Transcript Ladda ner

självporträtt
- en studie av mig
kandidatexamensrapport
Matilda Haggärde
15 högskolepoäng
vårterminen 2011
avdelningen för keramikkonst
HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk)
Göteborgs universitet
examinator: professor Morten L Espersen
handledare: Elisabeth Billander
opponent: Frida Mälarborn
sammanfattning
Intentionen med mitt examensprojekt var att erhålla fördjupade kunskaper vad gäller
människoporträtt i teckning och skulptur. Förhoppningen var att kunna njuta av det jag gör och
samtidigt försöka göra någonting bra. Bra ur den aspekten att jag stolt kan stå för vad jag arbetat
med, att jag inhämtat nya kunskaper, lyckats generera egen arbetskraft samt inspiration och lust till
fortsatta studier. Jag ville lära mer om hur jag med porträttet som medel kan ge uttryck för inre
bilder, tankar och drömmar, samt undersöka möjligheten att ladda ett objekt med den känsla det
skapades ur.
Jag valde att förutom leran även arbeta med teckning. Detta var viktigt för mig av flera orsaker: dels
vill jag utvecklas som tecknare, jag tycker om mediet både i utförandestunden och som resultat, det
är något med enkelheten och tillgängligheten, linjen och handens rörelse. Dels på grund av
vetskapen att leran kan bjuda hårt motstånd vilket ibland kan få mig att tappa riktning, fart och lust.
Just glädjen och arbetsflödet är viktigt för mig, och i detta fall även att hålla mig till ämnet. I
förebyggande syfte bestämde jag således att jag skulle teckna mycket under projektets gång för att
undvika handfallenhet eller urspårning. Om arbetet med leran av någon anledning skulle bli för
tungrott skulle jag alltid kunna luta mig tillbaka i aktiviteten teckning. Jag var dessutom intresserad
av att se vad tecknandet kunde ge de keramiska arbetena, om det tvådimensionella kunde komma att
översättas i tredimensionalitet.
Arbetet resulterade, materiellt sett, i ett större antal svartvita teckningar samt ett fåtal byster.
Bysterna visar på en bredd i mitt uttryckssätt och förmåga vad gäller skulptur. Jag har valt att dra
dem åt olika håll för att få så många svar som möjligt på vad olika tekniker och manér ger för
resultat. Jag har fått insikt i hur givande det kan vara att bara tillåta mig att arbeta med ett enda
ämne under en viss tid, hur de olika materialen och uttryckssätten kan komplettera varandra och hur
tempo- eller materialväxlingar kan fungera som inspiration, förlösare och glädje i arbetet.
nyckelord
skulptur, keramik, konst,
HDK, självporträtt,
teckning, byst,
examensarbete,
konsthantverk, taktil,
känsla, närvaro, realism,
porträtt, lera, ansikte,
blyerts, tusch
inledning
Bilder av människan och hennes interaktion med omvärlden i ett fruset nu, är ett vanligt
förekommande element i mitt skapande. Tidigare främst i tvådimensionella tekniker, för att på
senare tid även ta tredimensionell form. Med leran upplever jag att det tack vare dess plasticitet går
att forma nästan vad som helst, den har en direkthet som jag uppskattar. Dessutom har keramiken en
konstnärlig tradition som är tillåtande om man, som jag, är intresserad av handens arbete och
estetisk upplevelse.
Tecknandet har alltid funnits för mig som ett sätt att gestalta en människa. Leran som ett möte med
ett material där jag lämnat mina avtryck. Jag tänkte att det kunde vara fantastiskt att försöka
sammanföra dessa båda element. Tidigare har jag stundtals saknat en fin process. Idéer har spretat åt
olika håll. Jag har velat testa allt samtidigt, alternativt inte alls vetat var jag ska börja. Tendenser att
släppa ett arbete halvvägs har varit återkommande. Jag önskade nu en känsla av att kunna hjälpa
mig själv framåt inom det tema jag skulle ägna mig åt. Jag ville gärna utforska skissandet och
spontaniteten mer. Detta tillsammans med handledning tänkte jag mig kunde vara ett sätt att se den
röda tråden och ansamla en starkare känsla bakom det som skulle skapas. Jag föreställde mig också
att genom att föra in teckningen som given del i arbetet kanske skulle kunna hjälpa mig att stanna
kvar i mitt ämne om/när det kom att kännas trögt med leran. Tänkte mig att teckningarna möjligen
skulle kunna fungera som skisser för de skulpturer jag skulle komma att bygga, som kompletterande
bilder och kanske även som självständiga konstverk.
Självporträttet är under alla tider ett vanligt förekommande projekt hos konstnärer, genom hela
deras konstnärsliv eller under perioder, som hjälp att komma igång med kreativiteten, som färg- och
formstudie och/eller som konstverk. Jag har själv tidigare inte arbetat särskilt mycket med
självporträtt, men i min första terminsrapport från HDK hösten 2005 står att läsa: ”Jag är så glad att
äntligen gå på en skola med läxor av den sorten (syftar på självporträtt) och har ett härligt flöde hemma
på kvällen framför spegeln.” Det är flöde jag söker och jag tror att genom att ha mig själv som
objekt möjligen underlättar för att nå dit, det är inte tillkrånglat, det är bara jag, och jag finns alltid
till hands. Anledningarna till att jag valde att arbeta med just självporträtt var flera.
Praktiskt; mig själv som modell har jag alltid tillgång till.
Ekonomiskt; en inhyrd modell skulle innebära stora kostnader.
Tradition; konstnärer har i alla tider valt att arbeta med självporträtt.
Nyfikenhet; vad skulle hända med mig själv och mitt arbete med detta ämnesval?
Utmaningen; det är svårt att avbilda sig själv, dels för att man troligen har en relativt fördomsfull
bild av hur man ser ut, plus att det inte går att luras som man hade kunnat göra med en okänd
modell.
Framtiden; jag såg framför mig att min lust att illustrera människor skulle komma att vara fortsatt
stark. Detta projekt blev en möjlighet att bygga en stadig bas genom att studera min egen kropp och
sätt att porträttera.
Ärlighet; föreställer mig att det mesta konstnärliga arbetet är en slags självporträtt, fast i omskriven
form. Jag tänkte att det kunde kännas modigt och ärligt att även utåt vara tydlig med att det
verkligen var just självporträtt.
De problem jag föreställde mig möta handlade om huruvida jag skulle kunna skapa ett porträtt som
förmedlar en speciell känsla. Om hur jag skulle förhålla mig till min vilja att å ena sidan lära ett
hantverk och å andra sidan lära mig berättandet via form. Om vad de olika teknikerna och tiden som
ägnas genererar för resultat. Om att finna ett härligt arbetssätt och samtidigt skapa sådant jag finner
tilltalande. Problematiskt tänkte jag mig också att det kunde bli att vare sig förfula eller försköna sig
själv, att skapa karaktärer och inte karikatyrer.
självintervju
Vad vill jag?
Teckna och skulptera människor, bli bättre (rent tekniskt, vad gäller tydlighet och kommunikation,
på att ha roligt och ge mig själv en härlig process), bli klarare över vad som är bra för mig, lära
känna mig själv, manifestera det inre.
Vad är viktigast?
Att arbeta, njuta, testa, se vad jag kan och lära mer. Bli än klarare över vilken väg jag går och vill
gå. Att vara glad och stolt.
Vad är syftet?
Testa tekniker visst, men även att arbeta fram processhanteringsstrategier. Till viss del även att få
till stånd skulpturer och teckningar, men det kom under tiden att kännas mindre viktigt att få något
så kallat färdigt. Ändå måste det bli relativt färdigt för att jag ska kunna dra lärdom nog.
Är det viktigt att det är självporträtt?
Ja och nej. Nej, jag vill lära mig att avbilda människor i allmänhet, inte bara mig specifikt. Men
ändå ja, det kom att kännas väldigt viktigt att arbeta med just mig. Allt man skapar filtreras såklart
genom ens egen person, genom synsätt, erfarenhet och personlighet, på så vis skulle man kunna
säga att allt man gör är ett slags självporträtt och det var bra för mig att göra det fullt ut, det krävdes
mod från min sida att göra ett sådant här arbete och det är viktigt för mig att göra saker jag
egentligen inte vågar. För länge sedan läste jag någonstans att inom litteraturen är en självbiografi
alltid till stora delar fiktiv och en roman självbiografisk, det har jag haft med mig som tanke under
det här arbetet.
Vad vill jag berätta, väcka hos betraktaren?
Den frågan har varit återkommande, men jag har tillåtit mig att vila i att jag inte kan utforska allt på
en gång, fokus har varit handlaget med materialen. Någonstans hoppas jag att mina alster ändå ska
berätta någonting tack vare just mitt handlag.
Är det viktigt att det är realistiskt skulpterat?
Jag tänker att det är viktigt att finna sin plats, att göra sådant som man är bra på. Jag tror mig ha
fallenhet för det realistiska och tänker att då är det vad jag ska ägna mig åt. Jag tycker mycket om
konst med inslag av realism, anser att det i samklang med det mer fria stärker varandra och ger det
fria en verklighetsförankring. Det är också väldigt fascinerande med konstnärer som besitter båda
förmågorna, det ger mig en slags känsla av professionell bakgrund. På samma vis som en musiker
som jammar loss har fördel av att först i många år tragglat skalor. Jag vill känna att jag har en rent
hantverksmässig trygg bas. Jag vet varför jag gör det. Jag vill helt enkelt lära mig saker.
Varför lera?
Denna fråga ställer jag mig då och då – varför lera – det blir så väldigt lätt väldigt fult. Återkommer
då till anledningarna. Leran är taktil. Jag uppskattar dess känslighet för beröring. Jag vill modellera,
har alltid velat det och tidigt testat potatismos, sand, snö och trolldeg. Leran är bra. Jag känner mig
relativt fri med den, att kunna lägga till och ta bort. Jag formar nästan uteslutande direkt med mina
händer och inte verktyg. Jag tycker mest om obränd lera, men även bränd. Däremot kan jag ibland
känna att keramiken inte passar mitt sätt att arbeta, antagligen kommer jag att senare behöva
utforska metoder för att gjuta av mina skulpturer och därmed slippa torkning och bränning.
Varför teckning?
Enkelheten, nära tillhands, hålla handen i rörelse, linjen, koncentrationen, snabbheten, uttrycket.
Varför just detta format och inte mindre eller större?
Jag hade som mål att komma upp i storlek, vilket innebar större än 30 cm. Jag upplever att man som
betraktare blir fysiskt mer påverkad av ett stort verk, dessutom ville jag ha större (ansikts-) ytor att
laborera med. Det är svårare att hantera riktigt stora skulpturer, rent tekniskt/praktiskt blir det
snabbt komplicerat och tidskrävande. Jag gjorde ett försök att gå upp ytterligare i storlek, men lade
snabbt ner det eftersom storleken inte var huvuduppgiften detta projekt.
Varför är skulpturerna mer realistiska än teckningarna?
Det beror troligen på att jag är nybörjare vad gäller skulptur, jag har bara börjat försöka hitta ett sätt
att göra det på. Tecknat har jag gjort alltid och de första tjugo åren var mitt mål med teckningen
också det realistiska, det har jag redan utforskat.
Varför återskapa människor?
Det är det mina händer vill göra nu. Jag valde att ge det utrymme. Jag tycker att människor har
vackra, intressanta former. Det är konkret, jag gillar ofta det konkreta och inte tillkrånglade.
Människan är sin egen berättelse.
Hur tänker jag kring detta att ha en byst av mig själv? Varför formatet byst?
I perioder har det varit besvärligt att det är just byster av mig själv eftersom byster är så förknippade
med ett slags upphöjande av person. Men sedan har jag tänkt att det är lite roligt också, det är inte
alla som har en byst av sig själva. Egentligen var det ansikten jag var intresserad av att undersöka,
men även form. Jag ville ha med hela huvudet och nacken. Då behövs en del av axlarna av praktiska
skäl, för att få en stabil bas. Dessutom är detta ett format vi är vana vid, man behöver inte undra
varför människan är kapad där, vi förstår att det är ett porträtt. Att ta med hela kroppen skulle ge
större utrymme för en placering i en situation. Men samtidigt kan berättelsen bli mer öppen om jag
inte visar allt. Jag har stor lust att skapa hela människor i ett senare projekt!
Blev projektet vad jag trodde?
Det kom att bli mer knutet till min projektbeskrivning än jag trodde, jag hade troligen en bra
projektbeskrivning. Av tidigare erfarenheter vet jag att jag lätt svävar ut och gör andra saker, men
här höll jag mig verkligen till det jag föresatt mig att undersöka vilket jag är väldigt glad över. Dels
för att se att jag kan arbeta så, en bra kunskap inför framtiden, dels för att jag tror att jag kommer
längre på det viset även om det kanske inte ser så ut (jag har ju inga färdiga fina skulpturer här), jag
får möjlighet att fördjupa.
Vad vill jag fördjupa, förändra, förbättra till nästa projekt?
Jag hoppas att jag kommer bli än tydligare med vad det är jag vill, vad det är som ska skildras och
bästa sättet. Kanske kommer mina val av material bli friare. Jag har en längtan att få sätta mina
skulpturer i en situation, antagligen bygga hela människor och flera tillsammans. Jag har också lust
att arbeta mer inriktat på att få någonting färdigt. Och att använda mer färg!
Det var väldigt bra för mig med en projektbeskrivning, göra det tydligt för mig själv vad det är jag
arbetar med för tillfället. Det ska jag ta fasta på även i fortsättningen. Många gånger under våren har
jag återkommit till min beskrivning för att hjälpa mig med riktningen.
Jag vill gärna knyta kontakter och arbeta tillsammans med andra, men än vet jag inte riktigt hur.
Inför kommande projekt skulle jag vilja anlita modell, för även om det stämmer som jag tänkte, att
man alltid har tillgång till sig själv så är sanningen också att man aldrig har tillgång till sig själv. En
modell kan jag gå runt axeln på, komma nära och gå långt ifrån. Det kan jag aldrig göra med mig
själv! Jag vill avbilda andra men även fortsätta arbetet med självporträtt.
Jag tänker även att det finns ett intresse i att fortsätta att utforska det här med skala. Att komma upp
i storlek är att lite grann att skrika ut någonting. Det har jag tänkt kan vara bra för mig att lära mig.
Det ligger en stor och lockande utmaning i det för mig. Jag tror mig ha en slags tyst berättelse och
det är ofta de som kanske inte basunerar ut som faktiskt har en hel del att berätta, det dras jag själv
till. Hur kan en väldigt tyst figur, med tyst uttryck skrika ut att detta är stort. Genom att fysiskt vara
stor, välgjord, återkommande eller många kanske?
material & metod
Jag har arbetat med papper och penna, huvudsakligen i en grå-svart-vit färgskala, med blyerts och
tusch. Keramiskt har jag använt lergodslera av olika färg (svart, röd, vit och gul) vilka jag även
blandat med varandra för ytterligare nyanser. De blandningar jag främst använt mig av är till hud (3
delar gul höjslev + 27 delar vit) hår (1 del svart + 29 delar gul höjslev) samt grå partier (1 del svart
+ 29 delar vit). Till leran har tillsats fin chamotte för större chans att hålla under torkning och
bränning. Chamotten bör vara fin då jag föredrar slät yta och len lera.
Jag har omväxlande arbetat med massiva skulpturer som sedan gröpts ur och med ringlade,
beroende av vilket uttryck och arbetssätt jag eftersträvat. Även om jag inte kommer bränna alla har
jag velat att möjligheten skulle finnas. I den keramiska traditionen är det mer brukbart att ringla sina
alster eftersom man i bränning riskerar att verket sprängs eller spricker om väggarna är för tjocka.
Gör man stora skulpturer blir de dessutom väldigt tunga och det går åt stora mängder lera om man
bygger massivt. Men det blir för mig svårare att styra formen när jag ringlar, jag måste planera mer
och veta från början vad det är jag eftersträvar. När jag arbetar massivt blir jag friare i form och
uttryck medan jag bygger, kan lättare få till rörelse och spontanitet. Här kommer istället
svårigheterna när det är dags att gröpa ur. Särskilt när verket är av större modell är det lätt hänt att
bitarna deformeras under urgröpandet och sedan inte passar ihop. Jag har valt att fotografera och
anteckna så gott som varje dag i verkstan. Dels för att ha sparat i möjligaste mån vad som gjorts om
något skulle inträffa, gå eller tas sönder. Dels för att dessa foton och texter blev viktig
dokumentation för mig för att komma framåt i processen och efteråt för att se om jag kanske
överarbetat och i vilket steg jag kunde ha gett mig, ansett mig färdig. I vissa moment har jag även
haft nytta av att fotografera mig själv, för att exempelvis studera ett öras form eller nackens
sträckning. Däremot har jag inte alls velat använda mig av fotografier som grund i teckningen, det
har jag redan gjort väldigt mycket, nu ville jag utmana mig och bara använda spegel. Jag ville
utveckla mitt seende, min snabbhet, spontanitet och möjlighet att fånga ett ögonblick.
Jag hade till en början av projektet en tanke om att jag ville arbeta på ett sådant sätt att jag i slutet
skulle ha ett större färdigt keramiskt verk passande för utställning. Men ganska snart fokuserade jag
mer på att testa sådant som jag fann intressant och viktigt för min erfarenhetsbank snarare än för ett
snyggt slutresultat. Jag visste inte under projektets gång vilken plats teckningen respektive
skulpturen skulle spela med varandra eller hur min presentation av mitt arbete skulle se ut.
Processen i sig kom att bli det viktigaste.
I linje med min projektbeskrivning har jag gett mig själv uppgifter under arbetets gång. De kunde
innebära att jag på en viss tid skulle göra ett färdigt porträtt (till exempel en minut för tecknat och
två timmar för skulpterat), att blunda och arbeta, att skildra en viss stämning och så vidare.
Uppgifternas syfte var att utmana mig, finna nya spår, hålla mig aktiv och skapa känsla av
meningsfullhet (jag gillar att lösa någonting).
Under projektet har jag lånat, läst och studerat många böcker och bilder med (själv-) porträtterande
konstnärer. Det har varit mycket inspirerande att se hur olika man kan arbeta med ett och samma
ämne. Jag gillar mötet mellan det realistiska och det skissartade/fria, både i min egen och i andras
konst. Själv hamnade jag lätt i det avbildande under projektet; att det skulle se ut som mig, men på
något vis blev det mindre och mindre likt mig ju mer jag arbetade. Ibland upplevde jag att jag satt
fast i pill och pet, och behövde variation. Började därför även att göra snabba skulpturer, ett försök
att hitta nya arbetssätt och uttryck. Det lyckades. Jag borde lita mer till min intuition, sa Morten. Jag
kan förstöra mycket genom att jag är så duktig. Att allting ska vara så slätt och perfekt. Det blir
kanhända också dött då. Och när jag nu besitter förmågan att arbeta både exakt och långsamt och
flödigt och snabbt, så gör det! Det händer något när dessa två möts. En energi och rörelse samtidigt
som man ser att jag ju kan göra fotografiskt om jag vill, det är inte så att jag är lat, utan jag vill
arbeta med båda dessa uttryckssätt. När går jag över gränsen? Kan det vara en idé att dokumentera
arbetet genom att fotografera var femte minut? Jag gjorde ett par animationer på detta sätt, och jag
tror att det kan vara roligt att gå vidare med, men jag kände i detta projekt att det tog för mycket tid
från själva skulpterandet och valde därför bort att gå vidare med det.
Fler områden jag snuddat vid men valt bort att arbeta med i detta projekt är bland annat keramiska
plattor/podier till mina byster, riktigt stora porträtt, mindre helfigurer samt ett mer måleriskt
utforskande av leran där jag tänkte mig att använda ljus lera där ljuset faller och en mörkare på de
områden som är i skugga. Valen har grundats i vad jag ansåg som viktigast att ägna tiden åt.
resultat & reflektion
Insikter i hur jag brukar fungera under den konstnärliga processen var en viktig del i utformandet av
min projektbeskrivning för kandidatexamensarbetet. Jag ville bibehålla det koncentrerade arbetet,
närvaron i det jag gör men tvinga mig själv till fördjupning genom att göra en tydlig och ganska
snäv avgränsning: självporträtt i lera och teckning. Jag bestämde att om jag får nya idéer ska jag
anteckna dessa, men inte ge dem tid. Jag anser att jag lyckades på flera plan med mitt projekt;
att koncentrera mig på en sak, införa flera tempolägen och en fördjupande process, göra det jag är
bra på men samtidigt utmana mig, bli varse hur lång tid olika moment och manér tar, se vad jag
behärskar och vari svårigheterna ligger, låta teckningen och skulpturen närma sig varandra, njuta
och bli sugen på mer.
För mig var det positivt att ha en någorlunda isolerad arbetsplats under examensarbetet, jag hade
berett plats i lerförrådet och senare i projektrummet. Att ha en större enskild arbetsyta ledde till att
jag vågade komma upp i format och antal. Jag kunde i högre grad själv styra när och om jag ville ha
andras åsikter kring det jag gör, vilket var värdefullt. I den gemensamma arbetssalen, som dessutom
är diskrum, passerar många människor hela dagarna och de flesta vill säga något om vad de ser.
Helt förståeligt, ibland givande, men ofta snarare hämmande för min del.
Resultatet består materiellt sett av ett större antal svartvita teckningar samt ett fåtal byster i formatet
ungefär 50 cm höga, prover i mindre format samt en liggande profil. Bysterna visar på en bredd i
mitt uttryckssätt och förmåga vad gäller skulptur. Jag har valt att dra dem åt olika håll för att få så
många svar som möjligt på vad olika tekniker och manér ger för resultat. Jag har fått insikt i hur det
kan vara att bara tillåta mig att arbeta med ett enda ämne under en viss tid. Och hur de olika
materialen och uttryckssätten kan komplettera varandra. Jag inser att min självkännedom var god
när jag valde att inkludera teckningen, den har flera gånger fungerat som inspiration, förlösare och
glädje i arbetet.
Det har tydliggjorts att jag har en tendens att överarbeta, ta död på ett verk. Förmågan jag har att
återge det realistiska kan leda till att känslan försvinner på vägen. Flera gånger kunde jag
konstatera, genom att se på foton som jag tagit under processen, att jag gått för långt. Bra då att jag
hade dessa foton så att jag kunde bli uppmärksam på när det inträffade, och i vissa fall till och med
ta bort överarbetade områden och återkomma ungefär dit där jag var innan.
Tecknandet har inte fungerat som skissmetod på det sätt jag ville undersöka om det kunde – att rita
en sak som sedan byggs. Mer har det fungerat som en förlösare, ett sätt att inte sitta fast, slippa bli
handfallen och vilsen. Så fort jag blivit trött på leran, inte vetat hur jag ska gå vidare har jag inte
behövt ifrågasätta allt jag gjort och gör utan bara tagit fram blocket och tecknat. Jag behöver
känslan av att vara aktiv annars hamnar jag lätt i en negativ spiral. I tecknandet finns inte så mycket
ifrågasättande från min sida, det är inte lika viktigt för mig att det ”blir någonting”. Antagligen på
grund av dess ringa material- och tidåtgång samt den skillnad i kultur som finns mellan teckning
och keramik, där keramiken får stå mer för hantverk, och alltså syftar till att just bli någonting.
Tecknandet har hjälpt mig framåt i skulpterandet på så vis att jag mer medvetet kunnat överföra
mina linjer från teckning till skulptur. Jag har dessutom gett flödet större utrymme i skulpterandet
än jag troligen gjort annars. Jag kunde hämta inspiration från mitt eget sätt att arbeta med teckning
för att ge mig i kast med ett snabbare skulpterande. När jag kommit ett par veckor in i projektet såg
jag att skulpturernas och teckningarnas sinnesstämningar skildes åt väsentligt. Skulpturerna var mer
stilla och inåtvända än teckningarna som upplevdes mer kontaktsökande och aktiva. Jag tror att det
beror både på materialens beskaffenhet och på mina tidigare erfarenheter av dem. Denna upptäckt
ledde till en önskan att försöka få till det aktiva i skulptur och det stilla i teckning, något jag kan
ägna mer tid framöver. Samtidigt har jag funderat mycket över vad det är som leran ger mig, som
inte teckningen ger, och det torde ju ligga någonstans just i deras olika natur och möjligheter.
Det jag trodde att jag skulle fokusera mer på än jag sedan kom att göra var det här med att få till ett
färdigt, sammanhållet verk att ställa ut. Viktigt har det dock känts att ge varje verk ett avslut, att gå
hela vägen och inte släppa. Fokus har varit mer på processen, att få så många svar som möjligt på
vad jag kan och vad jag vill testa, än på hur jag ska kunna presentera mitt arbete. De sista två
veckorna ägnade jag främst åt att förbereda examinationen, visuellt och muntligt. Jag behövde tid
att landa i vad jag åstadkommit, vad som var viktigast att få fram i min presentation och hur jag rent
praktiskt skulle sätta upp objekten i rummet. Jag frågade mig vad jag ville med sakerna – ge dem ett
sammanhang eller bara enkelt visa upp dem? Till exempel hade jag funderingar på att bygga en
”pöl” åt den första snabba skulpturen, det förstärkte bilden av att den kommer upp ur underlaget.
Jag funderade även på om jag skulle presentera en byst av mig tillsammans med en bebis i en slags
relation. Eller en teckning tillsammans med en skulptur? Mot slutet föll mycket på plats och jag
visste att jag ville presentera de saker jag gjort rakt upp och ner, som de var. Då behövde jag finna
podier som så lite som möjligt tog uppmärksamheten från mina saker. Jag valde att sätta de två
snabba på vita podier, ett lågt och ett högt för variation i rummet. De tre bysterna fungerade väldigt
bra på golvkavaletter. På dem kom de upp i bra höjd utan att anordningen tog för stort estetiskt
utrymme. Jag signalerade också på så vis att det var ett icke avslutat arbete. Teckningarna
placerades enkelt med tejp på grå respektive beige kartong. Ett fåtal teckningar, som jag tycker
särskilt mycket om, valde jag att presentera på ett mer upphöjande sätt genom att på olika vis rama
in dem. Jag försökte hitta så minimalistiska inramningar som möjligt för att låta teckningen vara i
centrum. En teckning fick endast en vit passepartout och två andra bara ett glas med tre spikar rätt i
väggen. Precis i slutet av projektet kom jag på att jag ville förstora upp några av mina
enminutersteckningar. Jag tycker mycket om vissa av dem och ville se om jag kunde ge dem större
uppmärksamhet på detta vis. Jag bestämde mig även för att göra ett försök att rädda den enda byst
jag bränt och som tappade ansiktet på grund av en sprängning. Först limmade jag på de delar som
fanns kvar och sedan spacklade jag resten. Det var så roligt att spackla och gav ett bra uttryck så jag
fortsatte med vissa andra delar och ytor. Anne hjälpte mig att ställa upp alla saker i 505:an, det
betydde mycket både praktiskt och mentalt. Sista två dagarna ägnade jag åt att skriva och träna på
mitt manus.
tankar efter examinationen
Examinationen blev ett värdigt avslut på mitt projekt. Jag var väl förberedd, sa det jag ville säga,
stod stadigt i rummet bland mina saker. Det var skönt att Andreas kom på idén att jag kunde ha ett
blädderblock med kompletterande bilder, jag ville inte ha en power point presentation. På så vis
kunde jag stå vid mina objekt hela tiden och visa direkt på dem vad jag pratade om. Det enda jag
behövde bilder till var för att visa på tidigare steg i processen, sådant jag lämnat och sådant jag
överarbetat. Jag ville även visa en bild på den byst på vilken jag i datorn satt in mina
avfotograferade ögon. Det var roligt att flera vänner utanför skolan kom för att lyssna; Margareta,
Getahun, Harald, Andreas, Jona, Nomi, Ing-Marie, Hanna. Jag fick av opponent Frida Mälarborn
och professor Morten L Espersen väldigt positiv kritik och goda kommentarer.
Du var så tydlig i din presentation att jag inte har några frågor. (Morten!)
Hur vet du att ett objekt är färdigt?
Följ din intuition! Lyssna till ditt hjärta!
Din kapacitet, nyfikenhet, förmåga till analys och känslighet är så stor.
Nu får du inte teckna på tio eller fem år, tvinga dig att inte ta genvägen via tecknandet.
Vad tillför skulpturerna dina teckningar?
Måste du bränna dina skulpturer?
Om du blir mer fri i gratislera ska du kanske bara använda det?
Den med platt ansikte närmar sig i uttryck din tecknande förebild Jesper Waldersten.
Och att det är som att du skulpterat den så som du tecknar och målat ögonen så som du skulpterar.
Kanske är inte HDK rätt plats för dig? Behöver du gå bredvid en skulptör?
Det verkar vara kontrasterna som intresserar dig. Skrovligt/slätt, realistiskt/skissartat, putsat/sprucket..
Sprickorna är så fina. Kanske kan du lära dig att styra dem ännu mer.
Vill du komma upp i storlek?
Hur ska du gå vidare nu?
Nu börjar arbetet med att fundera ut hur jag vill ha det på examensutställningen på Vasa konsthall.
Jag fick under examinationen viss hjälp, till exempel av Eva Dahlin. Hon tyckte att det var mitt
arbetssätt som var det intressanta. Att jag arbetar samtidigt med så olika uttryck. Detta skulle jag
kunna visa genom att ha med två skulpturer (den platta snabba och den byst med spackel föreslog
hon) tillsammans med en teckning (förslagsvis den jag kallar blåmärke). Det var förövrigt väldigt
kul att hon kom. Hon verkade tycka mycket om mitt projekt och att det var spännande att se den
typen av arbete på keramikprogrammet på HDK, hon ansåg det platsa på vilken konsthögskola som
helst.
enminutersteckningar var och en cirka 7 cm hög
blåmärke, tre porträtt på ett A3-papper med tusch och blyerts
spegelstudier vardera cirka 15 cm höga
tecknat utan att titta på pappret cirka 15 cm höga
dubbel teckning i tusch och blyerts 40 cm hög
Nomi och jag tecknar av varandra 30 cm höga
profilens process
processen bakom en av bysterna
snabba och eller stora byster
bilder från examensarbetets presentation 3 maj 2011
källförteckning
böcker
Atlantis/Stensman, Milis (2008). Hertha Hillfon, Minnenas vind. Stockholm: Jernström Offset
Galleri Lars Bohman (1994). Lena Cronqvist – målningar. Stockholm: Jernström Offset
Galleri Lars Bohman (1994). Lena Cronqvist – teckningar. Stockholm: Jernström Offset
Göransson, Kristian (2010). Kinas terrakottaarmé. Stockholm: Östasiatiska museet
Hartman, Lorentz (1984). Skulptur och porträtt i terrakotta: handbok. Bollnäs: Inferi
Holkers, Märta (2010). Lisa Larson Keramiker. Värnamo: Fälth & Hässler
Hutchinson, John (1995). Anthony Gormley. London: Phaidon
Lindberg De Geer, Marianne (1994). Jag tänker på mig själv. Stockholm: Tago Förlag
Morris, Frances (2008). Louise Bourgeois. New York: Rizzoli
Prignitz-Poda, Helga (2003). Frida Kahlo: the painter and her work. Munchen: Shirmer/Mosel
Ramhöj, Nils (2006). Bilder av en far. Värnamo: Fälth & Hässler
websidor
Charlotte Gyllenhammar: http://www.charlottegyllenhammar.com/
Jesper Waldersten: http://www.jesperwaldersten.com/