Transcript Skrivtips Anna Gable

2014 års
Skrivtips
av
Anna Gable
Under slutet av 2014 bjöd jag på en hel del skrivtips på min sida
på Facebook. Nu börjar de bli så många att det är svårt att hitta
bland dem. Därför har jag samlat dem i den här skriften.
Innehållet är © Anna Gable, men får gärna delas så länge det
står vem som har skrivit tipset samt en länk till www.annagable.
com är med.
Anna Gable är lektör, språkkonsult och författare
Fler tips, information om lektörsläsningar, skrivkurser, skrivcoachning och Annas eget författande finns på www.annagable.
com
2014 års skrivtips
©2014 Anna Gable
Jaga småord
En tanke kring tempus
En kollega skrev nyligen att hon satt och jagade småord i sin
text. Detta är något som man själv enkelt kan göra med “sök”
antingen när råmanuset är färdigt, eller efter varje kapitel (personligen rekommenderar jag när råmanuset är klart, så att flödet
i författandet inte stannar av).
Ni kommer att bli förvånade över hur mycket ni hittar och hur
mycket klarare manuset blir efter rensningen. Här är en lista på
ord att stryka (och det är inte bara skönhetsfel, utan en anledning
till refusering):
Jag läser många manus som lektör, och ett mycket vanligt nybörjarfel är att författaren inte håller sig till ett grundtempus i
sin berättelse. Med grundtempus menar jag det som i huvudsak
används i manuset. Utöver detta kan det givetvis förekomma tillbakablickar och tankar framåt. Det kan till och med finnas enstaka kapitel där tempuset ändras för att ge en viss effekt, men då
är dessa i minoritet.
lite
ganska
verkligen
just
väldigt
nästan
liksom
faktiskt
ju
riktigt
Det vanligaste är att ett manus har sin grund i preteritum eller
presens.
* Preteritum (det som tidigare hette imperfekt):
“Kalle GICK in i rummet och SATTE sig på en stol. Han TOG fram
mobilen och SKREV ett meddelande till Stina.”
Detta är den i särklass mest använda formen.
* Presens:
“Kalle GÅR in i rummet och SÄTTER sig på en stol. Han TAR fram
mobilen och SKRIVER ett meddelande till Stina.”
Den här formen har fått mer utrymme med tiden, men är fortfarande inte lika vanlig som preteritum.
Dialog som inleds med “Ja, xxxx” eller “Nej, xxxx”
(Ja), du kan (ju) behålla (just) några få, men som regel gör de
(faktiskt) bara texten (lite) tyngre att (verkligen) läsa och det var
(liksom) (kanske) inte (riktigt) så du (faktiskt) (nästan) hade tänkt
dig att det (ju) skulle vara. - Ni fattar.
(Jag blir ständigt påmind om att jag, när jag var liten, hävdade att
jag var “nästan tvärsäker”. Fundera på den )
Manusets grundform
Blandade verbformer
Givetvis förekommer blandade former i en text, exempel:
“Jag ÖNSKAR att Lasse inte HADE SAGT det.”
eller
“Jag ÅKTE till Skåne som LIGGER i södra Sverige.”
Varför fungerar då detta? Jo, om predikatet i manuset har samma
tempus går det att låta andra delar avvika.
Jämför den felaktiga konstruktionen: “Det ÄR mörkt på vintern.
Jag AVSKYDDE det. Man KAN inte gå ut utan att halka.” (Rätt
form blir givetvis AVSKYR - eller omvänt “Det VAR mörkt på
vintern. Jag AVSKYDDE det, Man KUNDE inte ...”).
Predikatet är alltså det verb som beskriver en handling eller ett
tillstånd i en sats (obs! Det finns predikat både i huvudsatser och
bisatser, så kolla noga om meningen är lång.)
sticker det inte längre ut. Många förlag säger att de får manus i
första person presens av i stort sett alla som vill debutera just nu.
Det är med andra ord inte alls säkert att du är så unik som du tror
om du kämpar dig igenom ett manus i presens.
Tillbakablickar
När du har blivit säker på din sak kan du bryta mot regeln genom
att till exempel lägga in något kapitel här och där i ett annat tempus än manusets grundtempus. Det kan till exempel vara en annan karaktär som har perspektivet, eller en förtätning inför den
dramatiska höjdpunkten i manuset. Det får däremot aldrig vara
någon tvekan om vilket som är grunden, annars blir läsaren
snabbt förvirrad och tappar flytet i läsningen. Tungan rätt i mun
alltså.
Vid tillbakablickar måste man också vara noga, eftersom tillbakablicken får olika form beroende på manusets grundtempus.
* Vid preteritum blir det pluskvamperfekt, alltså en formulering
med HADE, så här:
“Det vill jag inte, HADE Lasse SAGT den gången.”
* Vid presens blir däremot tillbakablicken preteritum, och här är
det alltså upplagt för problem om inte manusets grundtempus är
stadigt.
“Det vill jag inte, SA Lasse den gången.”
Övning
Gör gärna en skrivövning där du markerar alla verb som innebär
en handling eller ett tillstånd för att lära dig identifiera predikatet
i satsen.
Fördelar och nackdelar?
* Preteritum är den mest etablerade berättarformen. Fördelen är
att formen alltid kommer att fungera. Det är också den vanliga
formen som vi använder när vi berättar något för någon annan.
“Det VAR så mycket trafik att jag inte KUNDE komma hem tidigare.”
Nackdelen är att “alla” gör likadant, manuset sticker inte ut.
* Presens är i dagens tvittrande och messande en allt vanligare
form: “ÄR på bussen.” I ett manus kan det ge högre närvarokänsla.
Nackdelen är att det har blivit “på modet” att skriva manus i presens och det kräver mer, så risken att göra fel är fler. Dessutom
Bryta mot regeln
Lycka till!
inte var okej att Stina var sen.”
Det här liknar ibland tredje person, men det övergripande perspektivet kan inte förmedla någons inre känslor, bara iaktta yttre
händelser, ungefär som det man ser på en film.
Perspektiv
Perspektivet i en berättelse handlar om ur vems synvinkel läsaren
får ta del av historien.
Det finns fyra grundperspektiv i berättande
* Första person
“Jag kom in i rummet och såg att Lisa och Pelle hade kommit, men att Stina
saknades. Det gjorde mig sur när någon var sen.”
Berättas alltså som “jag” och det är den som är jag som förmedlar sina egna inre känslor.
* Tredje person
“Stina kunde inte begripa att hon hade en sådan otur. Nu var bussen sen
igen. Lasse skulle säkert bli om hon var sen.”
I det här fallet är det Stina som har perspektivet. Läsaren får ta
del av hennes inre känslor och tankar.
* Berättarperspektiv
“Nu ska jag berätta för er hur det kan vara att gå på ett möte hos AB
King & Klang. Lasse brukar alltid komma in i rummet i sista minuten och
förvänta sig att alla är där. Är de inte det blir han sur.”
Författaren tar över historien för att förklara något. Astrid Lindgren är en mästare på att göra detta utan att skriva läsaren på
näsan (vilket är en konst i sig). Berättarperspektivet gör sig bättre
i sagor än i hårdkokta deckare.
* Övergripande perspektiv (även kallat kameraperspektiv eller
flugan på väggen)
“Två av stolarna var redan upptagna av Lisa och Pelle. När Lasse kom in
i rummet såg han bara den tomma stolen. Det syntes på hans ansikte att det
Blanda inte hur som helst
Det svåra i kråksången är nu att inte blanda perspektiven och
att i förväg bestämma dig för hur många (eller få) som ska få ha
perspektivet i ditt manus. Om fler än en har perspektivet är det
dock viktigt hur du blandar.
Hur du byter perspektiv
Det är helt okej att byta perspektiv när du byter kapitel. Mot slutet
av berättelsen kanske du också vill förtäta spänningen genom att
byta perspektiv oftare. Då kan du byta stycke med blankrad och
sätta tre stjärnor (t.ex.) mellan styckena som en markör att här
ska sättaren inte bara göra nytt indrag utan verkligen ha blankrad
mellan (en del sättare behåller även stjärnorna, bläddra i några
böcker så ser du).
Personligen skulle jag inte rekommendera att du byter mellan
första person och något av de andra berättarsätten utan att byta
kapitel.
Undvik
Det du _inte_ ska göra är att byta perspektiv mitt i ett stycke. Om
läsaren får ta del av de inre känslorna hos flera på samma gång
upplever denna det ofta som förvirrande.
En rekommendation för en annan sak du bör undvika är att ha
flera som är “jag” i samma manus (det går givetvis utmärkt att
inte ha något “jag” alls). Om flera ska berätta i första person
kräver det en otrolig tydlighet för att läsaren inte ska bli förvirrad.
De som lyckas med detta är oftast sedan länge etablerade författare som tillåter sig att experimentera under en professionell
redaktörs granskande ögon.
Att experimentera med
Dialog
En kul sak att experimentera med är att inte låta huvudpersonen
ha perspektivet, utan att spegla denna genom andra karaktärer
(som givetvis kommer att ha olika bild beroende på hur de känner huvudpersonen, i vilket sammanhang de träffas och vad de
anser om denna).
Dagens skrivtips handlar om dialog, och anföringstecken. Bara
för att förvirra finns det två metoder att markera dialog, citattecken och talstreck även kallade replikstreck (gemenligen kallade
fnuttar och pratminus).
En annan kul situation är när en hel berättelse sker i första person, men där “jag” ändå kan överraska på slutet. Det kanske är
svårt att förklara, men som exempel kan jag ta en deckare som
jag läste där den som var “jag” visade sig vara mördaren. Den var
så bra skriven att all fakta för att lösa fallet fanns långt före upplösningen, men “jag” var så skickligt skriven att det inte alls var
uppenbart. Mycket svårt, men klart intressant.
Kontrollera din text
När du har skrivit färdigt stycket, kapitlet eller hela manuset (beroende på hur du jobbar), kontrollera noga vem som har perspektivet i din text. Det är lätt att “åka med” och börja skriva vad
både person A, B och C känner inuti när inspirationen rinner till,
men de intre känslorna ska alltså vara förbehållet den som har
perspektivet (förutsatt att det är första- eller tredje person alltså).
Berättarperspektivet kan tillåta sig att tala om vad olika personer
känner (jfr. när Emils mamma skriver i den blå skrivboken hos
Lindgren), men detta bör användas sparsamt.
Lycka till!
(Vän av ordning påpekar säkert nu att man även kan ha måsvingar, alltså: « men dessa är så ovanliga och hanteras som citattecknen, så jag lämnar dem därhän.)
Dialog och anföringssats
För att förstå vad jag pratar om nedan kan det vara bra att kunna
två termer: dialog och anföringssats. Dialog är det som någon
säger, alltså:
“Det blir fint väder i dag.”
Anföringssatsen visar vem som säger det hela, här nedan är “sa
Lisa” anföringssats:
- Det blir fint väder i dag, sa Lisa.
Två system
Citattecken i svensk litteratur ska sitta i det över hörnet och om
du använder typografiska dito ska de ha “klumpen” överst. (det
går tyvärr inta att göra typografiska tecken att visa med här, men
de ska alltså se ut som två små upphöjda nior). Citattecken sätts
både före och efter det som sägs.
Talstreck ska sitta före det som sägs och det ska vara ett mellanslag innan själva texten börjar. Talstreck sätts bara före det
som sägs. Ett talstreck är längre än ett bindestreck, kolla hur du
åstadkommer detta i det program du skriver i. Ett tips är att ha
det som automatisk korrigering, och backa ett steg om du behöver bindestreck någon gång.
Så här långt är det sällan några problem (det där med att citattecknen ska vara vända på svenskt sätt kan du ställa in i ditt ordbehandlingsprogram, men oftast är det redan inställt på rätt sätt).
Var ska skiljetecknen sitta?
Vid citattecken brukar det däremot uppstå en del förvirring kring
placeringen av skiljetecknet, men så här ska det vara - lägg märke
till om skiljetecknet sitter utanför eller innanför det avslutande
citattecknet.
“Det blir fint väder i dag”, sa Lisa.
“Aj!” skrek Lisa.
Lisa sa:
“I dag har jag varit hos frisören och urmakaren.”
Stora skiljetecken sitter alltså innanför citattecknet, medan komma sitter utanför.
Det svåra brukar vara att få skiljetecknen rätt.
Jag tar talstreck först, för det är enklast och visar genom exempel (det blir tyvärr inga långa talstreck här på FB heller, ni får ha
fantasin med här).
- Det blir fint väder i dag, sa Lisa.
- Aj! skrek Lisa.
Lisa sa:
- I dag har jag varit hos frisören och urmakaren.
När det finns en anföringssats ska du alltså alltid skriva den med
gemener, även efter stora skiljetecken (punkt, utropstecken och
frågetecken).
Om personen fortsätter att tala efter anföringssatsen kan det
ibland vara svårt att direkt avgöra om det är en lång anföringssats
eller fortsatt dialog. Då kan du använda dig av ett nytt talstreck,
men var i så fall noga med att göra detta genomgående, alltså även
är det bara stå “sa Lisa”. Använder du version a) nedan måste du
alltså fortsätta med det. Samma sak för version b). Jämför:
a) - Jag vill gå ut i kväll, sa Lisa medan hon kliade sig på näsan för att dölja
att hon fortfarande var förkyld. Det vore skoj.
b) - Jag vill gå ut i kväll, sa Lisa medan hon kliade sig på näsan för att
dölja att hon fortfarande var förkyld. - Det vore skoj.
a) - Jag vill gå ut i kväll, sa Lisa. Det vore skoj.
b) - Jag vill gå ut i kväll, sa Lisa. - Det vore skoj.
Problemet med när det är dialog och när det är anföringssats
uppstår inte lika lätt med citattecken som med talstreck som bara
används i början av repliken.
Citat i citatet
Ibland talar någon om vad någon annan har sagt, och när det blir
ett citat inne i citatet (dialogen). Här skiljer sig återigen de båda
systemen.
Citattecken:
“Då ropade de: ‘Utrym salen!’ och alla sprang”, sa Lasse.
Talstreck:
- Då ropade de: “Utrym salen!” och alla sprang, sa Lasse.
Vilket system är bäst?
Både citattecken och talstreck är lika vanliga i svensk litteratur,
inget är “mer värt” än det andra. Vilket du väljer är alltså upp till
dig själv. Personligen föredrar jag att skriva med talstreck, troligen för att det var tydligare när jag en gång började skriva och
gjorde det för hand, andra tycker att citattecknen är bättre. Som
du säkert redan märkt har båda för- och nackdelar. Välj det du
gillar bäst, men var konsekvent och se till att du har koll på hur
du använder det system som du har valt.
Kort om anföringssatsen
Det kan ofta vara lockande att krydda texten med hur någon
säger något. Alla som har läst Stephen Kings “Att skriva” har
dock fått en rejäl bakläxa kring uttryck som “utbrast”, “suckade”,
“sa hon mjukt”, eller “skrek han förnärmat”. Det enda som är
neutralt i sammanhanget är “sa”, följt av vem som sa det. I exemplet med skiljetecknen ovan bör det alltså stå:
“Aj!” sa Lisa.
Ordvalet och utropstecknet gör alla övriga kommentarer onödiga här. Läsaren kommer att förstå både att något gör ont och
att hon knappast säger det mjukt.
Enda gången när en förstärkning av anföringssatsen kan vara på
sin plats är om en karaktär bryter mot det förväntade, till exempel om någon sänker rösten i ett läge där läsaren tror att alla
höjder tonen vartefter, som vid en hotbild.
“Ett steg till och jag skjuter”, viskade kommissarien.
Lägg märke till att det inte behöver stå “frågade” om du har ett
frågetecken. Följande båda exempel säger alltså exakt samma sak,
men på olika sätt:
“Hur mycket är klockan?” sa Lisa.
“Hur mycket är klockan”, frågade Lisa.
Detta är däremot tårta på tårta, även om det inte är ett direkt fel:
“Hur mycket är klockan?” frågade Lisa.
Nu undrar säkert någon hur läsaren då ska kunna veta på vilket
sätt något sägs. Jämför:
a) - Näe, så dum du är! skrek Lasse förargat.
b) - Näe så dum du är, sa Lasse och slängde igen dörren med ett brak.
Det är b) som kallas att gestalta (mer om gestaltning kommer
senare). I a) förstår visserligen läsaren att Lasse inte är nöjd med
situationen, men hur är egentligen Lasse när han skriker och är
förargad? i b) får läsaren veta att Lasse är en sådan som drämmer
i dörrar när han är missnöjd och sur. a) talar alltså bara om något
som kan översättas med “Det tar tre gånger så lång tid att utföra
x som Y” utan att vi får veta hur lång tid det tar att utföra Y. I
b) däremot får vi hela skalan av Lasses humör av några få ord.
Hänger ni med? Givetvis kan b) kryddas med ett utropstecken,
jag har hållit tillbaka nu för att var övertydlig.
Mer om gestaltning kommer senare, detta var bara en försmak.
Det jag vill att du lägger märke till är också att det går utmärkt att
gestalta en karaktär med hur den pratar. Var noga med att dina
karaktärer får sina individuella röster så fort du skriver dialog.
Lycka till!
Lättläst layout
Tips om hur du gör din text mer lättläst för förlagsredaktörer,
skrivcoacher, tävlingsjury, lektörer och testläsare
5 centimeters indrag både till höger och till vänster om satsytan
(texten). Har du sedan ett normalt typsnitt, som Garamond, Bodoni eller Palatino och 12 punkter i storlek får du automatiskt en
behaglig längd för läsaren på dina rader.
Böcker är inte skapade i vare sig A4 eller A5
Du har säkert känt att en del texter är lättare att läsa än andra.
Vissa gånger går det att förstå för att texten helt enkelt inte är
bra, men andra gånger kan det vara svårare att sätta fingret på
vad det är som tar emot. Och så kan det ibland vara även för en
person som har utbildning i textanalys. Författaren har ju både
bra fantasi och bra språk, så vad är det som kärvar? En av sakerna som jag då ser på är hur själva texten är utformad. Alltså hur
sidan som jag läser ser ut. Det här kan fälla avgörandet om ditt
manus står och väger.
Den som undrar över de stora marginalerna kan plocka ut vilken bok som helst ur bokhyllan. Den kommer inte att ha samma
förhållanden mellan längd och bredd på sidorna som förhållandena är i A-formaten (med möjligt undantag för någon fotobok
eller presentbok). För att få en läsvänlig boksida på en A4 måste
marginalerna helt enkelt anpassas efter hur vi läser, inte efter hur
sidan ser ut. Börjar du dribbla med sidformatet i dit ordbehandlingsprogram kan du istället få problem med utskrifter från det,
så det är enklare att bara låta det bli stora marginaler. Dessutom
tjänar dessa ett syfte (se nedan).
Hur vi läser en rad
Några saker att undvika
Det finns forskning på hur ögat rör sig när vi läser. Om blicken
studsar tre gånger på en rad är raden optimalt lång för att läsningen ska gå problemfritt. Är raderna för långa måste ögat studsa
minst en gång till. Risken är då att läsaren tar om samma rad en
gång till och att läsningen därigenom blir hackig och trög.
Nu undrar någon säkert:
“Mitt ordbehandlingsprogram har automatiskt typsnittet Times,
ska jag inte använda det?”
Att Times finns som förval i många ordbehandlingsprogram är
med största sannolikhet en olycklig kvarleva sedan den tid då
tidningarna var de som främst använde datorer för större textproduktion. Times är ett typsnitt som är framtaget för att passa
smala tidningsspalter och det är således för komprimerat för att
passa i en hel bok. Det är helt enkelt inte skönt att läsa långa
manus i Times, även om du har räknat antalet nedslag per rad.
Undvik det typsnittet, och liknande) i ditt manus, utan håll dig till
det som proffsiga sättare använder (se exempel ovan).
Om raderna däremot är för korta är det vanligt att läsaren hoppar över en rad och får dåligt sammanhang i texten. “Lagom”
är alltså bäst. Vad som är lagom långt beror givetvis på hur stort
typsnitt du använder. Därför räknas radernas längd i antal nedslag, inklusive mellanslag som finns på en rad. Det optimala antalet ligger mellan 60 och 65 nedslag.
Skapa en mall
Om du skriver i Word eller andra ordbehandlingsprogram som
bygger på A4-formatet kan du enkelt skapa en mall där du har
Undvik också sådana typsnitt som inte har seriffer, alltså små
slängar i änden av varje bokstav (typsnittet här på FB är ett sanseriff, alltså utan seriffer). Serifferna finns där för att underlätta
för läsaren att snabbt skapa en ordbild, alltså att se hela ordet
utan att behöva tyda bokstäverna en och en. Med seriffer går
läsningen snabbare och läsaren kan koncentrera sig fullt ut på
innehållet. (Typsnitt utan seriffer är däremot bra för rubriker och
de är också bra för t.ex. webbtexter, men var sak på sin plats )
Den tredje saken att undvika är långa stycken i kursiv stil. Oavsett typsnitt är kursiver jobbiga att läsa. Om du kursiverar ett ord,
eller kanske några få rader må det vara hänt, men manus där långa brev eller liknande är satta med kursiver är inte kul att få i sin
hand. Många läsare hoppar helt enkelt över kursiverade stycken
och det var väl inte riktigt det du som författare hade som avsikt.
Sist, men inte minst bör du undvika underliga stycke indelningar.
Strunta i indrag i ditt manus, utan gör en blankrad när du vill göra
nytt stycke (använd inte förinställda avstånd “efter”, utan ha allt
sådant neutralt på noll och jobba för hand, annars får en sättare
ett elände att ta bort alla dina formateringar om ditt manus blir
antaget).
Siffror och andra tecken i skönlitteratur
Det har förekommit några svängar med frågor kring hur man
skriver siffror i skönlitteratur här på Facebook, så jag tänkte ta
upp både siffrornas vara eller inte vara, samt några andra vanliga
tecken i vårt språk. Grundregeln för alla tecken som inte är bokstäver är att prioritera hur lättläst det blir, inte hur snabbt det går
att skriva (alltså omvänt mot sms-trenden eller inlägg på twitter
- dessa kommer jag inte att beröra i den här texten). I slutet går
jag också igenom skiljetecknen.
Har du fem centimeters marginal på vardera sidan om texten,
Garamond 12 punkter och 1,5 i radavstånd får du dessutom en
sak på köpet: Dina sidor kommer på ett ungefär att motsvara en
sida satt text, så du får en bättre uppfattning om hur långa dina
stycken, kapitel och hela manus är.
När det gäller siffror finns det en grundregel som säger att du
ska skriva siffror med bokstäver upp till en gräns som går någonstans mellan tretton och tjugo. Den gäller för bruksprosa. För
den som skriver skönlitteratur blir det mer av en avvägning. Vad
är det för slags siffra? “Han var femtiotvå år.” – jo, det fungerar
ju. Hur klumpig blir den om du skriver den med bokstäver? “Året
var artonhundra sjuttioåtta.” – nja, ett gränsfall, år brukar göra
sig bättre med siffror. Du får helt enkelt känna efter från fall till
fall. Väg fördelar mot nackdelar, läs din text högt, eller be någon
annan läsa meningen och hör efter om de snubblar på siffrorna.
En sak till som är positiv med breda marginaler är att det finns
utrymme för anteckningar. Sådant gillar vi som tar emot texter
och arbetar med dem. (Gäller även pdf:er, eftersom många i dag
antecknar direkt i pdf-filen.)
Om du behöver använda andra tecken, som procent, promille,
paragraf eller valutor bör du använda bokstäver i löpande text.
Däremot kan tecken eller förkortningar användas i tabeller (men
då är det oftast bruksprosa och inte skönlitteratur vi pratar om).
Viktigast av allt är givetvis att du, genom den här utformningen,
har skapat den bästa förutsättningen (utanför fantasi och språk)
för att din text ska bli omtyckt.
Jag har tidigare skrivit om talstreck, som ska vara långt – till skillnad från bindestreck - . Talstreck används vid direkt anföring
(dialog) om du inte har citattecken. Det långa strecket används
också för tankstreck, alltså när en sats är inskjuten i en annan och
Det du vinner på att utforma texten läsvänligt
Lycka till!
kommatecken inte känns tillräckligt. Bindestreck används för att
binda ihop ord som inte passar att skriva ihop, kanske för att
det ena ledet är utländskt och det andra svenskt “Burma-mat”
(lägg märke till att vissa vanligare konstruktoner har blivit etablerade som ett ord, som “thaimat”), eller för att den ena delen
innehåller ett namn “Linné-elev” (märk: “Evert Taube-visa” utan
bindestreck inne i namnet), eller för att hålla ihop dubbelnamn,
som Anna-Lena. Bindestreck används för avstavningar vid radbyten. Bindestreck används också vid underförstådda utelämnade delar “sön- och helgdagar”.
“Lisa sa:
‘Ska vi gå ut?’”
Lägg märke till att det ska vara ny rad vid själva dialogen.
Snedstreck behöver ett eget stycke. Många använder sig av formuleringen “och/eller”, men grundregeln är dels att alltid undvika snedstreck i både bruksprosa och skönlitteratur, dels att det
du skriver med den konstruktionen de facto betyder “eller” så
du behöver inte göra texten så klumpig. Lägg märke till att om
någon pratar om musik i skönlitteratur bör du skriva ut “’Vals
går inte i fjärdedelstakt, utan i trefjärdedelstakt’, rättade Kalle”
snarare än att skriva “3/4”.
Punkt sätts när en mening tar slut. En mening består normalt
både av subjekt och predikat men ibland kan kortare meningar
användas för att skapa effekter. Spara på krutet så att du har detta
att ta till när det blir mycket dramatiskt (används det för ofta förlorar det sin verkan).
Undvik alla former av förkortningar. Skriv alltså inte “t.ex.” utan
“till exempel” när någon pratar och ska ge ett exempel, eller i
brödtexten.
När det gäller apostrofer för att visa på en utelämnad bokstav i
talspråk bör du sätta ut den om det inte är en vanlig kortform,
som i “’Kväll’n är ljum’, sa Lisa”, medan den inte behöver sättas
ut i vanliga kortformer som dan, sån, sen, stan eller sånt. Vissa
kortformer har fått samma värde som den längre ordformen, till
exempel ska eller skall. Se dock till att hålla dig till den ena (alternativt låta den korta ingå i direkt anföring medan den långa står i
din brödtext), så att du är konsekvent.
Undvik alla former av parenteser i skönlitteratur
Använd kolon om en mening förebådar en direkt anföring.
Semikolon är ett litet skiljetecken som inte har någon som helst
koppling till kolon när det gäller betydelsen. Semikolon används
där komma känns för svagt men punkt för starkt. Vi är dåliga
på att använda semikolon i svenskan och många är ovana att se
tecknet i skönlitteratur. Gödsla alltså inte med det, men var heller
inte rädd för att använda det när du verkligen behöver.
Utropstecken sätts efter utrop. Använd aldrig utropstecken i
brödtexten i skönlitteratur, det blir lite som att skratta åt sitt eget
skämt. Du kan ha det efter en direkt anföring, men gödsla inte
med det här heller.
Frågetecken sätts efter en fråga. Lägg märke till att frågetecknet
kan ersättas med en anföringssats som markerar frågan. “’Var det
soligt’, undrade Lasse.”
Komma kräver en hel egen artikel, så detta tecken sparar jag till
ett kommande inlägg. Grundregeln är dock att kommateringen
ska underlätta läsningen.
Lycka till!
Tre punkter …
I dag handlar skrivtipset om de tre punkter som används vid avbrutna ord eller meningar.
Utelämnat ord sist i en mening
Om en mining inte är fullständig ska du sätta tre punkter där det
som är utelämnat skulle ha varit. Precis som med ord ska det vara
ett mellanslag före punkterna. Jämför:
“Jag vill inte gå in dit”, sa Lisa.
“Jag vill inte gå ...”, sa Lisa.
Det senare används när det är klart av sammanhanget vart hon
inte vill gå.
Utelämnat ord först i meningen
Om något är utelämnat först i meningen blir det likadant, alltså
mellanslag.
“Ska vi ta en fika?” sa Lisa.
“... med bulle i så fall”, sa Lasse.
Avbrutna ord
Enda gången som de tre punkterna kommer direkt intill en bokstav är när själva ordet är avbrutet.
“Jag vill int...”, sa Lisa. Resten av det hon skulle säga drunknade i ljudet
från explosionen.
Tänk dock på hur gå gånger någon verkligen inte hinner säga ett
ord färdigt innan denna blir avbruten. Lyssna på konversationer
på bussar eller andra offentliga platser. Det är mycket ovanligt att
någon verkligen blir avbruten mitt i ett ord, så var sparsam med
den konstruktionen. Det är i stort sett bara vid oförutsedda ljud
som den uppstår, och då säger säkert personen ordet färdigt innan den avbryter sig dessutom, trots att det inte hörs.
Gör det alltså till en regel att utelämna ord, inte enstaka bokstäver. När du ersätter hela ord, gör ett vanligt mellanslag före
punkterna. Kontrollera också att något verkligen är utelämnat.
Tre punkter ska inte sättas som slentrian bara för att en tanke
inte är färdig.
Tre punkter och sedan punkt?
Hur gör man då om det är tre punkter och sedan punkt, så att
säga? Normalt sätter man bara tre punkter, men om det kanske är en cliffhanger i slutet av ett kapitel kan det vara värt att
markera. Då skriver du så här:
Lisa såg tveksamt på den mörka öppningen.
“Jag vill inte gå ...”.
Tre punkter och anföringssats
Vid citattecken uppstår sällan något problem med tre punkter i
slutet av en mening och sedan en anföringssats eftersom kommat som föregår anföringssatsen då hamnar på andra sidan om
citattecknet.
“Jag vill inte gå ...”, sa Lisa.
Om du använder pratminus får du lägga till ett komma, på samma sätt som om punkterna hade varit ett ord, alltså direkt intill
dessa, så här:
– Jag vill inte ..., sa Lisa.
Lycka till!
Gestaltning
Jag har tidigare utlovat ett skrivtips om gestaltning. Detta ord
som jag tror känns så luddigt för många. Gestaltning handlar i
korta drag om att visa istället för att beskriva (från engelskans
“Show, don’t tell”). Allt som du skriver om kan gestaltas. Det är
genom gestaltningen som du skapar närvaro i din text, det är så
du får läsaren att börja måla upp scener för sin inre blick. Jag ska
försöka visa på några av de vanligaste ställena i ett manus där
gestaltningen enkelt kan göra texten mer levande; gestaltning av
känslor, rum och genom dialog.
Gestalta känslor
Det enklaste sättet att visa gestaltning är att göra exempel. Om
jag skriver:
“Lasse var jättearg.”
så säger detta egentligen inte speciellt mycket. En del är jättearga
när de skriker och gapar. En del som är jättearga ändrar bara
ordvalet, inte tonfallet. Så hur ska läsaren kunna veta _hur_ arg
Lasse är, och framför allt, hur karaktären Lasse fungerar? Bättre
vore givetvis:
“Lasse sparkade undan stolen, slog klackarna i golvet när han gick genom
rummet och drämde igen dörren med en smäll.”
Nu vet läsaren både att Lasse faktiskt är arg, utan att ordet har
nämnts. De vet också hur han beter sig. Jämför:
“Det kom en hård glimt i Lisas ögon samtidigt som hon sänkte rösten mer
än vanligt.”
Lisa är också jättearg, men hon har ett helt annat beteendemönster.
På några få meningar har nu två karaktärer presenterat sig genom
handling och dialog.
Gestalta ett rum
Även rum kan gestaltas. Till exempel genom att låta någon göra
saker medan den går genom rummet. Jämför:
“Pelle kom in i en lång korridor. På båda sidor fanns det dörrar av ek. Alla
hade mässingshandtag som var mer eller mindre nötta. Han gick fram till
den tredje dörren och stannade utanför. Här hade hans syster bott.”
“Pelle stannade som vanligt vid den tredje dörren. Han lät handen glida över
det nötta mässingshandtaget, men han öppnade inte. Det var länge sedan
någon hade bott i rummet som fanns bakom de grova ekplankorna.”
Den första låter mer som en beskrivning av en miljö i ett rollspel
och faktum är att många som har spelat mycket rollspel och börjar skriva fastnar i beskrivningar istället för att låta rummet leva
tillsammans med karaktärerna, men givetvis finns det även andra
författare som gör samma misstag.
Gestalta genom dialog
Givetvis går det också att gestalta genom dialog, speciellt om
manuset är dialogdrivet. Det gäller att ge varje karaktär en unik
röst, vilket inte alltid är så lätt eftersom det bara är en person som
står bakom, det vill säga författaren själv. Mitt råd här att att läsa
skrivtipset om att göra karaktärskort. På det kan du också skriva
ned saker som en viss person ofta säger. I verkligheten kanske
inte detta upprepas lika ofta som i ett manus där allt förtätas, men
om du tänker efter så har säkert dina närmaste vänner vissa saker
som de säger som är “deras”. Själv har jag en kompis som ofta
säger “Kärlek!” som ett utrop och en annan som ofta säger “Hur
var det med xxx nu igen?” för att byta ämne. Det behöver alltså
inte vara några stora eller dramatiska saker, men ju mer du målar
karaktärens sätt att prata, desto bättre framstår den.
Tänk också på att det kan handla om det som din karaktär _inte_
säger. Den som notoriskt undviker ett ämne, utan att du för den
skull behöver skriva “Lasse tyckte att det var jobbigt att Lisa aldrig ville prata om sport.” Det kanske räcker med ett “Lasse suckade.” för att visa att inte gillar att hon återigen har bytt ämne (och
då måste du givetvis skriva ett antal exempel på gånger då hon
byter ämne först, så att läsaren är med).
Jag ska skriva mer om att vara dominant eller underlägsen i en
dialog senare.
Lycka till!
Tio tips innan testläsare och lektör tar vid
En vecka före julafton handlar skrivtipset om tio olika sätt att
bearbeta ditt eget manus _innan_ någon testläsare eller lektör får
det i sin hand.
Ska du lämna din text till ett förlag ska den vara så färdig som
möjligt. Du känner säkert till att du kan använda testläsare och
anlita en lektör för att få hjälp med åsikter om det. Mindre känt
är kanske att du får ut mer av dessa om du redan innan har bearbetat din text själv. Den hjälp du anlitar kommer då att reagera
på de stora dragen i texten och inte “märka ord”. Då ger du ditt
manus största möjliga chans att få just den djupa kritik som kan
få vågskålen att tippa över till din fördel när det sedan ska prova
vingarna hos ett förlag.
Det är riktigt svårt att granska sin egen text. Inte ens jag som är
utbildad i textanalys kan alltid se vad mina egna manus behöver
bäst. Jag kan alltså inte lektörsläsa mina egna manus, men jag kan
bearbeta dem. Min rekommendation är att du ska läsa sitt manus
med “olika ögon”. Om du söker efter ett slags fel och hittar ett
annat, hoppa bara över det andra och återkom till detta senare
(sådant som det tar en sekund att fixa kan du göra, men inte
något som kräver att du funderar på vad det borde vara istället).
Här följer nu en lista med tio punkter som förhoppningsvis kan
vara till hjälp. Det handlar alltså om att läsa _hela_ manuset minst
tio gånger! (Ja, man brukar vilja slänga sitt manus i ett hörn innan
man är färdig med det, så är det för alla.)
1. Gå igenom manuset och sök efter meningar som är ofullständiga eller underliga till sin konstruktion. Ofta blir det ju bråttom
när inspirationen kommer och då är det inte alltid som fingrar
eller ens tankar hinner med hela vägen.
2. Gå igenom manuset på nytt och sök efter ord som är upprepningar eller för lika varandra för att komma i samma stycke. Det
finns gott om synonymer. Se till att använda dessa, eller se om
någon upprepning rent av kan strykas.
3. Kontrollera att hela manuset har rätt tempus. Med detta menar
jag dels att du ska ha samma grundtempus överallt, men också
att du inte ska fastna i tunga återblickar med “hade” utan bara
placera pluskvamperfekt som en inledning för att markera återblicken. (mer om detta finns i mitt skrivtips om just tempus)
4. Kontrollera perspektivet. Ett perspektiv per kapitel som grund,
med en möjlighet till förtätning med ett perspektiv per stycke på
slutet (tempohöjande).
5. Ta bort alla transportsträckor, alltså saker som inte för handlingen framåt, sidohistorier som inte har någon betydelse för
grundplotten etc.
6. Ta bort alla onödiga ord som “lite”, “nästan”, “ju”, “så”, “ganska” med flera (en lista för detta finns i ett tidigare skrivtips här
på sidan). Detta går enkelt med “sök och ersätt” i ett ordbehandlingsprogram. Ta även bort onödiga “ja” och “nej” i början av
direkt anföring, till exempel “Ja, så kan vi göra” blir “Så kan vi
göra”.
7. Se över händelseförloppet.
a) Se över din tidslinje. Händer allt i rätt ordning? Fråga om årtal
och årstider stämmer, så att inte någon som var tio år presenteras
som femton tre år senare, eller att det finns höstlöv ute när du
nyss kallat årstiden för vår (vanliga fel).
b) Tänk på den kända frasen “Om någon hänger ett gevär på
väggen i början av pjäsen ska det avfyras innan slutet.”. Detta
gäller åt båda hållen. Se alltså till att plantera det som ska hända
ordentligt (gäller även karaktärer som ska dyka upp) innan du fyrar av, annars blir det bara “gubben i lådan” av det hela. Se också
till att verkligen fyra av det du har hängt på väggen, annars blir
det lite som smaken av att sticka ut tungan genom fönstret, eller
platt fall, när läsaren har kommit till slutet.
8. Har du gestaltat och inte bara beskrivit? (se posten från i går
här på sidan)
9. Kontrollera att det inte finns luckor. Här menar jag att läsaren
ska kunna hänga med genom hela plotten. Läsaren är inte dum,
och vill gärna känna sig smart dessutom, så gör det möjligt att
lösa plotten innan slutet (se punkt 8.), men skriv för den skull
inte dina läsare på näsan, utan jobba med att ge ut lösningen bit
för bit genom hela manuset. Detta gäller även för manus som
inte är deckare. Överraska gärna, men gör det till en “Andra gången jag läste den var det ju uppenbart hur det skulle sluta” och
inte till “Oj, här kom det helt ny information i sista kapitlet” för
den senare funkar sällan, då känner sig läsaren lurad.
10. Kontrollera att dina karaktärer:
a) ser likadana ut till exempel i fråga om hårfärg, kroppsbyggnad
och sätt att röra sig (om de inte genomgår en beskriven förändring förstås). Pratar de likadant genom hela manuset så att de
inte byter uttryck? Agerar de i linje med sin karaktärsbeskrivning
(någon kanske är hetsig, en annan lat)? Och så vidare.
b) utvecklas genom berättelsen. De ska komma in som en person
och ut som en annan. Gör de ingen resa blir de som grå skuggor och engagerar inte läsaren. Ställ dig frågorna: “Vad har de i
ryggsäcken?” och “Vilken är deras resa?”. Tänk på att all utveckling inte alltid går framåt, det finns personer som råkar ut för
bakslag och det kan vara lika intressant.
Nu trodde du kanske att sista punkten skulle vara “Korrekturläs”
och givetvis bör du även göra en grovkoll, det är som sagt lättare
att göra djupare analyser av en text som är så “rätt” som möjligt,
men lägg inte något stort krut just här, det är fel tidpunkt. När du
får tillbaka ditt manus från dina testläsare och din lektör kommer
du att ha en massa åsikter om det. Du kommer med största sannolikhet att bearbeta manuset. Följaktligen kommer nya korrfel
att infinna sig. Spara alltså den stora korrläsningen tills manuset
är färdigredigerat och lägg krut på korret det sista du gör innan
du skickar in det till ett förlag.
Lycka till!
Skriv trovärdigt
Dagens skrivtips är av det luddigare slaget, men det handlar om
hur du får läsaren att tro på dina karaktärer och den värld de lever
i, om att kunna identifiera sig eller se framför sig hur det ser ut
på en viss plats.
Att få med sig läsaren
Med jämna mellanrum träffar jag vänner som läser samma sorts
litteratur som jag. Vi tipsar om sådant som är läsvärt, men sågar
också det vi inte tycker att andra behöver läsa. I går var det en
sådan träff och en av deltagarna hade läst en bok som i och för
sig var bra, men som saknade något. Efter en del funderande
kom vi fram till att det den som läst boken inte gillade var att författaren inte hade fått med sig läsaren hela vägen, den engagerade
helt enkelt inte.
Hur gör man då? Alla läsare tycker ju om olika saker. Vad är det
som får en läsare att komma till ett liknande möte och spruta av
entusiasm, eller en recensent att skriva positiva ord? Fanns det
en generallösning hade den ultimata boken redan varit skriven
givetvis, men trots att läsarna har olika smak finns det ändå några
grundtips. Mycket handlar om trovärdighet.
Karaktärer som går att identifiera sig med
Dina karaktärer måste engagera. Oavsett om de är från en annan planet eller en annan tid måste en person som lever här och
nu kunna hitta något som gör att du får dem att känna sig som
om de var på platsen där det hela utspelas och att de känner
med karaktärerna. Det vanligaste felet är att göra allt svartvitt, så
att den goda bara är god och det eller den som ska övervinnas
bara är ond. Det är ju inte så. Den som kan skapa en skurk som
läsaren känner för har tagit ett stort steg närmare segern.
“Skurken” måste vara trovärdig
Jag brukar ta Sagan om Ringen som exempel eftersom så många
har läst den eller sett den på bio. Det spelar ingen roll om du
skriver deckare, romance eller samtidsdrama, det här exemplet
går att applicera på samtliga genrer.
I Sagan om Ringen finns den genomonda Sauron som vill ha
världsherravälde genom sin krigsmaskin. Han är ond. Punkt och
slut. Där finns också Gollum, den lilla skygga varelsen som av en
slump hittade maktens ring och blev förförd av kraften i ringen.
Gollum slits mellan att ta ringen för eget bruk, att tjäna dess
herre och att vara som Frodo och Sam, alltså sådan som läsaren
förmodar att han en gång varit. Slitningarna gör att vi känner
med karaktären, även om vi nog inte vill att han ska “vinna”.
Han blir oberäknerlig och spännande. När hjälper han verkligen
hjältarna och när har han något ont i bakfickan? Till skillnad från
Sauron vars vilja är uppenbar är Gollum betydligt mer intressant.
Han engagerar. Börjar ni förstå vart jag vill komma?
in i ett äventyr som redan från början är för stort och som sedan
bara växer. Han vet inte hur det ser ut bakom nästa krök, han
tvingas fatta svåra beslut. Han lär sig och växer med sin uppgift,
men det är inte enkelt. Trots det förblir han sig själv. Många av
oss skulle kunna vara Frodo. Vi är inte alltid fostrade till de uppgifter som väntar oss, utan måste pröva oss fram genom livet.
Den “lidande” kommissarien
Varför tror ni att sådana deckare som visar en hjälte med problem i vardagen har blivit så stora? Givetvis för att vi alla har saker
som stör oss i vårt jobb, eller som vi måste ta hand om när vi
kommer hem och bara vill vila.
En trovärdig värld
Världen som vi placerar våra hjältar och skurkar i måste också
den vara trovärdig. Faktum är att ju längre från verkligheten man
kommer, desto mer trovärdig måste världen vara. Om jag skriver
om en stad där “alla” vet att buss 62 har en hållplats precis vid
Kungsgatan 38 så måste jag hålla mig till detta. Om sedan bussen
som anländer är lila och består av tre våningar och körs av ett
huvud utan kropp så köper läsaren detta, för de vet ju så väl att
busshållplatsen faktiskt finns.
“Hjälten” måste gå att identifiera sig med
Påhittade världar
Givetvis måste läsaren också kunna identifiera sig med hjälten.
Och återigen är Sagan om Ringen ett lysande exempel. Kungaättlingen Aragorn går från strid till strid. Så fort han dyker upp
löser han något, oavsett om det är enkelt eller svårt. Han hittar
överallt, han kan slåss med svärd, han känner folk på vägen, han
kan läka skador ...
I en helt påhittad värld måste du istället jobba med att måla upp
platsen för läsaren. Troligtvis ser du den själv för din inre syn när
du skriver, men detta innebär inte att du med automatik lyckas
förmedla detta. Se till att du målar genom gestaltning och se till
att du har koll på platsen själv. Jag påpekade nyligen för en av
mina författare att om det bor tusen personer på en plats kan
inte någon skrika så att det hörs över hela området, det blir inte
trovärdigt.
Den som läsaren däremot kan identifiera sig med är den motvilliga hjälten, Frodo. Frodo kommer från en trygg idyll och kastas
Historisk tid
Skriver du i historisk tid, var noga med dina källor. Det är okej
att göra avsteg från historiska fakta för att få in dina karaktärer
i sammanhanget. I en mycket bra historisk roman låter författaren en av Frankrikes marskalkar dö för tidigt för att få in sin
egen karaktär på posten. Det gäller bara att veta om att man gör
avsteg, att inte göra för många och att göra det snyggt. Se också
till att allt annat är rätt, det är på samma sätt som med den lila
bussen, du kan ändra på vissa historiska skeenden om majoriteten av dem går att kolla upp. Tänk på vilka vapen som fanns,
hur man reste, vad man hade för kläder, vilka material dessa var
gjorda av och vilka färger man föredrog så att du inte påstår att
solen blänkte i de gula fasaderna i Stockholm på 1600-talet, för
då var stan rödmålad. Kontrollera vad man åt, dygnsrytmen och
vanliga uttryck.
Uttryck måste stämma
Gör inte heller inre referenser till sådant som inte finns. En av
mina författare var mycket noga med att inte skriva “silkeslen”
eftersom siden inte fanns på den tid som hennes manus utspelade sig i. Låt någon som är kunnig kring tiden läsa, men låt också
någon som snöat inne på en viss sakkunskap hjälpa dig.
Sakkunnig hjälp
Själv låter jag en person som är kunnig i militär sjöfart kolla mitt
manus som utspelas på sjön under tidigt 1700-tal. Då är jag ändå
historiker på universitetsnivå och har jobbat på Vasamuseet, men
jag vet för den skull inte hur man blev navigatör i engelska flottan. Med sådana detaljer rätt kan jag låta William Kidd bli tillfångatagen av min hjälte och transporterad till London istället för
att självmant komma till London och bli fängslad på plats. Det
är precis samma sak som det där med busshållplatsen. Har jag
stenkoll på namn och utseende på Kidds skepp, var han befann
sig vid vilken tidpunkt och liknande så kan jag sedan göra ett
medvetet avsteg.
Nutid
Tänk på att det inte är “säkrare” att sätta sitt manus i nutid. Det
där med busshållplatsen gäller, oavsett om den ser ut som en helt
vanlig buss när den kommer. En författare påstod att det fanns
pelare i norra änden av Slussens tunnelbanestation. Nu råkar jag
gå av där varje dag och jag har ännu inte sett några pelare ...
(manuset i fråga klarade sig för att det är satt i en snar framtid och
för att Slussen ska byggas om, men bara för att ta ett exempel
som hade kunnat bli fel).
Slutord
Som du säkert förstår nu handlar det om research, eller ett noga
genomfört världsbygge. Tänk på att även påhittade världar har
en historia och på att detaljerna är minst lika viktiga i ett nutida manus. Jobba igenom allt så att dina karaktärer kan referera
bakåt. ett tips i tipset är att spara allt referensmaterial och källforskning, det finns förlag som vill se detta.
Lycka till!
Ljus och mörker
I dag vänder ljuset åter. För ovanlighetens skull tillsammans
med en alldeles färsk första strimma av nymånen. Dagens
skrivtips kommer därför att handla om ljus och mörker i din
berättelse.
Jag har tidigare varit inne på det där med att karaktärerna får
mer liv om de inte är enbart onda eller goda. Nu är det alltså
dags för resten själva berättelsen, den dramatiska kurvan.
Ett manus som inte innehåller några variationer på kurvan är
sällan speciellt kul att läsa. Dels går de i ett jämntjockt tempo,
dels blir det antingen bara mer och mer lyckat för huvudpersonen, eller mer och mer elände. Ett bra manus har vågor, alltså
delar där man kan skymta en ljusning i en tragedi, eller delar där
det som går mot ett lyckligt slut ändå låter karaktärerna kämpa
sig igenom något svårt.
Som exempel på ovanstående tänkte jag först be er se på första
bästa deckare på tv. Först sker brottet och detektiven eller
polisen sätter igång sitt arbete. Efter ett tag verkar det komma
en lösning. Är det ett entimmesprogram kan du se på klockan,
jag är rätt säker på att det då har gått 20-25 minuter. Snart visar
det sig dock att det inte stämmer så att de måste leta vidare efter
den skyldige, och till sist kan gåtan få sin riktiga lösning. Detta
är ett exemel på en dramatisk kurva.
Som exempel två kan ni se på en äventyrsfilm. Dessa har oftast
en mycket klassisk dramatisk kurva:
1. Den kommer att börja med något dramatiskt som händer
(Indiana Jones hittar skatten, men blir av med den och blir jagad
t.ex.).
2. Sedan följer en lugnare del där vi får veta vem huvudpersonen är och där denna får sitt verkliga uppdrag (Luke Skywalker
i Star Wars träffar Obi-Wan-Kenobi som berättar om hans far,
ger honom ett vapen och tar med honom för att söka efter
prinsessan Leia som behöver hjälp).
3. Efter detta kan berättelsen åter ta fart, men det kommer att
komma toppar och dalar (piraterna i Pirates of the Carribean
tror att de har rätt person som kan lösa deras förbannelse, men
inget händer när de utför sin ceremoni vilket i sin tur leder till
en jakt efter rätt persons blod).
4. Det hela stegras till en punkt där den stora uppgörelsen kommer (Neo i The Matrix kommer på att han kan böja datakoden
som är Matrix, att han är The One).
5. Till sist kommer en kort avrundning (det blir fest på Hogwarts eftersom Harry Potter och hans vänner har räddat alla för
den här gången).
När man skriver följer man ofta båda dessa, det vill säga man
använder sig av äventyrsfilmens dramatiska grundkurva och
lägger in tv-deckarens bakslag för att inte få en rak linje fram
till den stora slutuppgörelsen, alternativt för att ta hand om en
sidoplott.
I ett manus brukar man prata om att det kommer en stor
vändpunkt ungefär mitt i manuset. Innan dess, ungefär efter en
fjärdedel kommer det en mindre vändpunkt, det är där karaktären förstår att den måste utföra något och någonstans mellan
den stora vändpunkten och slutet finns en tredje vändpunkt,
från den går det antingen mot en bra lösning (hjälten reser sig
och börjar slutstriden), eller börjar dyka mot ett tragiskt slut
(Romeo och Julia kommer på att de ska fejka sin död, men
dålig timing gör att det hela missförstås och båda tar sitt liv på
riktigt av sorg) Dessa vändpunkter finns givetvis även i de stora
klassiska verken, men det tar längre tid att läsa dem än att se ett
äventyr på dvd.
Varför ska det då börja med någon slags “actionscen” eller ett
stort drama? Personligen tror jag att det handlar om att vi har
så många intryck att vi inte riktigt har tid att låta en bok väva
sig fram till den där första vändpunkten i våra dagar. Om det
däremot börjar med en “smäll” så har läsaren fastnat, och då kan
vi dra ner tempot och börja den egentliga berättelsen. Jag råkar
veta att en av de tre herrarna som en gång bildade Stockholms
Tolkiensällskap hade hört talas om att Sagan om Ringen var en
bra bok. Han skulle låna den på biblioteket, men bara del två
fanns inte, så han tog den för att testa. Han hamnade mitt en
spännande jakt. Över fyrtio år senare hävdar han än att om han
hade fått den första delen, som långsamt väver igång, hade han
aldrig läst den.
Jämför gärna hur andra författare har gjort, hur är det med Rowlings? (Jo, Harry Potter och ormen är den dramatiska starten som
gör att vi sedan får veta hans bakgrund och varför han hamnar
på trollkarlsskolan.) Astrid Lindgren? (Pippi kommer till stan
med häst och apa, Ronja föds under ett åskväder som klyver en
borg, Skorpans bror dör i en brand ...) eller ta klassiker: Ben Hur
river ner en takpanna i huvudet på en romersk soldat, Greven av
Monte Christo åker i fängelse, Inbördeskriget bryter ut i Borta
med vinden, Robin Hood skjuter kungens hjort, James Herriot
blir färdig som veterinär, Henning anländer till Stockholm ...
Det behöver alltså inte vara stort pådrag med vapen, men en
avgörande händelse sker i starten av i stort sett varje känt manus
(med Tolkien som undantag, fast å andra sidan börjar hans Bilbo
med att det oväntat ramlar in tretton dvärgar genom hans dörr
och det finns de som ser Sagan om ringen som fortsättningen på
Bilbo, vilket den ju till viss del också är givetvis, så att den alltså
börjar med att tempot dras ned och blir förklaringar - och så blev
även den med ett äventyr som start!).
När du planerar ditt manus, se alltså till att
1. Först gripa tag i läsaren med en scen som genom drama eller
action eller en stor förändring i huvudpersonens liv spelas upp.
2. Ge sedan nödvändig bakgrund och se till att din karaktär får
en uppgift (rädda världen, vinna sin kära, hitta skatten, bekämpa
en sjukdom etc.) och ger sig iväg på sin inre eller yttre färd (första
vändpunkten).
3. Låt framgång varvas med motgång.
4. Se till att ha en rejäl vändning där något uppdagas för huvudpersonen eller för någon i dennas närhet som plötsligt förstår
mer om H. (stora vändpunkten, ungefär mitt i manuset)
5. Ha en tredje punkt (Deckaren kommer på hur de ska söka
efter den verkliga mördaren), där det vänder igen och oundvikligen går åt ena eller andra hållet. (tredje vändpunkten)
6. “Slutstriden” (ni fattar, även om det inte är en yttre strid)
7. En kort avrundning (de gifter sig, det blir kalas, huvudpersonen kommer hem etc.)
Om ditt manus är långt och har sidoplotter, se till att lösa dessa
före den stora slutuppgörelsen.
Om ditt manus är tänkt som en serie, se till att varje del har sin
egen plott som blir löst (Harry Potter är lysande exempel här),
men att den stora tråden finns med och är synlig. Detta gäller
givetvis inte böcker som delas på grund av att de annars skulle
bli för tjocka, utan de som från början är planerade som en serie
med ett visst antal böcker i.
Var noga med att blanda ljus och mörker genom historien så att
det får läsaren att känna med karaktärerna. Även om din historia
inte alls utspelas vare sig här eller nu så kommer detta att göra så
att läsaren känner igen sig, livet går upp och ner oavsett vem eller
var man är i tid och rum.
Med detta önskar jag alla författare en trevlig helg.
Lycka till!
Gör en video om ditt manus
Det här är inte ett vanligt skrivtips, utan en kort (nåja) text om att
göra en video som reklam för ditt manus.
Personligen tycker jag att det är kul att se en teaser inför ett
manus, eller för en bok som jag funderar på om jag ska köpa.
Att göra en behöver inte vara invecklat. De flesta datorer har
någon form av stöd, antingen inbyggt, eller som gratisprogram
att hämta.
Börja med att fundera på vad det är du kan och vill visa. Precis
som baksidestexten ska videon inte säga vare sig allt eller hur det
går, den ska locka till läsning.
Gör sedan en storyboard. Kan du inte rita? Det kvittar, gör
streckgubbar, det räcker gott och väl. Tänk på rytmen, precis
som när du skriver, en lång mening följt av en kortare blir samma
med klippen. Inled med något som fångar uppmärksamheten.
Du behöver inte ha saker i kronologisk ordning.
Tänk ut hur länge varje klipp ska visas och “kill your darlings”.
Om du ser på min teaser för “Och en flaska rom” här på sidan
så kan jag avslöja att det i särklass längsta klippet är 3:09, och det
är precis i början när seglen sätts (och då är det ändå storbram-,
stormärs- och storsegel så det händer mycket). Det näst längsta
är från kajutan på Götheborg när det gungar på torpet, det klippet är på 1:12. Tänk alltså mer rockvideo än film, så att du låter
bilderna illustrera det du vill ha sagt istället för att säga det med
bilder.
Om du ska ha någon text måste du kolla om programmet hanterar text och om det inte gör det får du skapa textrutor som
stillbilder och lägga in. Se till att läsa dem i normaltempo högt,
den som ser videon vet inte vad det står och behöver extra tid.
Ligger texten över bildklipp behövs mer tid, ligger de mot en
enfärgad bakgrund, som av brott går det fortare. Korrläs! Och
korrläs igen.
Ska du ha musik: Välj med omsorg. Precis som med bilderna ska
den passa till temat, inte vara något du råkar gilla. Välj musik åt
dina läsare, inte åt dig själv. Precis som med bilder, kolla att du
får använda den, eller spela in själv. (ett tips här är karaokebakgrunder som går att köpa för en tia och ger bra instrumental
bakgrundsmusik).
Ska du läsa in någon text, som jag gjorde till Ghosts, Drugs &
Rock n’Roll, var noga med att mixa rätt så att inte musiken överröstar dig. Ibland kan man få jobba en del med bakgrundsljudet
och dra det upp och ned för att passa till läsningen. Läs texten
många gånger som övning, tänk på betoningar och inlevelse så
att det inte låter som om du läser innantill (i mitt första försök
låter jag som Döden i Sjunde inseglet, vilket i och för sig hade sin
poäng i sammanhanget, men det kan bli fel åt andra hållet också,
hehe). Vifta med armarna när du läser och rör på ansiktet, det
hörs i slutänden. Bäst är givetvis att göra det hos någon som har
en vettig mikrofon, men jag spelade in mitt på en livesångmick i
mitt vardagsrum och det gick ju det också.
Försök slutligen att känna rytmen i klippen, texten och musiken
så att de passar ihop. Försök få viktiga saker på filmen att hända
där något händer i musiken, eller att få dem att gå i takt. I värsta
fall kan du dra några procent i klippets hastighet så att det blir
rätt (ändra inte musiken, det blir bara pannkaka).
Lycka till!
PS Mitt eget nybörjarfel är att jag hittar en musik som jag tycker
hör ihop med mitt manus eftersom jag ofta hör på musik som
har anknytning när jag skriver. Så börjar jag klippa den för att se
om den kan passa till en video. Fel. Gör videon först och klipp
musiken sen. Går den inte att passa in, byt musik. Tänk på prioritetsordningen här: Budskap, bild, ljud. I den ordningen. Även
om vi människor har flera olika sinnen så är synen det dominanta
hos flertalet.
PPS
Här kan du kolla in de videor som jag har till mina tre långa
manus:
Ghosts, Drugs & Rock n’Roll
https://www.youtube.com/watch?v=6H89v8gHnLU
Trollkarlen från Halja
https://www.facebook.com/video.php?v=613033632140914&s
et=vb.519944641449814&type=2&theater
Och en flaska rom
https://www.facebook.com/video.php?v=892512220768745&s
et=vb.134541179899190&type=2&theater
Synopsis som byggklossar
Dagens skrivtips är ett “På begäran” om synopsis. Många har
säkert sett mig svara i min författarroll att jag själv har svårt för
att skriva synopsis. Detta innebär inte att jag a) inte kan något
om sådana, b) inte har provat. Som skrivcoach måste jag givetvis
känna till flera olika former som jag kan ge som tips. Här har jag
försökt baka samman dem till en sammanhängande arbetsplan.
Givetvis kan du plocka vilka delar du vill och förkasta andra, men
oavsett hur du skriver tror jag att den kan vara en bra checklista.
Det allra enklaste sättet att jobba på är givetvis att skriva ned i
korta ord (cirka en A4 per 100 sidor manus) vad ditt manus ska
handla om och sedan skriva manuset efter detta, men så fungerar
det sällan.
Oavsett var du kör fast blir som att sitta i ett projektarbete och
tvingas prioritera mellan kvalitet, kvantitet eller tidsåtgång men
ändå hålla utlovad leverans på rätt datum. Ekvationen går inte
ihop. Ditt synopsis kanske behöver byggas ut, ändras eller få en
annan tidsram. Eftersom det inte går att förutsäga var verkligheten och kartan inte stämmer överens när du börjar (för då
skulle ju allt stämma) så rekommenderar jag att bygga ett synopsis som består av olika byggklossar som kan flyttas och ändras
utan att du behöver göra om hela konstruktionen.
Tycker du om att jobba med mindmapping, gör hela jobbet på
postitlappar. Gillar du att ha dokument i datorn, skriv stolpar,
spara som med nytt datum och bygg ut stolparna (men se till
att spara alla äldre kopior så att du kan backa ner i varje enskild
del, ha definitivt inte allt i ett enda dokument). Sättet jag föreslår
nedan är en blandning, men du kan givetvis både skapa klossarna
och bygga vidare på dem på ditt eget sätt.
om platsen finns i verkligheten, annars faller historiens trovärdighet).
Ibland kan det faktiskt hjälpa att likna synopsisarbetet vid ett
projekt. Det är viktigt att tidigt avgränsa uppgiften, det vill säga
slå fast vad det är du ska skriva _om_. Vad har du för början och
vart ska det hela ta vägen. Hur ska det gå.
Nu kommer vi till “förstudien”. Med detta menar jag inte den
research som du också måste göra, utan vad dina karaktärer och
platser har med sig i bagaget, alltså vad som har hänt innan berättelsen börjar. Vi minns väl alla de plastglänsande science fictionhistorierna där allt var skinande nytt. Alltid. Inget hade någon
historia. Sedan kom Star Wars där allt var använt, slitet och gick
sönder - och folk älskade det. Se alltså till att din historia har en
historia, oavsett var och är den utspelar sig. Det gäller som sagt
både karaktärer och platser. Det är mot bakgrund av detta som
olika saker kommer att ske. Alla har en ryggsäck av något slag.
Mycket av det här behöver du inte dra i berättelsen, men har du
jobbat igenom den här biten kommer läsaren att märka det på ett
positivt sätt.
Hur lång tid får det ta att skriva? En del vill sätta en deadline och
jobba under press, andra tycker bara att detta är stressande. Har
du inget yttre krav för ditt skrivande, fundera på hur du fungerar
bäst, är det under press eller när du har gott om tid? Gör sedan
likadant med skrivandet.
Dra upp en tidslinje för själva innehållet, när börjar berättelsen
och när tar den slut? Med andra ord när det utspelar sig. Du
kan gärna göra den här övningen utanför datorn. Ha tidslinjen
på väggen i arbetsrummet eller skrivhörnan, eller ha den på ett
sådant sätt att den går att rulla ut snabbt när du behöver den. Gör
den stor så att du kan fylla på den. Här kan du lägga in verkliga
historiska händelser som referens, som “1666 - London brinner”
eller “1986 - Palme mördas”, (om det inte utspelas i framtiden).
Om du redan nu vet viktiga datum för själva berättelsen, notera
dessa på tidslinjen och sätt dit en postitlapp (eller annan flyttbar
grunka) som med några få ord talar om vad som sker, till exempel “De gifter sig”. Skriv inte in saker direkt på linjen utan ha
dem flyttbara om du skulle råka på avvägar under skrivandet.
När uppgiften är definierad och tidsavgränsad behöver du befolka projektet, det vill säga definiera vilka karaktärer som ska vara
med och vad de har för roller. Läs mitt tidigare tips om att skapa
ett kort för varje karaktär där det står både om fysiskt utseende,
sätt, glädjeämnen, olater, klädstil, sätt att prata osv.
Gör samma sak med viktiga platser. Rita planritningar, gör
beskrivningar av olika platser (och se till att ha torrt på fötterna
Nu är det dags att flytta in i själva tidslinjen. Tänk på den dramatiska kurvan (se tidigare skrivtips) och placera in händelser och
vändpunkter på tidsaxeln (OBS! som inte är lika med antalet
sidor, tiden kan gå olika fort i olika delar av manuset. På tidsaxeln kan de alltså sitta olika tätt beroende på hur mycket du tänker
berätta om varje år, månad, vecka eller timme).
Ett tips är att börja med postit-lappar. Skriv ned enstaka ord eller meningar som “Lisa kommer till stan”, “Lasse byter jobb”,
“Pelle flyttar till huset”, “Lisa och Lasse bråkar”, “Pelle strider
mot draken” ... Placera ut händelserna på tidslinjen. OBS! Bara
för att du gör det behöver du inte berätta kronologiskt, men det
hjälper dig att ha koll i din roll som “projektledare”.
Bli inte orolig om det inte blir så många lappar i början. Med
tiden kan du bygga på och bygga ut. Tänk på att tillbakablickar
som ska med i manuset också hör till tidslinjen. Markera i så
fall berättelsens start och gör återblickarna i en annan färg för
att markera att de behöver ett annat tempus inledningsvis (se
skrivtipset om tempus).
Markera på lämpligt sätt var avgörande händelser “hängs på
väggen” och var de “avfyras” så att du vet att du har med båda
delarna.
Markera var olika personer kommer in i historien så att de är
presenterade innan de börjar agera.
Nu börjar berättelsen få ett skelett. Kolla att du har all research
som du behöver i ämnet (glöm inte småsakerna, dubbelkolla allt.
Dokumentera din research, (det finns förlag som vill se vad du
har för belägg och då hjälper inte “Öööö, en kompis sa ...”). Se
till att du också vet var du kan få tag på mer fakta om det behövs.
Skapar du en egen värld, spara kartor, skisser, beskrivningar etc.
(Gäller även hus, lägenheter osv. som du skapar, du har ju fortfarande konstnärlig frihet så länge du ser till att dina läsare tror dig.)
Härifrån kan du välja att bygga ut de olika bitarna var och en för
sig och sedan sammanfoga dem, eller att skriva dem i den ordning de ska skrivas.
Ett annat sätt att vända runt det hela är att välja om du vill skriva
hela berättelsen i sin slutliga form direkt, eller bygga ut den bit
för bit med mer och mer detaljer för varje version så att din
sammanfattning till sist blir själva berättelsen. (Här jobbar vi alla
olika, ett tips jag fick för att ta reda på hur just du jobbar effektivast är att t´fundera ut hur du letar efter dina nycklar om du just
tår i begrepp att springa till tåget för en längre resa och inte hittar nycklarna. Bara det faktum att vi letar på olika sätt får dig att
förstå att alla inte kan författa på samma sätt heller. Fråga gärna
några kompisar hur de skulle leta, men rannsaka dig själv först.
Det är en kul övning.)
Om historien gör en avstickare, låt den göra det, men markera
detta på tidsaxeln med en ny postitlapp och se till att det som
finns runt omkring passar ihop, alternativt blir ändrat så att det
passar.
Om en karaktär inte gör som du har tänkt (jodå, de tar ofta saken
i egna händer, det har många som skriver fått uppleva) så låt den
få göra det. Lita på din intuition här, men se till att hänga med på
din tidsaxel och i karaktärens eget karaktärskort. (Det måste fortfarande vara inom ramen för hur personen är, en supermoralisk
karaktär kan inte plötsligt sno en hundring ur en kompis väska.
Sker det får du säga stopp. Däremot kan K bli kär i någon annan
och beroende på karaktär trots allt hålla fast vid vad den lovat
och bli olycklig inombords, eller bryta upp, eller kanske leva med
lögner och smussel för att få ha båda.)
Jag kan inte ta upp alla avstickare ett manus kan råka ut för, men
förbluffande ofta syr det också ihop sig själv. Vartefter du jobbar,
oavsett hur du jobbar, så kommer bitar att falla på plats. Du kommer att komma till den där “Aha, är det _så_ det hänger ihop!”.
En del gör det redan när de drar upp idén, andra inte förrän i
slutet av hela jobbet.
Glöm inte att stänga projektet. Spara alla filer och anteckningar, kartor och övrigt. Ordna dina mappar. När manuset blir bok
kommer ju etapp två: Reklamjobbet. Då kan det vara bra att ha
tillgång till alla roliga bitar från skapande processen. Många som
har blivit riktigt stora har ju också givit ut böcker som “XXs
värld”, “Bestiarium” och liknande som just bygger på arkivmaterialet.
Till sist några ord till tröst för er som också har försökt skriva
synopsis på olika sätt, med eller utan byggstenar, med eller utan
skelett som fylls på eller synopsis som ska vara en fastslagen sammanfattning från start. Alla kan inte ha ett synopsis. En del job-
bar totalt på intuition. Ja. Man får mer jobb. Ja. Det tar längre tid.
Ja. I slutänden får man göra ett synopsis ändå, men i efterhand,
för att kunna redigera manuset. Men under alla år som jag försökt
skriva synopsis har jag aldrig fått ur mig något färdigt, och när jag
till sist bara skrev kom det 689 sidor på tre och en halv månad,
medan jag jobbade heltid med skiftgång 24 timmar om dygnet. I
slutänden satt allt ihop, det enda jag behövde justera var att låta
någon nämna en person innan denna knackade på dörren och
det var enkelt ordnat.
Mitt råd är alltså: Var öppen för att testa så att du kan hitta din
arbetsmetod. Utvärdera då och då. Var självkritisk till din egen
metod. Våga prova nytt. Kör med det som funkar, men revidera
det efter hand så att du alltid jobbar på ett sätt som är optimalt
för dig.
Lycka till!
PS Ett sånt här tips blir av förklarliga skäl ganska långt. Jag ska
återkomma vid tillfälle till frågan vad jag gör när mina karaktärer
vägra prata med mig, men kortversionen är: Jag låter dem sura en
stund, de kan också behöva egentid.
Jag rekommenderar att alla som skriver har ett exempelar av
“Svenska skrivregler” hemma. Se till att ha senaste upplagan, eftersom språk är levande. Den ges ut av Språkrådet.
/Anna