Dråpera presenterar kammaroperan

ett ansikte

Medverkande: Anna-Sara Åberg, Minda Fiskum, Fia Adler Sandlad, Sara Sjödahl-Callersten, Lina Järnegard, Signe N Hammar, Sofia Eliasson, Mattie Hollosy Lamberg 3

INNEHÅLL

Om Ett ansikte Medverkande Röster om föreställningen Libretto Om Dråpera sid 06 sid 08 sid 10 sid 18 sid 30

OM ETT ANSIKTE

Ett ansikte är en nyskriven kam maropera som bearbetar en komplex familjehistoria, ett arv som upprepats genom släktle den, liksom personernas vilja att bryta sig lösa. Tiden är samtidig, scenrummet fyllt av bilder. Bilder som blir en del av handlingen och musiken. Mamman som äldre återvänder medan hon som yngre går omkring i huset och önskar sig bort. På scen: Dottern som har Hans ögon, den Unga mamman, fångad bakom fönstret i ett liv hon inte önskat, den ohämmade Äldre mamman, som försöker få kontakt med sig själv och nå försoning och Huset, hon som alltid varit där, som sett men inte gjort något. Kvinnorna blir varandra, djur och möbler, att brukas och bruka. Musiken hämtar ljud av sceno grafin och rörelserna. Rösterna fortsätter i saxofonerna. Ljuden förlänger, filtrerar eller förstärker uttrycken.

Föreställningens utformning är ett samarbete mellan Dråpera och Minda Fiskum; operasång erska, Fia Adler Sandblad; skå despelerska och Sara Sjödahl Callersten; pianist.

7

MUSIK Lina Järnegard LIBRETTO Signe N Hammar SCENBILD OCH KOSTYM Sofia Eliasson, assistent: Sara Erkers LJUS Mattie Hollósy Lamberg GRAFISK FORM Elisabet Magnusson DOTTER Anna-Sara Åberg UNG MAMMA Minda Fiskum ÄLDRE MAMMA Fia Adler Sandblad HUSET Sara Sjödahl Callersten Föreställningen genomförs med stöd från Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen

»Hennes kropp släpper inte ifrån sig barnet även när det ligger övergivet«

8

9

MEDVERKANDE

ANNA-SARA ÅBERG, operasångerska/ Född 1983 och uppväxt i Västerås. Tog kandidatexamen i opera vid Högskolan för scen och musik i Göteborg 2008 och tar masterexamen 2014. Verk i urval: Har spelat och varit med och utformat Holland.

Flykt, en kammaropera med musik av Lina Järnegard och libretto av Signe N Hammar. Samt har medverkat i Carl och Åsa Unander-Scharin’s Opera Mecatronica på Operadagen i Rotterdam, FIA ADLER SANDBLAD, skådespelerska/ Född 1959 i Göteborg. Tog masterexamen i fördjupat skådespeleri vid Högskolan för scen och musik 2012. Verk i urval: Gjorde Helena av Sparta 1996, ett feministiskt projekt med ut gångspunkt i den antika litteraturen. Drygt tio år senare: Bertha – en annan historia om kärlek, med manus av Malin Lindroth, på temat människans behov av värdighet och fysisk närhet. Driver egen verksamhet på konstepidemin sedan 1992.

maroperor parallellt, i vilka hon stått för allt från konstnärlig planläggning och genom förande till praktiska och administrativa saker, och även medverkade på scen som sångerska. Dessa kammaroperor har hon varit på turné med vid olika scener i stora delar av Norge, under åren 2006–2011, bland andra Operan i Kristiansund, Ringsa keroperan och Trøndelag Teater.

SARA SJÖDAHL-CALLERSTEN, pianist/ Två viktiga verk: Café Terezin: En scenisk konsert med musik skriven av kompo sitörer som satt i koncentarationslägret Theresienstadt under Hitlerregimen. Fö reställningen har producerats och spelats på Göteborgs konserthus sedan 2000 en vecka varje år för nior och gymnasieele ver i hela regionen. Gestaltensemblen (stråkkvartett och piano) har arbetat fram den tillsammans med Stina Hedberg som koreograf/regissör. Konsert med Ensem ble Makadam på tredje våningen (som inleddes med en 20 minuter oplanerad improvisation).

LINA JÄRNEGARD, tonsättare/ Borkhult, Östergötland. Tog masterexamen i komposition vid Högskolan för scen och musik i Göteborg 2011. Två verk: Vågorna: identitet skrivet för Gageego 2011. Stycket har även valts ut att medverka på IAWMs årliga konsert i oktober 2013 i New York. embodied för baryton och preparerat piano 2012. Född 1979 i Encapsulated: MINDA FISKUM, operasångerska/ Verk i urval: Grevinnan i Figaros bröllop och Adina i Kärleksdrycken i uppsättningar på operafestivalen Montalto Musica i Ligurien i Italien. Hon har också producerat två kam SIGNE N HAMMAR, poet/ uppväxt på Bokenäs i Bohuslän. Hon har gått Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet.

Född 1980 och Två verk: Debutdiktsamlingen på Autor 2013 och librettot till Bladtätnad Flykt 2010.

MATTIE HOLLÓSY LAMBERG, ljussättare/ Född 1976 i Stockholm. Utbildad på Dramatiska institutets KY-utbildning i teaterteknik 1999–2001. Två viktiga produktioner: CI-VI-LI-SA TI-ON på TeaterGaleasen 2002, regi Rick ard Günther, scenografi Peter Lundquist, var hennes första större ljussättning. Där lärde hon sig att sätta ribban högt och inte nöja sig med resultatet förrän hon verkligen är nöjd. Nightrider på Nya Studion, Göteborgs stadsteater 2008, regi Björn Runge, scenografi Peter Lundquist, är ett bra exempel på när scenografi och ljusdesign smälter ihop till ett gemen samt visuellt uttryck.

SARA ERKERS, konstnär/ uppväxt i Leksand. Hon har en MA i textil konst vid HDK i Göteborg.

Arbeten i urval: Scenografi och kostym till Född 1983 och Noaks Ark på Konserthuset i Göteborg 2013. Kaunas Biennial 2011.

SOFIA ELIASSON, konstnär/ Norge 2012.

Född 1981, uppväxt i Torrskog, Dalsland. Har en BA från Kunst- og designhøgskolen i Bergen, Två arbeten: Separatutställning serie varav det senaste; För vandlingsorter, på Galleri Mors mössa. Maj 2013. I samarbetet Flacka organise rar Sofia tillsammans med sin kollega Moa Franzén seminarium i en kollaborativ Över trösklarna tog plats på en dansbana, augusti 2013. Med en tematisk utgångspunkt skapar de ett gemensamt rum för samtal, möte och rörelse mellan konstutövare.

ELISABET MAGNUSSON, formgivare/ tidningsformgivning i Stockholm.

Elisabet med porträttmåleri, Född 1978 och uppväxt i Borkhult, Östergöt land, magisterexamen i Grafisk design och illustration, Konstfack. Arbetar med Viktiga verk: På examensutställningen på Konstfacki Stockholm 2006 arbetade na i hembygden.

En hyll ning till vänskapen, och undersökte hur relationen mellan konstnär och modell påverkade verket. Två år senare bodde hon i Los Angeles och målade under två månader en serie tavlor med motiv från barndomens minnen av skogen och sjöar Från vänster: Sofia Eliasson, Sara Sjödahl-Callersten, Lina Järnegaard, Anna-Sara Åberg, Fia Adler Sandblad, Sara Erkers och Minda Fiskum.

10

Röster om föreställningen

11 INGÅNGAR LINA/ Mitt intresse för opera utgår från röstens komplexa förhållande till musik. Att vara ett instrument och samtidigt en del av en kropp och person öppnar för enorma möjligheter men också svårighe ter. Arbetet med Dråpera tvingar mig att söka lösningar på problem; konstnärliga men också jordnära, praktiska. Att stiga ur min bubbla och sätta mig in i mina medarbetares arbete. Jag tror att arbetet i Dråpera har stor effekt på min musik och att det vidgar och stärker min konst närliga blick.

SARA/ Jag har i mitt musicerande strä vat efter absolut närvaro och det innebär att jag ibland måste ändra riktning, byta spår, kasta av mig vissa normer som är förknippade med vissa miljöer. Jag vill att musiken ska vara meningsfull, både för mig som utövare, för mina medspelare och för åhörarna. Musiken ska gå lite längre än prestationen, eller bekräftelsen av rådande miljö. Jag strävar efter ”svänget” dvs att den fysiska, kroppsliga, andliga, känslo mässiga strängen/strängarna i varje männ iska ska komma i gungning. Detta är en strävan som driver mig mer än nåt annat!

SOFIA/ För mig är Dråpera en plats där jag får chans att arbeta med min verk samhet i en annan kontext än den jag ver kar i på egen hand. Jag arbetar själv med installation, skulptur, video och teckning. Tillsammans med Dråpera får mina idéer prövas och brukas i ett sammanhang av scen och rörelse samt i dialog med andra konstutövares idéer och ambitioner.

ANNA-SARA/ Här utforskar jag min roll som sångerska, kreatör och scenkonstnär.

FIA/ Som skådespelare försöker jag kom ma åt ett innehåll genom att arbeta med min kropp och röst, med de vokala och fysiska uttrycken bortom invanda grän ser. Jag är nyfiken på att undersöka och gestalta innehåll i de berättelser och rela tioner vi bär med oss men vars innebörder är svåra att omfatta och förstå om vi inte sträcker oss bortom de vardagliga uttryck en. I mötet mellan de utsagda orden, de egna kropparna, rösternas pip och vrål och med vår yrkespraktik uppstår ett slags liv. Dråperas material är starkt och går på djupet med frågor kring vilka vi är och blir och som berör oss alla. Förhoppningen är att vi ska lyckas leva detta material så att det förmedlas till våra åskådare! SIGNE/ Jag har ända sedan första gången jag skulle skriva ett libretto, i ett skolpro jekt i samarbete med Lina, förhållit mig till ett påstående som en av mina lärare då yttrade. Han sa att libretton aldrig är bra texter. En central fråga har för mig därför varit; hur skriver jag en bra text, el ler med andra ord, hur skriver jag en text som jag tycker är intressant på en textlig nivå? En annan fråga jag aktivt förhållit mig till är hur libretton kan betraktas som något i högsta grad förhandlingsbart med an partituret anses i princip okränkbart.

ANNA-SARA/ Jag älskar att arbeta med rösten och att sjunga traditionell opera. Det är stärkande. Befriat och ohämmat. För mig finns den kopplingen även till den nyskrivna musiken. Ohämmat. Men både traditionell repertoar och modern kräver sin teknik. Övning, övning, övning. Ohäm mad kontroll.

MINDA/ Jeg traff Anna-Sara Åberg på masterstudiet i musikkdramatikk på Högskolan för scen och musik I Göteborg, og via henne kom jeg også i kontakt med Lina Järnegard, altså “gründerne” til Dråpera. Det første studieåret medvirket jeg i et verk av Lina, (Identitet: ett drama), som var et forstudium til nyskriven kammeropera ( Ett ansikte. Jeg opplevde parallellt motstand og nyskjer righet i arbeidet – etterhvert vant imidler tid nyskjerrigheten, og jeg sa klart ja da Dråpera spurte om jeg ville være med i en Ett ansikte). ELISABET/ Tillsammans med Dråpera får jag vara med på en resa, jag får upple va hur det är att samarbeta och jag får uppleva kraften i att bejaka och stärka varandras idéer. Det är en oerhört upplyf tande erfarenhet. Det är häftigt att se hur våra första trevande möten växer och blir något så stort som en föreställning. Från var och ens tankar till något som går att ta på och se på och lyssna på.

SYNVINKLAR/I ARBETET MINDA/ Det var definitivt med blandede følelser jeg sa ja til å være med på en opera uten å ha den minste anelse om hvordan musikken ville bli! Hva slags type sang ville det bli? Jeg så det som en ene stående mulighet og utfordring å kunne utforske nye sider i mitt kunstnerskap: si ja til å slippe kontrollen og være åpen for at det meste av musikk, sceniske aksjoner og kunsteriske ideer kunne utvikle seg i ukjente retninger.

Det var uvant å jobbe med så lite faste holdepunkter. Jeg var på jakt etter rol lekarakteren uten å vite den musikalske kodeksen, og det var definitivt noe nytt, men også en ny og spennende måte å jobbe med musikkdramatikk på. Teksten (librettoet), som i startet var den enes te konkrete å forholde seg til, ga meg mange bilder og ideer og jeg innså at det var i meg selv jeg måtte søke og hente informasjon. Og gjennom improvisasjoner alene og med de andre i ensemblet dukket ideer etterhvert opp underveis i arbeidet. Og gjennom prosessens gang kom det opp stadig nye refleksjoner og tanker om både min rollekarakter og stykket som helhet.

ELISABET/ Det underbara med Dråpera är att livet och personligheten får ta plats. Jag får använda mig av mina högst per sonliga åsikter och tankar när jag skapar.

FIA/ Jag arbetar i huvudsak med devised metoder, slänger mig över både klassiska texter och vardagliga frågeställningar som jag finner vägar att undersöka, gestalta och iscensätta. Mitt intresse är att fånga aspekter av liv och av historier som är undanträngda, som av olika skäl är svåra att se och höra. Jag är också en passionerad teaterälskare som aldrig upphör att fascineras av teaterns möjlig heter till fantasteri och förtrollning men också till att blottlägga och skärskåda, få oss att se tillvaron i all sin stor- och liten het. I Ett ansikte har jag kunnat fokusera på vokala och fysiska improvisationer 12

13

»Drömmer ett annat landskap, snö, men ingenting är övertäckt«

14

15 och sökt ingångar till erfarenheter som jag tror är relevanta. Arbetet har varit intuitivt och utvecklats genom samtal och reflektion. Min personliga lust har stått till att undersöka hur jag kan öppna upp min röst och få den att kännas hel, som en röst, trots att jag arbetar med skilda vokala uttryck som morrningar och vrål, text, talsång och mer klanglig sång. Det har också varit spännande att söka vokala uttryck i musikalisk form för ett inre skeende. På ett annat plan har det varit en utmaning att arbeta med en ung ensemble, att sätta mig i en position där jag är den som lyssnar och tar in och inte är den som styr och ställer.

ELISABET/ Det är förstås alltid en utma ning att försöka översätta en föreställning till en bild, eller en form. Men med Drå pera känner jag mig väldigt fri, jag går på min magkänsla. Ofta har vi varit otroligt synkade i våra tankar, även om jag jobbar så långt bort från alla. samtidigt som jag sen förväntades ge främst sångerskorna och Lina minst lika fria händer i användandet av texten. Det har dels varit väldigt givande att höra de andras tolkningar av texten och ibland nästan förskräckande när texten ibland nästan helt verkat förvunnit ur föreställ ningen. Att arbeta fram en text under kontinuerlig dialog med de som sedan kommer att använda texten har dock ver kat berikande på gestalternas utformning och gett mig många nya infallsvinklar.

ANNA-SARA/ När jag tänker på Ett ansikte får jag upp en mängd bilder. Sofias hus på landet, där vi la grunden för projektet. Lina som sprang runt huset och skällde som en råbock. Signe som sjöng utan ljud mellan två höga granar. En blindgångs prommenad. Repetition i svarta boxar, vitt tyg, gråt, bråk och lyckan när vi fått ihop en rytmisk takt.

LINA/ Att ta hänsyn till de andra elemen ten och låta musiken bli en del i helheten är en utmaning som man kan jobba med i oändlighet. Samspelet mellan musik, aktion och text är ett samspel mellan flera sinnen och det är ett så invecklat samspel att man ibland blir tokig. Att då våga lita till sin intuition är en utmaning. Att också våga misslyckas. Strävan efter något själv klart men samtidigt oförutsägbart.

SIGNE/ Det har varit både inspirerande och frustrerande att låta alla andra ha inflytande på textarbetet. Jag har fått väldigt fria händer i förhållande till temat, SARA/ Arbetet med Ett ansikte har fram förallt varit en fantastisk möjlighet att tätt följa tonsättarens arbete, att gradvis förstå vad hon är ute efter att komma in i hennes komponerande innifrån.

SOFIA/ Den största behållningen i arbetet har varit öppenheten; att det finns så många möjligheter inom projektet. Potentialen att kunna pröva egna idéer i ett större gemensamt sammanhang och vara delaktig och påverka den gemen samma processen. Det är så många individuella delar som tillslut skapar helheten. Men det är kanske också den öppenheten som varit utmanande med projektet.

UTFALL/EFTERÅT LINA/ Efter att ha arbetat med Dråpera vill jag alltid stänga in mig i min kamma re. Vara själv med min musik och inte bry mig om något annat än hur det låter och hur det som låter känns. Erfarenheterna från projektet har lagrats i mig och jag känner förväntan på hur dessa kommer att påverka min musik. Jag kommer i oktober att slutföra en beställning från slagverkstrion Hidden Mother och sedan skriva ett stycke för en internationell trio; Seth Josel (gitarr), Peter Veale (oboe) och Sergej Tchirkov (accordeon), som kommer till Göteborg för en konsert i Mars 2014.

ANNA-SARA/ Nu ska jag äntligen bli klar med skolan, ta min masterexamen i opera. Sen väntar auditions, tävlingar och turné.

SARA/ Jag är sedan några år tillbaka på en ny resa i mitt musicerande, det handlar om att ha nära kontakt med och spela verk av nu levande tonsättare. Och att använda egen improvisation på konserter med både gammal och ny musik. Detta gör jag fram förallt i min pianokvartett Ensemble Maka dam som nu ska jobba med Ann Rosén från Syntjuntan i Stockholm. Ett besök i Berlin med detta hägrar också.

FIA/ Jag åker till Frankrike, drar mig lite undan och känner in kommande arbete. Det är mitt Styvbarnsprojekt, en iscensätt ning av mina historier som barnhemsbarn, fosterbarn och adopterad. Jag utgår från dokument, fotografier och brev och från teaterformer som ligger berättelserna nära. Närmast turnerar jag med dis mitt i hjärtat, om Hjördis Peterssons konstnärliga gärning, och med tradition och nyskapande.

ELISABET/ Hjör Ja tack! – en iscensättning av Sonja Åkessons texter och avslutar min diplomutbildning i röst vid Roy Hart Theatre i Frankrike. Och ser fram emot fler angelägna utmaningar, korsbefruktningar mellan konstformer, Jag kommer fortsätta ha dåligt samvete över att jag målar, tecknar och skapar för lite. Men sen gör jag det plöts ligt med jämna mellanrum, jag fortsätter min kamp med mig själv helt enkelt. SOFIA/ Under hösten kommer jag vara i Japan, jag har ett arbetsstipendium där och kommer jobba för den japansk konst nären Kohei Nawa i studion Sandwich som är en kreativ plattform för samtida konst. Jag kommer också ha en kortare ateljévistelse vid C.A.P i Kobe. Förhopp ningsvis kommer jag då få rum och tid för att arbeta vidare med individuella projekt. I samarbetet Flacka kommer vi under hösten sammanställa och publicera publikation nummer två. Publikationen bottnar i det seminarium som ägde rum i december 2012 och tematiskt utgick ifrån potentialitet.

SIGNE/ Sist jag skrev ett libretto, till Flykt, fick jag en viktig ingång till det som kom att bli min debutdiktsamling. Librettoarbetet innebär fortfarande en stor inspirationskälla för resten av mitt skrivande, även om jag inte just nu kan säga på vilket sätt. Jag har några olika 16

17 diktprojekt som jag tog upp under våren när jag släppte librettot till ensemblen som jag nu arbetar vidare på.

ELISABET/ Från Ett ansikte kommer jag bland annat ta med mig att jag inte ska vara så rädd för att visa vad jag gör i ett tidigt stadium.

MINDA/ Arbeidet med Ett ansikte har gitt meg nye perspektiver på mitt eget kuns terskap. Ikke minst har jeg fått utfordring i forhold til min kunstneriske estetikk og smak, noe som har bygget opp en sterkere indre dialog om å stole på mine kunsteriske ideer – uansett hvor merkeli ge de kan være.

»Det finns revor i tiden, som i kläder där huden blottas och handen kan tränga in, beröra.«

18

19

ETT ANSIKTE

av Signe N Hammar

Ung mamma: även dotter Äldre mamma: den yngre modern ett antal år senare, dottern är upp växt Dotter: mödrarnas dotter, främst vuxen Huset Den text som inte är angiven som replik kan uttalas av någon av perso nerna, eller någon annan.

Scen X råbocken skäller, rör sig Dotter: brinner, brinner jag, kläder na, kroppen, brinner de Dotter: är detta hetta, eld Dotter: ler du, håller du tändstickor, tändvätska, är detta dina händer råbocken skäller, det är mörkt Dotter: är helt stilla en tystnad, förväxlingsbar med många ljud Scen Y Huset: hon kom för tidigt, han så så, stämmer det, om någon hade frågat henne hade hon kanske sagt att hon kom för sent, för sent för att fatta beslut, för sent för att utgöra någon skillnad, men hon var för tidig som dotter, små händer, vad kan de hålla fast, annat än en tröjkant, ändå bar hon ett barn, ett eget, ett helt eget barn, ingen annan kändes vid det, inga namn fäste vid det, nej inget fäste. Det där barnet, jag har hört det. Hon var tvungen att växa ifrån det, som ett barn, någon som växer upp och ur saker, när man inte kan hålla fast, det är inte meningen att barn ska hålla fast, en dag reser de. Golven blev spårade av stegen, grundläggande, ett grundläggande drag, att röra sig mellan fönsterna, var det grundläggande? Hon har en fäbless för glättat papper fyrfärgstryck, hon klipper ut bilder och viker ihop dem i askar, håret klipper hon av innan hon reser, reste hon?

Den andra kvinnan, hon som kom mer tillbaka, äldre, de har samma namn, födelseuppgifter, och ändå inte samma, de är barn av samma fader, moder, och ändå inte, de har samma benstruktur, och ändå inte, allt ändras, de liknar varandra, kanske mer, kanske mindre än vad syskon gör, de har tiden mellan sig, de är olika utandningar av samma moder, att vara mor till ett barn, ett enda, samma barn, så ändrad, man måste veta, så lik, så olik, säger be traktaren, kanske är det inte ansiktet, rösten, kanske är det kunskapen om henne, vad som väljs att ihågkom mas, som är likt, olikt.

Jag känner hur de rör sig, rör sig genom rummen, hur de fyller luften, andas, som en kropp, jag kan inte säga något om den yngsta, hon lämnade rummen, hon blev kvar, jag känner inte igen dig, och ändå, denna gemensamma kropp. Och att jag inte sett, allt går inte att se, bara barnets skrik och tystnad, uteslutan de varandra.

AKT 1 Scen 1

Huset, äldre möjligen skog, kväll. Råbocken skäller i cirklar, med avbrott, konti nuerligt de kommer, mor, dotter hon finns där, ett gående, vankande mellan fönster, hon kommer tillbaka om det är kväll, sover barnet möjligen var resan lång, därför är det kväll, möjligen var det motvilja det kan vara dimma, möjligen för att mycket fukt finns i markerna, möjli gen för att kylan är plötslig

Scen 2

Ung mamma: saintpaulorna bör ha vatten på fatet, säger, säger, annars tynar de bort, dör dörrarna sluter sig möjligen skäller rådjuret på olika avstånd, möjligen är det väggarnas tjocklek som varierar Äldre mamma: vi packar upp nu som när man kommer tillbaka Äldre mamma: det var längesen Huset: det har blivit smutsigt, som om synen successivt övergivit de boende, inte längre bor, de som inte är kvar, de som inte kommer tillbaka Ung mamma: du behöver inte öpp na posten, lägg den bara i en hög, räkningarna tar Andersson hand om, tänk bara på dig och barnet, bara Dotter: en zeppelinare komma hem nu flytande Dotter: där, högt uppe i det där som kunde vara dimma, skymningen som dröjer sig kvar, svårsedd, träden, om det är träd, mörka Huset: varje sak berättad Huset: en mjuk kanin Huset: kartongerna som har levere rats, kommer att levereras, som viks ihop, som ska fyllas. Bortskänkes, sparas, att använda, att spara men inte använda, att minnas, att glömmas och försnillas, att stjälas vid långvarig förvaring på vind med allmän tillgång 20

21 Dotter: liksom svävande Äldre mamma: jag kunde ha kom mit tidigare, jag kunde sträcker händerna genom rummen men kropparna klyvs bort rummen har sakerna kvar Äldre mamma: minnet, som när någon säger något Dotter: sväva och sedan borta rösten upphör

Scen 3

[alla, om inte annat anges] ska bara vara här, deras röster reglera värmen, byt gardinerna, när löven spricker, då de faller Huset: och barnet gråter, gråter inte, det skulle kunna vara tyst, förutom ljuden från huset deras röster, stanna inuti bära ansvar och dottern går in i huset, är i huset, ännu en dotter bli kvar någon lämnas kvar, blir kvar en uppoffring, eller bara en rationa lisering Ung mamma: klockan i finrummet vrids upp när visarna står på tolv, ja, bara på dagen förstås Huset: barnet gråter, gråter inte döttrarna, mödrarna, mördrarna bär sig själv jag vill vara jag, bara så, inget annan gardinerna hänger i takt, kroppen rör sig emellan inte vara barn av, barn till Äldre mamma: som om linjerna i ansiktet var en rytm, ett språk för rösten den moderliga handen som håller över ansiktet när kvällen kommer, behovet av kvällsmat inte vara son, inte vara dotter det följer en dag på kvällen, natten, och en dag efter dagen händerna, tingen, de mycket små delarna av kroppar i form av damm, av de som inte längre är jag kommer tillbaka är det så, är detta ett löfte?

att vända sig tillbaka en kropp, en kropp, händerna Huset: hon håller barnet hur ting hör samman och slutar höra samman Äldre mamma: vara den som lever kvar Dotter: nattstående vatten Äldre mamma: breven ska vara oöppnade minnet, ett ord att upprepa, en fågel som lyfter snett uppåt och sedan bortåt, i en parallell linje med ho risonten, integreras i omgivningen och kroppen minns fönstren genom att vara vid dem, genom att stå kvar som om rösten kan bära livet en ljusförändring Äldre mamma: de här händerna gör saker packar ned, är subjekt de rör, det finns inget de inte rör, allt är deras händerna har inga tabun den svarta fågeln som också är grå, landskapet i samma färgsättning och fågeln gör inget läte fågeln måste vara landskapet, en plats att bruka man kan inte bara stå bredvid och titta på det som ska ordnas, allt vi lämnar efter oss, allt som lämnats efter åt oss, allt som lämnats efter jag gråter, jag har alltid velat och inte ens veta vad man vill Huset: lyfter upp barnet, tittar på det, lämnar det Dotter: drömmer ett annat landskap, snö, men ingenting är övertäckt Huset: barnet är litet, rätt oväsentlig Äldre mamma: som jag älskade dina ögon, älskade jag din mun vit den enda bilden kärleken är ord av frånvaro en fantasi rummet med en invand ordning, konserverad och när fågeln försvunnit ur sikte är fönstret kvar Ung mamma: jag känner inte längre igen sömnen, inte heller kroppen Huset: barnet tas upp, lämnas kvar, har det skrikit, inte skrikit, det går inte att röra vid vi går genom rummen och ingen finns så lik du är Huset: barnet för litet för att svara det finns bara en att vara lik, hans post läggs i en hög, kanske är man inte betrodd att öppna den smärtan är njutningen, vi äter, vi sover, det har lärts oss Huset: och den vuxne drömmer, bara om en plats, något litet Äldre mamma: jag kommer tillbaka Dotter: att älska morgonen om kväll en, kvällen om natten Huset: på något sätt växer barnet, varför vet ingen förlåt Huset: barnet ligger på golvet och hon går bort över natten en förskjutning hon liknar honom, till och med när hon skriker alla ögonblicks färd genom natten de lär oss allt vi inte bör veta allt man bör skonas ifrån det ska vara i sin ordning att kärleken inte är här vi håller händerna nära kärleken är ett varumärke, födelse märke 22

23

»Det följer en dag på kvällen, natten, och en dag efter dagen.«

man föds olika Huset: och barnet gråter, gråter inte, det skulle kunna vara tyst, förutom ljuden från huset rösterna stannar inuti förlorar saven mellan fingrarna

Scen 4

Äldre mamma: jag har hittat din kanin en vit, möjligen grå, möjligen rosa, använd Dotter: släng den Äldre mamma: men du hade med den överallt, du somnade inte utan den Huset: släng den Äldre mamma: du förstår inte, du kommer förstå när du får egna barn, spara den Dotter: jag ska inte ha några barn Äldre mamma: men när du får barn kommer det att vara roligt Dotter: drömmer tidig vår Äldre mamma: jag sparar den, du är för ung för att förstå alltid yngre, alltid mindre än henne Dotter: utan grönska, den möjliga rörelsen i fjolårsgräset, blött, ned tryckt av snö häller ut innehållet i sopsäckar, som vatten, samlar ihop Dotter: är det vinden?

möjligen rasslar tingen som fjolårs vass, hög och torr Äldre mamma: vi måste börja, packa ned, packa ihop, men vi behöver inte ha bråttom, du planerar alltid, är så ordningsam, tyst Dotter: tänk om gryningen infinner sig Äldre mamma: svara mig men orden är på fel sida Äldre mamma: jag kan inte längre röra dig Dotters kropp är möblerna, ljuset från fönstret Ung mamma: jag följer dig som om om synen svikit mig

AKT 2

Äldre mamma: du har glömt och minns något annat ljuset och mörkret i rummen är ljud, seendet är öronens, tingen är minnen

Dotter[under tiden de andra håller

på eller så att sången framträder]: Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara, stjärnan ej på himlafästet fågeln ej i kända nästet.

Äldre mamma: all tid av mörker som inte är natt, jag drömmer dig, att du måste finnas och så har du redan funnits och när du säger något hör jag det inte längre, ljudet av din röst är inte längre här trots att jag 24

25 kan se dig och jag tänker fortfarande att du ska födas när du vänder bort ansiktet, när ögonen sluts Ung mamma: man måste vara själv ständig, inte hålla sig fast Huset: en skugga av barnet, men inte för att ljus faller på kroppen Äldre mamma: jag ber inte om att du ska lyssna ljuden utanför har möjligen tystnat kropparna urskiljningslösa gör barnet ljud, eller är det möblerna rösterna av din kropp Ung mamma: släpp, släpp taget Dotter: Ingen nöd och ingen lycka, skall utur hans hand dem rycka.

Han, vår vän för andra vänner, sina barns bekymmer känner.

Dotter: Herren sina trogna vårdar uti Sions helga gårdar; över dem han sig förbarmar, bär dem uppå fadersarmar.

Äldre mamma: att en gång få hålla dig som om världen inte fanns rummet är stängt, rummet är helt öppet Ung mamma: jag kräver inget av dig allt hans röst, som önskar någon annan deras kroppar av bristfällighet Äldre mamma: en andning, hud till hud Ung mamma: släpp kan huset öppna väggarna Äldre mamma: jag kräver inget av dig barnrummet, vuxenrummet och sömnen faller genom rummen Ung mamma: ta bara hand om dig och den lilla, sa de någon lämnar Ung mamma: bli kvar, behåll och någon blir kvar Huset: barnet syns inte, hörs inte längre livet, andningen, löses upp Ung mamma: försvinner jag mellan fingrarna livsandningen Dotter: Gläd dig då, du lilla skara: Jakobs Gud skall dig bevara.

För hans vilja måste alla fiender till jorden falla.

hon håller i texten, den heliga hans helighet Ung mamma: du är bara Sonen att få vara detta enda, vara det enda Ung mamma: du är bara dotter Äldre mamma: låt mig vara hos dig, din kropp är liten, löftesrik Ung mamma: varför har du övergivit mig?

duet är inte bara han, inte bara hon Äldre mamma: varför har jag övergi vit dig?

när ögonen vant sig kan de alltid se Huset: barnet har lärt sig gå rummen finns, tingen finns, männ iskorna utsträckta i tid Huset: är det barnets röst?

Ung mamma: om jag ändå var ett namn när du talar om mig någon som minnet upprepar Äldre mamma: rörelserna byter riktning, kan du se nu?

människorna lagrade över varandra tills någon blir otydlig Ung mamma: och du kom tillbaka Äldre mamma: varför?

Dotter: Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena. Ung mamma: han säger lyd, offra din förstfödde Dotter: hans ansikte är bortvänt, som om han pratar till någon annan Huset: det förvrängs till en dotter Äldre mamma: kanske kan rösten komma tillbaka Ung mamma: inget kan spela någon roll Äldre mamma: jag kan inte säga dig något Huset: de är både nära och långt ifrån varandra alla förutom Huset: ser inget Huset: säger de det, är det deras ord

AKT 3

Dotter: gryningen infinner sig, solen är redan i zenit, ett svagt ljusnande, fyllt av mörker, mellan varje partikel, ljuset är ett mörknande, uppstiget när ljuset ändrats har rummen bytt plats men ter sig ändå oförändrade Äldre mamma och Ung mamma: är det så vi förstår varandra?

de två kvinnorna byter ansikte, åter får dem Dotter: en kvinna har en moder inskriven i sig kropparna är kvinnors kroppar, som en evigt upprepad matroshka, av födelse och åldrande hon är inuti dem Dotter: om jag lever nu och imorgon kommer ögonen att ändras de går en väg genom rummen, en väg ledd av möblerna, av sakerna och de går också en annan väg, som om inget fanns emellan stegen, i rummet Äldre mamma: jag ska föda dig levande Ung mamma: en kvinna har en mo der inskriven i sig hennes kropp släpper inte barnet ifrån sig även när det ligger övergivet Dotter: jag, JAG hårfina sprickor längs skivfogarna öppnar munnen Äldre mamma: bara få hålla Dotter: JAG 26

27 genom fönstret, ut i landskapet, genom rummen det finns revor i tiden, som i kläder där huden blottas och handen kan tränga in, beröra Ung mamma: om jag går efter dig, tar din röst i min mun, fader han är inte i rummet, bara posten, oöppnad, lämnad Äldre mamma: att leva med en mo der inskriven i sig hennes andning som skulle den omfatta mor och barn bryta loss och vara kvar Huset: ett kausalt mönster, domi nobrickor som faller, om inte avstån det är för långt emellan Äldre mamma: hur förstår jag dig Ung mamma: mannen är människan men språket föder sig själv till kropp Dotter: jag tar dig, detta är muren, vattnet öppnar breven, slagfärdig Ung mamma: jag behöver ingen inom henne dröjer barnets ljud, ett irreversibelt minne Äldre mamma: är du där eller är du inte där?

kan jag säga ditt namn, har du ett Dotter: materialen läggs ned och bearbetas ringer i klockan jag har återvänt till dig genom att aldrig lämna Äldre mamma: om jag skulle få hålla dig, ännu en gång, jag säger inte att jag gjorde fel, jag borde, hållit dig ljuset är grått som fågeln som för svunnit in i landskapet och ljuset är också svärtan i vingpennorna Äldre mamma: jag har burit, fött att vara ingen, reducerbar Dotter: fågeln är landskapet kropparna slås ned appendix Dotter: ljuset har rättat sig Ung mamma: mina drömmar hade du i händerna, en handvinkling, borta Äldre mamma: behöv mig, håll mig fast rummen framträder som nedpackade Äldre mamma: ännu en gång tingen knyter sig inte samman till ett hem Ung mamma: en handvinkling, borta trycker ned dörrhandtagen ett försvinnande kallades det att överge Huset: en susning genom fälten, av vind, växande, gräs, ett upparbetat regn Dotter: det var ju bara en fågel 28

29 30

31

OM DRÅPERA

Genom våra skilda infallsvinklar och ett processbaserat arbete utforskar vi tema, metoder och uttrycksätt. En föreställning utgår från en gemensam diskussion om ett valt tema och ver kets skilda delar utvecklas i största möjliga mån parallellt. Musiken häm tar till exempel ljud från scenografin och librettot påverkas av sångerskor nas agerande. Vi strävar efter ett högt konstnärligt värde utifrån våra skilda konstarter, såväl som i verkets helhet. Vårt arbetssätt gör också att de olika konstarterna förstärker varandra snarare än över- eller underordnas. Under arbetet med Ett ansikte, har vi dels gjort verket Identitet: ett drama, work in progres-föreställningar, samt en mängd workshops med varierande fokus.

Dråpera har tidigare gjort kammar- operan Flykt.

DRÅPERA BESTÅR AV: Sofia Eliasson: konstnär Lina Järnegard: tonsättare Anna-Sara Åberg: mezzosopran Signe N Hammar: poet Elisabet Magnusson: art director 32

TACK TILL Gunillla Gårdfeldt för regirådgivning, Love Springfeldt för marknadsföring, Högskolan för scen och musik för lokal och teknikstöd och Stina Windmark Vestlund, Göteborgsoperan, för scenmaterial.

© Dråpera 2013 Grafisk form: Elisabet Magnusson Foto omslag och sid 7, 9, 15, 12–13, 17, 22 och 27 av Sofia Eliasson Foto sid 32–33 av Khashayar Naderehvandi Tryckt av Munkreklam AB 2013 www.drapera.se

DRÅPERA