Transcript 5.7 Allmän rätt att gripa I regel gäller den allmänna rätten att gripa

5.7 Allmän rätt att gripa
Allmän rätt att gripa
Var och en får gripa en person som är misstänkt för brott och som anträffas på bar
gärning eller flyende fot, om fängelse kan följa på brottet eller om brottet är lindrig
misshandel, snatteri, lindrig förskingring, lindrigt olovligt brukande, lindrig
bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, lindrig skadegörelse eller lindrigt
bedrägeri.
Var och en får också gripa den som enligt efterlysning utfärdad av en myndighet
har förklarats anhållen eller häktad.
Den gripne ska utan dröjsmål överlämnas till en polisman. (TvångsmedelsL 2 kap.
2 §.)
I regel gäller den allmänna rätten att gripa endast om fängelse kan följa på brottet.
Lagrummet innehåller dock vissa brott som regleras som straffbar gärning men
som endast bestraffas med böter, i samband med vilka man också kan använda
den allmänna rätten att gripa. Utgångspunkten kan vara att om det handlar om ett
brott som populariserat sett är ett tydligt brott, kan troligen fängelse följa på
brottet, eller så handlar det om ett lindrigare brott som finns i förteckningen, för
vilket den allmänna rätten att gripa gäller. Förutsättningen för att få använda den
allmänna rätten att gripa är förutom att det handlar om någon av de ovan nämnda
brottstyperna också det att gripandet gäller en person som är misstänkt för brottet
och som anträffas på bar gärning eller flyende fot.
Att tas på bar gärning innebär en situation där man upptäcker att ett brott precis
begåtts. Med en person som är misstänkt för brott och som anträffas på flyende
fot, avses på motsvarande sätt att den som är på flyende fot är den person som
begått brottet och att det inte finns någon fara att missta sig. Förföljelsen har då
inletts efter att brottet har begåtts och fortsätter så att man säkert förföljer den
person som är misstänkt för brottet.
Den allmänna rätten att gripa gör det också möjligt att gripa en person som enligt
efterlysning utfärdad av en myndighet har förklarats anhållen eller häktad. Ofta
kan en sådan person vara farlig eller beväpnad, så det lönar sig inte att göra
våghalsiga gripanden, utan i stället meddelar man polisen om personen.
Användning av maktmedel
Om den som ska gripas gör motstånd eller flyr i samband med att någon utövar sin
allmänna rätt att gripa, får den gripande använda sådana maktmedel som är
nödvändiga för att gripa personen i fråga och som utifrån en helhetsbedömning
kan anses försvarliga. Vid bedömningen ska hänsyn tas till brottets art, hur den
som ska gripas uppträder och situationen också i övrigt.
Bestämmelser om excess i samband med användning av maktmedel finns i 4 kap.
6 § 3 mom. och 7 § i strafflagen. (TvångsmedelsL 2 kap. 3 §.)
I 2 kap. 3 § i Tvångsmedelslagen finns också bestämmelser om rätten att
använda maktmedel om den gripne i samband med att man använder den
allmänna rätten att gripa gör motstånd eller flyr.
Med ordet "nödvändiga" vill man betona att maktmedel ska användas endast i
undantagsfall. Maktmedel ska tillgripas som en sista utväg, när andra medel (till
exempel att man försöker övertala den gripne eller meddelar polisen) inte hjälper.
Underrättelse om gripande
Den som har gripits ska utan dröjsmål informeras om orsaken till gripandet.
Bestämmelser om underrättelse om gripandet till den gripnes närstående eller någon annan finns i
2 kap. 2 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006).
(TvångsmedelsL 2 kap. 4 §.)
Paragrafen om underrättelse om gripande förpliktigar i första hand den polisman
som genomfört gripandet eller den polisman som den gripne överlåtits till. Trots
detta kan det anses önskvärt att även en vanlig medborgare som tillgripit rätten att
gripa i mån av möjlighet informerar den person som gripits om orsaken till
gripandet. Detta kan vara en aspekt av betydelse när man bedömer om gripandet
skett på ett behörigt sätt eller om man i övrigt uppträtt sakligt i samband med det.
Om den gripne inte informeras om orsaken till gripandet kan det för denne förbli
oklart vad saken gäller.