Transcript Vägen mot Therése Söderlind

Merete Mazzarella - blått
John Sjögren - rött
Vägen mot
Balberget
Therése Söderlind
RO M A N
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 3
| W&W
2013-04-25 13:14
Lång (för lång), ineffektiv
första mening.
L
ängst nere i hagen bakom fähuset, efter att det blivit mjölkdags och det trampats färdigt och den dammiga dynglukten lagt sig medan flugorna och råmandena flyttat in i
lagårn, där händer det att en gubbe sitter och balanserar på en
trebent mjölkpall med benen brett isär. Det är så långt från gårdsbyggnaden man kan komma och ändå vara kvar på ägorna. Där
vägen kommer ur skogen, det är där han har satt sig.
En riktig liten gubbjävel är det. Att han skrattar mellan varven kan
de förvisso inte förneka. Inget att skratta åt har han, men skrattar det
gör han med sina tre kvarvarande tänder, så gubbjävel han är.
Borde varit första Han sitter där och drar i sig dofterna när fukten lägger sig på
mening.
spindelväv och blomster. Ikväll är det älggräs, skvattram, vitblära. Vilka ord.
Och lin, men se lin, det ger han inte mycket för, gubben. Det luktar Svenska språket.
nymodighet.
I förra veckan slog karlarna den närliggande myren och frampå
dagen räfsade kvinnorna ihop i strängar och bar till hässjan. Karlarna hade fortsatt slå uppemot skogskanten och när de behövde
få lösgöra ryggen lite ställde de ifrån sig liarna och gick och lyfte
upp det som skulle överst på hässjan. Ungarna hjälpte till så gott de
kunde. Två piggar gick av på lilljäntans räfsa när hon inte gav sig
utan skulle kratta fram en sten på väg för att hämta gubben. Hon
kom skamsen hem och sa att det var dags att gå med svagdrickat.
Han kände lukten av hennes tårar och fingrade på räfsan där det
gapade tomt och han lovade att tälja nya. Det gjorde han samma
kväll så att ingen skulle märka något förrän skadan var ur världen.
7
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 7
2013-04-25 13:14
Än luktar det nyslaget. Det är den finaste av lukter när det är
torrväder.
Det blir till slut tillräckligt svalt för att också kornet ska leta sig
upp i näsan där han sitter och då kommer maltlukten också, fast
han vet att den bara är ett fantasifoster. Ingen stöpning är på gång
och det dröjer innan det ska bryggas i närheten. Men det susar i
skogsbrynet och då luras det skrömt som finns.
Gubben sitter kvar nere i hagen när de andra gör kväll. Han
väntar.
Vad väntar gubbtjyven på?
Ja, vad väntar jag på … Att bli gammal, brukar jag säga när de
frågar. Eller också klämmer jag ur mig att jag är tillbaka i min
lyckliga barndom. Då får jag blickar som kan betyda både det ena
och det andra. Helst vill de att mina barndomsminnen får gå i graven odelade. Men då får de slå ihjäl mig snabbt, för si gubben har
andra avsikter.
Det var just här, under björkarna här bakom, som jag ofta hölls
som pojk. Här hade jag ett fähus och en stuga. Min hustru och
jag hade fem kor och aldrig ont om foder och två hästar fanns det
också. I leken grälade vi aldrig på varann och vi hade sju barn och
inget av dem dödde, för inget var på riktigt.
Vinden hördes nedom hagen, javisst, den lurpassade på andra
sidan kullen, växte bortom lillskogen, men den kom aldrig nära.
Småföttren flög lätt över stigen till uthuset, även om sena kvällar,
och märkte aldrig fukten i gräset när vi var fler än en som skulle
hinna före, hinna in till mor och far innan den fule fick fatt i oss.
Som vi skrattade när vi drog igen dörren framför näsan på honom.
Längs dikesrenen och stigarna fanns det färger som bara Guds
nåde givit blommorna. Jag minns hur vi skojade med varann då vi
letade kritterna i skogen när de gått ifrån stigen och inte förstod
att gå hem.
Kanske var det inte lika fuktigt förr om åren. Och jag kan svärja
på att nattflyna var färre och myggen mindre ettrig. Och kvällsluften, den var alltid så len.
8
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 8
2013-04-25 13:14
Men vinden skulle tillta och bli stark och farlig. Kanhända var
det hämnden för andlig lättja, för att ha känt lyckan. För visst var
det så … ett litet tag, tills jag var tio år gammal, var jag lyckligast i
hela Ytterlännäs socken.
”Men så håll truten då, om det som kom sen! Och låt ungarna
slippa höra sånt.”
Ja, det är lätt att haspla ur sig för dottern min som är född i en
bekymmersfri tid. Men det är just det jag väntar på.
Jag väntar på någon att få berätta för.
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 9
2013-04-25 13:14
D
1. Att be om en cigarrett
et är väl ingen som tycker om att besöka döende. Jag En första mening
hade inte heller gått och inbillat mig att det skulle bli lätt. som bjuder in
Jag hade tänkt att hjälplösheten skulle vara värst, när läsaren.
man ser rätt in i rädslan. Ilskan kunde jag också ana mig till, att
någon som överger en tvunget måste göra det så långsamt att man
hinner sticka ansiktet i döden och dra in den i näsborrarna. Det
skulle bli till att stryka döden medhårs, för att inte behöva stå på
tur själv. Efteråt kanske att man fick andas ut en aning.
Jag hade rätt i att det inte blev lätt, men fel om orsakerna. Det
var tiden som var så förbannat svår. Att den sipprat iväg, i stora
sjok åt gången, medan man gått här och trott att allt skulle vara
för evigt.
Jag sa: ”Det är säkert bara den här regniga sommaren.”
Hon svarade: ”Jaså.” Och lite senare: ”Du tror det, du Jakob.”
Lilla mamma. Hon som gav mig en fläskläpp när jag var nio för att
hon inte hade koll på hur hårt hon i förtvivlan lät baksidan av handen fara ut. Ett par år senare fick hon ur mig om den nya cykeln
jag trampade runt på, den som var taffligt målad med husfärg, att
jag fått den av min flera år äldre kusin Manfred som stulit den från
gårdslagret till Monark i Bollsta. Den gången grät hon bara.
Sedan fick vi skit av hennes syster. Jag skulle fått in kusinen på
dåliga vägar. Att jag visste att Manne då och då köpte varor av
tattare norrifrån och sålde vidare till lämpliga handlare inne i
OUTTALAT - MAN FÅR
LÄSA MELLAN
RADERNA
bilden av
mamman tar
redan form
viktigt ord
VIKTIGT
13
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 13
2013-04-25 13:14
Kramfors (för Monark vågade inte och kanske det var därför de
blev ett par cyklar kortare), ja det var rena och skära beskyllningar och anledning nog att säga upp bekantskapen. Min moster lyssnade som hon ville och det var inte tattarnas rykte hon värnade
om när hon skulle anmäla oss för förtal.
Det var ständigt bekantskaper som sas upp under min barndom. Människor kom och gick och det var alltid mamma som av
Dialektalt någon anledning skulle be om ursäkt när det skekade i relationen.
Inte stod hon på sig ens när hon visste att hon hade rätt. Hon var
inte stark som kompisarnas gifta mammor. Hon grät över mina
tilltag och förnedrade sig inför allt löst folk som fanns. Hon sa att
man skulle vända andra kinden till. Och jag gick och drömde om
tema? fläskläppar och kände inte till något sätt att förklara det för henne.
Jag hade svårt för orden även nu. Jag ville säga något, kanske
om att hon lärt mig att vända andra kinden till. Att hon varit en
bra mamma. Men vardagen var i vägen. Hon låg där hon låg med
sina svullna anletsdrag och sin avmagrade kropp och hon var förVilket
brukad. Klänningen var bytt mot sjukhussärken. Det gjorde mig
vidrigt
ont att se, för hon hade aldrig gillat gult.
uttryck,
om en
Jag fann inget sätt att säga det jag aldrig sagt förr. Jag tänkte att
människa. jag övat för lite och funderade om jag ens sagt det till Lillemor.
Jag påminde henne istället om fläskläppen.
Hon var tyst ett slag, sedan log hon. ”Jag hittade cigarretter i
jackan din …” Och fortsatte: ”Det blev nåt ordentligt av dig … i
alla fall.”
Jag gick bort till fönstret. Ute på parkeringen låg de allra första
höstlöven klistrade på biltaket.
”Det är säkert bara den här regniga sommaren.” Till grådiset
utanför sa jag det.
”Jaså. Du tror det, du Jakob.” Hon svarade så jag blev rädd.
nyfikenheten
på mamman
växer
återigen som
refräng: det
OUTTALADE
Det hade tagit henne årtionden att börja kalla mig Jacke. Det var
så typiskt mammor – långt efter att andra glömt bort ens dopnamn
och höjer ögonbrynen om de råkar få se det på ett fönsterkuvert
någon gång, kan en morsa fortfarande envisas med Manfred eller
14
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 14
2013-04-25 13:14
Jakob. Men mamma hade tänkt om när prästen kallat mig Jacke
mitt under vigseln. ”Nu ska du Lillemor och du Jacke påbörja
er vandring tillsammans. Det är inget litet företag ni ger er in i.
Många kommer gångerna att vara då ni lockas in på villovägar
– än hit, än dit – men i denna stund och alltid framöver ska ni
vila i denna vetskap: att det ska vara livet ut. Det är med de ögonen ni ska ingå äktenskap med varandra. Du, Jacke, som precis fyllt tjugosex och inte just varit så flitig med kyrkobe söken
sedan din konfirmation …”
Han hade varit rätt rolig, prästen. Skämtat och lyft sitt förmanande finger om vartannat. Det var ovanligt på den tiden – femtitalet, brytningstid – då jag kunde köra raggarbil när jag jobbade
som armerare uppe i Gulsele om veckorna men så fort jag kom
hem till morsan i Hammar var jag lillpojke och fick be om lov att
vara ute på lördagskvällen. Det var fortfarande tider då man rättade sig efter vad föräldragenerationen tyckte. Och hon var allt lite
orolig, morsan. Hon lugnade ned sig en aning när Lillemor började följa med mig, men riktigt nöjd blev hon inte förrän vi gifte oss.
Och mamma, som alltid sett upp till prästen (hon såg upp till
handlarn och postmästarn också), började kalla mig Jacke med Uttryckte man sig
samma självklarhet som om hon myntat det själv. Det var vid pass så ålderdomligt
75?
tjugo år sedan.
Inte kunde jag ana då att hon en dag 1975 skulle komma dragande med Jakob igen.
När jag skulle gå sa hon som vanligt att hon gärna ville träffa jäntan, om jag kunde ta henne med. Jag hade inga fler bortförklaringar så jag var tyst. Jag väntade på att hon skulle fråga efter Lillemor
också, men det gjorde hon inte. Lillemor tog sig å andra sidan till
mamma för egen maskin då och då.
”Ge mig en cigg.”
Jag spände ögonen i henne. Vad i helsicke …?
”Ditt eget fel, Jakob. Du fick mig att tänka på cigarretter.” Hon
orkade inte se urskuldande ut, som hon alltid gjort när hon bett
om något. Och så det där Jakob.
15
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 15
2013-04-25 13:14
”Mamma. Jag förstår mig inte på dig. Ska du försöka ta livet av
dig?”
Jag såg det fara förbi i hennes ansikte – det där beskyddandet
hon alltid sysslat med, nu skulle hon tappa taget om mig och hur
skulle det gå för mig? – och jag såg att insikten skrämde henne.
Eller också var det bara inbillning, att det for något mörkt över
ögonen på henne.
Nu blev rösten ljusare, som när hon försökt locka ur mig när jag
var liten, sådär i förbigående som om det nästan inte var viktigt,
vad kompisarnas föräldrar sa om henne. Fast hon inte orkade kunde jag ändå se den där lätta viftningen med handen bakom örat.
”Jag vill bara lukta …”
Jaså, hon var tillbaka i trädgården igen. Den hon lagt så många
timmar och dagar på varje år medan andra ägnat sig åt skvaller
och illvilligt prat, som hon brukat säga. Luktärter, hann det fara
genom huvudet på mig.
”… på tobaken … jag ska inte ha eld.”
Det tog någon sekund för mig att släppa doften och hur de fladdrat som fjärilsvingar vid verandaräcket i en massa olika färger.
Jag tror det var därför det hände det som hände när jag kom dit
nästa dag. Jag hann innanför dörrarna men inte längre.
”Du där!” Någon kom sättande från ett expeditionsrum precis
intill. De kan röra sig så tyst med de där mjuka sulorna på träskorna, ja med det påfundet borde det inte få heta träskor längre,
och så har de inga ytterkläder så de blir snabba som vesslor. Den
här satte fingret i bröstet på mig så jag ryggade tillbaka till gummimattan vid dörrarna. Stampade ordentligt.
”Ursäkta, lite blött ute idag också, tänkte inte på det.”
”Det är inte mycket i huvet på dig när du ger en så sjuk människa cigarretter!”
Fingret igen. Och minen, med munnen som ett streck. Men det
löjliga var att hon hade något vitt på kinden och det såg banne
mig ut som innandömet av en mums-mums. Min hand for upp
till mitt eget ansikte och jag visste varken ut eller in. Så kom hon
16
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 16
2013-04-25 13:14
närmare och ansatte mig igen, väsande som om någon skulle
höra annars:
”Hon ligger där och bolmar när jag kommer in, hon höll på att
kvävas och jag har aldrig varit med om nåt liknande! Din mamma
är döende och så gör du på det här viset …”
Det var då jag gjorde det. Hade inte hänt förr och kommer aldrig att hända igen – aldrig igen, det ska gudarna veta – men det
kändes som enda lösningen. Jag satte händerna kring halsen på
henne och jag tror att jag tänkt strypa till lite, bara lite och jag är
inte alldeles säker för allt kom för mig samtidigt. Lillemors samtal
för bara en halvtimme sedan om att jag skulle vara otrogen och
därför åkte hon nu ifrån mig och min mamma som skulle få se mig
lämnad och ta på sig att trösta fast det borde vara tvärtom och så
nu, den orättvisa anklagelsen om att jag satte cigarretter i händerna på en cancersjuk.
Jag klämde bara lite. Sedan for händerna uppåt och greppade käkarna på människan och jag såg de där tunna läpparna och visste
att jag en gång vetat hennes namn, en gång i realskolan för längesen
och hon måste ha varit något år äldre men det var helt bortblåst
just i detta nu, men att hon haft en fin figur och varit mångas dröm
det visste jag, och att det under en kärringfasad kunde finnas en het
kropp som ville allt annat än att jävlas det visste jag också fast det
höll på att gå åt skogen med Lillemor, och kanske det var Lillemor
också, hon drev mig nog till det här som hon gjort så många andra
gånger och jag sög i mig de där strecken till läppar.
Jag kunde fått en smäll på käften. Det var nog första gången jag
riskerade det för jag hade väl aldrig tvingat mig på någon som inte
helt uppenbart velat bli kysst och när det kom tillbaka lite sans i
huvudet på mig var jag tvungen att släppa både läppar och ansikte
och jag insåg att det här kunde gå till historien. haha
”Jävlar.” Jag backade mot utgången. ”Förlåt så mycket.” Jag
höll upp armen för ansiktet och gick rätt in i dörren med ryggen.
”Förlåt så jävla mycket.”
Våldet. Plötslig,
liksom
omedveten,
handling.
det irrationella,
som vore det
helt naturligt.
Humor. Har redan fått mig att skratta högt två gånger. Ett
konststycke. Händer sällan.
17
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 17
2013-04-25 13:14
På väg hem i bilen ville jag inte tänka på det. Och det var väl därför
jag inte tänkte på annat. Komma här och anklaga … kunde jag
verkligen ha lämnat en cigg till mamma igår? Men det angick väl
inte henne vad i helsicke hon nu hette. Om jag inte mindes fel var
hon lämnad av gubben och hade tre barn på en vårdhemslön. Kanske inte så konstigt att man blev satmara då.
Det hade blivit många resor till morsan där hon låg sängbunden med ett fårskinn mellan madrassen och underlakanet och
det var ju lika många resor hem igen. Om färden dit gick direkt
från jobbet låg jag bara kvar på länsvägen tills jag kunde svänga
uppför backen mot sjukhemmet. Hade jag varit förbi hemma
först så var snabbaste vägen dit för mig att köra förbi Tingshuset
och över järnvägen.
När jag kom nedför backen efter uträttat besök – eller som den
här gången, oförrättat besök – styrde jag mot älven för att slippa
köra rätt genom samhället igen. Vid brofästet svängde jag ned på
Strandvägen. Minnena fick utrymme och man slapp se folk och
tänka på deras vedermödor, som häromdan då ungdomarna satt
i slänten vid järnvägsviadukten och kanske sniffade solution och
jag blev tvungen att förhöra Veronica om vilken väg hon tog när
hon gick till kompisen.
Nej, på Strandvägen var det aldrig mer än någon enstaka själ
ute och påtade bland löven eller grävde ned lökar. Men först kom
mattfabriken, på vänstersidan. Sedan Hammars Mekaniska verkstad. Anläggningen hade kommit till i slutet av 1800-talet när sågverksindustrin tog fart och älvarna användes för att flotta timmer.
Nedströms från skiljeställena där timret sorterades på ägare växte
massafabriker upp. Hammars Mek tillverkade stålmaskiner för
att hantera timret – det var grova doningar som behövdes både
till sorteringen och till sågverken – och där hade vi sprungit och
inventerat när vi var små, Manfred och jag. Han var lång och jag
var stark, i alla fall för min ålder, och vi hade alltid funnit sätt att
komma över stängslet.
Det var värre att ta sig därifrån för då hade vi ibland, som av en
händelse, något synbart stulet att kånka på. Jag begrep aldrig vad
MILJÖN
18
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 18
2013-04-25 13:14
vi skulle med det ena eller andra till, men Manne var glad över allt
som utökade hans eget lager av oanvändbara reservdelar.
Men oftast satt vi bara ifred inne på området och rökte och pratade. Eller prata blev det väl inte så mycket av, det var Manne som
drömde fåordigt om bönor mellan Solstickan och fimpen. Och jag
lär inte ha rökt så många pinnar på den tiden för morsan hade
gett mig avsmak för det. Manne skulle alltid ha mig att sno cigg
av henne men det blev inget av. Tills jag en dag hörde talas om att
det var farligt för lungorna med tobaksrök och jag såg något annat än en mor som omgärdades av sofistikerade moln. Bakom den
filmstjärna hon borde blivit lurade döden. Då stal jag allt jag hann
och när hon tog mig på bar gärning grät jag som en barnunge över
att hon skulle dö en dag.
Nästan varje gång vi var där brukade Manne berätta om när
Hammars Mek brann, antagligen för att jag var för liten för att
komma ihåg det. Själv hade han inte heller varit med, han hade
legat och sovit eller varit i skolan och fått allt berättat för sig av de
vuxna, men det hade jag inte sett igenom på den tiden. Inte kunde
jag misstro riktigheten i det han sa när jag inte ens var stor nog
att känna skuld över våra intrång. (Min rättsuppfattning var nog
avhängig fjärdingsmannens nit, när jag tänker efter. Vi åkte aldrig dit, alltså hade jag inget dåligt samvete över söndageftermiddagarna på annans mark. Däremot var Manne instämd till tinget
en gång för att ha skjutsat mig på cykel. Han höll mig utanför och
betalade sina tio kronor i böter och antingen fick moster Nelly
inget veta eller också teg hon om nesligheten. Jag däremot kastade
ständigt blicken över axeln när jag satt på en cykel efter det.)
Hammars Mek hade återuppstått ur askan och blivit riktigt modernt. I takt med att allt blev mer och mer mekaniserat i timmerindustrin och det bara var en tiondel av arbetskraften kvar vid
skiljet så gick det allt bättre för Hammars Mek. Vad jag hade hört
utvecklade de den nya tidens maskiner och hade ett antal internationella patent på gång. Tänk att ett företag i Hammar var ute på
världsmarknaden!
Efter verkstadsområdet körde jag riktigt sakta, för nu kom
MILJÖN
19
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 19
2013-04-25 13:14
villorna mot älven. Notdragningen hade spelat in när man byggde.
Båtarna som fortfarande utgick i par från två platser längs älvkanten hade lika stor betydelse för samhället som flottningen, så
skulle många ha sagt i alla fall, men det berodde nog på var lönekuvertet kom ifrån. Var man som Manne ansvarig för kreosotanläggningen i Nyland, strax bortom mitt och Lillemors, så var
det den som räknades. Varje sommar brände impregneringen i
näsborrarna och gjorde det hemtamt. Medan jag hade luktärterna
med mig från barndomen skulle nog Veronica ha kreosoten, när
jag tänkte efter.
Mammas och moster Nellys barndomshem var den stora kåken i grönt med en veranda som hängde betänkligt nuförtiden
– tänk att Manne inte fixade den! – och den lite för korta flaggstången. Det fanns en anledning till den, hade moster Nelly förklarat, och det berodde inte på snålhet eller oförmåga att hugga
en ordentlig tall. Det var helt enkelt de omkringliggande höga
tallarna som krympte flaggstången. Jaja, grannarna hade lyckats
bättre i sin tävlan mot naturen men det dristade man sig ju inte
till att säga.
Medan moster Nelly flyttat tillbaka till barndomshemmet så
fort hon gift sig och så sakteliga kunde börja packa undan de gamla till ett par rum i fil mot älven (processen tog åtskilliga år då fadern varit befälhavare i sin krafts dagar och inte var så lättrubblig)
så bodde mamma och jag i ett mindre hus på andra sidan vägen.
Det var gult och vi hade också en flaggstång och en veranda och
vårt hus var det bästa huset. Gistet och förfallet kallade mamma
det ibland, men jag visste att hon också älskade det. Med gröna
fingrar såg hon till att vår trädgård var den finaste av alla och att
det i varje fönster stod pelargoner större än hos någon annan.
Potatisen och sylten förvarade vi i källaren. Det var enda platsen
i huset jag inte tyckte om. Lukten av rå och kall cement och ekot
från de tystaste fötter som med säkerhet väckte källargubben. (Jag
minns inte längre vilken av mammas kärlekar som berättade för
mig om källargubben.)
Det fanns ett gissel förstås. Vi hade grannar omkring oss. De var
20
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 20
2013-04-25 13:14
Den här typen av bakgrundshistorik blir lätt tråkig att läsa.
Återberättande istället för gestaltande.
i och för sig skapliga och kunde räcka en hand när det behövdes,
men det var mest karlarna som hjälpte till. Kvinnfolken skvallrade
och det fick vi lära oss att leva med. Ena dagen vände de mamma ryggen för att nästa komma och fjäska. De anlitade henne för
sömnad och då de ville hinna före varann med det senaste behövde
de hennes råd. Men jag såg aldrig mamma få ta del i deras kotteri.
Flera av dem återgäldade aldrig ett leende och hälsade så stramt
att jag än idag känner sann skadeglädje när jag ser att de blivit
skinntorra gamla kärringar och snart ska ramla av pinn.
Men det är klart att det inte var någon rök helt utan eld. Hade
det inte varit för att mamma blivit förälskad i en och annan flottare hade de inte haft så mycket att säga. Och kanske att det också
hade passerat, eftersom de behövde henne, om det inte varit för att
en och annan karl inte var flottare utan fast förankrad på orten
och ibland gift med någon som inte var min mor.
Ja, inte mycket hade hänt i Hammar om man bortsåg från garage och hundkojor som vuxit upp på nästintill varje gårdsplan. Förr
ställde man bilen längs vägen eller anlade en uppfart av makadam
om man hade något märkvärdigare att parkera. Men nu var det
sjuttital och modernt värre. Varenda en hade garage med motorvärmare och såg man en bil även på uppfarten så nog hade den
rattmuff på vintern och en Wunderbaum dinglande från backspegeln och man visste att det var pojken som tagit körkort och
skaffat begagnat på avbetalning.
En annan förändring var förstås ungarnas leksaker. På vintrarna
numera står det plastpulkor och såna där bobbar vid postlådorna
istället för slädar. Och sparkstöttingarna är mindre, som om vuxet
folk krympt. Men tomterna är igensnöade precis som förr. Möjligtvis att det lyser fler smålampor i fönstren, men man håller sig likväl för sig själv och hemligheterna stannar fortfarande inom fyra
väggar. Utom häromåret, då en av kvinnorna här i Hammar kom
springande in till grannens och sa att hon höll på att bli ihjälslagen.
Men i övrigt är det ingen som lägger sig i det som händer hos andra.
Man pratar som vanligt i allt man inte har med att göra, men lägga
sig i, det gör man inte. Det är precis som förr.
mamman
TIDEN
21
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 21
2013-04-25 13:14
Efter villorna var det Strandvallen där det spelades ishockey och
här någonstans började väl Nyland då. Jag stannade till på högersidan, vid slakteriet.
Det var slut på korv därhemma och hos Carlssons kunde man
köpa de bästa charkuterierna norr om Dalälven, det var då ett som
var säkert. Om jag inte missminde mig hade han kommit utsocknes ifrån, Carlsson, men han var omtyckt och hederlig. Ofta var
det han själv som vägde upp det man ville ha på ett nytt påfund
till våg med en visare som gjorde utslag över en skiva med ett stort
antal onödiga siffror. Precis bakom affärslokalen höll de till med
slakt och styckning och korvstoppning så man visste att det var
färskt. Det var annat än den där fesljumma varmkorven på Benkes
kiosk som ungdomarna la pengar på.
Men det var väl nya tider på gång för Veronica förstod inte heller hur bra vi hade det som kunde köpa riktig korv. Hon tyckte det
var otäckt med det rosa på den vita rocken och hon kallade växeln
för blodspengar och vägrade ta i de mynt och sedlar Carlsson hanterat. Att ge henne veckopengen precis efter att ha varit där blev
alltid en billig uppgörelse.
Efter att ha inhandlat korven körde jag uppför Bankgatan och
där tog fantasierna om trettitalet slut. Det gick inte att undgå att
det nutida samhället gjort sitt intåg med affärer som inte såg ut
som förr. Damkonfektion och herrkonfektion och frisör och pappershandel och juvelerare och annat onödigt. Ett kondis och en
tygbod. Skoaffär och järnhandel behövs väl förstås. Men då det
ska finnas så mycket krimskrams nuförtiden, hela affärer med
krafs.
Jag hade korven på sätet bredvid mig och var på bra humör när
jag kom ned på Hamngatan – så gott det nu gick efter att ha fått
telefonbesked från Lillemor om att nu tänkte hon inte stanna en
minut till – så jag hade sånär glömt det som hänt vid entrén på
sjukhemmet. Men tanken kom tillbaka när jag funderade över vad
jag skulle hitta på att säga till Veronica om farmor, idag när jag
inte hälsat på.
Kanske skulle det bli efterräkningar av något slag. Jag hade rea-
Tiden,
värderingarna
22
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 22
2013-04-25 13:14
gerat fel, det hade jag. Man kan inte ta strypgrepp på folk. Men
när det väl var gjort hade jag inte haft så många andra sätt att
komma ur det.
Kanske skulle jag bara ha klämt åt lite hårdare istället.
Jag hann bara innanför dörren hemma så ringde det och jag hade
den där människan i luren. Men arg var hon inte. Det finns tillfällen när sånt får anstå och det förstod väl hon också. Jag hivade
in korven i kylskåpet.
Veronica hade vägrat följa med de senaste fyra fem gångerna.
Jag hade antytt mer än en gång att hon skulle ångra sig, att hon
borde. ”Jag vet. Men nästa gång, jag lovar.” Nästa gång var det
något annat hon hellre ville. Är man sexton är det väl på det viset.
Så hur i helsicke talar man om för en sån unge att det blivit försent? När man fått samtalet och ska ut till bilen och öppnar munnen men inte hinner.
”Titta inte på mig sådär! Jag tänker inte åka med till farmor
ikväll, jag ska till Solbritt. Var är mamma, förresten?”
Stackars Veronica. Men döden verkar inte fastna på de unga. De
skakar den av sig och vill inte inse att vi alla en dag kommer att stå
där utan fler ärenden.
Jag sa inget när jag gick. Det fanns ingen anledning att ge henne
dåligt samvete. Inte skulle jäntan behöva sitta där de sista timmarna om det nu var så illa som det lät.
Ensam vid morsans säng lirkade jag in min hand under hennes.
Före den kvällen hade inte jag heller trott på döden, men nu satt
jag där. Tills den kom.
Mamma hade gillat blommigt och det skulle vara åt det röda hållet. Och det hade funnits en tid när hon inte haft bruna nylonstrumpeben. När hon busat så mina kompisar inte vetat om de
skulle våga komma tillbaka. Hon hade varit fräck i käften och rolig som bara den, men endast när hon hade ungar omkring sig.
Så fort vuxna kom med i bilden skulle hon passa in och det gick
mamman
23
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 23
2013-04-25 13:14
avgjort inte bra. Mamma kunde inte tygla sin glädje på ett lämpligt sätt. Däremot verkade moster Nellys elaka tunga gå hem alldeles utmärkt i granngårdarna och jag kunde inte låta bli att jämföra. Varför var rolig sämre än giftig? Hur kunde det vara bättre
att prata skit än att skratta gott? Systrarna hade nog fortsatt på
sina respektive spår men efter den dagen de gett hela Hammar
samtalsämne för en lång tid framöver hade jag inte kunnat jämföra. Då upphörde all kontakt dem emellan, ända tills långt efter
att jag lämnat både mammas vardag och Hammar.
”Kom, Jakob, och hälsa på vår nya granne. Det här är fru Bergström.”
Jag kunde handhälsa och jag bockade alltid. Mamma var stolt
över mig men jag blev snabbt less på att sitta tyst och snäll:
”Har du några barn?”
”Inte än, lilla vän. Och tänka sig –” här försvann jag ur samtalet
”– att det finns barn som talar till en så direkt.”
Det fattade väl jag vad hon var ute efter. Och jag visste hur jag
skulle linda morsan runt lillfingret.
”Har fru Bergström hund?”
”Nej, absolut inte.” Ett snabbt leende mot min mor.
”Har tant ödlor då? Det finns några i de där däcken på Häggkvists gård!”
Tanten log och mumlade att nu räckte det, men det var inte ett
vänligt leende och orden var riktade mot min mamma.
Mamma förstod aldrig när det räckte. Kanske för att hon också
var med nere hos Häggkvisten och fångade ödlor. Vi skulle se när
svansen föll av.
Så länge jag gått i småskolan hade jag trott att det var glädjen
som sköt fram som en andunge i vatten, till synes helt irrationell
och omedelbar, att det var den som gjort att nya bekantskaper tog
avstånd från henne efter ett tag. De orkade inte med någon som
både grät och skrattade så att det märktes. Jag led med min fina
mamma. Hon var vacker, och det tyckte jag även när de där tömmarna under hakan började slakna för ett tjugotal år sedan och
hon blev lika läderartad i hyn som ödlorna vi till slut alltid fått
24
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 24
2013-04-25 13:14
fatt i (fast vi fuskade ibland och kastade storstenar och skrattade
fasans lustfyllda skratt när vi träffade).
Givetvis var det varken ödlorna eller mammas skönhet som
skrämde iväg väninnorna. Det som alltid tog skruv var när deras
män tog några extra tag med snöskoveln innan de gick in till sitt,
så att även vi skulle ta oss till brevlådan efter en natt med ymnigt
snöfall, eller när de några gånger för många hamnat i samspråk med
mamma över nyponhäcken eftersom de råkade ta promenader förbi
vårt hus oavsett om de hade hund eller ödla eller ingetdera.
Mamma hade inte varit oskyldig. Det hade jag vetat ända sedan
jag första gången såg en hand där den inte borde vara – på min
mammas höft! – och hon skrattade så mjukt att man bara ville
höra mer. Hur skyldig hon egentligen varit hade jag aldrig blivit på
det klara med för det gick alltid för fort. Utom den gången en av
väninnornas män flyttade hem till oss. Efter ett tag flyttade han ut
igen och deras hus blev till salu.
”Äsch”, hade mamma sagt medan löken fräste allt ilsknare i
stekpannan och till sist blev sådär gott brynt och lite svart i kanterna (och inte gyllengul och sladdrig som hon gjort den de senaste
veckorna). ”Vi behöver inte ha en karl här. Han blev utsparkad
och jag tyckte synd om honom, det var allt. Nu är det inte synd om
honom längre!”
Hade det varit så enkelt för henne?
På kvällen såg jag när Veronica kom hem, utan jeansjackan men
med den där ljusblå halsduken lindad flera varv. Det blåste så att
hon fick hålla in den mot magen och hon gick med huvudet nedböjt. En papperspåse och annat skräp blåste omkring i virvlar. Ett
riktigt oväder var på gång och det kändes nästan som om hösten
redan var här fast det bara var slutet av augusti.
Jag höjde huvudet och kikade över krukväxterna när Veronica
kom närmare. Hon höll handen över örat på vindsidan. Det var
en bit att gå. Och hon hade ju sett att det blivit busväder. Redan
i morse när hon skulle till skolan hade hon kommenterat det och
25
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 25
2013-04-25 13:14
ändå kunde hon inte klä sig ordentligt. Ungdomar låter utseendet
gå före hälsan nuförtiden, hade jag inte sagt det varje gång hon
förkylt sig? Och så påstod Lillemor att jag aldrig såg något. Hon
hade i alla fall haft vett att låta cykeln stå, hon skulle ha blåst åt
fanders annars.
Det riktigt sjöng i metallen när hon kom uppför bron. Så stampade hon av sig som om trollen var på väg in. Vi hade skojat om det
när jag var liten och vi fick besök, mamma och jag, hur trollen förvarnade med att stampa i farstun en kort stund innan främmandet
kom på riktigt. Fortfarande visste jag inte om jag trott så starkt på
det att jag hört något som inte fanns.
Som ytterdörren gick upp sjönk jag ned i fåtöljen och satt tyst.
Svara på frågor, det ville jag inte. Hade Lillemor ställt till det fick
hon förklara själv. Jag tänkte säga att hon jobbade.
Veronica tog ut hunden, jag hörde hur hon småpratade med honom. Jäklar också, hade han fått mat? Men visst hade jag hämtat
lite torrfoder när jag kom från sjukhemmet? Kom från mamma.
Men det gick inte att tänka så längre, redan efter några minuter
var det inte min mamma som låg där, hon var redan någon annanstans. Innan jag ens hann därifrån kom någon för att trä en linda
över skallen på henne, för att inte käken skulle fastna på helgavel.
Jag hade ju inte direkt haft någon att komma hem till. Gatukorsningen som låg under soffbordet kunde inte räknas i det sammanhanget (men visst fan hade han fått käk?). Med Lillemor på vift var
det inte någon att munhuggas med så istället gick jag och pratade
med mammas fotografi och det hade väl aldrig hänt förr: Det var
som sjutton, morsan, att du skulle kila runt hörnet just idag.
Tänk att du slapp veta i alla fall att Lillemor gett sig iväg igen.
Eller det visste du kanske?
Ja, jäklar i det, det kanske var så hon fått tag på röka … Jag hade
gått en sväng och stannat framför vardagsrumsfönstret och skrattat för mig själv. Jag kunde just se dem framför mig, bolmande på
varsin cigarrett för sista gången, och hur Lillemor konstaterade sådär torrt att Jacke varit och stuckit schnalen på fel ställe igen. Och
så hade de eldat upp varann över vilka odågor män var.
26
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 26
2013-04-25 13:14
Det var egentligen jäkligt kul att lyssna när de satt och retade sig
på allt som fanns, Lillemor och morsan. Fast jag fick alltid gå och
gruvas, för så fort vi kommit därifrån, bara ett litet ynka tag efter
att vi kommit innanför tröskeln hemma, så satte det för det mesta
igång och Lillemor skulle hänga mig för allt som hon och mamma
raljerat om i samförstånd en halvtimme tidigare. Då fick jag mina
fiskar varma för hela manssläktet.
Men idag hade hon inte ens försökt ställa mig till svars. Hon hade
bara ringt och sagt att nu lämnade hon mig och att jag hade tio
minuter på mig om jag ville stoppa henne. Jag blev ju tvungen att dra
in Manne direkt, då han höll till nästgårds i Nyland. Jag skulle hellre
ha hållit skenet uppe ett tag men Lillemor tvingade mig till annat.
Sedan visade det sig förstås att hon inte ens var hemma. Antagligen
hade hon ringt från tågstationen i Kramfors, innan hon klev på.
Men först hade hon besökt Hammars sjukhem. Det var ingen
aha-upplevelse som man säger, utan bara ett konstaterande. Lillemor hade gjort bort avskedet med morsan och passat på att berätta vad som var på gång. Nog kändes det märkligt att hon gått
till morsan först.
Hur länge skulle det gå att hålla jäntan ovetandes? Tänkte Lillemor bli borta så länge den här gången att Veronica kom i kläm?
Hon måste väl tänka på det i alla fall, att det var nog jobbigt att
vara tonåring ändå.
Till råga på allt hade jäntans farmor dött. Jag hade gärna sluppit
vara den som måste tala om det för henne. Att konstatera faktum,
det kunde jag ju, men att ta hand om det som blev senare var Lillemor bra mycket bättre på.
När jäntan kom in med hunden och gick en sväng runt köket
och sedan uppför trappan satt jag kvar och sa inget. Låtsas som
ingenting, det kan vara det bästa ibland. Kanske skulle det lösa sig
snart. Lillemor dök nog upp innan natten.
Men en stund senare stod Veronica på tröskeln till vardagsrummet och jag begrep att hon redan visste.
Det hade blivit obalans på henne sedan hon kommit i tonåren.
Vissa saker kunde hon verka oberörd inför – som när cancer27
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 27
2013-04-25 13:14
beskedet kom och då hade jag ändå trott att de var fästade vid
varann de där två – medan hon var lättretad när det gällde struntsaker. Den där platåklacken eller vad det hette på träskon hade jag
direkt sagt att jag varken kunde limma eller spika fast igen när det
var ett material som var som skumgummi och som gått sönder så
fort hon fått in den i ekrarna på cykeln. Och då hade jäntan burit sig åt som ett småbarn. Ja, det hade allt som oftast blivit stört
omöjligt att gissa vilket humör hon var på.
Men inte den här gången.
Den här gången syntes allt samtidigt i anletet på henne. Hon var
varse att farmor slutat kämpa. Det var tårarna och det var hur hon
arbetade tillbaka gråten. Och i ögonen väntade ilskan. På något
vis visste hon att Lillemor åkt också. Hur det nu gått till.
”Varför är bilen borta?”
Jaså. Kanske man inte behövde ta tag i allt medsamma ändå.
”Jag körde in i garaget … jag måste titta på motorn.” Inte tänkte
jag säga att jag gömt undan bilen ifall det skulle vara något tokigt
fruntimmer som fick för sig att komma och skälla för att jag inte
var mig själv tidigare på dagen. För det var bara att räkna med att
den där människan skulle elda upp sig igen, bara en anständig tid
fått passera sedan morsan dött.
”Mamma då?”
”Hon har väl bytt med nån så det blev en kväll till den här veckan.”
”Jag ringde och frågade och det hade hon inte.”
Jag borde ha förstått att hon inte skulle ge sig. Det, om inte annat,
hade hon från Lillemor.
”Inte behöver vi hålla koll på henne. Hon är väl ute och motionerar.”
”Nallen är ju hemma.”
Det var så sant. Lillemor skulle inte ge sig ut runt Nylandsberget
utan hunden.
”De sa på jobbet vad som har hänt.”
”Jaha?”
Veronica snodde runt och försvann ut i hallen. Därifrån hojtade
hon:
28
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 28
2013-04-25 13:14
”Hon har tagit ut den sista veckan hon har kvar!”
Jag blev tvungen att gå efter. Vad sjutton? Om hon gjorde slut
på resten av semestern nu skulle hon bli tvungen att jobba i jul …
så kunde hon väl inte ställa sig. Men Veronica var redan på väg
uppför trappan. Hon fortsatte ropandet: ”Jag ringde sjukhemmet
också.”
Jag ville säga något, men hann inte. Som dörren stängdes till
rummet hennes kom slutklämmen:
FAR -DOTTER ”Och farmor mådde visst jättebra.”
kommunikation
Då fick jag också mål i mun:
”Spela inte för högt på grammofon.”
det här avsnittet etablerar
familjens relationer
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 29
2013-04-25 13:14
3. Åtta dagar och sju nätter
J ag tycker mig bo på en sån plats:
Väggar av sten. Längst upp på ena långsidan en glugg, för
högt upp för att ens se himlen, för liten för att skicka något
igenom. På ena gaveln en dörr, alltid stängd och reglad medelst
nyckel.
Välvt tak av sten. I mitten kan man stå utan att huvudduken
sveper emot. Nära dörren en öppning rätt upp för rök från elden vi
håller vid liv.
Jordgolv. Märken där tunnor stått. Märken där de rullats bort.
Så småningom granris mot kylan och sedan halmsäckar mot
fukten.
Över tretti kvinnor, den yngsta av oss arton år, den äldsta en bit
över sjutti. Vi sitter i källaren till gästgiveriet, i det som vanligtvis
är matkällare.
Cicilia sa när jag var liten att jag aldrig skulle få flytta från stugan hemma. Hur många nätter ska man tillbringa på ett annat
ställe innan man måste säga att man flyttat? Jag har varit här en
vecka nu.
KNAPPT,
EKONOMISKT
BERÄTTAT
Väntan.
Efter soppan blir det oroligt och många trampar omkring men
inte mycket sägs. Långsamt förbyts det grå skumrasket mot mörker. När ljuden utifrån avtar vet vi att dagen oförnekligt är på väg
att ta slut igen. Det är alltid Cicilia som fastslår saken:
”De tänker inte släppa hem oss idag heller.”
163
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 163
2013-04-25 13:15
Vet inte om jag köper det här 1600-talsspråket. Känns konstruerat, inte
naturligt, med dessa små markörer ("ve" "vidtalat") i en annars normal
nutidssvenska.
Genast kommer mothuggen:
”Tyst på sig!”
”Ve den som får oss att förtvivla!”
”Akta sig, Cicilia, så hon inte blir sist kvar!”
Men ingen kan bli sist kvar när ingen slipper härifrån. Jo, en.
Efter två dagar hade Barbro i Mo fått gå hem med sitt dibarn och
tur var väl det, den lille bara skrek och skrek och det var många
som talat utanför fångkistan om barnet, det förstod vi. Den lille
hade intet ont gjort och hade inte blivit förd. Nu var han inspärrad med en hoper kvinnfolk och kunde inte skyddas mot ont. När
Barbro hämtades sa man att det var karln hennes John Larsson
som utverkat lov att få hem henne. Vem han vidtalat och vem som
kunnat ta ett sånt beslut fick vi inte veta, men någon visste besked
att han var brorson till en av tolvmännen.
Jag sitter och räknar på fingrarna. Jag kommer till åtta,
ATT MINNAS FÖR ATT
varje gång.
FÅ KONTROLL
Den första var dagen då Cicilia stod böjd vid nyckelhålet.
Den andra var dagen då knekten skulle bli lurad.
Den tredje var dagen då knekten blev lurad och därefter
bortskickad.
Den fjärde var dagen då det kom ved och vi blev modstulna.
Den femte var dagen då vi fick veta vilka fångväktarna var.
Den sjätte var dagen då vi fick kål i soppan.
Den sjunde var dagen då Cicilia tog strömmingen.
Den åttonde är dagen då vi skrattar. Det är idag.
Ska jag behöva lägga till nio?
Den första dagen. Då stod Cicilia böjd vid nyckelhålet så ofta och
så länge att hon knappt kunde räta på ryggen när hon skulle därifrån. Hon uttalade sig om det som kanske hände utanför och
kanske skulle hända och kanske planerades. Genast började man
lyssna på henne.
Hon var en av få som inte bekänt sig. För det hade vi trott att
hon skulle straffas med fångförvar några dagar, medan vi andra
164
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 164
2013-04-25 13:15
skulle få gå hem efter rannsakningens sista dag. Vi har svårt att
förstå att det inte görs någon skillnad på den som bekänt och därmed lovat bot och bättring och den som nekat och genom det kan
misstänkas fortsätta med det som är olovligt.
aningslöshet
Den andra dagen. Då släppte Cicilia fram andra till dörren. Genom det grova nyckelhålet kunde man se samma mansperson flera
gånger. Han höll sig i gången utanför fångkistan och när porten
som ledde från gången ut mot vägen öppnades såg man färgen på
hans byxor och rock och fick en skymt av hans ansikte. När Cicilia
var klar över att hon inte kände igen honom fick Karin i Mo och
Halt-Marit i Björned och kaplanens piga Elisabetta alla stå där
tills de var och en fått se knekten. Sedan slog Cicilia fast att han
med all säkerhet var en fångknekt från Härnösand som blivit utsedd just för att han skulle vara mindre lätt att förleda. Därför
ordnade hon så att en av de yngre kvinnorna, Sara från Näs, fick
prata till honom genom dörren. Det visade inte på någon märkbar
förändring på den där andra dagen.
Den tredje dagen. Då dröjde sig knekten kvar utanför och lyssnade. Sara sa att det behövdes bröd och rovor och att Cicilia behövde
vitmossa till ett omslag på sitt ben. Fångknekten svarade inte, och
något bröd fick vi inte den dagen men visst var det fler bitar av
färskrovor i soppan till kvällen? Cicilia fick också sin vitmossa.
Den lämnades på tröskeln vid den yttre porten.
Cicilia är inte den som är i störst nöd, men såhär har hon alltid
varit. Hon sätter sig själv främst och för den skull kan hon gott
få bli kvar här i fångförvar. Men jag håller mig undan för att inte
väcka hennes ilska. Cicilia har redan visat alla vem som bestämmer. Hon varnar den som börjar gråta och hon till och med hötter
med näven åt den som är orolig för sina barn:
”Tig! Den blir tokig som pratar på det viset. Och vi andra blir
tokiga av att lyssna.”
Jag tiger.
Men Cicilias försök att styra även över de som bestämde över
165
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 165
2013-04-25 13:15
maten kom av sig rejält när vi snart insåg att knekten blivit ersatt
av en annan karl, också han okänt folk.
Den fjärde dagen. Då hördes på kvällen ett tumult utan like i gången utanför. Det var tydligt att de bar in ved och staplade längre in
i gången, men det var upprörda röster som hördes och vi var mer
svältfödda på att få veta något än vi var på mat och värme.
Det var den nye fångknektens röst vi fick lära känna:
”Det var två dar sen det begärdes hit ved, har jag fått veta.”
Svaret dröjde inte:
”Det behövs ingen ved för att sitta tretti kärringar i ett rum, inte
för ett par dar!”
”Det var två dar sen det begärdes hit ved.”
”Håll truten, knektjävel. Du ska få den inslagen annars.”
Det började viskas. Någon sa bestämt att det var Margaretas
husbonde i Bollsta som kom med veden. Vi viskade ivrigt om de
två dagarna han omnämnt. Det hade redan gått två nätter och mer
än två dagar så det måste betyda att vi skulle bli fria snart. Men
veden? Varför kom det ved? Husbonden därutanför stal vårt mod:
”Nu har jag gjort mitt för en tid framöver! Se till att andra drar
sitt strå till stacken också. Det här ska väl räcka några veckor i alla
fall, om kärringarna inte eldar opp sig.”
Liknar ett
Den femte dagen. Då hade vi som vanligt brått att komma ut när
koncentrationsläger.låset slogs ifrån efter att det trampats färdigt i gången utanför
Koppling till Jackes
fångkistan. Men nu hann vi för en gångs skull se ändan på den
minnen.
som försvann ut genom porten och vi såg att det var hustrun till
gästgivaren. Det var alltså de själva som förestod fångkistan och
höll i nycklarna och det mumlades om det, att det kunde vara bra
att veta.
Som tidigare morgnar stod i gången några spannar vatten och
ett ämbar vattnig korngröt. Spannarna tog vi in i fångkistan och
ställde nära elden. Gröten slevade vi i oss ur grytan med hjälp av
de fyra skedar som fanns.
Om kvällarna bars samma gryta in i gången, men nu fylld med
166
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 166
2013-04-25 13:15
tunn soppa. Det var bara två gånger det lagts in bröd och då hade det
inte varit tillräckligt. Likadant var det med rovor, det var alltför sällan det varit någon mening med soppan. Ändå åt vi den och tackade
Gud gjorde vi också, var och en mumlande för sig.
Efter att vi delat maten och slevat i oss turades vi om att gå på
avträdet. En spann hade ställts vid den yttre porten för det ändamålet. Ordentligt laggad var den och vi hade förvånats i början,
att man satte in en så gott som oanvänd spann, men då den blev
nästintill full efter att vi alla begagnat oss av den förstod vi. Det
skulle inte läcka ut något ur den spannen inte. Några stickor att
peta bort skiten med fanns inte, men vi nyttjade en träbit som vi
var och en efter användandet körde in mellan stenarna i väggen.
Ett tag därefter bankades det på den yttre porten och vi befalldes gå in i fångkistan igen så att de kunde låsa in oss och bära ut
det som skulle ut.
De här reglerna hade tagit ett par dagar att befästa, men så var
det inte heller en gängse fångkista. Gästgiveriet nyttjade fortfarande ett utrymme på andra sidan gången till matkällare, och
det var en av anledningarna till att vi inte fick använda gången.
En annan anledning till att hålla oss bakom två låsta dörrar var
säkerligen att de på så vis kunde låta tjänstefolk bära in och ut
mat och skitspann. Det skulle ta ett tag, men vi skulle senare inse
att det fanns ännu en anledning. De ville hålla våra män och barn
ifrån oss tills det passade dem att göra på annat sätt. Ingen skulle
kunna stå och prata genom dörren eller få en skymt av de sina.
Den sjätte dagen. Då fick vi kål i soppan så det smakade.
höjdpunkt
bibliskt anslag
Den sjunde dagen. Då låg fem torkade strömmingar bredvid grytan. Då det ändå inte räckte till alla bestämde Cicilia att de fem
äldsta kvinnfolken, dit hon själv räknades, skulle få fisken. Jag
började titta efter om någon av oss yngre möjligtvis var havande
och skulle kunna prata åt sig bättre bitar av maten av det skälet.
167
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 167
2013-04-25 13:15
Jag går inte omkring som ett fåtal av de andra. De kliver över ben
och vankar av och an, lyssnar på vartenda ljud utifrån och trängs
vid dörren. Som de flesta sitter jag istället mot stenväggen. Men jag
är säker på att vi alla i tanken gör samma sak. Vi längtar ut till de
sysslor vi gör för att vi är kvinnor.
De sysslor som gör oss till kvinnor.
Den första veckan i fångkistan har jag gjort gröt till Stock-Pelle,
Erke och Segrid. Jag har spunnit, lagat byxor och kärnat. Och under tiden kommer det över mig, gång på gång, vetskapen att jag
dragit det här över mig själv.
Idag, den åttonde dagen, inträffar något annorlunda. Vi är lika
mycket i mörker som tidigare, men det känns som om något ska
lätta. Det enda vi pratat om är möjligheten att få komma hem till
vårt, att få ta hand om barn och hus och att få ligga hos våra karlar
igen. Vi har lyssnat genom gluggen i stenväggen ut mot vägen, efter
samtal som kunnat ge oss någon ledtråd i vilsenheten, och vi har
gissat och förtvivlat och flera har gråtit. Cicilia har bannat oss i
samma mängd. Men ingetdera har varit på djupaste allvar. Vi väntar på att bli släppta hem, det är bara en fråga om hur länge det ska
dröja. Vi behövs därhemma.
Anklagelserna och domarna har vi inte vidrört med ord. Inte
våra bekännelser eller våra barns berättelser heller. Men något
händer den åttonde dagen. Även i en samling med tretti kärringar
blir det tyst någon gång emellanåt. Alla samtal på två råkar upphöra samtidigt och alla är händelsevis tysta och eftertänksamma.
Sedan drar någon efter andan och pratet är igång igen.
Men den här gången är det inget vanligt prat som kommer
igång, för den som börjar tala gör det inför alla. Det är Agdas röst
som hörs.
Agda bor i Hammar och är kring tretti år, som jag själv. Jag gillar henne inte. Jag har aldrig gjort mig något omak att bli vän med
henne, för hon har stått och pratat med Matz efter kyrkan eller i
slåttern så fort hon kommit åt, ända sedan vi var små. Jag har glott
rakt på henne när hon skrattat och fjollat sig. Att hon är rolig det
168
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 168
2013-04-25 13:15
har jag förstått på Matz och att hon är söt det har jag själv kunnat
se, men att hon någonsin skulle säga något som jag tycker om, det
hade jag aldrig trott. Men nu gör hon det. Till kvinnan bredvid
talar hon, högt och med gäck i rösten:
”Vad var det du berättade i förhöret? Vad hade du sagt till
granngubben din? Att du skulle ridit på honom var natt om du
varit hans hustru?”
Några börjar skratta. Andra hakar på. Jag känner mungiporna
dra, men Cicilia kommer skyndsamt med det hon vill ha sagt, först
som sist:
”Det är fel att ta på sig det en inte har gjort!”
Vi har alla hört barnen berätta hur vi tagit oss till den onde.
Under natten har det skett, när vanligt folk inte kunnat värja sig.
Då har trollpackorna satt sig på sina fordon och givit sig iväg. Ett
lämpligt fordon anses vara husbonden eller ett av hans djur. Och
barnen är med på färden, det är det som är det värsta.
Barnen berättade i stort sett samma sak, livfullt förvisso, men
det barn som var sist ut under dagen hade märkbart mer att berätta än det som började. Förutom de allra minsta som bara upprepade några få ord ur de större barnens berättelser. Det är klart
att det var tokigt alltihop, men när den ene efter den andre av oss
bekände synderna för att vara på den säkra sidan såsom Herr Lars
rått oss, så är det väl höjden att Cicilia kommer och sätter sig på
en tolvmans stol och försöker döma! Det är fel att ta på sig det en
inte har gjort! Jovisst, skitprata du.
Det är inte bara jag som vill strunta i Cicilia. Alla vill vi kunna få
skratta igen och det gör vi också, fler och fler låter höra sina kraxanden. Jag finner att jag inte längre bryr mig om att Agda tittade efter
Matz en gång, hon var ändå inte den som fick gifta sig med honom.
Jag sitter där mitt emot henne och jag vill skratta åt hennes ord och
jag vill att hon ska säga mer saker. Det gör hon också:
”Men det var riktigt gjort av dig, Cicilia, att neka! Om det var så
du tyckte. Och det var väl bra att Herrar Lars och Johannes fick veta
hur det verkligen ligger till med oss andra. Vi som rider på folk!”
Alla skrattar vi. Någon annan säger:
om förhören
169
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 169
2013-04-25 13:15
”Ja, inte är det en ko man sitter på när det blir natt.”
Höga, rena skratt igen. De varar länge och gör gott, tills Cicilia
reser sig upp. Den här gången hinner hon dock inte tala.
”Men sätt dig, mänska!” Det är Eriks hustru Brita som hejdar
sitt skratt ett slag och fräser ur sig orden till Cicilia, tvekar i tystnaden hon skapar för att sedan falla framåt av skratt igen. Flera av
oss kiknar åt att hon verkligen säger ifrån till högsta hönset.
En ung kvinna från Hjärtnäs, Liten-Anna kallad, frågar med ett
leende:
”Men vad menar ni? Skulle man ridit på en karl … på riktigt?”
Då är det som om åskan slår ned mitt ibland oss. Vi skrattar så
högt att det dånar. Jag har aldrig varit med om slikt och jag tror
ingen av de andra har det heller. Det tar ett långt tag innan vi vill
sluta och Liten-Anna sitter och ler och skrattar hon också.
”Men hjärtevännen min”, säger Halt-Marit till slut och slår samman sina runda händer gång på gång. ”Har du aldrig haft en karl?”
”Det har jag inte”, svarar Liten-Anna, ”men jag har ju nästan
sett vad man gör.” Skratten kastas på nytt ut mot stenväggarna.
Cicilia sätter sig sakta ned igen. Hennes ansikte är mörkt och
fårat.
”Men jag slår vad om att det finns en sak du aldrig sett”, säger
Sara i Näs, hon som fick knekten att lyssna genom dörren så han
blev bortskickad. Nu använder hon samma viskande, hetsande
röst när hon klämmer ur sig: ”Du har aldrig sett det hända under
bordet!”
Nu skrattar vi inte lika hjärtligt. Vi sjunker ihop och flera av oss
sätter oss tillrätta så vi blir bekvämare. Någon suckar. Någon annan gäspar. Vi betänker det Sara i Näs sagt. Till slut tycker Karin
bredvid mig att det bör sägas högt:
”Det är väl så med våra barn. De har kikat i smyg bakom förlåten till våra sängar och de har hört det de inte borde. Så när det
ska vittnas om det som hände i festsalen i Blåkulla så är det klart
att det bolas till höger och vänster. På de där festerna gör man allt
man inte får!”
Äntligen pratar vi om rannsakningen. Många var vi som bekände
FÖRKLARING
TILL BARNENS
ROLL
170
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 170
2013-04-25 13:15
Hon vecklar verkligen ut berättelsen fint; hur allt hänger ihop,
hur vi alla är delar och produkter av det förflutna.
Alla har skuld inför alla - Dostojevskij.
och berättade om festerna. Hittade på och höll med, för att få ett slut
på eländet och få gå hem. Så det är inte bara barnen som ska lastas. Vi
OCKSÅ I
DIALOGEN
vuxet kvinnfolk har stått för minst lika mycket påhitt.
SKICKLIG
”Ja, man gör allt på de där festerna”, säger Halt-Marit och gör
BALANS
rösten grov så vi flinar. ”Man bränner korn och förstör mat och
MELLAN
dansar och är lustiger. En stor sal där Gammkarln omger sig med
ARKAISERING massor av kvinnfolk. Tänk er!”
OCH
”Ja, tänk er. Det är givet att det ska bolas då”, håller Karin med.
VARDAGLIGHET
”Men barnen kan inte rätt beskriva hur det går till, så bolandet får
ta plats under bordet.”
”Ungefär som Liten-Anna, du kan inte heller rätt beskriva hur
bolandet går till.”
Vi skrattar igen, lugnare nu.
Liten-Anna ler. ”Det var därför jag också sa att vi låg under
bordet.”
”Usch på er. Prata sådär.” Det är Cicilia som bannar oss igen.
Halt-Marit höjer rösten:
”Men du klarade dig bättre, tycker du? För att du nekade som en
tjurig ko. Tror du att du kommer till himlen för det? Jag kan säga
vad som helst i rätten, endast Gud vet om jag är skyldig eller inte. Det
behövs ingen Herr Lars eller några tolvmän för att rannsaka mig.”
”Jag lovar på det dyraste jag har att jag ska slippa härifrån före
er. Och ni pratar så ni borde skämmas. Det finns ungt kvinnfolk
härinne.”
”Jaså, du är känslig.” Halt-Marit ger sig inte. ”Det kanske beror
på att du är oskyldig även när det gäller sånt. Har du haft en karl
nån gång, Cicilia?”
Cicilia fnyser ljudligt och ber henne hålla truten. Vi skrattar
allihop. Då upprepar Cicilia att hon ska härifrån först av alla. Hon
säger det högtidligt, som en besvärjelse, och jag vågar inte titta på
henne. Fortfarande är hon den piga vi hade när jag var liten. Jag är
ännu rädd för henne, tycker ännu illa om henne. Men den åttonde
dagen var dagen då det vände. Cicilia är inte längre överhuvud. Vi
är alla fria att säga vad vi tycker och tror och vill.
Sakta börjar vi göra det. Berättelsen gestaltar (medvetet eller omedvetet) centrala
existentiella/filosofiska frågeställningar: determinism kontra
fri vilja, frihetens problem. Kunde rent av skymta
Schopenhauer vid tillfällle.
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 171
2013-04-25 13:15
Veronica nu i 50 årsåldern
ett av bokens teman
1. I gamla fotspår
D
ett förhållande
som är slut ?
et tog många år innan jag återvände till Bålberget. Jag
var på vippen att säga att rent fysiskt har jag aldrig varit
tillbaka, men det stämmer inte.
De har ändrat namn på det, till något som ska locka fler turister,
misstänker jag. Vid vägen finns en skylt som pekar på en stig som
leder upp till ett minnesmärke. Och vi gick dit en gång, Urban och
jag, men det ska fan ha med sig någon som är mer intresserad av KARAKTÄRISERING
sig själv till en sån plats.
EGENTLIGEN EN
SAMMANFATTNING AV VAD
ROMANEN VILL
En underbar,
ödmjukande
och
välgörande
känsla. Man
borde tänka
"myrtanken"
nån gång
varje dag.
Jag har varit tillbaka.
Jag har vänt och vridit på det som hände, det som kanske hände,
det man inte vet hur det hände … och kommit fram till detta: historien är undanglidande, liksom människan. I mina närmastes
ögon har jag sett mina konturer, men precis när jag anat vem jag är
har jag vacklat. Att bli varse förfäderna är att se sitt liv förminskas
till en obetydlig myra bland tusen. Alla andra har kommit och gått
och inte lämnat spår. Jag gör sammaledes.
Att bli varse förfäderna är samtidigt att se människorna som
kommit och gått och lett fram till detta:
Mig.
Ett slags sammanfattning av bokens grundläggande fråga. Vem är
jag, var kommer jag ifrån?
Det är ett tiotal år sedan jag började rota igen. Min krångliga
släkt har inte varit helt lätt att vaska fram, med pappas undanmanövrar och mammas bristande intresse som bromsklossar. En
gång i tonåren var jag intresserad men det var så mycket annat som
295
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 295
2013-04-25 13:15
Hon visste alltså
var i vägen och det är först på senare år som släktdata blivit lättillgängligt.
När jag tänker efter vet jag inte varför pappa skulle upp på Bålberget och ta prover. Vem skulle han bevisa något för? Knappast
för mig.
Jag minns inte heller hur det kom sig att jag tvingade honom att
sitta med på biblioteket och skriva ned uppgifter om människor
han inte brydde sig ett dugg om.
Brydde jag mig?
Jag hoppades att pappa skulle börja fundera över vem som var
hans far. För då skulle jag kunna berätta det jag visste, det farmor
pratat om. Men han har aldrig varit lagd åt att prata om släkten.
Och hade han redan tittat i folkbokföringen så inte var det sanningen som stod där.
Vad man inte
vet - eller har
glömt - om sina
föräldrar.
Man har döpt om det till Häxberget sedan jag var liten. Varför
i hela fridens namn då? Om man är osäker på om det någonsin
tänts bål på berget, så lär man vara desto säkrare på en annan sak:
de var inte häxor.
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 296
2013-04-25 13:15
V
2. Berättelser Stockholm till Nyland
i färdas bort från sommaren och in i våren. Baklänges
som minnesresor.
Vissa tider på året är det högst märkbart att Nyland ligger norrut, i en kallare zon. Då känns det inte lika roligt att resa
AMBIVALENS
GEMENSAM FÖR hem. Det har också funnits tillfällen då känslan av flykt har varit
starkare än längtan hem. Någon gång har jag återvänt i triumf,
ALLA
HUVUDPERSONER men jag har aldrig haft någon att berätta om framgångar för. Det
var väl därför jag visade upp bilen så fort jag hade råd att köpa
en, för att det var något de förstod. Sedan fortsatte jag köra upp
och skita i att tåget var så mycket billigare. Resorna blev mina
tomma utrymmen, att fylla med det jag behövde. Egenterapi, för
att använda ett modernt ord. Jag lämnade jobbet bakom mig, jag
lät tankarna tumla runt och jag fångade något av betydelse mitt i
kaoset. Gjorde det för ont släppte jag det och hakade tag i något
annat, uthärdligare. Efter halva sträckan kunde jag plocka in sånt
jag inte trott mig vilja tänka på. Till slut gick även det mörkaste att
hantera.
Det blir några gånger per år som jag sätter mig bakom ratten
och slappnar av för att jag inte kan annat. Det är väl så jag undvikit att krascha fullständigt i min färd mot … ålderdom? Är det
där jag hamnat, i en rädsla för att bli gammal?
Vill inte alla bli gamla?
DETTA ÄR VAD
BOKEN ÄR
Ack ja, ofta lättare
berätta om
motgångar än
framgångar!
LIVSKRIS
Någonstans i fyrtifemårsåldern slutar livet att vara en tävling. När
man börjar se förfallet går det inte att låtsas att motgångar bara
297
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 297
2013-04-25 13:15
drabbar andra. Det finns där, right in your face, åldrandet. Klär
man av sig får man hoppas att den som ska titta är ganska närsynt.
En annan lösning är givetvis att hålla sig till samma man livet igenom och hoppas att det gradvisa förfallet ska passera obemärkt,
men hur kul är det? Och hur troligt är det?
KARAKTÄRISERANDE
Jag var i den åldern när jag upptäckte att skinnet under hakan
var lösare och att jag hade gäddhäng som dallrade om jag puttade till armen. Men det var bara en upptäckt och den bekymrade
mig inte. Jag hade ju en relation med den evigt unge, den skamlöst
unge. Hur han skulle komma att se ut som gammal kunde jag inte
ens föreställa mig.
Ironin är att jag aldrig kommer att få veta det heller.
Borde jag skämmas för att jag tappade fotfästet? Jag lever ju i
världens bästa land, det är väl bara att gå vidare? Det var nog ingen som sa det på det viset, men jag kunde tänka så själv.
Ibland försöker jag minnas hur det kändes, för att sätta annat
i mindre farlig dager, för att lura mig att tro att jag blivit vuxen.
Men det är märkligt hur psyket fungerar. Jag har vetat hur det
är att andas så djupt det går och hur det ändå bara blir värre. Jag
har varit med om gravitation inifrån. Men jag kan inte återskapa
känslan idag.
Det har gått sex år. Jag har skrattat. En dag kommer jag att må
helt bra igen. Lagom tills övergångsåldern sätter in.
Jag kastar en blick i backspegeln när det blir livat därbak:
”Döda dem! … Döda dem! … Där, gå ned där … men är du
blind, det är trapdoor …”
”Det börjar regna … kolla!”
Genom vindrutan kan jag inte se det de ser.
vems
”Jag tror ni har fel, killar. Ni spelar så ni blir konstiga i skallen.”
gossar?
”Ah-men!”
”Bry dig inte, hon är lost. Kolla va snyggt! Det är sånt där stril
som på sommaren … eller som när man står och pissar!”
De fnissar.
”Ni är allt bra små, va?”
”Och du är … ganska gammal!”
298
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 298
2013-04-25 13:15
Alltid detta hjärtliga bråk. Ibland har jag undrat om jag måste
bryta det, för att något annat ska växa fram innan de stelnar, blir
vuxna.
”Akta er så ni inte får sitta barnvakt åt morfar. När jag ska
träffa gamla kompisar.”
”Vem vill va kompis med dig, Veronica? … Du har ju inga vänner.”
Ibland önskar man att det gick att sy igen öronen på dem. Jag
måste sluta bjuda på punchlines.
Utanför jobbet går det att leva ett liv i bilen, i lägenheten, i gymmet, i tunnelbanan, i köpcentrat. Jag behöver aldrig utsätta mig
för andra människor mer än tjugofem meter åt gången. Jag blev
glad när jag kom på det.
Jag har utsatt mig. Jag gör inte om det. Jag vill inte känna för
någon igen.
Jag tänker inte hälsa på någon kompis, det var länge sedan jag
ville det. Solbritt hette Vestman som flicka, men vad fasen gifte hon
sig till …? Ibland är namn helt bortblåsta. För några år sedan märkte jag att jag inte längre kom ihåg namnen på varenda lärare jag
någonsin haft. Det är som jag sagt, i fyrtifemårsåldern har förfallet
satt igång och vid femti lurar man ingen. Hon bodde på Villavägen
och hon var min bästis. Vi har julkortskontakt, den digitala varianten nuförtiden. Är det alzheimer? Jag är miljöskadad, såklart, men
jag kan inte komma på vad hon heter i efternamn.
”Kommer morsan också hem idag? Vart for hon, nu igen?”
”Det var en konferens, sa hon.”
De är för unga för att förstå det betydelsebärande tillägget ”sa
hon”, och skulle de undra så skulle jag inte utveckla det. Min lilla- !
syster får föra dem bakom ljuset på egen hand.
”Kan vi stanna och käka snart?”
”Nej.”
Felix ska bli pokerspelare, säger han. Men han är bara femton
gossarnas så har Andrea tur hinner han ändra sig … Varför det nu skulle
mor?
vara en sämre sysselsättning än något annat som är roligt och som
man tjänar pengar på. Jag har ju alltid gjort det jag gillat.
MODERN, BORTSKÄMD
299
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 299
MÄNNISKA - MEN HAR
FÅTT SINA SMÄLLAR
2013-04-25 13:15
Sista gången jag träffade Solbritt måste ha varit på återträffen
med gymnasietjejerna för tolv år sedan. Vi skulle precis fylla
fyrti. Det enda jag kommer ihåg av samtalen den kvällen var att
någon började förfasa sig över Playboytidningar. Jag och Solbritt
satt och pratade men när Playboydiskussionen hettade till drogs
alla in.
Någon sa att hon kunde tänka sig att ställa upp på nakenbilder DISTANS TILL
om hon fick tillräckligt mycket betalt. Det tog hus i helvete och POLITISK
drevet gick i sann småstadsanda. Även Solbritt skyndade sig till KORREKTHET
den rätta sidan, de mångas sida. Blev jag kanske ansedd som en
tyst medlöpare, för att jag inte vädrade någon åsikt?
”Men jag börjar bli jävligt hungrig …”
Den unga generationen är i alla fall inte rädd för att vädra åsikter. De dissar och gillar stup i kvarten och annonserar högljutt
sina behov. Ibland måste de plockas ned på jorden:
”Ser du nån restaurang?”
”Va?”
”Titta ut. Ser du nånstans du vill stanna?”
”Nää …”
”Dåså. Ingen av er lär dö.”
En gång när de var mindre, strax före skolåldern, så körde jag
vidare så länge efter att de sagt att de ville äta att de hann somna
båda två. Det gick ett par timmar, men så hörde jag den store säga
mycket lågt till den lille:
”Vet du, Love, jag tror aldrig hon kommer att stanna … Jag tror
vi kommer att bli gamla och få dö här.”
Senare kom de på att de skulle säga att de var nödiga. Haha, det
har de tydligen glömt nu. Men annars är de smarta killar, det går
skitbra i skolan för båda två. Precis som det gjorde för mig.
Fem miljoner. Det var för fem miljoner min forna klasskompis
kunde bli köpt.
Solbritt hade hetsat om att hon skulle vara en dålig förebild
om hon ställde upp för Playboy. Hon skulle inte kunna se sin tonårsdotter i ögonen och dottern skulle få en skev bild av kvinno300
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 300
2013-04-25 13:15
Kvinnoförtrycket genom tiderna; synen på den kvinnlig sexualiteten/kroppen
- demonisering (häxorna) objektifiering (playboy). Två sidor av samma mynt:
rädslan, oförståelsen, inför den kvinnliga sexualiteten.
kroppen. Som om man inte börjat tänka själv i tonåren, men det
sa jag inte. Då hade jag fått ordentligt med pisk av de som visste
bättre.
För har man inga barn vet man inte vad det handlar om. Det
räcker inte att ha varit tonårstjej själv.
Innan jag var i tonåren lät pappa FIB Aktuellt och Lektyr ligga
och drälla i bilen och i vardagsrummet. Han läste hemska berättelser om apor som spändes fast i bilar och krocktestades. Legosoldater och tortyr. Att man skulle borsta tungan för att få sex.
Jag samlade mittuppslagen för de bilderna var så stora och fina.
Utvikningsbilder, kallades de. Att något inte var bra förstod jag
endast på mammas rynkade näsa. Pappa tyckte jag kunde ta dem.
Jag gick nog i högstadiet innan jag förstod att det var fult att vara
utvikningstjej. Och på den tiden hade ändå de flesta bikinibyxor. Var de helt nakna dolde könshåret det mesta. Nuförtiden ska
allt visas, om man tittar på de yngre i omklädningsrummet på
gymmet.
Och vi har blivit femti och ingen av oss har en chans att bli tilltänkt för Playboy. Det hade vi inte som fyrtiåringar heller, men
det fina var att vi inte såg det. Vi var ännu attraktiva kvinnor och
möjliga sexpartners. Vilken frihet vi hade som kunde välja ilskan
att ses som objekt!
Nu skulle nog alla ta de fem miljonerna.
Jag skrattar för mig själv, åt oss som förändrats så. Men det är
oroande att jag skrattar. Oroande att inte kunna återskapa det
patos som genomsyrade en situation jag var med om för bara tio år
sedan. Om människan kan avskärma sig så oerhört från sig själv
är det inte konstigt att vi knappt blir berörda, oavsett hur många
som drivs på flykt i Sudan eller föds i fångläger i Nordkorea.
Vad är det egentligen som händer? Tappar man kontakten med
den egna kroppen mellan fyrti och femti? Med känslorna för
andra?
? Kanske det blir en plastikoperation ändå, jag funderade allvarligt på det efter Urban. Tänkte att jag borde ge mig själv chansen
Bitterhet?
Cynism?
Eller bara
uppgivenhet?
också ett
tema; världens
lidande. Jacke
och
koncentrations
lägrena.
301
som om det skulle lösa något, kan man vara så naiv?
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 301
2013-04-25 13:15
att tycka om min kropp när han inte längre gjorde det. Varför blev
det inte av? Jag är nästan säker på svaret: jag var rädd att inte vakna ur narkosen och att det skulle leda till att mamma fick veta att
jag dog för en skönhetsoperation.
Nu spelar det inte längre någon roll vad hon får veta om mig.
säger en Det var i vintras jag skulle haft snygga boobs. Jag grämer mig TIDSTYPISK
50-åring över det, att jag inte opererade brösten när jag hade facit på hand UTSEENDEFIXERING
så?
vad gäller mamma. På min ålders höst kommer jag garanterat att
fantisera om det som inte blev av i vintras. Jag kommer att sitta
och ångra allt sex jag hade chans till och inte tog. Bli en sån som
sjukhemspersonalen skäms över när det kommer anhöriga. Vilka
anhöriga? skulle Felix ha sagt om han fått chansen, om jag funderat högt.
Han är fortfarande inne på att käka:
”Vi ska säga till morsan att du svälter oss.”
”Och jag ska säga att det var min strategi, för att klara av er.”
”Vi kommer aldrig att få åka ned till dig igen.”
”Om jag så pryglade er skulle jag ändå få ha er. Hur mycket jag
vill.”
”Du är så sjuk …”
De ler därbak, men försöker dölja det. Reservationslösa leenden
har jag inte sett på flera år hos Felix. Love kan ännu tappa masken
och bränna av ett flin med öppen mun och framtänder som är flera
nummer för stora.
Men de är nog lite hungriga, jag kan se i backspegeln hur apatin
tar över. De är trötta också, de har varit med mig en vecka och jag
har inte låtit dem vila många minuter. Speciellt inte när jag upptäckte att de satt och spelade på min nya dator till tre på nätterna.
De kunde väl inte låta bli när de såg grafiken och hur snabb den
var. Det är märkligt hur det har blivit; den grupp användare som
kräver de snabbaste datorerna med de finaste grafikskärmarna är
unga killar. Min dator är framtagen för spelande grabbar i tonåren, såna som är beredda att lägga sin sista slant på en hobby som
sabbar nattsömnen och betygen.
Killarna tror väl att jag passar på att spela på jobbet när jag kan,
302
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 302
2013-04-25 13:15
inte att jag håller på att tappa förmågan att hålla femton bollar i
luften och därför vill kunna se alla processer samtidigt på skärmen.
”Vi kan stanna i Sundsvall, det är en timme dit.”
”Schyst, tanten.”
Jag försöker fatta varför jag brydde mig om vad mamma skulle
tyckt om en bröstoperation. Bör man inte vara mer självständig än
så i min ålder? Det var bara några år sedan jag satt och googlade
och jämförde silikon och saltlösning, men jag har som sagt svårt
att skruva mig tillbaka till en tid när verkligheten var annorlunda.
Antagligen var jag alltid rädd för hennes dömande.
Andrea tycker det är jobbigt att mamma inte längre har åsikter
om det vi gör. Jag kan tycka att det är skönt. Vilket Andrea tycker
är än mer jobbigt.
Sträckningen mellan Stockholm och Nyland håller på att förändras. Vägen var riktigt taskig tills mitträckena började komma upp
för några år sedan och man slapp de värsta krokarna och flaskhalsarna.
I Iggesundstrakten, vi körde förbi stället för någon halvtimme
sedan, skulle jag en gång ha frontalkolliderat om jag inte kört i
diket. En idiot dök upp på ett krön på min sida av vägen, utan
chans att vika tillbaka. I ett par år efteråt, vare sig jag var i Singapore eller London eller Frankfurt, kunde jag sätta mig upprätt precis när jag somnat, för att jag haft den där stora kylaren rätt emot
mig igen. Jag far inte illa av att köra förbi platsen, men jag kommer
att märka det, den dag de byggt bort den sträckan. Och det är på
gång, jag har sett de stora såren i åkrarna och genom åsarna. Bergkrossen som breder ut sig och väntar på asfalt. Snart kommer ett
par mil ny väg att vara färdig.
Det är inte alltid man märker att man kör på en ny sträckning av
E4:an. Det görs så snyggt där det gamla fasas över i det nya. Inga
döda stumpar blir kvar, allt rivs upp och marken planeras om.
När man passerar är man inte ens medveten om att något för flera
hundra miljoner har hänt. Det blir snyggt, men jag tänker ändå på
A. syster alltså gossarna
systersöner
helt annat än
tidigare
generationer
303
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 303
2013-04-25 13:15
den gamla vägen över Nylandsberget, där mamma och jag sprang
ibland. Den är ännu så fin, med mittremsa och full med barr. Den
bröts under andra halvan av 1700-talet, när man ville få en väg
till kyrkan och vidare söderut som inte var vattensjuk stora delar
av året. Nu är vägen över Nylandsberget avstängd för bilar och
underhålls inte sedan decennier, men det hade varit en förlust om
den raderats ut. Det är det man gör i Iggesund, raderar historia.
Vad gjordes för att det som hände på Bålberget skulle falla i
glömska? Dumpade man resterna från bålen i Lesjön? Och
slutade tala om det? Och tänkte att historien skulle vittra sönder
om alla var tysta? Men alla var inte tysta. Jag minns det farmor
berättade för mig. Även om jag aldrig kan belägga det hon sa,
vill jag gärna tro att det finns historier som färdas genom generationer, som överlever från mun till mun. I Nyland och i Hammar, och på Sandslån på andra sidan älven, har berättelsen om
en märklig kvinna vandrat från mor till dotter och vidare ända
in i min tid.
Uppe i Hammar har man byggt en ny bro över Ångermanälven.
Den byggdes parallellt med den gamla. När Andrea var fjorton eller
femton mullrade det dovt i samhället när de fyra bågarna som höll
uppe det gamla brospannet brakade samman. Sedan draggades älven på lämningar av järn och betong. Men ett av de gamla brofästena finns kvar, har jag hört. Ett stenfundament under gräset.
Och på Bålberget finns spår av att människokroppar bränts.
Det berättade pappa.
TILLBAKA TILL
DEN RÖDA
TRÅDEN
Det blev följder av dikeskörningen vid Iggesund. Krockkudden
utlöstes och jag kom undan med skärsår i pannan. Ärren syns
fortfarande om man tittar efter, fast snart har väl de permanenta
fårorna tagit över. Jag fick ut femtontusen på försäkringen, för att
jag blivit vanprydd. Undrar om jag hade fått lika mycket idag?
Mer långtgående saker hände inombords. När jag låg på observation och bara grät och var allmänt onåbar och mamma och pappa och Andrea trodde att jag drabbats av posttraumatisk chock,
så var det egentligen något annat. Jag hade insett att det kunde ha
304
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 304
2013-04-25 13:15
hänt på nedvägen istället … och då hade Felix och Love varit med
i bilen. De hade kunnat dö medan jag klarat mig på grund av den
jävla krockkudden. Det vred sig inom mig för det hade varit så fel,
fel, fel …
Jag fastnade i den tanken; att alla andra hade större anledning
känslan av
att leva än jag. De som var yngre hade större rätt. Andrea hade
meningslöshet
barn och det skulle vara förfärligt om det hände henne något.
Mamma och pappa var mormor och morfar och hemskt betydelsefulla för Andrea ännu, så jag skulle gett mitt liv för dem också.
Det hängde ihop med att vara – eller inte vara – förälder. Och
jag låg där och bölade och var inte säker på om jag ville ha mitt
meningslösa liv.
Ibland får jag behov av att fånga den känslan igen, för den var
riktigt nära verkligheten. Ibland gräver jag i det motsatta, jag försöker känna hur det skulle vara om någon tog döden i mitt ställe.
Skulle jag bli mer betydelsefull då?
HENNES
MODERNA
ARBETSLIV
Föräldraskapet,
bokens kanske
största tema.
Skildras på ett
mångtydigt och
mycket bra sätt!
Många dåliga
föräldrar i boken:
Jacke: gör så
gott han kan.
Malin: likadant.
Erke: ett jävla as.
Jag har alltid velat uträtta något. Förändra världen. Det är en så
naiv tanke att den förtjänar att tigas sönder, har jag fått mig itutat.
Urban sa: ”Du har uträttat saker, du har varit runt världen.”
Hon resonerar,
Ja. I ett evigt flängande på olika företags bekostnad har jag trots sina 50 år,
krängt databaser och satt ihop projektgrupper som utvecklat som en tonåring.
kundanpassade system, på senare tid patientdatabaser. Och hela
tiden – i andra delar av världen, ibland i samma stad – har det funnits människor som aldrig kommer att lära sig vad ”kundanpassad”
betyder. De läggs inte in i patientdatabasen, de har inte råd att sköta
sin diabetes eller ens en toalett att sätta sina barn på.
Jag har tänkt en hel del på döden sedan olyckan. Jag kan ana
den ensamhet som breder ut sig när döden inträder. Jag är inte
rädd för den, men jag skyggar för backspegeln. Jag vill inte ångra
hela mitt liv.
Hade inte Urban gjort entré efter skilsmässan från Peter hade jag
börjat om då. Bara jag hade kommit upp i knästående hade jag tagit
mig vidare; utbildat mig, bytt miljö, land, vänner. Jag hade viljan.
305
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 305
2013-04-25 13:15
Om Urban lämnat mig ifred ett tag till hade jag banne mig inte sålt
mig till honom så billigt. Minst fem miljoner hade jag kostat.
Han fick mig för en weekend i New York.
Jag har aldrig varit mycket för att backa ur en situation. Tvärtom har jag ofta lovat alldeles för mycket och fått skämmas när jag
till slut sagt nej. Men jag har aldrig burit hand på mig och gjort
Ordvalet något jag inte velat. (Lilla pappsen, du sa det till mig en gång, att
säger mkt inte göra något jag inte ville. I din tafatthet kunde du inte sätta ord
om V:s
på kroppsliga händelser. På sex. Men jag klandrar dig inte, jag var
relation till
likadan själv. Jag såg dig en gång, pappa, och sa inget när du …
J
och jag har fortfarande inte orden, märker jag.)
Rätta läget att backa ur hade varit efter USA-resan. Men så var det
ju det där med att gå när festen är slut. Jag har alltid tömt askkoppar
med andra övernattare och vaknat med dålig smak i munnen.
Jag faller för män som ser upp till mig. Och Urban var väldigt imponerad av min ställning. Han påminde mig om det någon månad efter New York, när jag fått för mig saker. När jag trodde han
skulle ge mig sitt fullödiga stöd, vad jag än hittade på. Vi satt på
Hasselbacken efter att ha vandrat arm i arm runt Skansen för att
han ville visa gamla dalagårdar och hur hans släkt levt en gång. Vi
hade varit anständiga så länge att värmen från maten och längtan i
kroppen lurade mig. Jag berättade om min dröm att handgripligen
få jobba med bistånd. Jag hoppades – verkligen behövde – att han i
skenet av det fokus han precis gett mänskligt liv och fattigt leverne
skulle säga ”go for it” …
Jag blir vansinnigt arg på mig själv när jag tänker på det här. Att
jag ens brydde mig om att testa tanken på honom, att jag behövde
hans godkännande för att våga!
Urban fattade inte att det var ett förtroende han fick. Han såg
förbi mig:
”Du är chef, du reser, ditt namn syns i presentationerna, de där
glassiga som jag aldrig är med i … och jag är ständigt imponerad.
Om du inte längre vill vara den där människan jag kan se upp till,
vem är du då?”
306
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 306
2013-04-25 13:15
Visserligen sagt på skämt. Eller?
Nu kan jag kosta på mig att fråga samma saker: Var det verkligen
jag som satt där, som föll för en många år yngre mans uppvaktning?
Var det jag som vaknade mitt i natten i Singapore och London och
Frankfurt och måste övertyga mig själv om att jag var betydelsefull?
Var Urban bara en saga som blev sann, där jag måste fortsätta
spela min roll för att den inte skulle ta slut?
Hur måste jag inte ha famlat efter mig själv. Och det kanske inte
var hans fel, för jag kanske hade försvunnit långt innan dess …
Nästa bil hade i alla fall krockkuddar även i baksätet.
TIDEN;
MILJÖN
Säkerhetsnoja, var det jag som fått det eller hade hela samhällskollektivet drabbats?
Tidigare kunde Andrea och jag sitta och tjafsa om barndomen,
den vi aldrig delade. Jag såg skillnaderna, hon förnekade orättvisorna. Jag raljerade och radade upp bevisen för att hon varit
bortskämd. Ibland sa jag också att hon varit mer älskad. Andrea
hade motargument som gick ut på att tiderna förändrats mer än
vad mamma och pappa gjort.
Mitt första minne är att jag sov i bakrutan på bilen. Andrea påstår
att jag minns fel. Och så säger hon att hon föddes rätt in i curlingåldern och då satt det bilbälten därbak, vare sig man ville det eller
inte. Däremot förnekar hon inte att pappa talade med hennes fröken
så att hon slapp åka skridskor på gympan eftersom hon frös så mycket, men det var ju mitt eget fel om jag aldrig tänkte på att be honom.
Pappa kallade mig ”bysop” på skämt när jag var liten. Det var tydligen riktigt illa på hans tid att vara en unge som rände på byn, men
oftast var jag inte hemma hos någon. Jag var för mig själv utomhus och
gjorde sånt som att krypa i buskarna längs vägen mot Hammar och
samla ölbuteljer för tjugofem öre styck. Jag fick till och med tag i några
gamla, de med bulligare hals. Mamma tog emot mina kassar och gav
mig pengarna. Andrea har svårt att tro att jag fick vara borta flera timmar i sträck på det viset.
När jag kommit upp i skolåldern kunde jag stanna ute med kompisar i flera timmar efter skolan, utan att gå hem.
307
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 307
2013-04-25 13:15
TIDEN,
MILJÖN
Jacke är som
hennes barn.
Så är det
kanske alltid,
relationen
vänds om,
föräldrar blir
barn.
I gymnasiet däremot gick allt ut på att vara inomhus, men fortfarande utan föräldrar. Björn och jag ägnade mycket tid åt att planera logistiken eftersom vi fick smyga med att vi låg med varann.
När han någon gång övernattade bäddade mamma i soffan nere
åt min ”gäst”. Andrea tog hem sin första pojkvän när hon var sexton och genast tipsade mamma om att gå till skolsköterskan och
diskutera p-piller. Omsorgen räckte i och för sig inte, Andrea blev
med barn när hon var nitton.
Egentligen tycker jag att jag hade det bättre än Andrea. Min frihet var enorm och jag hade ett privatliv redan som tonåring.
Som vuxen har Andrea klämt åt mamma och pappa om bristen på föräldrakontroll. Pappa har slingrat sig och mamma … hon
skämdes alltid.
Ibland tänker jag att det är skönt för henne att ha fått kliva ur
minnet av min barndom.
I utkanten av Sundsvall kollar jag klockan. Pappa ringde strax efter att vi satt oss i bilen och ville höra om han skulle ha middagen
klar. Fina pappa som klarar sig på egen hand. Han gör potatisgratäng och vi ska köpa sallad och rostbiff på Kvantum. Vi borde
alltså inte käka hamburgare bara ett par timmar innan vi kommer
fram, men vad gör man?
Jag minns när Kvantum öppnade där utanför Kramfors, det
måste ha varit i början av åttitalet eller kanske tidigare. Jag tänkte
att de var ena jävla idioter som smällde upp en stor mataffär så
långt utanför centrum. Inte en käft utan bil kunde ta sig dit och
vem skulle köra så långt bara för att handla? Nog för att man körde långa sträckor, men handla mat gjorde man så nära hemmet
som möjligt. Jojo, jag fick ju se. Nu känns den butiken väldigt liten
och särskilt långt utanför stan ligger den inte.
Vi kör förbi där de river byggnader mellan vägen och vattnet.
Jag pratar för mig själv:
”Jag undrar när de ska dra om E4:an så man slipper köra rätt
genom Sundsvall …”
”De håller på, den ska gå där.”
308
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 308
2013-04-25 13:15
Jag tittar i backspegeln.
”Men Felix, du pekar ju ut mot vattnet! Den måste väl ändå gå
inåt land.”
”Den ska gå över viken. Det blir skitsnyggt. Fult för dem som
bor här, men häftigt att köra över vattnet, rätt genom stan.”
Ska man verkligen göra det? Men småstäderna längs Norrlandskusten är livrädda för att självdö när genomfarter dras om. Sundsvall vill tydligen inte ha det ödet. Jag måste ge Felix lite kredd för
det han sagt:
”Du har rätt i att det blir häftigt. Jag fattade inte vad du menade
först. Det är ju helt nytänkande.”
”Helt vadå?”
”Nytänkande.”
”Ny … vadå?”
”När man tänker nytt, i banor som inte andra har tänkt förut.”
”Asså, jag skämtade bara … Ibland är du som mormor.”
Jag skrattar inte åt det sista, det är lite för läskigt. Too close to
the bone. Att jag nästan, men bara nästan, kunde varit deras mormor är ett annat skämt, men det är rätt utnött vid det här laget.
Killarna är överens om vilken av kedjorna som gäller. Jag håller
med,
för den bästa veggoburgaren serveras faktiskt på Max. Bön- korrekt research
TIDSMARKÖR
sallad har de också och den äter Love ihjäl sig på om han får. Jag
brukar glufsa i mig pommes och burgare och ibland ta en shake
Vilket tragiskt
efteråt. Sedan känner jag mig grisigt äcklig och har lust att spy,
öde; att förbli
både åt hur onyttigt det är och åt mig själv, att jag kände sug efter
tonåring hela sitt
den här sortens mat och att jag har vräkt i mig allt det där. Hade
liv.
jag klarat av att stoppa fingrarna i halsen hade jag varit bulimiker
ända sedan tonåren.
Den enda gång jag vägrat hämta killarna var efter en magsjukeperiod. Andrea svor på att de slutat kräkas men jag vägrade.
Annars har det hänt att jag satt mig i bilen inom tio minuter efter
att hon ringt. Jag har kört upp och hämtat dem och varit tillbaka
senast nästa morgon för att inte tappa mer än en arbetsdag. Förr
kunde jag sitta i flera mil och fundera på vilken ursäkt jag skulle
komma med. Numera ringer jag på uppvägen och bara meddelar
309
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 309
2013-04-25 13:15
att jag ska jobba hemifrån ett par dagar. Jag har upptäckt att ju
fräckare jag blivit, desto större svängrum har jag fått.
När Felix och Love är hos mig sitter jag vid datorn på förmiddagarna, sedan hittar vi på saker. En gång hade jag ett möte jag
inte kunde skjuta på. Killarna var bara sex och åtta men jag lät
dem vara själva i min lägenhet och gå ned på hörnan och handla
godis. Ingen av oss vågade berätta det för Andrea.
Men de älskar det, att låtsas vara innerstadsungar och bara
gå omkring och dega i lägenheten. När de blir less går de ut och
är på Sveavägen på fem minuter. De gillar pulsen och att gå på
bio på kvällen och käka hamburgare och sedan promenera hem
till mig. Den här gången var de i extas en kväll för att de kommit in på en film med femtonårsgräns båda två, fast Love har
två år kvar. Det var skönt att upptäcka att det faktiskt räcker för
dagens ungar att vara busiga på den nivån, i alla fall för Andreas
ungar.
Tre tjejer i Loves ålder sitter längre bort och tjattrar över sina
burgare. De tittar och fnissar och blir generade. Till slut kommer
två av dem fram och ställer sig intill Felix, den tuffare lite längre
fram:
”Visst är du med i ’Dubbelliv’?”
”Va? Nej, det är jag inte …”
De blir blodröda men inte avskräckta.
”Du är skitlik han i ’Dubbelliv’ … Är du säker på att det inte är
du?”
Felix flinar. ”Asså … jaa, jag är säker på det.”
Tjejen får en armbåge i sidan av den andra.
”Jag menar … du kanske inte ville säga det … men jag menar
bara att du är lik. Han i ’Dubbelliv’.”
Så generas de och fnissar och avlägsnar sig. Deras tre huvuden
sitter tätt ihop därborta när de ska prata av sig. Det är andra gången på en vecka som Felix får samma fråga. Han ropade på mig
häromdagen för att jag skulle komma till teven och titta på killen
han skulle vara lik.
310
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 310
2013-04-25 13:15
Nu ska han spela cool och försöker dölja glädjen över uppmärksamheten. Han låter luggen hänga ned i ögonen och har sjunkit
ned så nästan hela kroppen är under bordet.
”Undrar vem jag är lik?”
Loves fråga stör storebrorsan.
”Men du är också lik nån …” Felix drar sig upp en aning ”… en
liten skit som heter Love.”
Jag blir så trött. Såhär gör han ofta, Felix. Minsta uppmärksamhet åt hans håll så ska han använda det till att trycka ned lillbrorsan.
”Du kan plocka undan alltihop. Kom Love, vi går ut i bilen så
länge.”
Jag försvinner därifrån, men jag får inte Love med mig. Han
reser sig upp men står olycklig kvar och väntar.
Jag har tänkt en del på Marianne på sistone. Det är killarna som
får mig på de tankarna varenda gång det blir såhär.
Utifrån bilen ser jag Love bära bort brickorna och vänta. Felix
tar god tid på sig. Det är han som är kungen. Det har aldrig funnits
någon annan kung i Loves liv. Jag tänker på det ibland.
Jag tänker på Marianne.
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 311
2013-04-25 13:15
Det här språket skulle jag vilja ha mer av. Min största invändning mot boken:
språket har, så att säga, inget "eget liv", ingen riktig kraft, blir aldrig
"verklighetsskapande", endast verklighetsåtergivande. Alltför mycket
återberättande, för lite gestaltande.
Tänk om Birgitta
Trotzig fått
skriva den här
berättelsen!
8. En vinter utan mor
Kanske bara
min egen
skepsis mot
realism i
allmänhet.
Själva
berättelsen
är självklart
fantastisk
J ag har stått vänd norrut mot skogarna, med den livliga älven
och vinden i ryggen. Framför mig Nylandsberget, där bortom
mer skog, mer höglänt. Längre bort i den riktningen, Bålberget.
Jag har stått och dragit in lukten av färska björklöv och mylla,
av blomster. När våren just slagit över i sommar och grönskan
varit som spädast, då har det hänt att jag stått och tänkt att det var
såhär Guds natur tedde sig för min mor den där sista dagen.
Var det då inte ett Guds förbarmande att få dö under sommarens första andetag?
Kvalmigheten kommer därpå. Mättnaden när det mörkt gröna
tar över och det skira inte längre är vackert utan blir tungt och svårandat och minner om oåterkalleligheten i naturen. Vi ska alla dö.
Det är en villfarelse att mor kände grönskans dofter och vinden
i ryggen på vandringen ditupp, ett önsketänkande så mäktigt att
jag ibland trott det vara ett minne.
Sanningen såg inte sån ut.
Segrid har berättat vad som finns kvar däruppe. Resterna från
dagen då bygdens kvinnor skulle dö.
Klumpen har inte slutat gråta. Med Klumpen är det så att de läggs
på hög, sorgerna, tills han inte kan härbärgera mer. När det så
kommer ut är den sista bedrövelsen det enda han är i stånd att
prata om. Det borde Barbro förstå, att det finns annat där också,
men idag är det bara min lösmynthet hon argas över.
FÖRSOMMAR
LIKSOM HÄR
INTRESSANT
MODERNT ORD SOM
HÄR FÅR SINA
URSPRUNGLIGA
ASSOCIATIONER
555
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 555
2013-04-25 13:15
Skildrar
barnalstrandets
många sidor;
historiskt, dess
basala
meningsfullhet,
men också dess
mekaniska
meningslöshet.
”Far ska inte berätta om dem som kom undan med nöd och
näppe, men bara ett halvt förstånd.”
Jag förstår att Klumpen svamlat om Malin och Älla och olyckan
på älven och olyckan med hetvattnet. Alldeles visst är det så att
anklagelserna som for som en sot genom bygden, de tog med sig en
hel del förstånd när de svepte bort. Vi var fattigare i anden och vi
visste mindre än någonsin när det hela var överståndet.
Minst av allt visste jag om Segrid var trollpacka eller inte. I
väldigt många år somnade jag med en undran om jag skulle vakna
igen, eller om hon skulle ha tröttnat på mig och låtit mig gå förlorad. Förtrollat mig hade hon gjort redan som liten.
Som Barbro går an skulle det inte förvåna särdeles mycket om
det visade sig att hon är dotter till en riktig trollpacka. Helst vill
jag höra mig för om Magga, fast så sint som Barbro är skulle jag
bara bli avsnäst. Men helt visst kom Stina hem igår afton med
jordegumman. Nu ligger Magga till sängs och gumman håller på
med både läsningar och handpåläggning, det kan man vara säker
på. Mårten går som en äggsjuk höna utanför stugan, men det är
bara Barbro som släpps in av gumman.
Rådvilla väntar vi andra.
Jag tänker att något gott råd kan väl en gammal man få komma
med, så jag hejdar Barbro när hon öppnar stugdörren och jag viskar till henne:
”På sin tid skickade Malin och Erke iväg jordegumman, för barnen dödde … Segrid sa ock att gumman kan få för sig så mycket
och prata på byn sen. Hon hade aldrig nån till sin hjälp.”
Barbro är tyst ett slag, sedan ser hon efter att dörren är stängd
bakom sig innan hon viskar till mig:
”Kan far be Mårten hämta mor hennes? Jag vill inte bestämma
om det som ska bli härnäst.”
”Men det finns väl hopp om barnet?”
”Det finns hopp om Magga.”
Barbro drar häftigt åt sig luft. Så stegar hon iväg mot uthuset,
och jag blir stående alldeles lam. Det är illa med Magga.
Jag tar käppen och går mot lagårn och kallar på Mårten. Och
lakoniskt
556
Är "tvånget", normen, att skaffa barn lika stark idag? Kanske.
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 556
2013-04-25 13:15
för en gångs skull håller han mig kvar efter att jag talat. Han tar
mig i armen.
”Kan morfar följa mig?”
”Jag är ingen hjälp direkt, med hästen. Nog vet du det, Mårten.”
Om sanningen ska fram har jag alltid varit rädd för hästar,
så något gott förde blindheten med sig. Men när man svarar så
snabbt som jag gör, får man åtra sig direkt.
”Det vet jag … kan morfar följa med ändå?”
Snart sitter vi på kärran och lämnar Nyland i hastig lunk. Då
förklarar sig Mårten: ”Jag ville inte be far, han pratar för lite …
Kan morfar prata till mig? Om vad som helst, så jag slipper va
rädd.”
Jag blir ställd. Jag har inga trevliga berättelser på lut. Om inte
annat förstod jag det igår när barnbarnen trodde jag skulle berätta
spännande om hur Segrid och jag fick giftas och det bara blev död
och elände. Men Mårten är inte okunnig om det som hänt både
mig och andra i byarna härikring: ”Berätta om det värsta, morfar,
så kanske det här inte känns så farligt. Berätta om mor din och de
andra kvinnorna. Berätta.”
Och medan Mårten låter hästen gå i lugnt trav genom Hammar, på det att vi ska slippa nyfikna frågor men ändå inte låta påskina något illavarslande, så ramlar det ur mig. Det riktigt studsar
ur mig för varje sten vi kör över. Minnen jag så länge motat undan
trängs att få berättas.
TEMA ROMANEN !
Man kan hämta
styrka ur
berättelser om
tidigare
generationers
svåra upplevelser
*
mellan Olof o
hans mor
och Jacke o
hans mor
Farmor fick slita ont under tiden då mor satt i fångenskap. Jag tror
rakt det tog all kraften ur henne, för hon kom att åldras många år
på bara en vinter. Efter andra vinterns slit med hushållet blev hon
liggandes. Men far hade gott om hopp den där första tiden:
”Vi ska be för er barn, att ni får glömma den mor som slutade
vara mor för längesen, som gav sig i förbund med den onde för
att få tillfällig glädje i Blåkulla. Men vi ska ock be för henne, för
hennes eviga själ på den yttersta dagen. Men för den hon är nu
måste vi känna avsky och samtidig lättnad över att prästerna i tid
557
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 557
2013-04-25 13:15
öppnade våra ögon och såg till att skilja det dåliga fåret från de
goda …”
Jmf JACKES MOR
”Ja, oj oj oj, det var nog det köttsliga som fick henne dithän.”
Farmor hade hållit med far och vi hade alla tackat Gud för att vi
sluppit ifrån med nöd och näppe. Det var sorgligt utan mor, men
även småsyskonen förstod att det var bättre att vara utan än att ha
den mor som sökte få oss i fördärvet.
Det var endast en sak som fick mig att ibland tveka. Jag hade inte
sett Segrid på flera månader nu, men vid jul hade hon passat på när
jag gick till ladan för att hämta kvistar till djuren. Då smög hon sig
in och frågade hur det var ställt med mig. Sedan hade hon inte väntat på ett svar utan tagit om mig och hållit mig så hårt och viskat:
”Käre Olof, käre käre Olof. Lova mig att du aldrig överger mor
din. Lova att du aldrig glömmer henne, vad de än gör med henne.”
”Men hon är förtappad!”
Då sköt hon mig ifrån sig och höjde handen. Men hon slog inte. SEGRIDS STYRKA
”Aldrig, aldrig att du får säga så igen. Min mor är inte för tappad
och då är inte din det heller.”
Hon såg på mig och Segrid som aldrig grät, som aldrig hade
tårar i ögonen ens efter att Erke givit henne stryk så att hon hade
svårt att gå, hon grät så det droppade från ögonen på henne: ”Du
får inte ge tappt. Hon har ingen ann om du ger tappt. Och om mor
min inte kommer tillbaks …”
Det skrämde mig, hur Segrid sett ut på ögonen. Skulle hon verkligen vara förlorad utan sin tokiga mor?
Jag fick än mer oro i kroppen när ryktet nådde oss, ryktet som sa
att Malin skulle få slippa ur fångkistan för att föda ett barn, för då
hade också farmor grunnat färdigt:
”Alla borde få gå hem. Det är inte rätt att de tar kvinnorna från
sina män och barn.”
Men hon sa det bara en gång så far hörde.
”Vad är det mor säger? Om det är så att den lede har förlett fler än
en i den här stugan så kommer jag att gå raka vägen till Herr Lars.”
Och det gjorde han dagen därpå, utan att tala närmre om i
vilket ärende han gick.
558
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 558
2013-04-25 13:15
FÖRSYNT
KVINNOPROTEST
Det blev en tyst afton i stugan. Gång efter annan gick farmor
till fönstret och tittade bort mot hagen där vägen försvann. Sakta
skakade hon på huvudet för sig själv. Omsider talade hon till mig
som var äldst:
”Det är inte rätt … min son gör inte rätt mot sin mor och han
gör inte rätt mot sin hustru. Nog ville vi att barnen skulle bli goda
kristna, men det här är inte rätt.”
När far kom åter förklarade han att han inte längre ansåg sig
vara gift med mor.
Farmor bad Erke om hjälp. Far var i skogen när hon plockade
fram ett mynt från sin linneklut och bad mig hålla småbarnen från
fönstret så att de inte skulle skvallra. När hon kom åter talade hon
om för mig att hon skulle hälsa på mor och att hon ville ta mig
med. Den kvällen grät jag och tänkte bara på det Segrid bedyrat
om min mor, inte på något av det far sagt.
För en liten pojke kan det vara en betungande uppgift att rädda sin
mor. När Malin sluppit ur fångenskapen smög jag runt deras stuga
för att få komma till tals med Segrid igen. Jag behövde få prata
om mor och hur mager hon blivit i kistan och jag måste få höra de
trösterika orden igen. Att jag gick bakom ryggen på far hade jag
redan kommit över, för det gjorde farmor med och hon var äldre
och visare än far. Men det var saker som skedde i Erkes hus som
bekymrade mig. Jag hörde skriket av ett spädbarn trots att Malin
gick mellan stugan och lagårn med stormagen kvar och inga ord
hördes om att de skulle ha fått en liten.
Snart blev jag påkommen en afton av Malin själv. Hon kom ut
från lagårn och ställde sig och tittade åt mitt håll där jag stod dold
i skogsbrynet. Jag rörde mig inte men jag tror hon gissade att jag
var där. Hon talade rätt ut i luften medan hon öppnade dörren till
lagårn igen:
”Kom in här, Olof, så får jag tala med dig. Jag har ord från
Annika.”
Malin spillde ingen tid när hon berättade att jag måste hjälpa
UNDERSTATEMENT,
LAKONISM
559
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 559
2013-04-25 13:15
min mor, för kvinnorna i fångkistan var lämnade därhän av Gud
Fader, trots deras oskuld. Hon förklarade vad jag måste göra och
sa att jag inte var Herr Johannes son men att han gärna fick tro
det om det kunde hjälpa mor. Jag måste ha sett villrådig ut för
hon försäkrade på nytt att mor endast talat om hur gott öga Herr
Johannes haft till henne, inget annat. Jag blev generad över att
höra om mors otuktiga leverne i ungdomen, och säkerligen tyckte
även Malin att det var opassande, men hon hade inget val. Sällan
har väl förtvivlan synts så starkt i någons ansikte och då hade jag
ändå sett den både hos farmor och hos mor.
”Det är ett halmstrå, Olof, men det är det enda mor din har.
Försök så gott du kan. Och jag tror bestämt att du vågar be farmor
din om hjälp. ”
Så kom jag att vandra en afton till prästbostället. Det hade blivit
vår och det var blött längs vägen, trots att snön ännu låg djup i
skogen. Inte en enda människa mötte jag och mörkret låg tätt och
skyddade mig om någon nu skulle råka se ut från stugfönstret i
de få gårdar jag passerade. Farmor hade lagt sig under fällen redan vid middagstid och sedan övertalat far att jag skulle få gå och
skaffa salva från den vise gubben strax bortom kyrkan. Nog var
far bra rädd att farmor skulle falla ifrån när han lät mig gå till en
som prästen beskyllde för irrläror!
Jag hade hjärtat i halsgropen när jag kom fram till prästbostället. Det var inte första gången jag var här, men det var
första gången jag hade eget ärende. Vid knuten stannade jag för
att hämta andan innan jag gick in. I samma stund öppnades dörren och en karl närapå föll ut. Utan att få syn på mig stapplade
han mot den andra knuten och böjde sig framåt och harklade
tills magen kastade upp. När han var klar med det rätade han på
sig och lutade sig mot väggen. Uppenbarligen tog han fram piten
ur byxorna för strax ljöd en pisstråle i snön. När han slutligen
vände sig om och fick syn på mig kom han alldeles av sig. Ett flin
bredde ut sig i hans anlete:
”Ser man på, ser man på. En gosse. En rask gosse …”
560
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 560
2013-04-25 13:15
Det var inte första gången jag sett en människa rusig av brännvin, så jag fann mig snabbt:
”Jag har ärende till Herr Lars.”
Mannen stoppade tillbaka piten och skörtarna i byxorna och
gjorde en gest med handen mot huset:
”Så min ärade släkting ska få besök av en rask, väluppfostrad
gosse.”
Han rapade och gick före och försvann in till pigan. Genast kom
hon hastande och spände ögonen i mig.
”Ett fasligt springande, det är vad det är. Du ska förstås träffa
Herr Lars.”
Jag bara glodde, jag var så ställd. Hon fortsatte: ”Som alla
andra!”
Men hon visade mig in.
Det blev en svår stund för mig. Jag stammade och fick endast
fram att rätten gjort fel. Hur det nu var förstod Herr Lars att jag
var ute efter att hjälpa mor och därför tog han mig i tuktelse. Jag
stod liten vid dörren och hade Herrens tjänare framför mig. Han
tornade upp sig och talade barskt och varnade mig i hårda ordalag
för samröre. När han tystnade och tog ett hårt tag om nacken min
trodde jag besöket var över, men Herr Lars sköt mig mot bordet
och tryckte ned mig mot bordsskivan. Där hade han en käpp liggande. Nu visste jag vad som komma skulle och att han hade långt
hårdare nypor än mor, det kände jag redan.
”Jag tror inte du begriper hur allvarsamt det här är. För att din
far, som redan fått utstå så mycken sorg, ska slippa veta att du bär
lögner till mig, så sköter jag bestraffningen själv. Jag tror nämligen
inte att han gör det ordentligt därhemma.”
Med käppen fick jag så stryk över ändan, rapp efter rapp. Först
bet jag ihop och höll gråten, men när det aldrig tycktes ta slut
släppte jag fram tårarna. Till slut snorade jag och grät förtvivlat
där jag låg.
Så var besöket över. I skumrasket vid ytterdörren stod den
druckne släktingen och flinade åt mig.
Jag sprang hem utan att vila särskilt många gånger. Inte förrän
H. Lars
intentioner,
bevekelsegrunder,
känslor, skulle
man gärna veta
mer om. Nu blir
han bara den
tröttsamma
klichén "ond
präst".
561
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 561
2013-04-25 13:15
jag redan var inne i stugan därhemma förstod jag hur fel det hela
avlöpt. Det var när farmor frågade efter salvan.
Segrid ger
honom kraft
Jag gick till Herr Lars fler gånger. Eftersom jag sagt att den vise
gubben inte var hemma den första gången fick jag tillåtelse att gå
tillbaka redan dagen därpå. Nu hade jag tänkt noga på vad jag
skulle säga och fick också mål i mun genast jag steg innanför dörren till Herr Lars rum:
”Jag vill meddela att mor inte är skyldig. Jag vill allra … vördnastfullast be kaplanen att tala med Herr Johannes för mors skull.
Hon säger att … mor har en gång sagt att Herr Johannes mycket
väl vet att mor inte är en trollpacka. Hon är god och Herr Johannes vet detta.”
”Och hur var det med ditt eget vittnesmål, Olof?”
Herr Lars stränga fråga fick mig att börja stamma igen och
återigen fick jag en åthutning, följt av stryk med käppen. Även om
Herr Lars slog lika hårt så blev det inte lika illa för mig den här
gången. Jag snyftade direkt och grät ganska snart och det hjälpte.
Jag tänkte på Segrid och hur många gånger hon fått stryk och jag
visste att jag inte skulle dö.
Den här gången glömde jag inte att gå till den kloke gubben och
skaffa salvan farmor inte behövde. På väg hem i mörkret funderade jag sedan över vad som skulle hända om far fick reda på vad jag
gjort. Men det gjorde ingenting, tänkte jag, för det kunde aldrig bli
värre för mig än det var för mor.
Jag kom iväg ännu en gång innan jag gav upp. Då hade jag förberett mig med vad jag skulle säga om mitt eget vittnesmål. Möjligheten kom veckan därpå när far gav sig av till Hammar för att
få vadmalsskorna sömmade med lappar på båda hälarna. Att Erke
hade gjort det som behövdes både bättre och billigare ville han inte
höra talas om, utan gav sig iväg i ilska när farmor föreslog dylikt.
Strax far försvunnit gav farmor mig en nick och jag stack föttren i
skorna och sprang.
Väl framme fick jag vänta den här gången. Det var någon annan
562
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 562
2013-04-25 13:15
på besök hos Herr Lars och pigan visade mig på dörren. Jag skulle
få vänta ute trots att kylan kommit tillbaka. Jag ville inte riskera
att för många kände till mina förehavanden så jag stod i mörkret
bortom stallet och gned en fot i taget mellan händerna.
Innan besökaren lämnade stugan kom den där släktingen ut
igen. Återigen stod han vid knuten och kastade upp. Det for förbi
i huvudet på mig att de hade fasligt mycket mat som kunde äta så
att de spydde varje dag. Jag kände brännvinslukten ända bort till
stallet.
När bonden som besökte hade lämnat prästbostället och ingen
kunde få syn på mig, gick jag återigen in. Jag visste att jag inte fick
den möjlighet att tala som en vuxen skulle fått och därför rabblade
jag ur mig, så fort jag kom in i Herr Lars rum, alla anledningar till
att jag vittnat falskt mot mor. Jag hade levt i villfarelsen att det var
bäst för henne, jag hade nu vaknat ur drömmarna en gång för alla
och det var alltså inte sant det jag sagt. Slutligen hade jag varit arg
på mor den dagen och tänkt att jag skulle ge igen och jag hade inte
förstått hur illa det kunde gå för henne.
Det sista hade jag kokat ihop med farmor, för hon sa att det var
rådligast att ha en förklaring som Herr Lars inte kunde motsäga.
Det som upplevdes i drömmen som sant eller falskt var mycket lätt
för kaplanen att styra och ställa med som han ville. Att jag varit
elak och velat ge igen måste han däremot godta.
Jag hade trott på farmor som var så klok. Jag hade tagit det där
halmstrået som Malin räckt mig.
Herr Lars reste sig. Sedan gick han förbi mig och ut ur rummet.
Jag hann inte fundera över vad som skulle hända förrän han var
tillbaka. I handen hade han ett ihoprullat hamprep. Utan ett ord
knöt han repet runt min midja och drog åt så det gjorde ordentligt
ont.
”Där! Nu sitter du allt fast!”
Han gick till hörnet och tog ned sin långa kappa. ”Nu ska du bestämma dig, Olof. Har du fler lögner om det vittnesmål du redan
avgett inför häradsrätten, så ska jag skyndsamt ta dig till älven och
låta hugga en vak. Däri får du vara tills du kommit till besinning.
563
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 563
2013-04-25 13:15
SAKLIGT O NERSKRUVAT GES EN UPPRIVANDE BILD AV PRÄST-TERRORN
Som sagt, varför är Herr L. ond, varför gör han detta?
Och håller du fast vid dina lögner kommer du att dö där, för då
släpper jag repet och du sjunker ned i vattnet som en sten …”
Jag tappade fästet för mina fötter. Hela rummet gick runt och
jag låg på golvet som en hund. Min mage tömde sig gång på gång,
såsom släktingen gjorde runt hörnet om kvällarna. Och under
tiden hörde jag Herr Lars röst:
”Den där bjäran som Malin erkände att hon rett ihop, den tog
du reda på, eller hur? Du hörde hennes vittnesmål och gick till vedlidret hos Erkes innan hon hann hem. För hon hittade den inte,
trots att hon var ärlig nog att erkänna. För det kommer hon en dag
att få Herrens nåd, men för den lögnaktige som vill åt bjäran för
egen del …”
Det hade blivit mycket kallt. Jag låg i en driva utanför prästbostället. Släktingen hade burit mig ut och kastat mig i snön. Jag grät
över mig själv, men ännu mer förtvivlat grät jag över mor som jag
nu visste att jag inte kunde rädda.
Så småningom kom tårar för Segrid också. Jag hade gått till BAKGRUNDEN TILL
Snyggt hur
henne efter rättegången och vi hade skyndat oss till vedlidret och "TROLLKONSTERNA"
Söderlind
låter frågor hittat bjäran. Den var Malins, men Segrid såg den lika mycket som
från tidigare sin. Det var hon som bett finnkärringen komma och visa hur man
delar
skulle tillverka den. Segrid hade hoppats att bjäran skulle hålla
besvaras i
Erke från att ge sig på henne. I smyg hade hon legat och sett när
senare.
Malin nystade garnet och hon hade känt hjärtat klappa den torsdag natt när Malin gått ut för att vandra baklänges runt huset.
Segrid hade inte vetat var hennes mor gömt bjäran, men den hade
då inte hjälpt mot Erke. Tvärtom höll nu Malin på att råka illa ut
på grund av det dumma nystanet.
Vi kastade det i elden, men Segrid hade sagt att det kanske redan
var försent. Jag låg och grät över det också, att inget vi gjort hade
hjälpt.
Känseln hade försvunnit från båda föttren och fingrarna kändes stela. Jag kröp mot stallet. Jag tror att jag tänkt värma mig
lite, men jag vågade mig inte in när jag väl kom dit. Jag kunde bli
anklagad för trolldom om jag blev påkommen bland djuren.
564
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 564
2013-04-25 13:15
Jag satt på huk och försökte tänka ut vad jag skulle göra. Jag
skulle inte slippa in igen i huset där kaplanen och hans släkting
satt och vräkte i sig mat – ja, det var maten jag tänkte på, för
magen var tom och värkte – men om jag blev kvar härute skulle jag omsider sluta att både hungra och frysa. Vad den tanken
kändes lockande i den stunden! Men jag förstod att mor skulle
få reda på om jag dödde ikväll. Då skulle hennes sista hopp vara
ute.
Jag var i trångmål. Jag kunde inte förmå mig att bege mig hemåt.
När jag gick härifrån skulle det för alltid vara försent att rädda mor.
Där borta vid knuten hade släktingen kastat upp.
Jag smög mig dit. På isen invid knuten låg maten, bortkastad av
VAD HUNGER
KAN FÅ EN ATT någon som söp så magen vände sig ut och in. Jag tittade noggrannare. Där fanns bitar av fläsk och där fanns det som såg ut som
GÖRA
korv. De hade minsann så de fick äta sig mätta. Inte undra på att
han orkade hota och domdera, Herr Lars.
Jag böjde mig ned och petade på fläskbitarna och kände att de
hunnit stelna till. Jag tog en mellan fingrarna och klämde. När
jag höll den under näsan kände jag lukten av brännvin. Jag la den
på tungan och klämde sönder den mot gommen. Så mört och fint
köttet var på prästbostället.
Korven smakade också den god, om än fränare.
Jag var vingen när jag reste mig upp. En sällsam känsla spred
sig i magen och jag tänkte inte längre på Herr Lars förmåga att
skrämma vettet ur människorna.
Jag gick hemåt.
Stark scen.
Den fattige
äter det som
kastats upp
från den rike
mannens
bord.
Jag fick inte min mor ur fångkistan. Jag fick heller aldrig se henne
igen, för när Commissionen fastställt domarna förbjöd far mig att
lämna gården. Jag skulle inte få bevittna hennes avrättning, trots
att Herr Lars och Herr Johannes ville att så många som möjligt
skulle vara behjälpliga med att rensa världen från avskrädet och
tillse att trollpackorna fick sona sina brott.
”Det är i Torsåkers kyrka de får ta emot Herrens Heliga
Nattvard, de som har bekänt sig. Herr Johannes ska hålla fång565
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 565
2013-04-25 13:15
predikan. Jag tar mig dit och går sen med hötjugan och håller
spetsgård med de andra. Ingen av er lämnar stugan.”
Så beslöt far och farmor höll med. Ingen av oss skulle behöva se.
Men Segrid gjorde det. Jag hade träffat henne flera gånger sedan
Malin förlupit och knektar kommit för att leta. Det hade skett i
tidiga ottan lika väl som sent på kvällen. De trodde uppenbarligen
att Malin hölls gömd därhemma, men de hittade henne aldrig. Varje
gång de kom ridande gick dock Segrid över till oss, på Erkes inrådan,
för att ingen skulle få ha ögonen på henne tillräckligt länge och få för
sig något. Far grymtade men han hade inte sagt något, för Segrid var
ju inte anklagad. Men det var så vi fått möjlighet att språka igen.
Dagen före avrättningen hade hon talat länge till mig ute i backen mellan stugorna.
”Du ska va stark, Olof. Se på mig. Håll din mor i åtanke när det
blir dags. Jag ska gå dit åt dig, du behöver inte.”
På morgonen då far skulle iväg tog farmor kvar honom i dörren:
farmor gör vad hon
”Ta inte med säcken.”
kan för att behålla
”Vi kan avvara en trasig säck. Det är tillsagt att de ska skyla sig,
Annikas värdighet
om vi vill ha hem kläderna.”
”Du ska inte komma hem med kläderna. Låt Annika ha dem på.”
*
Vi har kommit ur skogen och är strax framme hos Maggas mor
och far. Mårten sitter tyst och hästen går återigen lugnt. Från
skogen hörs bara svaga susningar från träden, av vinden. Det är
så stilla som har jag slagit allt i tystnad med mitt berättande. Jag
måste säga något mer:
”Jag var tolv år gammal … jag var hemma med farmor och mina
småsystrar, Älla, Karin och Sophia. Vi blev moderlösa den dan.
Den enda av oss som inte kunde minnas händelsen senare i livet
var Sophia som var nättupp fyra år den sommaren.”
Sedan har jag intet mer att säga.
Vi ser nu gården, men Mårten vill skjuta upp att möta sin svärmor med ett oroande besked:
566
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 566
2013-04-25 13:15
”Vad hände sen? Gammelmormor satt instängd i lagårn … hur
länge satt hon där?”
Hästen lunkar på. Mårten håller igen lite och jag märker hur
orden rinner ur mig, som kunde de hejda det som är på väg:
”Tills hon var än mer tokig … När vintern kom pratade ingen
om trollkärringar mer och hon slapp in till stugan. Ingen utagårn
mer än jag visste att hon hölls därhemma. När sommaren kom
syntes hon ute emellanåt, men ingen sa nåt om det. Man hade haft
nog av avrättningar. Och sen kom pratet till bygden om att det inte
skulle bli fler commissioner … Prästen fick gå upp i predikstolen
och erkänna att vi alla hade varit förledda av den onde.”
Varför denna
vändning?
Så är vi framme.
I_Söderlind _Vägen_mot_130220_CS5.indd 567
2013-04-25 13:15