Transcript Febebladet nr 2-2013

-BLADET
Föreningen Febe - Nätverk för föräldrar som mist barn
I Febe stöttar vi varandra på
vår väg genom sorgen
Nr 2-2013
-BLADET
Lokalföreningar/Kontaktpersoner:
Febe Dalarna /Krylbo
Kontakttel. 0704-668 031
E-mail: [email protected]
Febe Gotland / Visby
Kontakttel. 0768-066 860
E-mail: [email protected]
Frågor och svar!
Febe Landskrona
Var finns kundvagnarna?
Kontakttel. 0738-333
393
Kundvagnar hittar du längre in i varuhuset på nedre pla
E-mail: [email protected]
de lite större flakvagnarna finns på Tag Själv lagret.
Föreningen Febe
- Nätverk för föräldrar som har mist barn
Postadress: Box 1127, 164 22 KISTA
Kontakttel. 0736-237 551
Hemsida: www.febe.net
E-mail: [email protected]
Plusgiro: 94 17 14-8
Febe MedelpadVar finns toaletterna?
I entrén,
på övre plan vid restaurangen samt under trap
Kontakttel. 0703-814
616
pan vid kundvagnarna.
E-mail: [email protected]
Febe:s Huvudstyrelse:
Var kan jag förvara mina betalda varor när jag
Febe Skellefteåvill gå till Restaurangen och äta?
Kontakttel. 0709-520
Har du 004
en kasse så går det bra att förvara betalda varor
E-mail: [email protected]
förvaringsskåp som du hittar i entrén. Har du hela vagn
Ordförande:
Jonas Skiöldebrand
Tel. 073-078 79 12
med betalda varor kontaktar du Byten & Återköp så får
du, i mån av plats, förvara dom i vårt transportrum.
Febe Stockholm
Kontakttel. 0736-237
551
Var köper jag presentkort?
E-mail: [email protected]
I kassan eller på Byten & Återköp.
Vice ordförande:
Catrin Jilert
Tel. 0708-55 88 90
Febe Västmanland
Vem kan använda snabbkassan?
Kontakttel. 0768-049
När du 749
handlar max 15 varor och betalar med konto/
kredit kort, IKEA HANDLA kort eller presentkort går det
E-mail: [email protected]
Sekreterare:
Gertrud Ersson
Tel. 070-797 47 59
bra att scanna dina varor i snabbkassan.
Hur blir jag IKEA FAMILY medlem?
Vice sekreterare:
Suzanne Hermansson
Tel. 070-208 30 65
I entrén finns en IKEA FAMILY kiosk, med dator, där kan
du gå med i IKEA FAMILY. Ett tillfälligt kort skrivs ut som
du visar upp i kassan. Hemma kan du gå med via hemsidan, www.IKEA.se
Kassör:
Willy Eriksson
Tel. 08-87 81 18
Restaurangens öppett
Varuhusets öppettider:
Måndag - Fredag 09.00
Måndag - Fredag 10.00-20.00
enLördag
ansvarar
sin egen Lördag - Söndag 09.00
- Söndagför
10.00-19.00
Var och
text som publiceras
i Febe-bladet. Frukost kl 09.00-11.00
Lekrummet SMÅLAND:
Ledamöter:
Jan Leva
Olle Bergman
Ingrid Degerman
Birgitta Nordström
Måndag - Fredag 12.00-19.00
Lördag - Söndag 11.00-18.00
Frukost på IKEA 9:Stor frukostbuffé 29:-
Varm mat serveras
Måndag - Fredag 11.00
Lördag - Söndag 11.00
Frukost
Manus skickas till:
[email protected]
Manusstopp för nästa nummer är
den 27 april 2014.
© Inter IKEA Systems B.V. 2012.
Du vet väl om att Febe
finns på facebook!
Redaktör för Febe-Bladet:
Birgitta Nordström
Du missar väl inte IKEA Sundsv
på facebook
Gå in och “Gilla” oss så tar du del av det sena
som händer på varuhuset
Febe, ett nätverk för föräldrar som mist barn
2
Grillad fläskytterfilé eller
kycklingfilé med bearnai
-BLADET
Ordföranden har ordet...
I skrivande stund börjar vi närma oss
Alla Helgons Dag. En dag som påminner
mycket starkt om våra förlorade barn,
det overkliga i livet att våra barn kan dö
före oss.
till mysteriet att finnas här och nu, men ändå
bortom födelse och död.
Jag är inte där själv på långa vägar, men jag
har en stark känsla att det är möjligt att vakna
upp till en sådan värld, där en djup och sann
känsla av Mening fyller våra hjärtan. Musik
kan ofta trigga sådana känslor, t ex när Peter
Jöback sjunger ”En helt ny värld” fylls jag just
av känslan av ett annat Perspektiv, av något
varmt, ett ljus, en stark känsla av gåvan att
finnas, oavsett i vilken värld vi finns. Och i
den gåvan finns också Andréa här och nu med
mig. Det stora Livet är bortom tid och rum.
Det känns alltid så starkt att se alla lyktor och
ljus – det är ett vackert mörker trots allt. För
mig är det en påminnelse om att döden är så
kusligt nära och att vi alla står i relation till
detta faktum. Säkert är det många besökare
som just blir påminda på detta sätt - det brukar ju vimla av folk just den dagen och kvällen. Det känns därför bäst att åka dit mycket
sent den kvällen eller kvällen därpå, eftersom
många ljus brinner flera dagar.
Eckhart Tolle, en insiktsfull fritänkare från Kanada, tycker jag är värd att nämna (han talade
i Stockholm i nov). Ty hans budskap innehåller
många värdefulla perspektiv som kan vara till
hjälp (Googla på hans namn!).
Ofta återkommer jag till frågan – vad är det
som kan hjälpa mig i min sorg och saknad
av Andréa som dog för 8 år sedan. Vad kan
jag göra för att vardagen ska fungera, att jag
kan känna livslust och mening? Då tänker jag
förstås mycket på Febes roll i detta. Jag tror
det primära behovet är att samtala med andra människor, de som verkligen kan Lyssna.
Om man med öppet sinne kan dela erfarenheter och känslor kan samtalet få ett avgörande
djup som kan förändra perspektivet något –
en strimma ljus kan sippra in.
Jag vill tacka Alla som bidrog till att Febe Dagen blev så lyckad och varmhjärtad. Inger
Hansson, som också själv har mist barn, höll
ett tänkvärt, men också roligt föredrag, med
många infallsvinklar på hur vi lever och fungerar som människor. Det var mycket givande!
Den Nya Hemsidan – Varm Tack till Ingrid och
Catrin! Websidan är ju en av våra viktigaste
ingångar för att hitta Febe. Ett forum för information och utbyte. Hoppas många som söker
hjälp, kontakt med meddrabbade, kommer att
hitta denna nya fina hemsida.Och sist, men
inte minst, låt oss tacka varandra att vi stöttar
och lyssnar – hjälps åt att vandra denna svåra
och knagliga livsväg.
En varm erfarenhet är också de gånger nära
vänner, och ibland även mer avlägsna bekanta, ringer och bara frågar ”hur mår du – hur
känns det?”. Tänk det är så enkelt, det betyder så mycket att känna att någon bryr sig
om, känna omtanken.
Vad mer kan jag göra? Om det ens är fråga
om att kunna göra något...? Man är kanske
sprängfylld av jobbiga känslor - hur ska jag
hantera dem? En del söker kanske någon terapeut, och det kan vara bra för vissa. Här tror
jag en av de största utmaningarna kommer –
man måste ha ett enormt tålamod. Tålamodet att bära dessa känslor, ty det är nog tiden
som är den största hjälpen trots allt. Sorgen
och saknaden blir inte mindre med åren, men
de förvandlas och införlivas i en på något sätt.
Med värme, Jonas Skiöldebrand
Pappa till Andréa, 20 år
Kanske det kan ses som Lotusblomman som
växer under vattnet i dyn, plötsligt en dag
slår den ut på ytan och är kritvit – ett under
av skönhet! Är det då vi har införlivat döden
i Livet - vi kan säga Ja till hela denna existens och leva i tillitsfullhet, fyllda av kärlek
3
-BLADET
Vägen tillbaka…
Onsdag den 1 mars 1995 förändrades
mitt och min familjs liv för alltid. Här
slutade allt och allt det nya började.
lilla dotter, jag vill minnas så mycket jag bara
kan, annars blir jag galen känns det som. Nu
när jag skriver börjar jag gråta för det är så
hemskt, fortfarande! Ni alla föräldrar som är
drabbade vet vad jag talar om, det går som
sagt inte över, men man kan lära sig leva
med smärtan och sorgen och vad gör väl det
om jag gråter?
Min lilla Therese endast nio år gammal dog,
från en sekund till en annan var hon borta.
Vi skulle aldrig mer ses igen. Jag kunde inte
andas, kommer jag ihåg! Det gick liksom inte
att få luft när polisen och den präst som kom
med dödsbudet sa, - ”din pappa är död, Therese är död och din andra dotter vet vi inte
om hon kommer att överleva”. ”Hon ligger på
intensiven i respirator med svåra skador”. – ”
Vi vet inte prognosen för henne ännu”.
Efter många år med enormt mycket rehabilitering med min stora dotter och mirakulösa
framgångar så kan jag inte annat än tro på
att fortsätta leva och ta en dag i taget när det
känns tungt, eller förresten, Alltid! En dag i
taget, jag menar det går väl inte att ta två!
Dagar i taget? Det har varit en lång, krånglig,
krokig och svår väg tillbaka, men nu sitter
jag här och kan skriva om den och det kunde
jag väl aldrig tro för bara några år sedan.
Min väg tillbaka fortsätter…
Där började det nya livet. I dag är det drygt
18 år sedan bilolyckan hände strax söder
om Skellefteå, där mina döttrar tillbringade
sportlovet tillsammans med sin morfar. För
Therese blev det hennes sista sportlov. Det är
lång tid som har gått sedan dess, men med
minnet kan det ibland kännas som alldeles
nyss. Minnet är det enda jag har kvar av min
Catrin Jilert, vice ordförande i Febe
Medan körsbärsträden blommar
Det finns för alltid ett Före och ett Efter.
Hur överlever man förlusten av sitt barn? Hur ser
sorgen ut? Vad händer med oss i sorg? Hur reagerar omgivningen och hur önskar vi sörjande att
den skulle reagera? Att läsa andras berättelser om
att mista ett barn och om att uppleva sorg hjälpte
mig att famla mig fram i mörkret. Det fanns andra
som upplevt samma smärta, som överlevt och till
och med börjat leva igen. Det fanns tröstande ord,
igenkänning och bekräftelse på att mina reaktioner
var normala. Därför vill jag också berätta.
Jeanette Neij
Boken kan beställas i bokhandeln och hos internetbokhandlare som exempelvis Bokus.com.
>http://www.bokus.com/bok/9789186505400/
medan-korsbarstraden-blommar<
4
-BLADET
Besök från Randiga huset
Monica Nanni från Randiga huset besöker Febe i Kista kyrka, måndag den 30
september 2013.
ofta används för att beskriva barns sätt att
sörja. Glädje och sorg, invävt i varandra. Att
se en förälder i sorg, att få livet förändrat,
att byta roll i familjen, om ensamhet och att
kunna möta livet igen och mogna. Vem kan
tävla med en ängel? Och hon berättade också om skrattet! Att kunna skratta igen, hur
förlösande skrattet kan vara, och att våga
skratta igen!
Randiga Huset är en rikstäckande ideell organisation som erbjuder stöd till barn och unga
vuxna som förlorat eller kommer att förlora
förälder, syskon eller annan närstående i
dödsfall.
Monica är jurist men också utbildad på Ericastiftelsen. Monica var också med och startade
Riksförbundet för änkor och änkemän 1997.
Hon berättar för oss om Randiga Huset, om
deras arbete med frågor som rör sörjandes
villkor i samhället och om deras många års
erfarenhet av att möta sörjande.
”Vi kan inte alltid skydda barn mot det onda,
men man kan vara med dem i det onda.” L.
Björklund
Livet har sin egen gång! Och vem kan tävla
med en ängel?
Tack Monica för att du tog dig tid och kom till
oss på Febe och delade din erfarenhet och
kunskap kring barn, unga vuxnas sorg och
sorgearbete.
Monica pratar om den ”drömmande människan”, om att ta med sig en minnesbank in
i framtiden. Tid att paketera minnen i livet
som jag hade innan... att ta med dem i det
fortsatta livet. Hon pratade om, tidslinjen! Att
göra collage!
Randiga Huset, www.randigahuset.se Telefon: 0702-27 57 72
Syskonsorg! Den tysta sorgen. Monica berättar hur ”barn sörjer randigt”. Ett uttryck som
/Catrin
5
-BLADET
Behov av tröst
Sitter på café med en god vän. Vi har
båda förlorat någon. Hon har förlorat
sin man. Jag har förlorat min son. Min
vän kände Fredrik sen han var liten, så
hon vet ganska väl vem det är jag sörjer.
Jag berättade om mitt behov av att hålla
Fredriks minne vid liv efter hans död.
Rädslan över att han ska bli glömd.
där med mitt levande barn. Jag måste säga
det till henne! Om och om så hon förstår!
Vi båda sörjer Fredrik. Vi båda måste hitta på
ett sätt att överleva. Skapa en sanning vi kan
leva med.
”Kanske om döden är mild
och om det finns återvändo
kommer vi en doftande natt tillbaka hit.
Och går dessa stigar till havet.”
Jag bad Fredriks bästa vän att skriva något
om deras resor och deras vänskap. Han undrade varför jag ville att det skulle stå i Febebladet. Att det kanske var nog att jag och
Fredriks syster fick läsa och höra dem berättelserna.
Sara Teasdale
Sorg är en sak!
Saknad en annan!
Att försonas med sin smärta!
Det kanske går en dag
Mitt behov av tröst! Rädslan över att han
skall försvinna och bli bortglömd som död.
/Pernilla
Jag går med Anna i skogen och plockar trattkantareller. Det slår mig vilken lycka, att gå
Nästan 9 år efter sin son Svantes död, kom Olle med en ny bok
där han berättar om sina erfarenheter under dessa år.
Boken kostar 150:- kr + porto,
och kan beställas direkt från
Olle Bergman, tel. 0707 389 189
eller mail [email protected]
Denna bok ger en djup inblick i hur det är att
mista sitt barn. Den vänder sig dels till dig som
drabbad förälder, men även till personer som i
sin yrkesutövning möter drabbade föräldrar. För
den som inte har mist barn, kan det som jag
försöker beskriva, förefalla att gränsa till det
osannolika.
Man kan tycka att så fruktansvärt kan det väl
ändå inte vara att mista sitt barn... och åtminstone inte så länge!
Boken tar även upp vad du som ”hjälpare”
kan stötta med, för det finns mycket som du kan
göra! En bra början är att läsa denna bok, för
ju mer du förstår, desto bättre förutsättningar
för att kunna stötta. Det är viktigt att komma
ihåg, att det är inte mina medmänniskor som
har förändrats, utan det är jag, som genom förlusten av mitt barn, kan ha kommit att få ett
annat förhållningssätt... ett liv utifrån helt andra
värderingar!
Om du är en drabbad förälder, kommer du
förmodligen att känna igen dig i många av situationerna!
Olle Bergman
6
-BLADET
Min förlust. Vägen tillbaka.
Läste att temat i detta nummer av Febebladet skulle vara just Min förlust. Vägen tillbaka.
Känslan av orättvisa tärde på mig, men så
småningom kom jag fram till att det finns
ingen rättvisa. Om rättvisa skulle innebära
att det var lika för alla, så avstår gärna mina
levande barn från att få rättvisa med Svante.
Svante som är död. Och om det inte finns
någon rättvisa, så finns det väl knappast heller någon orättvisa. Men det hindrar ju inte
att jag ibland kunde uppleva saker som orättvisa.
Det fick mig att göra en återblick på de 16
år som har gått sedan vi förlorade vår son
Svante. Jag minns hur jag under den första
tiden, försökte intala mig att ”det sjunker
nog undan om någon månad”, ”jag kommer
nog att vänja mig”! Det var ju inte konstigt
att dessa tankar uppstod, när jag samtidigt
var så ivrigt påhejad av många vänner, förstå-sig-påare och specialister… ”livet går vidare”… ”tiden läker alla sår”!
Men bara detta, att inte fastna i känslan av
orättvisa, samt att inte ha ett mål i min sorgeprocess, gjorde att jag kunde skruva ner
förväntan på något diffust och outtalat mål,
och istället ägna mig åt att söka förnöjsamheten i tillvaron. Och tid har jag… jag har
hela livet på mig!
Hos mig skapade detta en förväntan, som
vartefter tiden gick, utmynnade i besvikelse… Inte sjönk sorgen undan, inte kunde jag
vänja mig. Det enda som stämde var ju att
livet gick vidare… Och samtidigt blev det så
uppenbart, att tiden läker inte alla sår… Jag
tyckte att livet var så orättvist. Jag var både
arg, ledsen och besviken.
I min värld så tror jag att döden inte behöver
hanteras av de döda, utan den får hanteras
av oss efterlevande, och i den tanken kan jag
känna en tillfredställelse; att det är jag som
hanterar Svantes död – inte Svante.
Dagarna gick och blev till år. Sorgen väckte
många tidigare otänkta tankar, inom mig. Jag
kom att omvärdera hela min tillvaro. En stor
förändring infann sig när jag kom till insikt
om att jag inte kunde bearbeta min sorg…
Idag låter jag själva sökandet efter förnöjsamheten i min sorgeprocess vara ledstjärnan i mitt liv.
Så någon väg tillbaka har jag inte funnit, men
jag har funnit en fortsättning på mitt liv, där
jag har Svante med mig i allt jag gör.
Jag vet fortfarande inte hur man skall göra
för att bearbeta sorgen. Vad är målet? När är
jag färdig? Hur skall jag må då? Var tar kärleken till mitt barn vägen under tiden? Vem berättar för mig när jag har bearbetat färdigt?
Sorgeprocessen är ju inte enbart rationell,
utan till stor del emotionell, och detta har
inneburit för mig att det goda samtalet har
blivit oerhört viktigt. Att få dela tankar och
erfarenheter med någon som befinner sig i
en liknande situation.
När jag släppte tanken på att bearbeta sorgen, och i stället överlät till sorgen att bearbeta mig, så infann sig en stor lättnad. Jag
ägnade mig åt att förhålla mig till min sorg,
och hade inga utsatta mål för hur jag skulle
göra framsteg i mitt välbefinnande. Sorgen
var ju kärleken till Svante och istället för
att bearbeta den, så lät jag kärleken (sorgen) få bearbeta mig. Inte ville jag bearbeta
bort sorgen – som uppstått ur kärleken – till
Svante.
Har funnit att kärleken är starkare än döden.
OLLE
Sorgen, längtan och saknad är kärlekens
pris… åtminstone för mig. Och kärleken är
det som bär mig genom livet. Istället för att
förtränga och försöka ”läka ur” mina tankar
och känslor så tog jag dem till mig, och försökte förstå dem, och inte minst… sätta ord
på dem!
7
hej
Frågor och svar!
Var finns kundvagnarna?
Kundvagnar hittar du längre in i varuhuset på nedre plan,
de lite större flakvagnarna finns på Tag Själv lagret.
bussåkare!
-BLADET
Var finns toaletterna?
I entrén, på övre plan vid restaurangen samt under trappan vid kundvagnarna.
Välkommen till IKEA
Febes kontaktdag
Var kan jag förvara mina betalda varor när jag
vill gå till Restaurangen och äta?
Har du en kasse så går det bra att förvara betalda varor i
förvaringsskåp som du hittar i entrén. Har du hela vagnar
med
betalda
varor kontaktar
du Byten
& Återköp så får
Lite
information
från
Febe-kontaktdag,
du,fredag
i mån avden
plats,11
förvara
dom i vårt
transportrum.
oktober
2013
Kista kyrka.
Vi avslutade kontaktdagen med middag på
Memory hotell. Utsökt halstrad gös! Tack Ylva
för att du ordnat så fint! Innan kvällen var
slut blev det många roliga historier och en hel
del skratt. Underbart!
Var köper jag presentkort?
De distrikt som deltog var; Febe-Skellefteå,
Febe-Medelpad, Febe-Landskrona, Febe-Dalarna.
Från Febe-Stockholm,
Vem
kan använda
snabbkassan? Ylva, Olle, Janne,
Willy
och
Catrin.
Vi började
dagen
När du handlar max 15 varor och
betalar med
konto/ med
kredit
kort, IKEA
HANDLA
kort ellermöte
presentkort
går det
frukost
i kyrkan
därefter
och informabration
att scanna
dina varor i snabbkassan.
om kommande
händelser/aktiviteter. Vi
gick bl.a. igenom Febe-policy och syfte och
Hur blir jag IKEA FAMILY medlem?
den enkät som är skickad till alla distrikt. Och
I entrén finns en IKEA FAMILY kiosk, med dator, där kan
beslutades
attEttFebes
hemsida
du det
gå med
i IKEA FAMILY.
tillfälligt
kort skrivskommer
ut som
du att
visarbli
uppuppdaterad
i kassan. Hemma
gå med via hemochkan
liteduförändrad
i dess
sidan,
www.IKEA.se
utseende.
I kassan eller på Byten & Återköp.
Tack till er alla som kom och deltog på Febes kontaktdag! Vi/Febe-Stockholm, ser fram
emot att träffa er nästa år igen! Och sist men
inte minst, Vi ska kommunicera mera!
/Catrin Jilert
Varuhusets öppettider:
Restaurangens öppettider:
Måndag - Fredag 10.00-20.00
Lördag - Söndag 10.00-19.00
Måndag - Fredag 09.00-19.30
Lördag - Söndag 09.00-18.30
Lekrummet SMÅLAND:
Måndag - Fredag 12.00-19.00
Lördag - Söndag 11.00-18.00
Frukost kl 09.00-11.00
Frukost på IKEA 9:Stor frukostbuffé 29:Varm mat serveras
Måndag - Fredag 11.00-19.00
Lördag - Söndag 11.00-18.30
© Inter IKEA Systems B.V. 2012.
Frukost 9:-
Du missar väl inte IKEA Sundsvall
på facebook
Febe
på Facebook
Gå in och “Gilla” oss så tar du del av det senaste
som händer på varuhuset
Ljuset i tunneln
För dig som använder Facebook finns möjlig
Grilladgrupp
fläskytterfilé
eller
heten att gå med i Febes
som finns
där.
kycklingfilé med bearnaisesås
Du hittar gruppen genom att söka på: “Febe,
ett nätverk för föräldrar som mist barn”. Till
höger på sidan klickar du på: “Gå med i gruppen”.
Då du blivit medlem i gruppen kan du skriva
inlägg eller kommentera andras inlägg. Här
finns möjlighet att få kontakt med andra
föräldrar som mist barn och diskutera sina
tankar. Gruppen är sluten, vilket innebär att
din ansökan om medlemskap måste godkännas innan du börjar skriva.
Man ser ljuset i tunneln långt där borta.
Ja, jag fångar den om så bara en kort stund.
Så blir det mörkt igen, men ljuset kommer
tillbaka.
Denna gång för att stanna en liten längre
stund.
Mörker igen kämpar mot ljuset det kommer.
Känslan och ödmjukheten inför livet blir
glasklar, precis som sorgen över döden.
Livet och döden är så nära men ändå så
långt ifrån varandra.
Alla frågor vi söker svar på genom livet.
Lika många om inte fler vad är döden?
/Malin
Välkommen att göra din förfrågan om att
vara med i gruppen.
8
-BLADET
Febe-dagen
Febe-dagen 2013 föreläsare Inger Hansson! Vilken föreläsare! Underbar! Hon
fångade oss alla med både skratt och
gråt. Hon vann förra årets stora talarpris! Inger vann oss!
Sluta oroa dig, börja leva! Gör det bästa av
det värsta! Omöjligt, Oh! Möjligt! (S. Kirkegaard). Ge dig själv lugn och harmoni! Det
är du värd! Tänk på att det finns bara en av
dig! Ja, det och mycket annat pratade Inger
om på Febe-dagen. Vi lyssnade avslutningsvis på en sång av Helen Sjöholm från filmen,
Så som i himlen, ”En värld full av liv”. Jätte
fin avslutning! Hoppas vi får tillfälle att lyssna
på Inger igen i framtiden. Hon var fantastisk!
Den bästa vi har haft, var det någon som sa.
Den fina minneskonserten med Järva röster
och Per-Erik Hallin, med ljuständning och
namnuppläsning, Jätte fint!
Innan Inger börjar tala håller vi en tyst minut
för en Febe förälder som har hastigt lämnat
oss efter en kort tids sjukdom. Vi tänker på
hennes man och barn som är kvar. Och vi
tackar Janne som har öppnat i stort sett alla
Febe-Stockholm möten varje måndag sedan
Febe startade 1995. Stort tack Janne! Ovärderligt!
Inger börjar med att berätta delar av sin livs
historia, hur hon har förlorat två barn. Den
första som liten i en blodsjukdom och om hennes andra dotter som dog i plötslig vuxendöd
35 år gammal för nu åtta år sedan, och kvar
blir hennes tre små barn. Inger berättar för
oss om sitt liv och sin smärtsamma historia
på ett mycket öppet, känslosamt, dramatiskt
med sorg och glädje blandat på ett magiskt
sätt, och framför allt väldigt igenkännande
för oss Febe-föräldrar som har mist barn.
Hon berättar om barnen som vill skicka en
”änglaklänning” till sin mamma i himlen så
hon inte ska bli mobbad. Att vara snäll mot
sig själv! ”Man ska inte reta sig på dumma
människor, man kan ha dem som varnande
exempel”. Hon pratar om självkänsla, om
förälskelsen… Människan är som ett träd, av
bra jordmån mår vi bra. Att omges mer med
människor vi mår bra av. Delad glädje, dubbel glädje! Delad sorg, den halveras. ”Du kan
inte välja vad du drabbas av, du kan välja vad
du gör av ditt liv!” Ge det du vill ha! Och meningen med tre betydelser; ”Män får lättare
förkylning än kvinnor.” Tänkvärt!
Och tack till familjen Dolk som åter igen stod
för den goda buffen som vi avslutningsvis
kunde njuta av. Stort tack till er! Hoppas vi
får njuta av den också nästa år. Sist men inte
minst, Stort tack till alla ni som kom och bidrog till att Febe-dagen blev så fin som den
blev. Väl mött nästa år igen!
Febe styrelse//Catrin
9
-BLADET
Minnesstund i Timrå
Även denna höst, 8 sept, fick vi stanna
till, tända ljus och minnas våra kära barn
i vår fina lilla brukskyrka i Vivstavarv.
Det känns som en gåva för oss i vårt
kära Febe.
Här gavs oss tröst i sång, psalm, musik och
dikter. Liksom de ord vår församlings diakon,
Irene Andersson delade med oss. (Läs dem
gärna här nedanför.)
Små avbrott i traditionen uppstod dock. Våra
vänner, som med båt brukar placera tända
ljus efteråt ute på havsviken, kunde inte vara
med i år. Kanske, som en tanke ändå, då tät
dimma lade sig senare under kvällen över
nejden. Bara nära varann, på bryggan, där vi
stod kunde vi se ljusen förmedla vår hälsning
och tanke till våra kära. En annorlunda kväll i
närhet, värme, gemenskap, trots allt.
/Kerstin Högberg
Febe 8/9 2013 Wifstavarvs kapell.
Jag minns, ni minns, andra minns. Minns
känslan, när graviditetssvaret var positivt.
Det mjuka fjuniga babyhåret, sovvanor och
brist på sovvanor, den svajande balansen när
det var dags att resa sig upp. Minns 3-åringens smala starka ben runt midjan när barnet prompt skulle kramas med hela kroppen.
Soldoften, som blandades med smuts och
svett på huden, tonåringens morgonhumör,
hojtandet när barnet kom hem från skolan.
Det har gått en tid, kortare eller längre, sedan ”det värsta som kan hända” hände. Livet har obönhörligen gått vidare, fastän tiden
stannade av.
Det som är har redan varit,
det som kommer har redan funnits.
Predikaren 3:15
Det som har varit är ju fortfarande verkligt,
vi kan fortfarande mentalt vara kvar i tider
som varit och i det som vi minns.
Det sägs, att en människa ”finns” så länge
det är någon som minns henne. Det är
många som minns era barn. Vänner, grannar, syskon, andra barns föräldrar, mormor,
morfar, farfar, farmor, faddrar, lekkamrater,
dagispersonal, expediten i affären…
Ändå har allt, vart och ett, sin alldeles egen
tid. Det som har varit kommer inte igen. Det
som är nu – är förfluten tid i morgon och det
som blir i morgon har vi ännu ingen aning
om.
10
-BLADET
Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under
himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla
stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från
famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Predikaren 3:1-8
ner och vila, ta av ryggsäcken och dricka lite
vatten, äta en bit mat. Träffa andra som också går sin livsväg. Prata, skratta, gråta tillsammans. Febe är en rastplats där ni symboliskt kan massera värkande axlar, inspektera
skavsåren på fötterna. Ge en medvandrare
ett behövligt plåster. Resonera tillsammans
om vägen och vädret, hjälpa varandra upp
från marken, sätta på sig ryggsäcken igen,
när det är dags att fortsätta vandringen…
En annan rastplats kan vara kyrkan. I Timrå
församling finns möjlighet till själavård av
präst eller diakon. En själavårdare liknas
ofta vid en medvandrare. Själavårdaren är
en som går med en bit på livsvägen, lyssnar
på livsberättelsen, sitter ner och delar ”vatten och bröd” ibland.
På vår livsvandring bär vi alla våra ryggsäckar. I våra ryggsäckar finns det förflutna. Det
vi är, det som har hänt och som vi fortfarande bär med oss. Det vi varit med om har hänt
och det gjorde oss till dem vi är idag. I vars
och ens ryggsäck finns en salig blandning av
minnen och känslor.
Det är lika rätt att dansa som att gråta. Att
tala har sin tid och tystnaden har också tid.
Det är inget som talar för att det ena måste
utesluta det andra. Det finns tillräckligt med
tid för allt. Allt har sin tid. Allt tar tid. Allt
ryms. Tiden går vidare. Livet går vidare. Vi
går vidare. Vår livsvandring går vidare. Livet
måste gå vidare. Dag för dag. Steg för steg.
När man väl går kan man inte göra annat än
ta ett steg i taget.
Där finns även det som hör ihop med barnets
packning. Barnen, vars livsväg blev alldeles
för kort. Barnen som sprungit före lämnade
kvar sina små packpåsar hos er. Längst ner i
ryggsäcken griper handen om den lilla packpåsen med all kärlek och alla vackra minnen. Packpåsen där ni packat ner er kärlek,
drömmar och glädje, som barnen skulle ha
till hands på sin livsvandring.
Jag brukar tänka mig livet som en grusväg,
krokig är den, backe upp och backe ner. När
jag står längst upp på en backe kan man se
en lång bit framåt. När jag är längst ner syns
bara en jobbig uppförsbacke. Ibland har jag
sällskap på vandringen, en del människor har
sällskap hela vägen, andra delvis.
Det är i den lilla packpåsen som tiden blir
genomskinlig. Allt det som varit blir nu. Idag
blandas ihop med igår. Ur denna lilla packpåse tar de form, barnen som fortfarande lever
i våra minnen. De djupt älskade och förtvivlat saknade barnen.
Livsvägen kan delvis vara slät och lättvandrad. Andra delar kan vara som en smal skogsstig där man med nöd och näppe kommer sig
fram mellan alla vassa grenar som slår i ansiktet. Då är det omöjligt att gå sida vid sida,
hur gärna man än skulle vilja ha sällskap på
färden. Fast, å andra sidan måste var och en
gå sin egen väg, alldeles ensam, för egen
maskin, steg för steg.
Trots att det är en liten packpåse, rymmer
den så oändligt mycket kärlek, som ger kraft
att fortsätta vandra. Vandra idag och i går,
idag och i morgon... tillsammans. Trots allt.
Ett steg i taget. Ett tick i taget
Tick. Tack. - Tack för alla minnen.
I livet dyker det inte upp några genvägar och
inga busshållplatser heller. Det finns ingen
som springer före och sopar undan gruset
eller tar över och bär ryggsäcken. Däremot
finns det rastplatser, där man kan sätta sig
TEXT: Irene Andersson
11
-BLADET
Föreläsning med Ludmilla Rosengren
Måndag den 2 september 2013 Kista
kyrka, gäst och föreläsare är Ludmilla
Rosengren.
Ludmilla som är läkare och KBT-terapeut delar för oss Febe-föräldrar, hennes historia, om
sorgen efter hennes dotter Linnea som tog
livet av sig 2008, endast 14 år gammal, om
hennes cancer endast ett år efter att hennes
dotter dött. Hon berättar vidare för oss om
den studie hon har gjort på 116 föräldrar som
mist barn i självmord och som har gett mycket viktiga resultat. Ludmilla avslutar kvällen
med att dela med sig av de verktyg som finns
för att hantera livets olika svårigheter innan
de inträffat.
Om kroppen/själens förmåga till läkning. Hur
viktigt det är att dela med sig av sin historia!
Ludmilla berättar också om den okunnighet
och rädsla som finns både bland sjukhuspersonal och anhöriga. Döden finns inte förrän…
Och om den personliga utvecklingen man går
igenom när man faller djupt ner i det svarta
hålet och… kommer ut på den andra sidan.
När det svarta hålet inte dyker upp lika ofta
och inte är lika djupa längre. När tankarna
kan uppfyllas med annat.
kräftelse och som är så viktiga livskunskaper
att vi behöver lära oss dem tidigt i livet.
”Acceptans och försoning! Att inte försöka
ändra på det som är. Fokusera på det positiva och ta vara på det som är här och nu.”
Ludmilla avrundar kvällen och pratar om
”medvetna sinnen” Mindfulness!
Tack Ludmilla! för att du kom till oss och delade med dig av din kunskap, historia och ditt
liv. Det blev en mycket fin och tänkvärd kväll.
I Ludmillas bok ”Livet är nu!” finns att läsa
om, medveten närvaro, acceptans och be-
/Catrin
Pappa! Svante är död!
En personlig skildring om hur det kan vara
att mista sitt barn. Boken speglar mina
reaktioner och tankar de första åren.
Olle Bergman
Boken finns att köpa direkt från Febe.
Pris 100:- kr + porto.
Febe, Box 1127, 164 22 Kista
[email protected]
12
-BLADET
Inbjuden talare till Febemöte
Måndag den 10 juni 2013, Febemöte i
Kista kyrka och vår inbjudna gäst och talare var Katarina Tingström, polispräst.
så lång tid, innan man får beskedet när någon dött? Katarina berättade mycket sakligt
om hur deras rutiner ser ut och när det är
läkarens ansvar eller polisens ansvar att ge
dödsbudet. Jag upplevde mig något klokare
efter att Katarina dels berättade om, varför
det tar så lång tid… innan man får beskedet, när det ofattbara har skett, och när hon
redogjorde för oss om vems ansvar det är, att
delge de anhöriga.
Katarina berättar att hon har arbetat som
präst i Svenska kyrkan i över tjugo år. Hon
var tidigare verksam som försvarsmaktspräst
men arbetar numera som polispräst i Stockholm. Och hon har dessutom stor erfarenhet
av att stödja människor på arbetsplatser som
drabbats av sorg eller svår chock efter nära
anhörigs död. Och efter hennes ”föreläsning”
fick vi möjlighet att köpa hennes bok där hon
delar med sig av sina kunskaper på ett sakligt och lättillgängligt sätt. Det blev en bok till
min närmaste personalchef!
Ja, något klokare kanske vi blev denna sista Febekväll innan sommaruppehållet, kring
dödsbud och polisens rutiner. Vi tackar Katarina för att hon ville komma till Febe och
delge oss delar av hur hennes arbetsdag kan
se ut. Och det måste vara bland det svåraste
man måste göra i sitt arbete, att lämna ett
dödsbud! Speciellt när det handlar om barn.
Katarina kunde berätta om hur polisens rutiner ser ut, exempelvis vid en svår bilolycka
där någon dör. Hon berättade väldigt tydligt
om allt som måste ske efter gängse rutiner,
om identifiering och hur viktigt det är att så
snabbt som möjligt kontakta närmast anhörig. Det uppstod en hel del frågor kring detta med den första kontakten med polis och
präst som kommer med dödsbudet. Många
av oss drabbade föräldrar som mist barn
plötsligt, har tyvärr! alltför många den dåliga erfarenheter av just, dödsbudet. Det var
många föräldrar som berättade sin historia,
om hur de hade blivit underrättade om sitt
barns död och alla kunde vi instämma i hur
extremt viktigt det är just med dödsbeskedet. Katarina lovade att hon skulle delge sina
elever och kollegor både de, bra och mindre
bra dödsbeskeds-historier hon fick ta del av
oss föräldrar som mist det allra käresta vi
har. Våra barn.
Tack Katarina! Och till er föräldrar som kom
och delade era historier.
”Ingenting är klart eller tydligt.
Känslor och tankar formar det vi ser”
/Catrin Jilert
Det och mycket annat berättade Katarina om
under Febekvällen. Frågan om varför det tar
Fler Febe-grupper...
Febe finns idag på 7 ställen i Sverige med föräldrar som förlorat barn.
Om du är intresserad att bli kontaktperson eller starta upp en lokal Febe-grupp i din
hemtrakt, är du välkommen att kontakta: [email protected] så får vi berätta mera.
13
-BLADET
Brev till hälso- och sjukvårdnämnden
Till Hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, Stockholms läns landsting.
Vänder mig till Er alla ni som är förtroendevalda i Hälso- och sjukvårdnämnden i Stockholm jag är
mycket väl medveten om att ni inte kan kommentera ett enskilt ärende men jag önskar att ni ändå
vill ta er tid till att läsa detta, och framförallt vänder jag mig till dig Filippa Reinfeldt som ordförande
och ytterst ansvarig för hur vården sköts i Stockholm. Jag har varit i kontakt med Birgitta Rydberg
i några månaders tid nu men utan resultat, så jag väljer nu att på nytt skriva till alla er med en
vädjan om att ni engagerar er.
Bakgrund: Mitt barn Marcus 25 år dog den 1 januari 2012 till följd utav mycket bristfällig eller
snarare utebliven vård vid Liljeholmens psykiatriska mottagning. Mottagningen konstaterade i sin
Lex Maria anmälan att de saknade vårdplan för Marcus. Första viktiga läkarebesök som var den
28/06/2011 journalfördes den 15/03/2012 först 8,5 månader senare, då hade min son varit död
2,5 månader.
Min son studerade första terminen till läkare vid Karolinska institutet, en dröm hade gått i uppfyllelse han hade kämpat för detta och till slut lyckades han komma in efter att ha skrivit högskoleprovet med 2.0. Vad som hände nu från det att han sökte hjälp den 19/04/2011 var att han lades
in på starka SSRI mediciner som han fick starka bivärkningar av och hade svårt att studera.
Jag kände inte till att min son sökt sig till Liljeholmens psykiatriska mottagning för att han kände
sig deprimerad, (på grund av hans fars suicid 2 år tidigare) han ville inte oroa mig och hade flyttat hemifrån sedan några år så vi träffades inte dagligen. Jag har nu efter min sons tragiska död
begärt ut hans journaler för att bättre kunna förstå vad som hänt och det är en skrämmande läsning jag tagit del utav. Att det överhuvudtaget får gå till på ett sådant sätt och att människor som
mår så dåligt inte tas på allvar, inte ges rätt vård, man förskriver ansvarslöst stora mängder SSRI
mediciner som man som läkare vet har starka biverkningar så som suicid och lämnar patienten åt
sitt öde.
På nyårsaftonen 1/01/2012 orkade inte Marcus längre, dödsorsak enligt obduktionen Akut förgiftning av Theralen/Alkohol + andra SSRI (antidepressiva mediciner som samma läkare så frikostigt
skrivit ut vid sista läkarbesöket den 12/12/2012).
Detta hände från det han sökte hjälp fram till hans död enligt journalanteckningar:
19/4 2011 söker hjälp skickas remiss till Liljeholmens psykiatriska mottagning från Fruängens
Vårdcentral med diagnos ”Depression med riskfaktor för suicid ”hans pappa tog sitt liv två år tidigare. Vårdcentralen lägger in Citalopram och remiterar till Liljeholmens psykiatri. Marcus får starka
biverkningar av denna medicin och trots många telefonsamtal till Liljeholmen får han ingen läkartid. (Det hann gå 2,5 mån mellan läkarbesöken). Mottagningen väljer att lägga in nya mediciner
utan att ha träffat patienten. Första läkartid Marcus får blir den 28/06 och det efter att ha självskadat sig och lagts in på S:t Görans psykiatriska mottagnig och sjukhuset skickar nu akut remiss till
Liljeholmen. Vid detta läkarebesök bytts Citalopramet ut och 3 nya mediciner läggs in men denna
läkare glömmer skicka remissen till apoteket, glömmer journalföra, ”glömmer” sin patient.Efter
många telefonsamtal lyckas Marcus få ut dessa mediciner.
30/5 2011 ställs i kö till samtalsterapi. Under kö och väntetiden på samtalsterapi medicinerades
han med nya mediciner varje månad, vissa av dem gjorde att han mådde sämre med nu daglig
panikångest och självmordtankar.
31/8 2011 efterfrågade han återigen samtalsterapi och bad om att få avsluta SSRI medicineringen, Psyk. Karin Eriksson skriver att Marcus ångestpåslag är nu så pass påtaglig att han måste
dra sig undan och att det försvårar livet i vardagen och hans studier, patienten ber om att avryta
medicineringen på grund av försämrat mående. Vid nästa läkarbesök några dagar senare valde
hans läkare att byta mediciner på nytt istället för att stanna upp och ta hänsyn till sin patients
önkemål/mående.
14
-BLADET
12/12 2011 vid sista läkarbesöket på mottagningen skickades min son hem med 100 st Theralen
(trots att samma läkare hade skrivet ut 100 st bara 5 dagar tidigare) han fick även Oxascant, Stilnoc, Voxra, höjer Litium och skickades hem med detta utan ny tid för återbesök, Litium uppföljning.
23/12 2011 ringde Marcus återigen upp för att fråga när det kunde tänkas bli hans tur för samtalsterapi och blev då informerad om att det var ett antal patienter före honom i kön och att det
skulle dröja länge. Det hade nu gått 7 månader utan samtalsterapi, Marcus orkade inte vänta
längre.
Det ingen förälder vill uppleva hände mig, det knackade på dörren den 2/01/2012 och utanför stod
två poliser och meddelade att Marcus var död.
Vad jag önskar av er som ansvariga är:
Att ni sätter till resurser så att alla som bedöms behöva samtalsterapi inte ska behöva vänta,
(Marcus stod i kö i 7 mån.) detta skulle vara oacceptabelt inom annan akut vård. Ansvariga jag
talat med inom Liljeholmens psykiatriska mottagning säger att de inte har ekonomiska resurser,
samtalsterapi kostar mer än medicinering.
Jag efterfrågar starkare regler och lagar där konsekvenserna för felbehandling inte bara ska till en
LexMaria anmälan och kan på sin höjd leda till en ”Prick” för den läkare som åsidosätter sin tjänsteutövning. Det står i riktlinjerna för medicinering med SSRI att det ska kombineras med tät kontakt
med patienten, medincinupföljning och BÖR kombineras med samtalsterapi. Min son erbjöds endast nya mediciner. (De hann lägga in 10 olika mediciner på drygt ett halvår) vid varje besök som
han mådde bara sämre och sämre av, bristfällig medicin uppföljning, ingen samtalsterapi. Vid hans
sista läkarbesök skickades han hem med 5 olika mediciner (3 av dem nya) och ingen bokad återbesök, medicinsk uppföljning och det trots att han nu fick Litium som kräver täta blodkontroller.
Det dör 1500 människor i självmord varje år i Sverige, hälften har varit i kontakt med psykiatrin
och medicinerade när de tog sitt liv. Varför ser ingen detta och tar det till sig, här har ni nu som
förtroendevalda en stor uppgift att arbeta för en förändring och tillsätta resurser för en värdig vård.
Här behövs en vårdgaranti som inkluderar samtalsterapi!
Jag kan aldrig få min son tillbaka, men som mamma till Marcus kommer jag att engagera mig till
det yttersta för att Marcus död inte ska vara förgäves. Ingen människa ska behöva ta sitt liv i förtvivlan på rop och hjälp när de vänder sig till den psykiatriska vården. Jag har i min förtvivlan vänt
mig till två ideella föreningar FEBE och SPEC här i Stockholm där jag träffat föräldrar i liknande
situation som min, även de beskriver liknande erfarenheter som den jag har.
Det är så smärtsamt att mista sitt barn, jag har även själv nu fått bekräftelse på att få stöd och
hjälp ifrån vården som efterlevande finns inte, utan man måste själv försöka vara stark och söka
hjälp efter hjälp, jag tycker att det är skandalöst att det är så, fanns inte dessa ideella organisationer som lever på så knappa ekonomiska förhållanden till hands vet jag inte hur många skulle
klara sig.
Denna behandling min son utsattes för och avsaknad av den vård han skulle ha behövt har gjort
att jag anmält detta till Socialstyrelsen och patientnämnden, även gjort en anmälan hos polisen
av den ansvarige läkare som behandlade Marcus för vålande till min sons död. Men min anmällan
lades ner av åklagaren i väntan på socialstyrelsens beslut. Marcus hann göra en egen anmällan till
Patientförsäkringen på bivärkningarna han genomled av Citalopram dagarna innan han dog.
Ber dig/er som ansvariga politiker gör något åt dessa orimliga väntetider och se över hur den
psykiatriska vården bedrivs. Det krävs starka påföljder för ansvarslösa läkare då de inte följer föreskrifter om att SSRI medicinering ska kombineras med samtalsterapi och täta kontakter med patienten första tiden eftersom man känner till biverkningarna så som suicid vid insättning av SSRI.
Jag har fått information från Patientnämnden att Liljeholmens psykiatriska mottagning har varit
under Socialstyrelsens stränga uppsikt sista året men ingen förbätring har skett så de kommer att
privatiseras vid årskiftet 2012/2013.
Emotser tacksamt svar och kontakt med Dig/Er.
15
Med vänlig hälsning
/Angelika J
-BLADET
Kan man sakna sorgen?
21 juli 2000 kastades jag in i mitt ”nya liv”,
när min son Per miste livet. Ett liv som är så
outhärdligt många gånger…. som jag nu också kan njuta av….och som ibland känns så
fruktansvärt otäckt overkligt i verkligheten.
verkligen sant? När jag tittar på Pers foto,
kramar hans mysbyxor... och känner bara en
hemsk overklighet.
Då kan jag sakna sorgen, inte den bottenlösa
i slukhålet, som gör så outhärdligt ont… men
den med stilla gråt när Per känns så nära,
när jag kan minnas gamla livet, den jag var
då och det ”nya livet” den jag blivit och är nu.
Overkligt… när jag kan titta på ett foto av
Per, krama han mysbyxor och tänka, har jag
verkligen fått haft dig här? När känslan av
känslomässig tomhet kommer och nya livet
bara rusar på. Vem är jag då?
Gunnel, Pers mamma
Jag vet vad som hände och hänt sedan 21
juli 2000, alla sorger i sorgen… men är det
Läkeboken - från kris till kraft
Detta är en bok om hopp - hoppet om att överleva, läkas och bli hel trots smärtsamma förluster som drabbar oss i livet. Syftet med läkeboken är att bli medveten
om sina överlevnadsstrategier och erbjudas fungerade redskap med lång hållbarhet.
Nu har det gått många år sedan jag miste mina
två söner och jag har specialiserat mig på att
arbeta med sorg och andra förluster via mitt
företag SARA DE - ork-idé.
Ork-idé erbjuder ett program för sorgbearbetning vars syfte är att hjälpa människor som
sörjer. Vi träffas i grupp för att få kunskap, dela
varandras historia och uttrycka det som behövs
för att bearbeta och ”fullborda” sorgen. Du får
hjälp att stressa av samt att tillföra mer energi.
Sara Dahlberg Eriksson
www.ork-ide.com
Boken kostar 200 kr + frakt. För Febe-medlemmar 150 kr
Beställ på tel. 070-537 96 64 eller [email protected]
16
-BLADET
Undrar, saknar och längtar
Tänk att det börjar närma sig din 29 födelsedag, undrar så hur livet hade varit om du var
kvar hos oss… 15 februari 2002 hände det
som inte fick hända. Ditt hjärta klarade inte
av att hålla dig vid liv.
och Sara är det som får mig att vilja leva ett
så bra liv som möjligt.
Då när sorgen var ny trodde jag aldrig att jag
skulle kunna leva utan dig Mattias. Idag snart
12 år senare inser jag att jag kan, vilket ofta
ger mig dåligt samvete. Hur är det möjligt att
jag klarar detta?
Jag älskar dig, Mattias av hela mitt hjärta in i
evigheten. Aldrig ska jag sluta älska dig.
Sorgen finns där hela tiden, men min längtan
och saknad efter dig bara växer.
Kramar om dig, Mamma
Anita Jönsson
Jag hoppas och tror att vi ses igen. Den tron
och all glädje jag får från dina systrar, Linda
Mina lyckliga barn när
livet fortfarande lekte...
Du saknas oss Mattias.
Du vet väl om att det finns Febe-symboler att köpa om du är
intresserad.
Febe-lyktan - Vit/beige oljelykta i keramik, ca: 11 cm hög. 250:Vykort - Förpackade i buntar om 10 st. 80:Bildekal - www.febe.net - ett nätverk för föräldrar som mist barn, 50x10 cm. 40:För beställning mejla: [email protected]
17
-BLADET
Febe Medelpad
Efter sommaruppehåll började vi åter höstterminens föräldraträffar tisdagen den 27
augusti 2013. En kväll, då vi åter fick tillfälle att känna på riktig svensk högsommarvärme. Termometern visade på 23°, varför
vi valde att flytta ut till församlingens fantastiska sommarkyrka, den så kallade ”Paradislunden”, alldeles intill stora kyrkan. Vår
minnestavla, där vi har foton av våra barn,
tog vi som vanligt med oss ut. Där under naturens egen läkande miljö, gavs oss en skön
samvaro i dubbel bemärkelse.
Därefter har vi som vanligt träffats inne i
S:t Johannesgården, varannan tisdag, udda
veckor. Några nya föräldrar har tillkommit.
Föräldraträff i Paradislunden vid Timrå kyrka.
Vår tidigare vikarierande präst under ett par
år i vår församling, Tommy Wadebeck, har
vid olika tillfällen haft föredragskvällar och
varit en kär gäst hos oss i Febe. Han är känd
bl.a. sedan många år från Sveriges Radios
kvällsprogram ”Blå timmen”. Tommys senaste bok ”STRESS, livets krydda och plåga” har
utgivits i flera upplagor. Denna bok har deltagarna i vår Febe-grupp av Timrå församling fått mottaga som gåva och nu använder
vi den som en ledsagare i våra samtal. (Läs
gärna om Tommy i tidigare nummer av Febebladet eller på hans hemsida: tommywadebeck.se.)
Vi tog med vår minnestavla ut, där vi har foton
på våra barn och samtalade ute i det fria denna
varma sensommarkväll.
Traditionellt kommer vi också att anordna
en terminsavslutning. I år samlas vi i Villa
Sendelbach i Timrå onsdagen den 11 december till en god middag o samvaro. Därefter
samtalar vi kring Tommy Wadebecks ovannämnda bok. Under Jul- och Nyårshelgen gör
vi uppehåll och startar upp igen tisdag den
14 januari 2014.
Febe Medelpad
Kontakttelefon: 0703-814 616
E-mail: [email protected]
Pappa- respektive mammagrupp jämna veckor
I Febe Kista fortsätter vi att dela upp oss i pappa- respektive mammagrupp varje jämn
vecka. Det har visat sig mycket uppskattat bland såväl mammorna som papporna, och
det kommer ibland upp lite annorlunda ämnen än vid de gemensamma diskussionerna.
Ojämna veckor fortsätter vi med de gemensamma grupperna.
Varmt välkomna!
18
-BLADET
Febe Landskrona
Från den 14 oktober 2013 har vi slutat med
fasta Febe-träffar. Detta efter mycket noga
övervägande. Istället kommer jag som kontaktperson för Landskrona att träffa drabbade föräldrar efter behov. Jourtelefonen
avlyssnas dagligen.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mer innehåll
än du redan givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen idag har du.
Använd dig av det.
Idag kan du glädja någon.
Idag kan du hjälpa en annan.
Dagen idag är en märklig dag.
Den är din.
Febe Landskrona
Kontakttel. 0738-333 393
E-mail: [email protected]
Hälsningar
Anita Jönsson
Bussolyckan i Måbödalen,
Norge 1988.
Rapport - Omsorgsarbetet i Kista
Ylva Edholm Johansson,
Thomas Wohlin & Yvonne Nobert
Pris 100:- kr + porto.
Kan beställas direkt från: [email protected]
19
-BLADET
Det går att överleva och börja leva
När det ofattbara sker rasar allt. Den
enda som kan förstå hur det känns att
förlora ett barn är den som själv varit
med om samma sak. I Febe möts föräldrar för att hjälpa och stötta varandra när
det värsta hänt.
Febe Skellefteå startade hösten för fyra år
sedan och har i dag 20–30 medlemmar.
– Andra föreningar vill man ska växa, men
den här vill man inte ska bli större. Man vill
helst inte att den ska finnas. Det gör lika ont
varje gång det kommer nya föräldrar, då tänker man att nu ska de gå igenom det här,
säger Wivianne Lundberg.
Hon hatar hösten. Det var då, 2008, som
hennes 34-årige son Fredrik dog i en hjärtinfarkt. Våren året innan hade Elisabeth
Hällgrens dotter Nathalie, 18, avlidit i hjärnhinneinflammation. 2008 omkom Ingrid Degermans son Marcus i en skoterolycka, 18
år gammal, och året efter hände samma sak
Cecilia Sverins son Tobias. Han blev 14 och
ett halvt.
Ingrid Degerman, Wivianne Lundberg, Elisabeth
Hällgren, Cecilia Sverin, Anders och Maria Höglander både får och ger varandra styrka genom
nätverket Febe.
Då fanns ännu inte Febe i Skellefteå och vården eller samhället hade inte så mycket stöd
att erbjuda.
det hjälpa någon annan, säger Cecilia Sverin.
– Det är det bästa som hänt oss, att få träffa
andra i samma situation och bara rent fysiskt
se att ”ni lever ju fortfarande”, säger Anders
Höglander.
– Vi fick absolut ingen hjälp och jag tror inte
att vi hade varit mottagliga heller. Jag önskar
att de kunde ha tagit kontakt efter två månader eller så, minns Wivianne Lundberg.
– När det handlar om en stor olycka eller
katastrof kommer krisgrupper, men när den
stora olyckan händer en själv kommer ingen.
Det här är ju en katastrof för mig, säger Elisabeth Hällgren.
– Livet stannar av, så man tar sig inte för att
be om hjälp, säger Ingrid Degerman.
Med dessa erfarenheter i bagaget bildades
en lokal grupp. De håller månatliga träffar i
Sankt Olovsgården och den som vill deltar,
det finns ingen närvaroplikt.
Hans och Marias dotter Tilda var bara 13 år
när hon förra året plötsligt gick bort i aortadisseption. Bara några veckor efter den obegripliga förlusten kom de i kontakt med Febe.
– Det var en stor grej att gå på första träffen, det var bättre än att gå hos en beteendevetare. Det är det här som gjort att man
kommit så långt som man gjort, säger Anders
Höglander och får medhåll av Maria.
– Alla visste vad det handlade om och den här
smärtan …, säger hon och tystnar.
– Ibland känns det lite jobbigt att fara dit.
Anledningen till att man åker dit blir påtaglig
igen, men när man väl varit där och träffat
de andra känns det alltid bättre. Jag tror det
är jättebra att träffa andra. Alla får en chans
att ventilera där man är i sin process och vi
delar med oss av våra erfarenheter och hur
man gjort vid olika situationer, kanske kan
Sorgen, saknaden och påminnelserna finns
där ständigt och syftet med Febe är att hjälpa
och stötta varandra genom stort och smått.
– I början kanske man kommer mer för sin
egen skull men sedan lika mycket för att
betala tillbaka till någon annan. Det går att
överleva och börja leva även om man inte
tror det från början, säger Ingrid Degerman.
20
-BLADET
Anders och Maria Höglander tänder ett ljus vid dottern Tildas sista viloplats.
Döden är något vi svenskar sällan pratar om,
men nästa vecka börjar ett tv-program som
vill göra ett försök att närma sig den. I ”Döden, döden, döden” tas ämnet upp ur olika
vinklar och i programmet den 27 november
delar Febe i Kista med sig av sina erfarenheter.
Föräldrarnas tips
till omgivningen när
någon sörjer:
• Undvik inte den som sörjer
utan våga finnas där.
– Man önskar att det inte ska vara så tabubelagt att prata om döden. Människor har alltid
dött, även om tidpunkten för våra barn var
helt fel, säger Cecilia Sverin.
– Det här är ju livet i ett nötskal. Det är sånt
här som händer och det är bra att det lyfts till
ytan, säger Anders Höglander.
• Hälsa. Säg hej eller nicka bara över gatan.
Visa att du ser den som sörjer.
• Bistå med det allra vardagligaste,
laga middag eller följ med ut och handla.
• Lämna inga ”goda råd” om hur
man ska bete sig.
Alla helgons dag är snart här. Wivianne Lundberg har klarat av ännu en höst, Ingrid Degerman och de andra närmar sig en ny årsdag då ”filmen börjar spelas upp igen” och
livet fortsätter, trots att Fredrik, Marcus, Nathalie, Tilda och Tobias inte är här.
– Man lever sitt liv, men nu utan ett av barnen, med en sorg och saknad som varierar i
styrka, säger Cecilia Sverin.
Så kommer det vara livet ut.
– Den dag jag tyckte det blev bättre var när
jag insåg att det inte går över, säger Ingrid
Degerman.
• Det finns inga ord som hjälper,
men en hand eller en kram
är värdefull.
Denna artikel publicerads i tidningen Norran
fredag den 1 november 2013.
TEXT: Elisabeth Eriksson
FOTO: Ulf Johansson
Febe, en självhjälpsgrupp! Vi hjälper och
stöttar varandra.
21
-BLADET
Förlusten av Marcus och den
snåriga vägen tillbaka.
Idag har det gått fem år och nio månader sedan min Marcus lämnade oss.
att vi helst träffade dem i vårt hem där vi
kände tryggheten och närheten till Marcus liv
hemma. Utan den mänskliga värme som våra
vänner gav oss under den här första perioden
av sorgearbetet hade jag inte tagit mig fram.
Min vackre, empatiske och livfulle son åkte
iväg en söndag strax efter lunch för att köra
sin nyinköpta skoter tillsammans med några
andra skoterburna ungdomar. Vi log varmt
mot varandra innan han gav sig av.
När det gått en tid blir det ändå så att sorgen
ser väldigt olika ut för den drabbade familjen
och för vännerna i omgivningen. Vardagen
kräver sitt. För de närmast anhöriga börjar
en lång resa med hårt arbete för att hitta tillbaka till livslusten igen. Här stod jag inför valet att arbeta med sorgen eller bedöva den.
Det senare var aldrig något alternativ. Frågan
var bara hur jag skulle göra för att bearbeta
det som gjorde så skriande ont inom mig?
Han kom aldrig tillbaka.
I det ögonblick jag insåg att han aldrig mer
skulle återvända till oss i det levande livet
förändrades allt. Tiden stannade och tillvaron
kändes som en overklig och mycket obehaglig film. Det kunde inte vara sant att det här
hände min son. Det fick bara inte hända mig.
Varje morgon vaknade jag av den förlamande
känslan av sorg och den hårda insikten att
den onda drömmen fortfarande var verklig.
Med hjälp av vilja, och ingenting annat än
vilja, klev jag ändå upp, åt frukost, duschade
och klädde på mig. Jag minns hur jag koncentrerade mig på att andas, in och ut. Så
skulle det vara, man skulle andas, äta och
hålla sig upprätt. Sömn behövdes också och
konstigt nog somnade jag på kvällarna. Förmodligen av ren utmattning.
Jag visste att jag behövde en fungerande
kropp där min själ skulle bo. Varje morgon
började jag dagen med en lång och rask promenad. Där fick jag tillfälle att förbättra konditionen och samtidigt låta tankarna löpa fritt.
Skogsvägarna, träden och den friska luften
gav av sin energi och jag lyckades under promenaderna locka fram små korta sekvenser
av tro på att livet fanns kvar för mig. Om jag
bara upplevde något litet kort ögonblick av
den känslan så var det så oerhört värdefullt
för den dagen. Sedan kunde jag göra ett nytt
försök nästa dag med hopp om att det kunde
hända igen.
Tiden gick ändå framåt och jag har många
gånger reflekterat över vad som gjorde att
jag kunde fortsätta att hålla mig något så när
levande när allt gjorde så ont. Det var ingen
enkel metod med stort M som var lösningen.
Det var en summa av många faktorer som
samverkade och fyllde på min kropp och själ
som totalt tömts på all energi. I mitt undermedvetna fanns viljan att överleva, finnas
kvar för de människor som jag älskar och de
som älskar mig. Det är dock inte så lätt att
medvetet tänka så när sorgen efter en älskad
son fyller hela ens tankevärld. Det enda jag
riktigt önskade var att få Marcus tillbaka. Till
vilket pris som helst.
Jag bestämde mig för att försöka hitta något vackert i varje dag. Om jag lyckades se
en vacker blomma, höra ett vackert musikstycke, möta ett varmt ögonkast eller ta ett
vackert foto så tyckte jag att det var en bra
dag. Jag ställde inga förväntningar på att
det skulle ske många vackra saker på en och
samma dag. En sak räckte för att klassa dagen som givande.
Skrivandet blev en kanal som gav mig utlopp.
Jag skrev anteckningar om vad som hände,
skrev om mina känslor, både de vackra och de
”fula” och jag skrev en blogg där mina vänner kunde läsa. I skrivandet kunde jag sammanfatta mina tankar. Skrivandet hjälpte mig
att sortera. För någon annan kan t ex musik
eller bildskapande ge samma upplevelse. Jag
tro att man ska välja det som passar en själv
bäst. Inte känna några krav på prestationer
utan vara snäll mot sig själv.
Vi hade trygga vänner som kom på besök,
hjälpte till med mat, städning, praktiska göromål. De hjälpte oss också i det intensiva
sökandet efter Marcus kropp. Han hade kört
genom isen på Kågefjärden och försvunnit i
havet. Vi behövde mycket hjälp i sökandet
efter honom och vi fick det. Vännerna var
uthålliga och förstående. De förstod också
22
-BLADET
Tiden gick och jag balanserade fram på två
sidor, den ena var sorgen och den stora saknaden, den andra var nuet och framtiden.
I nuet fanns min dotter som hade förlorat
sin älskade bror. För att vara hel och komma framåt i den läkande processen behövde
jag mina bägge sidor. Om någon av sidorna
slukade för mycket tid av den andra skedde
ingen läkning. Varje dag tände jag ljus vid
Marcus foto, varje dag var jag aktiv i den pågående vardagen och tittade även försiktigt
på framtiden och dess möjligheter.
antydan till en sådan tveksamhet från omgivningen för att man ska tystna. Rädslan för
att samtalet ska övergå från glada minnen till
sorg blir uppenbar. Det blir bättre att låta bli
och istället bidra med minnen från det barn
som lever. Ett sätt att skona sin omgivning.
Nu har tiden gått och jag kan numera berätta
vardagshistorier ur Marcus liv utan att skapa
oro bland människor. Det beror dels på mig
och dels på att tryggheten med mina arbetskamrater är större. Läkningen har kommit
längre.
När tre och ett halvt år hade gått hittades
delar av Marcus kropp och på dagen fyra år
efter hans olycka begravde vi askan efter honom i Kågefjärden. Det blev en vacker ceremoni och för mig personligen betydde polisens foto från fyndet mest. Jag gjorde en
tolkning att olyckan hade haft ett snabbt förlopp utifrån det jag såg. Många i min omgivning trodde att vi hade fått ett ”avslut” i och
med att kroppen hittades. För det första förstår jag inte vad ordet avslut skulle innebära.
Skulle man sluta tänka på vad som hänt eller
vad menas? För mig innebar det bara att en
liten del av alla bitar i den läkande processen föll på plats. Det hade ingen avgörande
betydelse.
Det har tagit många år, snart sex, att komma dit jag är nu. Jag har arbetat med sorgen
dagligen och den har arbetat med mig. Min
övertygelse är att det som hjälpt mig att läka
är samtalen med andra föräldrar som upplevt
samma sak. Att de förlorat ett barn. Dessa
föräldrar har jag mött i Febe. Föräldrar som
vågat öppna sig om sin förlust och som vågat
visa sig sårbara. I sårbarheten finns en oändlig styrka. Jag är tacksam över att jag har fått
möjlighet att vara en del av den och jag är
övertygad om att den har fått mig att växa.
Tänk om jag istället satsat all min energi på
att hålla ihop, hålla upp fasaden. Var hade
jag varit då?
Idag är färgerna vackrare, vindarna lugnare
och jag kan känna både hopp och framtidstro.
Med mig i tankarna finns alltid min Marcus.
Han har givit mig, och ger mig fortfarande,
så mycket av sin kärlek och medmänsklighet.
Jag är så tacksam över att just jag fick bli
hans mamma.
Under de första åren var det svårt att berätta saker om Marcus ur hans levande liv.
När arbetskamrater berättade om sina barn
och minnen från deras barndom så var det
inte så lätt att berätta om vad Marcus gjort
eller sagt. När jag gjorde några försök blev
det ofta tyst och jag märkte att jag skapade
ett obehag i gruppen. Det behövs bara en
Ingrid, mamma till Marcus 1990-2008
23
-BLADET
Tankar från en sorgebok
Jag är ingen flitig besökare på veckomötena, men jag tar del av vad som händer
och vill passa på att tacka för alla dessa
fina veckobrev, som jag haft stor glädje
och behållning av att läsa.
Jag vill gärna bidra med något och här kommer några tankar ur den sorgebok, som jag
skrivit i sen mitt enda barn, min son Per omkom i en bilolycka på Öland den 17 juli 2004,
endast 23 år gammal. Bilen med fem ungdomar i, gick av vägen i en kurva och ut på en
idrottsplats. Per, som satt i baksätet, dog när
en påle från ett krossat staket, sköt genom
vindrutan och träffade honom i bröstet. Övriga ungdomar i bilen klarade sig lyckligtvis
utan större fysiska men.
Be mig inte släppa taget
om det dyrbaraste jag har.
Låt mig sörja,
låt mig sakna,
låt mig vara.
Försök ej förmå mig att glömma.
Dela med dig och hjälp mig att minnas.
Ylva
Att sorgen efter ett förlorat barn blir en livslång följeslagare har många av oss fått erfara, men också att följeslagaren ändrar skepnad under färden. Jag ser det tydligt när jag
bläddrar i min sorgebok.
Varma hälsningar
Ylva Egger
Min sorgebok
Juli 2006
Vågar inte känna efter
följa tanken färdig.
Snuddar vid avgrunden
mörk och smärtfylld.
Skjuter upp mötet,
kanske en annan dag
är jag starkare,
modigare än idag,
att stå ansikte mot ansikte
med resten av mitt liv.
5 feb 2007
Jag såg din vän idag,
din käre bror.
Jag tittade på honom länge
min blick söker i hans anletsdrag,
stannar upp i hans leende,
fastnar i en gest.
Jag såg en del av dig idag.
10 sept 2007
Att lära sig leva med sorgen
betyder att hitta nyckeln
till sorgerummets dörr,
kunna glänta på dörren
kunna gå in i, men också
kunna hitta ut.
8 nov 2006
Allt fortsätter
allt är som vanligt runt omkring.
Liv tuffar på.
För mig är allt stilla.
Tiden har stannat.
Planer söndertrasade,
vittrade samman en julinatt,
splittrades med det staket
som omgav tryggheten.
Krossade drömmar, förstörda liv
för dig, för mig, för många.
För mig är allt stilla......
11 juli 2009
Be mig inte släppa taget
om det käraste jag har.
Låt mig sörja.
Låt mig vara.
Försök inte förmå mig att glömma.
Dela med dig och hjälp mig att minnas.
24
-BLADET
Febes årsmöte 2014
Onsdagen den 22 januari
kl. 19.00 i Kista kyrka
Kaffe serveras efter mötet.
Varmt välkomna!
Styrelsen
Dagordning enligt stadgarna:
1. Mötets öppnande.
2. Fråga om mötets stadgeenliga utlysande.
3.Föredragningslistan.
4. Val av ordförande för mötet.
5. Val av sekreterare för mötet.
6. Val av 2 justeringsmän att jämte ordföranden justera
mötets protokoll.
7. Fastställande av det gångna årets resultaträkning och
verksamhetsberättelse.
8. Fråga om ansvarsfrihet för det gångna verksamhetsåret.
9. Val av styrelse och ledamöter.
10. Val av revisor och 1 revisorssuppleant.
11. Val av två personer till valberedningen.
12. Övriga val.
13. Fastställande av avgifter.
14. Fastställande av budget.
15. Förslag från styrelsen.
16. Förslag från medlemmar.
17. Övriga frågor.
18. Mötets avslutning.
25
-BLADET
Ämne till nästa Febe-blad
TACK till alla som har skickat in bidrag
till Febe-bladet!
Febe-lyktan är handgjord av keramiker Leif Lind på Fjärderholmarna.
För er som vill ha lite hjälp med ett ämne att
skriva om så kommer här ett förslag till nästa
nummer.
Eftersom den är just handgjord, så tar
det ibland lite tid att hinna tillverka
nya, men nu har vi fått en ny leverans,
så det går bra att beställa. Den eldas
med vanlig lampolja.
Ämnet är: Att minnas med glädje
Dela gärna med er av era egna personliga
upplevelser och erfarenheter. Långa och korta texter, bilder och dikter, vi välkomnar allt.
Pris 250:- kr + ev. frakt. För beställning
mejla: [email protected]
Kom ihåg att vår tidning är TILL för oss föräldrar men den är också AV oss föräldrar.
Får vi inte in något material så blir det tyvärr
ingen tidning. Så hjälp oss genom att skicka
in ditt bidrag så att vi kan fortsätta med vår
medlemstidning.
Skicka era texter och ev. bilder senast den
27 april 2014.
E-mail: [email protected]
Post: Febe, Box 1127, 164 22 KISTA
Om när det ofattbara händer
I januari 2004 miste vi vår yngste son och livet ramlade på ända. Förlusten av min älskade lille unge skapade kaos och förvirring som krävde omstrukturering
på många plan. Skrivandet blev ett sätt att hantera det
obegripliga. Det är med goda formuleringar som med
vackra bilder; de måste fångas i flykten.
Jag vill dela med mig av en oerhört smärtsam erfarenhet och mitt syfte är att öka förståelsen för något, som
många tycker är så svårt att prata om. Jag vill att ni ska
se smärtan och paniken men också hoppet. Det går att
skapa ett nytt liv om man måste. Det har vi gjort. Vi
värderar det inte i bättre eller sämre; bara annorlunda.
Mia Martens
Köp boken på http://www.litenupplaga.se/.
Eller fråga hos din lokala bokhandel om de
har lust att ta hem den.
Lyckas du inte får du gärna kontakta mig på:
[email protected]
26
-BLADET
Febe:s styrelse
Jonas Skiöldebrand
Catrin Jilert
Jag förlorade min dotter
Andréa 20 år, i en bilolycka
utanför Luleå den 17 februari
2005.
Jag förlorade min dotter
Therese 9 år och min
pappa i en bilolycka 1995.
Gertrud Ersson
Suzanne Hermansson
Min son Oskar 18 år, omkom
i en motorcykelolycka den 22
juli 2007.
Jag miste min son Simon 20 år,
den 6 november 2006.
Willy Eriksson
Jan Leva
Jag miste min son Gustaf
25 år, i en bilolycka den 11
oktober 2001.
Min son Patrik 12 år, omkom i
en bussolycka i Norge 1988.
Birgitta Nordström
Olle Bergman
Jag miste min son Jonathan
6 år, i en olycka hemma på
gården den 3 september
2005.
Jag förlorade min son Svante
17 år, den 14 augusti 1997 i en
bilolycka.
Ordförande
Vice odförande
Sekreterare
Vice sekreterare
Kassör
Ledamot
Ledamot
Ledamot
Ingrid Degerman
Ledamot
Mamma till Marcus som dog
18 år gammal 2008.
27
Hjälp oss att stötta föräldrar som har mist barn!
Bli stödmedelm i Febe
Medlemsavgift för stödmedlem är 150:-
Febe
Box 1127. 164 22 Kista
Tel. 0736-237 551. Plusgiro 94 17 14-8
www.febe.net
[email protected]