Transcript Jo, just det.. vi var där att Santusa precis berättat

Skitiga gringas i lyxförpackning...
11-12-01 16:56 | Ingrid & Maja |
Jo, just det.. vi var där att Santusa precis berättat att aymaras spärrat av vägen mellan
Patacamaya och La Paz. Först är det som om min hjärna inte vill ta in informationen. Som att
ordet "blockade" liksom inte finns.. Förmiddagen har vi ägnat oss åt att studera hur Santusa
och Marisol tillagat lamahuvudsoppa. Det är ett projekt att få till en soppa på lamahuvud må
jag säga. Projektet innefattar både armstyrka, vass kniv, skicklighet och en stor yxa. När
soppan serveras toppad med lamahjärna klarar varken jag eller Maja av att ta emot den. Vi
äter soppspad med papa - potatis och de andra får avnjuta resten av soppfrukosten, som intas
vid elvatiden.
Nå... information om blockad. Vi försöker fråga varför? Men Santusa bara rycker på axlarna.
Alltid är det blockad för någonting i Bolivia. Vägarna spärras av och det är stopp och stopp
och åter stopp. Hon orkar inte bry sig om varför.
När paniken har infunnit sig och jag börjar fundera på om vi kommer att komma fram till La
Paz för att kunna flyga vidare till Peru respektive Sverige på onsdag, då säger Santusa lugnt:
- Men det kan nog fungera om vi tar en taxi fram till blockaden, sen går vi genom den och sen
kanske ni hittar en taxi på andra sidan som kan ta er till La Paz...
Vi är snabba på att haka på. Nog för att det känns lite läskigt - kommer de att släppa igenom
oss genom avspärrningarna, eller kommer det att bli bråk? Jag har sett bilderna på TV när
polisen tar sig an en demonstrant, fem poliser på en person.. mycket våld. Inte kul att se. Eller
att komma ihåg.
Men allt går som geschvint. Efter ett antal kilometrar stannar taxin där kön av bussar,
långtradare och bilar börjar. Den är inte oändligt lång, där framme skymtar aymaraindianerna,
det är mest en mänsklig avspärring. Stenarna över vägen är bara som en markering. Det är
människorna som stoppar de stora långtradarna.
Santusa drar Majas stora resväska. Jag och Maja turas om att dra min. Den ska bara på
soptippen när jag kommer hem säger jag. Vilken fullständigt hopplös, vinglig, tung väska att
dra på Bolivias i någon mån asfalterade vägar! Vad tänkte de egentligen på när de tillverkade
den?
Vi känner av höjdsjukan och syrebristen och orkar inte gå många metrar innan vi får bytas om
med väskan, Santusa knallar på och vänder sig om och ser ut som hon undrar vad de där
gringasarna håller på med...
De tittar på oss, alla aymaraindianerna där vi kommer släpande och stånkande förbi dem. De
ser också undrande ut, men låter oss passera utan protester. På andra sidan är kön utav
långtradare oändlig. Vi ser inte slutet. Och vi funderar på det där om att Santusa tänkte sig att
vi skulle hitta en taxi - vad skulle en taxi göra här ute på vischan, tio mil från La Paz? Plötsligt
står där en man vid en lastbil med öppet flak och erbjuder oss att få följa med till La Paz för
fem bolivianos stycket. Absolut säger jag, om vi får sitta i hytten. Santusa säger att det är bäst
att vi följer med. Men när vi ska gå ombord visar det sig att det inte finns någon plats i hytten,
utan vi hänvisas till det öppna lastbilsflaket. Tio mil i gassande sol på 4000 meters höjd på ett
öppet lastbilsflak? Jag vill protestera, men inser att det nog kanske inte finns så många fler
möjligheter.
Vi säger snabbt hej till Santusa och hivar oss upp på flaket. Vi delar resan med två
aymarakvinnor som gömmer sig under en stor färggrann filt och fyra karlar. Och så skumpar
vi fram över prärien. Vi blir dammiga så det förslår, har ibland svårt att andas för all torr jord
som virvlar runt. Men fram kommer vi tillslut.
Ni skulle ha sett receptionistens min när vi kom in på det femstjärniga hotellet totalt
genomblåsta, urtrötta och sååå skitiga. Den var värd hela resan.. O av någon underlig
anledning slängde de inte ut oss, utan försökte låsas som om vi såg ut som vanliga gäster och
höll god min efter den första chocken.
Mmmmm, vi NJÖT duschen och rena lakan. Och sen fick vi säga farväl till varandra.
Projektet är "slut" för denna gång. Maja flög hem till Sverige igår och själv har jag landat i
Lima för vidare färd ut i Amazonas djungler..
Hej för den här gången...
Djupintervju med vissa komplikationer...
11-11-29 15:14 | Ingrid & Maja |
Den stora händelsen för mig vid våra årliga besök hos en kvinna är djupintervjun. Då ska jag
äntligen få frossa i frågor, hur många som helst och hur lääänge som helst. Och fråga om och
fråga vidare och få veta ALLT. Nå, ja, så är det ju inte riktigt. Alla frågor besvaras inte. Och
bra är väl det. Vi är noga med att betona i början av intervjun att de bara ska svara på det de
vill svara på.
Efter Turco stannar vi på hotell i Oruro och vilar upp oss i tre hela dagar. Vi är i dåligt skick.
Höjdsjukan har kompletterats med lite mera matförgiftning, så vi tränar oss på att vila och låta
kroppen läkas i lugn och ro.
Och länge har jag önskat att en tolk ska trilla ner i mitt knä. Jag - eller snarare vi - eller
snarare mest Maja - har gjort ansatser för att tolken ifråga ska uppenbara sig. Vi har mejlat
svenska ambassaden i La Paz och bett om hjälp, men inte fått något positivt svar trots flera
påstötningar. Så när dagen S - som i Söndagen den 27 november, eller kanske snarare
Santusaintervjun - närmar sig står vi där utan tolk.
Intressant. Har inte intervjuat någon på ett annat språk tidigare som jag inte kan, utan tolk.
Vad göra? Vi skriver in frågorna i google, använder deras översättningsprogram och får så
fram 13 sidor med frågor. Och så mycket spanska har jag lärt mig att jag när jag ser den
svenska frågan ganska ofta kan förstå den på spanska. Men ni vet ju hur google och dess
översättning är - det kan ju bli fel utav bara helsike, så jag får hjälp av min kära vän
Eva Susanne hemma i Roslags Näsby som är en fena på spanska. Hon kollar igenom och
korrigerar frågorna i ett nafs, för nu börjar det bli bråttom.
Ja, inte blir intervjun som jag skulle vilja, inte min önskesituation precis. Santusa sitter i
husets enda tvåsitsiga soffa tillsammans med 14-åriga dottern Marisol, som läser frågorna,
Santusa svarar och Marisol skriver. Själv sitter jag på det hårda armstödet till höger om
Santusa. I sängen ligger Teodoro, Santusas käraste (fast hon inte erkänner det, säger att de
bara är arbetskompisar - det är han som är långtradarchauffören) och lyssnar. Han är
ordentligt bakfull efter gårdagens dans långt bort på vischan. Och så då Abigail 2,5 år som
skriker och vill upp i mammas famn och river bland pappren och hoppar på pappret på golvet
som jag tänkt skulle bli Santusas livslinje..
Nå, vi kommer igenom de 13 sidorna. Marisol stånkar ibland, och då ger vi henne ett glas
med läsk, och så fortsätter vi. Det tar faktiskt inte mer än en timme. Mina djupintervjuer
brukar ta mellan 3-4 timmar, oftast med en natts avbrott för vila. Men när jag inte förstår
språket så blir det ju inte så djupgående följdfrågor precis.
Efter intervjun är alla så glada, vi dansar lite på betonggolvet, går ut i den milda kvällsolen ute
på gården och bara ÄR. Det är de bra på här i Bolivia.
Efter en natt hemma hos Santusa är det dags för mig och Maja att bege oss på vår sista resa
tillsammans innan vi skiljs åt. Projektet är snart avslutat för den här gången. Maja ska flyga
hem till Sverige och jag fortsätter till Peru. När vi ska ta bussen till La Paz säger Santusa: Det
går inte. Det är blockad. Aymaras har spärrat av vägen mellan Patacamaya och La Paz... Ni
kommer ingenstans. Shit, shit, shit. Flyget går på onsdag och här sitter vi, hur ska det gå?
På bilden: Aymaraindianerna blockarar vägen med stenar, men mest med sina egna mänskliga
kroppar.
Sajama - Andernas drottning
11-11-26 13:47 | Ingrid & Maja |
Javisst ja - jag glömde ju. Det var lite mycket rädsla och skakningar och skräck på den där
lastbilsfärden, så jag glömde alldeles bort Sajama... Men nu har jag skrivit av mig och då
kommer även det lustfyllda, vackra och glädjerika fram.
Vi passerade ju vulkanen Sajama på vägen över Anderna. Så oerhört mäktig och imponerande
är hon att jag alldeles tappade andan... Men jag visste ju inte vad det var jag skådade. Jag fick
"googla" på henne och bolla lite med vännen Peter på Gotland för att få fram uppgifter .
Sajama är över 6 500 meter hög. Alltså fattar ni - 6 500 meter över havet sträcker hon sig upp
mot himlen! Imponerande.
Peter hävdade också bestämt att världens "högsta" fotbollsmatch gått av stapeln där uppe på
vulkanen. Nån som kan bekräfta eller dementera? Inte för att jag betvivlar vad han säger Peter är en stor fotbollsfantast.
Tacksam att jag fått se och uppleva henne.
Glad också.
Skräckfärd över Anderna
11-11-25 14:14 | Ingrid & Maja |
Ok - var var jag nu då? Jo, vi sitter i taxibilen påväg mot långtradaren... Och chauffören säger
att han inte vet vart han ska köra. Tror vi i allafall, vår spanska är ju tyvärr alldeles för
sporadisk. Nästa gång SKA jag kunna spanska. Flytande. VI tar fram lappen som Santusa
skrev till honom inatt och pekar. Han tittar på den och kör ut ur stan. Lååångt ut ur stan. Vi
funderar på om vi är på väg att bli kidnappade, men håller oss ganska lcoola. Efter att ha
passerat skylten där det står Bolivia och Peru kommer vi fram till ett långtradarställe. Men där
finns bara två långtradare och de ser väldigt mörka och sovandes ut.. Chaffisen ringer och
pratar med Santusa, som hänvisar oss längre fram. Också där två stora bilar, men också de
kolmörka. Men plötsligt vinkar någon glatt uppe från hytten. Det är chauffören Teodoro och
allt känns lugnt igen.
Vi klättrar upp i hytten och installerar oss bakom de två sätena. I det som i vanliga fall är
förarens viloplats. Fjädringen har sedan länge sett bättre tider. När vi sätter oss går den i
botten, och förblir så under hela resan. Det känns spännande. Tänk att få åka i hytten i en
långtradare upp i Anderna på 4000 meters höjd - DET har vi aldrig gjort tidigare.
Vi är trötta och somnar snart med benen hopskrynklade på något sätt, lutandes mot Santusas
resväska, Majas kamerautrustning, vår egen packning och en filt här och där. Vi vaknar efter
några timmar och får uppleva soluppgång över Anderna.... Mmmmm säger jag bara. Alldeles
stilla och magiskt. Vi har kommit upp flera tusen meter över havet, luften är kylig och klar
och vi lindar in oss i några filtar för att hålla värmen. Det är säkert inte mer än fem plusgrader.
Vi är hungriga. Vi har två bananer. Vi erbjuder Santusa och Teodoro den ena. Först skakar
Santusa på huvudet, de tuggar ju coca, så de behöver inget mer.. Men Teodoro vill ha, så det
blir en halv banan var.
Vid åttatiden är det dags för "desayuno", frukost. Vi stannar på ett långtradarställe och dricker
the och smörgås med ost. Den traditionella frukosten här innehåller också stekt ägg, men det
klarar vi inte.
När vi närmar oss gränsen mellan Chile och Peru är det vägarbete. Och inte vilket som helst,
utan de reparerar vägen på en oändligt lång sträcka. Och om vi skumpade fram tidigare i den
gamla långtradaren så är det ingenting mot vad vi gör nu. Jag kan inte bestämma mig för om
jag ska hålla i mina bröst för att de inte ska lossna, eller om jag ska hålla i magen, för det
känns som om inälvorna ska fullständigt kollapsa i skakningarna. Vi är uppe på 4000 meter
och har svårt att andas, mår illa och är yra.
Santusa har sagt att resan ska ta tolv timmar till Patacamaya i Bolivia. Den tar sexton. De sista
timmarna är Teodoro så trött att han sitter vid ratten på den 24 ton tunga långtradaren och
håller på att somna. Santusa och jag turas om att sjunga och komma med glada tillrop för att
hålla honom vaken. Han tuggar intensivt coca och dricker coca cola. Jag är rädd. Jag vill
verkligen inte hamna vid sidan av vägen i Anderna i en 24 tons långtradare. I Jag har ingen
lust alls att dö just nu...
Såsmåningom piggnar Teodoro till igen och dödsskräcken lägger sig, Och tillslut - verkligen
tillslut - är vi framme i Patacamaya. Vi stupar i säng medan Teodoro och Santusa ger sig iväg
på dans för att senare på natten köra vidare mot La Paz...
I-världens överflöd blir hennes levebröd...
11-11-25 01:02 | Ingrid & Maja |
Hmmm... Mycket vatten har runnit under broarna sen sist. Jag har varit utan internet- och
telefonkontakt i fyra dygn nästan. Det känns oändligt. Inte för att fyra dygn är så mycket, utan
för att det har varit massor av upplevelser. För att inte förvirra totalt tänker jag berätta i
kronologisk ordning så att det blir ordning och reda. Sist jag skrev var vi i Arica i Chile på 0
meters höjd över havet och jag qigongade..Mmm... Det var härligt.
Vi kom ju underfund med vad Santusa egetligen handlar med. Hon köper "avlagda" kläder
från Amerikat och importerar dem till Bolivia och säljer dem på marknaden där. Att köpa
kläderna var i sig en hel procedur. Santusa betalade och satte sig i klädsorteringscentralen och
väntade. Och väntade. Och väntade. Efter tre timmar fick hon sitt lass med kläder. Och det var
ett redigt lass. Som ni ser på Majas bild blev hon trött av allt sorterande och vilade sig en
stund efter någon timme till eller så. Sju stora vagnar med kläder tömdes ut på marken på ett
antal lakan och sen splockade Santusa ut det hon ville ha och slängde resten på en skräphög.
Det är jumprar och tröjor hon har specialiserat sig på. Mest stickat. När vi varit på Ropa
Americana i fem timmar gav jag och Maja upp och lämnade Santusa i sin stora klädhög.
Framåt nio var hon klar, då hade hon packat sex stora säckar med kläder för vidare transport
till långtradargaraget.
På måndagskvällen fick vi följa med och se lastningen. Lastbilen hade åtta pappersrullar a 3
ton = 24 ton på flaket. Mellan några av rullarna lades Santusas klädsäckar, som såg ganska
små och ynkliga ut bredvid pappersrullarna. Arbetet skedde på natten, urtrötta åkte vi hem till
hotellet och sov mellan 00 och 03.15 innan vi tog taxi tillbaka till lastbilen och installerade
oss för en spännande färd upp i Anderna....
Qigong i solnedgången
11-11-21 16:12 | Ingrid & Maja |
Vi gick på en fiin restaurang på kvällen. Tyckte att vi var värda det efter ha haft dagar när vi
bara ätit bröd och cocathe.. Så vi beställde räkor och riktigt njöt och mumsade.. Men det
skulle vi inte ha gjort. Det blev akut matförgiftning av det hela. Lite tröttsamt kändes det, när
vi äntligen har tagit oss ner från 4000 meter och slipper höjdsjukan. När vi är nere vid kusten i
ökenstaden Arica i Chile, på 0 meter - då blir vi magsjuka.. Ja. ack., ja. Varför klaga.
Gårdagen tillbringade vi således på hotellrummet där det var nära till toaletten. Vi hade ju
trott att vi skulle fara hem till Santusas by Patacamaya i Bolivia i lördags, men hon framförde
samma dag att det var något problem med lastbilen, så frakten blev uppskjuten till måndag
kväll klockan tio.. Så vi är alltså kvar här.
På kvällen piggade vi på oss och strosade ner för att äntligen få se Stilla Havet i all dess
mäktighet. Vi tänkte på "vår" andra kvinna Mama Toumiti Matangaro Maktia som bor på
athollen Manihiki i Stilla Havet. Nog för att Cooköarna är långt bort, men det var ändå "bara"
ett hav emellan.
Det hade varit fotbollsmatch och fansen befann sig nere vid vattnet och firade. Ganska
högljutt. Solen höll på att gå ner och jag ställde mig vid stranden och gjorde qigong. Det var
mäktigt. Det blev stilla i mig. Det enda som fanns var havet, vågorna mot stranden, vinden
mot huden och solen som färgades alltmer röd. Jag kände kroppen, hela kroppen, såg mina
händer göra de långsamma rörelserna. Dra qi (livsenergi) från Moder Jord och jag kände mig
förenad med allt... Mmmm....Tacksam...
Karnevalsyra vid Söderhavets kust...
11-11-19 14:48 | Ingrid & Maja |
Plötsligt, efter en lååång dag i Chile, hamnar vi mitt i ett karnevalståg på Aricas vackra
polerade gågata. Vi står och äter något som vi tror är en rund våffla på pinne, men som vid
närmare mumsande visar sig innehålla också en blek, kokt korv, delad i två blitar. Det klarar
jag inte, men äter glatt den delen som är våffla.
Karnevalstågets musiker trummar salsatakter och tåget dansar fram. I täten vitklädda tjusiga
kvinnliga dansare som det bara lyser av danslycka ur ögonen på. Sen både manliga och
kvinnliga dansare, lite mera avancerat. Och så långa, säkert tre meter höga, marionettdockor
som gungar fram i tåget och böjer sig ner och lägger sina stora händer runt axlarna på den
som står närmast. Barnens ögon stora av förundran och förtjusning.
Det har verkligen varit ett händelserikt dygn. Vi for med Santusa per buss från Patacamaya i
Bolivia kl två på torsdagseftermiddagen. Och skumpade fram i bussen i nästan tolv timmar.
Vi njöt den karga högplatån som såsmåningom, vid gränsen till Chile, avslöjade den mäktiga
vulkanen Sajama, 6 500 meter hög. Sjöns vatten speglade vulkanen och flamingosarna stod
lojt i vattnet och lyste ljusrosa i den milda kvällssolen.
Vägen var ett vägarbete långe. Vi hoppade och krängde fram i kolmörkret och jag välsignade
att det var så svart ute att jag inte såg hur vägen såg ut och inte heller hur det stupade bredvid
oss. Vi skulle ju färdas nedåt 4000 meter.
Väl framme i Arica, mitt i natten, var det ingen som öppnade på det logement som Santusa
brukar ta in på. När vi nästa dag fick se det i dagsljus var vi tacksamma att vi inte kom in där.
Tog in på ett hotell istället. Och sen fick vi äntligen ett studium i vad Santusa ägnar sig åt.
Hon är egen företagare, handelsresande. Hade med sig tio 23 kilossäckar med vetekli och två
lådor med alkohol per lastbil från Bolivia. Vid lastplatsen visade det sig att den lilla lastbilen
bara rymde tre personer i framsätet. Två fick sitta i det kolsvarta lastutrymmet på
veteklisäckarna och skumpa fram.. Gissa vilka? Jag och Maja förstås, det var ju vi som var
liksom extra. Jag trodde jag skulle få panik, men Maja ägnade sig åt att smsa med Sven och
jag andades och qigongade mentalt, så det gick bra. Jag var mallig när vi kom fram och jag
hade klarat det...
Dagens clu var annars vad "Såpa" kunde betyda. Santusa berättade att det var "såpas" som
hon skulle hämta och frakta tillbaka till Boliva. Vi hade förskingrat lexikonet och kunde inte
förstå något. Såpa - vad betydde det? Kanske tvål, håller hon på och handlar med amerikansk
tvål? Låter underligt... Väl framme vid platsen för försäljningen visade det sig att det var
"ropa" hon sagt hela tiden - och det betyder kläder. Santusa är handelsresande i begagnade
kläder från USA... Ikväll åker hon hem med lasten och sen ska vi få se hur hennes försäljning
ska gå till. Det blir skönt att komma hem till hennes barn som är ensamma när hon är borta.
Nog för att Marisol är 14 år och Loyda 12, men ändå... Abigail är bara 2,5 år.. Barnen får bli
vuxna tidigt i Bolivia...
Två flickor har blivit tre
11-11-16 21:30 | Ingrid & Maja |
Så kommer vi fram till Patacamaya, en stad mitt i ingenstans på Andernas högplatå i Bolivia.
Byn är större än Turco, där Santusa bodde förra gången vi sågs, för elva år sedan. Turco hade
3000 invånare, ingen el, och en telefon. När någon ringde så ropade de ut i högtalaren att t ex
dona Matilde skulle komma och prata.
Patacamaya har drygt 8000 invånare och hit har strömmen kommit. Annars känns det som en
västernstad, Alldeles brunt och grått och lite affärer som ligger utmed den enda vägen som
passerar genom byn. Så vackert, hade Santusa sagt. Vackert, och vackert, ja, om vi stannar ett
tag kommer vi säkert att hitta det vackra även här. Santusa sätter oss i en taxi och så far vi i
några minuter hem till hennes hem. För elva år sedan drömde hon om att ha ett eget hus som
hon kunde välkomna oss i. Hon har nu ett hus, om det är eget vet vi inte än. Det består av ett
rum med en gasspis, vi kan kalla det kök, men det är också lagerlokal för varorna som hon
säljer och köper i Chile och Bolivia. Det andra rummet är sängkammaren och innehåller två
breda sängar som familjen delar på.
Marisol, som då var 3,5 år, nu 14, möter oss i dörren och kramar om oss leende. Svårt också
att förstå att detta är hon. När vi varit borta känns det som om tiden borde stått stilla och att vi
kan komma tillbaka och hon fortfarande är 3,5 år... men det verkar inte fungera så. Inne i
sängen ligger Loyda, nu 12 och sover med ett bylte i famnen. Något, eller snarare någon,
ligger inlindad i ett helt lager av filtar..
"Det är Abigail. Min dotter. Hon är 2,5 år" säger Santusa stolt. Dottern ifråga sover lugnt
vidare och struntar i uppståndelsen som blivit i och med att två gringas plötsligt invaderat
huset.
Vi sätter oss i soffan och ger Santusa vår bok "Qvinna i Världen" där hon är en av de sex
kvinnorna vi dokumenterat. Hon bläddrar och skrattar när hon ser inledningsbilden på sig med
basketbollen. När familjebilden med hennes mamma Pedegrina och pappan George bläddras
fram kommer tårarna. "Moerte, morte" säger hon. De är döda..
Vi undrar var hotellet ligger. Var vi ska bo? Santusa skakar på huvudet. Det finns inget hotell.
Vi får den ena sängen, och kryper ner utan lakan under sju täcken. Santusa och Abi sätter på
sig mössorna och hela deras familj delar på den andra sängen.
Imorrn kommer en ny dag, Santusa säger att hon ska till Chile, och vi hävdar bestämt att vi
vill följa med. För vad är det egentligen hon handlar med för varor? Nyfikna är vi....
Santusa Atahuichi Choque hittad!
11-11-15 15:17 | Ingrid & Maja |
Tjoho! Livet det går upp och det går ned. Just nu är det mest upp. Tänk att vi hittade Santusa.
Inte för att hon själv skulle beskriva sig som försvunnen, men för oss var hon ju det. Plötsligt
händer det. Jag står på Oruros busshållplats och väntar på Maja som stormat iväg på toaletten
efter fem timmars svindlande bussfärd från Cochabamba till Oruro. Då kommer det en
indiankvinna gående emot mig. En sån där "riktig" med en massa underkjolar, kjolar, två
långa svarta hårflätor och med den typiska hatten på huvudet. Hon ler mot mig och säger
"Ingrid"? Guldet glänser till från hennes framtänder och jag undrar klentroget "Santusa"??
Hon som aldrig, aldrig i sitt liv tänkte sätta på sig kjolar och bli en riktig "chollitas" med hatt
och kjolar. Hon som gick i jeans och hade en stor plastig solhatt. Nu står hon där som ett
riktigt bastant fruntimmer och kanske, kanske känner jag igen hennes ögon. Men det tar en
stund för mig att hämta mig. Och försöka förstå att detta är Santusa. Elva år äldre, minst 20
kilo större, men fortfarande med ett leende som når upp till ögonen.
Maja kommer och undrar vem jag pratar med. Hon vill inte heller tro att detta är "vår" kvinna.
Vi ställer några frågor för att försäkra oss.
Vad heter din mamma?
"Hette, hon är saligt avsomnad", svarar Santusa och pekar upp mot himlen. "Pedegrina", blir
svaret.
Och din pappa?
"Också han är död". Hon ser sorgsen ut på ögonen. "George hette han."
Hon undrar om vill följa med henne hem till Patacamaya. Självklart svarar vi, men var ligger
det? 1,5 timmes bussresa mot La Paz. "Det är väldigt vackert där", berättar hon medan hon
slussar oss mellan annanasförsäljare, potatisstånd, minibussar och taxibilar.
Vi betalar 69 bolivianos för tre personer (bolivianosarna är ungefär i samma kurs som kronan)
och sätter oss på nästa buss.
Vi undrar hur Santusa bor och vad hon gör. När vi intervjuade henne för elva år sedan drömde
hon om ett eget hus och att arbeta som lärare...
Otåligt ser vi fram emot att få komma fram och träffa hennes döttrar Marisol och Loyda, då
var de 3,5 år och 9 månader. Idag är de 14 år och 12 år...
Livet känns något deppigt och tilltrasslat
11-11-13 02:30 | Ingrid & Maja |
Shit, shit, shit... plötsligt kom det för oss att det kanske inte kommer att gå. Vi kommer
kanske inte att hitta Santusa. Vi får kanske åka hem och inte ha gjort någonting, ingenting alls
vettigt. Bara letat och letat och försökt och försökt - och misslyckats.
Insikten kommer när vi försöker få kontakt med don Eduardo som är Santusas farbror. Det var
han, som tillsammans med vår svenske kontakt Mats, "hittade" Santusa åt oss, då för elva år
sedan när vi skulle till Sydamerika och dokumentera en kvinna för första gången.
Nu står vi i hotellfoajén i Chochabamba och receptionisten har just lagt på luren efter att ha
försökt prata förstånd med don Eduardo två gånger. Första gången gick det sådär, andra
gången hävdar farbrodern bestämt att han varken känner till Santusa eller några svenskor vid
namn Ingrid och Maja.
Vi blir förnekade. Det känns tufft. Vi kan inte riktigt ta det till oss. Nog för att vi förstått att
Santusa troligtvis dragit skam över familjen, men inte har vi förstått att det är så allvarligt att
de inte ens vill kännas vid henne. Eller oss.
Vi är modfällda när vi går till sängs. Kommit liksom av oss. Vi försöker förstå vad som hänt.
Och vilken tråd vi ska dra i om inte vår enda kontakt till Santusa vill kännas vid oss. Vi
spekulerar kring att be CIA om hjälp eller kanske koppla in en privatdektektiv? Undrar om de
har folkbokföring i Bolivia? Men det är väl knappast troligt..
Lite dystert är det allt när det är dags att somna.. Förhoppningsvis kommer vi på någon
brilliant idé när vi har sovit på saken...
På 2000 meters höjd ska man dricka mycket...
11-11-11 14:12 | Ingrid & Maja |
Tjoho, Boliva, nu är vi här! Landade i Santa Cruz på 800 meters höjd ägnade vi oss åt att låta
kroppen vänja sig vid den höjden i knappt ett dygn, innan vi igår tog inrikesflyget upp till
Cochabamba på 2600 meters höjd. Här ska vi nu ligga i väntan på att imorgon ta bussen till
Oruro på 3 700 meters höjd. Varför allt detta prat om metrar och höjder? Jo, för förra gången,
år 2000 när vi träffade Santusa första gången, då landade vi i La Paz direket på 3 700 meter
och sen blev vi såååå sjuka. Huvudvärk och total trötthet, vi sov och sov och sov, och kroppen
liksom ville inte vara med alls.
Men hjälp fanns att få, Mats (som hjälpte oss att hitta Santusa) fru Bertha, är indian och hon
kurerade oss med råskurna potatisskivor på pannan och lindade om en sjal runt huvudet och
ögonen och så fick vi ligga blickstilla i ett dygn. Det blev bättre, men inte bra under hela vår
vistelse, så den här gången tar vi det easy, riktigt lugnt, och lyssnar på våra kroppar.
Jag har läst på om höjdsjuka, så jag vet nu att på nära 4000 meters höjd är det klart tillrådigt
att dricka 6-7 liter vatten, vila mycket och låta kroppen vänja sig vid den mindre
syretillförseln som är på denna höjd.
Flyget mellan Santa Cruz och Cochabamba tog bara 45 minuter. Men vilka minutrar! Det var
värre än att åka berg- och dalbana. Jag var såå rädd, och glömde alldeles bort min kära
hypnosröst i huvudet. Kallsvettig i händerna, skakandes i hela kroppen ägnade jag mig åt att
konversera den 60-åriga damen som satt bredvid mig på spanska. Det gick riktigt bra, och det
är jag mallig över. Väl nere på marken gjorde vi alla korstecknet flera gånger och tackade
Gud och Gudinnan och allt som tackas kunde för att vi lever.
Imorrn blir det alltså buss 1 700 meter uppåt till, sen är det dags för oss att vara dektektiver
och förhoppningsvis hitta Santusa någonstans bland Oruros 200000 invånare...
Klarade första flygturen med hypnos
11-11-08 13:27 | Ingrid & Maja |
Så har vi landat lyckligt och väl i London. Flygrädd som jag är har jag gått i hypnos innan
resan för att klara elva starter och landningar. Stockholm-London-Miami-La Paz-Santa Cruz
och tillbaka igen. Plus några små turer mellan Bolivia och Peru och lite inrikesflyg i Peru. Jag
hör hypnotisörens röst i huvudet: jag är lugn och trygg. Lugn och trygg. Det funkar faktiskt.
Jag somnar nästan när vi går in för landning, jag som brukar klamra mig fast i stoeln och
glömma bort att andas, och tro att vi ska störta. Så skönt.
Vi käkar engelsk frukost, bacon, ägg och vita bönor, och pratar om Santusa. Kommer vi att
hitta henne? Kan det stämma att hon nu sitter och tigger på Oruros gator? Hon som jobbade
jämt när vi dokumenterade henne för elva år sedan.
Både jag och Maja har svårt att tänka oss henne sittandes still utan att göra något. Ja,
spännande, lite pirrigt och oroligt är det. Världen kommer oss innanför huden när vi
dokumenterar den. Det var tufft i Sydafrika förra resan. Undrar hur äventyret i Bolivia
slutar…
Qvinnor i Världen
Var finns indiankvinnan Santusa Atahuichi Choque? För elva år sen träffade vi henne i
Bolivia, jag och fotografen Maja Suslin. I vårt projekt ”Qvinna i Världen” följer vi en kvinna i
varje världsdel under 50 år och skriver nutida kvinnohistoria.
Nu är det dags för oss att återvända. Här berättar vi om resan.
Ingrid Frideborgsdotter (till vänster) är journalist och arbetar under hösten och vintern på
LevaPS!
Var finns indiankvinnan Santusa Atahuichi Choque? I hennes by Turco fanns inga datorer,
ingen elektricitet och ingen postgång år 2000, så vi har inte haft någon kontakt sedan dess.