet.
”Det är min fru Karen och mina barn”, hade Kenneth Nelson
sagt när han såg hennes blick.
”Det är många barn”, svarade Lena samtidigt som hon försökte
räkna hur många det var när Kenneth Nelson vände bilden mot
henne.
”Sju stycken nu. Jacob, han i Karens armar, föddes i våras. Vi
har varit välsignade.”
Ordvalet fick Lena att reagera. Nu kände hon igen
självförtroendet. Hon hade mött den där sortens självförtroende hos
en del oerhört övertygade religiösa personer. Nu visste hon varför
det hade verkat välbekant. Som tonåring hade hon ibland avundats
de troende för den tillförlit de utstrålade. Fast hos Kenneth Nelson
var det starkare än hon någonsin stött på förut.
”Är ni troende?”, frågade hon intuitivt när insikten nådde
henne.
”Ja, Jag mötte Herren Jesus Kristus när jag bodde i USA. Och jag
mötte min fru inom kyrkan där”, erkände Kenneth Nelson dröjande.
Han ville inte vara den som svarade på frågor. Han fortsatte med
större entusiasm: ”Vi gör en del kyrkligt arbete och försöker leva
efter Bibelns bud. Det är bakgrunden till våra framgångar och vår
stora lycka. Men nog om mig, jag bad dig komma hit för att jag ville
träffa Dig. Jag har hört mycket om Dig.”
Smickret fungerade mot Lenas vilja. Hon föll för det samtidigt
som det ökade hennes misstänksamhet.
Han gav henne ett leende som visade mycket tänder och verkade
vara helt äkta, om än lite väl TVmässigt. Det tjocka blonda håret
var uppkammat bakåt och Kenneth Nelson var trots sitt något
enkla kontor inte helt utan fåfänga. Det visade hårmoussen han
använde för att hålla sin finanslejonfrisyr på plats. Händerna var
också utsökt manikerade och kostymen skräddarsydd i thaisiden.
En komplex människa, kom Lena på sig att fundera kring. Ena
sidan betonar enkelheten och tydliga starka moraliska värderingar,
men han drar sig inte för att visa upp flärdfullheten hos den nye
mannen. Självklart var ansiktet också solbränt, som hos alla
företagsledare som hade läst Jan Carlzons Riv pyramiderna.
Skenet är allt viktigare hos maktens estradörer, tänkte hon
och blev omedelbart förtjust i formuleringen som hon skulle
lägga på minnet. Som de flesta skribenter samlade hon lyckade
formuleringar.
Kenneth Nelson hade ägnat mycket tid åt att smickra Lena
och verkade visa ett genuint intresse. Han hade ännu inte sagt
varför han bett henne komma över och Lena började känna en
viss otålighet. Som frilans var hon van vid att träffa folk som ville
veta mer om henne hela tiden, så hon var inte ovan vid att besvara
frågor istället för att ställa dem. Hennes vanliga intervjuteknik
byggde också mycket på samtalet istället för frågorna. Hon sökte
en kommunikation med dem hon intervjuade och genom att ge lika
mycket nådde hennes intervju ofta längre.
Skjutjärnsjournalistiken med förberedda frågor som smattrar
mot intervjuoffret var inte hennes stil, inte minst därför det
alienerade den utfrågade och skapade ofta mer fientlighet än
samarbetsvillighet. Med garden nere i ett samtal kunde en skicklig
intervjuare ofta nå längre, inte minst med intervjuvana personer
som annars gärna använde sig att inövade floskler och svar.
Problemet är att den sortens intervjuer tar mer tid än vad en
journalist tilldelas av PR och informationsavdelningar på företagen.
Lena hade därför tagit som vana att komma i tid och gå först när
hon nästan blev ivägkörd.
Hennes uppenbara vänlighet och intresse brukade göra det
svårt för den intervjuade att avbryta henne. De kände sig alltför
smickrade och deras ego brukade få dem att säga mer än de tänkt.
Omedvetet eller medvetet fick de ett behov av att imponera på
henne. En del företagsledare och politiker var dock omöjliga
att nå eftersom de hade ett normaltillstånd av tidsstress och
misstro mot journalister – hur mycket deras PR-avdelningar eller
pressekreterare än försökte få dem att ställa upp.
Kenneth Nelson var ute och fiskade. Han gjorde det skickligt
men Lena började tröttna på leken. Vid ett tillfälle hade Nelson
tystnat och sett på sin klocka. Ett knappt märkbart leende hade
spridit sig över hans ansikte. Lena hade instinktivt tittat på sin
egen klocka, var intervjun slut nu eller...
Klockan var 13.35.
Lena såg på Kenneth Nelson som för ett kort ögonblick helt hade
tappat koncentrationen. Han hämtade sig dock nästan omedelbart.
Lena beslöt att sätta in stöten.
”Ursäkta att jag ställer en rak fråga. Men varför är jag egentligen
här? Jag har berättat en hel del om mig själv, men ni har inte sagt
vad det är ni vill. Jag vill hemskt gärna göra en intervju med dig.
Den kan jag placera i vilken affärstidning som helst, du kan själv
få välja.”
”Någon intervju vill jag inte ställa upp på även om jag förstår
att den skulle bli mycket bra.” Lena skakade av sig Nelsons alltför
sliskiga smicker utan att ta till sig. Äldre män hade för vana att
smickra henne i avsikt att få henne att tappa fattningen, det
fungerade inte.
”Jag har för vana att förutsättningslöst träffa människor som vi
är intresserade av för anställning i något av våra företag”, fortsatte
Nelson som märkte att Lena var opåverkad av hans direkta anslag
mot hennes fåfänga, Han beslöt sig därför att gå rakt på. ”Vi har en
något annorlunda anställningspolicy i våra företag. Vi väntar inte
tills vi har en tjänst öppen utan försöker alltid aktivt veta vilka som
är tillgängliga på marknaden. Det har hänt att vi till och med har
skapat företag efter att vi träffat en person vi tycker är rätt. Till
skillnad från en del av våra konkurrenter har vi därför inte heller
någon större omsättning på våra chefer. CCS-företagen drivs efter
vissa principer och förutom att vi alltid är affärsdrivande, det vill
säga att vi ska tjäna pengar så står människan i centrum. Vi ställer
höga krav på lojalitet och kräver mycket från våra anställda, men vi
har också märkt att de gärna vill ha det så. Det visar dem att vi har
förtroende för dem. Vi utbildar och tränar ständigt våra anställda.
Det är lite grann som en armé på det sättet. Det är klara linjer, alla
vet vad de ska göra och litar på att cheferna tar hand om dem.”
Det sista motsvarade inte Lenas bild av armén, men hennes
intryck var djupt färgat av Micke Molles förakt för vad han kallade
militär hjärntvätt. För honom går militär träning ut på att få massan
att sluta tänka och bara reagera. Det var en inställning Lena kunde
dela då hon själv var närmast allergisk mot auktoriteter vilket både
skolledning hemma i Kalmar och senare vissa chefer hade fått lära
sig.
Hon förundrades över hur Kenneth Nelson hade förändrats när
han tvingades prata istället för att fråga. Det märktes hur oerhört
övertygande talare han var och det märktes att han var van vid
att tala till människor. Kanske till och med mer van att tala till
människor än med människor.
”Det är väldigt smickrande att ni har funderat på att rekrytera
mig, men jag...”
”Säg inte för mycket ännu. Vi är så att säga ute och fiskar
fortfarande men hittills är vårt intryck mycket gott. Du har fått
de bästa referenser. Vi har läst det mesta du skrivit i Tider och
en hel del från andra tidningar och det är ingen tvekan om att du
behärskar ditt jobb.”
Lena slets mellan att ta till sig de uppmuntrande orden och ett
litet obehag av att blivit uppkollad. Att kontrollera saker och gräva
fram saker var hennes jobb, att själv hamna på andra sidan gav
henne en viss förståelse för den press offentliga personer utsätter
sig för. Å andra sidan hade hon aldrig haft något behov av att bli en
offentlig person, eller ens chef.
”Vad är det här för dårar!”, sa säkerhetschefen högt när han läste
igenom brevet från Kristi Dolkar. De hade lagt brevet och kuvertet
i en plastficka. ”Är det någon som hört talas om Kristi Dolkar och
vad menar de med att vi tvingas till något?”
Han talade för oförstående öron. Varken Jan Andrén som hittat
brevet eller hans chef visste något.
”Har det hänt något annat? Har ni hört något?”, fortsatte
säkerhetschefen.
”Det är väl bara ett av de hotbrev vi alltid får hit, någon ensam
galning eller någon som hatar regeringen”, gissade Andréns chef.
”Han har bara hittat på ett konstigt namn. Vi får till och med
kärleksbrev till ministern.”
”Förmodligen. Jag får ta med det iallafall. Jag hörde på
nyheterna att det varit ett bombdåd i Uppsala. Ska kolla upp vad
som hänt där. Men det kan ju knappast ha något samband med det
här idiotbrevet.”
”Jag är givetvis smickrad”, sa Lena. ”Men jag måste också säga att
jag trivs väldigt bra som det är just nu. Jag vet inte hur jag skulle
kunna passa in i er organisation.”
”Det finns alltid plats för duktiga människor i våra företag”. Lena
reagerade på att han alltid hade sagt våra företag, så vitt hon visste
var Nelson ensamägare, fast det kanske inte betydde något). ”Det
vi sysslar med är mjukvaruproduktion. Därför är våra investeringar
mer i humankapital än i maskiner. Vi håller just nu på att bygga
upp en förlagsgrupp med specialtidningar. Tidningar som vänder
sig till olika specialintressen, med ganska små upplagor men väldigt
riktade i sin kommunikation och därför attraktiva för många
annonsörer. Några titlar har vi köpt in från andra förlag, några är
vi på gång att starta upp. Vi tror att du kan bli en nyckelspelare
där. Vi betalar bra, det är helt klart marknadsmässiga löner vi talar
om.” Nelson nämnde en siffra som fick Lenas huvud att spinna.
Kanske skulle hon ändå lyssna lite till. Det är kanske inte bara
Skandiachefer som kan bli rika på arbete.
Nelson log invärtes när han märkte Lenas reaktion. Det finns få
människor som helt kan stå emot penningens makt, tänkte han.
Bara vi som är moraliskt rättfärdigade. Fast den attraktiva flickan
framför honom var svårövertygad.
De flesta de redan hade intervjuat för positionen de egentligen
inte alls intervjuade Lena för, hade nästan vänt ut och in på sig
själva för att övertyga honom om att just de var rätt person. Jobbet
fanns och Kenneth Nelson visste vem som skulle få det. Jobbet
var bara en förevändning att få en chans att känna Lena Blom på
pulsen. Han slängde ut ett köttben.
”Jag har några fler frågor bara, innan vi är klara. Sedan svarar
jag gärna på dina frågor.”
Lena ryckte mentalt på axlarna. Jag går linan ut.
När hon lämnade Kenneth Nelsons kontor hade hon känslan av
att hon hade blivit pumpad. På ett fint och mycket artigt sätt hade
hon fått frågor hon normalt aldrig skulle ha besvarat. Frågor hon
ansåg inte hade med något jobb att göra, ändå hade hon svarat på
dem. Det är något mycket lurt med det jobberbjudandet bestämde
hon sig för när hon öppnade dörren till sin bil. När hon satte på
radion fick hon höra om bombdådet i Uppsala. Hon reagerade inte
just då med mer en förströdd tanke på hur samhällsvåldet växte
och blev allt grövre även i Sverige.
Johanna satt bara halvmetern från en människa hon hatade. Inte
för att hon egentligen hatade Ingalill Molander, det var inte lätt att
ens tycka illa om doktor Molander.
Hatet kom ur Johannas fanatiska övertygelse om att aborter var
mord på oskyldiga varelser. De som inte tyckte som hon kunde hon
inte ens ge mänskliga proportioner. Hon var en dubbelnatur som
inte åt kött för hon tyckte synd om djuren. Som Susanne levde hon
ett vegetariskt liv av övertygelse om att djuren hade lika stort värde
som människor. Ändå skulle hon om en kort stund utan några
samvetskval ta livet av människan mittemot henne.
Hon satt i besöksstolen med högra sidan vänd mot fönstret.
Den stora väskan hade hon ställt på golvet med öppningen uppåt.
Hon påminde sig om att hon var en tuff brud nu, inte den vanliga
Susanne.
”Hej, jag heter Ingalill Molander, vad kan jag hjälpa dig med”,
hälsade kvinnan framför henne.
”Jag behöver ett nytt recept för p-piller”, svarade Johanna med
sin skärande falska söderdialekt. Som Susanne använde hon inte
p-piller. Susanne var fortfarande oskuld då hon helt och fast trodde
på sex först efter giftermålet. Något som hade stäckt många av
hennes skolkompisars förhoppningar. Susanne var med sitt öppna
glada ansikte och vackra kropp uppskattad bland pojkar redan i
gymnasiet och uppvaktningen hade inte minskat när hon började
på universitetet.
Det var den svaga punkten i deras penetration av kvinnokliniken
som Kristi Dolkar hade kallat det vid sina diskussioner. Broder Nils
och Eriksson använde gärna militär terminologi. Nils på grund av
sin bakgrund. Eriksson på grund av att det gav en slags legitimitet
åt ärendena.
Susanne hade anmält sig frivilligt för att placera ut bomben, men
hon ville inte hamna i gynekologstolen för någon undersökning.
Därför hade de enats om att hon bara skulle gå dit för att försöka
förnya sitt recept. Om doktor Molander envisades med en
undersökning skulle hon lämna och de fick göra ett nytt försök.
Bomben hon hade med sig var därför tvungen att apteras på
platsen.
Broder Nils och Eriksson, som tillsammans hade byggt bomben
med Dynamex de stulit vid ett sprängämnesförråd i Västergötland,
hade monterat in en enkel omkopplingsknapp. När hon slog till
den var bomben apterad och skulle sprängas efter 15 minuter.
Det skulle ge henne tillräckligt med tid att komma ifrån kliniken.
Hon kunde däremot inte aptera bomben direkt när hon kom in till
mötet med doktor Molander.
Nervöst fingrade Johanna på paketet. Hennes fingrar fann ett
annat litet paket, det var en förpackning med p-piller i Johanna
Johanssons namn. Hon tog upp den.
”Min doktor i Stockholm har skrivit ut de här till mig.”
Doktor Molander tog upp medicinen och såg att det var ett
av de vanligaste lågdosmärkena av p-piller. Inget märkvärdigt.
Hon kontrollerade att namn och personnummer stämde med
patientbrickans avtryck på journalen framför henne. Johanna
Johansson var uppenbarlig en av studenterna från Stockholm
som nu behövde nya piller inför nationsfesterna. Doktor Molander
öppnade asken och fann att det vara var en knapp veckas ranson
av pillren kvar.
”Jag måste bara ställa några frågor först, sedan ska det väl gå
bra. Du är ju en ny patient här så jag behöver upprätta en ordentlig
journal på dig.”
Det var något Johanna hade förberett sig på. Ute på Farmen
hade de turats om att trimma Johanna inför det här så att hon
skulle kunna ge trovärdiga svar. De första övningarna hade ofta
avbrutits av skratt då Susanne hela tiden rodnade djupt över alla
frågor som rörde sexlivet.
De hade därför uppfunnit en pojkvän till Johanna. För säkerhets
skull hade Johanna en bild av den fiktive pojkvännen bakom en
celluloidskiva i sin plånbok. För fotomodellen på bilden skulle
Johanna ha varit en stor överraskning om han hade känt till vad
hans ansikte användes till.
Till slut hade de fått Susanne så pass van vid frågorna att hon
inte längre automatiskt rodnade. De hade för säkerhets skull lagt på
lite extra rouge inför besöket hos doktor Molander. Den förklädnad
de valt passade dåligt med en flicka som rodnade när hon blev
utfrågad om sitt sexliv.
Hur förberedd hon än var kände Johanna att kinderna började
bli röda. För att avleda uppmärksamheten frågade hon därför vasst:
”Ja, jag har ett sexliv. Måste jag dra alla detaljer för dig?”
Doktor Molander tittade upp från formuläret hon höll på att fylla
i, noterade den svaga rodnaden på näsan och tänkte förundrat på
hur även de mest förhärdade kunde bli generade.
”Jag har fast sällskap, så jag behöver inte pillren för att ha sex
med varenda student på Stockholms Nation”, fortsatte Susanne sin
repeterade offensiv.
”Självklart inte”, svarade doktor Molander. ”Du vet hur det är,
vi läkare sysslar mer med att fylla i papper än att vara läkare”,
fortsatte hon överslätande.
Under tiden sysslade Johannas huvud frenetiskt med frågan hur
hon skulle kunna placera bomben. Den hade en självhäftande tejp
på undersidan för att underlätta utplaceringen. Tidsmekanismen
var noga inkapslad för att inte ge något ljud ifrån sig.
När doktor Molander började fylla i den gula receptblanketten
såg Johanna sin chans. Snabbt stack hon högerhanden i väskan och
tog upp bomben som var något mindre än ett knäckebrödspaket.
Hon lutade sig fram som för att ta stöd mot bordet när hon skulle
resa sig. Hela tiden höll hon noggrant högerhanden utom synhåll
under bordsskivan.
Med vänsterhanden lutade hon sig mot bordsskivan men missade
isättningen och handen svepte ut över skrivbordet. Receptblocket
slogs undan och doktor Molander böjde sig automatiskt efter det.
Samtidigt tryckte Johanna högerhanden mot sidan av hurtsen, den
bortre sidan för att undvika att nästa patient skulle se paketet.
Bomben fastnade lätt mot det lackade träet och gardinen skymde
kanten på hurtsen. Ingen skulle se bomben om de inte böjde sig
mot fönstret och tittade nedåt.
Placeringen var inte den bästa för sprängverkan skulle gå utåt.
Bombens detonationskrafter skulle söka sig åt det håll minsta
motståndet fanns. Det hade Nils och Eriksson förklarat för henne.
Men doktor Molander satt bara halvmetern ifrån så det skulle inte
spela någon som helst roll för deras syfte.
”Oj, ursäkta mig. Jag är så klumpig. Jag är stel i ryggen efter igår
och jag är så klumpig. Snälla förlåt mig”, babblade Johanna på för
att ytterligare avleda all uppmärksamhet.
”Det gör inget”, svara doktor Molander överslätande. ”Ett
ögonblick bara så har jag skrivit ut ett nytt recept åt dig. Det är
samma medel som du har använt förut.”
Några minuter senare hade Johanna skakat hand med kvinnan
vars dödsdom hon just utfärdat. När hon böjde sig ned för att ta
upp sin stora väska slog hon om den tydliga och ljudlösa brytaren
på bomben. Doktor Molander hade inte märkt något eftersom hon
redan rest sig för att följa Johanna till dörren. Nedräkningen hade
startat.
Johanna gick så fort hon vågade utan att väcka uppmärksamhet
från Kvinnokliniken mot den bil hon hade parkerat vid
Studenternas IP en bit bort. Så fort hon nådde bilen kastade hon in
väskan och slet av sig peruken. Resten av kläderna skulle hon byta
inne i skogen på vägen mot Tierp där hon skulle lämna bilen och bli
hämtad av en av Bibelläsarna. En annan Bibelläsare skulle sedan
köra bilen till Stockholm och lämna den hos hyrfirman de anlitat.
Johanna var noga med att följa hastighetsbestämmelserna.
På Kvinnokliniken hade doktor Molander använt tiden till
nästa patient med att göra klart Johanna Johanssons journal. En
journal som skulle brinna upp med alla andra papper på hennes
skrivbord.
”Nästa”, sa hon när hon öppnade dörren och en tonårsflicka
reste sig för att göra sitt första besök hos sin nya kvinnoläkare. Det
skulle också bli hennes sista.
Klockan var 13.30.
”Har du hört något?”, var det första Kenneth Nelson frågade af
Cederlund när han kom in på rummet efter att Lena hade gått.
”Det var precis på radion. En bomb på Akademiska Sjukhuset.
Två döda. De har inte offentliggjort deras namn”, svarade af
Cederlund på sitt korta militaristiska sätt.
”Susanne?”, frågade Nelson.
”Nej. Hon har just rapporterat in till Sten ute på Farmen. Det
måste ha varit någon annan patient.”
”Det är beklagligt, men så ske Herrens vilja. Alla krig kräver sina
oskyldiga offer. Kanske var det till med en abortör och då är ingen
skada skedd”, rationaliserade Nelson.
”Hur gick det med Lena Blom?”, frågade af Cederlund och
knyckte avfärdande med nacken mot dörren som just hade stängts
bakom henne.
”Hon föll för jobberbjudandetricket. Men inte helt och hållet.
Det är en farlig kvinna. Hon har integritet och hon låter sig inte
imponeras så lätt. Hon är mycket skärpt och skulle faktiskt ha
kunnat få jobb hos oss. Vi måste definitivt hålla ögonen på henne.
Hon ville inte säga vad hon höll på med just nu, men antydde att
det var något viktigt som hade startats av en god vän. Det måste
vara Hedinhistorien som fått igång henne. Har Eriksson fått något
på henne ännu.”
”De senaste spaningsrapporterna tyder på att hon sysslat med
sitt vanliga jobb de senaste dagarna. Däremot har Samuel grävt
fram en sjukhusjournal som visar att hon begått en abort.”
”Jaså” sa Kenneth Nelson hårt. ”Det gör det lättare. Men hon får
inte nonchaleras.”
KAPITEL 7
Tre dagar senare exploderade nästa bomb.
Den här gången i en bil på Huddingevägen. I jämnhöjd med
Älvsjömässans enorma hallar small det till under motorhuven
på en Volvo. Nästan omedelbart slog lågor ut under bilen och
motorhuven blåstes bort av krafterna som utlösts på en tusendels
sekund.
Volvon som hade legat i innerfilen girade okontrollerbar ut
mot bilarna som försökte passera på utsidan. En storkrock på en
av huvudvägarna in till Stockholms city verkade oundviklig när
Volvon plötsligt svängde tillbaka in i sin egen fil och ut i den djupa
dikeskanten mot skogsdungen. Där fick elden snabbt fäste i bilens
övriga delar och med nosen i diket brann den intensivt. Runt om
kring bilen hade andra bilar kolliderat i det kaos som uppstod.
Bakom Volvon stod åtta bilar i en kökrock. Ingen hade dock
skadats allvarligt även om damen i den första bilen klagade över
nacksmärtor. I flera nya bilar hade krockkuddar utlösts och bilarna
var manöverodugliga. I en av dem satt en äldre man och kände hur
glasögonbågen han använde hade gjort ett kraftigt avtryck i hans
ansikte. I nästan en vecka efteråt kunde han känna hur glasögonen
hade tryckts in i det kraftfulla ansiktet. När han tog av sig glasögonen
syntes fördjupningar i kindben och panna. Hans barnbarn tyckte
det var coolt när han visade upp sig och lite skakad berättade om
olyckhändelsen. I övrigt var han helt oskadad och barnbarnen
hade med sin klara känsla för vad som var viktigt och inte, noga
beundrat märkena och sedan frågat om den brinnande bilen.
Kvinnan i den röda Nissanbilen som hade panikbromsat och fått
alla de andra bilarna att stanna upp i en plåtvriden dominoeffekt,
hade fått åka till Huddinges Sjukhus i den ambulans som snabbt
hade varit på platsen. Hon skulle senare få utkämpa årslånga
stridigheter med sitt försäkringsbolag om den smärta och de
problem hon hade med värk i nacke och rygg. Bilen som bara dög
till skrot ersattes däremot utan några problem. För mannen i den
brinnande Volvon var dock ambulansen överflödig.
Även några bilar framför och i den andra filen hade fått skador.
Dessa var på sätt och vis självförvållade, eftersom bilisterna
hade saktat in utan att kontrollera trafikrytmen och därför blivit
påkörda, Det var den vanliga hyeneeffekten som alltid inträffar vid
olyckor. Det är också mer naturligt att släppa gasen och bromsa
in än att hålla farten och köra bort från något överraskande och
skrämmande. Andra delen är den fascination som människor har
vid olyckor som inte drabbar en själv. En fascination som har
en kittling av farlighet samtidigt som man som åskådare är väl
medveten om att man är utom all fara. Det är nyfikenhet, men inte
utan medkänsla. Många som åkte förbi olyckplatsen undrade om
de kunde hjälpa till. Ett erbjudande som inte alltid uppskattades i
den ton det gavs.
Ingen kunde göra något för mannen i Volvon. Flera av de
omskakade men oskadade förarna i seriekrocken bakom Volvon
hade snabbt skyndat fram. En av dem, en yngre man i en
stor amerikansk van hade haft sinnesnärvaro att ta med den
eldsläckare som han hade lätt tillgänglig i bilen. Med pulvret
yrande i oktobermorgonen sprutade han på lågorna som omvälde
den ensamme mannen i Volvon. Men även för en lekman syntes det
tydligt att föraren var död.
Han hade dödats direkt i explosionen. Hans ansikte fanns inte
mer. Det hade skalats bort av vindrutan som hade tryckts inåt med
en enorm kraft när explosionen kom. Det vara bara turen och en
automatisk nervryckning som hade fått honom att i döden styra
bilen ut från vägen ner i diket istället för ut i den andra körbanan.
Medan morgonpendlarna väntade på bärgningshjälp spekulerade
de om branden kunde ha något samband med de bränder de hade
läst i kvällspressen och som ofta drabbade Volvobilar av en viss
modell. De var helt fel ute.
Trots att han aldrig i sitt liv hade sett effekterna av en bilbomb
kunde brandingenjören som var först på platsen lätt slå fast orsaken
till olyckan.
”Det är en bilbomb. Den måste ha varit tidsinställd eller
fjärrutlöst.”
”Hur kan du säga det med säkerhet?”, frågade polisaspiranten
Fredrik Carlgren. Han hade varit ute på övningstjänst med andra
bilar från Polishögskolan på närliggande E4:an. När larmet hade
kommit över radion avbröts övningen och alla bilar åkte över
Älvsjö för att se vad de kunde bistå med. Inte minst fick de nu en
praktiskt erfarenhet av trafikdirigering vid svårare olyckor.
”Hade bomben var inställd på att detonera på något annat sätt
skulle den inte ha detonerat just här. Hade den varit kopplad till
tändningen, vilket jag tror är vanligast hade den exploderat när
mannen satte sig i bilen och vred om nyckeln. Hade den varit
inställd på att detonera vid vibrationer borde den ha detonerat
på något annat ställe. Vid ett väggupp eller i sänkan därborta då
bilarna gungar till ordentligt.” Brandingenjören pekade bakom sig
mot viadukten till och mycket riktigt syntes det tydligt hur bilarnas
ljuskäglor dök ner ett kort ögonblick för att sedan räta ut sig strax
efter påfarten. ”Enkel slutledning”, slog ingenjören fast. ”Det här
är en avancerad bomb, det är inga amatörer som varit ute den här
gången.”
”Vad tror du själv?”, frågade den nyfikne Fredrik Carlgren efter
att ha slängt en snabb blick bort mot närmaste polisbefäl.
Ingenjören blev smickrad av frågan och trots att han visste att
han nog inte borde besvara den, gick han igenom möjligheterna.
”Det här är ju helt uppenbart ingen bomb som de fått tag i
receptet till på internet. Det är inga jordbrukskemikalier utan det är
riktiga explosiva ämnen som avsetts för sprängning. Jag skulle gissa
Dynamex eller något liknande. Bomben måste ha varit monterad
under huven eftersom den sprängdes bort, men på motorblocket.
Då de flesta skadorna finns på den inre delen av motorn skulle jag
säga att den satt mellan motorn och kupén. Sprängverkan gick inåt
bilen och mannen som körde måste ha dödats nästan omedelbart.
Bara se vad vindrutan gjorde med hans ansikte.”
Fredrik Carlgren slängde en hastig blick och kände illamående
resa sig. Han kämpade mot kräkreflexerna och lyckades bara med
yttersta möda hålla frukosten nere. Resten av dagen var aptiten
som bortblåst.
Brandingenjören som var mer härdad mot dödens verkningar
efter att sett sängbränder och andra obehagliga dödsfall log ett
knappt märkbart snett leende. En nästan kollegas obehag inför
döden väckte den sorts svarta humor som de flesta inom sjukvården
och olyckshjälpen i självbevarelsedrift har lagt sig till med
”Själv skulle jag gissa på fjärrstyrning, annars var det bara en
rent osannolik tur att det skedde just här där det inte finns några
bostäder eller anslutningsvägar vid sidan om.”
”Men du, lade han till. Du säger inget till de där gamarna i
pressen. Jag skulle egentligen inte ha sagt något utan väntat på en
riktig utredning.”
”Nej, nej, självklart inte”, svarade Fredrik Carlgren vars flickvän
jobbade på Svenska Dagbladet. Ett faktum han insåg det var bäst
att hålla tyst om för tillfället.
Sedan försvann han för att hjälpa till att hålla ”gamarna” från TV4
Stockholm och ABC-Nytt borta från olycksplatsen. Lokalnyheterna
hade varit först på platsen och särskilt ABC:s fotograf hade fått bra
bilder. Alldeles för bra bilder för att kunna användas i den första
sändningen på barnvänlig tid under kvällen.
TV4 skulle istället vinkla och vrida sina bilder så mycket
som möjligt för att försöka göra bilderna intressantare än själva
nyheten. En skämtsam bildvinkling kunde i TV4 alltid ersätta ett
journalistiskt mindre bra inslag, särskilt i sporten.
Fast tungviktarna i nyhetsindustrin hade ännu inte lagt särskilt
stor vikt vid Bombdådet på Huddingeleden, som nyheten snabbt
kom att döpas till hos de mer sensationslystna kollegorna. Ännu så
länge var den en lokalnyhet och så förstås något för kvällspressen.
Bilderna på den brinnande bilen gjorde sig bra även i svartvitt
tryck.
Av en slump stod namnet Micke Molle under en del av de
bilderna. Micke Molle hade varit på väg söderut på Huddingeleden
när han hörde polislarmet på sin olagliga polisscanner. Han hade
snabbt vänt sin Audi och kört tillbaka till Älvsjö. Det gjorde att
han hade varit en av de första fotograferna på platsen, även om en
glad amatör med enkel digitalvideokamera hade tagit de allra första
bilderna.
Amatören såg sig själv redan som intervjuoffer i nyheterna
när hans bilder hade sålts till TV. Han skulle komma att bli grymt
besviken även om han lyckades sälja några sekunder till TV4:s
Nyheterna. Hans bilder var helt enkelt för skakiga, för dåliga och
för långt ifrån för att några andra skulle bry sig.
Micke tog sina bilder, men med hjälp av presskortet, sina goda
kontakter och längre objektiv kunde han komma närmare än
någon annan. Han var den ende som också hade bilder på offret
innan han kördes iväg. Bilder som visade hur försiktigt och värdigt
räddningspersonalen lyfte honom ur den delvis utbrunna bilen.
Bilder som visade dramatiken utan att bli alltför närgångna. Micke
ringde sin kontakt på morgontidningen som bekräftade att en
reporter var på väg tillsammans med en fotograf. Självklart ville de
titta på Mickes bilder. Han skulle ge dem till reportern så att han
kunde fortsätta till sitt möte i Tumba.
Vem offret var och vad som egentligen hade hänt var reporterns
uppgift. Mickes uppgift var att skildra det i bild. Som för så många
andra fotografer blev bilden och kameran hans skydd. Fotografer
var normalt både modigare och dumdristigare än journalisterna.
Kanske helt enkelt därför de envisades med att se världen enbart
genom sökaren, vilket begränsade synfältet.
Objektivet avskärmade dem och fick dem att ta osannolika
risker. Det hjälpte dem också att mer objektivt betrakta vad som
händer runt omkring dem. Objektivet är för fotografen inte bara
en rad linser av högklassigt glas utan ett filter mot omvärlden. Med
det filtret skapade fotografen sin egen värld och hur oerhörda och
gripande bilderna senare än skulle bli, var det inte hur fotografen
upplevde dem i skottögonblicket. Det var som ett osynlighetsfilter
som gjorde dem osårbara.
Kameran gav dem ett alibi som förr hade fungerat. Idag struntade
soldater och upprorsmän i fotograferna och deras kameror. Störde
fotografen dem sköt de ner honom. De visste ju hur farliga bilderna
kunde bli för deras syfte.
Fotografen är pressens idealister. Journalisterna dess cyniker.
Det är en enorm förenkling, men inte utan sanning. Även om det
alltid var Lena Blom som anklagade Micke Molle för cynism.
”Jag är en naiv cyniker”, brukade Micke Molle alltid säga. ”Naiv
för jag tror på de goda, cyniker för att det aldrig tycks bli så.”
En annan favoritreplik han hade var: ”Det värsta med att vara
en cyniker är att man alltid får rätt.”
En bit in bland träden på Älvsjömässans parkeringsplats stod
den magerlagde Eriksson i en beige Cerruttirock. Radiosändaren
som han hade använt för att utlösa bomben hade han slängt i
bilen. Han stod nu delvis gömd bakom ett träd och försökte se
vad som hände på andra sidan vägen. Han visste att han tog en
risk genom att vara kvar så länge, men hans nyfikenhet hade tagit
överhanden. Däremot vågade han inte ta fram de kikare han hade
i fickan. Nu var han bara ännu en av de hyenor som stod längs
den lilla blygsamma allén och stirrade på olyckan på andra sidan
vägen. Hade han använt kikaren hade han dragit alltför mycket
uppmärksamhet till sig.
Han såg Micke Molle komma fram och ta sina bilder. Eriksson
kände igen Micke efter de senaste dagarnas bevakningsuppdrag.
Försiktigt och utan att dra någon uppmärksamhet till sig backade
Eriksson undan och gick till sin bil. Utan brådska körde han från
mässan. På väg upp mot Årsta industriområde mötte han fler
polisbilar. Ingen av dem lade märke till honom.
Undrande över Mickes uppdykande på platsen körde han sakta
men okoncentrerat hem till sig på Södermalm.
Journalisterna på platsen försökte ta reda på vem den döde i den
utbombade Volvon var. Polisbefälen vägrade hjälpa dem med
förklaringen att ingen anhörig hade blivit underrättad ännu.
Polisen ville inte ge några upplysningar om bomben, vilket
gjorde att polisaspiranten Fredrik Carlgren senare skulle bli
ordentligt utskälld av sina lärare på polishögskolan. Det var bara
i Svenska Dagbladet det fanns någon information om bombens
konstruktion.
Källan var inte särskilt svår att spåra då brandingenjören kom
ihåg namnet på aspirantens namnskylt. Det ledde också till ett
praktgräl hemma hos Carlgren där han anklagade sin flickvän för
att ha utnyttjat honom. Hon å andra sidan menade han om han
avslöjade hemliga uppgifter fick han väl tala om att de var hemliga.
Annars var det bara skryt. Stämningen i funkistvåan i Bandhagen
var frostig i flera dagar efter det.
Han som dog i bombattentatet hette Bruno Sundholm. Han var
51 år gammal och tjänstgjorde som gynekolog vid landstinget. Hans
placering var vid Kvinnokliniken på Södersjukhuset och han hade
varit på väg till jobbet. Han efterlämnade en hustru och vuxna barn.
Sundholm hade varit en av dem som ofta hade blivit intervjuad
när statistiken om aborter, som i Stockholm toppades av hans
upptagningsområde, kom varje år. Det gjorde att flera tidningar
redan hade arkivbilder på honom och slapp använda livlösa och
föga smickrande passfoton. Familjen ville av naturliga skäl inte
uttala sig. Några spår mot förövaren eller förövarna fanns inte.
Senare samma förmiddag upptäckte den ALU-anställde Jan Andrén
ett nytt brev undertecknat Kristi Dolkar. Precis som förra gången tog
han det till sin chef som vidarebefordrade det till säkerhetschefen.
”Jag hörde på radion att det var ett nytt bombdåd idag.
Kan det ha något samband med de här breven?”, frågade han
säkerhetschefen.
”Ingen aning”, svarade säkerhetschefen sanningsenligt. ”Tror
inte det”, fyllde han automatiskt i ögonblicket efteråt. Han hade
inte ägnat många minuter åt det förra brevet utan arkiverat det
bland hotelsebreven som regelbundet kom in till departementet.
Han hade också varit på möte under förmiddagen och hade inte
hört några radionyheter så han frågade vad det gällde.
Han petade på kuvertet som han hade lagt i en plastficka. Den
här gången var brevet poststämplat dagen före i Östersund. Sedan
tittade han på brevpappret.
Vi kräver att svenska sjukhus och myndigheter upphör med alla
aborter. Abort är mord på ofödda barn.
Vi beklagar om oskyldiga blir skadade i våra aktioner, men
hämnden är Herrens och svenska staten mördar tiotusentals
ofödda barn varje år.
Fem till av mördarna kommer att dö innan Sveriges högste
ansvarige får ta sitt ansvar.
Stoppa barnamorden omedelbart och ni har Herrens förlåtelse.
Kristi Dolkar
”Det här är ju ett direkt hot mot statsrådet. Vi måste koppla
in säpo och polisen nu”, sa säkerhetschefen spontant innan han
frågade. ”Du sa att det har varit ett nytt bombdåd idag?”
”Har du lyssnat på radion idag? Ring mig omedelbart!” Som så
många gånger förut kommunicerade Lena med Micke via de olika
telefonsvarare de hade både på kontor och i mobiltelefonerna.
Speciellt Micke var förtjust i telefonsvarare. Han hade en väl
utvecklad telefonnoja och hatade att ringa upp folk, men av någon
anledning tyckte han det var lättare att lämna meddelanden på
telefonsvarare. Micke ansåg att det berodde på blyghet.
De träffades några timmar senare. Lena passade på att ta en
promenad med Rick som i vanlig ordning uppträdde som en galning
bara för att han fick gå ut. Det var kallt ute och Lena hade grävt fram
ett par handskar. Handskar var en leksak Rick tyckte till och med
bättre om än att leka med kopplet nedför trapporna. Därför utbröt
som vanligt en intensiv kamp om handskarna som Rick försökte
sno åt sig medan Lena försökte sätta på honom halsbandet. Det
var ett ofog som Lena borde ha kunnat ta ur Rick, men eftersom
hon aldrig kunde låta bli att börja skratta hade disciplinen aldrig
fungerat, hur mycket hon än gnällde över Ricks dåliga vanor. Det
enda positiva var att Rick var så mjuk i munnen och försiktig att
han aldrig skadade handskarna.
Det var tolv kilo pälsklädd sprudlande överskottsenergi som
drog med den skrattande Lena ut genom dörren. Det underliga var
att han hade lika mycket överskottsenergi varje gång de gick ut,
oavsett om de hade varit ute bara några få minuter tidigare.
Hemkomsten var inte lika rolig. Det var bara med tjat eller genom
att dra i kopplet som Lena fick Rick uppför trapporna. Rick skulle
alltid dra benen efter sig. Varje kvadratcentimeter av trapphuset
skulle undersökas för att försena en eventuell hemkomst. Om
en granne råkade öppna dörren fick de omedelbart besök av den
tidigare så tröge Rick som försvann som ett kvicksilver in i deras
lägenheter. En del skrattade bara, även om en höstsmutsig Rick
knappast var vad någon ville ha in i sin bostad.
”Är det inte dags att du bantar Rick lite nu?”, var Mickes föga
artiga första replik till Lena när de träffades vid caféstråket på
Odengatan.
”Du vet lika väl som jag att han inte är fet. Han har inte ett
gram extra”, fräste Lena till svar. Hon var nästan känsligare för
kommentarer om Ricks utseende än om sitt eget. Kanske för
att hon visste med sig att Ricks behov av pälsvård inte riktigt
passade med hennes omsorger. Pälsvård tillhörde inte Ricks
favoritsysselsättningar och den trimning som måste göras av hans
egensinniga päls kom gärna i andra hand.
”Jag tycker han ser fet ut”, envisades Micke bara för att retas.
Det var en av de saker som gjorde honom så förtjust i Lena, att
han kunde reta henne nästan hur mycket som helst. Utan att han
behövde vara rädd att hon skulle ta illa upp.
”Den enda fetknoppen här är du”, gav Lena igen och klappade
Micke på magen.
”OK då, ska du vara sån så. Vad ville du?”
”Bomben på Huddingeleden idag...”
”Ja, jag var där. Jag har just varit och hämtat upp en del bilder
på tidningen som jag tog.”
”Var du där?”, utbrast Lena förvånat och slängde med huvudet
så att håret stod som en kaskad samtidigt som Rick passade på att
tvärstanna vid någon intressant fläck med lukter. Huvudknycken
åt ena hållet blev därför dubbel och Lena vred mycket oväntat
huvudet också åt andra hållet. I ögonvrån uppfattade hon en
rörelse som fick henne att vända sig däråt och stirra mot hörnet
med Lagamatibutiken mittemot kyrkan.
”Javisst, jag var på väg till ett möte i Tumba när jag hörde...vad
är det?”
”Kommer du ihåg efter matchen häromdan när jag tyckte jag det
kändes som om någon följde efter mig. Jag har haft den känslan lite
då och då på sista tiden och just nu såg jag någon som blixtsnabbt
vände sig bort. Just när han såg att jag såg mot honom. Han
påminde mig om någon jag har sett förut.”
Micke vände sig om och försökte se vad det kunde ha varit eller
vem det kunde ha varit som Lena sett. Men han var försent ute,
Eriksson hade redan rusat bort från gathörnet och var nu på väg
runt hela kvarteret. Han hade följt efter Lena vid olika tillfällen den
senaste tiden, men hade egentligen inte lärt sig särskilt mycket.
Lena hade varit upptagen med vissa frilansuppdrag. Hon hade
tillbringat mesta tiden med hundpromenader, arbete hemma eller
möten på Tiders redaktion och hos en reklambyrå hon ibland
gjorde småjobb åt. Som bevakningsuppdrag hade det hela varit
urtråkigt.
Eriksson hade lärt sig tåla tristess. Han tillbringade den väntetid
han så ofta hade med att memorera bibelverser och fundera kring
religiösa ting. Förtroendet Pastorn gett honom som den exekutiva
delen av Kristi Dolkar fyllde honom med stolthet och syfte. Att leva
upp till de förväntningarna var viktigare än något annat och han
kände att han levde upp till Herrens förväntningar.
Det moraliska i att ta liv var frågor som inte besvärade honom.
Män hade levt för och dött för kristendomen och den enda sanna
läran under hela dess historia.
I de moraliska frågorna la Eriksson allt i Pastorns händer.
Pastorn visste bäst, det var han som stod i omedelbar kontakt
med Gud. Eriksson saknade den direktkontakten med Gud. Han
trodde. Han levde med feberaktig iver för tron. Men han saknade
kontakten med Gud och Jesus. De talade inte med honom, de
talade till honom genom Pastorn. Eriksson saknade den stillhet
han fann hos de andra bland Bibelläsarna. Erikssons tro gav honom
inte den ro han hade sökt. Den gav honom mål och mening, men
utan tryggheten.
Det var en övertygelse, men kanhända mer av en intellektuell
art än av emotionell. Det gav honom en överspändhet som Pastorn
hade sett och kanaliserat genom att utnyttja Erikssons dyrkan
av honom själv och hans behov av konkreta och praktiska mål.
Eriksson var den perfekta personen att ge en uppgift och genomföra
den.
Eriksson såg likheter mellan den arabiske konvertit som
hade hjälpt korsriddarna under sekelskiftet mellan tolfte och
trettonde århundradet. Konvertiten fader Jerome, hade blivit
korsriddarnas hemliga vapen mot assassinerna, lönnmördarna
som muhammedanerna hade använt mot de kristna rovriddarna
som plundrade mellanöstern för egen och för kyrkans vinning. Han
hade utfört de lönnmord som blev korsriddarnas svar på attackerna
mot dem själva. Åtminstone enligt myten, sanningen visste inte
Eriksson, men han var nöjd med att tro på legenden.
Assassinerna var en legendarisk sekt av fanatiker från Persien
och Syrien. De var shiitiska muslimer som anlitades för lönnmord
och som krigare när härskarna i mellanöstern behövde dem. Sitt
namn hade de fått från sitt bruk av haschisch som berusningsmedel.
Under korstågen anses de ha legat bakom bruket att övermanna
korsriddarna nattetid och hugga huvudet av dem med en scimitar,
en kroksabel. Huvudet och sabeln lämnade de sedan så att alla
skulle se det när de vaknade på morgonen. Metoden var oerhört
moraliskt nedbrytande inom korsriddarleden.
Det var något som Eriksson hade tagit till sig. Med stor
självdisciplin men i lönndom använde han några av de nya droger
som tagit över en del av nattlivet i städerna. För att klara pressen
han utsatte sig själv för hade han börjat använda droger. Istället
för hasch var det syntetiska droger som ecstasy som han hade som
små bokmärken i sin plånbok. De hade formen av trevliga figurer,
jordgubbar eller smileansikten. Eriksson använde bara drogerna
när han var utanför Farmen.
”Glöm det, han är borta nu”, sa Lena till Micke. ”Låt oss ta en
fika.”
Det var en vacker höstdag och några av caféerna hade sina
uteserveringar öppna. Lena slog sig ned medan Micke gick och
handlade. På bordet lämnade han kuvertet med bilderna han hade
varit och hämtat. Tidningen hade framkallat hans filmer och gjort
kopior på ett urval av bilderna. Under tiden Micke var borta passade
Lena på att öppna kuvertet och börja bläddra igenom bilderna. Hon
hade alltid varit nyfiken.
”Är det här bilderna från bomben på Huddingevägen?”,
frågade hon när Micke kom tillbaka med en bricka. Rick vaknade
omedelbart till när han kände lukten från det färska kaffebrödet.
Lena fortsatte bläddra igenom bilderna. ”Det här är ruskiga bilder.
Fantastiska bilder men otäcka som fan.”
”Ja, man vänjer sig aldrig”, sa Micke och skyfflade planlöst runt
bilderna på det lilla bordet samtidigt som han utan att skämmas
smög till Rick bitar av en bulle.
”Sluta mata Rick. Han kommer aldrig att sluta tigga när sådana
som du bara skämmer bort honom”, sa Lena och tog upp en bild
och tittade närmare. Hon kisade så att hennes ansikte drogs ihop
och de markerade ögonbrynen nästan möttes över näsryggen.
Micke rotade runt i fickorna på sin jacka och fick fram en
hopfällbar lupp. Han fällde ut den och räckte den till Lena. Som
fotograf var han van vid att både han själv och hans kunder brukade
detaljgranska hans bilder. Därför bar han alltid luppen med sig.
Den var lika naturlig för honom som anteckningsblocket för Lena.
Nyfiket följde han Lenas placering på bilden. Det var inte bildens
centrala motiv som intresserade henne utan något i bakgrunden.
”Jag har sett den mannen förut”, sa Lena. ”Jag tror det var
han jag såg alldeles nyss och jag såg honom i Kalmar, på Pernillas
begravning. Nu kommer jag ihåg honom. Han sa något hemskt
otäckt i kyrkan och det är därför jag inte kunnat glömma hans
ansikte.”
Micke ryckte till sig bilden. Han granskade det långsmala
ansiktet som syntes oväntat tydligt i bakgrunden. Han hade tagit
bilden med en lång brännvidd som tryckte ihop bakgrunden med
förgrunden med en bländare som behöll bildens skärpedjup. Bilden
var alltså lika skarp rakt igenom.
”Är du verkligen säker? Så bra är inte skärpan.”
”Inte hundra, men kalla det en känsla. Bilden väckte minnet
från kyrkan till liv och jag är övertygad om att det är han.”
”Så du har rätt, du har varit förföljd eller skuggad.”
”Det verkar så. Du Micke, det börjar bli många underligheter
nu. Har det inte slagit dig att de här två bomberna i Uppsala och i
morse har drabbat kvinnoläkare.”
”Kvinnoläkare?”
”Ja, han som mördades i morse var gynekolog vid Södersjukhuset.
Hon som bombades i Uppsala var kvinnoläkare vid Akademiska
där.”
Lena drack ur sitt té och fortsatte spekulera: ”Gynekologer
gör aborter. Det ingår i deras jobb.” Hon gjorde en konstpaus och
fortsatte: ”Jag tror det här har med Pernilla och tidningsklippen att
göra!”
”Det kan faktiskt vara möjligt”, sa Micke. ”Det som skrämmer
mig är klippet om stölden i sprängämnesförrådet. Bägge grejorna
har ju varit bomber.”
”Micke, vi måste åka till Uppsala och börja följa upp det här.”
På kvällen fick Lena ytterligare en ledtråd att nysta i. Det hela
hände av en ren slump under kvällsrundan i parken.
Farbror Per som inte bara var biktfar i parken fungerade också
som en informell informationscentral. Ingen visste lika mycket om
hundarna och ägarna som han. Han hade ett sådant sätt att han
attraherade information och han tyckte om att veta det mesta. Plus
att han var ute mest av alla med sin något ostyrige Saigo.
Lena och Farbror Per diskuterade bombdåden under tiden de
strosade runt i Vasaparken. Det tunga oktobermörkret svepte in
parken i ett suddigt och oklart ljus. Parkbelysningen var mer av
karaktären mysbelysning, än ett sätt att verkligen lysa upp vägarna
i parken. Ett flertal lampor fungerade som vanligt inte heller. De
gick sin runda runt bollplanen, upp förbi och runt lekplatsen med
den gamla lastbilen. Den var inte på den plats den har stått i över
trettio år.
”Var är lastbilen?”, frågade Lena förvånat när de gick förbi.
”Den eldade ungarna upp i helgen”, svarade Farbror Per. ”Det
brann meterhöga lågor från flaket när jag gick förbi i lördags.
De bogserade bort den i morse. Jag vet inte om den kommer
tillbaka.”
”Kan ingen hålla reda på de där snorungarna”, sa Lena förargat.
Hon och Farbror Per hade bara i förra veckan tillsammans släckt
en av papperskorgarna som brann efter att tonårsungarna hade
lekt med tändstickor. Och det var inte den första papperskorgen de
hade eldat upp de senaste veckorna.
”Det samhälle jag var med och byggde upp håller på att urarta”,
menade Farbror Per som hade jobbat som ingenjör innan sin
sjukdom. ”Se bara på alla de här politikerskandalerna.”
”Det behöver inte betyda att folk inte var korrupta förr i tiden
också. Det är bara tidningarna som är så mycket bättre på att ta
reda på saker och avslöja dem idag.”
”Kanske, men jag har en känsla att folk har gett upp. De bryr sig
inte. De har tappat tron på samhället. Det har blivit var och en för
sig.”
”Folk hotar politiker och annat”, fortsatte Farbror Per som hade
engagerat sig ordentligt.
”Det har de väl alltid gjort”, protesterade Lena.
”Ja, det antar jag. Men socialministern har tydligen blivit
mordhotad av några abortmotståndare”, förklarade Farbror Per
och stoppade händerna i fickorna vilket ledde till att hundarna
kom fram och undrade om det var godisdags.
”Det har jag inte hört”, sa Lena.
”Det var hon med taxen, vad heter den nu, Harry, som sa det.
Hennes son jobbar på socialdepartementet och han hade sagt att
det hade kommit några hotelsebrev de senaste dagarna.”
Lena blev genast mycket intresserad. Snabbt hade hon tagit
reda på vem Harry och hans ägare var och var de bodde. Farbror
Per hade erinrat sig att de hette Andrén. Lena lämnade Rick med
Farbror Per en stund och rusade upp på Sigtunagatan. Hon hade
just fått reda på att Harry och hans matte bodde i samma hus som
tobaksaffären.
Tio minuter senare kom hon tillbaka med pannan rynkad i
tunga veck. Hon stoppade ned det fickminne hon alltid brukade ha
med sig.
”Vad handlade det om?”, frågade Farbror Per men Lena ville
inte berätta. Normalt var Farbror Per hennes biktfar, men det
hon hade fått veta av fru Andrén och hennes son Jan ville hon
hålla hemligt ett tag. Tekniskt sett så hade ju dessutom Jan brutit
mot det säkerhetsavtal han hade skrivit på när han började på
socialdepartementet.
KAPITEL 8
Lena bad Micke Molle hämta upp henne och Rick. Hon ville inte
själv köra till Uppsala utan tänkte använda tiden till att fundera
kring vad hon upptäckt. Hon hade fakta framför sig, men hade
fortfarande svårt att få fakta att gå ihop med de emotionella delarna
av vad som hade hänt de senaste veckorna. Hon satt tyst och
eftertänksam i bilen medan Micke Molle manövrerade den norrut
genom rusningstrafiken i Stockholm.
”Djurgården vann i helgen i alla fall”, sa Micke för att bryta
tystnaden.
”Va?”
”2 1 borta.”
”Jag kan inte få ihop det här. Vem kan tro på kristna som
terrorister? I Sverige? I USA, kanske, men inte här i Sverige!”
Lena hade inte hört ett ord av Mickes uppmuntrande försök till
konversation.
”Vi tar ju efter allting annat från Amerika så varför inte det
värsta”, sa Micke i ett lamt försök att hålla stämningen uppe.
Han hade rätt i en del. Till och med i USA anses Sverige vara
det land som mest liknar och försöker ta efter amerikanska
nycker, trender och moden. Sverige anses så amerikaniserat att
det används som testmarknad för en många rent amerikanska
produkter. Tydligast syntes influenserna i medieindustrierna.
Inom TV har flera produktionsbolag byggt upp sin verksamhet på
att köpa gamla amerikanska komedimanus och försvenska dem.
Vilket knappast gjorde dem roligare.
Reklambranschen hämtar också till allra största delen sina
influenser och trender direkt från USA. Liksom tidningarna.
Amerikanskt tänkesätt dominerar och de amerikanskinspirerade
framgångspredikanterna hade fått flera efterföljare i Sverige. Allt
från Carolas helbrädgagörande exmake till den uppenbaraste av
dem alla, Ulf Ekman. Så Mickes påstående var inte så långt från ett
troligt scenario. Varför skulle inte också det värsta komma hit?
Sverige har länge varit landet där måttfullheten har styrt, där
excesser och överdrifter varit oerhört sällsynta. Det är inte för inte
som det kallats Landet Lagom. Ett land där vi dömer andra efter
oss själva, och då de absolut flesta är hederliga ville vi tro att också
våra valda företrädare var det.
En svensk var som alla andra, fogade sig efter majoriteten och
styrdes av en minoriteternas diktatur. Tog någon liten grupp skada
skulle hela samhället foga sig efter det. Ändå var tanken att alla var
lika. Som alla politiska dogmer vräktes jämnlikheten som princip
över ända i slutet av åttiotalet, till marknadskrafternas fromma.
Man gick från en extrem till en annan. Kollektivet ersattes av
individen. Jämlikheten ersattes av girigheten. Som så ofta ersattes
en ytterlighet av en annan, utan moderation.
Lena hyste en hatkärlek till USA. Hon hatade systemet som gick
ut på att den med pengar kunde köpa sig allt, inklusive rättvisa
eller en presidentpost utan att ens fått flest röster. Hon var djupt
störd av hur Sverige snabbt omformades efter samma ideal.
Ändå älskade hon USA för dess energi och dess tro på
människans inneboende kraft. Det finns ett sätt att leva socialt
som hon saknade enormt från sin studietid. Där kunde vänner
titta över utan att boka möten. Hon tyckte om den amerikanska
generositeten, allra mest i sättet att betrakta människor. Micke
delade inte helt hennes uppfattning och hon var medveten om att
hon förenklade.
Det handlar inte framförallt om att passa in i gruppen. Personkemi
kommer inte före talang och kompetens. Där finns en generositet
att överse med människors egenheter och underligheter som hon
saknade när hon kom tillbaka till Sverige. Talang var vad alla sökte
och hade man den struntade de i hur trevlig man är på kafferasten.
Vilket är en av anledningarna till att de två mest framgångsrika
amerikanska industrierna är medieindustrin och datorindustrin.
Bägge de industrierna har utvecklats i steg och kreativa hopp av
människor som inte passat in i den normala mallen.
Framsteg som sedan förvaltats av mer polerade personer som
aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att våga något om de inte
har rätt siffror i ryggen. Det var baksidan som finns överallt och
som snabbt brukar ta död på kreativiteten. Medelmåttans triumf
kallades den av bland annat Micke.
Den amerikanska kulturen är byggd på konfrontationen. Det är
ett svartvitt förhållningssätt att se på saker.
Det svåra för alla kulturer är avvägningen mellan ytterligheterna.
Att tillåta dem, men inte låta dem dominera. Och historien är
fylld av misslyckanden på det, från nazisternas deltagande i
valet 1933 till västmakternas stöd till Pol Pot. När ytterligheterna
tillåts dominera överlever inte kulturen, samhället. I USA har den
personliga ekonomiska makten blivit dominant, allt är till salu.
Under tusentalet år hade religionen försett människorna med tro
och gemensamma värderingar. Den tron var nu ersatt av jakten på
den personliga vinningen. Vilket å sin sida skapar fundamentalism
och extremism åt andra hållet.
Bristen på tro har skapat en brist på ledning. När kyrkorna i
västvärlden började tappa greppet om människorna i början av
nittonhundratalet försökte många ersätta religionen med politiken.
När de politiska idéerna i sin tur kollapsade vände sig folk till
bokstavstro, new age eller renodlad egoism.
Därför är sekelskiftet återigen en tid för sökande, ett individuellt
sökande efter en tro. Men eftersom sökandet är individuellt saknar
det riktning och steget mellan sökandet och fanatismen blir allt
mindre. Istället för några få dominerande trossatser har varje
människa sin egen tro, man saknar gemensamma värderingar.
Den tekniska och kommunikativa utvecklingen ökar hela tiden.
Internet har sett till att nästan all världens kunskap finns samlad
och möjlig att ta till sig. Något som står i konflikt till människans
behov av tro på enkla sanningar. Kunskap har nästan alltid kommit
i konflikt till tro, och många väljer då att tro på det enkla och
absoluta.
Det hade kommit en stank i det svenska samhället som det
blev allt svårare att blunda för. Man började tala om tärande och
närande grupper. De som skötte om andra var tärande och de som
inbillade sig att det var deras pengar som betalade för det, kallade
sig själva närande.
Länge hade svensken bara velat tro gott om de som de valt att
styra dem. Nu såg alla plötsligt att kejsaren inte hade några kläder.
Politiskt ledarskap handlar mer om att vara föredömen och att
skapa förtroende än fördela skattemedel. Något få politiker tycks
förstå. De insåg inte att de representerar något bättre, något som kan
ge andra hopp. Människor har behov av föredömen och när deras
valda representanter inte ens försökte leva upp till förväntningarna
– väckte det besvikelse och misstro till hela systemet. Det handlar
inte om Toblerone utan att ta sitt ansvar.
Lena förstod behovet av att hitta andra, i deras ögon bättre
ledare.
Hon är en ifrågasättare istället för en troende. Kanske hade hon
medvetet ersatt tron på politiska ledare med tron på Djurgårdens
fotboll. En tro med en ofta inbyggd besvikelse, men ändå en tro. En
tro med sällsynta och osäkra belöningar, men där de uppskattades
desto mer.
Den dagen då politik kom att bli synonymt med budget, försvann
idéer och visioner. Rättigheter och ideal, sånt prat tystades
enkelt med ”vi har inte råd”. Det var inte längre visionärer utan
balanskonton som styrde den politiska scenen och det lockar få
sökare.
Människor har i alla tider sökt ledare som de trott varit bättre än
de själva. Det sökandet har ofta fyllts av karismatiska charlataner
och rena skurkar som haft förmågan att framställa sig själva som
bättre.
Dagens unga sökte nya förebilder. I förakt vände de hela den
etablerade politiska scenen ryggen och sögs upp av andra rörelser,
ofta med ett enkelt bradåligt tänkande i grunden.
Lenas idoler var människor som Nelson Mandela, Aung San Suu
Kyi, Marit Paulsen, Dalai Lama. De har alla ett gemensamt drag, de
såg människor för vad de är, men med förmågan att förlåta.
Lenas korta samhällsanalys under bilresan kunde knappast
betraktas som heltäckande, men den hjälpte henne att förstå
varför något sådant otänkbart och för henne motsägelsefullt som
kristna mördare kunde uppstå. Det var i desperation över att inte
bli lyssnade till.
Lena hade själv sökt något att tro på som tonåring. Hon kunde
avundas de som tror. De hade inga tvivel utan kunde alltid överföra
allt sådant till en makt utom dem själva. De slapp ta ansvaret för
sitt eget liv. Någon annan tog ansvaret och bestämde hur de ska
leva det.
Allt de behövde göra var att följa reglerna så skulle allt ordna
sig, de skulle få frälsning. Den katolska kyrkan hade sin absolution
i bikten. För andra handlade det om att blint följa sina ledare som
ansågs ha nyckeln all frid och lycka. Det var religionens styrka, det
utlovade guldet vid regnbågens fot. Uttåget ur livshjulet eller livet i
paradisen de lovade.
Nej, Lena kunde verkligen förstå de som sökte sig till
religionen.
Efter tonårens turbulenta sökande hade Lena sällan känt
behovet av att ha en färdigförpackad tro. Hon försökte istället leva
på ett sätt så hon skulle kunna se tillbaka och säga: ”jag gjorde en
del misstag, men jag gjorde fler rätt. Det viktigaste var att jag kunde
se mig själv i ansiktet varje dag av livet.”
”De här Kristi Dolkar, vilket löjligt namn förresten. Varför har
de sådana melodramatiska namn, Jesuiterna kallar sig ju Kristi
Soldater. Det måste vara dolkarna som är KD i Pernillas brev. Vad
är de, en grupp militanta kristna fundamentalister?”, sa hon högt
för sig själv samtidigt som Micke Molle svängde av västerut vid
rondellen innan Uppsala.
Huset var arkitektritat och specialbyggt, det kom inte från någon
småhusfabrikant i Småland. Vinklat i en kantig båge vände
det panoramafönstren ut mot Mälarens vatten. Det låg så nära
vattnet som Kenneth Nelson hade kunnat få bygglov, trots starka
påtryckningar på kommunens byggkontor. På grund av det avskilda
läget slapp han ändå folk som utnyttjade allemansrätten på
strandremsan nedanför. Han hade dock lätt lyckats få bygglov för
en brygga vid vilken en 47-fots motorbåt i mångmiljonklassen låg i
vanliga fall. Nu hade han lämnat in den på marinan för upptagning
och vinterförvaring.
De äldre barnen höll på att klä på sig för privatskolan vid
Tegnérlunden och de minsta hade återvänt till sina egna aktiviteter
med dataspel och TV. I det mer imponerande än smakfulla
Poggenpohlköket stod Kenneth Nelson med sin amerikanska
hustru Karen. De hjälpte gemensamt till att rensa frukostbordet
från flingor, smulor och porslin. Det var fortfarande ganska mörkt
ute.
Karen Nelson var en bra bit kortare än sin make. Kroppen var
rultig och benen såg i kontrast till det lite pinniga ut. Nacken var
kort vilket gav henne ett lite hoptryckt utseende vilket förstärktes
av att hon på amerikanskt manér bar det rödblonda håret långt
och fritt hängande ned på ryggen. Hon talade bra svenska men
med den typiska amerikanska accent som fick henne att låta som
om hon pratade med flörtkulor i munnen. Hennes mor hade varit
svenskättling så hon hade redan i hemmet i Michigan lärt sig några
av grunderna i språket. Hon talade grammatiskt bättre än vad
hennes uttal var.
Utåt gav Karen Nelson intryck av att vara en typisk hemmafru
som bara levde för de många barnen. Hon visade ogärna sitt
riktiga jag. Hon lät Kenneth Nelson vara familjens talesman.
Bakom kulissen var bilden annorlunda. Karen Nelson var den i
familjen som var intelligentast och hon låg bakom de flesta viktiga
affärsbeslut som Kenneth Nelson fick äran av. Hon hade en naturlig
affärsintuition som ännu aldrig helt svikit henne. Däremot deltog
hon aldrig i några möten eller i det dagliga arbetet. Det var bara
Kenneth Nelson som visste vilken roll hans hustru spelade i hans
CCS-imperium.
De diskuterade affärer när barnen inte var med och Karen Nelson
hade den unika förmågan att se bortom detaljerna och klart kunna
skissa upp helheterna. Det var en talang som Kenneth Nelson aldrig
upphörde att beundra hos sin fru. Han upphörde överhuvudtaget
aldrig att beundra sin fru. Han hade många gånger fått inviter och
antydningar från kvinnor som andra tyckte var vackrare. Kenneth
Nelson var inte intresserad.
Karen Nelson fick inga huvuden att vändas efter henne, hennes
skönhet låg i personligheten. Paret Nelson hade ett närmast perfekt
äktenskap. De beundrade varandra oerhört och kompletterade
varandras olika personligheter. Där Kenneth var aggressivare och
utåtriktad var Karen svalare och klarsynt. De hade en gemensam
tro och intressen som fungerade ihop. Deras kärlek var djup och
så intensiv att den ibland gjorde andra generade och avundsjuka,
för de visade den hela tiden med gester och rörelser. Deras kärlek
låg inte på det intellektuella planet och krävde inga förstärkningar
i ord, den var istället hela tiden uppenbar i det sätt de såg på
varandra och berörde varandra. Det var inga stora kramar utan
små beröringar och en uppmärksamhet mot varandra. De var
harmoniserade genom sin kärlek, sina gemensamma ideal och sitt
liv tillsammans.
Under tiden hon sköljde av tallrikarna innan hon satte in dem
i diskmaskinen nästan grälade Karen Nelson på sin man. Hon var
väl insatt i vad Kristi Dolkar sysslade med och menade att han som
medieperson verkligen borde förstå hur de skulle utnyttja media.
”Det räcker inte med att skicka brev till den där ministern.
Tidningarna måste få reda på vad som händer och varför det
händer. Vi måste sätta samman ett manifest som ni kräver att få
publicerat. Något som visar att vi har rätt.”
”Jag oroar mig för säkerheten”, svarade Kenneth Nelson, hos
Kristi Dolkar enbart känd som Pastorn för dem som inte visste
hans bakgrund.
”Vilka som är Kristi Dolkar måste hållas hemligt. Det är därför vi
hållit gruppen så liten, inte ens Bibelläsarna känner till att ni finns,
trots att ni finns mitt ibland dem. Our purpose med Kristi Dolkar
måste spridas. Maybe är det en risk, men vi måste ta den. Det finns
inget värde i våra aktioner om de inte fungerar avskräckande. Två
bomber har smällt och ingen har kopplat ihop dem med vårt syfte
ännu. It’s not satisfying”, tillade hon när de svenska orden tröt.
Kenneth Nelson böjde sitt huvud som om han rent fysiskt gav
in till sin småväxta hustrus intensitet. Han visste att hon hade rätt,
men han fruktade fortfarande för gruppens säkerhet. Han tittade
på klockan och såg att det var dags att ge sig iväg om barnen skulle
hinna till skolan.
”Johannes, Maria, Markus kom nu! Det är dags att åka”, ropade
han högt och gick mot ytterdörren där hans portfölj stod.
”Darling, jag vet vad som oroar dig. Men hela strategin med
Kristi Dolkar går ut på att vi agerar snabbt och beslutsamt och
sedan försvinner. Det är om vårt agerande dras ut som vi blir
sårbara”, viskade Karen Nelson i hans öra när hon hjälpte hon på
med rocken. I bakgrunden växte bullret från barnen som rusade
mot dörren och på vägen slog i både väggar och möbler med sina
ryggsäckar.
”Snabbt in och snabbt ut”, upprepade Karen Nelson tyst. Hon
var yngste dotter till en av Michigans mest ökända män, Russel
Stankiewics som var ledare för Michigan Milisen. Hon var väl
tränad både i vapenbruk och planeringen av olika aktioner. Karen
Nelson hade varit sin fars älsklingsdotter, det enda av barnen som
hade visat intresse för hans idéer och verksamhet. Han hade till sin
sorg bara fått tre döttrar och ingen son.
Karen hade tidigt visat ovanligt stor talang för strategi, både
militär och affärsmässig. Redan i tonåren hade hennes far fått
henne att läsa Sun Tzu och Clausewitz, de stora namnen i
militär strategi. Helst diskuterade far och dotter Pattons idéer om
krigföring. Patton var det stora namnet i familjen Stankiewics.
Ulf Bergsand jobbade hårt på att vara en karaktär, som en av hans
lärare uttryckte det på fyrtiotalet när han växte upp. Utan att
påverkas av moden och åsikter hade han valt en egen stil. Den var
prydlig och för en del löjeväckande. Fluga och hängslen var inte
moderna, även om hängslen hade upplevt en sen modeperiod som
ebbat ut. Det spelade inte någon roll för Ulf Bergsand, han hade
haft fluga och hängslen sedan han började med långbyxor.
Som ung aspirerande swingpjatt hade han också utrustat sig
med pipa, men de senaste årens hårda antirökkampanjer hade
vunnit en proselyt hos Ulf Bergsand och han var nu istället en aktiv
rökhatare. Som de flesta omvända rökare var han ivrigare och mer
hårdnackad i sin förföljelse av rökare, än vad han själv någonsin
hade behandlats av människor som aldrig rökt.
Problemet för Ulf Bergsand var att han saknade tryggheten i
att sitta och fumla med pipan. Tuggummi som ersättning hade inte
fungerat för honom. Till städpersonalens stora förtvivlan hade han
därför börjat sitta och tälja på något obestämt i eneträ även på
jobbet när han tänkte. Det blev aldrig något av hans snickarmödor,
utom någon enstaka smörkniv då och då det var att strimla träet
i flisor som gav Ulf Bergsand tankero. Att det kunde störa andra
lika mycket som rökandet hade gjort bekymrade honom inte. Han
skulle ju ändå gå i pension om något år.
Han var Upsala Nya Tidnings nestor och han njöt av den
immunitet åldern gav honom. Jobbet var inget han behövde
klänga fast vid, tillbakadragandet från det yrkesaktiva livet skulle
ändå ske snart. Det var ett faktum som gav honom extra stor
handlingsfrihet; att lata sig, välja uppdrag eller säga vad han ville.
Till redaktionssekreterarens dåligt uppdämda ilska. Han inväntade
ivrigt nästa ekonomiska åtdragningstid, då skulle Bergsand stå först
på hans lista över entlediganden.
Lena och Micke Molle hade först åkt till Akademiska sjukhuset
för att se på bombplatsen. Hantverkare och byggarbetare var redan
i färd med att reparera väggar och fönster. Det rådde en febril
aktivitet vid Dag Hammarskjölds väg. Man ville bygga bort det
hemska som hade hänt, men påminnelserna fanns kvar. Orörda
av byggmaskiner som hade rivit upp sår i gräsmattor och rabatter
fanns det ett av dessa spontana altaren som dyker upp vid svenska
våldsbrottsplatser. Det var blommor, marshaller och någon enstaka
dikt vars bläck hade runnit ut i oktobernätternas fukt så att de
flesta orden var oläsliga.
De här minnesplatserna är uttrycket för den medkänsla och
sympati som människor kände. Det var ett sätt att handskas med
det oerhörda och definitiva vid våldsbrott och katastrofer. Det
hade blivit tradition och en manifestation som förut hade skett i
kyrkornas hägn. Det var spontant och det var äkta.
Till ytan såg det ut som vilken byggarbetsplats som helst. Men
Lena och Micke Molle märkte snart hur noga alla arbetare var
att på sitt sätt helga det altare som bildats över doktor Ingalill
Molander och hennes tonårspatient. Trots att det innebar omvägar
undvek arbetarna att komma för nära eller störa den frid som fanns
kring blombuketterna och de alltid brinnande marshallerna. Lena
och Micke såg några tonåringar komma uppför den lilla backen.
De hade varsin tunn blombukett i händerna. Högtidligt fumlade
de med cellofanet och såg sig omkring efter någonstans att slänga
det. Men alla papperskorgar var borttagna. De fick pula ned det
prassliga cellofanet i höstjackornas stora fickor.
Tysta stod de en stund och tittade på bilderna av de mördade
kvinnorna. Försiktigt lade de sedan ner sina blommor bland alla
de som redan låg där. Först lade flickorna ifrån sig sina buketter
och sedan tog de instinktivt varandras händer och tittade upp
mot fasaden på Kvinnokliniken. Pojkarna böjde sig ned och gjorde
sedan lite trevande förläget samma sak som flickorna. Ingen sa ett
ord.
Micke förnekade sig inte, utan tog fram den lilla Fuji
digitalkameran han brukade ha i en ficka. De omständligare
systemkamerorna hade han lämnat i bilen. Han tog några försiktiga
steg framåt och med ena knät på den leriga marken tog han några
silhuettartade bilder med ungdomarna som stod och höll varandra i
händerna. I bakgrunden avtecknade sig den sotiga sjukhusfasaden.
Mellan benen skymtade blomberget och de flammande lågorna.
Djupt in i magen kände han att han hade fått den bild han drömde
om.
Lena skakade stillsamt på huvudet. Till och med Rick i sitt koppel
höll sig lugn och påverkades av scenen framför dem. Lena slets
mellan de starka känslor som vällde upp inom henne. Hon kände
tårar pressa mot ögonlocken samtidigt som den professionella sidan
av henne kände beundran inför Mickes öga som hade fångat den
starka bilden och tagit tillfället i akt. Utnyttjade han ungdomarnas
sorg och medkänsla? Javisst. Men utan att vanhelga den. Bilden
skulle finnas bland kandidaterna när Årets Pressbild skulle utses,
det var hon redan övertygad om.
Från bombplatsen åkte de till UNT:s moderna och modernt
fula tidningshus i industriområdet Boländerna. Vilken skillnad det
är på de industriområden som har byggts förr i tiden och dessa
moderna skokartonger, tänkte Lena när de parkerade utanför UNT:
s fyrkant. Den påminde henne om den skokartong tidningen Östra
Småland, som hon en gång börjat sin karriär på, höll till i. Där var
det funktion som helt styrde över formen precis som om det var
omöjligt att åstadkomma både funktion och form.
Ulf Bergsand väntade på dem och tog dem med sig till sitt
skrivbord i ett av de två stora öppna redaktionsrummen.
”Finns det någon lite mer diskret plats där vi kan prata”, föreslog
Micke.
”Varför inte en promenad?”, svarade Ulf Bergsand, slet i
hängslena och nappade åt sig en bunt urklipp när han gick för att
hämta sin mörkbruna paletå.
På vägen ut hämtade de upp Rick.
”En foxterrier, vi hade en foxterrier när jag var liten. Det var
länge sedan jag såg en”, kommenterade Ulf Bergsand som så många
andra lite äldre. Rick gillade uppmärksamheten och bestämde sig
snabbt för att Bergsand var en hyvens kille som borde ha hundgodis
i fickorna. En förhoppning som kom till skam under promenaden,
men det ändrade inte Ricks förtjusning. Han tog varje tillfälle att
till Lenas stora förlägenhet och växande ilska hoppa på Bergsand
och sätta tassarna mot låren på honom.
I ett försök att dra uppmärksamheten från hunden gick Lena
direkt på deras ärende.
”Jag har några klipp här som du har skrivit, det verkar som
om du har bevakat Livets Ord och de religiösa grupperna här i
Uppsala.”
”Jo, det kan stämma”, medgav Bergsand avvaktande. Han visste
att Lena och Micke var ute och fiskade efter information, frågan var
vad han skulle få ut av promenaden. Han ville ha mer än frisk luft.
Hemlighetsmakeriet och antydningarna i telefon när Lena
bestämde möte med honom hade väckt hans journalistinstinkter.
Bergsands magra och skarpskurna ansikte fick några extra rynkor
när han valde sin linje. Den gängliga figurens lite ryckiga gång fick
paletån att svepa i den svaga vinden.
”Vi skriver inte så mycket om Livets Ord just nu. De har inte
längre samma nyhetsvärde och så har det kanske förekommit en
del påtryckningar. Många inom Livets Ord är lokala företagare som
annonserar mycket i UNT. Vi spekulerar därför inte längre kring
dem.”
Med den öppningen reserverade Bergsand sig, samtidigt som
han gjorde klart för Lena och Micke att det fanns saker att säga
som tidningen valt bort. Nu fick Lena välja kort och spelöppning.
Hon valde att gå rakt på. Snabbt och koncentrerat berättade hon
om Pernillas påstådda självmord, om klippen och brevet hon hade
hittat.
”Vi tror att det har samband med bombningarna här och i
Stockholm”, lade Micke till, vilket fick Lena att fortsätta och
berätta om hotelsebreven till socialministern.
”Vi tror också att vi är övervakade på något sätt”, sköt Micke
in.
”Säger ni det, säger ni det”, upprepade Ulf Bergsand. Han böjde
sig ned och lekte lite med Rick.
”Jag är inte helt överraskad, inte helt överraskad”, fortsatte han.
Att upprepa saker var ett sätt för honom att skaffa sig tid att tänka
och det passade han disträiga karaktär. ”Jag har alltid trott att de
här människorna skulle ta steget ut. Det har funnits så många
tecken. Hetsporrar som velat göra saker och ting aktivt. Tyvärr är
jag personligen inte längre välkommen på deras möten. Det lär ha
något att göra med en del kritiska saker jag skrev. Men jag har ju en
del källor kvar. Jag förmodar att ni vill att jag ska höra med dem?”
”Vi tror inte att det är Livets Ord, men det hela kan ha startat
inom Livets Ord”, sa Lena eftertänksamt. Vi skulle vara jätteglada
om du kan hjälpa oss. Vi har inga som helst kontakter inom Livets
Ord och de nykristna. Och det skulle ta för lång tid för oss att
etablera några.
”Då är det förhandlingsdags tror jag”, sa en upplivad Ulf Bergsand
och gned högerhanden över den vänstra.
Information är den moderna tidens hårdvaluta, det visste de alla
tre. De kom snart överens om att samarbeta och att UNT skulle få
första tjing på historien då de hade kortare pressläggningstid än
Tider. Micke skulle ta bilderna till bägge tidningarna. De beslöt
också att Ulf Bergsand tills vidare skulle hålla tyst, även internt,
om vad han jobbade med. Avtalet skulle Lena senare få fan för av
Grönis, men det var den enda rimliga uppgörelsen. Nyheten i UNT
och fördjupningen i Tider. Det var många i Sverige som ville få
förklaringen till bomberna.
”Ska vi inte ens släppa bombhoten?”, frågade Ulf Bergsand.
Det sög i honom att få knäppa Stockholmstidningarna med den
nyheten.
”Försök få en bekräftelse av något slag och gör en antydan, men
vi måste skydda den här killen Andrén som läckte till mig”, svarade
Lena och log det snabba leende som hennes pappa hade kallat
busstrecksleendet. Med nedböjt huvud och blicken under luggen
såg hon på Bergsand lite grann som Bacall hade sett på Bogart. Hon
tyckte också det skulle bli roligt att vara allra först med något, alla
journalisters dröm.
”Jag sätter dubbel byline på det och så får chefen säga vad han
vill”, sa Bergsand som såg fram emot en dust med chefredaktören
som han tyckte var en fjant som alltför mycket brydde sig om
siffror och annonsörerna. Bergsand hade personligen ingenting alls
emot att trampa så många som möjligt på tårna, bara han hade en
bra nyhet. Vissa såg han till och med fram emot att trampa på.
”Det var länge sedan jag hade en sådan här godbit att sätta
tänderna i”, myste han.
”Ett par frågor först. Bibelläsarna, har du hört talas om några
som kallar sig så?”
”Det har jag. Det är en liten grupp som har valt att förbli en liten
grupp. Jag vet inte särskilt mycket om dem, men de flesta kommer
ur Livets Ord. Någon utbrytning för ett par-tre år sedan. De är mer
bokstavstroende.”
”Fundamentalister”, avbröt Lena.
”Det kan man kanske kalla dem, även om det är ett ovanligt
uttryck för protestanter. I vilket fall som så är Bibeln deras enda
rättesnöre. Jag vet som sagt inte så mycket om dem, men de
anser tydligen att Bibelns ord står över lagar och allt annat. Därför
skänker de alla tionde, men försöker undvika skatt som ju också
går till ändamål de vägrar stödja. Jag försökte skriva lite om den
vinklingen för något år sedan, men jag kunde inte få det bekräftat.
Skatteuppgifterna var för gamla och jag hade inga direkta namn
som jag kunde kolla. Jag lät det vara. Det finns ju massor av grupper
och sekter som är läsare.” Bergsand refererade till den allmänna
termen för bokstavstroende kristna.
”Är de antiabortmotståndare?”, frågade Micke.
”Självklart, det är alla de där grupperna”, bekräftade Bergsand.
”Vet du något mer om dem?”, fyllde Lena i.
”De är hemliga av sig. Det var det som fick mig att börja
intressera mig för dem. Vad jag har förstått växte de fram ur en
av bibelstudiegrupperna inom Livets Ord. Det blev någon slags
brytning, men sådant sker ju hela tiden. Även Carola har ju hoppat
av Livets Ord, en svår PR-förlust för dem, fast Ekman verkar mest
intresserad av Ryssland numera. Jag kan säkert kolla det med
någon av mina källor.”
”Håller de till här i Uppsala?”
”Nej, det tror jag inte. Jag har hört något om en gård någonstans
åt Stockholm till.”
”En gård? En bondgård? Kan det vara den som kallas
Farmen?”
”Det är möjligt. Den lär ligga avskilt till i alla fall. Farm är väl
amerikanska för bondgård, är det inte?”, frågade Bergsand.
”Helt rätt”, svarade Lena. ”Pernilla nämnde Farmen i hennes
osända brev till mig.”
”Stackars flicka.”
”Ja, och är det som vi tror är hon inte den enda de tagit livet av
nu.”
De var på väg tillbaka och stod precis utanför UNT:s tidningshus.
De skakade hand och Ulf Bergsand var på väg in när han vände sig
om.
”En sak till. Du känner till den där mediemagnaten, Nelson.”
”Ja mycket väl”, svarade Lena förvånat.
”Han har något med de där Bibelläsarna att göra. Han predikar
för dem eller något sådant. Han var på en del Livets Ordmöten förr.
Jag har själv mött honom där innan de kastade ut mig.”
Med de orden vände han och gick in genom dörren utan att
observera vilken chockeffekt hans ord fick på Lena.
Tio sekunder senare var han tillbaka i dörren och ropade till
Lena och Micke.
”Skynda er in. Det är en extra nyhetssändning.”
Lena och Micke rusade genast in och följde Ulf Bergsand till en
av TVapparaterna på redaktionen. Framför den stod nästan hela
redaktionen och lyssnade uppmärksamt.
”Vi har just fått bekräftat att ännu ett bombdåd har inträffat i
Jönköping”, sa Rapportrösten bakom bilder från ett kontor som
tydligen låg i Jönköping. På bilderna syntes en brevvagn som hade
kastats upp mot en vägg och blivit förstörd, det var sot och trasiga
möbler runt den. Sönderslitna brev och papper låg överallt. På
golvet syntes en mellanstor blodfläck. Uniformerade poliser försökte
upprätta avspärrningar med sin randiga tejp och sjukvårdspersonal
rusade omkring. Elfsbergs lugna röst fortsatte: ”Det tycks ha varit
en brevbomb till Kvinnokliniken vid länssjukhuset i Jönköping.
Enligt den information vi har fått har ingen blivit dödad, men en
vaktmästare har fått svåra handskador. Det verkar som om bomben
exploderade i förväg. Över till vår ....”
Bergsand, Lena och Micke tittade på varandra.
”Precis som de sista hotet sa”, viskade Lena fram.KAPITEL 9
”Kommer du aldrig att få ordning på den där hunden?”, frågade
Micke förstrött där han satt uppe på ett hörn av Grönis skrivbord.
Det var från början ett italienskt designat bord, avsett för en
mindre matsal. Fast det var det få som visste, för ingen hade
sett bordsskivan på tre år. Det var en extrem kontrast till Ulf
Bergsands mycket prydliga och renplockade bord på UNT. Fast
i sammanhanget var det Bergsand som var den onormale. De
flesta journalistskrivbord tenderar att se ut som platsen för en
pappersdumpning på en återvinningstipp.
Micke tittade roat på Rick som rotade runt i Grönis papperskorg.
Grönis hade två papperskorgar, en stor som en mindre soptunna
och en mindre som stod under bordet. Den mindre såg just ut som
om den var en förlängning av Rick. Han grymtade lite medan han
rotade bland kuvert och hopknycklade papper. Den korta brunvita
svansen stod upp som ett utropstecken. Rick visste att oddsen var
goda till att han skulle hitta en halv bulle eller wienerbröd. Grönis
brukade nämligen bara äta hälften av sitt kaffebröd, sedan påminde
hon sig om hur fettbildande kaffebröd är och resten hamnade i
papperskorgen.
”Inte som du skämmer bort honom”, replikerade Lena. ”Har du
läst Bergsands artikel i UNT?”
”Japp, läste den innan du kom.”
”Det verkar som om kvällstidningarnas senare upplagor också
kommer att ha den. Jag har faktiskt fått några telefonsamtal till
dig, Expressen, Aftonbladet, TT, Aktuellt, Nyheterna, Dagens Eko
och några till undrar vad det handlar om. Jag tror ni har tänt en
ordentlig brasa här”, sa Grönis och tände en ny cigarett.
”Jag är inte här”, svarade Lena snabbt.
”I thought so, så jag hänvisade dem till den där Bergsand på
UNT. Har han fortfarande fluga förresten?” Grönis kunskap om
tidningsbranschen upphörde aldrig att förvåna Lena. Hon var
tacksam över att Grönis hade blivit hennes mentor. Annars hade
Lena antagligen fortfarande gjort bra jobb och letat efter någon
som ville publicera dem, som så många andra frilansare.
”Jodå, det är både fluga och hängslen där”, sköt Micke in och
började reta Rick genom att putta till honom med foten. ”Det är
förmodligen han som hänvisat media hit. Det är en klurig en.”
”Underskatta inte hans stroppiga manér och konstiga kläder.
Ulf Bergsand hade varit en av den här branschens stora om han
hade kunnat böja sig ibland. Han hade en magnifik uppgörelse med
en i Bonnierklanen för många herrans år sedan. Efter det var han
slut här i Stockholm. Istället återvände han till Uppsala, han trivs
i de akademiska kretsarna. Punsch, ceremonier, ordenssällskap,
nationsliv och sådant där.”
”Känner du honom så väl?”
”Vi hade en liten affair en gång när jag var ny i den här
businessen”, sa Grönis och slängde låtsaskokett med det
kortklippta håret.
Micke hade informerat Grönis så fort han hade dykt upp på
Tiders redaktion. Han hade för en gångs skull vaknat tidigt och inte
kunnat somna om. I vanliga fall var det tvärtom, han somnade sent
och hade väldigt lätt för att somna om på morgnarna. Nu fyllde han
och Lena i de luckor som han inte hade hunnit ta upp.
”Jag hatar att släppa en nyhet till andra, men vi får ju
detaljerna och hela picturen. Ibland längtar jag faktiskt tillbaka
till dagstidningsstressen. Det var lite mer levande än en
månadstidning.” Grönis fortsatte: ”Men jag sa ju att det här var
en stor grej. Fortsätt arbetet, jag måste kolla ad:n igen. Han har
kommit på något nytt sätt att placera rubriker, som vi inte ska
använda. Kids, man måste hålla efter de där stilputtarna. Design
kan verkligen mörda innehållet. Kom ihåg det.” Med de orden
rusade hon iväg. Över axeln slängde hon ur sig: ”Hur är det med
kärleken Lena?”
Tio sekunder senare var hon tillbaka, lutade sig på dörrposten
och sa: ”Det där med Nelson. Jag har alltid misstrott de där
låtsatsödmjuka människorna som håller sig i bakgrunden.”
”Som jag då?”, sa Micke.
”Du är väl knappast ödmjuk. Frågan är om du är människa.”
”Jag gillar att vara i bakgrunden.”
”Du är en plåtslagare, plåtslagare tar bilder och ska hålla sig i
bakgrunden”, fräste Grönis godmodigt och försvann igen.
Lena läste den korta artikeln på UNT:s framsida. Hon misstänkte
att Bergsand hade haft en ordentlig uppgörelse internt innan han
lyckats få den publicerad. Den var en renodlad journalistisk
spekulationsartikel. Med en del hum och häm antydde Bergsand,
och Lena Blom som stod som medförfattare, att regeringen försökt
dölja vilka som står bakom bombhoten. En del fakta droppades
i texten, som Kristi Dolkar och hotet mot socialministern. Fakta
som omedelbart hade ”intekommenterats” av officiella talesmän
för regeringen och polisen. Intekommenterande är ett vanligt sätt
för en journalist att visa att han eller hon har försökt få stöd för en
teori eller ett rykte.
Hade den tillfrågade uppenbart förnekat ryktet, skulle tidningen
kunnat påvisa att de ljuger, genom att intekommentera lämnar
talesmännen fältet fritt för spekulationer och många gånger blir
det till ett indirekt medgivande i pressen.
De som försöker tillämpa metoden i medierna upptäcker snabbt
hur tveeggat svärdet är. För i det informationsflöde som hela tiden
sker är det allt färre som bryr sig om rena fakta. Det är intrycket av
fakta som förmedlas.
Något som gynnas av att artiklar och nyhetsinslag blir allt
kortare. Den som bäst behärskar att formulera sig kort och
slagfärdigt vinner striden om intrycket. Sanningen anpassas till
formatet istället för tvärtom.
”Jag måste dra. Har ett jobb för någon ny reklambyrå vid
Stureplan som tycker de är jätteballa.”
”Om du inte gillar dem Micke, varför jobbar du med dem?”,
frågade Lena som försökte lägga så lite tid hon kunde på människor
hon inte gillade.
”Fan, de får ju betala dubbla taxan. På det sättet kan de vara hur
balla som helst på Sturehofs Obar sedan. Fattar de inte själva att de
blir skörtade tänker inte jag tala om det för dem. Jag får ändå sista
skrattet. Hela vägen till banken”, avslutade han leende och viftade
nonchalant med handen över axeln.
”Du är girig Micke. Syns vi på krogen i kväll. Jag känner för ett
par öl.”
”När tackade jag nej till öl sist?”, frågade Micke retoriskt och
stängde dörren efter sig.
Ute på Farmen höll Pastorn andakt för Bibelläsarna. Han högläste
ur Bibeln.
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var
öde och tom, och mörkret var på djupet och Guds Ande svävade
över vattnet. Och Gud sade: Varde Ljus och det vart ljus. Och Gud
såg ljuset, att det var gott. Då skilde Gud ljuset från mörkret...”
Pastorn hade valt att läsa Bibelns ord från början, de första
verserna i Första Mosebok, Genesis, för att påminna om deras
uppdrag. Såsom Gud hade skapat världen och människorna till sin
avbild, så skulle de omskapa samhället.
Han fortsatte med att läsa Skriftens ord om människorna i
Sodom och Gomorra och hur Gud hade straffat dem för deras
ogudaktighet och sedeslösa leverne.
”I detta är vi Guds redskap”, sa Pastorn högtidligt och slog ihop
den stora Bibeln med en smäll.
Utanför var det en idyllisk oktoberkväll. Lönnträden släppte
sakta ifrån sig sina mångfärgade rödgula blad mot den fortfarande
gröna gräsmattan. Det luktade vått.
”Vi kommer kanske är be er alla om uppoffringar för Gud inom
kort. Vill ni det? Kommer ni att följa Guds påbud? Kommer ni att
gå till strid för hans skull? Är ni redo att möta Guds heliga paradis
och bli hans ljusbärare i en värld av mörker?”
Varje fråga följdes av ett samstämmigt ”JA” från församlingen.
”Så ske hans vilja”, ropade en kvinna med brinnande blick.
”Hallelujah.”
”För Gud och Jesus är vi redo att dö”, ropade en basröst från de
bakre bänkarna.
”Vi lever enbart för Honom.”
”Jehova, ärat vare ditt namn.”
Ropen steg till ett crescendo som avbröt Pastorn. En kvinna på
en av de främre bänkarna i samlingssalen grät öppet och hennes
kropp vred sig konvulsiviskt medan obegripliga ord och läten kom
ur hennes mun. Ingen brydde sig utan istället föll flera andra henne
i tungomålstalandet.
”Vi är Kristi martyrer och vi ska strida och dö för hans sak”,
närmast ropade Pastorn till dem. ”Gud är rättfärdig och Jesu Kristi
är hans son. Vi är Hans redskap.”
”Låt oss bedja”, skrek Sten, Bibelläsarnas ledare. ”Åh, Herre
Gud som är i himmelen...”
Församlingen föll ned på knä. Pastorn stod en stund och såg på
dem innan han knäppte sina händer och lät sin mjuka och ändå
kraftfulla stämma falla in i bönen. Det var vid tillfällen som de här
han kände sig som allra mest tillfredsställd. Han var sannerligen
en av Guds talesmän på jorden. Med sina ord kunde han vända
människor och få dem att följa Guds vilja. Det var en kraft så stark
att han fick påminna sig om att högmod är en dödssynd. Men
att förneka sin talang är också en synd, tänkte han. Hans kropp
var svettig under den eleganta kostymen och han kände hur den
darrade av upphetsning och förväntan.
Få gånger hade hans predikningar känts så starka och så
övertygande, det var nästan som om det var sista gången han
kunde predika så. Det gick inte att komma närmare Gud och
åhörarna. Orden och rösten var hans, men ändå inte. Någon annan
stod bakom och gav dem en tyngd och övertygelse han aldrig ha
kunnat ge dem förut.
Pastorn kunde känna stämningen och närheten i rummet. Den
var lika fysiskt påtaglig som en tjock novemberdimma som svepte
in över åkrarna vid soluppgången. Utan att själv registrera det
bredde han ut sina armar för att omfatta alla i salen. De hade fått
välsignelsen. De var hans flock.
I ett hörn av församlingen stod Eriksson. Hans beniga händer
och långa smala fingrar var knäppta och hans mun upprepade
orden efter Sten, men hans tankar var inte med.
Eriksson föredrog att hålla sin religiösa extas för sig själv.
Tungomålstalandet såg han som ett hysteriskt inslag i Bibelläsarnas
tillbedjan. Erikssons gudsupplevelse var mer fysisk än så. För
honom var Gud en påtaglighet så stark att han kunde känna hans
närvaro vid de få lyckliga tillfällen Eriksson med drogernas hjälp
kunde ge sig hän.
Gud hade inget ansikte, men han hade en textur, han kunde
förnimmas. Som att jaga efter en skugga i drömmen och nästan nå
den. Som den överkänslighet man får i fingertopparna när nerverna
växer ihop igen efter en skada. Man kan känna fingeravtryckens
mönster och fördjupningar så starkt att nervretningen sprider sig
i hela kroppen. En kvinnans fjäderlätta kärlekssmekningar kan ge
samma känsla av koncentrerad känsel och närvaro, men det var
något Eriksson inte hade någon erfarenhet av. Eriksson längtade
efter att bli ensam och ta en av sina jordgubbar.
Det tog lång tid innan församlingen hade lugnat ned sig. Inte ett
ord hördes utom mumlet från några tungomålstalande. Alla bad
sina böner tyst och en efter en öppnade de sina ögon, sänkte sina
armar och reste sig upp och lämnade långsamt salen. Ingen av dem
kände något behov att säga något, att låta ordens futtighet bryta
upplevelsens fulländning.
Efteråt samlades den lilla grupp som utgjorde Kristi Dolkar
i det vanliga rummet. Ljuset från gårdslamporna speglade sig i
löven och letade sig in genom fönstren. De hade inte tänt någon
annan belysning än tre kraftiga stearinljus som stod på ekbordet.
De kastade långa skuggor över den stora Bibeln och dolken som låg
mitt på bordet.
De hade länge suttit tysta. Sedan hade Pastorn stilla redogjort för
de bestraffningar de hade utfört och vad som skulle hända härnäst.
Han berättade att han var missnöjd med uppmärksamheten de
hade fått.
”Först idag nämndes våra brev. Och då kom det inte från
regeringen utan genom en tidning i Uppsala. Vi måste ställa våra
krav på annat sätt, genom tidningarna eller TV. Först då kommer
allmänheten att förstå och hjälpa oss att sätta press på regeringen
så de stoppar alla barnamord.”
”Riskerar vi inte vår egen säkerhet om vi går ut i TV?”, invände
Nils, den förre yrkesmilitären.
”Vi kommer inte att gå ut i TV. Jag planerar att skriva ett
manifest som vi kommer att sända till TV och tidningar. Jag har ett
utkast med mig som jag ska läsa lite senare.”
”Men riskerar vi inte att de får veta vilka vi är och vad vi
gjort?”
”Tvivlar du, broder Nils, på våra handlingar? Tvivlar du på Guds
vilja i detta?” Pastorn vände direkt och utnyttjade Nils svaghet.
Pastorns sätt var fortfarande milt, men ögonen sände ett annat
budskap.
”Nej absolut inte”, nästan kved Nils. Hans fru Birgitta som satt
bredvid honom gav honom en ilsken blick fylld av besvikelse över
hans fega och själviska tvekan.
”Om vi måste så har vi alla accepterat att bli Hans martyrer”,
påminde Sten och understöddes av en nick från Pastorn.
”Vi kan inte låta våra fiender få hand om oss”, fyllde Susanne in.
”Det är det löfte vi har gett Gud.”
”Just därför ska vi inte hjälpa dem”, försökte Nils hävda sin
position.
”Vi hjälper dem bara att förstå vårt mål”, sa Eriksson. ”Det är
därför vi har valt de metoder vi har valt. Nu kan vi göra mindre
väsen från oss och ändå visa vår beslutsamhet och rättfärdighet.
Det borde innebära mindre risker för oss. Ingen vet ju vilka vi är.
Ingen har någonsin hört talas om Kristi Dolkar tidigare.”
Nils böjde tyst på huvudet. Han vågade inte säga mer för han var
alldeles för osäker på vad han skulle säga. Han var övertygad, men
ändå inte. Det fanns inget tvivel, men ändå undrade han över den
väg de valt.
När mötet var över bad Pastorn Eriksson stanna. Han lade upp
UNT:s förstasida, strök ut vecken och lät den ligga framför Eriksson
som satt kvar på sin plats. Han kunde inte se tidningssidans text,
men han visste ändå var det var.
”Hur kunde hon få reda på det här? Första tidningen i landet
som tar upp breven är en Uppsalatidning och den här satans
gulingen har sitt namn under artikeln. Hur kunde det här ske? Vad
mer vet hon?”
”Jag vet inte.”
”Du vet inte. Jag gav dig ett uppdrag. Ett enkelt uppdrag. Håll
reda på Lena Blom. Istället har du och Nils pysslat med bomber.”
”Jag har hållit koll på henne.”
”Inte tillräckligt bra”, avbröt Pastorn utan att höja rösten.
”Inte tillräckligt bra”, upprepade han. ”Ta hand om det här nu.
Jag vill inte ha henne snokande längre.”
”Hur?”
”Skräm henne. Jag vill inte ha något onödigt våld.”
Ironin i ordern var helt förlorad på både Pastorn och Eriksson.
”Och om hon inte vill bli skrämd?”, frågade Eriksson. Hon
verkar inte vara den lättskrämda typen.
”Då får hon skylla sig själv. Men först kontaktar du mig.”
Stamkrogen såg ovanligt inbjudande ut i den mörka oktoberkvällen.
Det dämpade ljuset sögs upp av den mörka asfalten och parken
utanför. Den gula markisen var fortfarande nedfälld, vilket kunde
tyckas vara en överloppsgärning så här års – men på något sätt
bidrog den till den inbjudande stämningen.
Trots att det var fredagskväll var det inte så mycket folk.
Systerkrogen bredvid hade öppet och dragit en del av de yngre
stamgästerna. Lena tyckte det var precis lagom med folk, det fanns
nämligen en barplats ledig bredvid Micke som redan läppjade på sin
mellanöl. Han satt i hörnet av barsvängen och tittade på publiken
på sitt frånvarande sätt.
Micke var en defensiv person, han tyckte om att ställa sig i
utkanten och observera. Även om det inte alltid märktes att han
tittade och observerade andra. Han hade för länge sedan lärt sig
stirra på ett sätt som gjorde att han såg oerhört frånvarande ut. Det
var en ren försvarsmekanism, folk tyckte inte om att man tittade
länge på dem. Micke hade därför lärt sig titta, men se ut som om
han i tankarna befann sig miltals därifrån. Han visste med sig att
han alltid tittade för länge på saker som intresserade honom och
var det flickor blev de sällan roade.
”Varför inte?”, sa Lena retfullt när hon satte sig på barstolen
han hade reserverat för henne.
”För mager”, svarade Micke utan att störas. ”Anorektiker,
matstörningar, irriterad, massor med problem. Inget för mig.”
Lena blev lurad och vände sig för att titta på kvinnan i andra
ändan av baren. Hon såg knappast ut som en anorektiker,
åtminstone inte med den fula silverfärgade täckjackan på. Snarare
såg hon ut som en jättekondom. När Lena vände sig tillbaka log
Micke brett och nöjt.
”Tjaba, hur e de va ba?”, frågade han på tonåringska.
”Bra, hur gick plåtningen?”
”OK. De hade släpat dit någon kokainhög Emmakopia. Jag
tänkte först vägra och gå därifrån, jag vill inte jobba med modeller
som använder droger. Det börjar bli för djäkla vanligt. Det är nåt
skit de fått med sig från Milano och Paris. Massor av modeller som
varit där använder. De käkar droger för att hålla vikten och till slut.
Jag blir så förbannad.”
”Men du tog bilderna för du ville inte göra dem besvikna, eller?”,
Lena kände sin pappenheimare och hon visste att han kunde gnälla
och skoja, men han gjorde alltid sitt bästa för varje uppdrag.
”Tja”, sa Micke med ett snett leende. ”Jag kollade först om de
brukade sätta ut fotografens namn i annonserna. Det gjorde de inte
så då gick jag med på att fixa bilderna. Det var det vanliga Helene
Welltonköret.”
Helene Welltonköret var Lenas och Mickes snabbkod för bilder
med sexiga flickor som plutar och visar så mycket som möjligt för
att sälja något. Oavsett om de är sexiga eller inte och oavsett om
det hade någon relevans eller inte. Den där sortens annonser som
alltid fälldes av ERK och därmed fick massor med publicitet.
De pratade vänskapligt och beställde med jämna mellanrum
in nya mellanöl. I Mickes fall blev det lite mer oregelbundet då
hans ölsinne var sådant att han drack snabbare än Lena. Några
andra stammisar kom då och då in och de bytte några ord med
dem. Det handlade om jobb, hundar, datorer (Lena ville bygga ut
minneskapaciteten i sin Macintosh och dundrade på om hon kunde
motivera ett köp av en ny Titanium för sin revisor), flickor och
pojkar.
Micke hade varit gift, något som hade slutat i skilsmässa för några
år sedan. Lena var dock fortfarande osäker på varför, för i Mickes
ögon var hans förra fru fortfarande en av de finaste människor han
kände. De hade inte längre någon kontakt, men ofta när Micke blev
lite fyllesentimental kom ämnet in på frun.
”Varför skiljde ni er då?”, hade Lena irriterat frågat. Mickes svar
hade alltid varierat på hennes frågor. Det enda han alltid höll fast
vid var att det inte var Arianes fel.
”Bränt barn skyr elden, var hans ständiga förklaring.” Han
dolde aldrig något för Lena, ändå visste hon inte exakt vad det var
som gjorde att han bara sökte tillfälliga förbindelser. Hon gissade
att det hade med hans svaga självkänsla. Självförtroendet och
framgångarna som fotograf var det inga problem med.
”Och du själv då?”, sluddrade Micke lite. Det brukade inte synas
på honom att han var onykter. Det var bara ansiktsfärgen som gick
upp lite, men som de flesta fick han problem med sjeljudet när
tungan inte lydde perfekt.
”Jag behöver ingen karl. Jag har dig att prata och göra saker
med. Jag har Farbror Per som biktfar och tröstare. Och jag vaknar
med Rick på kudden bredvid varje morgon.”
Lena hade varit skeptisk mot män sedan händelsen med Pelle
som hade lett till aborten och ett avsevärt hål i kassan, då hon
varit dum nog att låna ut pengar till honom. Pengar som försvunnit
lika snabbt som Pelle hade gjort när han upptäckte att Lena var
gravid. Det hände att hon då och då intresserade sig för någon, men
hon hävdade att i hennes ålder var alla bra karlar upptagna och
småungar under tjugofem var hon inte intresserad av. De var alltför
omogna och alltför självsäkra. Inte heller Lena var särskilt road av
familjebildning, varken egen eller köpefamilj.
Hon saknade inte erbjudanden. Med sitt exotiska utseende
och det makalösa blåsvarta håret som inramade hennes närmast
porslinsfärgade ansikte väckte hon många mäns intresse. Inte
minst på krogen. Till skillnad från mångas uppfattning har inte alla
asiater den svagt gulbruna hudfärg som många svenskar associerar
med dem.
En betydande del av dem som gjorde sina mer eller mindre
klumpiga försök att ragga upp henne var gifta män, något hon
definitivt hade fått nog av. Intränade repliker och tips från
kvällstidningarnas bilagor var heller inget som lockade Lena.
Alldeles för ofta ansåg hon att de här männens trista raggningsförsök
och uppblåsta självkänsla hade en alkoholstyrd biokemisk reaktion
med centrum ungefär tjugo centimeter under bältspännet som
orsak. Om de tänkte mindre med kuken kanske hon hade varit mer
intresserad. Därför gick hon nästan aldrig ut på egen hand längre
och knappast heller med sina väninnor när de någon gång kunde
slita sig från yrkesliv, hemmajobb, barn och förortslivet.
Vid halvtolvtiden hade skaran av gäster tunnats ut ordentligt
och Lena kände sig klart onykter. Det hade varit en upprivande
vecka och hon var trött. Hon beslöt sig för att gå hem. Micke som
inte gärna slutade innan han var tvungen beslöt sig för att stanna
kvar en stund till.
”Vi syns på Stadion, vid pressläktaren. Matchen börjar tre”,
hälsade Micke när hon gick.
På vägen hem sneddade Lena över Gustav Vasakyrkans gård.
Hon ville i säng, men visste att hon först var tvungen att gå ut
med Rick, annars skulle han väcka henne alldeles för tidigt på
lördagsmorgonen.
Eriksson hade sett henne gå från krogen. Han hade tagit en
chansning på att hon skulle vara där. Det var det sköna med
människor som hade fasta vanor. Han visste att hon ofta tog
vägen över Gustav Vasa. Ett bättre tillfälle kunde han inte be om.
Kyrkans många hörn och utbyggnader gav honom skydd trots
fasadbelysningen. Lena skulle inte se honom förrän det var för
sent. Och ingen skulle se dem från gatan.
Han chansade på att hon skulle gå samma väg som han hade
sett henne ta tidigare och skyndade i förväg. I skuggan av det södra
koret tryckte han mot väggen. Han hörde gruset rassla när Lena
närmade sig.
När Lena steg ur ljuset steg han fram bakom henne. Han la
vänsterhanden över hennes mun och tryckte med den andra
handen upp hennes ansikte mot kyrkans blekgula vägg. Lenas
ansikte trycktes hårt mot den ojämna putsen. Hon hade ingen
chans att se vem det var som överfallit henne. Förgäves försökte
hon sparka bakut, men nedtryckt mot kyrkväggen kunde hon inte
komma åt Erikssons ben.
Eriksson pressade sin kropp och satte ett vasst och benigt knä
i hennes högerlår. Smällen tog så hårt att Lenas ben vek sig under
henne och hon skulle ha fallit omkull om Eriksson inte hade hållit
henne mot väggen.
Lenas händer och armar fäktade vilt bakom henne, men
Eriksson tryckte dem med sin kropp emot hennes rygg. Hon kunde
inget göra utan försökte slappna av. Hennes bultande hjärta saktade
av. Med ren viljestyrka höll hon paniken nere. Det överraskande
anfallet hade skrämt henne ordentligt, men hon fick snart kontroll
över sina känslor.
”Vad vill du?”, fick hon fram. Orden kvävdes av Erikssons
handske.
”Inte ett ord”, svarade Eriksson sammanbitet. Han lättade på
greppet om Lenas mun och flyttade handen så att han fick grepp
om hennes armar istället.
Lena övervägde sekundsnabbt om hon skulle skrika och hoppas
att någon skulle komma. Fast det var knappast troligt. En annan
sida av henne kände en pervers nyfikenhet, hon ville veta vad det
handlade om. Skulle hon bli våldtagen? Nej, hon trodde inte det.
Det handlade om något annat. Hon försökte vrida på huvudet för
att se sin angripare.
”Försök inte”, kom svaret och hennes huvud trycktes hårdhänt
mot den skrovliga väggen. Lena kände hur huden sprack och blodet
började sippra fram. Hon stönade högljutt.
”Jag varnade dig”, sa rösten i hennes öra. Den var ansträngd och
hade ett högt tonläge för en mansröst.
”Ja, ja”, vädjade Lena.
”Jag varnar dig för att fortsätta att snoka. Sköt dina egna
affärer.”
”Snoka i vad?”, klämde Lena fram med stor möda.
”Det vet du.”
”Annars...?”
”Annars...”, svarade rösten.
”Annars... drabbas jag av ett öde värre än döden eller ska du
tvinga mig att jobba för Vänt i häcken och skriva om kändisar?”
Eriksson förstod inte vad hon menade, bara att hon vägrade
lyssna.
Lena kände hur handen runt nacken togs bort, men innan hon
hann röra sig kände hon en våldsam skärande smärta i njurtrakten.
Hon sjönk ihop som en trasdocka, muskler och nerver blev tillfälligt
förlamade av det hårda njurslaget. Lena hade inte ens chans att
göra något.
”Annars vet du vad som händer. Vi vet var du finns!”
Hon fick en spark i midjan och ytterligare en när hon drog in
armar och ben i fosterställning för att skydda sig själv. Hon andades
djupt för att dämpa smärtorna och hörde hur hennes angripare
rusade därifrån. Gruset rasslade och Lena försökte få en skymt av
personen. Det enda hon såg var ett par mörkklädda ben och sedan
övermannade en smärtattack henne och blicken grumlades.
Några minuter senare hade smärtorna avtagit och Lena satte sig
försiktigt upp. Hon gick bit för bit igenom sin kropp. Högerkinden
var blodig, men det verkade inte allvarligt. Hon torkade bort det
mesta blodet med baksidan av handen. Hon var öm och skulle
få ett par präktiga blåmärken dagen efter, men annars var hon
inte skadad. Omtumlad och arg. Hon var rent ut sagt förbannad.
Förbannad på sig själv för att hon inte kunnat försvara sig och ännu
mer förbannad på kräket som hade hoppat på henne bakifrån. Det
kändes oerhört kränkande att han inte hade vågat möta henne öga
för öga. Att överfallet hade skett bakifrån för att hon inte skulle ha
en chans att se angriparen, hade ännu inte slagit Lena.
Med besvär kom hon upp på fötterna. Hon tog några vinglande
steg framåt innan hon fick koordinationen att fungera igen. Hon
gick över Odenplans ökenlika tomhet och mötte flera personer
som stirrade på hennes blodiga ansikte. Någon medkänsla visade
de inte utan snarare en rädsla över att bli inblandade. Kanske
bidrog det att Lenas ansikte var hopdraget i ilska.
”Va fan glor du på?”, fräste Lena till en medelålders man som
stirrade på henne.
”Ursäkta”, kom det lama svaret och Lena lugnade ned sig.
Det var ju inte hans fel. Nu ville hon bara prata med Micke. Hon
funderade ett tag på att gå tillbaka till baren, men hon kände ingen
lust att gå förbi kyrkan en gång till. Hon fick ringa senare.
Fotboll är den skönaste av idrotter. En idrott som ibland, i sina
bästa stunder och ögonblick, kan bli skön konst. De ögonblicken
är lika sällsynta inom fotbollen som de var på gallerier. I fotboll är
konsten flyktig. Ett kort ögonblick av okoncentration kan göra att
man missar det.
Fotboll är den lättaste av alla sportformer. Alla kan utöva den.
Allt som behövs är en boll och en vilja att bli lite svettig. Det vackra
och det svåraste är lika mycket ett mysterium för de som kan utöva
det som det är för åskådaren. En spelare kan skjuta tiotusentals
skott under en karriär, men bara ett blir ihågkommet. En spelare
kan göra hundratals av dribblingar under en säsong, men han kan
aldrig upprepa den mest framgångsrika.
Oavsett hur duktig en spelare är, är han ändå ingenting utan
sina lagkamrater och motspelare.
Fotboll utövas överallt över hela världen. Det är den biligaste
sporten. Allt som egentligen behövs är en boll som nästan hur
många spelare som helst kan dela på. Även om det är de duktigaste
som leker mest med den. De mindre duktiga får inrikta sig på att
försvara sig, att störa den bästes försök att åstadkomma konst.
Vilket i sig kan bli en konst. En lyckad Stefan Schwarz-glidtackling
under hans storhetsår, kunde vara lika skön att skåda som en
dribbling av Maradona. Ett svepande uppspel av Leboeuf hade
skönhetsvärden nästan i klass med en frispark av Platini. En
straffräddning av Ravelli kan för alltid ge honom en plats i hela
världens kollektiva minne. Det är ögonblicken som alla minns och
som förenar raser, politiska meningskiljaktigheter, religion på ett
sätt som konsten sällan lyckas med. En ek hängande upp och ner
över Drottninggatan i Stockholm var för Lena en betydligt mindre
konstupplevelse än ett mål på Stadion av Djurgården. Så var det
bara.
Det hör inte till fotbollen att vara objektiv, utan att alltid försöka
se till sitt eget lags bästa. Det var charmen och lockelsen med att ha
ett favoritlag. Det ökade nerven och intensiteten i upplevelsen.
Bara den som vet hur svår fotboll är kan tillfullo uppskatta
spelet. Det ser förledande enkelt ut och är det, eftersom det kan
spelas hur som helst när som helst. Men fotboll på elitnivå har bara
spelet gemensamt med det spel alla kan utöva.
Ändå var Lena en stor tillskyndare av kultur. Hon bara såg det
i ett vidare begrepp. Att beundra en fotbollsspelare i aktion var för
henne inte en mindre upplevelse än att sett Ernst-Hugo Järegård
i Väntan på Godot. Frågan var om det ens var en annorlunda
upplevelse. Ramen runt var annorlunda, även om Dramatens
stolar var nästan lika obekväma som Stadions bänkar. Bägge
upplevelserna var föreställningar med en början, en mitt och
ett slut. Det var ögonblickskonst som aldrig kan upprepas exakt
likadant.
Kultur är kul, det var Lenas fasta åsikt. Kultur är spännande.
Men i kulturskribenternas pretentiösa och tendensiösa avfärdande,
kunde man inte få den insikten. Kulturälskarna hade skrämt iväg
fler än vad de någonsin lockat till kulturen.
Teater är ett evenemang som kräver förberedelser, rätt kläder
och rätt attityd. Idrotten var enklare att ta till sig. Det går inte att
zappa bort en fotbollsmatch eller Hamlet bara för att man känner
sig uttråkad en kort stund. För att uppskatta de konsterna krävs att
man lär sig tålamod, att vänta ut belöningen istället för att kräva
den omedelbart. Hockey är de otåligas sport. Där finns det ständiga
händelser och synbar action för de okoncentrerade.
På ett hårddraget sätt såg Lena en könsskillnad där. Män föredrog
oftast den enklare formen av kultur som utövas i gäng och med stark
grupptillhörighet som har sitt uttryck i lojalitet för ett lag. Kvinnors
kultur skedde genom individuella upplevelser i salonger. Likheten
fanns i diskussionen och jämförelsen av upplevelsen efteråt.
Fler män stöder idrotten, fler kvinnor stöder kulturen. Istället
för att ses som olika uttryck för samma upplevelse ställs de i
konkurrens mot varandra.
Micke Molle försökte på varje sätt skämma bort Lena som mest
blev irriterad över hans omsorger. Hon var stel och hade en del
blåmärken och ett mindre skrapsår på ena kinden. Micke hade
blivit mer uppskrämd av händelsen vid kyrkan än vad hon var.
Lena var fortfarande arg för att hon hade låtit sig överraskas och
ilskan var långt starkare än någon känsla av rädsla. Mitt i alltihop
kände hon en känsla av upprymdhet. Hoten visade att hon, att de,
var på rätt väg. De var något riktigt stort på spåren.
”Du vill inte lägga av nu. Jag menar efter vad som hände igår”,
försökte Micke som hade tackat nej till att jobba under matchen.
”Jag önskar jag hade varit där.” Hans samvetskval var rörande,
men Lena kände vissa tvivel över vad Micke hade kunnat göra.
Micke hade den egenheten att bakom ett kameraobjektiv kände
han aldrig någon rädsla. Annars var han en självmedveten och
själverkänd fegis, som gärna höll sig borta från allt som liknade
våld. Ett tecken på intelligens hävdade han sin inställning till att
lösa konflikter med våld.
”Du har inte ont?”, frågade Micke omtänksamt.
”Sluta pjoska nu. Han ville bara skrämmas. Han var inte ute för
att skada mig. Han visste vad han gjorde. Ägna dig åt matchen.”
”Han lyckades skrämma mig iallafall.”
Djurgården tog en tidig ledning i matchen. De visade att de trots
tabellplaceringen var ett lag med talang och förmåga. Ännu en gång
bevisade de den gamla sportklyschan att motivation kan slå klass i
enstaka viktiga matcher.
Motståndarna hade ingenting att säga till om. Det var förnedrande
att se ett lag utan inspiration ge bort sina chanser till guldet.
”Micke, vad är egentligen bäst, att se fotboll såhär eller på
TV?”
”Förutom att jag hatar kylan, nu när solen börjar gå ned så är
frågan omöjlig att besvara”, menade Micke och snappade till sig två
bägare av halvtidskaffet som pressvärden just delade ut. ”Det är som
att svara på frågan om julmust är godast kall eller fesljummen.”
”Julmust???”, Lena tittade länge på Micke som låtsades som om
han hade gett ett svar av avgörande betydelse. Han hade fortfarande
förmågan att totalt överraska henne med de mest häpnadsväckande
kommentarer. Hans nästa ord var lika överraskande.
”Tror du att vi är riktigt nära sanningen eftersom de försöker
skrämma bort dig. De känner dig ju i och för sig inte, så det är ju
ett jättemisstag. Men de kan ju inte veta att du inte är normal och
inte blir rädd av att bli hotad och få stryk.”
”Önskar bara jag visste vad det vi är nära”, svarade Lena och såg
spelarna komma in på planen igen.
”Fesljummen. Julmust är banne mig bäst fesljummen”, sa hon
efter en stund. ”Den smakar mer då.”
Micke log brett.
”Det går inte att jämföra tycker jag. När man ser fotboll i TV ser
det så lätt ut. Man har en helt annan överblick. Spelarna verkar ha
så mycket utrymme runt omkring sig. När man sitter så här, ett
femtontal meter från planen märker man hur lite tid spelarna har,
även i Allsvenskan, att göra något. Man ser hur snett bollen kan
studsa på en tuva. Man förstår hur snabbt både tanke och fötter
måste fungera, och oftast inte gör det”, avslutade han och slog ut
med handen när en Djurgårdsspelare gjorde ännu en felpassning.
”Kommer du ihåg Halmstadsmatchen?” Han refererade till
matchen mot Halmstad några år innan, då Djurgården spelat utan
publik som straff för idioternas uppträdande i Göteborg. De enda
som varit på Stadion var spelarna och pressen. Lena och Micke
hade självklart myglat sig in som press även om de inte jobbade.
De var inte de enda som gjrot det, sällan eller aldrig har det varit så
mycket pressfolk på en DIF-match förut.
”Ja, det var så tyst. Man hörde alla kommentarer från spelarna.
Hur de ropade anvisningar till varandra och kommenterade en
del domarinsatser och varandras spel. En del fult språk om jag
kommer ihåg rätt.”
”Det var som att se fotboll i ett vakuum där bollträffar och spelet
på plan fick en hel annan dimension. Man saknade läktarvrålet och
stämningen enormt, ändå var det fascinerande att uppleva. Som att
gå på opera och inte höra sången.”
”Det låter som en välgärning”, replikerade Lena.
”Är man tondöv så...” I nästa ögonblick vrålade Micke rakt
ut. De känslor han aldrig fick tillåta sig när han fotograferade en
match släppte han ut på pressläktaren till kollegornas förargelse
och pressvärdens glädje. Mickes bautavrål dränkte hennes eget.
”Nu kan de inte bara missa det här”, sa Lena övertygat när de
gick från Stadion. Hon var lycklig och nöjd på det där löjliga och
stolta sättet man blir när någon man älskar gör bara ifrån sig.
KAPITEL 10
Micke vägrade låta Lena gå ut ensam, vilket innebar att han var
tvingad att följa med Lena och Rick på en långpromenad dagen
efter. Bara för att retas lite med den otränade Micke passade Lena
på att gå runt Brunnsviken. Sin vana trogen gick hon snabbt och
Micke klagade högljutt över tempot tills han inte längre orkade
gnälla, utan fick koncentrera sig på att hänga med.
På vägen tillbaka genom norra Vasastan förbarmade sig Lena
över Micke och bjöd honom på en öl på en av de civiliserade
kvarterskrogar som tillät dem ta med Rick in. Efteråt frågade hon:
”Får jag gå hem ensam nu?”
”Ja, men gå inte ut utan att ringa mig.”
”OK pappa, men jag tror Rick är en bättre beskyddare än du.”
”Det var inte snällt sagt. Jag är en riddare i skinande rustning.”
Lena gav honom en ”han är lite besvärlig, men rar ändå” kram
till tröst.
Hemma i lägenheten röjde hon undan lite och satte sig ned i
en fåtölj för att tänka. Rick hoppade upp och lade sig med den
självklara äganderätt hundar gärna visar i den andra fåtöljen. Lena
slöt ögonen och halvslumrade efter den långa promenaden när
telefonen ringde.
”Hej, det är Bergsand. Jag har lite nytt att komma med.”
Rick muttrade något i sömnen och vände sig om så att han
låg på rygg med frambenen uppdragna och bakbenen spretande
åt olika håll. Han såg ut som en bortkastad teddybjörn. När Lena
började prata spratt han till och tittade under den ovårdade pälsen
på henne. Han blinkade sömnigt och slöt ögonen igen.
”Jag ska träffa en bekants bekant senare ikväll. Då får jag veta
mer. Men jag tror jag redan nu vet på ett ungefär var Farmen är
belägen.”
”Var?”, frågade Lena otåligt.
”Den ligger någonstans i närheten av Skokloster. Exakt vilken
gård det är vet jag inte, men den ska ligga rätt avlägset, så det kan
inte vara många att välja på. Det är förstås under förutsättning att
Bibelläsarna har något att göra med de här Kristi dårar.”
”Kristi Dolkar”, rättade Lena honom.
”Vad är skillnaden?” Ulf Bergsand var upphetsad. Det här
var första gången på länge han kände den där ilningen av
tillfredsställelse som jobbet som journalist hade gett honom innan
förvisningen från Stocholm. Så här upplivad hade han inte känt sig
på många år. Lokalnyheter i all ära, de är ändå bara lokala.
”Vem är din källa?”
”Ledsen, det kan jag inte avslöja ens för dig Lena Blom. Som
god reporter borde du veta att du inte ens har rätt att fråga om min
källa.” Ulf Bergsand retades med henne då Sverige har en de mest
liberala lagstifningarna i världen när det gäller skydd av källor. I
USA och många andra länder kan journalister hamna i fängelse om
de vägrar uppge sina källor.
Precis som tjallare, eller goltuppar, är livsviktiga för polisarbetet
är bra källor helt avgörande för journalister. Därför bevakar de
svartsjukt sina källor.
”Jag tror jag har det rätta stället. Det är en slags retreat. Det är ju
modernt just nu. Fast det är ingen retreat för vem som helst. Den tar
inte emot gäster på annons, utan verkar jobba mer permanent.”
”Jag förstår”, sa Lena. ”Ringer du efter att du pratat med din
källa!?”
”Det blir sent i kväll, men jag ringer i morgon.”
Just när Lena skulle lägga på luren fortsatte han. ”Jag måste
tacka dig flicka. Du har väckt cirkushästen i mig. Det här är redan
så stort att det luktar Journalistpriset.”
Lena log för sig själv när hon lade ner telefonluren. Uppe på
vinden, bakom ett par tomkartonger från Apple stannade en
röststyrd bandspelare. Den var inkopplad på Lenas telefon och
Eriksson brukade kolla av den med jämna mellanrum.
Eriksson hade tagit ledigt. Han hade gått på en gudstjänst i
Södermalmskyrkan, men hade undvikit att åka ut till Farmen och
delta i Pastorns veckogudstjänst. Eriksson brukade gå till olika
frikyrkor. Han höll en mycket låg profil och när någon undrade
över vem han var hittade han på olika namn och försökte undvika
all uppmärksamhet. Nästa gång gick han till en annan kyrka.
Det var ett tag sedan han besökt Södermalmskyrkan på
Götgatan. Det fanns vissa mycket nyfikna medlemmar i den
församlingen som inget hellre ville än att inleda honom i samtal
innan och efter gudstjänsten. Det ingick i deras positiva syn på allt,
att man skulle prata med alla och alltid vara vänlig.
Eriksson delade inte deras utåtriktade sätt. Han gick dit mest
för att det var nära och för att det var en församling som var
allierad med Livets Ord. Livets Ord var den stora församling som
låg närmast hans gudsuppfattning. Därför kom han i sista minuten
och lämnade som en av de första, de gånger han besökte kyrkan.
Han satt alltid nära utgången och försökte visa att han inte ville bli
störd under sin andakt.
För en gångs skull kunde Eriksson inte riktigt koncentrera sig
på andakten. I tankarna var han hemma och öppnade paketet han
hade fått ute på Farmen. Han hade gömt det under sängen. Inte
för att det var säkrare där än på något annat ställe i lägenheten,
utan mer för att det gav en känsla av trygghet att inte låta det ligga
framme.
Han planerade hur han skulle använda det. In i minsta detalj
och tankarna fick håren att resa sig på armarna på honom av
tillfredsställelse.
Paketet skulle komma till nytta vid det fjärde attentatet. Den
här gången hade de siktat in sig på en Kvinnoklinik i Göteborg. Det
var en mindre klinik som låg i ett invandrartätt område. Attacken
skulle ske på onsdag kväll. Det var lite synd tyckte Eriksson. Han
hade gärna genomfört attacken på dagen. Det var mest muslimer
som bodde i förorten, vilket innebar att kliniken hade många
muslimska kvinnor som patienter. Det var inte en klinik som
utförde så många aborter, men det gjordes fler aborter där än
vad männen i förorten kände till. Det var många kvinnor som
utnyttjade anonymiteten för att slippa avslöja för familjen att de
utförde sin egen familjeplanering.
Eriksson hatade muslimer. Han såg den islamska läran som
det största hotet mot kristendomen. Bägge religionerna var
missionerande och hade stått emot varandra sedan korstågens tid.
De hade med vapenmakt och tvångsdop spridit sina versioner av
religionen genom tiderna, även om deras rötter var gemensamma
också med judendomen. Eriksson hade drömt om att få delta i
Gulfkriget, bara för möjligheten att kunna ge muslimerna en läxa.
När han kom hem till sin lägenhet i ett av de trista husen längs
Fol-kungagatan gick han omedelbart till sin säng. Han slängde
undan jackan på en stol och drog kärleksfullt ut ett paket från
under sängen och lindade upp det ur säckväven. Egentligen var det
två paket. Ett avlångt och ett mindre.
I det avlånga paketet låg en fettglänsande grönmålad Carl Gustaf.
Ett exemplar av en av Sveriges mest framgångsrika exportartiklar,
granatgeväret Carl Gustaf. Att det var en tveksam ära för kungen
att få ett sådant förstörelsevapen uppkallat efter sig, var en tanke
som aldrig slog Eriksson. Hans ögon tindrade. Hur hett önskade
han inte att han hade kunnat åka ut till ett grustag någonstans och
provskjutit geväret.
Hans långa smala fingrar smekte metallen. Eriksson lade geväret
på sängen och öppnade det mindre paketet. I det låg två granater.
Fler hade de inte kommit över. Eriksson hade ingen aning var Sten
hade fått tag i vapnet. Han önskade att han hade kunnat fråga, men
Pastorn hade gjort klart för alla att sådana frågor fick de aldrig ställa.
Kanske hade Sten köpt det från någon av motorcykelklubbarna, de
hade under hösten bevisat att de hade tillgång på granatgevär.
Han visste åtminstone att det inte fått tag i geväret vid det
vapenförrådsinbrott som Eriksson varit med om. Bristen på
ammunition hade lett till långa diskussioner om de överhuvudtaget
skulle använda vapnet vid det planerade attentatet. De hade inga
möjligheter att provskjuta, men Eriksson övertygade de andra om
att han skulle klara av att hantera vapnet.
Målet hade han rekognoscerat fram flera veckor tidigare. I det
tunga oktobermörkret skulle det inte bli något som helst problem
att ta sig fram till en skogsdunge och därifrån skjuta granaten mot
målet. Det skulle inte bli några offer denna gång, men attacken
skulle visa prov på variation och kreativitet. Den skulle också visa
samhället hur väl rustade de var att fullfölja sina löften. Och hur lite
samhället kunde göra för att stoppa dem. Det magra, skarpskurna
ansiktet klövs i ett grin.
Han packade noga in geväret och granaterna igen och sköt in
dem under sängen. Han var hungrig. Uppfylld av glädjen att leka
med granatgeväret beslöt han sig för åka och äta någonstans.
Han bestämde sig för en italiensk restaurang på Östermalm. Då
kunde han svänga förbi Vasastan och kontrollera den elektroniska
övervakningen han hade satt upp hos Lena Blom.
Den lille senige norrlänningen Samuel Forsberg var sur. Han hade
tvingats lämna sin familj en söndagskväll. Han gillade inte att
tvingas ge upp en av sina hemmakvällar med familjen. Kvällar de
brukade tillbringa framför tv:n. Det var dessutom sabbat och inte
en arbetsdag.
Eriksson hade ringt bara minuter innan och Samuel förstod
mycket väl att det var en order han hade fått. Eriksson hade varit
mycket upprörd och krävde omedelbart resultat. Samuel tvivlade
på omedelbara resultat. Hans arbete byggde på tålamod och ett
ständigt prövande av olika alternativ.
”Jag bryr dig inte om hur du gör. Jag behöver uppgifter om den
här Bergsand. Allt jag vet just nu är att han jobbar på Upsala Nya
Tidning. Det måste ha varit den där stofilen Blom och Molle besökte
häromdagen. Ta dig in i alla register du kan komma åt.”
Samuel försökte förklara att det var inte så många register han
kunde komma åt en söndagskväll. På jobbet vid säpo hade han
större möjligheter, men även där var han tvungen att vara ytterst
försiktig. Inte minst därför han där hade nyfikna kollegor som
kunde komma på honom.
”Jag kan inte förklara på telefon. Möt mig så fort som möjligt vid
kontoret på Östermalm.”
Samuel hade ursäktat sig till sin fru, en timid och mycket blyg
kvinna. Hon var van vid nödsituationer och plötsliga utryckningar
för att lösa något dataproblem. Datorer krånglade sällan på dagtid,
verkade det som. Hon lyssnade inte så noga. Hon hade aldrig
intresserat sig för eller förstått särskilt mycket av Samuels jobb.
Hennes värld inskränkte sig till familjen och långt därefter kom
jobbet som kanslist på Länsstyrelsens tillståndsavdelning. Hon
suckade djupt.
”Jag har just satt på kaffet och tänkte att vi skulle smaka
sockerkakan jag bakade idag. Bli inte borta länge.”
Samuel gav henne en kyss och lovade att komma tillbaka så
fort som möjligt. Hade han brukat den sortens ord skulle han ha
svurit en svavelosande ramsa när han stängde dörren. Hans frus
sockerkaka var en de stora lasterna i hans liv. De var inte många,
men sockerkakan hörde dit.
Eriksson hade under tiden ringt flera samtal. Han hade inte
fått tag i Pastorn som var bortbjuden på representationsmiddag
i Djursholm. Den filippinska hushållerskan som Nelsons
statusmässigt höll sig med hade inte klarat av att säga Djursholm,
men hon hade gjort klart att Pastorn inte fick störas annat än om
det var extremt viktigt.
Det var viktigt, men Eriksson beslöt sig för att det inte var
extremt viktigt. Han bad hushållerskan ta ett meddelande. Pastorn
skulle ringa honom på mobiltelefonen så fort det var möjligt.
Pastorn skulle känna igen numret och vidta de försiktighetsåtgärder
som krävdes.
Det tredje samtalet gick till Jonas af Cederlund, Kenneth Nelsons
personlige assistent. af Cederlund var inte medlem av Kristi Dolkar,
men han var tillsammans med Karen Nelson den ende som visste
något om dem. Det kunde inte hjälpas, men Samuel behövde
tillgång till datorer och af Cederlund hade tillgång till CCS’ kontor
där det fanns ett överflöd av datorer.
Eriksson beordrade af Cederlund att möta dem på kontoret. En
order som fick af Cederlund att rasa. Han tålde inte Eriksson som
han såg som en labil våldsverkare. Han erkände nyttan av Eriksson,
men betraktade honom ändå som en säkerhetsrisk. Det var något
obestämbart hos Eriksson som störde honom. Och han hatade att
ta order från en yngre och underordnad.
När han såg Erikssons glansiga ögon bara några minuter senare
förstod han var det var. Eriksson var inte riktigt klok. Han hade
tappat kontrollen. I de bruna ögonen lyste fanatismen. af Cederlund
hade varit yrkesmilitär i fallskärmsjägarna, ändå ryste han till när
han såg Erikssons asketiska ansikte och brinnande ögon.
Eriksson visste vad af Cederlund tyckte om honom och han
hade alltid trott att en dag skulle det leda till någon slags uppgörelse
dem emellan. Det hade varit nära en gång för ett halvår sedan,
men Pastorn hade gått emellan. Pastorn hade varnat dem för att
låta sina personliga känslor ta överhanden. Saken kom före allting
annat.
Bara någon minut senare anlände Samuel. Eriksson förklarade
snabbt vad han hade hört på telefonavlyssningen hos Lena. Han
behövde inte förklara vikten av att agera snabbt. Alla tre visste vad
som stod på spel. Samuel undrade vem af Cederlund egentligen var
och vad hans uppgift var, men han visste nog mycket för att låta bli
att fråga. Vem Pastorn var och att hans företagsgrupp hette CCS var
ingen hemlighet för Samuel. Pastorn var trots allt en offentlig, om
än mycket medieskygg person och Samuel var allmänbildad. Det
enda han inte visste var vad CCS stod för.
Han såg sig nyfiket omkring i kommunikationsrummet. Så vitt
han förstod fanns där allting han kunde tänkas behöva. Han slog
sig belåtet ned vid en av skärmarna och startade upp datorn. Han
valde en mycket kraftfull PC som var kopplad med ett direkt till
en T3 internetanslutning. De andra maskinerna var seriekopplade
i ett nätverk. Samuel kontrollerade noga att PC:n han valt inte var
inkopplad på det lokala nätverket.
Utmaningen i det han skulle göra snärjde honom snabbt och han
hade inte längre några tankar på sin frus sockerkaka. Emellanåt
förklarade han kortfattat och med alltför många tekniska termer
för Eriksson och af Cederlund vad han höll på med och bad om en
kopp kaffe.
Det första han gjorde var att gå in och ut ur en massa stordatorer
ute i samhället. Han förklarade att han gjorde det för att källan till
de förfrågningar han skulle göra inte skulle kunna spåras.
”Kan de spåra dig annars?”, frågade Eriksson som var den minst
datorkunnige av de tre.
”Javisst. Du kan alltid spåras. Det gäller att försvåra spårningen
så mycket som möjligt så att de inte kan följa spåret bakåt.
Därför har jag nu tagit mig in i flera datorsystem. Jag har gått in
i Riksförsäkringsverkets, därifrån har jag gått till Trygg Hansas
centraldator och därifrån till Bilregistret och så vidare. Jag har
kopplat upp mig via deras ip-nummer och sedan gått vidare till
nästa och klonat olika nummer. Jag har lämnat massor med spår,
men nästan alla är falska. Allt för att försvåra så mycket som
möjligt att någonsin hitta hit igen, särskilt som jag lagt upp ett
säkerhetsprogram kring vår egen uppkoppling. Det är faktiskt
ganska fiffigt. Något jag själv hittat på.” Det sista var ett ovanligt
självskryt från Samuel som inte gärna drog uppmärksamheten till
sig själv.
”Jag trodde datasystemen var skyddade mot sånt?”
”Det finns en mängd olika skydd och säkerhetsspärrar. Men alla
system som har telefonsvar och liknande går att koppla sig vidare
i. Det är bara en fråga om att knäcka dem. Du tror väl inte riktiga
datacrackers betalar sina egna telefonräkningar? Fast jag måste
erkänna att Telia har lyckats spåra en hel del av dem på senaste
tiden. Det är därför jag använder så många mellanstationer. De här
datorerna tar emot mängder av samtal och varje mellanstation
jag använder minskar risken. Han vände sig till af Cederlund. Jag
skulle rekommendera att ni stänger den här telefonlinjen så fort ni
kan. Jag har inte gått ut via er växel nu, utan gick via en särskild
linje.”
”Ingen fara,” sa af Cederlund lugnt. ”Den där linjen går inte att
spåra. Vi betalade en Teliainstallatör tjugotusen för att få en linje
utan nummer och som därför inte går att spåra i första taget. Och
han verkar ha hållit sitt löfte för vi har inte fått någon telefonräkning
på den. Undrar vem som får räkningen?”, skojade han.
”Det ska jag komma ihåg”, sa Samuel beundrande.
Den närmaste halvtimmen hackade han sig genom de svenska
dataregistren.
”Tack och lov för personnumren”, sa Samuel efter att besökt
skattemyndigheternas dator och plockat fram Ulf Bergsands
personuppgifter. ”Personnumren underlättar alla datasökningar,
och eftersom allting, nästan, är baserat på dem är det lätt att ta sig
in utan identifikationer och koder.”
En timme senare hade Samuel plockat ihop en ansenlig bunt
datautskrifter om Ulf Bergsand.
”Kan du ta dig in på hans jobbdator?”, frågade Eriksson. ”De här
uppgifterna är bra, men jag behöver mer.”
”Han jobbar på UNT och som tidning måste de ha nätverk.
Självklart kan jag ta mig i hans dator på jobbet. Det är bara datorer
som inte är anslutna till nätverk eller telefonnätet som är helt
skyddade från intrång”, förklarade Samuel. ”Det var därför jag
aldrig lyckades ta mig in i den där Lena Bloms dator. Hon har ett
modem det kom jag fram till, men det verkar inte fungera.”
Vid den påminnelsen förstod Eriksson att han skulle bli tvungen
att bryta sig in i Lenas lägenhet. Det var riskabelt, inte minst då
hon jobbade hemifrån och det aldrig gick att räkna ut i förväg hur
länge hon skulle vara borta varje gång hon gick ut. Men skulle han
få fram vad hon gömde i sin dator var inbrott enda lösningen.
”Det här var lätt”, sa Samuel efter en stund. ”Nja, kanske inte
så lätt som jag trodde. Den här Bergsand har en massa saker i sin
dator, men han har också en låst mapp. En fyrsiffrig kod, eller fyra
bokstäver”, fortsatte han för sig själv.
”Har du några gissningar?”
”Nej. Jag söker något som rör oss. Jodå, i den låsta mappen finns
något enligt sökorden.”
”OK, låt oss titta igenom det som öppet så länge.”
De tre stirrade på skärmen där Bergsand gamla artiklar, datorspel
och annat dök upp. Samuel öppnade och stängde den ena filen
efter den andra. Hans fingrar rörde sig snabbt över tangentbordet
och med musen styrde han arbetet så snabbt att de andra hade
problem att följa med på skärmen.
”Tja, då är det väl bara den låsta mappen kvar. Men jag tog med
mig en liten grej som säkert löser det. En fyrdelad kod är lätt. Det
finns bara så många möjligheter. Åttasiffriga eller tiosiffriga koder,
de tar lite tid.”
Samuel sköt in en diskett han hade grävt fram ur innerfickan på
sin lite luggslitna tweedkavaj.
”Det här är ett program som går igenom koder.”
”Varför behövde du inte det förut?”, frågade Eriksson som nu
hade blivit ganska nyfiken.
”De datorer jag gick in i tidigare har jag besökt förr och kan
koderna. Det var därför jag valde de omvägar jag gjorde. Och
eftersom de uppgifter jag tagit fram är mer eller mindre offentliga
byter de koder sällan. Det är så många som jobbar med systemen
att varje kodbyte blir för komplicerat. Tack och lov är vi människor
lata till naturen.”
På skärmen sökte programmet igenom möjligheterna och hade
inom fem minuter hittat Bergsands kod. Han hade valt de fyra
mittersta bokstäverna i sitt eget efternamn.
”Inte så dumt, smackade Samuel. De flesta väljer födelsedagar
eller personnumret. Och det är dumt. Här har vi något. Filen, eller
dokumentet eftersom det är Macintosh är döpt till Kristi Dårar!”
Han såg inte Erikssons snabba snörpande på munnen.
Han öppnade filen. I den kunde Eriksson, af Cederlund och
Samuel läsa minnesanteckningar från Ulf Bergsands möte med
Lena och Micke. Det visade tydligt att de var Kristi Dolkar på spåren
och att de redan hade kopplat ihop Bibelläsarna med Kristi Dolkar.
För Eriksson var det en chock att läsa om brevet Lena hade hittat i
Pernillas dator. Samuels självförtroende hade växt ordentligt under
arbetet i de olika dataregistren. Han hade visat vad han kunde göra.
Som en trollkarl hade han både underhållit och förbluffat de som
inte kunde lika mycket.
”Slarvigt att inte radera bättre”, sa han förebrående och
tystnade snabbt när han såg Erikssons reaktion. Eriksson sträckte
ut handen och lade den mjukt, nästan försiktigt över Samuels
armbåge. I nästa ögonblick kände Samuel en förlamande smärta
och hans vänsterarm trillande ned från tangentbordet.
”Säg aldrig så till mig”, väste Eriksson sammanbitet.
Samuel masserade vänsterarmen. Smärtan hade snabbt gått
över men det stack fortfarande i armen. af Cederlund noterade att
han skulle vara försiktig med att underskatta Eriksson.
”Kan du radera bättre? I så fall se till att den där informationen
försvinner så att ingen kommer åt den igen.”
Samuel lydde omedelbart. För säkerhets skull raderade han
dokumenten medan de var öppna och skrev dem sedan fulla med
bokstavssvammel. Först därefter slängde han dem.
”Nu går innehållet aldrig att rekonstruera och skulle någon hitta
dokumenten finns det bara obegripliga bokstavskombinationer i
dem.”
”Jag har saker att göra”, sa Eriksson bistert och lämnade dem.
Eriksson kunde höra, nästan känna Pastorns irritation, men rösten
var lika lugn och sammetslen som alltid.
”Saker och ting utvecklas inte som du lovade.”
”Du sa att hon skulle kunna skrämmas bort.”
Orden och det underliggande hotet fick Eriksson att rycka till.
Hans bil girade till och han fick rycka mobiltelefonen från örat för
att hjälpa till att styra den rätt. Han hade just rapporterat vad de
upptäckt.
”Hallå”, fortsatte rösten i hans öra. Det klippte lite i
GSMtelefonen som de använde för att de digitala telefonerna var
mer avlyssningssäkra.
Klockan på instrumentpanelen visade att den var halv två på
natten. Det hade dröjt längre än väntat innan Pastorn hade kommit
hem och fått hushållerskans meddelande.
”Det kan inte hjälpas”. Pastorn gjorde en paus och gav sedan
ordern Eriksson hade förutsett. ”Gör i Guds namn det som måste
göras. Men se till att det ser ut som olyckshändelser.”
Eriksson hade tur. Det hade varit en lång och kall natt i bilen.
Han satt i en Volvo av äldre modell som han hade stulit ute i
Gottsunda strax utanför centrala Uppsala. Det hade tagit honom
30 sekunder att ta sig in i bilen. Han var otränad och lite kall,
därför hade det tagit så lång tid att få upp låset. Inne i bilen hade
han rivit bort plasten under tändningslåset. Det tog inte lång stund
för honom att identifiera de olika trådarna och slita loss dem från
tändningslåset.
Snart hade han åstadkommit en gnista och motorn hostade
igång. Med ett lätt tryck på gaspedalen fick Eriksson bilen att gå
jämnt innan han satte sig upp och noga såg sig omkring. Det fanns
inte en människa ute och alla fönster runt omkring var släckta.
Klockan var fyra på natten mellan söndag och måndag. Han körde
lugnt ut bilen från den stora parkeringsplatsen och in mot Uppsalas
centrala delar.
Vid Kåbo svängde han västerut strax innan platsen för det första
bombattentatet. Sakta körde han förbi det hörnhus på Götavägen
Ulf Bergsand bodde i. Huset var nedsläckt.
Ulf Bergsand bodde ensam i huset omgiven av böcker, maltwhisky,
en unik samling bluesskivor, en gitarr han spelade hellre än bra på
och halvtäljda smörknivar. Som vanligt sov han lite oroligt. Strax
före sex såg Eriksson hur ljuset tändes. Han ruskade på sig och
försökte skaka av sig den råa kylan och obehaget av att sitta och
halvsova i den fuktkalla bilen. Efter fem minuter slocknade ljuset
igen. Bergsand hade bara gjort ett toalettbesök. Besviken sjönk
Eriksson ned i den nedsuttna förarstolen. Efter en stund rotade
han runt i sin plånbok och hittade en ecstasyjordgubbe. Han
behövde hålla sig alert.
Strax efter halvnio kom Ulf Bergsand ut. Han hade sin paletå
och ett paraply av engelsk modell med sig. Det hade regnat lite
just före gryningen. På gatan fanns en del våta pölar. Löven från
villaträdgårdarna flöt långsamt i dem. Runt om skyndade folk till
sina jobb. Ingen lade märke till Eriksson där han satt i Volvon.
Eriksson hade tur. Bergsand hade tänkt ta bussen till jobbet.
Obekymrat vandrade han mot busshållplatsen. Han gick med lite
struttiga steg och lade vikten på tårna när han gick. Då och då
svängde han till med paraplyet. Han var på ett utmärkt humör.
Volvon startade med en hostning när Eriksson fifflade med
trådarna till tändningen. Han hade valt en bil som hade lätt
rökfärgade rutor, vilket gjorde det svårare att se in i den. Sakta
rullade han nedför gatan och höll ett avstånd på minst ett kvarter
mellan sig själv och mannen med paraplyet och den gammaldags
portföljen i den andra handen.
Runt omkring kom Bergsands grannar ut och startade upp sina
bilar. Vid Livets Ords bibelskola kom de studerande till veckans
första lektioner. Uppsalastudenter kom och gick vid de olika
institutionerna. Eriksson såg svårigheterna, men han hoppades
få ett tillfälle. Och förr eller senare skulle han få möjligheten,
problemet var tiden.
Han visste inte om Bergsand hade kontaktat Lena Blom ännu,
men han chansade på att han skulle göra det först när han kom till
jobbet. Eriksson visste att Lena brukade ta morgonpromenaden
med Rick runt åttatiden och han hoppades att även om Bergsand
försökt ringa henne skulle han ha misslyckats.
Han såg Bergsand stanna till och titta vänsterhöger för att korsa
gatan. Det var hans chans. Han rusade motorn något för att få
ordentlig fart på bilen.
Den tunga Volvon träffade Bergsand bakifrån när han nästan
hade korsat gatan. Kraften i kollisionen kastade journalisten flera
meter fram och in i en av de parkerade bilarna. Han studsade
mot den stillastående bilen och fick ännu en smäll av Volvons
bakflygel. Bergsand kände den inte eftersom han redan var död av
skallskadorna han fick när han träffade den parkerade bilen.
Volvon stannade till och satte sedan fart och fortsatte hänsynslöst
vidare. Förbipasserande kom rusande. En man fiskade efter sin
mobiltelefon i väskan för att ringa 112. Några unga kvinnor hade
rusat fram till Bergsand. De ryggade tillbaka när de fick se hans
krossade ansikte. Chockade började de gråta. En av dem böjde
sig ned för att se om det kunde finnas några livstecken hos byltet
som låg på gatan. I högerhanden höll det fortfarande paraplyet i ett
krampaktigt grepp som låsts i dödsögonblicket.
Lite längre fram försökte en manlig student på väg till zoologiska
institutionen få Volvon att stanna. Eriksson väjde undan först i sista
ögonblicket. Studenten kastade sig handlöst undan och rullade
flera varv på trottoaren.
Eriksson trodde inte att pojken hade kunnat se hans ansikte
och bilen var stulen så det spelade ingen roll om han såg den eller
nummerskylten. Innan numret var känt skulle han redan ha bytt
bil. På händerna hade han kirurgiska handskar, vilka han haft på
sig hela tiden för att undvika fingeravtryck. På huvudet hade han
en mössa som han hade dragit ned så långt som möjligt i pannan.
Farten försvårade också att någon skulle se honom.
Meningen var att det skulle se ut som en smitningsolycka,
vilket också var vad polisen först trodde. Ägaren till Volvon hade
inte ens hunnit anmäla den som stulen innan han anklagades för
smitningen. Då var det för sent att få upp något spår på Eriksson.
”Du har inte hört något från Bergsand ännu?”, frågade Micke Lena
och fortsatte leka med hennes dator. Micke tillhörde de fotografer
som intresserat sig för bildbehandling i datorer. Han var fascinerad
av möjligheterna att manipulera bilderna med pixels och digital
teknik i form av ettor och nollor. Han var också skrämd av det.
En gång hade han fått lära sig att en bild aldrig ljög, nu var
det oftare så att en bild alltid ljög, framförallt reklambilderna.
Manipulationen kunde vara liten som att ta bort finnar eller en
extra midjevalk på en H&M-affisch eller rena montage som gör helt
nya bilder, begränsade bara av fantasin.
Dessutom slapp han mörkrumsarbetet som var den del av
fotografin som hade allra minst lockelse för honom. Han hade aldrig
tyckt om att stå och slabba med en massa vätskor som var tvungna
att hålla en viss temperatur i rött sken. För att i dagsljus sedan se
en bild som inte riktigt var densamma som han sett framför sig i
mörkrummet.
I datorn kunde han direkt se vad som hände och han prövade
den ena efter den andra lösningen. Det svåraste blev därför mer
att bestämma sig än att hitta på nytt. De mesta av det som kunde
göras var ointressant, det var det subtila uttrycket i förändringen
han sökte. Precis som videotekniken erbjöd tekniken massor
med nya lösningar som varken hjälpte bilden eller förståelsen
eller konstnärligheten i den. En film blir inte intressantare för att
bilden snurrar, en bild blir inte heller självklart intressantare för
att man lägger ett filter över den. Knapptryckarraseriet lockade
kanske amatören och den ovane, det var hur man utvecklades med
tekniken som avslöjade talangen.
”Nej, jag ringde men han är inte på UNT ännu”, svarade Lena.
”Ville de inte tala om var han var, eller har han ingen
mobiltelefon? Det lät som om han verkligen hade nyheter för
oss.”
”Ja, jag är supernyfiken.”
”Ja, det var helt tydligt en bortkastad varning häromkvällen.”
”Jag prövar igen.”
Lena ringde UNT för fjärde gången den dagen. Växeltelefonisten
sa att Bergsand inte var inne och hon hade ingen aning om var han
befann sig. Han skulle ha varit på jobbet som vanligt vid niotiden.
Han hade inte gett något annat besked.
”Det här känns inte bra.”
”Kolla det här filtret. Det är väl ballt.”
”Javisst, men bilden då!”
”Jag bara prövade, jag tyckte ditt ansikte blev mer intressant
i moaré. Det lyfter fram dina inre kvaliteter, som att du aldrig
lyssnar på goda råd.”
Micke hade lekt med ett av sina porträtt av Lena. Moaréfiltret
hade klumpat samman de olika bildelementen, pixlarna, så att
ansiktet gav intryck av någon magsjuka, och lockade till illamående.
Lena var inte normalt överdrivet fåfäng, men det där var inte hur
hon såg sig själv. Möjligen speglade det hur hon kände sig just då.
”Micke, något är helfel. Jag känner det på mig. Ulf Bergsand
hade något på gång. Han skulle ha ringt för länge sedan. Jag ringer
hans redaktör.”
Efter att fått vänta fem minuter i växeln lyckades Lena få tag i
chefredaktören på UNT. Han lät chockad, den vanligen kraftfulla
rösten var vek och darrande.
”Jag vet vem du är”, sa han efter att Lena presenterat sig. ”Ulf
jobbade med dig på en grej om militanta kristna. Vansinnig idé.
Han övertalade mig.” Chefredaktören talade i stackato.
”Vet du var Ulf Bergsand finns någonstans? Jag har sökt honom
hela morgonen.”
”Jo.” Chefredaktören drog ut det korta ordet så att det räckte en
hel sekund. Sedan hämtade han andan och fortsatte: ”Ulf Bergsand
är död. Han blev påkörd av en bil i morse på väg till jobbet. Han
dog omedelbart.”
”Va???!!”
”En smitning. Polisen ringde nyss. De tror det var en biltjuv som
körde på honom. En olyckshändelse.”
”Olyckshändelse, säkert!”, vräkte Lena ur sig när hon slängde
på luren. Sedan sjönk hon ned i en stol med ansiktet i händerna.
Det tog några minuter innan hon klarade av att berätta nyheten för
Micke.
”Jag tror inte det var en olyckshändelse. Bergsand hade något
att berätta och han dog precis innan han skulle berätta det.”
”Det händer lite för många olyckshändelser i Uppsala”, svarade
Micke. ”Är det inte dags att vi pratar med polisen nu? Den där
Lundgren verkade OK.”
”Nej. Det är vår story.”
”Var inte så envis Lena. De här människorna drar sig inte för
något. De kanske kommer efter oss nu. Polisen kan skydda oss.”
”Var inte så feg, Micke. Vi har inga bevis, men vi måste ge bort
våra misstankar.”
”Feg, att akta sitt skinn är inte att vara feg. Det är att vara
klok.”
Lena lyssnade inte. Hon hade skjutit ut hakan på ett sätt som
gjorde klart för Micke att han talade för döva öron. Inget han kunde
säga skulle få Lena att dra sig tillbaka.
”Bergsand skulle få veta var Farmen är. Ingen mer än vi visste
det, ändå blir han mördad.” Lena talade mest till sig själv.
”Vi vet inte säkert att han var mördad. Det kan ha varit en
smitning.”
”Visst, och påven kommer att välsigna homosexuella.”
”De måste avlyssna min telefon.” Hon stirrade på telefonen som
stod på skrivbordet som om den var giftig.
”Eller Bergsands.”
”Det är mig de skuggat.”
”Lena, jag gillar verkligen inte det här. Ska vi inte snacka med
polisen först.”
”Nej, vi ska röra om i grytan nu.” Lenas ansikte var spänt
och Micke höll andan. Han hade sett henne likadan på uppdrag.
Senast var när hon med mutor hade tvingat sig fram till en av
rebelledarna i Somalia under inbördeskriget. Hon hade bestämt sig
för en intervju och hon fick en intervju. Micke fick bilderna och en
nervös mage som det tog en halvflaska insmugglad Johnnie Walker
att bota. Micke köpte den av en amerikansk marinkårssoldat för en
summa som hade räckt till lyxmiddag på Norbert & Paul.
Lena greppade telefonen och drog den till sig. Hon tittade
i sin fickkalender, den som Micke alltid refererade till som
intelligensprotesen.
”Jag vill tala med Kenneth Nelson. Mitt namn är Lena Blom och
det är mycket viktigt. Jag väntar tills han kan tala med mig.”
Micke stönade och rullade med ögonen. De fina kråkvinklarna
vid ögonen och mungipan brukade antyda att Lena hade nära till
skratt. Den här gången talade de ett annat språk.
”Lena, vad roligt att du ringde. Jag var mycket imponerad av dig
när vi träffades häromdagen. Vad kan jag hjälpa dig med?”, svarade
den välmodulerade rösten i telefonen. I en anknytning på Nelsons
rum lyssnade Jonas av Cederlund på samtalet.
”Tack, det var snällt sagt, det var ett spel två kunde spela tänkte
Lena. Men jag har ett helt annat ärende just nu. Jag har några
frågor.”
”Du ringer alltså inte för att utbyta vänskapligheter. Du vet att
jag inte svarar på frågor från journalister.”
”Det här är inte frågor från en journalist. Det är några frågor jag
vill ställa som en vän.”
”En vän...?”
”Ja, en vän till någon som dog i morse. Vad har du att göra med
Bibelläsarna? Är Bibelläsarna och Kristi Dolkar, dårarna som ligger
bakom bombattentaten och morden på kvinnoläkare, desamma?
Var ligger Farmen? Har ni mördat Ulf Bergsand?”
För varje framkastad fråga stönade Micke allt högre. Hela hans
varelse skrek ut ”sluta nu, sluta nu”, men inget begripligt ord kom
över hans läppar. Bara bluddrande stavelser.
Det blev tyst en stund. Lena kunde inte höra någonting i
telefonluren. På CCS kontor hade Kenneth Nelson lagt handen
över luren.
”Hur kan hon kopplat ihop mig med det här?”, frågade han
af Cederlund. För första gången sedan de började jobba ihop för
nästan tio år sedan fanns det sprickor i hans röst. af Cederlund
kunde inte svara. Nelson hämtade sig snabbt.
”Du kommer att ta död på oss, om vi har rätt”, kved Micke.
”Jag har ingen aning om vad du talar om. Men det är oerhörda
och mycket förolämpande anklagelser du gör. Upprepas de så kan
du räkna med en stämning.” Nelson lät precis som vanligt när han
återupptog samtalet.
”Ojoj, det där skakade om honom ordentligt”, sa Lena till
Micke samtidigt som hon höll för luren. Micke undrade över Lenas
analys.
”Antyder du på något sätt att jag skulle ha något att göra med
de här händelserna jag har sett på nyheterna?”, fortsatte Nelson.
”Jag har aldrig i mitt liv hört talas om de här Kristi någonting. Ännu
mindre vet jag något om någon farm.”
”Kan jag ta det som att du inte har någon kommentar?”
”Nej det kan du inte. Du kan ta det som ett nekande och jag
finner dina insinuationer oerhört förolämpande. Jag förstår av din
ton att du anser att jag har något med det här att....”
”Ulf Bergsand mördades i morse. Jag har blivit förföljd. Min
telefon är antagligen avlyssnad. Det vet du inte heller något om,
va?”
”Absolut inte. Jag har ingen som helst aning om vem Ulf Bergsand
är. Jag tycker det låter som om du är paranoid. Jag trodde du var
en förnuftig och duktig ung kvinna, men nu här jag att jag gjort
ett stort misstag. Du är uppenbarligen spritt språngande galen. Du
fantasierar. Jag är en respektabel affärsman. Jag känner folk som
kan få stopp på de här trakasserierna. Adjö.”
Han lade på luren. Stirrade en stund på den och sa utan att
vända sig om: ”Se till att Eriksson hör av sig. Nu har jag ett möte
på SAF.”
”Det där skakade om dem ordentligt”, sa Lena till Micke.
”Vadå skakade om? De förnekade till allt och vi har inga som
helst bevis. Har du rätt är våra liv förmodligen i livsfara. Har du fel
kommer du aldrig mer att få ett jobb i den här stan?”
”Jag har inte fel.” Lena sköt fram hakan och stirrade tjurigt
utmanande på Micke.
”Nej, och de hade du inte i Somalia heller när du påstod att
granaten var en blindgångare. Jag kunde inte höra på tre dagar.”
KAPITEL 11
Mordet på Ulf Bergsand nådde inga löpsedlar.
I Upsala Nya Tidning och några få andra tidningar hedrades
han dock med en nekrolog som i ohämmade ordalag tog fram det
positiva och framgångsrika hos honom. Ulf Bergsand hade skrattat
gott åt det hela om han hade kunnat läsa orden. Men för hans
syskon och vuxna barn var de en stor tröst. Överallt skildrades det
som en smitningsolycka och någon expert från Vägverket grävdes
fram för att ännu en gång uttala sig om hur farliga hastigheterna
var. De måste sänkas, menade experten och fick medhåll av
trendkänsliga politiker.
Från löpsedlarna hade också bombattentaten försvunnit.
De hade snabbt ersatts av den senaste politiska skandalen och
varvades med de vanliga sexråden och bantningstipsen, som
kvällspressen alltid gräver fram när de inte hade något smaskigare
att komma med.
I artiklar inne i tidningarna gav polisen sina ”inga kommentarer”
och ”utredningen fortskrider på ett tillfredsställande sätt”. ”Vi
förväntar oss att kunna göra ett anhållande när som helst”. ”Vi
arbetar med de ledtrådar vi har”, ”Vi bearbetar alla de tips vi har
fått in”. Fraserna var välkända för alla som fortfarande väntade på
resultatet av mordet på Olof Palme.
Polisen hade alltså inga konkreta spår utan var tvungna att
bearbeta varenda litet tips, oavsett hur fånigt det verkade. Om
inget särskilt hände var polisens hopp det långsiktiga och tålmodiga
spaningsarbetet. Och hoppet om att allt jobb skulle ge resultat eller
tvinga fram någon vettig information.
Micke vägrade släppa Lena ur synhåll. Hade hon tillåtit det
skulle han försökt sova i hennes soffa. Det föll honom inte in, trots
sin uttalade feghet, att tänka på sig själv som ett möjligt offer. Det
var Lena han var rädd om, inte sig själv. Logiken i det hela undslapp
honom helt och Lena väntade på att något skulle hända.
Hon var säker på att hon hade provocerat fram en reaktion,
något skulle ske inom kort. Hon var inte rädd, men mycket
försiktig. Bilen lämnade hon för säkerhets skull in i ett garage
där den var bevakad dygnet runt. Fast hon inte lät Micke veta det
kände hon också tacksamhet för hans omsorger.
Lena var inte den ende som hade beskydd. De flesta landsting
hade hyrt in säkerhetsvakter för att bevaka kvinnoklinikerna.
Vilket inte blev någon succé överallt då många kvinnor fann det
förnedrande att söka hjälp för det mest intima och samtidigt bli
kroppsvisiterade av vakter från Falck eller Securitas. På det stora
hela förstod och sympatiserade de dock med åtgärderna när de
insåg varför vakten ville kolla kappor och handväskor. Även
poliserna tog för vana att köra förbi och kontrollera klinikerna så
ofta de kunde.
För socialministern blev skyddsåtgärderna extra besvärliga. Hon
ombads ställa in de flesta av sina offentliga framträdanden och fick
ett antal extra skyddsvakter från säpo med sig. Det sattes in extra
bevakning och passiva skyddsåtgärder. Den extra uppvaktningen
och bevakningen fick socialministern att ännu en gång fundera
över politikens villkor.
Ingen vågade dock negligera hoten. Speciellt inte när nästa
hotelsebrev anlände till de större tidningarnas och TV-stationernas
redaktioner på onsdagsmorgonen. Då hade redan radionyheterna
och soffnyheterna i TV2 och TV4 meddelat att ännu en attack hade
skett.
Skottet hade gett Eriksson en härlig adrenalinrush. Upphetsningen
hade strömmat igenom honom när han packade ihop pansargeväret
och slängde in det i sin bil. Han kontrollerade noggrant att han inte
lämnat något material efter sig. Fotavtrycken i den mjuka och
fuktiga jorden oroade honom inte. Skorna var inköpta i fel storlek
på OBS och han skulle göra sig av med dem så fort som möjligt.
Bilen stod parkerad en bit därifrån och han var tvungen att
bära byltet med Carl Gustafgeväret. Han mötte ingen och var helt
övertygad om att hade kommit därifrån utan att själv bli sedd.
Efter sig lämnade han en byggnad som hade fått ett
pansarbrytande skott genom en bärande vägg. Det hade försvagat
byggnaden så mycket att en yttervägg hade fallit inåt och krossat
laboratoriet. De materiella skadorna rörde sig i om många
hundratusentals kronor. Det fanns glassplitter och murbruk
överallt.
Eriksson stod fascinerad och såg förödelsen sprida sig när
väggen kollapsade. Han hade haft tur, att träffa den bärande väggen
var inget han hade räknat med. Han hade bara räknat med ett hål
genom fasaden. Det var med en viljeansträngning han tog ned
geväret, svepte filten runt det och gav sig iväg.
Med upphetsningen fortfarande svällande inom honom kom han
ihåg ryckningen i granatgeväret, svoschande när granaten gav sig
av på sin knappt hundra meter korta färd. Eldflamman, som hade
lyst upp mynningen på granatgeväret som han hade stöttat mot
både axeln och en grenklyka på en björk.
Ljuset från granaten hade för ett kort ögonblick tillfälligt
förblindad honom. Rekylen var kraftigare än han väntat och ryckte
det rörformade vapnet uppåt den klara stjärnhimmeln. Han drog
det snabbt nedåt för att kunna följa händelserna. Eriksson såg
egentligen aldrig granaten, bara avskjuningsflamman, förrän den
träffade kvinnoklinikens vägg och försvann in i byggnaden.
Ögonblicket senare hördes detonationen och väggen som föll
samman och därmed drog med sig all utrustning. Det hade blivit
ett inferno av oljud där det sekunder tidigare hade varit en stilla
och helt tyst natt.
Upphetsningen fick hans händer att skaka lätt när han
körde därifrån. Han skulle köra direkt till Farmen och lämna
geväret och den andra granaten i vapengömman flera meter
under Upplandsjorden. Han räknade med att vara där lagom till
frukosten. Sedan hem till Söder för att sova några timmar innan
det var dags att ta itu med nästa uppdrag. Eriksson var lyckligare
än han någonsin varit. Aldrig i hela sitt liv hade han upplevt sig så
behövd.
”Jag tänker då sannerligen inte publicera det här”, sa Expressens
chefredaktör när han fick brevet på sitt skrivbord. Han hade blivit
informerad om innehållet redan innan han kom till tidningen.
”Vilka andra tidningar har fått det här?”
”Vi vet att Dagens Nyheter har fått det och jag gissar att
Aftonbladet och Svenskan har fått det. Kanske någon annan tidning
ute i landet också”, svarade redaktionssekreteraren.
”TV-stationerna?”
”Förmodligen. Säkert också radiostationerna, TT, Dagens Eko
och dem. De vill ju uppenbarligen ha publicitet.”
”Sätt upp en telefonkonferens eller ett möte med
chefredaktörerna. Det här måste vi diskutera. Jag kan inte tänka
mig att vi ska ge efter för utpressning och publicera något sådant
här.”
”Det bevisar att UNT var på rätt väg.”
”Har Elding pratat med sina säpokontakter ännu?”
”Det vill inte bekräfta något, men off-the-record tror de att de
att det kan vara rätt grupp. Säpo vill förresten gärna ha en kopia.
De har skickat någon som väntar i receptionen. Jag vägrade ge
honom en kopia innan jag talat med dig.”
”Ska jag ge dem en kopia? Har du ett råd?”, frågade
chefredaktören.
”Vi är inte ensamma om brevet och det är väl vår samhälleliga
plikt att hjälpa till.”
”Jag vill läsa det en gång till. Men du har rätt. Vi låter säpo få en
kopia och vill de undersöka originalet så går det bra också. Men det
stannar här. Ge mig några minuter bara.”
Han satte sig vid skrivbordet och läste noggrant igenom brevet.
Det var ett slags manifest. Det var undertecknat Kristi Dolkar
och var en avsiktsförklaring och ett erkännande av de tidigare
attentaten.
”De är bra självsäkra”, muttrade han för sig själv. Hon hade
hört om granatattacken i bilen på vägen in till tidningsskrapan
i Marieberg. Nu läste han om den i brevet som hade postats
dagen innan. Det var inte långt. En A4-sida skriven med dubbelt
radavstånd. Texten var otydligt på sina ställen och han förstod att
han läste en kopia, kanske till och med en kopia av en kopia, eller
så hade Kristi Dolkar en ovanligt dåligt kopieringsmaskin.
”Jag har satt upp ett möte senare i förmiddag med
Stockholmstidningarna”, hörde han i snabbtelefonen. Hon svarade
snabbt: ”Kolla med SVT och Fyran om de vill vara med.”
Uppsala, Älvsjö, Jönköping, Göteborg. De har varit varningar.
Ändå har ni valt att inte lyssna. Ingen har lyssnat till oss. Ingen
lyssnade innan och ingen har lyssnat nu heller.
Alla aborter måste stoppas genas! Abort måste förbjudas!
Vi kräver en omedelbar lagändring. Aborter är mord på ofödda
människor. Sverige mördar sina framtida medborgare. Det är
barnamord som bryter mot Guds ordning för jorden. Endast om vi
återvänder till Guds ord kan vi rädda vår jord och våra själar. Guds
frälsning är vår enda räddning.
Om regeringen inte omedelbart stoppar barnamorden och
ändrar lagen kommer vi att fortsätta våra demonstrationer. Den
ytterst ansvarige för att människor dör i Sverige är socialministen.
Hon måste därför ta sitt ansvar och sätta stopp för barnamorden
eller ta det straff Gud ådömt henne och alla fostermördare. Gud
är villig att förlåta henne, hon måste bara visa att hon följer Guds
vilja.
Antingen slutar barnamorden nu omedelbart eller hämnas Guds
redskap på dem som utför dem. Hämnden är min, säger Herren och
jag har valt ut mitt redskap.
I natt utförde vi en fredlig demonstration i Göteborg. Nästa
demonstration kan kräva blod. Vi kräver också att media publicerar
detta brev som en varning och för att alla svenskar har rätt att veta
vad deras regering har dragit in dem i.
Publicera vårt meddelande och vi kommer att belöna
er, genom att avvakta regeringens beslut en vecka. Stoppa
barnamorden omedelbart och vi kommer att upphöra med våra
demonstrationer.
Kristi Dolkar å Guds uppdrag
”Demonstrationer kallar det sina mordiska attentat”, sa
chefredaktören tyst för sig själv.
Han avbröts i sina funderingar genom att snabbtelefonen
rosslade till igen.
”TV kommer också. Alla säger att de är villiga att diskutera
saken men de vill inte ta några gemensamma publiceringsbeslut.”
”Det var väntat”, fick han till svar.
”Vilka är de här? Hur många är de? Vi vet vad de vill, men
kommer regeringen att stoppa aborterna? Kan regeringen ta ett
interimistiskt beslut i riksdagen och stoppa aborterna? Det skulle
vinna tid. Har polisen några egentliga spår? Det här är saker
vi måste meddela våra läsare”, fortsatte chefredaktören till sin
redaktionssekreterare. ”Sätt varenda ledig Expressenjournalist på
det här. Du kan till och med ta sportjournalister till det här.” Runt
om i landet sa chefredaktörer liknande saker till sina anställda.
Om det var publicitet Kristi Dolkar sökte skulle de få det.
Spekulationerna och gissningarna tog ny fart, i ett furiöst tempo som
ledde till mängder av felbedömningar och anklagelser utan grund.
Alla kända sekter granskades minutiöst och antiabortrörelsen
belägrades av journalister som utgick från att Kristi Dolkar fanns
i deras led. De forskare som sysslar med sekter och terrorister
citerades i varenda upptänkligt medium.
Däremot beslöt alla chefredaktörer att inte publicera brevet.
Trots sina utfästelser tog de ett gemensamt beslut. Drivande var
morgontidningarna som tyckte att det skulle vara att vika undan
och ge efter för terroristers krav och det hade svenska tidningar
som policy att inte göra.
Brevets innehåll stod dock i mer eller mindre omskriven form i
alla tidningar i nästa upplaga.
Två dagar senare publicerade Aftonbladet brevet i fascimil
och de andra följde snabbt efter. Aftonbladets ursäkt var att det
var publiceringen av manifestet i Washington Post som hade
fällt Unabombaren, den ensamme galningen i USA som skickade
brevbomber i många år utan att någon kom honom på spåren.
Aftonbladet publicerade därför brevet med en uppmaning till alla
läsare att ringa deras tipstelefon. Eller polisen som de eftertänksamt
nog inkluderade för att inte bli anklagade att bidra till brott.
Beslutet ledde till en hel del arga samtal till Aftonbladet från
de andra chefredaktörerna och olika polischefer. Polisen ville som
vanligt inte ha onödig publicitet. Dels försvårade de deras arbete,
dels ledde det till att de fick massor med tips från de vanliga
galningarna som angav vänner och fiender för den belöning som de
trodde skulle utlösas. Ett tjugotal personer ringde också och angav
sig själva som skyldiga. Ingen av dem var det.
Kopior av Kristi Dolkars ultimatum spreds på redaktionen och
en hel del försvann ut till källor och informatörer. Lena hade redan
fått flera mejl från vänner på Stockholmstidningarna. De visste
allihop att hon var den som hade knäckt historien. På UNT slogs
en ung praktikant från Journalisthögskolan av tillfälligheten. Lena
Blom hade avslöjat gruppen Kristi Dolkar och deras krav i UNT
tillsammans med deras egen Ulf Bergsand.
Ulf Bergsand hade kort därefter dött i en smitningsolycka. Det
kunde inte vara en slump enligt hennes sätt att resonera. Förtvivlat
försökte hon få tag i Lena för att diskutera saken med henne. Men
hon kunde inte få tag i Lena Blom, så hon fick nöja sig med att
ringa polisen och kontrollera hur Bergsand hade dött. Av en slump
fick hon kontakt med samma polis som hade varit ansvarig för
undersökningen kring Pernilla Hedins död.
Efter samtalet med UNTpraktikanten ringde alla varningsklockor
hos Dan Lundgren. Också han försökte få tag på Lena Blom utan
att lyckas.
”50-talisterna är den bortträngda generationen. Vi har hamnat
mellan 40-talisternas egoism och roffarmentalitet. De har snott
åt sig både makten och pengarna. Och vi kläms av er 60-talisters
egocenterism och stora självförtroenden. Allt ni gör skriker ’Se på
mig, Jag gör det bättre.’ Vi är tvivlarna som söker andra svar och
bara försöker överleva.”
”Ähmm.”
”70-talisterna är den ytliga generationen. Posörer. De vill bara
bli programledare i TV.” Inte heller den provokationen fungerade.
Lena var van vid Mickes halsbrytande generaliseringar.
Det blev tyst en stund. Bilen körde sakta genom det vackra
höstlandskapet.
”Greta Garbo var ingen stor skådespelerska. Hon var en usel
skådespelerska. Hon var en stor filmstjärna, men hon kunde inte
agera. Hon var träig som en torr tall och vacker som en julgran. Det
var ingen slump att den enda Oscar hon fick var en hedersoscar.”
Paus. ”Ingrid Bergman däremot var både en stor skådespelerska
och en stjärna. Julia Roberts är bara snygg. Fast oerhört charmig.
Såg du hur dålig hon var i senaste filmen? Ojämn som bara den.
Spelade över som en malplacerad stumfilmsaktör. Nästan Anita
Ekbergvarning.”
Lena svarade fortfarande inte utan såg stint på vägen framför
bilen.
”Vet du vad det absolut värsta en tjej någonsin kan säga till en
kille är? Det är att de tycker om dig som en vän. Det är dödstöten
för en kille att höra. Det finns ingenting som knäcker en kille som
de orden.”
”Jag tycker om dig som en vän Micke. Men vad är det du håller
på med?”
”Jag försöker bara konversera lite.” Han dröjde lite: ”Men jag
lade visst upp för straffspark med den där sista kommentaren.”
Lena kunde inte hålla sig längre. Hennes näsa rynkades och hon
brast ut i skratt. Den spända stämningen var bortblåst.
De hade flytt från ringande telefoner. De hade även stängt av
mobiltelefonerna till Mickes glädje. Istället hade de tagit Lenas bil
och gett sig ut på landet på en biltur. Lena styrde riktningen mot
turistslottet Skokloster, på vägen mot Västerås.
Skokloster var den enda ledtråden de hade till Farmen. Hon
tänkte att de kunde köra runt och se om de hade tur. Kanske skulle
de av en slump kunna hitta Farmen. Lena kände på sig att det var
nyckeln till hela mysteriet. Oddsen var kanske inte så stora, men
hon kände att hon måste pröva varje uppslag.
Samtalet till Nelson hade inte gett något resultat. Både hon och
Micke hade varit på helspänn, men inget hade hänt fast det nästan
hade gått två dygn. Micke försökte argumentera för att Nelson
kanske inte var inblandad. De visste ju bara att han hade predikat
med Bibelläsarna och de kunde ju inte på något sätt veta om
Bibelläsarna och Kristi Dolkar hade något samband. Det var trots
allt bara en anteckning i en bisats som knöt Bibelläsarna med KD.
Och KD kunde ju stå för vad som helst, menade han.
Lena var besviken. Något borde ha hänt. Hon var så säker på att
hon hade rätt. Att inget hade hänt gjorde henne otålig. Micke var
mer nöjd med situationen. Lena hade åter ringt UNT och fått dem
att kontrollera om Ulf Bergsand hade hunnit lämna henne något
meddelande. Hon hade också fått dem att kontrollera hans dator,
men i den fanns inget material om bombattentaten, Bibelläsarna
eller Kristi Dolkar. Såvitt de visste på redaktionen hade inte
Bergsand någon hemmadator.
Hon var också lättad. Hon hade levt de senaste dygnen på
helspänn, hela tiden rädd för något slags attentat. Hon hade noga
undersökt bilen i garaget både under huven och under karossen
innan hon vågade starta den. Micke hade demonstrativt satt sig
i bilen när hon startade den, men Lena hade bundit Rick vid en
annan bils kofångare för säkerhets skull. Med bultande hjärta hade
hon vridit runt nyckeln utan att något hade hänt. Först då såg hon
att Micke fortfarande blundade.
”Du kan öppna ögonen nu. Det är säkert.”
”Jag tror inte de går att öppna igen. Jag knep ihop dem för hårt.
Där ser du, jag ser ju bara färgfläckar nu.”
De hade åkt under tystnad större delen av utflykten. Lena
hade noga kontrollerat sina backspeglar för att se om någon följde
efter dem, men hon kunde inte upptäcka något. Hon prövade
några undanmanövrar som hon hade lärt från amerikanska
deckarfilmer.
Hon körde plötsligt av motorleden utan att blinka. Hon körde
lika plötsligt på den igen vid nästa påfart. Hon stannade vid en
öde kiosk för att se om någon annan också stannade. Hon prövade
med att plötsligt vända och korsa de heldragna linjerna och körde
tillbaka mot Stockholm igen. Varken hon eller Micke kunde se
något.
I baksätet satt Rick i sin raggarställning. Lena kallade den
så eftersom Rick satt på rumpan och svansen med höger tass
upplagd på dörrens armstöd. Han lutade sig mot dörren och tittade
nyfiket och förnöjt på landskapet utanför bilen. Det var en av hans
favoritpositioner när han åkte bil och han gjorde likadant när
han satt i framsätet. Nosen och huvudet stack precis upp ovanför
fönsterkanten. Lena tyckte det var lika charmigt varje gång att se
Rick leka raggare.
Mickes försök att konversera, vilket var en ovanlighet för
honom, hade brutit spänningen. De pratade fritt om gårdarna de
åkte förbi. De åkte planlöst runt medan Micke försökte följa deras
irrfärder på en karta. Ingenstans såg de något som kunde ge dem en
ledtråd till Farmen. Några gånger hade Lena kört in på en gårdsplan
för att fråga, Vid en lanthandel hade de stannat till och köpt ihop
en enkel matsäck med kyckling, salami och baguetter. Men ingen
i affären kunde ge dem några upplysningar om Bibelläsarna, något
som kallades Farmen eller någon form av religiös retreat.
De stannade för att rasta Rick och äta upp matsäcken. Det hade
blivit en trevlig utflykt som bröt oron och nervositeten de hade
känt de senaste dagarna. Solen sken och det kände hur året bytte
kläder. Rick prasslade runt i lövhögarna och snusade ljudligt efter
skogsmöss eller vad det kan ha varit han letade efter. Han hoppade
av glädje över att få röra på sig och rusade plötsligt iväg i konstiga
utfall och vändningar som lockade Lena och Micke till skratt där
de satt på en nedfallen ekstam i den soliga gläntan. När han kom
närmare såg de att han fåfängt försökte fånga en jättehumla som
hade vaknat till liv i värmen och som klumpigt försökte undvika
Ricks käftar.
”Sådana här dagar är det svårt att tro på ondskan”, sa Lena
och lutade sig bakåt för att värma ansiktet i solen. Hon hade håret
undanstoppat under en basebollkeps, som hon för ovanlighetens
skull bar med skärmen framåt. Det långa håret hängde i en
hästsvans ovanför remmen som justerade storleken.
Micke brukade alltid bära sin keps bakåfram vilket fick
honom att se ut som ett överårigt patetiskt försök att se ut som
en hiphopare. I hans fall hade det dock mest praktiska skäl då
skärmen på basebollkepsen var i vägen i hans jobb som fotograf.
Nu hade han istället en stickad mössa av hamnarbetarmodellen
som var populär och hade varit det ända sedan Marlon Brando bar
en i Storstadshamn.
Den enda skillnaden var att Mickes mörkgröna mössa hade
en etikett fram vilket den klassiska modellen saknade, men som
var standard på dagens kläder där etiketten är viktigare än själva
kläderna. På den stod dock inget känt varumärke, utan ”Fashion
Wear Blodgivare”.
Erikssons planer hade rubbats. Istället för att åka hem och sova
hade Sten anvisat honom ett rum med en smal säng i. Eriksson
var både emotionellt och fysiskt utmattad och hade knappt
sovit på flera dygn. Förberedelserna, resorna och de plötsliga
extrauppdragen hade dränerat hans kropp på energi. Utan att orka
protestera hade han lagt sig ned och somnat med ett nöjt leende
innan han var medveten om det. Under tiden stuvade Sten och
hans medhjälpare undan geväret och den resterande granaten.
Sten oroade sig för de accelerande ”demonstrationerna” och för
gårdens säkerhet. Han hade därför monterat ned alla skyltar och
brevlådor. Posten fick de nu hämta i en box inne på ett postkontor
i Sigtuna. Han hade engagerat de flesta av Bibelläsarna i att
gräva diken och olika sorters fällor runt om Farmen. Alla fordon
parkerades inne i mangårdsbyggnaderna när de inte användes. De
hade monterat bort alla nummerskyltar på lantbruksfordonen.
Kraftiga grindar hade monterats upp vid de två tillfartsvägarna.
Staket hade reparerats och förstärks. Skymmande buskar och träd
avverkades vid Farmens inre staket. Ingen kom längre in objuden.
Övervakningssystemet hade kontrollerats och trimmats. De redan
välfyllda förråden av mat och livsnödvändigheter har fyllts på ännu
lite mer. Arbetet på åkrarna låg nere för alla arbeten på gården.
Framåt tretiden visade solen tendenser att inte längre värma
utan bara lysa. Micke tyckte det var dags att dra sig hemåt, men
Lena ville snurra runt lite till och utnyttja det sista av dagsljuset.
De hittade inget. Det fanns helt enkelt för många gårdar och
de visste ju inte exakt vad de letade efter. De gissade att det var
en större gård, men de visste inte om det var ett lantbruk eller en
herrgård.
Besvikna men inte överraskade började de köra hemåt. Micke
var sömnig och lite däst av att bara sitta bredvid och han missade
att ge Lena rätt väganvisningarna.
”Var är vi?”, frågade Lena och saktade in vid vägkanten. Micke
tände belysningen och försökte hitta rätt på kartan. De satt bägge
två och letade på kartan när en vit Opel Astra kombibil kom emot
dem. De noterade ljusen men tittade inte upp.
Förstrött såg Eriksson den parkerade bilen med innerbelysningen
tänd. Det var först när han kom ett tiotal meter ifrån den som han
kände igen bilen, registreringsnumret och personerna i den. Han
höll på att köra i diket av överraskningen.
Han fortsatte någon kilometer bort och vände bilen. Han stod
på en liten kulle och hade fri sikt. Han hade släckt lyktorna redan
innan han vände, för att få bort det automatiska varselljuset var
han tvungen att rota i säkringslådan nedanför ratten och koppla
bort rätt säkring.
Försiktigt började han förfölja den vita Toyotajeepen när den
rörde på sig. Lena och Micke hade hittat rätt väg och var snart på
kurs mot Stockholm. Bakom dem smög Eriksson. Han mötte några
bilar som ilsket signalerade med sina lyktor för att varna honom
för att hans ljus inte fungerade. Skymningen sög åt sig alltmer av
ljuset och han skulle snart bli tvingad att tända lyktorna igen om
han skulle kunna hålla sig på vägen.
Han kände till vägen Lena och Micke hade valt, precis som han
kände till alla vägar runt omkring Farmen. Han visste att bara några
kilometer längre fram skulle vägen passera genom en brant. Det var
en kulle som reste sig på vägens vänstra sida och nedanför var det
ett brant stup med flera stora stenar som hade blivit kvarlämnade
vid den sista istiden.
Hans plan var att tränga Lena och Micke av vägen där. Han ville
ta chansen när Gud så oväntat hade gett honom möjligheten. I
bakhuvudet fanns också Pastorns order om att få det att se ut som
en olyckshändelse. Frågan var om han skulle få en bättre chans.
”Vad vackert det när de sista solstrålarna blänker”, myste Lena
och pekade med hela armen framför Micke ut mot slätten.
Precis i det ögonblicket tände Eriksson sina helljus i hennes
backspegel och rusade motorn för att komma jämsides.
Lena blev helt överraskad och ryckte till. Hon var på väg ut
över vägkanten när hon ryckte bilen tillbaka på vägbanan. Då var
Erikssons bil jämsides och han började pressa henne över kanten.
Lena försökte accelerera ifrån honom men Eriksson svängde in
framför henne och tvingade henne istället att panikbromsa. Jeepen
svängde vilt på den hösthala vägbanan. Lena kämpade för att hålla
den på vägen. När hon tittade upp igen såg hon att Eriksson också
hade tvärbromsat. För att inte köra in i Opeln vred hon instinktivt
på ratten och for över kanten. Men hon hade lyckats få ned farten.
Lena släppte bromsen och lät motorbromsen ta över. Hon
koncentrerade sig på att försöka styra undan stenblock och träd
som dök upp. Hon vågade inte riskera en sladd på grund av hon
låste bromsarna. En bit ned syntes en räddande äng. Hon lyckades
nästan. Uppe på vägen hade Eriksson backat tillbaka och klivit ur
bilen för att kunna följa hennes nerfart.
I jeepen kastades Micke och Rick omkring. Rick tjöt av rädsla
när han tappade all kontakt med sätet och kastades omkring i
baksätet. I rädslan bet och klöste han vilt omkring och Micke
försökte fånga in honom, vilket fick Micke att sitta snett bakåtvänd
med vänsterarmen mellan sätena när den vådliga färden kom till
ett abrupt stopp. Mickes vrål överröstade den tjutande motorn och
Lenas djupa suck. Rick skällde okontrollerat och kämpade för att
ta sig ut.
Jeepen hade stannat mot ett träd nästan ända nere på ängen.
Men smällen hade inte varit alltför allvarlig och bilen hade bara fått
plåtskador. Den var fortfarande körduglig. Värre var det med Micke
som brutit sin arm.
Uppe på vägen stod Eriksson och såg dörrarna till jeepen öppnas.
Rick for ut genom den som skjuten ur en kanon och Lena ropade
efter honom.
”Vid Belsebub, vilken tur det där fruntimret har”, svor han.
”Vad hände?”, frågade Micke chockat.
”Såg du honom?”
”Nej. Det var rena mordförsöket, han trängde oss av vägen”,
svarade Lena. ”Jag måste försöka få tag på Rick, han är vettskrämd
stackarn. Hur är det med dig?”
”Jag vet inte riktigt, men armen tycks inte fungera.”
Lena såg på Mickes vänsterarm som var böjd i en onaturlig
vinkel. Hon hade grundläggande sjukvårdsutbildning, men den
behövdes inte för att avgöra att armen var bruten. Det var chocken
från brottet som gjorde att Micke knappt kände något. Men det
skulle han snart göra.
”Vi måste ta dig till sjukhuset snabbt. Jag tror att bilen fungerar.
Jag bara måste få tag i Rick först.”
Det tog tio långa minuter innan Lena lyckades fånga in Rick.
Under tiden hade smärtan hunnit ifatt Micke som vit i ansiktet satt
och klämde sin arm strax ovanför brottet. Som om han därigenom
kunde stänga av smärtimpulserna.
”Med fyrhjulsdriften kan jag följa ängen en bit framåt. Vägen
möter ängen en bit fram, men jag är rädd att det kommer att göra
mycket ont.”
”Det är jag också...rädd för”, viskade Micke mellan sammanbitna
tänder när en smärtkramp tog tag i honom. ”Vad är alternativet?”
”Att vi väntar på en ambulans.”
”Du kör. Jag gnäller.”
Och så blev det.
Micke fick övernatta på sjukhuset, trots att det bara var en enkel
fraktur på underarmen. Han vägrade låta Lena åka ensam hem,
utan krävde att Farbror Per skulle komma och hämta henne.
Farbror Per hade redan fått ta hand om Rick. Micke tvingade henne
också att övernatta i hans lägenhet istället för att åka hem. Lena
protesterade men fann det enklare att göra som Micke ville än att
stå på sig. Då skulle Micke få en lugn natt.
Först åkte hon hem för att hämta en del saker. Farbror Per följde
med henne upp.
När Lena upptäckte att telefonen inte fungerade såg hon för
ett ögonblick orolig ut, men hon ville inte säga något till Farbror
Per. Hon kunde inte heller säga till honom att hon hade en känsla
av att någon hade varit inne i lägenheten. Inte minst genom att
telefonsvararen var avstängd. Hon var säker på att hon lämnat den
på. Istället tog en kvick tur runt i lägenheten och tittade under
stolar, bord och sängen.
Hon lurade inte Farbror Per men han valde att inget säga förrän
de var ute i bilen.
”Jag sover i Mickes soffa inatt. Men först hämtar vi Rick och
Saigo. Tillsammans kan de skrämma bort vem som helst.”
Han kom hem trött, lite nedslagen och med en oroande känsla i
magen. Saker och ting utvecklades inte som de planerat och som
han hade haft sina visioner om. Manifestet hade inte publicerats
ännu och fienderna kom allt närmare. För första gången i sitt liv
kände han ett styng av tvivel på det han hade satt i rörelse.
Han var en vinnare. Tvivel ingick inte i den planen. Hittills hade
Gud stöttat honom i allt han gjort. De få nederlag han mött hade
han snabbt kunnat förändra till vinster.
Som de flesta vinnare, det vill säga de framgångsrika, var
Kenneth Nelson en ganska enkelspårig människa. Han bestämde
sig för något och körde sedan över allt motstånd tills det blev som
han ville. Vinnarnas universum är endimensionellt utan något
erkännande av tur eller otur. Tur är något de kallar skicklighet.
Det var en av anledningarna att Lena Blom kände en allt större
trötthet när hon träffade och intervjuade företagsledare. De var
karbonkopior av varandra och avslöjade av princip aldrig något
som kunde ge det svartvita några färgfläckar. Med hjälp av sin fasta
övertygelse ansåg de sig inte behöva lyssna till andra eller se saker ur
andra vinklar. De visste att det försvagade deras handlingsförmåga,
om de skulle ta hänsyn till andra sätt att lösa problemen.
Tydligast syntes det här i det mikrokosmos av den stora världen
som idrotten erbjuder. Hur många av de individuellt största
idrottstjärnorna har inte varit enkla och okomplicerade personer.
Deras storhet låg i viljestyrkan, och förmågan att kanalisera
talangen i en enda riktning.
När karriären var slut stod de oftast med ett tomrum, en brist på
existentiell funktion, de sällan kunde fylla på ett meningsfullt sätt.
Förlorare är intressantare att skildra, vilket de flesta författare
har märkt. Å andra sidan, i verkligheten är det få som bryr sig om
förlorarna.
Jag har Gud med mig så vi kan inte misslyckas. Det här är
bara en tillfällig motgång, tänkte Kenneth Nelson och rätade rent
mentalt ut sin rygg.
Han möttes i hallen av en strålande Karen Nelson. Det stod ett
sken kring henne som inte bara kom av att köket bakom hennes
rygg var bättre upplyst än den mörka entrén. Nelson undrade vad
det kunde vara, han kände sin andliga styrka komma åter. Han
hade bara varit utmattad av att leva ett krävande dubbelliv. Men
en dag skulle han kunna träda fram som den store andlige ledare
han verkligen var. Den som skulle återge Sverige och svenskarna
en moralisk grund och gudstro. Det visste han nu.
”Jag berättar senare, när barnen lagt sig”, viskade Karen i hans
öra när han kysste henne.
Kenneth Nelson blev serverad sina favoriträtter som en perfekt
gjort osso bucco. Måltiden avslutades med amerikansk cheesecake,
den del av måltiden Karen själv anrättat. När den filippinska
hushållerskan hade dukat av och blivit avfärdad, skickades barnen
upp på sina rum. Nelsons uppmuntrade inte onödigt TV-tittande
fast det var hans egna mediebolag som gav dem möjligheten att
leva på det sätt de nu gjorde.
Efter middagen satt de i den exklusiva soffan i rummet med
utsikt över Mälaren. Ute på det svarta vattnet syntes någon
enstaka lanterna från handelstrafiken och någon senkommen
fritidsbåtsägare som var på väg till sin hemmamarina för att ta upp
båten. Några skuggor rörde sig nere vid strandkanten. Kenneth och
Karen Nelson såg hur de skyggt ryckte till innan de lugnade ned sig
och fortsatte att dricka. Det var några av de rådjur som hade tagit
till vana att passera över tomten.
Till skillnad från en del andra frireligiösa ledare avstod Kenneth
Nelson från att jaga på sin egen tomt. Barnen blev väldigt upprörda.
Men som många andra svenska företagsledare var han alltid ute i
skogen med sina gröna kläder och orange hattband första veckan av
älgjakten. Till skillnad från många av sina kollegor kunde Kenneth
Nelson hantera ett gevär. Det var det första Karens far hade lärt
honom i Michigan Militia. Det här året hade han för en gångs skull
avstått älgjakten för andra aktiviteter.
De hade öppnat en flaska vin från Californien. Karen hade
som de flesta som valt att bo utanför sitt eget land utvecklat
och uppmuntrat mat och sedvanor hemifrån, under vistelsen i
det nya landet. Det blev ett levande band till hemlandet. Hon
handlade ofta amerikanska specialiteter hos Gray’s på Odengatan
i Stockholm, allting från den giftgula vinägerstarka French’s senap
till nostalgitrippen Jello, ett starkt kulört gelatindaller som kunde
vara både en ingrediens och efterrätt. Jello har för amerikanen
samma funktion som O’boy har för svensken. Det är ett minne om
barndomen oavsett om man som vuxen gillar det eller inte.
”Du har något att berätta”, sa Kenneth Nelson till Karen.
Karen log brett och lite inåtvänt. Hon ville dra ut på det hela så
länge som möjligt.
”Du ska bli far, igen.”
Till hennes överraskning reagerade inte Kenneth Nelson med
någon överdriven glädje. Det var motstridiga känslor som möttes
inom honom. Glädjen över att satt ännu ett liv till Guds härliga
jord och oron som han hade haft föraningar om. Den kom tillbaka.
Närmast mekaniskt gav han Karen en stor kram och muttrade något
om hur roligt det var. Men hans hjärta var inte med. Han hade sju
barn, nej snart åtta barn, och han hade ett ansvar för Bibelläsarna
och Kristi Dolkar. Plötsligt vägde ansvaret tungt över honom.
Han kysste henne på pannan och strök hennes hår bakåt.
När huvudet böjdes av trycket mot hjässan såg han allvarligt in i
hennes ögon.
”Jag vill att du åker till din far i Michigan.”
”Didn’t you hear me? You are going to be a father.” Karen föll
tillbaka till sitt modersmål.
”Jag hörde.” Kenneth Nelson log överseende. ”Och jag är
överlycklig, really,, men jag oroar mig för er. Vi har satt igång något
som vi verkligen tror på, men för att jag ska kunna koncentrera mig
på det vill jag veta att ni alla är säkra i din fars händer i USA.”
Han sköt undan bordet framför soffan och föll ned på knä.
”Låt oss tacka Gud och be om hans vägledning.”
Karen såg uppmärksamt på honom innan hon gjorde detsamma.
Efteråt satt de länge och diskuterade med armarna runt varandra.
KAPITEL 12
Vädret var som en grå yllefilt. Fukten hängde tung i luften, men det
regnade inte. I gatlyktornas sken glittrade den kyliga vattenångan.
Det var en sådan där kväll som hundägare hatar, för de måste
gå ut med hunden. En hund som dessutom alltid blev skitig och
drog med sig förvånande stora mängder grus in. Höst och vår är
grusförflyttningarnas tid för en hundägare.
Lena var djupt avundsjuk på en väninna som hade en hund som
vägrade gå ut i dåligt väder. Den hunden sprang bara tvärs över
gatan och gjorde snabbt sina behov. Rick var inte sådan. För Rick
var varje utgång ett äventyr, något att undersöka och njuta av. Med
nosen nere i den fuktdoftande marken hittade han alltid något att
sniffa på och informera sig om. Att gå ut var inte något han gav
upp frivilligt. Det var inte ovanligt att Rick satte sig på hasorna och
vägrade gå hem när han tyckte att promenaden var för kort. Något
som Lena sällan uppskattade, särskilt inte när hon också bar på ett
par matkassar.
Som tur var behövde hon inte gå ut ensam. Hon hade inte blivit
lämnad ensam många minutrar sedan hon trängdes av vägen.
Micke hade hämtat sig snabbt och släppts ut från sjukhuset redan
till lunch dagen efter med ett nytt skinande vitt gipspaket runt sin
vänstra underarm. Något han stolt visade upp och skyllde på Lenas
bilkörning.
Farbror Per var ute med en vän. Ett av hans stora intressen var
mat och därför brukade han till helgerna gå ut och pröva sig igenom
Vasastans restauranger. Han hade nästan gjort ett helt varv och
hade samlat på sig olika favoriträtter på de olika ställena. Rätter
som gjorde att han kom tillbaka för att äta just det ännu en gång.
Just nu var det Malaysias tigerräkor som väckte hans smaklökars
beundran.
Lena var rätt irriterad på Farbror Per och Micke. Hon var stött
av det faktum att de ansåg att hon behövde beskydd och hon var
rörd av det. Lena insåg att av de tre var hon säkerligen den som var
mest kapabel att ta hand om sig själv i en tuff situation. Lena var
orädd och hade träning i att ta hand om sig själv. Hon visste vem
hon var och det gav henne en stark psykisk trygghet. Hon vågade
stå både för sina starka och svaga sidor.
Första året efter att hon hade flyttat till Stockholm hade Lena
råkat ut för en påstridig beundrare en kväll. Hon hade avvisat
honom, men eftersom han ändå hade förstört kvällen för henne
hade Lena tackat för sig och brutit upp från sällskapet med
arbetskamrater. De hade varit på en restaurang i närheten av Lenas
dåvarande andrahandslägenhet på Kungsholmen, så Lena hade
promenerat hem. Det gav alkoholen en chans att vädras ut plus att
det var en härlig försommarkväll, med en värme som påminde om
sydligare trakter.
Vid något tillfälle hade hon hört klackar slå i gatstenen bakom
henne, men för Lena var det ett mått av stolthet att hon höll sin
fantasi i strama tyglar. Ett kort ögonblick tänkte hon att den som
gick bakom henne kanske kunde vara en fara, men hon avfärdade
tanken. Hon ville inte bli någon som skrämdes av skuggor.
Huset Lena då bodde i var nedslitet och i stort behov av
renovering. Det var ett av de mycket få hus i Stockholm som
ännu inte hade fått dörrkod. Ett gissel och nödvändigt ont som
tvingade stockholmare att alltid hålla en massa fyrsiffriga koder i
huvudet att blanda ihop med bankkoderna och som enligt teorin
höll tillfällighetstjuvarna borta. Dörren låstes på nätterna, men lika
ofta stod den öppen då portvakten som bodde i en omodern etta på
bottenvåningen och pluggade medicin glömde bort att låsa.
Lena hade inte mer än hunnit in i lägenheten och tagit av sig
kläderna innan det ringde på dörren. Hon hade ännu inte skaffat
hund och aningslöst öppnade hon dörren.
Då trängde beundraren från restaurangen sig in. Överraskad
knuffades Lena bakåt och sjönk ihop mot väggen. Inkräktaren
försökte slita upp hennes kläder. Lena skrek och gjorde motstånd.
Något som våldtäktsmannen inte hade väntat sig. I hans
föreställningar skulle inte Lena göra motstånd utan villigt ge sig för
hans giriga behov.
Hon slet sig ur hans grepp och knuffade in honom i hatthängaren
så att han slog i huvudet. Sedan tog hon ett paraply och stötte
med full kraft spetsen i magen på honom. Med hjälp av paraplyet
knuffade hon ut inkräktaren i trapphuset. En rejäl knuff följd
av en bredsida från paraplyet över vänster öra hade övertygat
våldtäktsmannen att det var bättre att fly än illa fäkta. Haltande
hasade han iväg nedför trappan och försvann. Lena hörde porten
gå i lås bakom honom innan hon vågade slappna av.
Hon hade kommit ur situationen oskadd, men efter det gick
hon en kurs i självförsvar för kvinnor som leddes av en mycket
aggressiv kvinna med ett manér som mer påminde om en gatuligist
än en seriös självförsvarsledare. Lena hade slutat innan kursen
knappt hade börjat. Istället tog hon en kurs i asiatiska kampsporter
ledd av en äldre och värdig chilenare.
Som tonåring hade hon envist vägrat att ha någonting alls att
göra med judo, karate eller andra asiatiska sporter. Hon hade under
sportloven tagit någon enstaka klass bara för att kompisarna gjorde
det, men hon var känslig för det faktum att hon själv var asiatiska.
Det kändes löjligt, närmast parodiskt för henne att träna asiatiska
kampsporter.
Det var viktigare för henne i den åldern att vara en riktig svensk.
Att hennes bror var duktig i judo bidrog också. Hon absolut vägrade
att gå nära en judoka efter att han under en sportlovsintroduktion
använt henne som kastdocka och demonstrationsobjekt. Något
han allvarligt fick ångra hemma efteråt då Lena till fullo utnyttjade
det faktum att hon var storasyster.
Hon lockades som alltid av tävlingsmomentet och sporten i det
hela och höll en tid på med det på ett ganska seriöst sätt. Att hon
alltid idrottat och hade den sorts smidiga och lättränade kropp
som passade för både dans och kampsporter gjorde att hon snabbt
nådde stora framsteg. Men hon hade börjat för sent för att kunna
bli en bra tävlingsidrottare i karate. Istället prövade hon sig igenom
flertalet sporter från jujutsi till taekwondo och thaiboxning. Det
gjorde att hon skaffat sig en elementär bakgrund i flera olika
kampsporter.
Dessutom kunde Lena hantera vapen. Hennes far hade varit
en entusiastisk tävlingsskytt och både Lena och Andres hade
tidigt fått lära sig hantera skjutvapen med ansvar och skicklighet
på skjutbanan. Ingen av dem hade fortsatt med skyttet, men
kunskapen om att de kunde hantera både pistol och gevär gav dem
självförtroende. De visste vad vapen kan åstadkomma och de hade
respekt för dem.
Det hjälpte också Lena att alltid vinna alla skjut och kastmoment
när hon och hennes vänner hade femkamp på Gröna Lund sista
helgen i maj varje år. Micke var bäst på att köra radiobil, efter
ölhävningen.
Så det var ingen tvekan om att Lena var den som skulle klara
sig bäst i ett slagsmål av de tre, även om hon hade lagt av den
regelbundna träningen efter några år. Micke var i och för sig stor
och tung, men han var typen som tog emot mer än vad han gav för
att han hade så svårt för att slåss.
Micke hade växt upp under bråkiga hemförhållanden som för
alltid hade präglat honom med en djupt känt pacifism. Många av
hans tidiga barndomsminnen handlade om hur fadern använde
hans mor som slagpåse när han var onykter. Hans ovilja att använda
våld var en av orsakerna till den djupa humanism och omtanke han
alltid visade i handling, men mycket motvilligt erkände för Lena.
Farbror Per hade känning av hjärtat och fick hålla sig lugn i nästan
alla situationer.
”Sluta nu”, sa Lena skarpt till Micke och Grönis när de
diskuterade hotet mot Lena. De satt vid ett av borden på krogen,
nära ingången. Rick låg under bordet och tittade intresserat på
vimlet. Hans drivkraft var som alltid nyfikenheten.
Många av de andra stamgästerna kom fram för att hälsa på
honom. Han var något av en favorit på krogen när Lena någon
sällsynt gång tog med honom. Något krogägaren gärna lät henne
göra.
”Jag tänker inte leva annorlunda bara för det här. Jag vägrar
isolera mig”, insisterade Lena. Fast i verkligheten gjorde hon
det. Hon hade stannat i Mickes lägenhet, något hon skyllde den
ickefungerande telefonen på, och hon höll noggrann uppsikt när
hon gick ut. Något hon inte planerade att erkänna för Micke och
Grönis.
Hon hade jobbat på sin artikel och skrivit en del material för
UNT. De hade bett henne fortsätta bevaka historien för deras
räkning. Hon hade också upptäckt att hon själv blivit något av en
kändis bland journalister och det var ett viktigt skäl till att Lena
stannat i Mickes lägenhet. Där slapp hon sina kollegors frågor och
påstötningar. Sammanträffandet på krogen med Grönis var på sätt
och vis ett trevligare redaktionsmöte. Krogen är citystockholmarnas
vardagsrum, det ställe man umgås med vännerna.
”Och du då, kan du fortsätta jobba med det där paketet?”,
frågade Grönis Micke medan cigarettaskan vippade.
”Inga problem. Jag är högerhänt”, svarade Micke nonchalant.
Just då kom en av stamgästerna fram och frågade vad Micke hade
hittat på.
”Jag åkte bilslalom med Lena när hon grenslade ett träd med
bilen och bröt armen på mig. Kvinnliga förare du vet”, svarade
Micke kryptiskt. Det var samma svar han hade gett alla och Lena
var ordentligt trött på hans mindre lyckade försök att skämta.
”Lägg av nu”, fräste hon irriterat. ”Det är inte roligt längre. Hade
inte jag kört hade du haft mer än armen i gips.”
Micke hukade undan hennes ilska. Han betraktade Lena som
mer än sin bästa vän. Hon var egentligen ingen lätt person att
ha som vän. Han hade för länge sen lärt sig att inte fiska efter
komplimanger hos henne. Hon gav inte frivilligt komplimanger om
hans jobb, men när han bad om det fick han alltid en stingande
ärlig uppfattning. Väl motiverad och baserad på hennes kunskap
och nyfikenhet. Lena visste hur duktig han var och satte nivån
därefter. Kommentarerna var dock inte alltid lätta att svälja.
Lena var en god vän, men hon hade inte många vänner. Dels
för att hon tyckte vänskap var något betydelsefullt som man inte
slarvade med, dels för att hon kunde vara en svår och krävande
vän. För Lena betydde vänskap ärlighet och uppriktighet. Den som
ville ha en stödjande person som alltid ställde upp och sa snälla
positiva saker fick vända sig åt annat håll. Lena sa alltid sin ärliga
mening när hon blev tillfrågad, och en och annan gång för mycket
även när hon inte var tillfrågad. Det hon sa stod hon vid och hon
fann inget konstigt i att hårt kritisera sina vänner när hon tyckte de
gjorde fel. Vem som helst kan smickra och fjäska, men en riktig vän
är den som säger sanningen var hennes syn på det hela.
Lenas klarsyn drabbade inte bara hennes vänner. Den drabbade
också henne själv. Hon var alltid hårdare mot sig själv än mot andra,
men eftersom hon var så hård mot sig själv kunde andra lätt tro att
hon var onödigt hård mot dem. De visste inte hur konsekvent Lena
var i det.
Det var en av anledningarna till att hon hade svårt med
översvallande positiva personer som alltid tyckte allting var bra.
Den enkelspåriga positivismen var enligt henne en väldigt farlig
form av förljugenhet som användes för att förleda. Hon blev alltid
mycket misstänksam mot människor som alltid svarade positivt,
att det löser sig, det ordnar sig. Av erfarenhet visste hon att de var
de som lade ner minst jobb för att lösa något.
Nackdelen var att eftersom hon ofta såg problemen fick hon
rykte om sig att vara en svår en som bara såg det negativa. Själv
uppfattade hon det som en mycket realistisk klarsyn. Hon ville
helt enkelt ha problemen klara för sig innan hon försökte njuta
av lösningen. Då hade många andra redan avfärdat henne som
negativ.
I själva verket var Lena en djupt optimistisk och orädd person
som gav sig i kast med de svåraste saker, bara hon visste på
ett ungefär vilka problem hon kunde tänkas möta. Det var ett
problemorienterat sätt att ta itu med livet. Det gjorde också att
hon var mycket tolerant mot sina vänner. Hon såg, identifierade
och försökte inte släta över deras nackdelar, men hon dömde inte
heller dem för dem.
Människor som låtsades vara något de inte är, kom däremot
väldigt lågt på hennes lista. Liksom människor som inte höll sina
löften. Lena lovade aldrig mer än hon klarade av. De som jobbat
med henne tidigare uppskattade det, men för andra var det mer
ovant.
Hon var inte lättillgänglig och ville inte heller vara lättillgänglig.
Därför ville många att hon var motsatsen, vilket inte heller var
sant. Hon förbehöll sig rätten att vara avvaktande. Däremot hade
hon en djup motvilja mot smilfinkar och lismare, som hon inte
klarade av att dölja. Därmed kunde hon bli lite avvaktande. Micke
med sina cyniska och kvicka kommentarer hade andra sidan rykte
om sig att vara väldigt lätt att jobba med, vilket inte heller var sant.
Han ställde mycket stora krav och kunde lätt köra över folk för att
få den bild han ville ha.
För att släta över sin tabbe reste sig Micke för att skaffa några
fler mellanöl. Innan han hade hunnit ta många steg stötte han ihop
med en mager tjej.
”Se dig för din djävla tjockis”, fräste hon högt och tydligt till
Micke.
Micke skojade ofta om sitt utseende, för att ta udden av andras
kommentarer. Egentligen tyckte han inte det var alls viktigt att han
var lite överviktig och tunnhårig, ändå blev han oerhört sårad när
andra använde det som vapen mot honom.
Han tvärstannade och såg långsamt på tjejen uppifrån och ned.
Hon var i de tidiga tjugoåren. Hon var också anmärkningsvärt lång
och mager. Hennes ben var av den sort som bäst gjorde reklam för
byxor istället för att kläs i tights, knotiga och med lår inte mycket
tjockare än Mickes överarmar. Den magra överkroppen hade
klämts in i en tajt T-shirt som kröp upp på axellederna på henne.
Ansiktet var insjunket och Micke kände igen henne som en modell
som hade synts flitigt i en av damtidningarna på sistone.
När han långsamt granskat henne hela vägen, tog han ett steg
bakåt och började granska henne nerifrån och upp. Tjejen var
irriterad men kunde inte komma förbi Micke. En par röda rosor
började blänka på kinderna i kontrast till den svarta klädsel hon
valt och som bara gjorde henne ännu mer utmärglad.
”Om jag såg ut som du”, började Micke långsamt och tydligt säga.
”Då skulle jag överhuvudtaget inte kommentera andra människors
utseende.”
Sen vände han och gick vidare. Tjejen närmast spottade av ilska
men kunde inget göra utom att drypa av, undan de omkringståendes
skratt.
När han kom tillbaka till bordet var han fortfarande upprörd.
”Tänk om folk visste hur magra de där anorektiska modellerna
är. De tycker kanske de är magra och lite fina i damtidningarna.
Kläder hänger snyggt på tunna galgar, det vet varje modeskapare.
Men de som ser magra ut på bild är rena benranglen i verkligheten.
Där ljuger våra kameror på ett sätt som inte är nyttigt. Genom att
kameran lägger på vikt, söker art directors ännu magrare tjejer för
att få dem tillräckligt slanka på bild. Det är därför sådana som hon
får jobb”, avfärdade han incidenten.
”Och du ser ut som en tunna på bild”, retades Lena.
”Tyvärr, ack så sant” sa Micke som liksom de flesta fotografer
själv hatade att vara med på bild.
Samtalet kom att handla om yrkesfrågor.
”Jag är fascinerad av hur det känns att vara på andra sidan”, sa
Lena.
”Vadå andra sidan?”, frågade Grönis och hakade en av
servitörerna för att beställa en gin och grape tonic. Hon började
sluddra lite lätt på orden och stortrivdes.
”Jo, nu ringer journalister till mig för att intervjua mig. Och jag
har upptäckt att jag som alltid är besviken på mina ’intervjuoffer’
för att de är så försiktiga, är helt plötsligt jätterädd för att säga
för mycket eller fel saker. Jag vet ju hur mycket de vill ha något
citatvänligt.”
”Där ser du, det är inte alltid så lätt att umgås med
pressen. Säg som jag brukar göra: Cykelslang är en av de stora
uppfinningarna.”
”Vad i jösse namn betyder det då?”
”Ingenting, men de tystnar medan de funderar på det. Skål.”
Grönis tog en klunk av sin nya drink och log brett. Hennes
pillemariska uttalande och glädjen i det fick både Lena och Micke
att storskratta.
”Det är inte svårt att ha vackra ideal”, sa Micke. ”Det svåra är
att leva efter dem.”
”I vilket fall som”, slog Lena fast, ”så är jag glad över att jag inte
normalt jobbar så mycket med reaktionsjournalistik. Det verkar
ibland vara rent förnedrande.”
”Jaså, och vad är reaktionsjournalistik?”, sköt Micke
uppmuntrande in.
”Det som oftast kallas nyheter. Något händer och tidningarna
måste reagera på det. Fakta ska grävas fram, personer ska
intervjuas. All hänsyn flyger ut genom fönstret och man ringer och
besvärar folk när som helst och hur som helst. Allt för att just du
ska få något som dina konkurrenter inte har fått tag i, även om alla
grundläggande fakta är desamma för alla.”
”Du har nog uppfunnit en ny terminologi där. Det var
anledningen till att jag lämnade kvällspressens underbara värld en
gång”, erkände Grönis som älskade att prata pressanekdoter.
”Det har ringt människor till mig och smörat helt hejdlöst. De
kallar mig vid förnamn och försöker upprätta en intimitet med
mig, fast de mycket väl vet att jag inte tål dem. En kille ringde
från Bladet och antydde att eftersom vi en gång jobbat ihop borde
jag ge honom mer information. Alla tycks veta att jag och Micke
håller...”
”De ringer inte mig. Jag tror inte de vet om att jag är inblandad”,
avbröt Micke.
”...på med något. Det enda är att han och jag var dödsfiender
när jag var på Bladet. Han var en arrogant och överlägsen skitstövel
som alltid kallade mig lilla flicka och försökte klappa mig på
huvudet eller baken. Han ansåg att jag inte dög till någonting, men
nu när han vill ha något från mig är jag helt plötsligt kandidat till
journalistpriset. Vi avskydde varandra djupt och innerligt. Ändå är
han beredd att slicka arsle hur mycket som helst.”
”Ett sånt språk!”, sa Grönis låtsaschockerad.
”Det är alltid på den stora massans stilla tigande som tyranner
har tagit sig fram till makten”, hävdade Lena.
”Tystnaden är farligare än skrikhalsarna. Skinnskallar är som
myggbett. De irriterar och kliar lite, men mycket farligare är de
inte”, Micke fortsatte debatten. ”De farliga är alla de som håller
tyst, som inte säger till när någon använder rasistiska uttryck
eller när skolväsende och arbetsgivare systematiskt trycker ned
invandrarna. Ariane hade bättre utbildning än jag, men den fick
hon inte tillgodoräkna sig här i Sverige för hennes utbildning var i
ett afrikanskt land. Den sortens rasism gör mig så förbannad. Den
är så svår att komma åt och inbyggd i hela systemet.”
Rick började skruva otåligt på sig, han hade lurat till sig större
delen av en jordnötsskål från en kille vid bordet bredvid. Lena
gillade inte att Rick fick jordnötter som han inte kunde smälta
ordentligt och som kunde fastna i tarmarna. Rick älskade jordnötter
för att de var salta och goda. Lena ville inte orsaka bråk, hon såg
hur mycket killen tyckte om att leka med den ständigt tiggande
Rick. Hon tyckte det var dags att gå.
När de hade fått på sig ytterkläderna och stod på trottoaren
utanför hade vädret klarnat upp något. Lena föreslog en promenad
med Rick, men Grönis tackade omedelbart nej.
”Jag ska gå hem och fundera på varför jag inte blev författare
istället. Författare har det bra. Allt som behövs är ett jäkla sittfläsk.
Tja, kanske inte riktigt allt. Men att vara författare det måste vara
som att vara gud. De skapar sina egna världar och befolkar dem
med människor de själva valt, inte några påstridiga säljare som
vill sälja telemarketingtjänster, och låter dem säga och göra vad de
vill. Snygga killar och sexiga män. Spännande äventyr och exotiska
miljöer...”
”De får till och med använda adjektiv, det får man inte när man
skriver reklamcopy eller journalistik”, sköt Lena in.
”Journalist är ett udda yrke. Det innehåller det bästa och det
sämsta”, menade Micke.
”Kan du för mycket som journalist kan du få problem att
förklara för andra. Kan du för lite, är du ytlig och kan inte göra en
story rättvisa. Yrket inbjuder till vänskapskorruption”, sa Lena och
blev avbruten av Micke.
”Inget fel i det. Det är vad som håller alla begagnade
musikaffärer i Vasastan igång. Ja, nöjesjournalisterna säljer ju alla
sina recensionsexemplar i de butikerna. Det är bra extrainkomster,
liksom konsertbiljetter och annat de får och nasar vid sidan om.
Varför tror du att alla som inte vill bli programledare vill bli
nöjesjournalister?”
”Reklam och journalistik vänder sig till de ointresserade, de
måste locka in dem. Författare har intresserade läsare som vill
läsa vad de skriver. Människor som har betalat för att läsa det. Att
vara författare måste vara så nära att ha ett gudskomplex som man
kan komma”, avslutade Grönis sin något udda slutfilosofering. Hon
vinkande lojt med handen och viftade in en taxi som passerade på
Dalagatan. ”Sköt om er, kids.”
Rick ledde Lena och Micke nedför Dalagatan mot Barnhusbron.
Obekymrad och lycklig över att få röra sig och lukta på
kissfläckar och annat intressant drog han ivrigt i kopplet. Svansen
stod förväntansfullt rakt upp och nosen stack ned som en
dammsugarslang. Lena tog Micke under armen och de lät sig dras
med. Vid det vinterstängda fiket i hörnet stod Eriksson i skuggan
och såg dem försvinna bort.
Han hade följt efter Lena i ett par dagar sedan Göteborgsutflykten,
men hade aldrig fått sitt tillfälle. Pastorn var mycket irriterad och
han var tvingad att ta större risker. Kravet på en olyckshändelse
gjorde också saker och ting komplicerade.
”Har du inte någon aforism att bjuda på ikväll. Vi har ju varit
riktigt spirituella för en gångs skull”, retades Lena med Micke när
de gick nedför backen mot Arlas huvudkontor.
”Descartes sa: Jag tänker därför är jag. Jag säger: Jag tänker
därför tvivlar jag.”
Lena kontrade omedelbart med: ”Jag får post, därför är jag.”
”Jag är dogmatisk, därför har jag rätt.” Micke gjorde en konstpaus
och fortsatte: ”Är det inte vad som driver de här människorna i
Kristi dårar... och en del svenska politiker?”
”Du är inte så dum som du ser ut”, skrattade Lena varmt och
lutade sitt huvud mot axeln på Micke som såg mycket stolt ut.
Eriksson stod utanför Sabbatsbergs sjukhus och såg dem gå ut
på Barnhusbron. Då visste han vilken väg de skulle ta. Hundar är
vanedjur som gärna går samma rundor och därför blir deras ägare
det också. Eriksson vände om och gick snabbt över sjukhusområdet
för att komma bort mot St Eriksbron. Han planerade att genskjuta
Lena och Micke.
De gick nedför berget vid Trygg-Hansas röda tegelborg. Vinden
hade tilltagit och blåste kallt uppe på Barnhusbron med utsikten
över Klara Sjö. Den hade det goda med sig att den blåste bort den
tunga fuktigheten. När de kom ned på strandpromenaden var det
riktigt behagligt. Rick tyckte det var så fint att han passade på att
springa ut i kanalen och dricka. Han tyckte väl det bara var rätt
efter att fått ligga under bordet på stamkrogen och bara fått äta
salta saker.
Lena och Micke småpratade om olika saker. Plötsligt vände sig
Lena mot Micke.
”Det där med att tänka och tvivla är inte så dumt, Micke. Tror du
inte att det är bristen på tänkande som skapar fanatiker, människor
som bara tror, fundamentalister.”
”Det är väl en kombination”, svarade Micke allvarligt. ”De tror
ju att de har funnit sin lösning, sedan sätter tron in och tar över
förnuftet. Vad Pernilla gjorde var att hon återfann sin förmåga att
tänka och ifrågasätta. Därför ville hon berätta. Det kostade henne
livet.”
”Jag tror inte Pernilla visste så mycket.”
”Mycket nog för att de ville tysta henne. De här människorna är
ju fanatiska i att täppa till alla luckor. De mördade Ulf Bergsand för
att han var på väg att avslöja deras gömställe.”
”Mordförsöket på oss häromdagen.” Luften kändes plötsligt
kyligare igen.
De passerade under St Eriksbron samtidigt som tåget skramlade
förbi. Vid trapporna upp till terrassen korsade de Kungsholmstrand
och Lena kopplade upp den motvillige Rick i skenet från de
neonlysande Tulotabletterna.
”Tror du fortfarande att Nelson är inblandad?”, frågade Micke
lätt andfådd i trapporna. Lena dröjde med att svara.
De svängde upp på terrassen.
”Jag har inga bevis, men min...”, började Lena när en skugga
rusade fram emot dem.
Den kom från gården mellan husen på St Eriksterrassen. Där
stod en container som dolt Eriksson. Han hade gissat rätt. Lena
och Micke hade valt att ta trapporna upp och gå hem till Vasastan
via St Eriksbron.
Instinktivt höjde Micke sin högerarm mot skuggan som rusade
fram mot honom. Lena gick på hans vänstra sida och närmast
avgrunden ned till Kungsholmsstrand gick Rick. Micke blev genast
omkullknuffad.
Först då märkte Lena angriparen. Hon kände trots det dåliga
ljuset genast igen honom. Det var mannen från Birgittakyrkan
i Kalmar. Runt honom stod en stark doft av Calvin Kleins cK
One. En herrparfym vars doft Lena kände igen från överfallet vid
Odenplan.
Rick märkte också vad som pågick och han rusade genast fram
mot Eriksson, vilket ledde till att han snärjde in Lena i kopplet.
Micke försökte resa sig upp med hjälp av den skadade
vänsterarmen. Då fick han ett hårt slag med något metallföremål
över örat och föll omkull, oförmögen att röra sig på en lång stund.
Han var inte medvetslös, men hans uppfattning av de kommande
sekunderna var dimmig. Han låg i en hög och såg med oskarp syn
en overklig utveckling. Långsamt insåg han att han hade blivit
nedslagen av en pistol som Eriksson höll i handen.
Lena släppte Ricks koppel för att värja sig mot Erikssons
nästa slag. Han ville inte använda pistolen annat än i nödfall.
Hans plan var att knuffa dem över räcket, fem våningar ned till
Kungsholmstrand. Sedan skulle han försvinna via den tysta och
stillsamma biten av Fridhemsgatan och Industrigatan genom HSB:
s gigantiska bostadskomplex på Alströmergatan. Vid den tiden på
dygnet skulle det vara få människor ute på de gatorna. Det fanns
mest kontor i området.
Eriksson hade ingen aning om att Lena var fullt kapabel att
försvara sig mot en man i närstrid. Det blev en obehaglig och snabb
överraskning för honom, när hon med ett hårt karateslag över
hans handled fick honom att tappa pistolen. Lenas spark mot hans
smalben missade när han kastade sig handlöst efter pistolen som
skramlade mot asfalten.
Lena såg pistolen glimma mot asfalten och tog ett par snabba
steg fram för att komma åt att sparka bort den, men Eriksson hann
först. Med pistolen riktad mot henne reste han sig på knä när Rick
kom rusande. Han hade förstått att något var fel och attackerade
Eriksson.
Om det är något en terrier aldrig saknar är det mod. Rick
visste bara att hans flockledare var hotad och han gjorde vad han
kunde. Han fick grepp om Erikssons ben. Eriksson skrek till och
kvävde snabbt skriket. Han reste sig med Rick hängande i vaden.
Han sparkade ut med benet och Rick tappade sitt grepp. Den lilla
foxterriern hann inte mer än landa innan han med en morrning
återigen kastade sig mot Eriksson som backade undan Lena och
den attackerande hunden.
Saker och ting gick inte som han hade planerat.
Han fumlade ett mycket kort ögonblick med säkerhetsspärren.
Han vek smidigt undan både Lenas och Ricks attack. Med ett öga
på Lena som var tillfälligt ur balans koncentrerade han sig på Rick.
Eriksson var i underläge och var tvungen att vända det snabbt. Han
räknade med att Micke var borta ur striden ett tag till. Ytterligare
orosmoment var att någon av de förbipasserande på St Eriksgatan
skulle upptäcka vad som försiggick. Enda chansen var att avsluta
det hela snabbt, oavsett hur.
Rick kastade sig fram och möttes av ett skott. Den ulliga lilla
varelsen tjöt till och föll till marken precis framför Eriksson. Han
blev liggande och darrade en stund. Hemska ljud som Lena aldrig
förr hade hört kom ur hans strupe.
Men hon kunde inte tänka på Rick nu. Snabbt blockerade hon
sitt sinne och motade bort bilden av den skjutna hunden. Hennes
enda fokus var angriparen. Hon visste att hennes liv var i fara. Alla
deras liv var i fara.
Skottet gav Lena den öppning hon väntat på. Utan att tänka sig
för attackerade hon dumdristigt nog återigen pistolhanden. Hon
fick ett dåligt grepp och Eriksson kunde vrida sig ur det.
Lena satsade istället på en våldsam svepspark som tog över
Eriksson knä och fick honom att spinna runt. Själv kunde hon inte
heller hålla balansen utan gick ned på knä. Nästa spark från en
närmast liggande ställning vräkte honom i marken med en stöt som
fick Eriksson att delvis tappa greppet om pistolen.
Lena reste sig på ena armen och sparkade ut igen. Den här
gången tog sparken rätt och Eriksson kunde inte hålla pistolen som
for iväg flera meter. Lena hade haft tur.
Eriksson kravlade sig snabbt på fötter men Lena var lika snabb
och tog sig emellan Eriksson och pistolen. Hennes rygg var farligt
nära balustraden. Eriksson såg en chans. Han struntade i pistolen.
Hon försökte vika undan men fastnade i hans utsträckta armar.
Eriksson slog snabbt ett grepp om hennes midja och började pressa
luften ur henne. Obevekligt motade han henne mot balustraden.
Med ett stön tryckte han ännu hårdare och lyfte samtidigt Lena
uppåt. Lena började få svårt att hålla synskärpan. Hon kunde
inte fokusera blicken. Hon kunde inte heller komma åt Erikssons
ansikte som han tryckte mot hennes bröstkorg. Hennes armar
fäktade vilt men utan effekt.
När hon kände balustraden mot sin korsrygg häktade hon sitt
högerben mellan Erikssons ben och lutade sig så långt bakåt hon
kunde.
”Det är bra, bara hjälp till”, log Eriksson segervisst.
Med bakåtlutad överkropp slog Lena med all kraft sina handflator
över Erikssons öron. Genom att luta sig bakåt fick hon utrymme
för armarna.
Smällen och trycket över öronen, orsakade en sådan smärta att
han inte längre kunde hålla henne. Lena försökte få omkull honom
med sitt upphakade ben, men Eriksson lyckades backa undan med
smärtan grimaserande i ansiktet.
”Din jävla fitta. Belsebubs avföda.”
Med en tjurrusning och ett högt kaiskrik kom han emot Lena.
Lena stod lugnt kvar. Hon hade samlat sig och visste exakt vad
hon skulle göra.
När Eriksson var mindre än en meter från henne vek hon
smidigt undan. Eriksson försökte stanna upp och i samma rörelse
få grepp om hennes arm.
Istället var det Lena som fick grepp om hans arm. Med hjälp av
Erikssons rörelseenergi drog hon honom mot sig, vek ned höften
och vred sig nästan ett halvt varv. Hon hade fångat Eriksson i ett
perfekt höftkast.
När hon kände att kraften i Erikssons rörelse var som starkast,
släppte hon sitt grepp, istället för att som normalt hålla det kvar för
att koppla ett låsgrepp när han landat.
Micke hade klarnat till tillräckligt för att se hur Eriksson
lyftes upp i luften. När Lena släppte greppet fortsatte hans kropp
pendelrörelsen uppåt. Från sitt grodperspektiv tyckte Micke att
Erikssons kropp bara växte och växte. Rocken gick upp och svepte
ut som en skärm runt Eriksson.
Fallet slutade inte med en tung landning på en judokamatta.
Istället bars Eriksson upp mot balustraden. Han slog tungt i
den uppifrån men kraften i fallet fortsatte föra kroppen över
balustraden.
Eriksson skrek aldrig.
En otäck dov duns hördes ända upp till terrassen och Micke
kravlade sig fram till balustraden för att kika över den. Med möda
fick han armar och ben att fungera och han lutade sig över den
grova putsen, för att fem våningar längre ned se Eriksson livlösa
kropp ligga i en omöjlig vinkel över taket på en parkerad bil. Ett
bylte i Cerrutttirock ur vilket allt liv hade försvunnit. Det enda
Eriksson hade hunnit registrera var förvåning och en odefinierad
insikt i att han nu skulle möta sin Gud.
Lena rusade fram till Rick. Hon kände att han andades
fortfarande. Ur ett sår rann blodet.
”Herre Gud”, sa Micke andlöst.
Lena såg aldrig efter Eriksson. Hon visste att han var död. Det
var inget hon hade ett behov av att bekräfta. Hon frågade snabbt
hur Micke mådde, när han svarade att han var ganska OK lämnade
hon honom åt sig själv. Det var inte okänslighet utan ännu ett
exempel på hur Lena alltid lyckades hålla fokus på det viktigaste i
ögonblicket.
”Stanna här”, beordrade Lena honom. ”Jag tar Rick till
djursjukhuset.”
”Ring polisen”, skrek hon över axeln medan hon tog av sig sin
jacka och svepte in Rick i den. Hunden stönade i medvetslösheten.
”Du får ta hand om dem.”
Micke masserade sin värkande nacke. Han hängde fortfarande
klumpigt över balustraden och såg på den hemska synen nedanför.
Förvirrad frågade han sig själv: ”Visst. Svara bara på en sak. Varför
åker jag hela tiden på stryk när det är dig de vill åt?”
”Det är åldern”, slängde Lena ologiskt ur sig över axeln.
Hon rusade med den blödande Rick i famnen förbi några
tillskyndande nattflanörer. På St Eriksgatan stoppade hon en taxi
genom att kliva ut i körbanan utan en tanke på sin egen säkerhet.
”Åldern? Det enda intressanta med min ålder är att håret växer
på ryggen istället på hjässan”, muttrade Micke för sig själv. ”Han
där nere slipper åtminstone det problemet.”
Micke var ingen främling inför döden. Han hade mött plötslig
död förut. Men aldrig förut hade han själv varit utsatt för en direkt
attack. Förlupna kulor, flygplansbombardemang och opersonliga
artilleriattacker hade han upplevt, men aldrig detta. Han grävde i
innerfickan efter sin telefon för att ringa polisen.
Han hörde redan hur polissirenernas tjut steg och sjönk mellan
huskropparna på Kungsholmen. De kom från St Eriksgatan och
fullbordade en omringning på Fridhemsgatan. Ljudet letade sig ut
mot vattnets frihet mellan husfasaderna.
Micke såg ned på byltet. Han första reaktion var att spy, men
sedan vaknade yrkesmannen i honom och han rotade fram sin
trofasta digitalkamera ur en av fickorna. Ljuset var otillräckligt,
men det minskade inte bildernas groteska styrka, snarare väckte
otydligheten och oskärpan bildens innehåll. Innehållet vann ännu
en seger över formen. Precis som det skulle vara.
Kameraögats distansering hjälpte honom både fysiskt och
psykiskt. Det var inte en människa som Lena hade dödat, det var
inte heller ett objekt. Det var en bild som skapats, som hans öga
skurit ut från den störande omgivningen och isolerat för framtida
bevaring.
I taxin hade tårarna kommit. Lena visste inte om det var oron för
Rick eller det faktum att hon hade dödat en människa. Hon brydde
sig inte heller. Taxiföraren märkte att hon grät i baksätet.
”Oroa dig inte. Jag kör så fort jag kan. Han kommer säkert att
klara sig”, sa han medkännande.
Lena log tillbaka i backspegeln. Det var ett lysande, tappert
leende som inte förmådde skingra skuggorna.
Färden tvärs igenom Stockholm mot Djursjukhuset i
Bagarmossen gick snabbt, men inte snabbare än att Lena kom till
insikt att hon inte kände någonting över det faktum att hon dödat.
Det var inte mord, det var självförsvar. Om det finns något som
befogat dödande var det hon gjort en sådan händelse. Hon kände
ingenting. Förutom oro över Rick och en stilla undran om hur
Micke egentligen hade klarat sig.
Lena spelade upp händelsen i sitt huvud. Det var som om en
film spelades upp inför hennes ögon. Händelser hon inte reflekterat
över när de hände fick nu en form och en tolkning. Det ändrade
ingenting. Hon kände ingen skuld över att ha tagit ett liv.
Det hade varit en primitiv reaktion. Han eller hon.
Hennes reaktioner hade varit instinktiva, nedärvda genom
generationer. Hon hade försvarat sitt eget liv mot en angripare som
ville ta det. Motiverat självförsvar.
Var det något fel på henne? Borde hon inte känna skuld? Borde
hon åtminstone inte känna oro? Det fanns inget av det hos henne.
Hennes oro var helt koncentrerad på Rick som andades ansträngt i
hennes knä. Hon kunde känna blodets väta genom jackan. För Rick
var hon orolig, men angriparen var oväsentlig. Rick var verklig.
Var det så lätt att döda? Då är det inte underligt att dödandet
sprider sig. Hon hade mött barnsoldater som dödat utan en
blinkning. Nu förstod hon lättare hur det kunde ske.
Den enda gnagande fråga som dröjde kvar i hennes huvud var,
hur skulle det bli senare? När hon skulle sova? Skulle scenen
hon just spelat igenom dyka upp åter och åter igen? Skulle det
bli frågor om hon inte kunde ha avväpnat honom? Hade hon inte
kunnat besegra honom? Hade hon kastat hon med avsikt över
balustraden?
Nej, så skicklig var hon inte. Det var kraften i hans attack som
hade fört honom över balustraden. Hon hade inte knuffat honom.
Hon förstod att mannen som angripit henne också låg bakom
morden på Pernilla och Ulf Bergsand. Hon kände ingen som helst
empati för honom.
Empati var ett viktigt begrepp för Lena. Det var hennes
empati som gjorde henne så duktig i det hon gjorde. Hon hade
inlevelseförmåga och förmågan att se saker från olika håll. Varför
fungerade det inte nu? Var det primitiva hos människan så mycket
starkare än det inlärda?
Med ett ryck och en rysning insåg hon, att hon var en människa
kapabel att döda.
Nästa tanke var att om hon är kapabel att döda, då är varje
människa kapabel att döda.
I det ögonblicket skälvde Rick till just som taxin svängde upp
vid Djursjukhuset. Hans ögon öppnades och hon kunde se paniken
i dem. Hans kropp ryckte till och musklerna drogs samman. Hon
kände livet i sina armar.
”Det är bra, gubben lilla. Matte lovar att allt ska bli bra”, sa
Lena tröstande med den ”talatillbarn”röst som hundägare så ofta
använder. Rick vred sig och såg på henne. Hon såg hur uttrycket i
ögonen ändrades till tillit, innan han slöt dem igen.
Lena rusade genom dörrarna med sitt bylte. Taxiföraren följde
efter, både av medkänsla och av oro för pengarna.
När Micke och polisen kom ifatt Lena satt hon utmattad och
hopsjunken på en stol utanför en operationssal.
”Hur är det?”
”Vet inte ännu. De håller på att operera honom.”
Just då kom veterinären ut. Hon höll på att ta av sig den gröna
operationsrocken. När hon såg Lenas och Mickes oroliga ansikte
log hon uppmuntrande.
”Han kommer att klara sig fint.” Lena kastade sig om halsen på
Micke av glädje. ”Det var ett köttsår och vi har fått ta bort en bit av
ett revben, men lyckligtvis skadades inte några vitala delar.” Hon
sträckte fram handen med en plastpåse. ”Här är kulan.”
”Den tar jag hand om”, sa en polis myndigt.
Lena ville omedelbart se Rick, men han hade blivit ivägrullad
till ett uppvaknanderum. Veterinären förklarade han var nedsövd,
men visst kunde Lena få titta till honom om en stund. Under tiden
fick Lena ge sin version av händelserna på St Eriksterrassen för
polisen.
”Vem är han eller var han?”, frågade Lena.
”Det vet vi inte”, svarade Micke.
”Han hade ingen legitimation på sig och inget annat som visade
vem han kunde vara”, sa polisen. ”Du vet inte något själv?”
Lena berättade om att hon hade känt sig förföljd. Hon sa att hon
var nästan säker på att det var samma person som suttit bakom
henne på Pernillas begravning. Hon berättade om hoten och att
hon kände igen herrparfymen.
”Varför har ni inte anmält det?”, frågade polisen anklagande.
Lena såg på Micke och mot hans tysta inrådan beslöt hon sig för att
inte berätta hela sanningen.
”Som journalist blir man alltid utsatt för hot”, avfärdade hon
händelsen. Det var kanske inte hela sanningen, men trovärdigt.
”Vad som hände i kväll var väl mer än ett hot?” Polisen trodde
inte en sekund på henne, men han beslöt att avstå från vidare
förhör på Djursjukhuset. Han beordrade Lena att hålla sig tillgänglig
för vidare ”samtal”.KAPITEL 13
”Vi måste använda deras egna trick nu”, sa Lena till Micke när
de kom hem från Djursjukhuset. ”Jag är övertygad om att herr
Kenneth Nelson, mediemagnat och pamp, är nyckeln till hela den
här grejen. Det är han som ligger bakom det här mordförsöket på
oss.”
Micke Molle sa ingenting utan hällde bara upp en stor cocacola
i ett pintglas med mycket is. Micke var cocainist, det vill säga han
missbrukade cocacola. Han hävdade själv att han hade legat av sig,
tidigare kunde han avgöra från vilket land olika blandningar av
cocacola kom ifrån.
”Killen som trillade över St Eriksterrassen är säkerligen den
som följt efter oss hela tiden. Eftersom varken vi eller polisen har
en aning om vem han är kan inte heller de veta om att han är död.
Det ger oss en möjlighet att istället skugga Nelson.”
”Varför har jag en känsla av att jag inte kommer att gilla det
här?”, frågade Micke sig själv, helt retoriskt.
”Därför ska vi börja skugga Nelson idag. Det är lördag så han är
säkert hemma, vilket gör det lättare att få tag i honom. Var bor han
förresten?”
”Det är ingen hemlighet. Han bor någonstans i Bålsta. Han har
byggt en sådan där enorm skrytvilla där. Det stod en del om det i
tidningarna för några år sedan. Men du Lena, har du skuggat någon
förut?”
”Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att följa efter.”
”Visst, visst”, svarade Micke.
Micke hade rätt. Att skugga en bil i stadstrafik är inte riktigt lika
enkelt som det verkar i TVserier och filmer. Kanske är det för att i
serierna och filmerna vet man vart bilen ska.
Att hitta Nelsons lyxvilla vid Mälarens strand i Bålsta var inga
problem. Villan låg enskilt och det fanns bara en enda tillfart.
Lena och Micke kunde därför avvakta en bra bit från villan på en
liten skogsväg. Kenneth Nelson var tvungen att passera dem för att
komma hemifrån.
Det hade stått två stycken Mercedes utanför villan. En silverfärgad
och en röd. Lena gissade att den silverfärgade var Kenneth Nelsons
egen, och hon hade rätt. Själva satt de i Farbror Pers veteranbil, en
trettio år gammal Amazon som bara gått femtusen mil. Den hade
mesta tiden stått i garage hos Farbror Pers svärfar.
Farbror Per hade själv sedan länge gett upp försöken att förstå
om trafikplaneringen i Stockholm skedde enligt någon form av
sunt förnuft som var känd hos mänskligheten eller enbart på
grund av fördomar och bilhat. Det skäl trafikplanerarna själva
gav om miljöskäl var det minst troliga av alla, hur kunde det vara
miljövänligt att tvinga bilarna att köra dubbelt så långt och stoppa
och starta tre gånger så mycket på en sträcka, när det är bevisat att
det är vid start och stopp bilen är som mest miljöovänlig.
Micke läste en bok, han surade för att han hade förlorat
slantsinglingen om vem som skulle köra. Lena hade fuskat i
slantsinglingen eftersom hon inte ansåg att Micke skulle köra med
sitt gipspaket. Därför föredrog han att läsa en biografi om Ansel
Adams, den store amerikanske naturfotografen.
De hade tur. Strax efter klockan tio gled den silverfärgade
Mercedesen förbi deras gömställe. De följde efter på vad Lena ansåg
vara lämpligt avstånd. På motorvägen in till Stockholm hade de inga
problem att följa efter. Micke gav goda råd och rekommenderade:
”Lägg dig femsex bilar bakom fläskmercan. Då kan han inte se dig
i backspegeln.”
”Bara han saktar ned lite så att jag hinner ifatt honom så
mycket”, svarade Lena irriterat. Deras veteranbil hade inte
riktigt samma motorresurser som Nelsons bil på motorvägen. Vid
korset vid Bergslagsvägen hade hon dock Mercedesen i sikte igen.
Trafiken hade nu tjocknat och Nelson kunde inte längre utnyttja
sin bils överlägsna resurser så Lena och Micke hängde lätt på hela
vägen in till Norrtull.
Tre minuter senare hade de tappat bort honom.
Nelson valde Sveavägen som var packad med helghandlare som
tagit bilen in till city. Lena följde försiktigt efter. Vid Vanadisvägen
bytte Nelson fil, bara för att trettio meter längre fram byta tillbaka.
Lena hade inte fått någon lucka utan hade legat kvar i sin fil.
Nelsons körning visade hans otålighet, vilket förstärktes av den
glimt Lena fick av honom när filerna nästan körde om varandra.
Lenas fil rörde sig plötsligt snabbare än Nelsons fil, vilket var
anledningen till att han bytte tillbaka. Men det gjorde att han nu
bara var en bil före Lena. Hon kunde se honom trumma otåligt på
ratten och skruva på bilradion. Av en slump höll Micke på med
precis samma sak. Den ena reklamkanalen efter den andra spelade
samma låt.
Micke hittade inget han ville lyssna till. Om Nelson gjorde det
kunde inte Lena höra. Lena duckade bakom den stora bakelitratten
och försökte diskret dölja sitt ansikte med vänsterhanden. Hon
tecknade till Micke hålla huvudet nedböjt, trots att det inte fanns
någon som helst indikation på att Nelson någonsin sett hans
ansikte. Förföljandet hade gett henne ett stygn av dåligt samvete.
Man kollade helt enkelt inte upp människor på det sättet. Samtidigt
var det spännande. Pulsen rusade varje gång hon trodde Nelson
kunde se henne.
Plötsligt svängde Kenneth Nelsons breda silveråk till vänster, dök
in i en lucka som uppstått och accelerade, innan den utan blinkers
svängde in på Frejgatan mitt framför den mötande trafiken. Innan
Lena hade hunnit reagera var luckan i filen bredvid igentäppt och
hon kunde bara med ögonen följa den silverfärgade bilen uppför
backen. Utan att göra en vansinnesmanöver så fort filerna började
röra sig igen skulle inte Lena kunna svänga vänster förrän nere på
Tegnérgatan, sju kvarter längre bort.
”Såg han oss?”, undrade Micke.
”Vet inte, han kanske bara tog en smitväg. Vad gör vi nu?”
”Jag tycker vi svänger av och tar en fika på Salinos vid Odenplan,
Jag behöver köpa hem lite god salami. Du, nästa gång tar vi min bil.
Den har en motor.”
”Du får ändå inte köra.”
”Jonas, jag vill inte höra några bortförklaringar. Varför har inte
Eriksson hört av sig? Han rapporterade efter aktionen i Göteborg,
men har sedan dess hållit sig inkommunikado. Varför?”
Jonas af Cederlund var pressad. Han hade aldrig sett Kenneth
Nelson i ett sådant stadie av psykisk upphetsning. För den som
inte kände honom skulle det säkert aldrig märkas. Rösten var lika
lugn och övertygande som alltid, men tecknen fanns där ändå. Han
hade kallat af Cederlund till mötet på kontoret med ett kortfattat
telefonsamtal några timmar innan.
af Cederlund hade sett fram emot en ledig höstlördag med sin
fästmö. Han försökte inte ens protestera när Nelson gav sina order.
Nelson var mer än hans arbetsgivare. Genom den extravaganta
lönen hade af Cederlund accepterat att Nelson ägde en stor del av
hans liv. Självklart delade de tankar och åsikter, men det var inte
ovanligt i deras kretsar.
Deras bakgrund var likartad, Lundsbergs internatskola och
tolkutbildningen i det militära. Och även om det skiljde många år
mellan dem gav det dem gemensamma värderingar. af Cederlund
var också troende, men hade avsiktligt hållits utanför Kristi
Dolkars inre aktiviteter även om han kände till vad det handlade
om. Han var en reservkraft, men Nelson hade andra avsikter med
af Cederlund nu.
De satte sig i sammanträdesrummet och i två timmar dikterade
Nelson för af Cederlund olika scenarier och möjligheter. De tog en
paus och fortsatte därefter med att ta fram olika handlingar och
papper.
Klockan var en bra bit in på eftermiddagen när de bröt upp.
Nelson reste sig och gick fram till af Cederlund. Högtidligt skakade
han hans hand och gick snabbt sin väg.
af Cederlund satt kvar, fortfarande osäker på vad som hade hänt.
Han visste vad de hade gjort, men varför? Vad var betydelsen av det
hela? Och varför hade Nelson tyst skakat hans hand? af Cederlund
anade att något han ännu inte kunde formulera hade hänt och var
på väg att hända.
Han ruskade av sig känslan. af Cederlund, som så många
framgångsrika män, fruktade känslor och föredrog att bara
handskas med fakta som de såg dem. Han hade mycket att göra.
Frågan var om han ens skulle hinna sova de närmaste dygnen. Men
först var han tvungen att ta reda på Eriksson.
På söndagen hade Lena och Micke bättre tur. De avvaktade på
samma skogsväg som dagen innan. Den här gången hade de en
kortlek med sig och satt och spelade ett parti okoncentrerad
skitgubbe. Som alltid förde de en närmast lika oviktig konversation
som spände från skönhet till städer.
”Skönhet sitter i ögat på betraktaren. Det är ett gammalt talesätt
och helt sant. Ändå finns det saker som är gemensamma signaler
för nästan alla kulturer. Som röda läppar”, sa Micke och nickade
menande åt Lenas fylliga, något truliga läppar.
”Skönhet är inte alltid viktigt.”
”Bullshit”, sa Micke med eftertryck. ”Tro mig jag vet. Jag jobbar
med det och jag är utsatt för det. Även om människor som blir
vackra på bild inte alltid är det i verkligheten.”
”Nej, jag menar allvar”, sa Lena. ”Skönhet är inte alltid
viktigt utom i själva förförelseögonblicket, momenten när man
uppmärksammar någon.”
”För svenska tjejer är det väldigt viktigt, tro mig.”
”Du är bara fördomsfull. Det är för att man möts på fel ställen.
När man lärt känna någon ser man dem på ett helt annorlunda
sätt.”
”OK, jag kan hålla med om det”, instämde Micke tjurigt och
rafsade åt sig korten för att blanda. Förloraren blandade alltid. ”Det
är därför vi blir kära i filmstjärnor. Vi ser deras ansikte där uppe på
den stora duken i ett par timmar. Det är ett koncentrerat tittande
som gör att vi snart ser dem annorlunda än när filmen började. Så
intensivt ser vi inte på vår partner under flera veckor sammanlagt.
Dessutom förförs vi av deras rollkaraktärer.”
”Vet du vad. Det är lite grann samma sak med städer”, hoppade
Lena i tankeströmmen. ”Ta London. Det är Europas fulaste storstad,
på ytan. Fula byggnader. Trångt. Dålig luft. Fast renare gator än
Stockholm idag. Därunder finns Europas största smältdegel och
en verkligt levande stad. En stilsättare som leder utvecklingen i
design, reklam, mode och mycket annat.”
”Vi måste åka dit igen när det här är över”, sa Micke och tittade
upp.
”Shit, vi höll på att missa honom.”
Kortleken föll som höstlöv över framsätet i hans bil som hade
ersatt Amazonen från dagen innan. Lena rivstartade bilen och
körde ut efter Nelsons bil.
”Hej, försiktigt!”
”Inga baksätesförare, tack.”
De hade inga problem att följa efter Nelson. De såg att han var
ensam i bilen och han svängde inte upp på motorvägen in mot
Stockholm, utan fortsatte istället på småvägarna mot Uppsala.
”I think this is it”, sa Micke när de passerade en vägskylt mot
Skokloster.”Låt inte honom se dig.”
Lena saktade ned och det var bara med möda de kunde hålla
Nelsons bil i sikte på den slingrande vägen. Som tur var trafiken
lätt. Någon enstaka bil och traktor dök upp och försvann in på
någon liten avtagsväg. På en lång raksträcka var hon tvungen att
tillfälligtvis släppa den silverglänsande statusförlängaren ur sikte.
”Vart tog han vägen?”, frågade hon med panik i rösten när
vägen återigen började slingra sig fram. ”Jag ser honom inte längre.
Passerade vi inte en avtagsväg därborta. Hon accelerade bilen, men
fick inte syn på Mercedesen.”
”Jag vänder”, sa Lena och tvärbromsade så att Micke åkte fram
i säkerhetsbältet och fick ta emot sig mot handskfackets lucka.
Hon handbromsvände Audin på den smala landsvägen och körde
tillbaka till avtagsvägen. ”Han måste ha kört in här.”
”Vi prövar”, sa Micke. ”Men du, kör försiktigt. Jag har redan en
bruten arm.”
Efter ett par kilometer fick Micke syn på Mercedesen. Kenneth
Nelon körde fort och vårdslöst på den smala grusvägen. Det var en
öde väg och Lena fick åter sakta ned. Men nu visste de att de hade
Nelson i sikte och dammolnet hans bil orsakade var lätt att följa
trots att vägen vindlade fram mellan skog och åkermark.
Vid Farmen svängde Nelson upp i allén och parkerade på
gårdsplanen omedveten om att han hade blivit skuggad. Tanken att
han själv skulle bli förföljd hade aldrig fallit honom in.
”Vi är alla samlade för andakten”, hälsade Sten Pastorn välkommen.
”Men först bör du ringa kontoret. Din assistent ringde just.”
”Jag stängde av min mobiltelefon. Jag kommer om någon
minut.”
Pastorn gick in i det kontor som fanns på bottenvåningen.
”Du hade ringt”, sa han direkt till Jonas af Cederlund.
”Jag kan inte få tag i Eriksson. Han finns inte någonstans.”
”Leta reda på honom”, sa Nelson kort och var på väg att lägga
på luren.
”Jag tror han är död”, hann af Cederlund skjuta in innan
förbindelsen bröts. Pastorn hade uppfattat det sista ordet och satte
luren till sitt öra igen.
”Igen!”
”Jag tror han är död.”
”Varför?”
”Har du läst tidningarna”, frågade af Cederlund.
”Ja.”
”Det dog en man på Kungsholmen natten till igår.”
”Jag såg det på kvällstidningarnas löpsedlar och det var någon
kort artikel om det i Svenska Dagbladet.”
”Jag tror det var Eriksson.”
”Förklara vad du menar”, begärde Pastorn kort. Han undrade
om inte af Cederlund hade rätt. Eriksson hade aldrig missat att
höra av sig tidigare. Han var disciplinerad.
”Mannen som dog är i rätt ålder. Han var klädd som Eriksson
brukade vara.”
”Ja... men Svenskan uppgav att han ännu var oidentifierad.”
”Exakt. Men jag pratade med en kontakt jag har på en av
tidningarna och det visade sig att en viss Lena Blom och någon
Mikael Molle har varit inblandade i dödsfallet. Tidningarna har
ännu inte kunnat skriva om det, så det är inte bekräftat, men om
jag förstod rätt så har polisen uppgett till min kontakt att Lena Blom
tydligen har slängt (?) mannen över räcket vid St Eriksbron.”
Pastorn blev mycket tveksam.
”Skulle hon kunnat göra det? Eriksson var, är mycket kompetent
inom sitt område.”
”Vem vet? De var tydligen två personer.”
”Jag är mycket oroad. Försök fortsätta forska i det här. Ta reda
på vad som har hänt Eriksson. Om det är sant har vi stora problem.
Jag ringer dig i kväll.” Som en eftertanke fortsatte han. ”Herren
vare med dig.”
”Det här bara måste vara Farmen”, sa Lena och stirrade på den
stängda grinden i början av allén. I slutet av de alltmer avlövade
lindträden tade hon den ljusgula huvudbyggnaden och Mercedesen.
Det fanns fler byggnader och hon skymtade folk som rörde sig på
gårdsplanen.
”Vad gör vi nu?”, frågade Micke och öppnade dörren.
De gick ut ur bilen och prövade försiktigt grinden. Den var låst
och gav inte efter. Micke skakade lite på den med sin oskadade
arm.
”Den måste vara fjärrstyrd.”
”Det ligger isolerat”, sa Lena eftertänksamt och såg sig omkring.
Hon kunde inte se någon annan gård i närheten, men slöt sig till
att något måste finnas längre fram, eftersom vägen fortsatte. ”Ingen
brevlåda, ingen skylt. Det finns ingenting som talar om vad det här
för ställe. Det bara måste vara deras högkvarter.”
”Det har suttit en brevlåda eller något sådant här”, sa Micke
och pekade på skruvhål och en fläck stor som en brevlåda på den
vitmålade grindstolpen. Runt omkring var den vita färgen solblekt,
men här hade den fortfarande en viss gräddaktig nyans kvar.
”Jag vill gå in”, sa Lena och gjorde en ansats att klättra upp på
grinden.
Micke ryckte omedelbart tillbaka henne.
”Ser du inte? Den kan vara elektrisk”, sa han och pekade på
tråden som löpte över grinden. Den var fäst i isolatorer. Samma
system fortsatte längs staketet åt bägge hållen.
Pastorn var just på väg att börja sin predikan när Sten diskret
kallade till sig honom.
”Jag är ledsen Pastorn, men jag tror du vill se det här.”
Sten ledde Pastorn till övervakningsrummet på andra våningen.
Det var ett trångt litet rum med monitorer uppsatta längs väggen.
Fönstret var igensatt så att rummet låg i ett halvmörker upplyst
bara av en svag lampa på skrivbordet. En av arbetarna på Farmens
satt framför TVskärmarna.
Monitorerna visade i svartvitt olika delar av landskapet och
byggnaderna. De var åtta stycken. Utplacerade runt om så att
Farmen var bevakad från alla håll. Sten pekade på monitorn som
bevakade grinden.
Bilden visade två personer som stod och talade med varandra
utanför grinden. Mannen höll just tillbaka kvinnan som hade
skakat på grinden och just lyft benet för att börja klättra över.
”Kan du ge mig en närbild?”, sa pastorn till teknikern som slog
några lätta slag med fingertopparna på sin panel. Bilden kröp allt
närmare tills Micke och Lena fyllde upp hela monitorn.
”Det är den där satans journalisten”, nästan viskade Pastorn.
Sten såg förvånat på honom. Det var första gången han någonsin
hade hört Pastorn använda profaniteter. Det var med största
tveksamhet ha sa: ”Hon måste ha följt efter dig hit.”
”Det fattar jag din idiot. Hur har hon lyckats koppla ihop mig
med... Eriksson måste ha sagt något. Vänta, hon frågade om
Farmen när hon ringde häromdagen...”
”Är elstängslen påkopplade?”, fortsatte han.
”Nej. vi kan inte göra det utan hot.”
”Koppla omedelbart på strömmen. Jag bryr mig inte om någon
blir skadad. Vi måste hålla henne härifrån.” Pastorn hämtade sig
och insåg att han hade gjort vad de kunde. ”Håll koll på dem och
släpp inte under några omständigheter in dem. Förstått. Sten, du
stannar här och ser till att det blir gjort rätt för en gångs skull.” Han
tog ett djupt andetag. ”Jag har en andakt till Guds ära att hålla.”
”Vi kan inte stanna här”, sa Micke när han hörde något spraka till
i tråden. Han tyckte han till och med såg en gnista i ögonvrån. ”Gå
bort från grinden omedelbart.”
Lena hade också hört det elektriska sprakandet i den kyliga
luften och hon hoppade ett steg bakåt. Hon hade just varit på väg
att klättra över grinden.
”Någon kopplade på strömmen. De måste kunna se oss.” Hon
kisade inåt allén till för att se någon person eller något. Allt var
lugnt, bara vinden lekte i de nedfallna lindlöven.
”Dolda bevakningskameror”, erbjöd Micke som förklaring när
han drog Lena tillbaka mot bilen. ”Vi måste ge oss av.”
”Lena, det är för stort. Vi måste kontakta polisen nu. Vi har hittat
Farmen. Vi vet att Kenneth Nelson är inblandad. Vi har blivit
utsatta för mordförsök. Vi har kopplingen mellan bombattentaten
och förövarna.”
”Vi har inga bevis.”
”Vi är journalister. Vi behöver inte bevis.” Han hejdade sig.
”Inte på samma sätt som polisen.”
Lena körde Mickes Audi snabbt och aggressivt. Hon tänkte
alltid bättre när hon körde bil. Hon kunde köra bil, mekaniken
i bilkörningen satt i hennes ryggrad vilket gjorde att hon kunde
koppla bort en del av hjärnan medan hon körde, utom i tät
stadstrafik vilket krävde alltför hög koncentration och intensitet.
Landsvägskörning gav henne en ökad koncentration och skärpte
tankeförmågan. Hon hade också erfarenheten, det allra viktigaste.
Att köra bil och att gå ut med Rick var hennes tankepauser.
Det var då hon formulerade sina tankar. Kanske var det en
yrkessjukdom men det var ett av skälen till att hon var en så snabb
och effektiv skribent framför datorn. Hon hade oftast tänkt igenom
nyckelfraser och formuleringar i förväg.
Micke höll tyst då han visste hur Lena fungerade. Han visste att
hon skulle ta det rätta beslutet om han kunde hålla tyst och inte
tvinga in henne på andra vägar. När de kom in i Stockholm igen
körde Lena Klarastrandsleden, förbi deras bostäder i Vasastan.
”Jag vill hälsa på Rick”, var hennes enda förklaring när Micke
tittade frågande på henne.
När hon parkerade bilen utanför Djursjukhuset stängde hon
av tändningen och vände sig mot Micke som kliade skäggväxten.
Han fick verkligen lägga band på sig själv för att hålla inne alla
kommentarer och uppmaningar.
”OK. I morgon åker vi upp till den där polisen i Uppsala och
förklarar alltihop. De får ta det därifrån. Men Micke, det är min
story och de ska inte kunna putta undan mig från det här. Det är jag
skyldig Rick, Bergsand och Pernilla. Det är min story.”
Måndagen tillbringade de på polishuset i Uppsala. Som väntat fick
de en ordentlig utskällning av Dan Lundgren, men när Lena tyst
reste sig upp för att gå och räckte ut handen åt Micke att han skulle
komma med henne, tystnade Lundgren.
”Förbannade Kalle Blomkvistare”, svor han högt och tydligt och
lugnade sedan ner sig. ”Ta det en gång till.”
Lena stirrade kallt på honom.
”Snälla.”
Då kunde inte Lena hålla tillbaka sitt busstrecksleende.
Tålmodigt berättade hon än en gång vad hon och Micke hade
kommit fram till och allt som hade hänt sedan hon senast träffade
Lundgren. Han strök sin mustasch och förklarade: ”Ni måste lämna
en redogörelse för det här. Jag måste prata med mina chefer.”
”Vi misstänkte det”, sa Micke och tog fram Lenas fickminne
som han hade haft i handen. Spolarna snurrade fortfarande
och han stängde med en distinkt tryckning på stoppknappen av
bandspelaren. Dan Lundgren stirrade klentroget på honom och
rev sig vanemässigt i Lindströmmustaschen. De hade bandat hela
samtalet utan att han hade märkt det. ”Jag tror den här räcker
just nu”, fortsatte Micke. ”Vi orkar inte upprepa det här en gång
till.” Han log spjuveraktigt. Det var alltid lika roligt att driva med
ordningsmakten.
”Det där är olagligt”, började Lundgren aggressivt.
”Du vet var du får tag i oss”, sa Lena och reste sig stelt från den
obekväma besöksstolen. Besöksstolar på offentliga inrättningar
är aldrig utformade för att uppmuntra de besökande att stanna
länge.
”Du är skyldig oss att hålla oss informerade. Och vi ska vara
med när något händer. Glöm inte det”, sa Lena i dörröppningen.
Det var ett krav hon hade avtvingat Dan Lundgren innan hon
talade om något.
”Förbannade jävla tidningssnokar”, svor Dan Lundgren
maktlöst, men han skulle hålla sitt löfte så gott det gick. Hans dag
var sannerligen förstörd. Nu skulle han inte bara vara tvungen
att prata med sin chef. Han skulle tvingas berätta för kollegorna i
Stockholm och på säpo också. Något han inte såg fram emot. Att
amatörer hade gjort polisarbetet var illa nog, att de var journalister
de måste stryka medhårs, var så att han var tvungen att ta en
tablett mot magsyran.
Vad han inte förutsett var svårigheten att få sina överordnade att
tro på hela historien.
Lena och Micke satt hemma hos Micke och tittade på hans
widescreen-TV. De väntade på programmet Fotbollskväll.
Djurgården hade spelat borta och de ville veta hur det gått.
Ute på Farmen hade Sten öppnat vapenförråden och beväpnat
de som var på Farmen. Dagmedlemmarna. de som bara kom ibland
hade kontaktats och uppmanats att hålla sig borta eller om de så
ville snarast anmäla sig på Farmen.
Kvar var kärnan av Bibelläsarna, drygt trettio personer. De hade
varit febrilt aktiverade med att kontrollera bevakningssystemen
och försvarsåtgärderna. Sten hade informerat dem om vad som
hade hänt och de höll en gemensam gudstjänst.
De var de utvalda.
De hade utvalts att göra Guds arbete.
Slutstriden mellan det Goda och det Onda närmade sig.
”Varför hör inte Lundgren av sig?”, frågade Lena otåligt.
”Byråkrati”, föreslog Micke.
”Trodde de inte på oss?”
”Tja, journalister och poliser är väl naturliga fiender”, försökte
Micke lugna henne.
”Skitsnack. Det finns inga som det är så lätt att skaffa källor hos
som polisen. Vad tror du Elding har byggt sin karriär på Expressen
på? Jo alla dessa snacksaliga poliser. De ser skiten hela tiden och
vill åstadkomma något som lagen inte ger dem möjlighet till, därför
läcker de som såll till pressen. Det håller frustrationen borta.”
Micke insåg att det låg en hel del i Lenas något kategoriska
uttalande. Han hade själv träffat många poliser som ville så mycket
mer än de kunde eller fick göra. Han hade å andra sidan också
träffat på en del riktiga skitstövlar bland poliserna, personer som
själva borde sitta i fängelse. Det var inte bara en trend att alltfler
poliser anmäldes, det fanns skäl till det, även om kåren fortfarande
slöt leden nästan lika tätt som läkarna och piloterna.
Han bläddrade med fjärrkontrollen i väntan på programmet
Fotbollskväll hade redan börjat. Lena kände sig lugn. Hon var
övertygad om att djurgårdarna skulle göra bra ifrån sig
” ... spelare är koncentrerade men de skämtade i
omklädningsrummet före matchen. Djurgårdspelarna var väldigt
tysta och laddade”, sa kommentatorn i TV. Lena svor till.
”Nej!!!”
”Det är väl bra att de är laddade”, sa Micke och grävde i
popcornskålen. Han höll automatiskt på att ge Rick några popcorn,
men kom ihåg att Rick inte var där. Popcornen rann lamt ned på
golvet.
”Nej, nej. De är överladdade. De kommer att göra bort sig”, sa
Lena med förtvivlan i rösten.
Hon hade rätt. Djurgårdarna blev till rundningsmärken och
gjorde en krampaktigt lam insats och förlorade med hela 40.
Micke och Lena diskuterade olika möjligheter men det såg
mörkt ut för Djurgården.
Telefonen ringde.
”Det har blivit beslutat att vi ska undersöka det där stället
imorgon. Vi har fått en husrannsakan och åker dit i morgon”,
berättade Dan Lundgren för Lena. ”Ni får komma med som mina
’gäster’, men ni måste hålla er i bakgrunden. Och ni får absolut inte
publicera något utan vårt godkännande.”
”Visst, visst”, muttrade Lena surt. Hon tänkte inte låta polisen
censurera henne. Det räckte med att hennes älskade Djurgården
hade gjort bort sig kapitalt. Hon skämdes på deras vägnar. Att göra
en så flat insats i en sådan viktig match, det var inte imponerande…
KAPITEL 14
Det fanns enligt polisen ingen anledning att göra för stor sak av Lenas
och Mickes avslöjanden. Bevis saknades och det gällde att fastställa
först om gården som kallades Farmen och Bibelläsarna hade något
att göra med Kristi Dolkar och bombattentaten. Inofficiellt hade
Lundgrens överordnade fnyst åt honom och menat att han borde
veta bättre än att tro på ett par journalisters fantasier.
Det fanns en hel del skepsis och ett visst motstånd mot att
ens kontrollera upp Lenas och Mickes påståenden. De var dock
yrkesmän och de visste att de nya uppgifterna kanske skulle leda
till en lösning. Så efter ett visst argumenterande från Lundgren
hade det gett med sig om att han åtminstone skulle kolla upp
uppgifterna. Om de ändå hade kommit från andra än ett par
journalister.
Uppsalapolisen fick i uppdrag att kontrollera uppgifterna. Det
var Dan Lundgren, en kvinnlig kollega och två uniformerade
poliser som åkte ut till Farmen tillsammans med Lena och Micke.
De valde att åka ut i blåvitmålade bilar för att ge det hela en mer
officiell prägel.
Deras ankomst utlöste en febril aktivitet och ett snabbt rådslag.
Bilarna stod kvar utanför grinden och poliserna tittade
misstänksamt på den elektriska tråden. Ingen kände sig manad att
gå fram och kontrollera om det fanns spänning i den efter Lenas
varning.
Till slut la Micke sitt gipsbandage på tråden. Han hade först
fuktat det i det daggiga gräset. Det var med allra största försiktighet
Micke sakta sänkte gipset mot tråden, men något karakteristiskt
fräsande hördes inte. Det fanns ingen elektricitet i tråden. Dan
Lundgren lutade sig in över grinden och försökte få upp haspen,
men det gick inte.
”Den är låst. Det verkar vara någon form av magnetlås”, sa
Lundgren. ”Tuta lite så får vi se om något händer.”
Plötsligt sprakade det till i en högtalare som ingen hade
observerat på grindstolpen.
”Vad vill ni?”
”Det är polisen. Kan vi komma in?”
”Vad gäller det?”
Dan Lundgren var förvånad. Han hade inte väntat sig något
motstånd.
”Vi har några frågor”, svarade han avvaktande.
”Vadå för några frågor?”
”Vill ni vara vänliga och öppna grinden så kan vi ha den här
diskussionen öga mot öga”, svarade Lundgren irriterat.
”Vadå för frågor?”, sprakade det till i högtalaren igen.
”Släpp in oss eller måste vi använda våld” svarade Lundgren
med hög röst. Det var något onaturligt med att prata med en
grindstolpe.
Det blev tyst en lång stund.
Uppe på Farmen redogjorde Sten i telefon för utvecklingen till
Pastorn.
”Vi har ingen anledning att släppa in er. Vi har inte begått något
brott.”
Lena och Micke konfererade tyst med varandra. Micke var villig
att slå vad om att de inte skulle släppas in. Han var säker på att
de övervakades med kamera, men han hade ännu inte sett var
kameran satt. Den måste finnas gömd i grenverket på något av
lindträden i allén.
”Öppna grinden eller förstör vi den”, sa Lundgren med sin mest
auktoritära polisröst.
Sakta gled grinden upp.
”Du förlorar, igen”, tryckte Lena till Micke med när de skyndade
sig in i polisbilen.
När bilarna rullade upp på gårdsplanen klev den smale och
tunnhårige Sten ut på trappan. De såg arbetsklädda personer röra
sig på gården. En traktor brummade på ett av fälten intill. Sten
ställde sig bredbent och väntade tills bilarna stannat. Då tog han de
få stegen nedför trappan och gick fram till den första polisbilen.
”Vad är det ni vill?”
”Kan vi gå in?”, frågade Dan Lundgren.
”Nej. Vi stannar här.”
Dan Lundgren förklarade deras ärende. Sten förnekade att
gården var något slags högkvarter för gruppen som låg bakom
bombattentaten. Han hävdade att de bara hört om dem på radion.
Kristi Dolkar hade han aldrig hört talas om.
”Det här är en retreat. Vi erbjuder lugn och ro med studier i
Herrens ord till människor som söker den sanna och rätta vägen.”
”Ni kallar er Bibelläsarna eller hur?”, Lena kunde inte låta bli
att lägga sig i vilket gav henne en ilsken blick från Dan Lundgren
och de andra poliserna.
”Vi är bibelläsare, ja. Bibeln är vårt rättesnöre”, erkände Sten.
”Varför alla bevakningsgrejorna om allt ni gör är att läsa Bibeln?
Det elektriska stängslet?” Det var Lena igen som lade sig i.
”Vi är rädda om vår avskildhet. Detta är en religiös plats. Vilka
är det där?” Sten vände sig direkt till Dan Lundgren som hade
legitimerat sig och ignorerade helt Lena och Micke.
”Det är Lena Blom och Mikael Molle, de är journalister.”
”Vad har journalister att göra på polisärenden?”
”De är, de är gäster...”
”Polis-PR”, erbjöd Sten föraktfullt som förklaring.
”Ja. Vi vill se hur det ser ut därinne”, sa Dan Lundgren.
Sten tvekade länge. Först när Dan Lundgren började veckla ut
ett papper han tagit fram ur ett kuvert från sin innerficka, ryckte
han på axlarna.
”Vi har ett husundersökningstillstånd här...”, började Dan
Lundgren. Sten hade redan vänt honom ryggen och börjat gå
uppför trappan. Dan Lundgren, Lena, Micke, den kvinnliga polisen
följde efter. De uniformerade poliserna stannade utanför efter en
uppmanande gest av Dan Lundgren.
Sten ledde dem genom huset. Han sa nästan ingenting, men
öppnade en del dörrar och visade med ett missnöjt minspel att de
kunde titta in.
”Samlingssalen.”
”Kontoret.”
”Matsalen.”
”Gästrum.”
Alla rum var tomma. Inte bara på människor utan nästan
allting annat utom möbler. Det fanns sängkläder och madrasser
i gästrummen de fick se. Det låg biblar i samlingssalen. Kontoret
var rensat på papper och pärmar. Lena tittade i en papperskorg
och såg en del hopskrynklade papper. Försiktigt smög hon åt sig
ett papper.
Hon vecklade försiktigt upp det när de gick genom en av
korridorerna. Det var en fakturakopia på oblater och nattvardsvin
från en firma specialiserad på religiösa artiklar. Den var daterad
en vecka innan. Någon hade förutsett deras besök och rensat
rummen.
På övervåningen gick Sten demonstrativt förbi några stängda
dörrar.
”Vad är det där inne?”, frågade Lena innan Dan Lundgren hann.
Något som åter gav henne en irriterad blick.
”Heliga rum”, svarade Sten kortfattat.
”Vi vill se dem också”, sa den kvinnliga polisintendenten Sara
Nilsson.
”Det går inte. Det är våra heliga rum. De används för meditation
och bön.”
”Vi har ett papper som ger oss rätten att se allt här på Farmen”,
sa Sara Nilsson.
”Det här är ingen farm. Det är en retreat och en gård där vi
ägnar oss åt ekologisk och giftfri odling. Och jag tvivlar på att ert
papper ger er rätten att kränka heliga platser. Råder inte kyrkofrid
i Sverige?”
Poliserna såg förvirrat på varandra.
”Kyrkofrid?”
”Den här gården är en kyrka för oss. Vi är ett religiöst sällskap
som utövar vår religion här. I grunden är det samma religion som
är statsreligion i Sverige och detta är vår kyrka. Kyrkor måste inte
ha klocktorn.”
Dan Lundgren och Sara Nilsson förde en viskande konversation.
Sten stod och såg på med en antydan till ett leende i mungipan.
Som han väntat sig hade han fått poliserna osäkra och de kände
ett behov att konsutera en av sina jurister. Ingen av dem hade
någonsin blivit anklagad för att bryta kyrkofriden förut.
Nästan omärkligt hade flera personer dykt upp i korridorerna
och stod nu och såg på dem. De var inte hotfulla, utan de flesta av
dem stod med lugna ansikten och knäppta händer. Utan att vänta
på svar vände Sten tvärt och gick nedför trappan. Poliserna, Lena
och Micke stod obeslutsamma kvar en stund men följde sedan
närmast automatiskt efter honom ned till porten.
Sten höll upp dörren och sa: ”Jag tror ni ska gå nu. Jag har
svarat på era frågor och visat er vår kyrka. Vi har som ni ser inget
att dölja. Gå nu. Gå i Jesu frid.”
Lena såg på Dan Lundgren som var i bryderi. Han visste helt
enkelt inte vad han skulle göra. Han var mycket tveksam till
att använda polismakten till att vända upp och ned på kyrkan,
som han nu tänkte på Farmen som. Samtidigt ville han göra ett
ordentligt jobb.
Just då öppnades en dörr i korridoren och en ung man kom
backande ut i ljuset från lampetterna på väggen. Han drog något
med sig, helt omedveten om människorna som stod och såg på.
Plötsligt vände han sig om och gav ifrån det ett förskräckt utrop av
förvåning. Han började snabbt försöka skjuta tillbaka lådorna. Med
några snabba steg var Dan Lundgren framme vid honom.
Chockad stirrade han ned i lådan som inte var riktigt stängd.
Hans högra hand trevade automatiskt efter Sig Sauern han hade i
ett stängt hölster vid högra höften. Han vände sig om.
”Det är automatvapen i...” Längre kom han inte.
”Var vänlig och släpp pistolen”, hörde han en stillsam röst säga.
Hans ögon sökte sig till rösten och såg först mynningen på en stor
Magnumrevolver riktas mot sig. Blicken fortsatte upp till Stens
ansikte. Han såg orden formas i det magra ansiktet: ”Varvänlig och
ge mig pistolen, stilla och försiktigt.”
Tiden var som frusen för Dan Lundgren. Han hade varit polis i
över tjugo år, men det var första gången han hade fått en, som han
tyckte jättelik, revolver riktad mot sig. Ologiskt tänkte han: ”i en
kyrka”.
Bakom Sten såg han att några av Bibelläsarna som hade dykt upp
i korridorerna nu hade tryckt ihop Sara Nilsson, Lena och Micke
i en tät grupp. En ung flicka med långt blont hår och ett öppet
ansikte höll just på att ta ifrån Sara Nilsson hennes tjänstevapen.
Två män muddrade en protesterande Lena och en mer stillsam
Micke. Alla stirrade på Stens revolver, men Dan Lundgren kunde se
att flera vapen hade dykt upp under tröjor och jackor och riktades
mot hans lilla grupp.
Dan Lundgren räckte försiktigt sitt vapen till Sten som nonchalant
stoppade det i en ficka. Sten gestikulerade med revolverpipan att
Dan Lundgren skulle gå förbi honom mot ytterdörren.
”Förlåt”, hörde han viskande bakom sig. Instinktivt vände
han sig om igen och såg på den unga mannen som hade baxat in
lådan med kpistar och AK4:or i korridoren. Vapenfettet glänste
ondskefullt i det svaga ljuset och Dan Lundgrens blick drogs dit.
Det låg minst tjugo automatvapen i lådan. Dödsbringande och med
magasinen på plats.
”Herren hade säkert en mening med det här”, svarade Sten
tröstande den förtvivlade unge mannen, knappt mer än en
tonåring.
Med händerna över huvudet tvingades gruppen ut på
gårdsplanen. Därute stod två män i overaller och riktade två gevär
mot de uniformerade poliserna. En annan kvinna gick fram och
befriade poliserna från deras vapen. Ännu en rusade på en gest från
Sten fram och öppnade bilarna för att kontrollera att det inte fanns
fler vapen i dem. De uniformerade poliserna stirrade förvånat med
hängande hakor på de vältränade och disciplinerade Bibelläsarna.
”Ooops”, sa Micke tyst till Lena. Mer vågade han inte säga då han
genast fick en knuff i ryggen från en bister man i femtioårsåldern.
”In i bilarna”, kommenderade Sten. ”Vi ska eskortera er bort
från vår mark. Den kallas ibland Farmen”, avslutade han med ett
snett humorlöst leende.
När alla hade skyfflats in i bilarna med hjälp av någon extra
knuff tecknade Sten åt Dan Lundgren att veva ned fönstret.
”Vi kan tyvärr inte låta er snoka vidare här. Vi försökte vara
trevliga och hjälpsamma, men... För oss är detta en helig och
okränkbar plats och vi kommer aldrig att låta er, det vill säga, det
samhälle vi inte erkänner att komma hit igen. Vi vill inte er något
ont, men om ni försöker ta er in här igen måste vi försvara oss. Det
är Herrens vilja. Han låter inte er kränka Hans mark igen.”
Så fort polisbilarna var utanför grindarna sände de ut larm. De
uniformerade poliserna lämnades kvar för att upprätta en vägspärr
och stänga av all trafik. De fick stränga order om att inte provocera
någon, men inte heller släppa fram någon.
Dan Lundgren återvände med tjutande sirener till Uppsala för
att snabbast möjligt rapportera och organisera nästa drag. Lena och
Micke satt tysta i bilen, observerande och sugande som svampar i
sig allt som sades och gjordes. De var bortglömda för ögonblicket
vilket de passade på att dra nytta av.
Inom några timmar vimlade trakten av polisbilar och vägspärrar
upprättades överallt. Kravallutrustad polis och specialstyrkor
kallades in. Väghinder sattes upp, kravallsköldar, hjälmar och
skottsäkra västar delades ut. Matvagnar, husvagnar och andra
mobila stationer upprättades. Det dröjde dock nästan tio timmar
innan man upptäckte att det fanns en bakväg in till Farmen. Det
var en outmärkt skogsväg som mest hade använts av traktortrafik.
Vid allégrinden hade en gammal lastbil ställts tvärs över vägen.
Strömmen i stängslet var påkopplad igen, vilket kostade en
lågflygande fiskmås livet mitt framför ögonen på ett par poliser som
var ute och rekognoscerade längs stängslet. Strålkastare lyste upp
vägarna och fälten, men inte själva byggnaderna.
Även bakvägen var spärrad när de kom dit. Först kom en grind
de lätt kunde ta sig förbi. Längre fram mellan träden stod en stor
grön skördetröska av märket John Deere inkilad mellan träden.
Den hade körts in med sådan kraft att ett träd hade böjt sig något.
Det fanns ingen som helst möjlighet att ta sig fram med bil. Inte
ens terränggående fordon kunde ta sig fram i det steniga och oröjda
skogspartiet.
I den hastigt upprättade sambandscentralen i en granngård ett
par kilometer därifrån gjordes fåfänga försök att få kontakt med
Farmen. De fyra poliserna och journalisterna förhördes gång på
gång om gården, hur många som var där, hur såg det ut, hade de
sett fler vapen, hur såg det ut inuti? Allt de kunde komma ihåg.
Frågorna repeterades till Lena och Micke uttröttade förklarade
att de hade sagt allting, flera gånger. De behandlades som om de
var pestsmittade. Mer än en gång hade höga polisbefäl kommit in
och påpekat deras oansvarighet i att underlåta att anmäla och så
vidare. Lena fräste ifrån och krävde att polisen istället skulle hålla
sina löften om att de skulle få följa dramat från första parkett.
Efter långa och omständliga förhandlingar gick polisen med på
att ge dem en viss frihet, så länge de lydde alla order och Micke
tilläts hämta sin kamerautrustning. Lena passade på att ringa
Farbror Per och Djursjukhuset.
En diskret efterlysning gick ut. Polisen ville gärna tala med
Kenneth Nelson. Kenneth Nelson stod inte att finna någonstans.
Karen Nelson lät dem söka igenom den stora villan, men hade för
övrigt absolut ingenting att säga utan hennes förvåning var enorm,
enligt poliserna som hade genomfört uppdraget. De yngsta barnen
hade blivit ordentligt uppskrämda och grät. En rasande Karen
Nelson lovade att anmäla poliserna för grymhet och trakasserier.
På CCS Holdings kontor uppgav en förvånad och förbindligt
hjälpsam Jonas af Cederlund, personlig assistent till Kenneth
Nelson att Nelson var på affärsresa. Men han kunde inte tala om
hur polisen skulle kunna komma i kontakt med honom. Han
lämnade efter långa förhandlingar Nelson mobiltelefonnummer
till polisen som bara fick prata med Telias Mobilsvar. Diskret
bevakning upprättades på alla ställen där Kenneth Nelson kunde
tänkas dyka upp.
Det var det största polispådraget i Sverige sedan
Malexandermorden. Det gick givetvis inte spårlöst undan även om
polisen vägrade att säga varför. De skulle hålla en presskonferens
senare, uppgav Stockholmspolisens talesman.
Utanför avspärrningarna trängdes journalister från Sveriges alla
media. Spekulationerna löpte vilda. De flesta höll dock på att det
måste ha något med spioner eller bombattentaten att göra. Några
tippade till och med att polisen hade omringat Palmes mördare
och var beredda att slå till. För säkerhets skull avdelade de större
tidningarna några journalister att spåra upp Christer Pettersson.
Han var inte i sin lägenhet i Sollentuna och några optimister trodde
att de kanske hade kommit på något.
TV-bolagens OB-bussar hade parkerats där det fanns plats,
lagom nära utan att hamna i riskzonen. Polisen hade försökt hålla
dem borta, men flera av de bofasta snabbt insåg möjligheterna av att
tjäna extra pengar genom att hyra ut el och vissa bekvämligheter.
Toalettköerna i den närmaste bondgården var långa, även om
bonden svor ve och förbannelse över alla de journalister som satt
och sket runt hörnet på ladugården. Ett problem han blev av med
när han släppte hundarna lösa.
OB-bussarnas satellitdiskar och antenner riktades mot närmaste
länkstation och en gång i timmen gjorde någon välkänd TV-reporter
en ståuppare från ett improviserat manus som stoppades in mellan
programmen på kvällen. De hade mycket lite att komma med.
Ganska snart var dock alla eniga om att det handlade om
bombattentaten. Det var den enda rimliga förklaringen till den
stora polisinsatsen. Några mer företagsamma journalister började
därför försöka få tag i Lena och Micke. Utan framgång. Varenda
granne inom en mils omkrets hade blivit utfrågad av journalister
och även om ingen hade mycket att säga syntes ändå ett mönster.
Någonstans innanför polisens avspärrningar fanns en gård där
några religiösa dårar höll till. Omdömet dårar användes flitigt av
grannarna, men redigerades i de nationella TV-sändningarna. Ingen
hade dock särskilt mycket att berätta om personerna på Farmen.
Ingen hade träffat dem. Ingen hade umgåtts med dem. Ingen visste
ens vad de kallade sig, vilket innebar att alla journalister utgick från
att gården ägdes av Kristi Dolkar. Det hade Lena och Ulf Bergsand
redan avslöjat att gruppen bakom bombattentaten kallade sig.
Polisens improviserade presskonferens sändes direkt i alla
TV-kanalerna. Talesmannen bekräftade att polisen hade spärrat
av ett tre-fyra kvadratkilometer stort område. Han medgav
också motvilligt att man trodde sig ha funnit de ansvariga bakom
bombattentaten. Mer än så ville han inte säga.
När några journalister upptäckte att Lena och Micke befann sig
innanför avspärrningarna utbröt nästan ett upplopp. De krävde
allihopa att få samma möjligheter och tillgång till avspärrningen
som Lena och Micke hade. Själva var Lena och Micke mindre
nöjda. De övervakades hela tiden av poliser och fick inte röra sig
utan eskort en enda meter.
”Djävla polisstat”, muttrade Micke djupt missnöjd när han hade
försökt ta sig fram för att ta några bilder av allén och den gamla
lastbilen. Han hade blivit handgripligen stoppad av några mycket
allvarliga poliser i skottsäkra västar.
Det dröjde inte länge innan några vakna reportrar hade
dragit sambandet med Waco i Texas. Där hade den amerikanska
myndigheten BTA, Bureau for Tobacco, Alcohol and Firearms,
tillsammans med FBI belägrat en religiös sekt som kallades
Davidssekten efter sin ledare David Koresh några år tidigare.
Belägringen hade slutat i en katastrof när de flesta sektmedlemmar
brändes inne efter en misslyckad stormning.
Inne på Farmen rådde ett stort lugn, något som stod i grov kontrast
till kaoset och förvirringen utanför. Alla hade sin uppgift. De hade
trimmats av Sten och ingen hyste några tvivel om det rättfärdiga i
vad de gjorde. Sten hade tillsammans med den förre yrkesmilitären
Nils befälet över alla försvarsanordningarna.
Medlemmarna var uppdelade i skift och de visste vad de skulle
göra. Genom sitt nät av bevakningskameror hade de uppsikt över
polisens avspärrningar och hur de grupperade sig. Information
polisen inte hade en aning om att Bibelläsarna hade. De trodde att
bara huvudinfarten var kamerabevakad.
De medlemmar som inte var upptagna samlades i samlingssalen
och leddes i andakt av Pastorn. Han hade kommit bakvägen innan
polisen var klara med sina avspärrningar. Hans flammande tal och
starka förtröstan i Jesus och Herren Gud gav dem alla mod.
Det de gjorde var rättfärdigt och de var alla soldater i kampen
om Jesu Rike på jorden. Predikningarna avlöstes av bönestunder,
psalmsång och andetalan. Tungomålstalandet genomsyrade
stämningen i samlingssalen. Många var i extas. De trodde med
hela sin själ och kropp att de stod inför den sista striden. De var
garanterade plats i Himmelen för sin insats i den.
Klockan tolv inföll en kort känsla av panik när alla ljus och
monitorer slocknade. Polisen hade hittat elledningarna och beslutat
att kapa dem. Inom två minuter var gårdens egna generatorer
igång och monitorer och bevakningssystem fungerade perfekt igen.
Besvikna tekniker och poliser svor för sig själva när de såg ljusen
komma igång igen i sina nattkikare. Bibelläsarna tackade Gud.
Strax före klockan sex på onsdagsmorgonen körde gruppbefälet
Ola Wenström sin pansarvagn igenom skogsdungen. Vagnen och
de värnpliktiga hade lånats från närbelägna K1 i Kungsängen. Med
motorsåg och en liten bulldozer hade man under natten röjt en
möjlig väg ut mot fälten bakom Farmen.
Försiktigt, men knappast diskret, mullrade vagnen fram mellan
stenblocken och träden. Det var en slingrig väg och de var tvungna
att ha alla ljus tända för att undvika gropar och skrevor. Avsikten
var inte att göra en attack utan de var ute på en sondering. De var
alla frivilliga och hade stränga order om att inte komma för nära
Farmen. Deras uppdrag var att se om man kunde föra fram fordon
den vägen och öppna upp en andra front mot Farmen.
Den fula kamouflagefärgade bandvagnen tog sig fram genom
skogen. Nosen stack ut och Ola Wenström avvaktade order i
sina hörlurar. I sambandsledningen utbröt en kort diskussion.
De försiktiga var nöjda med de framsteg de hade gjort. De mer
aggressiva befälen ville köra närmare Farmen.
Ledningen visste att det fanns stora diken längre fram som
bandvagnen skulle få svårt att forcera. De visste inte att dikena
hade grävts fram av Bibelläsarna de senaste veckorna och var
konstruerade så att inget fordon skulle kunna ta sig över dem utan
hjälp av ingenjörstrupper.
De aggressiva vann och Ola Wenström fick order att köra
vidare.
Han kom trettio meter ut på vad som till för några veckor
sedan hade varit en fredlig rågåker med åkersorkar och fågelbon
som enda invånare. Rågen var borta och Farmens jordbrukare
hade redan börjat plöja ned de kvarlämnade rågstråna i den feta
uppländska myllan.
Där stoppades bandvagnen av en granat.
Det var ingen ren träff utan alla lyckades ta sig ut ur bandvagnen.
En av de värnpliktiga, en invandrare i andra generationen förlorade
ett ben. Det hade klämts fast när metallen i bandvagnen skrynklade
ihop sig vid granatens träff. De hade alla haft tur då bandvagnen
aldrig fattade eld. Eld är en ryslig sak för alla som är innestängda i
fordon av olika slag. Det värsta som kan inträffa. Deras upphetsade
rop på hjälp över radion ledde till en snabb insats från deras
kamrater. En ambulanshelikopter tillkallades och landade i en
glänta ett hundratal meter bort.
Smällen hade hörts över hela trakten i den kyliga morgonluften.
Den hade fått journalisterna att kasta sig över polisens talesmän
och de försökte alla få iväg någon som kunde ta bilder av den
demolerade bandvagnen. Polisen försökte stoppa dem.
Bandvagnen hade inte varit polisens enda försök att ta sig
fram till Farmen. En fotpatrull hade försiktigt smugit sin in under
eltråden från den östra sidan. Patrullen avbröts när dess ledare
steg på en landmina från Bofors.
Minan hade kostat några få kronor att tillverka och tillhörde
världens mest spridda vapen. Den fanns överallt där det hade varit
krig och skördade offer långt efter att alla krig var slut. Minor är
det vidrigaste av alla vidriga vapen människan har uppfunnit och
Sverige är en av de största exportörerna av denna vidrighet.
Det är ett vapen som används mot människor. Inte för att
döda, utan för att lemlästa och försätta människor ur stridbart
skick, samtidigt som de ska bli en börda för sina egna. Att se sina
kamrater förlora ben, armar, magen och ibland även huvudet av
kringflygande metalldelar anses ha en avskräckande effekt. Och
att föra tillbaka skadade från detonerade minor reducerar alltid
fiendens antal på två sätt, vilket kan tyckas vara militärt fiffigt.
I patrullen träffades andremannen av sin ledares avslitna
vänsterfot. En upplevelse han aldrig skulle glömma. Foten med
den grova kängan slet upp ett sår på hans kind, men det som
gav honom de värsta mardrömmarna var det förtvivlade skriket
från patrulledaren innan chocken satte in och barmhärtigt nog
berövade honom medvetandet medan hans kamrater släpade
honom tillbaka. Det ordlösa tjutet ur hans strupe var något
patrullmedlemmarna hörde om och om igen. Både i sina drömmar
och när de var vakna.
Ambulanshelikoptern fick landa nästan omedelbart efter att
den hade lyft på väg till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den hade
nu två svårt chockade och lemlästade passagerare. En upplevelse
piloten och sjukvårdspersonalen inte ens hade kunnat drömma om
när de blev utkallade en stund tidigare.
Sverige var i realiteten i krig för första gången sedan 1809. Ett
krig mot en grupp av landets egna medborgare, som använde vapen
de stulit från landets egna vapenförråd. Det var som att slåss mot
sin egen skugga och myndigheterna tog det enda möjliga beslutet.
De förbjöd alla aggressiva handlingar mot Farmen och Bibelläsarna.
Deras enda vapen var att svälta ut dem. Att vänta ut dem. Att
förhandla med dem. Förr eller senare skulle det lyckas.
KAPITEL 15
När pressen hade mjölkat det mesta ur de katastrofala besluten
och dess konsekvenser under natten mellan tisdag och onsdag
infann sig ett underligt lugn och en rutin kring avspärrningarna.
Alla visste att inget skulle hända. Med tanke på de katastrofala
resultaten skulle polisen inte ta några ny offensiva beslut.
Kaoset utspelades i massmedia. Politikerna gjorde utspel på
utspel. Inte oväntat krävde moderatledaren hårda tag och att
armén skulle sättas in. De övriga partiledarna gick på regeringens
avvaktande och försiktigare linje. Rubrikerna lyste krigssvarta i
tidningarna, men innehållet var tunt. Alla tidningar publicerade
artiklar om militanta sekter och parallellerna till händelser i USA
var många. Det var färre som drog kopplingen till militant religiös
fundamentalism i andra länder innan Lena och Micke via sin
snabbt upplagda webbsida pekade på sambandet.
Tillsammans med Tiders redaktion hade de kontinuerlig
bevakning som publicerades på webben. Den webbplatsen kom
att bli en av de viktigaste nyhetskällorna för deras kollegor som
inte rasade mindre över deras privilegierade ställning innanför
avspärrningarna.
Vad de inte visste var att Lena och Micke hade tvingats gå
med på att censurera sidorna innan de kunde publiceras. Polisen
godkände inga nyheter som gav information från den aktuella
situationen innanför avspärrningarna. Polisen var nu helt
säkra på att de inspärrade hade tillgång till de flesta moderna
kommunikationsmedel. De försökte störa telefonledningar och
eventuella datorledningar, men kommunikation via satelliter
kunde de inte komma åt.
Livet på Farmen växlade mellan vakttjänstgöring, matlagning,
sömn och bönestunder. Alla aktiviteter inom jordbruket hade
lagts ned. Alla bad oftare än vad de sov. De befann sig i en form
av religiös extas, men fungerande ändå som en vältränad och
hårt drillad militärgrupp. Mer motiverade och mer skärpta än de
värnpliktiga militärer som stod emot dem knappa kilometern bort
och hade långtråkigt i det råkalla vädret.
Budfirmorna hittade en ny marknad. De körde bud från
hamburgerrestaurangerna i de omkringliggande samhällena. De
flesta journalisterna föredrog Big Mac, men en del ville ha sallad.
Artiklar knattrades in på de bärbara datorerna och sändes in till
redaktionerna med hjälp av GSM-telefoner och modemkort. Den
moderna informationsteknologin fungerade perfekt, även om
många fick tigga ström av bonden för att ladda batterierna.
Ingen vågade lämna sin post. De sov i kalla och fuktiga bilar.
Journalisterna från de större tidningarna fick dock snabbt ut
inhyrda husvagnar som parkerades överallt där de fick plats.
Bönderna närmast tog självklart väl betalt för att tillåta dem att
ställa upp vagnarna på deras marker. Det fanns en slags lägerkänsla
hos journalisterna, bara grillningen av korv över öppen eld
saknades. Vilket fick en spjuver från Dagens Nyheter att ordna det
sent en kväll. Det blev en succé även om korven var vidbränd och
de hade problem med att släcka brasan. Journalister är inte främst
kända för sin vildmarkskänsla, även om många av de manliga gillar
att jaga också med bössa.
De var våldsamt avundsjuka på Lena och Micke som befann sig
närmast händelsernas centrum. Och polisens informationsavdelning
mottog hela tiden protester. Protester de hade svårt att värja sig
emot då de själv helst ville få bort Lena och Micke.
Då och då fick Lena hjälp av polisen att ta sig in till stan. Hon
var kluven. Journalisten i henne sa att hon var tvungen att vara
på plats, men hon ville också besöka Rick som hämtat sig snabbt
och glatt hälsade på henne vid varje besök. Och ärligt talat var hon
efter 48 timmar utanför Farmen dödligt trött på det hela. Sedan
minan exploderade hade absolut inget hänt. Polisen och militären
pratade och planerade. De gjorde ständiga och fåfänga försök att
få kontakt med någon på Farmen. Journalisterna hölls utanför allt
som sades. Det gällde öven Lena och Micke, även om de fysiskt sett
befann sig innanför avspärrningarna. Informationsmässigt var de
lika långt borta från händelserna som sina kollegor.
Man spanade på varandra och både helikoptrar och flygplan
tog bilder ovanifrån. Den civila flygtrafiken hade omgående
förbjudits efter att Expressen hade lyckats flyga över Farmen med
en helikopter. Ett uppdrag som resulterade i sex sidor bilder av
byggnaderna och några skyddsvärn på mittuppslaget.
Chefredaktören fick ett personligt samtal från rikspolischefen
efteråt. Vad som sades var okänt, men ingen civil helikopter flög
över Farmen efter det. Man gissade och spekulerade.
Ingen visste något utom människorna på Farmen. Och de
pratade inte med någon.
En svart marknad på batteridrivna dataspel utbröt. Nintendospel
som var avsedda för barn såldes svart för hundratals kronor bland
journalisterna. Böcker och varma kläder var andra åtråvärda
artiklar. Sysslolösheten tog på journalisterna och poliserna.
Tanken är att en belägring ska göra de instängda nervösa och
desperata nog att komma ut. Vid Farmen var det de utanför som
var rastlösa och hela tiden hoppades på att något skulle hända.
Livet på Farmen kännetecknades av att alla kände ett syfte. Om de
någon gång kände minsta tvivel gick de till samlingssalen där någon
av Kristi Dolkar hela tiden predikade och vägledde dem i bön och
Bibelläsning. Däremellan hade de vakttjänstgöring antingen i något
av rummen för elektronisk övervakning eller ute i färdigställda
värn runt om byggnaderna.
Vapenvård och vapenkunskap praktiserades hela tiden. Det
mesta inne i mangårdsbyggnaderna för att undvika den övervakning
de var övertygade om förekom. En grupp skötte matlagningen.
Kristi Dolkar planerade och övervakade allting. Deras auktoritet
låg som ett skyddande valv över allt. Ingen tvivlade.
Stämningen var inte frivol, men den var uppsluppen. Ingen
kunde tänka sig att ifrågasätta vad som hände. För de instängda
var allt kristallklart. De straffades och plågades för sin tros skull.
Det var de, mot ondskan i samhället, manifesterad i polisens och
militärens förföljelse och belägring.
Alla hade ett syfte. De behövdes. De hade en funktion. Ingen
tänkte på moralen. Den fanns där ändå. Känslan av förföljelsen
slöt dem samman. Det rättfärdigade deras sak och bevisade att
de hade rätt. Den påminde dem om andra kristna som förföljts
och helgonförklarats för sin tro. Det var ett modernt martyrskap
vars konsekvenser de inte ens reflekterade över. Varför skulle de
ifrågasätta något som inte behövde ifrågasättas?
Deras uppdrag kom direkt från den Högste, Gud den allsmäktige,
vilket deras ledare aldrig någonsin glömde att påminna dem om.
Både innanför och utanför avspärrningen ställde man in sig på
att det hela skulle bli långvarigt. Micke frågade Lena om han skulle
fixa fram en adventsljusstake till deras husvagn som UNT snabbt
hade försett dem med. I husvagnen fanns telefon, datorer, modem
och allt annat som gjorde att UNT för första gången blev den tidning
alla läste först varje morgon på nyhetsredaktionerna i hela landet.
Däremellan surfade de på nätet och uppdaterade webbsidan för
Tider. De kände sig faktiskt rent ut sagt uttråkade.
Allihop hade fel.
Under torsdagen hände inget utanför avspärrningarna. Polisen och
militären avlöste varandra och Lena längtade efter att gå på krogen
och ta ett par öl. Hon var otålig till sin natur och även om hon hade
lärt sig tålamod och att vänta föredrog hon att själv agera. Hon led
av lappsjuka, hon ville se människor. Följa sina vanliga rutiner.
Micke passade på att förbättra sin skönhetssömn, vilket inte
hjälpte Lenas rastlöshet. Hon var avundsjuk på Micke som hade
lärt sig sova överallt. Hon saknade promenaderna med Rick. Det
var hennes tankestunder. Då skrev hon en stor del av sina arbeten
uppe i huvudet. Formuleringar prövades och om de höll för
promenaden hem skrev hon upp dem.
En stor del av tiden satt de i telefon. De pratade med Grönis
och UNT om artiklar och bristen på händelseutveckling. Micke
ringde sin gamla mor och ljög henne full med anekdoter om hur
spännande allting var. Varje samtal avslutades med långrandiga
försäkringar om att han inte skulle ta några risker. Lena betraktade
roat hur Micke pressades att ge det ena löftet efter det andra med
fingrarna korsade.
De ringde sina vänner och berättade små detaljer som fick dem
att känna sig utvalda och märkvärdiga. Livet hade snabbt blivit
rutin i den provisoriska lilla staden.
Bakom kulisserna i ledningen utspelades den ena intrigen efter
den andra. De aggressiva ville inte ge upp utan lade fram den
ena planen efter den andra på hur man skulle storma Farmen.
Rikspolischefen suckade tungt och stoppade alla dumheter i dess
linda. Det skulle aldrig bli tal om att storma Farmen och sätta fler
liv i fara. Det var helt politiskt, moraliskt och mänskligt omöjligt
hur gärna de aggressiva i insatsgruppen än ville och hur mycket de
än tränat för det. Det var politiskt helt omöjligt.
Ofta tittade Dan Lundgren över till Lena och Micke i deras
husvagn. Han sa aldrig något om vad som hände i ledningscentralen,
men hans suckar och ögonrullningar sa Lena mer än ord. De tre
höll snabbt på att utveckla en vänskap. Om inte annat var det
roligare att spela Yatzy på tre än på två.
Några gånger varje dag stod de vid stängslet och försökte gissa
vad det var som pågick en bit bort i den ljusgula byggnaden. De såg
fordon röra sig och ibland kunde de i kikaren se någon patrullera
längs den inre ringen eller avlösa en vakt med automatvapnet
hängande runt halsen. De utbytte teorier om det de såg. De
namngav några av Bibelläsarna efter deras utseende. Det var
Tjocken, Spinken, Håret, Långben och Rullatorn (som fick sitt
namn från sin rullande gång). De hade oftast vakten på framsidan.
Ibland vinkade Lena till dem. De vinkade aldrig tillbaka.
På fredagseftermiddagen inträffade något. Men ingen utanför
avspärrningen visste riktigt vad. De hade inte sett någon
vaktavlösning sedan morgonen.
Ledningscentralen begärde till slut upp en helikopter som skulle
fotografera och skicka bilder med telefoto. Helikoptern hade en
värmekamera som direkt avslöjade om människor eller djur rörde
sig nedanför. Den användes ibland i spaningar efter försvunna
barn. Kameran avslöjade att de kamouflerade skyddsvärn som de
tidigare så noggrant hade spanat på var tomma. Inga människor
syntes till.
Återigen framförde den aggressiva falangen att man skulle
storma. De mer försiktiga och förnuftiga påpekade att platsen var
minerad och bara för att man inte såg några betydde det inte att
den inte var försvarad. Att området var elektroniskt övervakat
förbättrade inte oddsen för en attack.
Frågan de ställde sig var om de instängda hade lyckats smita.
Fanns det tunnlar ut från Farmen? Nya avspärrningar upprättades
längre bort, men de gav inga svar.
Den machoutstrålande ledaren för den aggressiva falangen såg
föraktfullt på sina kollegor. De skulle aldrig bli något eftersom de
inte vågade något. Hans män var vältrimmade och inga religiösa
dårar skulle kunna stå emot dem många minutrar. Visst skulle det
kanske bli en del förluster, men det får man räkna med.
Dagen gick långsamt och sakta sjönk spänningen utanför
avspärrningen. Ingenting hände och det var kallt och rått att stå
och stirra i det disiga ljuset mot byggnaden som låg rofull och stilla
framför dem. En efter en drog sig journalisterna i grupper tillbaka
till sina husvagnar och bilar. Fredagskvällen närmade sig och här
satt de fast ute på vischan.
”Systemet stänger”, kom någon av dem på och en shoppinglista
upprättades. En budfirma kontaktades och inköpen skulle bli
klara i tid. Förväntan över en flaska maltwhisky piggar alltid upp
stämningen i en grupp tidningsmänniskor. Irish Coffee och Irish
Tea stod också högt på önskelistan inför kvällens väntan. Ett
civiliserat sätt för förbättra smaken på kaffe och té. Flera husvagnar
utrustades också med portabla satellitdiskar för att ge de väntande
sin dagliga dos TV-nyheter.
De som vaktade avspärrningarna hade inte samma muntrationer
att se fram emot. De var fortfarande på helspänn, särskilt de
som bevakade baksidan där de hela tiden såg den ramponerade
bandvagnen stå svartsvedd och kamouflagemålad en bit in på åkern.
För dem var det ingen spännande utflykt utan ett en skrämmande
verklighet, om än osannolik i det uppländska kulturlandskapet.
Mobiltelefonens obehagliga kvittrande bröt tystnaden i husvagnen.
”Micke.”
”Jag vill tala med Lena Blom, är detta rätt nummer”, svarade en
vänlig och behaglig röst med ett mycket liten nervös överton.
”Ett ögonblick. Det är till dig Lena”, sa Micke och kostade
oceremoniöst över telefonen till Lena som låg utsträckt i en soffa
och bläddrade i en bunt tidningar. Han var van vid samtal från
okända och var inte alls nyfiken på vem det kunde vara.
”Ja.”
”Ikväll klockan sex kan du få en intervju. Det är bara rätt. Du
hittade oss och du får skriva slutordet.”
”Nelson?”, frågade Lena men fick inget svar. ”Vad menar du
med slutordet?”
”Det blir den absolut enda intervjun. Klockan sex vid grinden.
Ensam.”
”Nej”, sa Lena.
”Jag trodde du var yrkeskvinna. Det här är, vad är det ni
journalister kallar det, årets scoop.”
”Jag vill ha med mig Micke.”
”Han som svarade?”
”Mikael Molle, min fotograf.”
”Inga bilder.”
”Han är journalist också.”
Det var tyst en lång stund.
”Utan honom kommer jag inte.” Tystnaden fortsatte.
”Hallå, är du kvar?”
”OK.” Det definitiva ordet följdes av ett lika slutgiltigt klick
när telefonen lades på. Lena stirrade på mobiltelefonen en lång
stund innan hon berättade för Micke som spärrade upp ögonen av
förvåning.
”Redan? Och du sa Nej.”
”Du är min partner. Fast sanningen är nog att jag vågar inte gå
dit utan dig.”
I samlingssalen var luften tät och doftrik. Det var det ingen som
märkte. Många av dem hade tillbringat det senaste dygnet i bön och
lyssnande på sina ledare. De flesta av dem befann sig i ett extatiskt
tillstånd. Deltagarna i den inre kärna som kallade sig Kristi Dolkar
hade nu tagit över och presenterat sig och sina handlingar.
Församlingen bad för att myndigheterna och det svenska folket
skulle öppna sina sinnen och se den rätta vägen. De bad för att de
skulle öppna sina hjärtan och förbjuda fostermorden. De bad och
utmålade himmelrikets alla härligheter.
De bad för sitt martyrskap. De bad om förståelse hos Gud för
den väg de valt. Som martyrer skulle de inta en speciell plats i
himmelriket. Martyrskapet är normalt i kristendomen, om än
inte lika markerat utmålat som inom islam där prästerna öppet
predikar att martyrerna automatiskt är garanterade sin plats på
Allahs högra sida. Men även i kristendomen håller martyrerna en
speciell plats. Den som kämpat för sin tro var en av de utvalda. Och
deras belöning skulle komma.
De led och förföljdes för sin tro, därför var Bibelläsarna martyrer.
Bevisen fanns utanför i form av polisbilar och militärfordon och det
stora journalistuppbådet. Det hade skapats en skiljelinje mellan
deras livsstil och samhällets som isolerade dem, urskiljde dem.
Det som de upplevde var ett självförhärligande, som gav deras
existens en mening. Deras själar svävade. Deras livsval stod inför
ett avgörande. Det var religiöst högmod. Men det var verkligt och
de var berusade av det. Deras liv var helt plötsligt enkelt. Det var
de mot det onda. De tänkte inte längre klart utan var berusade
av predikningar, böner, Bibelläsning, tungomålstalande och
psalmsjungande.
Situationen hade byggts upp ända sedan Sten avvisade poliserna.
Steg för steg. För ögonblicket var Farmen i det närmaste obevakad.
Det var bara Kristi Dolkar som höll uppsikt över monitorrummet.
Alla andra var samlade i samlingssalen där de lyssnade till
Pastorn.
Ingen som mött Kenneth Nelson i styrelserummen skulle ha
känt igen honom. Liksom Bibelläsarna hade han under dagarna på
Farmen kommit att gå omkring i en slags uniform. Det fanns ingen
klädkod på Farmen, men under trycket hade alla helt naturligt
kommit att klä sig i samma enkla kläder, en vit bomullskjorta och
jeans. De var nu nedsvettade och klistrade på deras ryggar. Det gav
dem en uniformitet och stärkte deras samhörighet. De rörde och
talade med en röst nu, en röst de erkände som Guds röst.
Pastorns bakåtkammade hår låg klistrat mot huvudet, men
denna gång inte av hårgelé utan av svett. Ögonen lyste och rösten
var ansträngd.
Då och då när han utropade ett glädjerop till Herren eller
åkallade honom brast rösten i det övre registret. Det minskade inte
hans starka inverkan på församlingen. Han var Herrens verktyg och
hans maratonpredikan hade fört dem alla närmare Gud. Pastorn
gestikulerade och levde ut den förtärande energin han hade. Trots
att han liksom de flesta inte hade sovit det senaste dygnet kände
han ingen trötthet. Han rörde sig oupphörligen över det upphöjda
podium från vilket han talade och läste till sin församling.
Han visste hur djupt var och en var med honom. Ibland riktade
han personliga uppmaningar till dem som slackade efter och lyfte
med sin enorma energi dem.
Solen hade gått ned och både tempot och ljudnivån hade avtagit
i samlingssalen. De flesta var försänkta i sina privata böner när
Sten kom in och förde en viskande konversation med Pastorn. Han
följdes av de andra medlemmarna av Kristi Dolkar som intog sina
platser längst fram i salen.
Ett djupt allvar hade lägrat sig över rummet vars luft var tjock
nog att skäras med kniv. Sten ställde ifrån sig en enkel korg och en
karaff innan han lämnade salen på direkt uppmaning från Pastorn.
Han gick motvilligt.
Pastorn höjde sina armar mot skyn.
”Allt för Herren Gud, den allsmäktige.”
Medlemmarna i Kristi Dolkar tog några enkla silverfat och lade
upp oblater på dem. Männen gick från var sitt håll i salen runt och
delade ut oblater till alla. Efter dem följde kvinnorna med var sin
karaff av vin. Under tiden höll Pastorn nattvardsgudstjänsten. Det
var verkligen Jesu blod och lekamen de förtärde.
Sist av alla tog Kristi Dolkar nattvardsoblaten i sin mun och
Pastorn gav dem vinet att skölja ned dem med. De såg varandra
djupt i ögonen. Det var ingen tid för ord, men Kenneth Nelson strök
var och en av dem över kinden och lät handen vila på deras axel en
kort stund. Det kändes som om hans hand var av eld. Den brände
och värmde. Den lugnade deras eventuella kval och tvivel.
Pastorn vände sig mot väggen och det enkla korset. De över
trettio medlemmarna i Bibelläsarna sjönk ned på knä. Församlingen
stämde unisont upp psalmen ”Närmare Gud till dig”. Efteråt var
det alldeles tyst. Bara någon enstaka skrapning och duns hördes.
Pastorn lämnade rummet utan att se sig om.
Utanför uppfattade polisens avlyssning den starka och kraftfulla
sången men kunde inte höra orden. Till slut kände en av dem igen
melodin och han antecknade noga klockslaget och att de instängda
sjöng psalmer.
Exakt klockan sex stod Lena och Micke utanför grinden
omringade av poliser. De hade haft stora problem med att övertyga
polisledningen att de hade blivit inbjudna till Farmen. De tvivlade
själva. Lena tittade på sin klocka. Den tickade sakta på och både
sekundvisare och minutvisare passerade sex utan att något hände.
Runt omkring dem stod poliser på helspänn.
Lena såg på Micke.
”Vad tror du? Tänker han komma?”
Innan Micke hann svara knäppte det till i låset på grinden och
den svängde upp en halvmeter innan den stannade. Allihop stod
obeslutsamma kvar tills några poliser i skottsäkra västar började
röra sig mot grinden.
”Polisen backar undan tio meter.” Rösten kom från en skrällig
högtalare som hade startat med en överraskande skrapning som
fick Lena att hoppa till och Micke backade instinktivt undan ett
steg.
Poliserna stannade till och såg obeslutsamt mot sitt befäl som
nickade. De backade snabbt bakåt.
”Fröken Blom och Herr Molle kan nu gå in genom grinden”,
skrällde rösten till igen.
Med en viljeansträngning satte Lena högerfoten framåt och fick
igång sin kropp. Micke stod kvar och hon tog hans hand och ledde
honom innanför grinden när högtalarrösten talade igen: ”Herr
Molle. Vår överenskommelse var: inga bilder, var därför vänlig och
lämna kvar kamerorna.”
Instinktivt letade Mickes blickar efter övervakningskameran.
Han tog sitt kommando från Lena som tecknade till honom att
hänga de två kamerahusen och väskan på grinden. Det hade varit
värt en chansning. De sa inget som om övervakningen också kunde
avlyssna dem.
”Ni kan nu fortsätta fram till gården. Ni hittar. Ni har ju varit här
förut. Till er utanför grindarna måste jag meddela att varje försök
att följa efter kommer att bestraffas hårt.” Ett skott följde och ekade
eftertryckligt tomt men klargörande i den fuktiga höstluften.
Lena och Micke rundade lastbilen och fortsatte uppför allén.
”Jag tycker inte det här är någon bra idé”, sa Micke med svag
röst till Lena. ”Ingen bra idé alls. Vi kan fortfarande vända.”
Han vände ett halvt varv när Lena stoppade honom genom att
lägga sin hand på hans arm.
På gårdsplanen syntes ingen människa. De stannade obeslutsamt
upp framför trappan och såg sig omkring. Dramatiskt klev Kenneth
Nelson ut på trappan. Runt halsen hängde en kpist. Han mötte
dem vid trappans fot. Han sträckte ut sin hand, men Lena vägrade
ta den. Förläget blev han stående med den utsträckta handen ett
moment som omedelbart skapade skiljelinjen mellan dem. Lena
hade tagit ställning och hon tänkte inte kompromissa.
”Jaha”, sa Nelson lite tveksamt. ”Men som ni säkert förstår
måste jag kontrollera att ni inte har några vapen eller sändare på
er.”
Han såg deras blickar mot den kallt grönmålade kpisten.
”Ett av världens bästa och billigaste vapen. Svensk kvalitet.
Ett stålrör, en pipa, en stålfjäder och ett slagstift. Det är allt som
behövs.”
Han gjorde en snabb och grundlig kroppsundersökning av dem.
De fick lägga ifrån sig ytterkläderna på räcket och han kände
snabbt över kroppen utan att glömma korsryggen.
”Jag har ett fickminne och ett block med mig”, sa Lena.
”Får jag se det.” Lena räckte över den lilla bandspelaren som hon
mest använde som minneshjälp. Hon skrev alltid sina intervjuer
från anteckningarna, men bandet gav henne en trygghet. Hon
skulle inte bli anklagad för något felcitat om samtalet var bandat.
”Du då”, sa Nelson till Micke. Micke skakade på huvudet.
”Jag fick lämna mina kameror vid grinden.”
”Vad är det?”, frågade Nelson och pekade på en bula i skjortfickan.
Micke drog upp ett cigarettpaket halvvägs och visade den berömda
Marlborotoppen på det. Lena såg förvånad på cigarettpaketet, men
Nelson pekade med kpisten att de skulle gå in.
Han visade dem in i rummet där Kristi Dolkar brukade träffas.
På ekbordet låg fortfarande Bibeln och dolken kvar. På ett fat låg en
slags kex. Huset för övrigt var tyst och spöklikt.
”Är inte det där lite väl dramatiskt Nelson?” sa Lena när hon
slog sig ned och lade upp blocket och fickminnet på bordet.
”Här kallas jag Pastorn, det är en hederstitel jag har blivit
anförtrodd. Jag skulle föredra att du också gör det.”
”Jag känner mig inte på humör för artigheter”, sa Lena
aggressivt.
Lena var känd för sin integritet, själv föredrog hon att säga att
hon hatade att slicka arsle. Hon visste med sig att hon säkert skulle
komma lite längre med större smidighet i vissa fall, men lismande
och inställsamhet var något hon tyckte oerhört illa om. För en
del kom det naturligt och då störde det mindre, men att låtsas
inställsamhet, det var något hon inte klarade av.
”Svaret på din fråga är att det är våra symboler. De har sin
funktion precis som korset på väggen. Dolken visar vår beredskap att
slåss och leva för vår tro. Bibeln och dess ord är vårt rättesnöre.”
”Du kallar dig Pastor. Pastor är ett annat ord för präst, är det
inte?”
Pastorn nickade jakande.
”Men hur kan en präst döda? Du är en präst som dödar!” sa hon
anklagande.
Inom sig var hon chockad över förändringen i Nelsons utseende.
Hans ansikte var utmärglat och insjunket över kindbenen. Den
vanligen solbrända hyn hade bleknat och grånat. Runt ögonen
fanns mörka ringar och det syntes att det var en människa som
utnyttjade sina yttersta resurser. En människa som valt väg och
inte tänkte backa ned.
Likväl var hans röst lika mjuk och stillsam som vid deras möte
på Grev Magnigatan, möjligen lite mer ansträngd. I ögonen fanns en
beslutsamhet och målmedvetenhet som han hade dolt tidigare för
henne. Där fanns en koncentration hon bara mött hos idrottsmän
precis före en viktig tävling.
”Du har dödat. Jag har faktiskt aldrig dödat”, kom Nelsons
överraskande svar.
Micke var reducerad till en staffagefigur. Han följde ordfäktningen
mellan den avslappnade Nelson och den nu påtagligt mer fysiskt
spända Lena.
”Jag har inte dödat”, började Lena.
”Du dödade Fredrik Eriksson.”
”Vem?”, svarade Lena automatiskt innan hon kom på vad det
handlade om. ”Var det så han hette. Det var i självförsvar. Det var
inget mord.”
”Vad vi har gjort, var i försvar av tron. Det var ett självförsvar
av de idéer som vår civilisation och vårt samhälle är byggda på.
Bibelns idéer. Guds egna regler. Med samma logik som din, har vi
aldrig begått mord utan bara försvarat oss”, sa Pastorn och pekade
med kpisten på den stora Bibeln framför honom.
”Hur kan du säga att du inte mördat.” Lena var inte beredd att
släppa ämnet ännu. Hon antecknade inget. Det här var inte en
intervju för henne. Men bandspelarens spolar roterade sakta.
”Det har jag faktiskt inte gjort.”
”Kanske inte personligen, men du måste ha varit den som har
gett order om allt det här dödandet. Pernilla, Ulf Bergsand, Ingalill
Molander, han i bilen, flickan i Uppsala och vem vet mer. Jag vet
inte hur många du har tagit livet av. Skulden är din även om du inte
själv har skött mördandet.”
”De dog i ett heligt korståg. De flesta förtjänade det. Precis som
du har de mördat ofödda barn.”
Lena studsade rent fysiskt inför anklagelsen. Hennes ögon blev
klotrunda. Först fattade hon ingenting, men snart nådde henne
insikten. Hennes abort. Det var bråket med Pernilla ännu en gång.
Hon kunde inte förstå hur Pastorn kunde känna till hennes abort.
Inte ens Micke kände till att hon hade gjort abort. Hon hade aldrig
haft ett behov av att berätta det och ämnet hade aldrig dykt upp
emellan dem.
Micke såg förvånat på henne när hon vände sig om för att se hans
reaktion. Men det var en ren förvåning, det fanns inget fördömande
eller ställningstagande i hans ansikte. Det var mer tvivel på vad
Pastorn sa än ett ifrågasättande av vad hon gjort.
”Du är en barnamördare. En fosterfördrivare. En abortör, så du
ska inte komma hit och fördöma våra handlingar”, sa Pastorn med
skarp röst och pekade anklagande på Lena.
”Men säger inte Bibel, att du inte ska döda?”, försökte Micke
skjuta in till Lenas försvar och för att vända Pastorns intresse från
henne.
”Jo, det är ett av de heliga budorden. Men Bibeln ger oss stöd i
att kämpa för Hans sak.”
”Ska inte kärleken vara religionens viktigaste budskap”, försökte
Micke men han blev ignorerad.
”En av kyrkans viktigaste filosofer och teoretiker var Augustinus,
den helige Augustinus. Han levde runt år 400 och han hävdade att
i kyrkans och trons namn kunde mord vara rätt”, sa Lena och
överraskade de bägge männen.
”Augustinus Aurelius, han levde mellan 354 och 430 efter
Kristus”, fyllde Pastorn in. ”Han skrev om moraliska problem
som religionen alltid kämpat med redan i kyrkans barndom. Hans
Bekännelser var en viktig inspirationskälla för korstågen. Det var
han som slog fast att det är nödvändigt att döda i ett rättfärdigt
krig.”
”Jag som trodde Korstågen hittades på av en massa adelsmän
som inte visste vad de skulle göra med alla sina barn som inte
kunde ärva slottet”, sa Micke.
”Det spelade säkert roll. Många korstågsriddare var andresöner
och stannade kvar i Mellanöstern. Allt de hade med sig var titlar
och vapen.”
”Det har alltid mördats i religionens namn, inkvisitionen,
autodaféerna när man brände de så kallade kättarna, indianmorden
i Latinamerika Allt gjordes i religionens och frälsningens namn”, sa
Lena. ”Men jag trodde vi på 1900talet hade växt ifrån sådana saker.
Jag trodde att det nu var tid för förlåtelsen.”
”Vårt århundrade är faktiskt det blodigaste i mänsklighetens
historia”, invände Pastorn. Nöjd med den inriktning samtalet hade
tagit.
”Så ni tyckte det var OK att mörda min bästa barndomsvän,
varför?”
”Jag antar att du pratar om Hedin. Hon var på väg att förråda
vår heliga uppgift. Förråda Gud! Vad vi har gjort kanske kan synas
grymt och hemskt, men vi har vänt en opinion. Det var absolut
nödvändigt. Nu kommer den sanna tron att segra. Vi har handlat
i enlighet med Hans vilja. Framtiden kommer att visa att det
var berättigat. Barnamördandet kommer att sluta. Människorna
kommer åter att vända sig till Gud.”
”Vad får dig att tro det?! Aborter är hemska, men det är ändå
den bästa lösningen för många kvinnor. Det är deras vilja som
gäller. Det är deras liv det gäller. Inget oönskat barn kan någonsin
bli ett lyckligt barn.”
”De kan bli adopterade, se dig själv.”
”Ja, jag är adopterad och visst, jag hade tur. Jag fick en lycklig
uppväxt med toleranta föräldrar, men jag känner andra adoptivbarn
som aldrig kunnat hitta sin plats, de är inte hemma här eller där.
Det är också en fråga om hur man är som människa.”
”Hade du hellre blivit mördad som ofödd i Korea, eller ...”
”Jag var redan född. Det är en enorm skillnad. Jag är förmodligen
inte heller renrasig koreanska, vilket är ännu mer komplicerat där
än här. Här är jag en svenska av koreanskt ursprung. Där var jag
en blandrasunge. Min hy tyder på att jag har japanskt blod i mig.
Vilket inte är underligt eftersom japanska soldater våldtog och
lamslog Korea före och under världskriget. Förmodligen har jag
också kaukasiskt blod i mig, mina ögon kan tyda på det. Kanske
lämnade min mor bort mig till barnhemmet i Pusan för att jag var
ett blandbarn. Korea är ett samhälle intolerant mot blandraser.
Hon kanske visste att just mitt barnhem adopterade bort barn till
andra kulturer, hon ville ge mig den chansen. Jag vet inte. Jag kan
inte klandra henne. Visst kan jag önska att det varit annorlunda.
Visst hade jag velat växa upp med min biologiska mor, om hon
hade älskat mig och kunnat ta hand om mig. Nu fick jag föräldrar
som älskade mig. Och jag är övertygad om att min biologiska mor
valde det hon trodde var bäst för mig utav kärlek till mig.” Lena
snubblade nästan på orden. Som många adoptivbarn var det svåra
och komplicerade frågor för henne att diskutera och hon tyckte
inte Pastorn var rätt person att tala med.
”Nej, det är Guds vilja som gäller. Han har sagt att vår uppgift på
jorden är att föröka oss. Det är kärlekens mening i den mening du
menar. All kärlek kommer från Gud.”
”Men ska vi inte också ta hand om denna förökning? Måste vi
inte också kunna ta ansvar för barnen vi sätter till världen? Är
det inte bättre att göra abort än att förstöra flera liv?” Pastorn
nonchalerade hennes frågor.
”Vi har visat vägen och även om just vi inte kommer att se slutet
på detta har vi sett början till slutet på barnamorden.”
”Svara din satans mördare”, skrek Lena upprört och fortsatte
lite lugnare: ”Det har ni inte alls. Det enda ni har lyckats med är
att få människor att bli rädda för er och er fundamentalism. Ni har
skrämt bort många fler än ni någonsin kan övertyga”, slog Lena fast
med övertygelse.
Pastorn bara log, det var det överlägsna leendet hos en person
som absolut vet att han har rätt.
”Ni har offrat allt, för ingenting” argumenterade Lena. ”Ni
kanske kan hålla ut här några veckor. Vad händer sedan? Vad
du tror du att du egentligen har åstadkommit? Tror du att ni kan
isolera er här och leva som de där knasiga sekterna i USA? Du är
utbildad i USA.” Hon tystnade. ”Vänta, hade du inte något med
någon av de där knasiga milisgrupperna att göra?”
”Min fru är dotter till Michigan Milisens ledare”, erkände
Pastorn stolt.
”Din fru, ja. Vad tycker hon. Hon kommer att sitta där ensam
med, vad var det, sju barn medan du sitter på Kumla.”
”Åtta barn. Vi ska ha ett till. Karen är stolt över det här. Vi har
byggt det här tillsammans och hon visste riskerna lika väl som
jag. Vi hade hoppats kunna vinna genom våra argument, men de
vägrade lyssna på oss. Allt vi gjort har gått till att skapa den här
rörelsen. En rörelse alla kommer att komma ihåg när barnamorden
stoppas för alltid och samhället åter igen inrättar sig efter Guds
lagar och vägar. Då får vi vår belöning. Ske Hans vilja. Hallelujah.”
”När du låter bli att ropa Hallelujah kan du lura folk, i alla fall
en del. Men annars framstår du bara som en religiös dåre bakom en
fasad av rikedom och respektabilitet.”
”Vad är det här?”, avbröt Micke som suttit och stirrat på fatet
med kexen. Han ville undvika ett gräl, att gräla med någon som har
en kpist på bordet framför sig föreföll honom väl dumdristigt.
”Det är oblater”, svarade Lena. ”Det känner du väl igen?”
”Nej, jag hoppade över konfirmationen. Det var en stor skandal i
släkten. Men jag vet vad oblater är”, skyndade han sig att säga.
Pastorn log ett konstigt inåtvänt leende.
”Det är vår egen tillverkning. Vi kryddar dem med en väldigt
speciell ört. Ta gärna ett.”
Mekaniskt började Micke sträcka ut handen, men stannade den
halvvägs till fatet.
”Nej, jag är inte religiös. Det skulle kännas fel att äta religiösa
symboler som om det vore en kaka till kaffet.”
”Örten heter arum maculatum, ett vackert namn. Den kallas
även munkhätta, en intressant ört”, sa Pastorn nästan viskande.
Han såg lustigt nog lite besviken ut. Lena såg fundersam ut. Det var
något som rörde sig i hennes minne, men hon kunde inte få fatt i
den rätta ledtråden. Istället gick hon in på ämnet övertygelse.
”Jag kan avundas er övertygelse som den är manifesterad i ert
självförtroende. Jag kan inte förstå hur man kan tro att man har
rätt trots alla bevis på motsatsen.”
”Det är ingen tro som du ser den. Det är kunskap och övertygelse
direkt från Gud.”
”Pratar du med Honom”, sa Micke retfullt.
”Han talar till mig.”
”Hur förklarar han då krig och barn som blir utnyttjade?”,
frågade Lena.
”Allt måste inte ha en förklaring. Det är vår tids förbannelse
att vi alltid ska ha en förklaring till allting”, sa Pastorn. ”Och
ni journalister är värst. Ni spekulerar och förnekar allt, ni blir
cyniska...”
”...men vi får rätt”, sa Micke när ämnet kom in på hans
hjärteområde, cynismen.
”Ni blir känslokalla utan förmågan att bjuda in Honom i era
hjärtan. Ni stänger ute den frälsning som är enda räddning.”
”Vi känslokalla? Det är ni som bombar människor. Är inte
människoliv heliga för er?”
”Inte lika heliga som Guds uppgift och att återföra världen till
hans ord och väg.”
Lena hade förmågan att se bakom alla masker. Ibland var hon
så skicklig på det att hon till och med inte märkte masken. Precis
som hon hade en förmåga att gå direkt på kärnan utan att förledas
av villospåren. Något som oroade människor hon mötte.
Hon hade sett Kenneth Nelsons mask som affärsman,
självförtroendet och enkelriktningen. Men nu såg hon ingen mask.
Mannen framför henne var fullständigt övertygad om att han
handlade på sin guds uppdrag, eller var han spritt språngande galen
och det trodde inte Lena. Hon bytte återigen spår, det var så många
saker hon ville ha en förklaring till.
”Berätta om Kristi Dolkar, Bibelläsarna och varför ni gjorde det
här”, uppmanade hon honom och indikerade att han skulle tala in
i bandspelaren.
Det var exakt vad Pastorn ville. Han koncentrerade sig så på
sin berättelse, om hur han hade byggt upp organisationen att han
inte var medvetna om hur Lena och Micke skruvade på sig av
obehag inför det han berättade. De märkte att han gav dem en väl
repeterad version, som han var så angelägen om att berätta att han
nästan inte hann med. Hans vanligen återhållna sätt att tala hade
blivit mer predikande, orden kom snabbare och volymen ökande.
Men i flödet av ord fanns det väsentliga delar som han hoppade
över. Lena antecknade mentalt vad hon skulle fråga när hon fick
chansen.
Ett kort ögonblick funderade Lena på om de skulle kunna rycka
till sig vapnet. Hon insåg att det inte skulle tjäna något till. Det
måste finnas andra, beväpnade vakter i närheten. Och vad skulle
hon göra med vapnet. Mörda Pastorn? Då skulle hon inte vara ett
dugg bättre än den självutnämnde frälsaren hon satt framför. I
hennes ögon en förvirrad och antikverad mördare. För det spelade
ingen roll för Lena vem som utfört själva handlingarna.
Det är den som ger ordern som är den mest skyldige. Det var
Pastorn som var den ytterst ansvarige, även om det var hejdukarna
som gjorde själva dåden. Sedan spelade det ingen roll vilket
rättfärdigande han ansåg sig ha. Lena mådde fysiskt illa och var
glad att hon inte hade ätit på flera timmar. Hennes mage var tom
och orolig, ett kort ögonblick tittade hon på oblaten, men liksom
Micke kändes det helt fel för henne att ens fundera på symbolen
för Jesu Kristi kropp som mat. Så mycket respekt hade hon för de
religiösa symbolerna. Hon kunde ju inte veta att Pastorn mer än
gärna hade sett henne äta oblaten.
Pastorns berättelse ackompanjerades av Bibelcitat och
orationerna som närmast liknade predikningar, men Lena och
Micke lät honom hållas. Det var trots allt deras uppgift som
journalister att lyssna till Pastorns version oavsett vad de tyckte
om den. De lyssnade dock inte riktigt, för de visste att de inte
skulle få några svar. De var där för att Pastorn skulle säga det han
ville, inte för att ge dem svar.
Hon förvånades över hur formellt Pastorns försvarstal lät.
Nästan ängsligt bland de förvirrande citaten. Men så förstod hon
att konventionerna i det, reglerna och formen var så viktig därför
den gjorde det svårare och mer riskfyllt att våga se bakom ytan.
När logiken inte räckte till fylldes den ut med blind tro utan något
ifrågasättande. Istället tolkades de dubbeltydiga Bibelcitaten in.
Efter något tiotal minuter tystnade Pastorn.
”Varför bjöd du in mig till CCS? Vad betyder förresten CCS?”
”Corpore Christii Salvatorum.”
”Vad betyder det, Jesu Kropp är vår frälsning eller något
sådant...”
”Ja, något sådant. Ovanligt passande just idag.”
Åter fick Lena och Micke en känsla av att något viktigt hade
sagts men de förstod inte vad. Just då ringde en telefon.
”Ursäkta mig”, sa Pastorn artigt och tog fram en mobiltelefon.
Han lyssnade tyst i den under en lång stund. ”Give my best to your
father. Take care of the children. Everything is arranged. God Bless
you all. I love you all so very, very much. Godspeed.”
Han stängde av mobiltelefonen efter en lång paus, och lade
den på bordet. Den hade spelat ut sin roll. Han såg på den med
ett dubbeltydigt ansiktsutryck, först med enorm glädje, närmast
lycksalighet för att omedelbart skifta till den djupaste sorgsenheten
Lena och Micke någonsin sett. Ögonblicket efteråt var det borta
och bara en djup tillfredsstälelse glimtade kvar i hans ögon som var
lätt fuktiga. Micke fingrade eftertänksamt på sitt cigarettpaket.
”Min fru Karen”, sa han överflödigt och med oändlig kärlek. ”Du
ställde en fråga. javisst ja. När vi fick reda på att du var en gammal
vän till Hedinflickan ville vi veta mer om dig. Känna dig på pulsen
helt enkelt. Det fanns en möjlighet att du skulle ha blivit till stor
hjälp för oss. Men du spelade inte enligt reglerna.”
”Enligt reglerna?”
”Du följde inte reglerna. Vi har lärt oss att du tydligen är känd
för att inte följa reglerna.”
”Vilka vi? Vilka regler? Det finns inga regler att följa.”
”Åjo”, började Pastorn som om han talade till ett trotsigt barn.
”Det finns massor av regler att följa. Outskrivna regler. Som att
allting kan köpas med rätt titel och rätt lön.”
”Vi har svårt att låta oss imponeras av sådant”, sa Micke som
ville ha ett ord med i laget.
”Just det. Nästan alla låter sig imponeras av status och rang. Det
handlar om var man får sitta vid styrelsebordet, hur stort skrivbord
och rum man får. Om man är den som måste söka upp någon eller
om de kommer till dig. Det är den sortens regler som verkligen
gäller. Ni följer inte dem.”
”Tänkte inte på det”, sa Lena. ”Sådant är oviktigt för oss så vi
tänker inte ens på det. Och märker man dem inte så tar man inte
heller hänsyn till dem.”
”Därför är ni fruktade. Ni går inte att styra.”
”Underligt”, sa Micke. ”Jag som alltid gör allt för att vara till
lags.”
”Men du misslyckas alltid”, klippte Lena in med ett snabbt
busstrecksleende. Stämningen började nästan bli uppsluppen. Det
kändes mer normalt när hon slapp skydda sig mot alla bibelcita.
Snabbt återvände hon till sin fråga. ”Finns det fler Kristi Dolkar?”
Pastorn nonchalerade frågan. Han reste sig och sa bara vagt:
”Vi har vänner och sympatisörer överallt. Det kommer ni snart att
märka. Den här intervjun är över.”
”Vadå intervju”, muttrade Lena. ”Jag har knappt ställt några
frågor.”
”Jag är ledsen om jag förolämpat din yrkesroll. Men det var
min inbjudan och det är dags för er att gå nu. Bara ta med er mitt
budskap. Tiden är inne.”
”En sista fråga bara. Är det värt det? Ni kan inte vinna. Ni
kommer att sitta i fängelse en lång tid framöver.”
”Vi kom inte så långt som vi önskade, men vi har lagt grunden
till något stort i Hans namn. I våra och Hans ögon har vi vunnit.”
Han viftade med kpisten och eskorterade dem ur huset. Lena
och Micke snappade snabbt åt sig sina fuktiga och kalla jackor som
hängde kvar på räcket.
”Är du inte rädd för din själ? Tänk om ni har fel?”, slängde Lena
iväg efter Pastorn som vände inåt.
”Min själ tillhör Honom. Och Han har alltid rätt.” Orden hördes
svagt. De såg dörren stängas dem med en skarp smäll. De såg
förvirrat på varandra. Det kändes som om de blivit utkörda ur
klassrummet, bortsjasade. Sakta började de gå mot grinden och
det strålkastarbelysta området. De ryste av fukten i jackorna och
upplevelsen i det till synes öde huset.
”Tänkte du på det Micke. Det fanns inte en enda människa där,
inte som vi såg. Tror du att de har flytt genom någon tunnel eller
något?”
”Jag vet inte. Det var som om det var något han ville säga, men
som han inte kunde formulera i ord.”
Just då avbröts tystnaden av ett skott. Det följdes av en serie
med skott. Ljuden kom inifrån huset.
Utan att tänka sig för vände Lena på klacken och började gå
tillbaka. Efter några steg ökade hon farten och snart sprang hon för
fullt. Micke skumpade efter med gipsbandaget klumpigt slängande
ut från kroppen.
Lena slängde upp dörren. Såg sig snabbt omkring och valde
sedan att springa till rummet där de just träffat Pastorn. När hon
öppnade dörren gav hon upp ett fasanväckande skrik som fick
Micke att spurta fram.
Mitt emot dörren på långsidan av bordet, just där Micke hade
suttit låg en person över bordet. Det såg först ut som om han sov,
men i handen hade han en grovkalibrig revolver och ena sidan av
hans huvud var borta. Där fanns bara blod och grå hjärna utspilld
över ekskivan. Det blandades med oblaterna som hade spritts ut
över bordsytan när fatet slogs undan av handen med pistolen.
Lena skakade av skräck. Micke lade sin arm över hennes axlar
samtidigt som han tittade bort mot bordsändan där Pastorn hade
suttit. Han satt där fortfarande med den rykande kpisten i ena
handen, men större delen av huvudet var bortskjutet. Kpisten hade
varit inställd på automateld och ett flertal skott hade gått av innan
bristen på hjärnimpulser hade nått hans fingrar. Ingenting av hans
kraftfulla och ståtliga ansikte fanns kvar. I den andra handen hade
han dolken och Bibeln.
”De andra” sa Lena som hade hämtat sig snabbt och andades
djupt för att hålla kontrollen.
”Ett ögonblick”, svarade Micke och ryckte upp cigarettpaketet
Lena hade undrat över. Micke rökte ju inte. I paketet fanns
förklaringen, hans lilla kamera. Lena gick i förväg. Hon ville inte se
Micke ta sina bilder av den hemska synen.
Micke hittade henne i samlingssalen som fanns bakom rummet
de hade träffat Kenneth Nelson de sista minuterarna av hans liv.
Hon satt nedsjunken på podiet och grät tyst. Framför henne låg
Bibelläsarna. Rummet luktade av svett och urin som hade utlösts i
dödsögonblicket.
”Trettiosju stycken”, sa hon tyst när Micke kom in.
”Herregud!”
Han sjönk ned bredvid henne. De betraktade ansiktena som
de såg. Oförmögna att kunna göra annat. Många låg med ansiktet
nedåt, alla hade händerna knäppta. Några ansikten var förvridna
men de flesta var lugna, en del av dem såg befriade ut. Rynkor och
bekymmer hade slätats ut från deras ansikten.
En ung vacker kvinna i främsta raden såg hänförd ut, som om
hon just begett sig på sitt livs lyckligaste och mest förväntansfullt
spännande resa. Vilket kanske var just vad hon hade gjort, tänkte
Lena utan att veta att hon såg på Susanne, flickan som placerat
bomben i Uppsala.
Hon kände att hon måste säga något. Hon kunde bara för sitt
liv inte komma på vad. Micke fumlade med sin kamera. Han sökte
skydd bakom linsen.
Hon lade handen på hans arm. I hennes ögon kunde han läsa,
inte just nu.
Stapplande och ovant började Lena läsa Fader vår som är i
himmelen. Orden kom stötvis men snart kom den välkända bönens
ord tillbaka till henne. Bredvid henne föll Micke in. Det verkade
vara det rätta.
”Amen. Vila i frid.”
Micke såg länge på de vit och blåklädda människorna framför
honom. Han förvånades hur de kunde känna en sådan frid i rummet
trots döden. Han sökte återigen det skydd han hade med sig. Han
höjde kameran och betraktade scenen genom sökaren istället.
”Begick de självmord allihopa eller...”, viskade Lena. Hon slogs
av en tanke. ”Munkhätta! Jag vet vad munkhätta är.”
Micke såg på henne.
”Det är ett gift. Kokar man örten är den ofarlig, annars är den
giftig.”
Micke blev vit som ett lakan.
”Och jag höll på att ta det som mellanmål.”
”De dog genom att äta oblaten. Men visste de...”
”Alla problem är enkla , efter att man fått veta svaret”, sa
Micke.
Svaret fanns i ansiktena framför dem.
”Det är inte religionen eller människans sökande efter svar som är
fel, utan det är uttolkarna. Av allt. Ideologier eller religion. De som
förvrider allt eller tar allting kategoriskt. Det är de som är felet. De
stjäl människors framtidstro. Det är det värsta brott de kan begå.”
Lena vände ansiktet mot Micke när de mycket sakta gick emot
polisen som nervöst väntade på dem. De hade velat rycka in med
full styrka när de hörde skotten, men hade stoppats av befälen som
inte vågade agera så länge Lena och Micke var kvar på gården.
Söndagen efter satt de på Stadions läktare. De hade ägnat det sista
dygnet åt att svara på frågor och skriva sina artiklar och bildtexter.
Micke försökte alltid skriva sina egna bildtexter när det var viktiga
bilder. Han var väl medveten om att det är rubriker, bildtexter och
ingressen folk läser, själva artikeln kommer i sista hand. Arbetet
hjälpte dem att ta itu med den hemska upplevelsen av att se så
många människor slänga bort sina liv.
De hade stannat på hotell i Uppsala, så lång bort från sina
kollegor som möjligt. Nu gömde de sig bland sportjournalisterna
på pressläktaren. De flesta av dem hade försökt ställa frågor. Lena
och Micke avböjde vänligt, men mycket bestämt. De hade gjort sin
plikt, men tala om vad de hade upplevt på Farmen klarade de inte
av. De hade skrivit ned sina upplevelser, tagit sina bilder. Men prata
om det kunde inte. Inte ännu.
Det var Djurgårdens sista allsvenska match för året och nu
skulle det avgöras om det blev kvalspel eller inte. Djurgården hade
oddsen i sin hand. De kunde till och med förlora matchen om de
andra resultaten gick deras väg.
Nedstämd och bedrövad, fylld av tungsinne över de senaste
veckornas alla händelser. Tömd på energi och med låg gnista, steg
Lena ut dagen efter. När hon gick förbi tobaksaffären basunerade ut
Expressen ut sin version av sanningen på löpsedlarna.
Hon hade en svår resa framför sig. En resa ned till Kalmar för att
försöka förklara det oförklarliga för Pernillas föräldrar och syskon.
I det perspektivet var betydde faktiskt resultatet i matchen inte
någonting.
”Detta är bland det mest spännande och skakande jag har
läst! Jag vill tacka Dig för tankeställaren som jag fått av
denna berättelse.” Jeanette Aldén, Partille
”Jag tycker den var mycket bra.” Håkan Persson,
Örnsköldsvik
”G’day mate! Har nu avslutat boken ‘terror i guds namn’
PHEEWWW!!! WOW!!! Thanks alot for a
‘bloodyoathfairdinkumripper’ book mate!”
Perry, tidigare Västerås nu Gold Coast, Australien
”Ett extra plus som jag upplever det, är att boken innehåller kvick ironi, kritik och inte minst satir.”
Susanne Martinsson, Kalmar
En thriller om militanta kristna fundamentalister i
dagens Sverige. Om en mordisk sammansvärjning,
som avslöjas av slagfärdiga skribenten Lena Blom
och den lätt cyniske fotografen Micke Molle i fokus
Om en terror mot vårt moderna samhälle som
skulle kunna starta vilken dag som helst. Alla förutsättningar finns på plats.
ISBN 91-631-1167-5