Transcript Det finns ett innan och ett efter

livsviktigt
Karin Wigren
Ålder: 33 år.
Familj: Sambon Fredrik och dottern
Ella, 3 år. Två fina föräldrar, en bror
på jorden och en i himlen.
Bor: Villa i Mora . ”Sambon är från
Orsa. Vi valde att flytta för att få
ett enklare och bättre liv i Dalarna”.
Född och uppvuxen på Lidingö,
Stockholm.
Gör: Jobbar med försäljning och
marknad i Mora.
Lästips: Förutom mamma Margarethas Tröstebok (se artikel
härintill) så har favoritterapeuten
Göran Gyllenswärd skrivit fem
böcker om sorg och trauma, se
www.gyllensward.org
”Min präst sa att sorgen är som en berg- och
dalbana, den går upp och ner, att sorgen är
randig. Precis så är det.”
Lästips: Tröstebok
Tröstebok
Margaretha ZandrénWigren, Peter Björk med
flera
Columbus förlag
Jag läser med tårar i
ögonen.
När Johan tagit sitt liv sökte Karin
Wigrens mamma Margaretha efter
läsning, men hon hittade ingen bok
som kunde ge henne den hjälp hon
behövde. Tre år efter sonens död kom
Trösteboken, skriven av henne och
andra vars nära tagit sina liv.
”Vi förstår att den här boken inte
kan ge tröst åt alla. Den kan nog
heller aldrig bli underverket eller
miraklet som räddar dig helt från
sorgen. Men, den kanske kan skänka
tröst för en stund. Den kanske också
kan ge energi, intresse och till och
med väcka nyfikenhet att utforska
ett perspektiv eller tankegång som
någon annan delar med sig av” skriver Margaretha Zandrén-Wigren och
Peter Björk i förordet.
Ragna Fahlander
”Sorgen och smärtan går aldrig över, men jag lär mig leva med den och hantera den på ett bra sätt. Man är inte mindre ledsen för att man skrattar och mår bra,” säger Karin Wigren.
Det finns ett innan och ett efter
Bordet var dukat och flaggan hissad, men 21-åringen som skulle firas
kom aldrig.
Johans födelsedag blev också hans dödsdag.
– Han tog sitt liv. Vi gick från glädje till totalt mörker, säger Karin
Wigren.
Hon vill berätta, för att ge andra människor en chans att se att det finns
en fortsättning, även när allt rasat samman.
Det är som på film, den där scenen.
Familjen som samlas hemma på Lidingö
för att fira yngste sonens 21-årsdag.
4
Presenterna som ligger framme, lillebror som bara skulle åka hem och
duscha, som inte kommer tillbaka.
Till slut åkte Karin Wigren med pappan hem till Johans lägenhet. Bilen stod
där, dörren var låst, men Johan öppnade
inte. Karin hade en otäck magkänsla, för
första gången i sitt liv ringde hon 112,
polisen kom, och ambulansen, men det
var för sent.
– Det finns ett innan, och ett efter,
säger Karin.
Sedan ett år bor hon i Mora, tillsammans med sambon Fredrik och dottern
Ella som fyllt tre. Ett annat ”hemma” är
fortfarande Lidingö där hon växte upp.
När Pralin kommer på besök har hon just
varit där för att tillsammans med familjen sätta blommor på Johans grav. Hans
födelsedag och dödsdag är den 7 april.
– Jag brukar säga att jag har två bröPralin 12 maj 2012
der, en i himlen och en på jorden, säger
Karin Wigren och kallar sig pareringsdrottning. Det är alltid svårt att veta när
hon ska berätta, ibland säger hon bara
att en bror dog, självmord är fortfarande tabubelagt och gör folk illa berörda.
– Det pratas inte så mycket om självmord, men det är viktigt att folk känner
att de inte är ensamma.
Det finns ett innan, när Karin var en
bekymmerslös 27-åring, en reseledare
som levde för dagen.
Men så bröt polisen upp dörren till
Johans lägenhet, och allt blev mörker
och trauma.
Pralin 12 maj 2012
Familjen hade inte fått någon förvarning, inga depressioner, inga sammanbrott, och inte heller något självmordsbrev.
Det kommer ett efter.
– Jag såg min familj rasa samman. Jag
blev tjejen som hade förlorat sin lillebror i självmord. I början var vi i total
chock. Det kändes som jag var med i en
dålig dokussåpa, där alla plötsligt visste
vem jag var och vad som hade hänt. Det
kändes som om alla tittade bort och var
rädda för att mötas.
Varför gjorde han det? Det är förstås
frågan som alla ställer, som inte får något säkert svar.
– Han var en skör personlighet, konstnärlig, gick musikestetiskt gymnasium
och trivdes jättebra med det. Men det
finns ett stort glapp de där åren mellan
20 och 25, när osäkerheten är stor, på
väg ut i arbetslivet.
Efter – det fortsätter länge för dem
som lever vidare. Det tog många år innan
Karin kände att hon kunde andas igen.
Direkt efter självmordet fick familjen besök av ett kristeam. Senare blev
Karin erbjuden samtal som hon gick till,
men det gäller att hjälpen kommer när
man är redo att ta emot den, och att det
klickar med den som ska hjälpa. Hon
gick också i samtalsgrupper med Spes
(se faktaruta).
Karin Wigren känner att det varit
mycket prat, utan att hon fått den hjälp
hon behövde, och att hon fick ta för stort
ansvar själv när det gäller att hitta rätt
stöd. Till slut fick hon kontakt med psykoterapeuten Göran Gyllenswärd som
under många år arbetat med sörjande
Spes i Dalarna
inbjuder till
samtal
Ett 50-tal människor begår
självmord varje år i Dalarna.
– Jag har en känsla av att
det ökar, särskilt bland de
yngre, säger Per Munkhammar i Ludvika.
Under många år har de varit en tapper
trio som ”varit” Spes i Dalarna under
ett tiotal år – makarna Per och Ingrid
Munkhammar samt Elisabeth Holm
i Falun. Vid årsmötet fördubblades
dock styrelsen, det blev sex ordinarie
och två suppleanter, vilket var en stor
lättnad för de engagerade.
Varje månad ordnar föreningen
samtalskvällar i Hagakyrkan i Borlänge. Nästa träff är klockan 18.30 tisdagen den 15 maj.
barn och vuxna – han hjälpte Karin att
gå vidare.
– Det kan vara svårt att stötta varandra i en familj, alla har sin egen sorg
och sin egen relation till den som dött.
Och det jobbigaste är nästan att se dem
man älskar sörja.
Har hon varit arg på Johan? Nej, inte
egentligen, möjligen för att han lämnade kvar familjen med den stora sorgen
och saknaden
Skuld är en vanligt i samband med
självmord? Jo, kanske har Karin känsla
av att hon som storasyster skulle ha sett,
och hunnit förhindra det som hände.
– Min bror Thomas är så klok, han sa
tidigt att han aldrig skulle bli bitter. Jag
förstod det inte då, men nu förstår jag.
Livet går vidare, jag är glad att jag haft
Johan som bror, han var lugn, skör och
intelligent, spelade Chopin på piano,
paddlade kajak, läste böcker…
– Johan skulle inte ha velat att jag var
ledsen, det låter klyschigt, men så är det.
Hon har vänner som hon kan prata
med, och så sambon förstås. Dottern
Ella har gett henne livsglädje tillbaka.
Karin brukar berätta för henne om brodern som är en ängel. När treåringen
var med och satte blommor på graven
på påskafton förstod Ella på något magiskt vis att de alla skulle komma tillbaka nästa år.
Det hjälper att ha positiva människor och tankar omkring sig. En bot mot
sorgen är också att motionera – boxas i
gymmet, springa och frigöra endorfiner.
Karin Wigren minns sista gången hon
hörde broderns röst, i bakgrunden, när
– Vi pratar om hur vi har det, hur
vi känner oss, hur vi tänker... Spes en
förening för närstående till någon som
tagit sitt liv. Alla känner själva hur
nära de är, och finns behovet så är folk
välkomna, säger Per Munkhammar.
Han och hustrun miste sonen Mattias för tolv år sedan.
– Det är fruktansvärt smärtsamt och
tar många år att läka. Det har varit väldigt svårt att prata om självmord, det är
nästan så att man är pestsmittad, men
det har blivit bättre och mer öppet i
samhället att prata om de här sakerna,
säger Per Munkhammar och hälsar att
folk gärna får ringa och kanske stämma
träff för ett samtal eller en fikastund.
SPES
Spes som på latin betyder ”hopp” är ett
riksförbund för anhöriga och närstående
till någon som tagit sitt liv. F​ örkortningen
står för Suicid prevention och efterlevandes stöd.
Föreningen vill öka kunskapen om självmord som ett samhälls- och folkhälsoproblem samt motverka fördomar och
tabuföreställningar.
”Att prata om självmord är ett skydd för
livet” skriver Spes i en broschyr.
Kontakt med Spes i Dalarna: Ring Ingrid
och Per Munkhammar på 0240-188 32.
Andra telefonnummer: Nationella hjälplinjen 020-22 00 60.
Via 112 kan du bland annat få kontakt med
jourhavande präst eller socialtjänsten.
Broschyrer finns att ladda ner på
www.spes.se
hon ringde hem till föräldrarna.
– Mamma frågade om jag ville prata
med Johan, men jag sa att vi ändå skulle ses senare. Det ångrar jag. När man
mist en person förändras man, jag var
stressigare förr, nu tar jag mig tid på
ett annat vis.
Karin har fortfarande kvar den där
champagneflaskan hon skulle ge Johan
på 21-årsdagen. Efter sex år står den fortfarande oöppnad hemma i villan, men
hon vill inte lägga locket på sina känslor.
– Sorgen och smärtan går aldrig över,
men man lär sig leva med den, säger
Karin som tycker att det är viktigt att
människor vågar möta den som sörjer.
Karin berättar om ett mejl hon fick
från en gammal klasskompis för några
år sedan, som skrev om sin rädsla, att
hon inte vetat vad hon skulle säga, rädd
att göra fel.
– Jag tror att när man möter någon i
stor sorg, så ska man inte titta bort utan
visa att man bry sig, man kan fråga hur
den mår och beklaga sorgen och säga att
man finns där... Visa värme och omtanke,
säger Karin Wigren som saknar sin lillebror varje dag, men som numera kan
tänka på honom med glädje, trots sorgen.
 Text: Ragna Fahlander
Foto: Kjell Jansson
5