Transcript Samisk religion

Arkitektur
Litteratur
Arendt, H. (2009). The origins of totalitarianism: Benediction Classics.
Lid, I. M. (2012). Likeverdig tilgjengelighet?: en drøfting av menneskesyn og
funksjonshemming med vekt på etiske problemstillinger knyttet til universell utforming,
mangfold og deltakelse. Unipub, Oslo.
Løgstrup, K. E. (1993). Solidaritet og kærlighed: og andre essays. København:
Gyldendal.
Massey, D. (1994). Space, place and gender. Cambridge: Polity Press.
Siebers, T. (2008). Disability theory. Ann Arbor: The University of Michigan Press.
Inger Marie Lid (f. 1965)
•ph.d., førsteamanuensis ved Høgskolen i Oslo og Akershus, fakultetet for helsefag.
•Adresse: [email protected]
Arkitektur
Fra den svenske årboka
Hva kjennetegner førkristen samisk religion? Artikkelforfatteren
vurderer kildene og drøfter spørsmålet.
Samisk religion
Anne Westman Kuhmunen
Karaktäristiskt för samisk religion före kristendomen var den starka anknytningen till
landskapet, vilket återspeglades i såväl världsbild, mytologi och ritual. Religionen var
formad av den nordliga miljön och näringarna jakt, fiske och senare rennomadismen.
Religioner är dock aldrig statiska, de påverkas av kulturmöten vilket också är synligt i
samiska religiösa föreställningar.
Basse Uksa, den heliga dörren, var på på 1600-talet en väl känd offerplats, idag finns
endast ”dörren” i klippväggen kvar.
Samisk religion har många beröringspunkter med övriga cirkumpolära folks föreställningsvärld, vilket gjort jämförande religionshistoria till en viktig forskningsinriktning
(Mebius 1968, Bäckman & Hultkrantz 1978, Bäckman 1984). Samtidigt har samspe-
66
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
67
Arkitektur
Fra den svenske
årboka
let mellan fornnordisk och samisk religion, ett viktigt tema i äldre forskning, lyfts fram
under senare år. (Drobin & Keinänen 2001, Bertell 2003) Andra forskare har i sin tur
menat att samisk religion bör studeras i sin egen rätt och har istället fokuserat på variationer av samiska religiösa föreställningar (Rydving 1993, 2010).
Arkitektur
fra den svenske årboka
övernaturlig värld och även om teriomorfa och antropmorfa väsen. Basse markerar i
sin tur både en helig tid och plats.
Synliga spår efter samisk religion återfinns idag i första hand i landskapet, i religiösa
föremål på museer men även i berättelser. Traditioner i enskilda familjer kan också
knytas till den traditionella religionen. Framförallt får vi dock vår kunskap om samisk
religion genom de skriftliga dokument som missionärer och präster har efterlämnat
från 1600- och 1700-talen.
Vissa platser i landskapet var inte bara mötesplatser mellan människa och övernaturliga
väsen. Det fanns platser som var en länk mellan olika generationer, en förbindelse mellan levande och döda släktingar genom att familjens avlidna släkt kunde knytas till olika
heliga fjäll. På andra platser fanns sejtar i trä eller säregna, av naturen formade, stenar uppställda, som på olika sätt manifesterade det övernaturliga eller en rådare som människan
kunde vända sig till. Genom att lägga ner gåvor vid sejten kunde människorna både be om
och tack för jakt-, fiske- eller renlycka. (Westman Kuhmunen 2011). Landskapet en förbindelse mellan olika världar
Världen och människan
Utmärkande för de samiska näringarna är att de förutsätter årstidsbundna förflyttningar
i landskapet. För renskötande grupper i Sverige innebar det att man flyttade med renhjorden från vinterland i skogsområdet i öster till sommarland i väster mot norska kusten.
Andra grupper flyttade mellan olika boplatser i skogslandet. Även för jägare och fiskare
var det nödvändigt att förflytta sig mellan olika områden för att få jaktlycka. Heliga platser
finns därför spridda över det samiska bosättningsområdet. I några fall är det den muntliga
traditionen i andra fall ortnamnen som ger kunskap om platserna. På 1950-talet gjordes
en större sammanställning över samiska platser med religiös anknytning och man räknade
då till över 500 sådana i Sverige.
Bilden av hur ett religiöst landskap eller en helig plats ser ut är inte entydig. Det
samiska området är ett vidsträckt geografiskt område med många olika naturtyper:
kustmiljö, högfjällsområde, fjällbjörkskog och skogsland. Olika näringar skapar också
olika föreställningar om landskapet. Både föreställningarna och landskapet är dessutom föränderligt över tid. Sammantaget innebär det att det finns stora lokala variationer på hur religiösa platser ser ut och uppfattas. En helig plats kan vara en myr som
Passejegge, en Sájvva sjö, en bäck som Vidjaguojkka till vilken en tradition eller religiös
rit är kopplad. Det kan också vara hela fjäll som Ájlis várre eller en utmärkande klippa
eller en sten som formats av naturen och fått beteckningen siejdde. Platser med ortnamnsledet värro eller tseegkuve kan indikera att man har offrat, gadniha eller haldi
antyder i sin tur att osynliga väsen har gett platsen sitt namn. Mindre vanligt är att
enskilda gudar har lämnat avtryck i ortnamn men Áhkká och Áhttje, som betyder äldre
kvinna respektive man men som också förekommer som sista led i namn på samiska
gudinnor och för åskguden, kan i vissa fall tolkas i den riktningen. 1Ofta indikerar
ortnamnet inte vad man gjorde på platsen utan att platser var skild och avgränsad från
det övriga landskapet och att man skulle närma sig platsen utifrån vissa förutsättningar. I alla samiska dialekter finns begrepp som beskriver något helig. Ájlis, sájvva och
basse förekommer också som ortnamnselement. På sydsamiskt område har sájvva fått
en vid innebörd. Förutom för speciella sjöar och fjäll används begreppet också om en
1 Jag använder den lulesamiska ortografin i artikeln och mycket av innehållet återspeglar förhållanden inom lulesamiskt område i Sverige. Tseegkuve
är dock ett sydsamiskt begrepp.
68
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
Världen kunde beskrivas som bestående av olika sfärer. Denna värld befolkades
förutom av människor, djur också av en rad övernaturliga makter: gudar, gudinnor,
rådare, olika beskyddare och väsen. Människorna var beroende av sin kunskap och
skicklighet men också av dessa makter för att klara sig. Det fanns olika möjligheter
att kommunicera med dem och relationen mellan dem präglades av en ömsesidighet.
Människans död innebar inte ett abrupt slut utan det fanns en föreställning om att
tillvaron fortsatte i en annan värld, som var en lite diffusare och färglösare spegelvärld
av denna. Här levde de avlidna släktingarna en tillvaro som var ganska lik de levandes.
I vissa samiska områden fanns föreställningen att en gudinna rådde över detta rike
och de döda. Det fanns inga vattentäta skott mellan de två världarna. Det fanns tillfällen och platser där människor kunde kommunicera med de avlidna släktingarna. Genom jojken, ett sätt att sjunga och minnas, liksom genom drömmar kunde människan
nå den andra världen. Alla människor verkar ha haft förmågan att färdas mellan dessa
världar men specialisten och medlaren mellan världarna var nåjden, den samiske shamanen.
Det var inte i första hand myter som stod i fokus för prästerna och missionärernas intressen, därför finns det relativt få sådana bevarande i skrifter från 1600- och
1700-talen. En myt om hur människan skapas har dock nedtecknats på sydsamiskt
område. Raedie är den som skapar människans själ och Maadterajja, urfadern,
för sedan själen runt solen och genom solens fyra strålar. Därefter
lämnar han den till Maadteraahka, urmodern. Runt själen skapar
hon sedan kroppen. Om det skall bli en pojke för hon den vidare
till Uksaahka eller Juoksaahka men om det skall bli en flicka tar hon
den till Saaraahka. Dessa tre gudinnor formar sedan barnet. När det
är dags förs barnet till kvinnan som skall bära och föda det (Skanke
1945:184, Stavningen av namnen på gudar och gudinnor följer här
den sydsamiska ortografin.).
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
69
Fra den svenske årboka
Myten om människans tillblivelse blev också illustrerad genom figurerna på de ceremoniella
trummorna från sydsamiskt område. Det material
som finns bevarat från 1700-talet präglas i stor utsträckning av denna form av spekulationer kring
gudar och trummans figurer. Många präster under denna period var präglade av den pietistiska
kristendomen som krävde en personlig inre omvändelse av den enskilda individen. Man riktade
också speciellt in sig på att förhöra nåjderna om
den samiska religionen, vilket avspeglas i källmaterialet. 50 år tidigare på lulesamiskt område
nämns betydligt färre gudar. Här förklarade man
att Biejvve, Solen, var alla levande djurs moder och
till henna offrade man bland annat för att renen
och renkalven skulle må bra (Rheen 1897:42).
Vid livets början och under de första åren stod
både människor och djur således under gudinnors beskydd.
världen. Här syns renar, älgar, fiskar, fåglar och olika rovdjur. Både en jagande- och
renskötande kultur finns representerad genom jakt- och fiske motiv, inhägnader och
slädar dragna av renar. Kåtor, förrådsbodar och människor är avbildade, liksom figurer som symboliserar det gudomliga. Den nya religionen framträder genom kyrkobyggnader, vägar och kors. När man med trummans hjälp skulle utforska framtiden
eller få svar på frågor lade man en visare på trumskinnet. Visaren började röra sig över
figurerna när man slog på trumskinnet. Vägen och figuren som visaren stannade på
tolkades sedan (Christofferson 2010:226-247). Ett problem när det gäller tolkningar
är dock att vi, med tre undantag, saknar uppgifter om vad de samiska ägarna lade för
betydelse i figurerna.
Även om trumman kunde användas för divination var det i första hand vissa nåjder
som använde den när de skulle försätta sig i trans. Nåjden kunde då med sina hjälpoch skyddsandar, för gruppens bästa, träda in som medlare med den övernaturliga
världen. Genom sin andliga och världsliga utbildning, ofta en mycket smärtsam sådan, hade han fått insikt om hur ett positivt ingripande från den övernaturliga världen
och dess makter kunde utverkas, han var samhällets sociale-religiöse garant. I tider av
nöd, sjukdom, hungersnöd eller andra olyckor tog han kontakt med den övernaturliga
världen för att få hjälp (Bäckman 1985: 81).
Nåjden och trummorna
På museer runt om i Europa finns många samiska Rutkorset mitt på trummans skinn tolkas som solen
och hennes strålar. Runt detta centrum finns sedan
föremål som hör hemma i en religiös kontext. Det
andra figurer grupperade. Trumman är från Åseleomrör sig om föremål från offerplatser till exempel rådet och blev beslagtagen på 1700-talet.
sejtar i sten och trä, offrade föremål i metall och
silver, horn och ben från renar och andra djur. Trummor som använts vid religiösa
ceremonier är också en del av museernas samlingar, det största antalet trummor
finns idag vid Nordiska museet i Stockholm. Majoriteten av de bevarade trummorna
härstammar från det sydsamiska området och har blivit beslagtagna vid ting som hölls
i Åsele under första hälften av 1700-talet, då rannsakningar av samisk trolldom pågick.
Betydligt färre trummor finns bevarade från lule- och nordsamiskt område och endast
ett fåtal från Kemi lappmark. Från kolasamiskt område, längst österut, finns inte några
trummor bevarade.
Trummor från det sydliga, liksom från det östliga området, består av en svept ram över
vilken ett avhårat renskinn är spänt. Ramen hålls på plats genom det handtag som
finns på baksidan av trumman. Här hänger också olika amuletter; små bleck av metall,
mässingsringar, tygbitar fäst i lindad tenntråd liksom klor och ben från olika djur. På
lule- och nordsamiskt område är trumkroppen istället formad ur ett helt stycke trä,
som en skål, i vilken handtag och mönster är utsnidade. Över skålen är sedan trumskinnet svept. På trumskinnet har rödfärgade figurer målats eller ristats. Den röda
färgen framställdes genom att barken från alen tuggades och blandat med saliven skapades en röd färg. Figurerna speglar sin samtid, både den världsliga och den religiösa
70
Arkitektur
fra den svenske årboka
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
Att bli kallad av de övernaturliga makterna till att bli nåjd har beskrivits som en fysiskt
och psykiskt plågsam tid. Den unge mannen drog sig ofta undan sin omgivning men
så snart han var ensam dök hjälpandarna upp och ansatte honom genom att jojka för
honom. De jojkade samma jojk om och om ingen. Så snart han accepterade sitt kall
upphörde de dock att plåga honom och trädde istället in i hans tjänst. Under den mystiska läroperioden lärde nåjden känna sina hjälp- och skyddsandar. Skyddsandarna
uppfattades som antropomorfa dvs. de hade mänskliga drag. De var ca ½ m höga och
man kunde ha ända upp till 20 skyddsandar. Det var av kvinnligt och manligt kön och
bar kolt (den samiska traditionella klädedräkten). Nåjdens hjälpväsen uppfattades i
sin tur som teriomorfa dvs. de uppträdde i djurform. Det var det heliga fjällets fågel,
fisk och rentjur. Var och en representerar de olika sfärerna som nåjden kunde färdas
i. Den himmelska dit fågel kunde flyga, den underjordiska dit fisken kunde simma.
Rentjuren var i sin tur den som utkämpade strider för nåjden. Nåjden lärde sig hur han
genom jojken skulle tillkalla dem och hur de kunde arbeta tillsammans. Den mytiska
kunskapsförmedlingen kompletterades med att äldre nåjder undervisade aspiranten.
Inom vissa familjer kunde nåjdförmågan gå i arv men det räckte inte bara med att vara
kallad. En förutsättning för att bli nåjd var att han också blev accepterad av medlemmarna i samhället. Den blivande nåjdens färdigheter testas därför vid en initiering
eller invigning. Nåjden skulle då visa om han kunde kalla på spådomsandarna och hur
skicklig han var.
Det är tydligt att det fanns nåjder med olika kunskaper. Man gjorde skillnad mellan de
nåjder som använde sin kunskap för att göra gott och de som använde den för att göra
ont. De omtals också utifrån hur stark deras kraft var. De som använde trumman var
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
71
fra den svenske årboka
starkare än de som inte gjorde det, likaså ansågs nåjder som kunde ta de avlidna i sin
tjänst som kraftfulla. Parallellt med nåjden fanns också kvinnliga religiösa specialister
som på lulesamiskt område kallades Guabas. De kunde hela sjuka, påverka naturen
och göra ont som de manliga nåjderna men till skillnad från dem hade kvinnorna i
fertil ålder inte tillgång till trumman. Nåjdens roll har varierat över tid allteftersom det
samiska samhället har förändrats. Men beskrivningarna av nåjden och hans verksamhet är också färgade av prästerna pejorativa omdömen, vilket vi måste ta hänsyn till
när vi läser dem. Förutom divinationen finns det beskrivet hur nåjden genom att resa
till underjorden kunde förhandla med döda släktingar för att de, mot offer, skulle ingå
i nåjdens tjänst. Resan till underjorden kunde också föranledas av att nåjden tillkallats
för att diagnostisera och bota en svårt sjuk.
Vissa menar att detta var nåjdens huvudsakliga uppgift, det som utgjorde stommen i
nåjdämbetet. En av orsakerna till svåra sjukdomar kunde vara att själen hade lämnat
kroppen och blivit fast i underjorden eller i dödsriket. Att sjukdom kan orsakas av att
själen eller anden lämnar kroppen är en vanlig föreställning och har en global spridning. Det förutsätter en föreställning om att det finns olika själar, en själ som är knuten
till kroppen och kroppens fysiska funktion medan en annan är en frisjäl som kan lämna kroppen och färdas. Genom jojken tillkallade nåjden sina skydds- och hjälpandar
och efter en stunds rytmiskt trummande föll han omkull. Under den tid som nåjden
låg på marken, färdades hans själ i form av det heliga fjällets fisk ned till underjorden.
En farlig resa, där utgången var oviss. Även nåjden kunde bli kvar i underjorden och
därmed avlida. I underjorden förhandlade han med dödsgudinnan om den sjukes
själ. Nåjdens skicklighet kom till uttryck i denna förhandlingssituation. Under hela
nåjdens resa fortsatte en ung kvinna att jojka. Jojken påminde honom om uppdraget
och ledsagade honom tillbaka. När nåjdens själ återvänt återfick nåjden medvetandet.
Utmattad, som efter ett hårt arbete, berättade han för de församlade vad han varit med
om och vilket offer som krävdes för att släppa den sjukes själ (Bäckman 1985).
Björnen, ett heligt djur
Den rituella jakten på björn är ett exempel på föreställningar som binder samman
samisk religion med cirkumpolära jägarkulturers religion. (Edsman 1994) Ceremonin som omgärdade jakten på björnen och den anslutande festen har sitt ursprung i en
jägarkultur som föregick den renskötande. I den framträder tydligt relationen mellan
jägare och det heliga djuret som björnen ansågs vara. Den var inte en gud men basse,
helig. Förklaringen till björnens speciella ställning får man genom myten om björnens
relation till kvinnan. Den kommer här att återges i två versioner. Det är en förklarande
myt som tar upp björnens speciella status, och förklarar varför och hur man utförde
de olika ritualerna. Men framförallt sätter myten upp regler för hur björnen skulle
behandlas när den hade blivit fälld.
En kvinna tvingades fly från sina bröder eftersom de behandlade
henne illa. Hon sökte tillflykt i ett björnide, där en björnhanne fanns.
72
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
fra den svenske årboka
Björnen släppte in henne i sitt liv och efter en tid födde hon en son.
Alla tre levde tillsammans men när björnen blivit gammal berättade
han för kvinnan att hans tid var ute. Därefter gav björnen kvinnan instruktioner om hur han skulle dödas. Han skulle ge sig till den bror
som hade behandlat henne minst illa. Så skedde. Då bröderna höll på
att slakta kom sonen, som kände igen sin far på en mässingsring i pannan. Sonen krävde därför sin del av bytet. När han blev nekad vände
han sig till köttet i kitteln och bad fadern att återuppstå. Den häftigt
kokande kitteln skrämde bröderna och han fick genast sin del (Fjellström (1755) 1981:14-17).
Anna Tomasdotter, en sydsamisk kvinna, berättade 70 år senare följande version av
myten.
En björn hade fångat en kvinna och hon hade varit hos honom en tid.
När han lät henne gå befallde han henne att binda en sjeäle, ett litet löv
av silver, på honom. Om hon skulle höra att man skjutit en björn med
en sjeäle skulle hon gå dit och fordra sin tredjedel. Om hon inte fick
den skulle hon röra om i grytan, då skulle björnen uppstå. Så skedde.
Hon rörde i grytan och jojkade sakta och tyst ”stå upp, sjeäle-öra, de
vill inte ge mig något”. Då började det röra sig i grytan och de blev
rädda. Hon fick sin del och grytan lugnade sig (Drake 1918:309).
Bägge varianterna förklarar ceremonins uppkomst och utformning. Den ena lyfter
fram hustru-man-son relationen medan den andra tar upp kvinnans rätt till jaktbytet.
Jakten på björnen och den ceremoni som skulle försäkra att jakten skulle utfalla lyckligt kan indelas i tre faser. (1) jakten på björnen, (2) björnfesten, (3) begravningen
och björnens uppståndelse. Varje fas innehåller i sin tur flera komplexa ritualer som
är öppna för olika tolkningar. Den första fasen innebar förberedelser inför jakten,
spårandet och dödandet av björnen. På dödandet följde ritualer som bland annat
syftade till att förhindra att det heliga djuret skulle ta hämnd på jägarna. Första fasen
avslutades med att björnen på den andra dagen fördes till vistet. Den andra fasen innebar förberedelser i vistet inför mottagandet av björnen och jägarna. Björnen fördes
till en speciell kåta och kvinnorna som hade väntat i vistet spottade tuggad albark
på både björnen och jägarna. Därefter slaktades björnen under tiden som männen
jojkade. Köttet kokades i en speciell ordning och kvinnor och mäns mat tillreddes i
separata kokkärl. Medan männen bodde och åt i björnens kåta serverades kvinnorna
maten i familjens. Allt kött skulle förtäras och hela festen avslutades med ritualer där
kommande jaktlycka skulle utrönas. Efter olika reningsritualer kunde män och kvinnor slutligen åter leva tillsammans. Den tredje fasen innebar att benen efter måltiden
samlades ihop och bars till en plats där de begravdes. Det var viktigt att alla benen förblev obrutna. Genom att begrava björnens ben ville man försäkra sig om att björnen
även i framtiden skulle ge sig till människan (Edsman 1994:50-82).
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
73
Fra den svenske årboka
fra den svenske årboka
Myten och de ritualer som var en del av björnceremonin avspeglar den traditionella
religionens syn på relationen mellan människa och djur. Människa, naturen och djur
var avhängiga av varandra, både religiöst och materiellt. Regleringen av hur björnen
skulle behandlas efter jakten visar på att en respekt för djuret och var en garant för
framtida jaktlycka. Att behandla björnen fel kunde i sin tur straffa sig.
Referenser:
Kulturmöten och källkritik
Bäckman, Louise & Hultkrantz Åke. 1978. Studies in lapp Shamanism. (Acta
Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Stidies in comparative religion 16)
Stockholm. Almqvist & Wiksell International.
Som tidigare påpekats är det viktigaste källmaterialet till samisk religion de skriftliga
dokumenten som präster och missionären författade under sina vistelser i lappmarkerna mellan framförallt 1630 och 1770. Skrifterna tillkom i en tid då staternas intresse
för det samiska området ökade. Sverige/Finland, Danmark/Norge och Ryssland vara
alla intresserade av att etablera sig så långt norröver som möjligt. Det kom att innebära
en kolonialisering av det samiska området genom ökade handelsförbindelser knutna
till marknadsplatser som var reglerade av staten. Till handeln var också en skattläggning kopplad. Marknadsplatserna, där också kyrkor uppfördes, innebar att det samiska området införlivades i den nationella administrationen (Hansen/Olsen 2006). Det
är i detta skede som källmaterialet till samisk religion uppkommer.
Redan tidigare hade dock samer kommit i kontakt med den katolska läran men det
var då snarare frågan om religionsmöten. Den protestantiska missionen under 1600och 1700-talen hade en annan kraft och kom med tiden att leda till att den samiska
religionen ersattes med kristendomen. Det källkritiska arbetet med prästernas texter
innebär att författarna och deras arbeten vägs och bedöms utifrån kriterier som kulturkompetens dvs. ett inifrån- respektive utifrånperspektiv, språkkunskap, tid som de
vistats i det samiska området, hur mycket som är självständiga uppgifter och vad som
är avskrifter av annat material. Olika avskrifter av materialet har till exempel gjort att
sydsamiska föreställningar har tolkats som allmänt förekommande. Det måste också
påpekas att källskriftförfattarna alla kommer från den kyrkliga sfären med ett uppdrag att arbeta för omvändelse samtidigt som de hade uppdraget att beskriva. Redogörelserna påverkades även av källskriftförfattarnas religiösa trosriktning liksom
deras personliga inställning till samisk religion. Som i mycket annat äldre skriftmaterial är det män som beskriver i första hand mäns religion. Det har skapat en skevhet
i källmaterialet där männens religiösa aktiviteter lyfts fram och ofta har fått bli representativa för hela religionen. Allt detta till trots är de skriftliga materialet de viktigaste
källorna inom religionshistorisk forskning.
Christoffersson, Rolf. 2010. Med tre röster och tusende bilder. Om den samiska trumman.
(Religionshistorisk forskningsrapport från Uppsala.20)
Bertell, Maths. 2003. Tor och den nordiska åskan. Föreställningar kring världsaxeln.
Stockholm: Stockholms universitet.
--- 1984. The Akkas. A study of four goddesses in the religion of the Saamis (Lapps).
Current Progress in the Methodology of the Science of Religions. S. 31-39. Red. W. Tyloch.
Warsaw.
--- 1985. Dihte noajdie. Medlare mellan människor och gudarna.
Drake, Sigrid. 1918. Västerbottenslapparna under förra hälften av 1800-talet.
Etnografiska studier (Lapparna och deras land 7). Stockholm.
Drobin, Ulf & Keinänen Marja-Liisa. 2001. Frey, Veralden olmai och Sampo.
Kontinuität und Bruche in der Religionsgeschichte. Berlin, New York: Walter de Gruyter.
Edsman, Carl-Martin. 1994. Jägaren och makterna. Samiska och finska björnceremonier.
Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet. (Skrifter utgivna genom Dialekt- och
folkminnesarkivet i Uppsala, Ser. C6)
Hansen, Lars Ivar & Olsen, Bjørnar. 2006. Samernas historia fram till 1750. 1. uppl.
Stockholm: Liber
Mebius, Hans. 1968. Värro: studier i samernas förkristna offerriter. (Skrifter utgivna vid
religionshistoriska institutionen i Uppsala 5). Stockholm: Almqvist & Wiksell.
---- 2003. Bissie: studier i samisk religionshistoria. Östersund: Jengel.
Rheen, Samuel. (1671) 1983. En kortt Relation om Lapparnes Lefwarne och Sedher,
widSkiepellsser, sampt i många Stycken Grofwe wildfarellsser. Berättelser om Samerna
i 1600-talets Sverige. Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar 27. Umeå.
Rydving, Håkan. 1993. The End of Drum-Time: Religious Change among the Lule Saami,
1670s – 1740s. (Acta Universitatis Upsaliensis; Historia Religionum 12). Stockholm:
Almqvist & Wiksell International.
---- 2010. Tracing Sami Traditions. In search of the Indigenous Religion among the Western
Sami during the 17th and 18th Centuries. (Institute of Comparative Research in Human
Culture). Novus förlag.
Skanke. Hans (1787). 1945. Epistomes Historiae Missionis Lapponicae. Pars Prima
Anlangende de norske lappers Hedendom og Superstioner. I O. Solberg (red.)
Norlands og troms finner i eldre håndskrifter. NS5.
74
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
75
Fra den svenske årboka
Westman Kuhmunen, Anna. 2011. Ett samisk religiöst landskap. I: Reflektioner om en
svenskt tillämpning av AKwé:kon-riktlinjerna. Red. Håkan Tunón. Cbm:s skriftserie 54.
Sid 23-27. http://www.cbm.slu.se/publ/skrift/cbm-skrift54.pdf
Hva står det for?
Jødedommen
Lynn Feinberg
Artikeln har tidigare publicerats i Föreningen för Religionshistoriska Lärares årsbok 2011.
Artikeln berör i första hand samisk religion på svensk sida och den tar speciellt fasta på det
centralsamiska området. Det innebär att det kan finnas andra lokala religiösa traditioner
inom Sápmi på norsk och framförallt rysk sida. Källskrifterna som berör förhållanden på
norsk sida är också delvis andra än de från svensk sida. De grunddrag inom samisk religion
som tas upp i artikel är dock så pass allmängiltiga att de även speglar föreställningar inom
olika samiska områden.
Nätutställning: http://www.saivu.com/
Anne Westman Kuhmunen (f. 1964)
•Doktorand ved Religionshistoriska avdelningen, Stockholms universitet.
•Adresse: [email protected]
Det jødiske folk har røtter i fortellingene fra Mosebøkene i Bibelen og har især de siste
2000 årene og frem til vår tid levd som minoritetssamfunn mange steder i verden. I
dag lever det ca 2000 jøder i Norge, og Israel er det eneste landet der jøder er i flertall.
Å være jøde har i seg etniske, kulturelle og religiøse elementer og det er ulikt hvordan
en vektlegger disse. Det kan godt skje at en som er jøde ikke er så opptatt av de
religiøse aspektene av jødedommen, men heller de kulturelle og sosiale. De fleste
jøder opplever å dele en felles skjebne og historie.
Jødedommen inneholder en grunnleggende forståelse av at alt er skapt av en usynlig
Gud. En tenker at Gud har mange aspekter eller egenskaper og er altomfattende,
personlig og nær, samt ufattbar og uendelig på en gang. Gud er Kadosh, dvs hellig,
atskilt, eller spesiell, og hvert menneske er skapt i Guds billede. Det betyr at
mennesket kan tenke og handle ut over fysiske behov og bidra til å forbedre egen og
andres virkelighet. Jødisk lære handler i vesentlig grad om hvordan gjøre dette.
I Mosebøkene og all jødisk lære minnes en på hvor viktig det er å oppmerksomt
utføre enhver handling og huske på at alt er av Gud, at alt er hellig. Hver fredag kveld
begynner Shabbat, en hel dag som er hellig.
Daglige gjøremål, daglige bønner samt ritualer knyttet til fest og helligdager året
igjennom gir hver en mulighet til å tenke over hva som skal til for å skape mer plass til
undring og åpenhet slik at en er i stand til å skape gode livsbetingelser her på jorden.
Sentral i jødedommen er fortellingen om utgangen fra Egypt eller Mitzraim, ”Det
trange stedet”: ”Du skal ikke undertrykke og ikke gjøre urett mot en innflytter, for
dere har selv vært innflyttere i Egypt” (2. Mos 22,21), står det skrevet flere steder
i Mosebøkene. På Pesach, festuken som feires om våren til minne om utgangen,
forestiller en seg gjennom fortelling, matretter og sang at en selv er med på flukten mot
frihet. Slik lærer en tidlig hvor viktig det er å tro på frihet og handle når en ser urett i
verden. Det viktigste budet i jødedommen er at du skal elske din neste som deg selv.
Lynn Claire Feinberg (f. 1955)
•religionshistoriker fra Universitetet i Oslo og ordinert rabbiner.
•Adresse: [email protected]
76
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
RELIGION OG LIVSSYN – 2/2012
77