Transcript Barnuppfostran i olika kulturer

Ingela Olsson
Moris AB, 2012
Barnuppfostran i olika kulturer
Synen på barn utifrån kultur och religion
Ingela Olsson
©Ingela Olsson
Moris AB, Helsingborg, 2. rev. uppl., 2012
http://www.ingelaolsson.se/
1
Innehåll
Innehåll ......................................................................................................................................................... 2
Förord............................................................................................................................................................ 3
Barnuppfostran.............................................................................................................................................. 4
Definition av vem som är ett barn ......................................................................................................... 5
Redskap för att förstärka barnuppfostran............................................................................................... 9
Synen på barn i den svenska kulturen.................................................................................................... 9
Familjesammansättning ....................................................................................................................... 12
Barnuppfostran i några olika kulturer ......................................................................................................... 12
Familjen ............................................................................................................................................... 12
Barnuppfostran i den arabiska kulturen ............................................................................................... 12
Barnuppfostran i Somalia .................................................................................................................... 17
Barnuppfostran i Afghanistan .............................................................................................................. 22
Barnuppfostran bland romer ................................................................................................................ 23
Barnuppfostran bland kurder på landsbygden ..................................................................................... 26
Barnuppfostran i den kosovo-albanska kulturen ................................................................................. 27
Barnuppfostran i den syrianska/assyriska kulturen på landsbygden .................................................... 29
Bestraffningar i olika kulturer ..................................................................................................................... 30
Kulturkrockar när det gäller bestraffningar ......................................................................................... 32
Att byta bestraffningsmetod ................................................................................................................ 34
Förolämpningar (verbala bestraffningar) i olika kulturer .................................................................... 34
Ensamkommande barn och ungdomar ........................................................................................................ 35
Hedersrelaterat våld .................................................................................................................................... 38
Magi, andar och sjukdomar......................................................................................................................... 40
Onda ögat ............................................................................................................................................. 42
Att blidka de onda andarna eller skydda sig från dem ......................................................................... 42
Utdrivning av onda andar .................................................................................................................... 43
Skogåsfallet år 2000 ............................................................................................................................ 44
Shamaner ............................................................................................................................................. 46
Kloka gubbar och gummor .................................................................................................................. 46
Årliga ceremonier ................................................................................................................................ 47
Traditioner och synsätt inom olika religioner ............................................................................................. 48
Judendom: ............................................................................................................................................ 49
Kristendom: ......................................................................................................................................... 51
Islam .................................................................................................................................................... 54
Hinduism: ............................................................................................................................................ 56
Buddhism: ............................................................................................................................................ 58
Att arbeta genom tolk.................................................................................................................................. 59
Referenslitteratur: ....................................................................................................................................... 61
2
Förord
Avsikten med denna omarbetade bok är att ge en bred information om varför vi
uppfostrar barn på olika sätt i olika kulturer och jag har valt att titta mer på
olikheterna än på likheterna. Boken skall läsas i sin helhet. Den är alltså inte
avsedd att läsas som något slags uppslagsverk.
Jag gör inga anspråk på att denna bok skall vara akademisk. Visserligen har jag en
sådan bakgrund, med studier i bl.a. religionsvetenskap och antropologi, men den
kunskap jag försöker förmedla här bygger främst på 30 års erfarenhet av arbete
med invandrare och flyktingar. Arbetet har styrts av min nyfikenhet att förstå
varför vi ibland beter oss olika och därför uppfostrar våra barn på olika sätt.
Min förhoppning är att boken skall öka kunskapen om olika kulturer och därmed
jämna vägen mellan oss.
Kavalla i april 2012
Ingela Olsson
3
Barnuppfostran
Att ge sig in på att försöka beskriva andra kulturer och deras sätt att se på barn är
naturligtvis en mycket svår och näst intill omöjlig uppgift. Vi är ju inte bara vår
kultur, vi är också vår utbildning, vår sociala klass, våra personliga erfarenheter.
Jag kommer här dels att beskriva svensk barnuppfostran dels uppfostran som
förekommer i andra kulturer. Ha dock hela tiden i åtanke att bilderna är mycket
generella! Det finns undantag till varje ord som skrivs. Framför allt vill jag
framhålla att den socialklass barnen kommer ur har stor betydelse. De flesta
svenska barn kommer från medelklass och invandrarbarn ur medelklass eller
överklass skiljer sig inte så mycket från våra svenska barn. Betydligt större
skillnader i synen på barn ser vi hos grupper som levt under svår fattigdom, krig
och förföljelse.
Uppfostran är den period då vi ger vidare de redskap som barnet behöver för att så
småningom kunna klara sig i den sociala gemenskap som ett samhälle innebär.
Barnuppfostran är att lära barnet yttre ting som språk, matvanor eller traditioner,
men också det som har med moral att göra. Vi lär barnet alla de moraliska regler
som krävs för att klara de mellanmänskliga relationerna; hur man pratar, hur man
uppför sig, vad som är rätt och fel, om man t.ex. skall visa eller dölja känslor.
Varje grupp har sina värderingar och normer för hur man skall bete sig varför
innehållet i barnuppfostran kan se mycket olika ut. Trots olikheter måste jag ändå
påpeka att de mest grundläggande moraliska värderingarna är desamma världen
över; det är förbjudet att döda varandra inom gruppen, det är förbjudet med incest
och våldtäkt.
Alla kulturer utgår ifrån att det egna sättet att vara och uppfostra är det “normala“.
Vi svenskar tycker att vårt sätt att uppfostra eller bestraffa barn är normalt. På
samma sätt anser förstås en arab, somalier eller rom att deras sätt att uppfostra eller
bestraffa är det “normala“ sättet. För mig finns bara en regel: svensk lag gäller i
Sverige, allt annat är tillåtet!
4
Definition av vem som är ett barn
En definition av ett barn är att det är en person som inte är könsmogen och som
inte kan försörja sig själv. Historiskt sett och fortfarande i de flesta av världens
kulturer är man alltså barn och därmed försörjd fram till 12-13-års ålder. Därefter
är man ansvarig för sin egen försörjning. I de flesta kulturer anses man dock inte
mogen att gifta sig. På samma sätt var det tidigare i Sverige. Fram till
konfirmationen var barnet ett barn, medan de efter konfirmation definierades som
vuxna. Detta markerades mycket tydligt i klädseln; pojkar bar kortbyxor och
flickan knäkort kjol. Efter konfirmationen fick flickor lång kjol och pojken
långbyxor. Därmed kunde man veta när man såg en ung man eller kvinna huruvida
denna var vuxen och kunde utföra ett helt dagsverke eller om det fortfarande var
ett barn.
I de västerländska kulturerna har uppfostran förlängts under 1900-talet; vi skapade
tonåringen på 1950-talet, något nytt vi aldrig tidigare upplevt i historien.
Tonåringen är per definition könsmogen, men försörjer inte sig själv, utan försörjs
av sina föräldrar. De flesta ungdomar bor kvar hemma ända upp i 20-årsåldern och
i många hem pågår uppfostran ända tills “barnen“ flyttar hemifrån.
Detta är i ett internationellt perspektiv mycket ovanligt. Barnuppfostran i de allra
flesta kulturer pågår alltså enbart fram till könsmognad, sedan betraktas “barnet“
som vuxen och ansvarig för sitt eget liv.
I sammanhanget är det viktigt att förstå att de regler vi överför till våra barn är
styrda av förutsättningarna vi har för att överleva. I alla kulturer är det viktigt att
barnen överlever och i alla kulturer är föräldrar villiga att avstå från egen komfort
och trivsel för att förbättra barnens framtid.
Generellt sätt är det så att ju svårare en grupp har att överleva desto strängare
regler behöver de överföra till sina barn.
Låt oss ta den svenska barnuppfostran under 1800-talet som exempel:
Under 1800-talet är Sverige ett av världens fattigaste länder. Befolkningsmängden
är i mitten på århundradet ca 3,6 miljoner människor och 98 % av befolkningen
lever på landsbygden. Merparten av dem har egen liten gård, oftast mycket liten.
5
Barnkullarna är stora; det är inte ovanligt att familjerna har 8-10 barn och
spädbarnsdödligheten är 22 %. I mitten av århundradet infaller missväxtår och
människorna svälter och har det svårt. Epidemier härjar också i vårt land och
många barn dör i tuberkulos eller andra smittsamma sjukdomar.
1/3 av befolkningen ger sig iväg till Amerika för att skapa sig en bättre framtid.
Vad är då det viktigaste att uppfostra barnen till, i en sådan fattigdom? Givetvis är
det att lära barnen att arbeta. Från det barnet kan stå upp måste föräldern lära
barnet “hjälpa till“. Så småningom lär sig barnet allt fler färdigheter, för att i
puberteten ha kännedom om allt som behöver göras på en gård. Rollerna är mycket
könsindelade; pojkar skall lära sig vissa plikter, flickorna något annat.
I äktenskapet var mannen i familjen överhuvud och hade också ansvar för
familjens försörjning och ekonomi. Kvinnorna som arbetade mycket hårt hade
oftast bara ägg- och bärpengar. I övrigt styrdes det mesta av männen. Kvinnlig
rösträtt infördes inte i Sverige förrän långt senare, nämligen 1921.
För att förstå varför man uppfostrade barn till så hårt arbete måste man först inse
att det på den tiden varken fanns arbetslöshetsunderstöd, socialförsäkringar eller
något annan samhällelig trygghet. Den 14-åring som inte kunde arbeta måste
försörjas av den övriga familjen, vilket kunde utgöra en mycket tung belastning för
de övriga.
I Sverige har vi många utryck som liknar varandra och som alla talar om vikten av
att arbeta:
- Arbete ger bröd, lättja ger nöd
- Arbete och möda ger daglig spis och föda
eller uttryck som
- Alla skall dra sitt strå till stacken
- Man skall inte ligga någon till last
I en fattig kultur med ont om mat är det därför fult att vara lat.
- Lata armar ger tomma tarmar
- Jorden är alltid frusen för lata svin
Istället beröms den som är flitig:
- Flit ger bröd, lättja nöd
6
- Flit är framgångens moder
- Flit och skit gör bonden rik
Det är nödvändigt i en kultur där man har ont om mat och där klimatet är kallt att
lära sig planera för sin överlevnad. Det gick inte att mitt i vintern komma på att
maten var slut. Då skulle familjen svälta och i värsta fall dö. Under sommaren och
hösten fick därför alla medlemmarna i familjen, efter bästa förmåga, bidra med sin
arbetskraft genom att samla ihop så mycket föda som möjligt. Dels skulle skörden
bärgas, men frukten skulle också samlas ihop och sparas för den långa vintern, alla
bär och svampar skulle plockas för konservering eller torkning.
I ett så fattigt samhälle, är det svårt att ge tillåtelse för att visa känslor. De är
snarare ett hinder för det nödvändiga arbetet.
- Känn inte efter så mycket!
- Det går över tills du gifter dig!
- Bit ihop!
Barnen får alltså tidigt lära sig att känslor inte skall visas, de skall stoppas undan.
Att prata för mycket är heller inte så populärt; det är arbete som räknas.
- Tala är silver men tiga är guld
- Tig och lid, om du vill leva i frid
Låt oss nu ta ett steg framåt i historien, vi förflyttar oss till 30-talets Sverige.
Sverige är fortfarande ett fattigt land, men många börjar ana en ljusning. Industrin
har börjat expandera och företag som Bofors, AGA, SKF och LM Eriksson, ASEA
och Electrolux har utvecklats snabbt. Söner och döttrar till torpare, småbönder och
statare flyttar nu in till städerna för att börja arbeta i industrin.
Den första generation som byter förutsättningar är alltså ungdomarna på 20/30talet. Men första generationen som byter kultur behåller för det mesta sina
värderingar, normer och regler, eftersom de lärt sig detta tidigt. 30-talsungdomarna
har alltså kvar samma värderingar som sina föräldrar och för dessa vidare till sina
barn.
En sak förändras emellertid i detta steg mellan bonde- industrisamhälle och
7
stadskultur. Tiden blir viktig! I det gamla bondesamhället hade tid en mycket
marginell betydelse. Det var årstidernas växlingar och dygnets rytm som styrde
vardagslivet. Det var viktigt att “vara uppe med tuppen“. Det fanns flera
anledningar till detta, men det viktigaste är att vara vaken under dagtid då det finns
ljus, eftersom man ännu inte hade elektricitet.
Under 1900-talet har tiden efterhand blivit än viktigare. Vi planerar, bokar tider
och håller de tider vi bestämt. Det är fortfarande “omoraliskt“ att ligga och dra sig
för länge på morgonen.
Förflyttar vi oss sedan fram till nästa generation, så når vi dem som föddes på 40talet och var unga på 60-talet. På ytan kan det förefalla som om denna generation
har förändrat många av de gamla värderingarna. Men tittar vi i den kulturella
kärnan hittar vi en liten småbonde, som inte slänger mat, sparar för framtida bruk,
planerar för sin överlevnad genom att samla på mat, är noga med att göra saker,
inte pratar så mycket, söker enighet (konsensus) istället för konflikt och döljer sina
känslor.
Nästa generation är de som föds på 70-talet och är unga på 90-talet. Denna
generation är den första som lämnat Fattigsverige och vi ser nu en stor förändring i
den kulturella uppfattningen om hur en människa skall bete sig. Därmed har också
synen på barnuppfostran förändrats.
Denna nya kultur som växer fram kallar jag upplevelseorienterad; det viktigaste i
livet är inte vad man gör, utan vad man upplever, medan jag kallar den gamla
svenska kulturen prestationsorienterad, det viktigaste är vad du åstadkommer.
Vi är alltså mitt uppe i en kulturkrock i vårt eget land, som inte gäller mellan
svenskar och människor från andra kulturer utan mellan två generationer.
De flesta av oss över 40 år, bär alltså fortfarande på värderingar, normer och regler
som skapades i det gamla Fattigsverige. Vi vet precis hur en “normal“ människa
skall uppföra sig och tar för givet att just våra värderingar skall överföras till nästa
generation genom barnuppfostran.
8
Redskap för att förstärka barnuppfostran
När vi uppfostrar barn använder vi olika sätt att påverka dem i rätt riktning; vi
pratar med dem, förklarar saker, men vi förstärker också barnets beteenden genom
fyra redskap: beröm, kritik, gränssättning och bestraffning.
Olika kulturer berömmer respektive kritiserar barnet för olika saker; det gäller att
förstärka de regler, normer och värderingar föräldrarna och andra vuxna vill
överföra till barn.
I Sverige var det utförda arbetet länge det som berömdes (- Vad duktig du är som
har städat ditt rum!) medan det ogjorda kritiseras. (- Varför har du inte gjort dina
läxor, som du lovade?).
Gränssättning ser också olika ut. I Sverige var tidigare gränssättningen mycket
tydlig och samma saker markerades från både kyrka, skola och familj. Genom den
kulturella förändring vi genomgått de senaste 50 åren har vi kommit att bli ganska
“luddiga“ i vår vuxenroll vad gäller gränssättning: barnen lär sig tidigt argumentera
för att flytta en gräns. Andra grupper kan vara mycket mer strikta när det gäller
gränssättning.
Beträffande bestraffningar har jag skrivit ett särskilt kapitel du kan hitta längre
fram i boken.
Synen på barn i den svenska kulturen
För att kunna förstå andra måste vi först förstå oss själva. Därför följer här en kort
och generaliserad beskrivning av svensk barnuppfostran i början av 2000-talet.
I Sverige har vi under senare delen av 1900-talet och framåt fått en alltmer
individualistisk syn på barn. Barn är små personligheter och vi försöker som
föräldrar/barnomsorgspersonal att se barnets individuella förmågor och förstärka
dessa. Redan från början uppmuntras individualism; barnet får eget rum, där han
eller hon så småningom kan sätta en personlig prägel. Vi knackar på dörren innan
9
vi går in i rummet, d.v.s. vi respekterar barnets rätt till integritet.
Svensk barnuppfostran är inte särskilt tydlig när det gäller barnets kön. En flicka
kan kläs som en pojke, i långbyxor och T-shirt och pojken kan gå omkring i sin
systers ärvda röda träningsställ. Flickor kan leka med bilar och pojkar med dockor.
I ett internationellt perspektiv är detta mycket ovanligt. Som du skall se i det
kommande kapitlet är de flesta kulturer fortfarande mycket könsmedvetna när de
uppfostrar sina barn.
En stor del av barnen i Sverige, ca 80 %, uppfostras inom den offentliga
barnomsorgen, som har en ovanligt entydig och likriktad uppfattning om hur man
skall uppfostra barn och om hur ett “bra“ barn beter sig. I den synen ingår t.ex. att
barn inte skall bråka eller slåss.
I offentlig barnomsorg ingår uppfattningen att barns aktiviteter går att planera. I
förväg kan alltså barnomsorgspersonalen planera vad man gör vid olika klockslag.
Det går att följa ett visst schema.
Svensk barnuppfostran är också starkt aktivitetsinriktad. Att göra saker är viktigt.
Vi frågar barnen:
- Vad skall du göra idag?
- Vad gjorde ni på dagis idag?
Barnen får berätta vad de gjort i helgen eller på semestern.
En fråga som lätt väcker ångest hos oss svenska föräldrar är:
- Mamma, jag har ingenting att göra! Den frågan besvaras ofta med förslag om en
aktivitet:
- Ska du inte ta och lägga ett pussel?
- Sätt på TV:n! Kanske finns det en tecknad film.
Svenska barn får helst inte ha tråkigt. Vi vuxna föreslår olika aktiviteter, därför att
det är bra att barn alltid har något att göra.
En av de vanligaste uppmaningarna i svensk barnuppfostran är “Skynda dig!“
Denna uppmaning speglar verklighetssynen att en bra människa måste hinna med
att göra mycket under en dag. Enligt en studie talar svenska föräldrar väldigt lite
med sina barn. Vi gör mycket, men talar lite.
10
I tidigare barnuppfostran var det viktigt att lära barnen att hålla avtal. Eftersom vi
är en planerande kultur, måste avtal hållas. Risken är ju annars att hela planeringen
bröt ihop.
- Du lovade ju att gå hem direkt från fritids!
- Man skall hålla vad man lovar!
Numera har barnen mobiltelefoner och kan bli kontaktade via den och de kan själv
nå personer när de behöver.
Ett av de viktigaste avtal man kan ingå rör tid. En bra människa passar alltid tiden.
Den kanske största skillnaden mellan den svenska synen på barn och många andra
kulturers syn på barn gäller känslor. I Sverige är en bra människa kontrollerad.
Visserligen kan man se en stor förändring under 1900-talet, fler känslor har blivit
tillåtna, men bara de positiva känslorna. Att visa glädje och att skratta går an. Men
om vi tittar på hur vi i vår barnuppfostran hanterar s.k. negativa känslor uppvisar vi
ofta en mycket avvisande hållning. Ett argt barn skall lugna ner sig, det ledsna
barnet skall tröstas, den rädda flickan skall lugnas genom förnuftiga förklaringar.
En metod för att få barnet att glömma känslan är att avleda barnets uppmärksamhet
från känslan mot en aktivitet.
- Titta där borta! Är det inte en pippi-fågel?
- Ska vi baka bullar, tycker du?
- Kom ska pappa läsa en saga för dig!
I början av 1990-talet gjorde Andersson (Kairosfuture) en omfattande studie av
ungdomars värderingar. I studien ingår bl.a. frågor om synen på barn och dess
fostran. Resultatet visar:
värderingar man vill överföra till sina barn:
1. Ärlighet
2. Ansvarskänsla
3. Tolerans
4. Fantasi
värderingar som lågprioriteras:
1. Lydnad
2. Artighet
3. Ordentlighet
11
Här behövs knappast några kommentarer! Synen på barnuppfostran är helt
förändrad. Lydnad och disciplin lågprioriteras och istället vill man överföra
ärlighet, tolerans och fantasi. Särskilt det sistnämnda har tidigare aldrig varit
högprioriterade i svensk barnuppfostran.
Familjesammansättning
De flesta svenska barn i Sverige lever tillsammans med båda sina biologiska
föräldrar (75 %). Skilsmässor är dock vanligt och 17 % av de svenska barnen bor
hos sin biologiska mamma, ca 5 % med en förälder och en styvförälder och 2 %
med sin biologiska pappa.
Barnuppfostran i några olika kulturer
Familjen
Innan vi ger oss in i andra kulturers syn på barnuppfostran behöver vi fundera en
stund över familjebegreppet. I Sverige och i västvärlden menar vi med familj oftast
kärnfamilj. I de allra flesta andra kulturer som i t.ex. Afrika, Asien eller
Mellanöstern ser familjen annorlunda ut. Oftast består den av minst tre
generationer och vanligast är att familjen hålls ihop på den manliga sidan, d.v.s.
sönerna stannar kvar hemma och deras ingifta fruar blir del av mannens familj. Att
just sonen är den som blir kvar hemma beror på plikten för män i många kulturer
att försörja föräldrarna när de bli gamla. En familj består alltså oftast av farmor och
farfar, pappa och mamma, farbror och faster, kanske en ogift släkting och
barnbarn. Detta innebär i sin tur att många barn växer upp med dels sina syskon,
men också tillsammans med sina “förstekusiner“. “Förstekusin“ är den som vi i
Sverige kallar kusin, medan man i många andra kulturer med kusin menar syssling
eller annan släkting.
Barnuppfostran i den arabiska kulturen
Den arabiska kulturen är inte någon enhetlig kultur, utan mycket mångfacetterad.
Det enda som håller ihop den arabiska gruppen är det gemensamma språket.
12
Inte ens religionen är densamma; ca 80% av araberna är muslimer medan ca 20%
är kristna. När jag här nedan beskriver arabisk barnuppfostran gäller denna
beskrivning i första hand fattiga muslimska familjer från landsbygden, inte de
högre sociala klasserna.
Den arabiska kulturen är en mycket social kultur där en av de viktigaste
ingredienserna i barnuppfostran är att lära barnet att umgås med övriga
familjemedlemmar och släkt. Den utvidgade familjen är medlemmens självklara
sociala umgänge, med vilken man umgås, äter och pratar. Ofta lever familjerna
ganska trångt, men det finns alltid utrymme för nya släktingar eller grannar som
kommer på besök. Att leva ensam är otänkbart! Du är en naturlig del din familj, en
tårtbit av flera.
Barnet tränas alltså att bli socialt; det ska lära sig prata och umgås med människor i
olika åldrar. Den gemensamma kvällsmåltiden är därför mycket central. Då sitter
familjen ner i flera timmar, äter och samtalar, ofta till sent på kvällen. Föräldrarna
tar också med sina barn till fester och sammankomster. I Sverige är det många som
reagerar på att barnen får vara uppe så sent, men då får man tänka på att de flesta
sover under siestan, på dagen i sina hemländer. Det tar tid att ändra på sådana intränade mönster.
Att visa sina känslor är en viktig del av kulturen. Det spelar ingen roll vilken sorts
känslor det rör sig om; barnet kan öppet visa vrede, glädje eller sorg. De vuxna
kommer att förstärka känslan genom att aktivt delta.
Många svenskar jag träffar har uppfattningen att arabiska familjer bara uppskattar
att få pojkar, och att man i den arabiska familjen därför blir besviken om man
skulle få en flicka. Jag har vistats mycket bland araber både i Sverige och i
Mellanöstern och jag har den bestämda uppfattningen att föräldrar gläds lika
mycket åt en flicka som åt en pojke. Visserligen är det viktigt att få en son; han är
garanten för försörjning när föräldrarna blir gamla, men de flesta familjer gläds
över sina barn, oavsett kön. Synen på hur en pojke och en flicka skall uppfostras är
emellertid väldigt tydlig; pojkar skall bli män och uppfylla de plikter som gäller för
män och flickor skall bli kvinnor och på motsvarande sätt uppfylla sina
förpliktelser.
13
När barnet är litet, låt säga upp till 3-4-års ålder, förekommer enligt vårt sätt att se
det, väldigt lite fostran. Barnet, oavsett kön är med kvinnorna i familjen. De är
älskade och omhuldade och vandrar ofta från famn till famn, men “fostras“ sällan.
Den egentliga fostran börjar först när barnet kommer i 4-5-års åldern. Kvinnorna
har då ansvar för flickornas fostran, medan pojkarna successivt går över i den
manliga världen och fostras av männen i gruppen.
I fostran av pojkar ingår alltså att lära dem de regler och förpliktelser som gäller
för män. En sådan förpliktelse är att försvara gruppen från yttre fiender. Det
innebär att pojkarna tidigt skall lära sig “ta för sig“, d.v.s. lära sig slåss och
försvara sig. Ett sätt att lära pojkarna att ta för sig, är att männen i familjen, på ett
kärleksfullt sätt brottas med pojkarna, har boxningsmatcher, bryter arm o.s.v.
Pojkarna får mycket beröm om de är bra på att ta för sig.
När männen vill visa sin uppskattning mot små pojkar för något de gjort, nyper de
pojken i kinden, luggar dem eller smäller dem ett lätt slag över huvudet, allt i bästa
välmening.
Jag var för många år sedan handledare på ett daghem i en skånsk kommun, som
just hade börjat få arabiska flyktingbarn. Personalen var mycket bekymrad över
pappornas beteenden i förhållande till sina söner. En förskollärare berättade, nästan
gråtande, att en pappa som varje dag kom och hämtade sina tre söner slog dem vid
sin ankomst.
- Slår han dem? undrade jag
- Då måste du genast anmäla honom! Det är din skyldighet!
Vi enades om att jag skulle komma till förskolan och titta på denne mystiske man,
som varje dag slog sina söner. Jag såg någonting helt annat än vad dessa
förskollärare sett. Jag såg en glad och förnöjd man som kommer in i lokalen, som
med blicken söker sina söner, går fram till var och en av dem och slår till dem över
huvudet. Vad han gjorde har jag sett mängder av gånger; han bekräftade sina
söner! Genom att slå till dem över huvudet, en efter en, talade han om:
- Du är min son, du är min son och du är min son!
Ingen av pojkarna reagerade på slaget över huvudet. Tvärtom såg de väldigt nöjda
ut. Det var en självklarhet och en bekräftelse för dem att de var sin pappas son.
14
Denna kärleksyttring kan ändå ställa till med problem, särskilt i mötet med våra
svenska pojkar. Under de senaste 50 åren har en i ett internationellt perspektiv
mycket ovanlig syn på pojkar gjort sig gällande i västvärlden; pojkar får inte slåss!
Tänk dig när dessa små arabiska pojkar kommer till skolan och gärna vill visa att
de är “riktiga“ pojkar, d.v.s. pojkar som kan “ta för sig“, de går fram till våra
pojkar och börjar småboxas!
Våra pojkar, helt ovana vid denna behandling ber dem sluta.
- Är du inte en pojke? svarar den arabiske pojken
- Kan du inte slåss?
I värsta fall uppfattas de arabiska pojkarnas beteende som aggressivt och det
anordnas skolvårdskonferenser eller möten med pojkens föräldrar.
När lärarna påpekar att sonen slåss är det inte ovanligt att pappan blir nöjd och
glad. - Han är ju en pojke!
Det är alltså oerhört lätt att tolka en arabisk pojke som aggressiv för att han slåss,
istället för att se att han fått en annan uppfostran än våra pojkar. Det finns givetvis
aggressiva pojkar bland araber också, precis som det finns i alla grupper, jag menar
bara att vi måste se skillnad på vad som är vad.
Uppfattningen att pojkar skall tåla smärta kan också bli synligt i mötet med
sjukvården. Pojkar kanske inte behöver bedövning när han skall behandlas för
någon åkomma. Han skall tåla smärta! Det är också vanligt att man retar små
pojkar, för att stärka deras psykiska försvar. Att arabiska pojkar retar våra svenska
pojkar är uttryck för samma slags kulturkrock.
En annan uppgift pojken skall lära sig är att sköta de yttre förhandlingarna. Det
är en manlig plikt att vara den som för talan utåt, mot t.ex. skola, sjukvård eller
sociala myndigheter och pojken måste tränas. Det är därför inte konstigt att en
äldre bror sköter förhandlingen för en yngre syster eller bror, om pappan skulle
vara upptagen.
En tredje uppgift är att lära sig försörjning, d.v.s. att arbeta. De små pojkarna får
tidigt följa med männen i familjen och hjälpa till med lättare sysslor. De får ofta
springa ärenden åt sin mor, handla eller gå på posten. De vistas överlag mycket
15
mer ute än hemma. “Pojkar skall bli utrikesministrar, flickor inrikesministrar“,
lyder ett arabiskt ordspråk. Det innebär att pojkar och flickor har lika värde, men
olika uppgifter.
Flickans uppgift är att lära sig att ta ansvar för alla de inre uppgifterna,
motsvarande pojkens ansvar att ta hand om det yttre.
En flicka lärs därför upp att sköta ett hem, bli den inre försvararen. Hon lär sig ta
hand om sina småsyskon, laga mat, diska, tvätta och städa. Hon ingår som en
naturlig del i kvinnornas värld och delar arbetsuppgifter med de vuxna.
Hon lär sig också att bli den inre förhandlaren. Det som skall avgöras inom
hemmet avgörs av kvinnor. Den som verkligen har makt i den arabiska familjen är
den äldsta kvinnan, oftast farmor.
Den uppgift som få västerländska kvinnor känner till är att den arabiska kvinnan
också är ansvarig för familjeekonomin. Männen arbetar och försörjer familjen,
medan kvinnorna tar hand om pengarna.
Pojkars och flickors världar är ofta mycket separerade och detta blir särskilt tydligt
när barnen kommer upp i tonåren. Flickor får inte umgås med jämnåriga pojkar
och därmed har pojkarna heller ingen möjlighet att umgås med jämnåriga flickor.
Äldre bröder kontrollerar gärna sina systrar, eftersom man inte vill att familjens
rykte skall bli skamfilat. Flickan skall vara oskuld när hon gifter sig.
Kvinnans hår:
En viktig markör när flickan blir könsmogen är att hon skall dölja sitt hår. Hår har i
hela världen visat om en kvinna är ärbar eller ”lössläppt”. Håret är och har varit i
väst, kvinnans viktigaste sexuella attribut. Detta synsätt har dominerat även
judendom och kristendom, men är numera synligast bland muslimska kvinnor.
I Sverige kunde flickorna ha löst hår fram till konfirmationen, därefter skulle det
flätas eller sättas upp i en knut. Det var också då som kvinnorna hos oss började ha
en schalett över håret.
"Löst hängande hår hade ingen ärbar kvinna", sa professor Dick Harrison i TV 4:s serie
Sveriges Historia. Det var ingen manschauvinistisk värdering utan ett sakligt
konstaterande av en historiker som kan sin historia. Harrison kommenterade en 180016
talsmålning föreställande Valdemar Atterdags brandskattning av Visby 1361. Centralt i
målningen finns en vacker kvinna med långt, blont hår. Harrison finner att kvinnan med
det löst hängande håret måste uppfattas som en prostituerad (även om det inte var
konstnärens avsikt). Fina flickor bar håret uppsatt, oftast dolt under en hatt eller sjal. Ett
fritt fladdrande kvinnohår kunde förleda män att begå syndfulla handlingar.
Att kvinnans hår har en farlig erotisk laddning har mänskligheten vetat länge. Det är
ingen slump att Eva oftast avbildas med långt fladdrande hår när hon förför Adam i
Edens lustgård. I målningen Adams fall av Hugo van der Goes (ca 1470) har till och
med ormen fått ett kvinnohuvud med långt hår. Eva och ormen tycks samtala, men Eva
vänder sin kropp mot Adam.
Kvinnors mystiska gemenskap kring kunskapen om hur man får makt över män har i
den kristna historieskrivningen setts som djävulens verk. Skökan Maria Magdalena
förminskades snabbt i kyrkohistorien (många anser att hon var Jesu fru). Kvinnan skulle
ha den kyska Jungfru Maria som förebild. Madonnan avbildas sällan med löst hängande
hår.” (Ur Axess)
Synen på kvinnans hår förändrades i västvärlden under 1900-talet, men det var
först på 1960-talet som det fullt ut var tillåtet för kvinnor att släppa loss sitt hår.
Kanske har det med p-pillrets segertåg över världen att göra. För första gången i
människans historia kunde kvinnor ha sex utan att bli gravida.
Barnuppfostran i Somalia
Bakgrund ( hämtat ut Wikipedia):
Av landets befolkning utgör somalierna omkring 85 %. Somalierna delar in sig i sex stora
grupper av klaner, benämnda efter den man som anses vara anfader till de olika klanerna i
respektive grupp. Dessa grupper är dir, som i huvudsak är bosatta i nordväst, ishaaq, som bebor
norra Somalias centrala delar, hawiye, som är bosatta i landets centrala delar samt
Shabeeleflodens dalgång. Daarood är den till ytan mest spridda gruppen av klaner. De återfinns
i de nordöstra delarna av landet samt söder om Jubafloden. Den största dialektala skillnaden
uppvisar de bägge närbesläktade grupperna digil och rahanweyn, vilka bebor området mellan
de bägge floderna.
Klanen och klangemenskapen är centrala för somaliernas politiska och sociala liv. Trots att
Somalia ofta betraktats som etniskt, religiöst och språkligt homogent är det främst gentemot
klanfränderna som en somalier är solidarisk. Genom att räkna härstamning på fädernet kan
17
varje somalier placera sig i det nätverk av skyldigheter och rättigheter som klanmedlemskapet
innebär. Främst omfattar detta den kollektiva betalningen av blodspengar (diya).
Vid sidan av de sex stora grupperna av klaner, vilka alla ytterst anser sig ha ett gemensamt
ursprung, bebos Somalia också av flera bantuspråktalande grupper, däribland zigula och gosha
(shambara), främst i staden Jubaflodens dalgång. Där livnär de sig på jordbruk. Dessa grupper
uppges vara ättlingar till slavar från östra Afrika. Många av dem har emellertid på grund av
förföljelser tvingats lämna sina hemtrakter, och 2004 överfördes åtskilliga till USA.
Som försörjningskälla dominerar sedan gammalt nomadiserande boskapsskötsel av kameler,
nötkreatur, getter och får. Boskapsskötarna uppskattas till 60 % av befolkningen. Omfattande
odlingar av bl.a. hirs och majs är i huvudsak koncentrerade till floddalarna samt
området mellan floderna. Till följd av långvarig politisk instabilitet och krig lever över en
miljon människor som internflyktingar i landet, och ytterligare ett stort antal har lämnat
Somalia.
Medellivslängden beräknades 2011 till 50 år för män och 53 år för kvinnor. Vid endast omkring
var tredje förlossning finns kvalificerad personal tillgänglig, med hög mödradödlighet som följd.
Islam är den officiella religionen.
Ett annat exempel på barn och dess fostran kan vi hämta från Somalia, ett land som
de senaste 200 åren slitits sönder av europeisk kolonialism och inre stridigheter.
Fransmän, britter och italienare delade upp området vid Afrikas horn mellan sig i
slutet av 1800-talet. Det självständiga Somalia uppstod först 1960, men landet är
fortfarande delat. 1988 utbröt ett inbördeskrig mellan olika klaner. Fattigdomen
blev mycket påtaglig för vanliga människor, eftersom alla pengar gick till vapen.
1992 dog dagligen 100 barn av svält bara i huvudstaden Mogadishu. Samma år
beslutade USA att genomföra en “humanitär militär operation“ med 30 000
soldater. Denna insats blev helt misslyckad. Situationen i landet är fortfarande
mycket instabil och fattigdomen enorm. Hundratusentals människor har tvingats på
flykt, främst till grannlandet Kenya.
Somalia har ca 8 miljoner invånare varav en minoritet bor i städer. Merparten av
dessa försörjer sig på handel och hantverk. Övriga 60 % lever på landsbygden och
är i huvudsak jordbrukare eller boskapsskötande nomader. Det senare innebär att
männen försörjer sig och sin familj genom kameluppfödning, men att skötseln av
18
kamelerna kräver att man förflyttar sig över stora landområden för att djuren skall
få mat och vatten. Nötkreatur, getter och får, liksom grönsaks- och
spannmålsodling sköts ofta av kvinnor och barn.
Att majoriteten av befolkningen är nomader har starkt påverkat kulturen i Somalia.
Det är vanligt att nomader utvecklar olika kulturella särdrag. De har varit sina egna
herrar och har bara kunnat förlita sig på stöd från den egna gruppen/klanen.
Släktrelationer är därför mycket viktiga i den somaliska kulturen. Alla somalier är
medlemmar i en sammansluten släktgrupp och gruppen är kollektivt ansvarig för
medlemmarna och deras handlingar. Dessa släktgrupper kan vara olika stora,
alltifrån några hundra till tusentals medlemmar. Medlemmarna är alltid släkt på
pappans sida och har en gemensam förfader: farfar, farfars far, farfars farfar osv.
Små barn får tidigt lära sig sin släkttavla; ofta kan de räkna upp till åtta
generationer bakåt i tiden.
Det är vanligt med månggifte i Somalia och det är inte ovanligt att den
kameldrivande fadern har familjer på olika platser. Pappan deltar av naturliga skäl
mycket lite i barnuppfostran. Ett barn tillbringar därför sina första år tillsammans
med sin mamma. Hon bär barnet på sin rygg och ammar ofta barnet upp till
tvåårsåldern. Därefter kan en äldre syster eller kusin bära och passa barnet. Det är
nästan alltid flickor som utses att ta hand om sina småsyskon eller kusiner. Man
kan se 5-åringar som släpar iväg med en tvååring på ryggen.
All barnuppfostran går ut på att lära barnet arbeta, för att alla skall överleva.
Fattigdomen är utbredd och ett barn som inte lär sig arbeta har svårt att klara sig
som vuxen. Flickorna brukar redan i 4-5 års ålder få ta del av det allmänna
hushållsarbetet, medan pojkarna i denna ålder får lära sig valla får eller getter.
En viktig skillnad mellan svensk och somalisk barnuppfostran är att i Sverige är
föräldrarna ofta ensamma om att uppfostra barn, medan i Somalia ingår många
vuxna i ett hushåll. Flera systrar kan leva i ett gemensamt hushåll och uppfostra
sina egna och systrarnas barn tillsammans. Pappan deltar av naturliga skäl mycket
lite i fostran av barnen. I sammanhanget är det intressant att notera att ordet för
syskon, walaal, används även för s.k. förste kusiner. Om inte mammans systrar
finns i hushållet finns alltid andra släktingar eller grannar som kan delta i barnets
fostran.
19
En mamma kan alltså vara mamma dels till sina egna barn, men också till sin
systers barn. Detta har ställt till problem med svenska myndigheter.
Ordet för släkt är reer och det syftar på en man och hans ättlingar.
En famij som heter Reer Ali, avser mannen Ali och alla hans barn och barnbarn.
Hans hustru tillhör sin fars reer. En kvinna kan t.ex. heta Zarah Ahmed
Muhammed och det anger att hon heter Zarah i förnamn, hennes far heter Ahmed
och hennes farfar Muhammed, medan hennes dotter kan heta Mona Ali Mustafa.
Dotterns egennamn är Mona, hennes far heter Ali och hennes farfar Mustafa.
Könsstympning av flickor och pojkar, omskärelse, är mycket utbrett i Somalia.
Omskärelse av pojkar är en relativt problemfri operation. En bit av förhuden på
penis skärs bort med ett rakblad eller en kniv och såret får därefter läka med hjälp
av örter och blad.
För flickornas del är det frågan om ett oerhört svårt och ofta traumatiskt ingrepp.
Med hjälp av mycket enkla instrument avlägsnas både klitoris och angränsande
vävnad på de inre blygdläpparna. Därefter fästs kanterna av vulvan samman och
enbart ett litet hål för urin och menstruationsblod lämnas öppet. Operationen sker i
regel under mycket ohygieniska förhållanden. Man använder t.ex. taggar från
buskar för att fästa samman vulvans kanter. Efter operationen får flickorna benen
sammanbundna för att såret skall läka. Trots detta är det mycket vanligt att det
spricker upp och att man därför gör om hela proceduren ännu en gång.
Operationen är farlig och kan leda till en lång rad komplikationer som består livet
ut. Menstruation, sexuellt umgänge, förlossningar är alla potentiella riskmoment
och dessutom oerhört smärtsamma. I Somalia är det på landsbygden förenat med
livsfara för mamman att få för stora barn, eftersom dessa då måste födas genom
“kejsarsnitt“ av mycket primitivt slag, vilket ofta leder till att kvinnan förblöder.
Många kvinnor håller en speciellt mager diet under graviditeten, för att förhindra
att barnet blir för stort.
Kvinnlig könsstympning är förbjuden i Sverige. Lagen säger att könsstympning
inte får göras även om personen går med på det. Den som gör en kvinnlig
könsstympning kan dömas till fängelse. Man kan dömas i Sverige även om
20
könsstympningen gjordes i ett annat land. Det är också förbjudet att sy ihop en
kvinnas vagina efter till exempel en förlossning.
Alla som arbetar med barn och ungdomar i Sverige måste anmäla till socialtjänsten
om de tror att en flicka har blivit könsstympad eller kommer att bli könsstympad.
Rättsfall i Sverige (ur Wikipedia)
Sedan lagen kom 1982 och fram till och med 2010 hade 46 anmälningar om misstänkta
könsstympningar av flickor inkommit till polisen. Av dem lades 13 ner då de inte ansågs vara
relevanta utifrån könsstympningslagen (exempelvis för att de gällde manlig omskärelse eller var
anmälningar mot privata kliniker som utför intimkirurgi). I 20 av de misstänkta fallen gjordes
genitala undersökningar, varav det i 11 fall inte fanns några synliga spår av ingrepp. Av de
återstående 9 förundersökningarna lades 7 ned, då det inte kunde styrkas att flickan
könsstympats på ett olagligt sätt. Svårigheter med att styrka brott kunde handla om att flickan
sannolikt redan var könsstympad då hon kom till Sverige, eller att hon efter beslut av släktingar
i familjens hemland och det inte var möjligt att knyta någon i Sverige boende person till
händelsen.
I Sverige har två fall gått till domstol, båda i Göteborg under 2006. I det ena fallet dömdes en
somalisk man till fängelse i två år för könsstympning som ska ha ägt rum i Mogadishu under
2005. I det andra fallet dömdes en somalisk kvinna till tre års fängelse för könsstympning och
grov fridskränkning. Utöver könsstympningen, som ska ha ägt rum i Somalia 2001, dömdes
kvinnan för upprepad misshandel av sin dotter.
Skilsmässa är vanligt i Somalia. Barn till ett frånskilt par brukar bo hon sin
mamma tills det kommer i tonåren. I den åldern brukar sönerna flytta hem till
pappans nya familj och flickan gifts bort.
Skolan
Det latinska alfabetet infördes först 1972 och sedan dess har många
alfabetiseringskampanjer genomförts i Somalia. Samtidigt infördes en 8-årig
obligatorisk skola för barn som är avgiftsfri, men sedan inbördeskriget startade
1988 har en kraftig tillbakagång skett, både i antalet läskunniga och antalet elever i
skolan. Undantag gäller för provinsen Somaliland där det finns ett relativt
fungerande skolsystem.
21
Den vanligaste skolformen i övriga Somalia är koranskolor. De flesta barn, oavsett
kön, skickas till en sådan under minst ett år i 4-5 års åldern. Där lär de sig recitera
koranen och oftast lär de sig också lite klassisk arabiska.
Islam är den förhärskande religionen i Somalia, men många för-islamska
traditioner lever kvar, traditioner som t.ex. omskärelse av flickor, vilket inte alls
stöds av koranen.
Barnuppfostran i Afghanistan
Jag har mycket begränsad erfarenhet av flyktingar från Afghanistan och var därför
tveksam om att skriva om denna grupp. All information här nedan har jag hämtat
från Migrationsverket, Rädda Barnen, Action Aid och Nationalencyklopedin och
min förhoppning är förstås att kunskap om ett land underlättar förståelsen av
barnuppfostran.
Befolkningen fördelar sig på omkring 10 större och mer än 30 mindre etniska grupper.
Även om alla invånare i Afghanistan officiellt kallas för afghaner är detta egentligen
benämningen på medlemmar av Afghanistans största etniska grupp, pashtunerna,
som omfattar närmare hälften av landets befolkning. Pashtunerna är huvudsakligen
bosatta i de västra, södra och östra delarna av Afghanistan och är uppdelade i
stamförbunden durrani (i väster) och ghilzay (i söder och öster) samt i en rad mindre
stammar i öster (bl.a. afridi, mohmand, shinwari, waziri). Gemensamt för alla
pashtuner är språket, pashto, och de kulturella normerna, pashtunwali, som
definierar reglerna för ett korrekt uppträdande människor emellan.
Den näst största gruppen, tadzjikerna, talar persiska (dari) och utgör ca 30 % av
befolkningen (2004). De återfinns utspridda över Afghanistan, bl.a. omkring Herat
och i nordöst. I pashtundominerade områden används ordet tadzjik också ofta som
generell benämning på icke-pashtuner. I norra Afghanistan lever en rad mongoliska
folk, som talar turkiska språk; de viktigaste är uzbeker (2,9 miljoner) och turkmener
(500 000); längst i nordöst finns en mindre grupp av kirgizer. I norr finns dessutom
spridda grupper av s.k. araber (ca 70 000), som emellertid talar persiska. I de
centrala delarna av Afghanistan finns hazarer (ca 600 000), ett mongoliskt folk som
talar persiska och är shiiter (medan de flesta andra grupper är sunniter); hazarerna
ringaktas av många andra grupper. I väster finns de persisktalande, halvnomadiska
och till dels bofasta aimak (1,2 miljoner). I de sydligaste och västligaste trakterna lever
balucher (500 000) och den lilla, dravidisktalande brahuigruppen (200 000).
22
I Hindukushbergen i öster finns nuristaner (f.d. kafirer, 125 000–300 000) och pashai
(375 000), vilka är uppdelade i stammar och talar språk av indiskt ursprung. De
demografiska uppgifterna är ungefärliga och avser 2004.
Ett stort antal afghaner befinner sig till följd av de senaste årtiondenas inbördeskrig
och politiska instabilitet i exil. De största flyktinggrupperna återfinns sedan några
decennier i Pakistan (1,7 miljoner) och Iran (över 900 000, 2009). Dessutom finns
numera afghanska flyktingar bosatta i de flesta västerländska länder, inklusive
Sverige.
Alla uppgifter rörande landets befolkning är mycket osäkra. Den senaste
befolkningsräkningen var 1979, och efter det har landet befunnit sig i inbördeskrig.
Landet är tätast befolkat i provinserna kring huvudstaden Kabul. Andra
koncentrationer finns främst i Heratområdet i nordväst och i Kunduzdalen i norr. Den
bofasta landsbygdsbefolkningen lever oftast i mindre byar i anslutning till floder och
konstbevattnade områden. Urbaniseringen är blygsam. Förutom huvudstaden Kabul
(3 miljoner invånare, 2012) är de tre största städerna Qandahar, Herat och Mazar-e
Sharif.
Barnuppfostran bland romer
Ett annat exempel på en annorlunda syn på barn finner vi hos romerna.
Den romska gruppen har genom århundraden av förföljelse utvecklats till det som
jag kallar en ”motståndskultur”. För att överleva och behålla sin värdighet som
människa har man lärt sig att markera gränsen mot förtryckarna. Genom att renodla
alla regler och normer och genom att följa gruppens gemensamma regler markeras
en egen identitet.
Stommen i romernas kultur kallas romanipen, den rituella koden, en kod för
beteenden/regler/normer inom gruppen. Bara den som följer romanipen anses vara
en värdig medlem. Den som är riktigt rättrogen får hög status. Romanipen formar
också romernas sätt att se på sig själva och konsekvensen blir att den person som
inte följer romanipen, inte heller är en riktig rom. Identiteten finns således inte i
blodet utan i att följa reglerna.
23
Barnuppfostran bland romer innebär helt enkelt att lära ut alla de interna regler,
som styr vardagen och förhållningssättet inom gruppen. Många av reglerna är
strikta överlevnadsregler, som skapats under lång tid av förföljelse och fattigdom,
såsom regler för tvätt och mat; regler som gjort att man undvikit smittor och
sjukdomar under svåra tider.
Allt som skall in i kroppen är rituellt rent och hygienen kring matlagning är därför
mycket sträng. Matbordet är heligt och man är mycket noga med att bara placera
rena saker på bordet. Ingenting av det som används vid matberedning får ha
kontakt med golvet. Mat placeras ofta högt upp, t.ex. överst på ett skåp. Även om
romerna levt under svåra hygieniska förhållanden har det alltid varit viktigt att
diska minutiöst. Helst skall disken sköljas tre gånger i hett vatten. Den som inte har
rent i sitt kök är en skam för gruppen.
Det finns regler också för “rituell renlighet“. En man är renare än en kvinna, en
förstfödd renare än en icke-förstfödd och överkroppen är renare än den nedre delen
av kroppen. Det senare påverkar t.ex. hur man tvättar. Man blandar inte mans- och
kvinnokläder, man blandar inte smutstvätt från köket med tvätt från toalett eller
badrum. Detta kan förklara en del av de tvister som förekommer i våra tvättstugor.
Respekten för de äldre kallas puripen. I dessa regler ingår att man alltid måste visa
respekt för dem som är äldre än man själv. Det anses också olämpligt att yngre
personer bor högre upp i ett hus än äldre. Yngre personer klär inte av sig för natten
om det finns äldre personer i bostaden. En man går inte med bar överkropp inför
äldre och kvinnor bör vara påklädda innan det blir ljust på morgonen.
I familjen har förstfödd son och förstfödd dotter ofta en särställning. Denna
typ av regler har förmodligen uppstått ur erfarenheten, att om maten fördelas lika
mellan alla barn, finns risken att alla blir undernärda och i värsta fall dör.
Åtminstone två av barnen måste garanteras överlevnad; förstfödd son och förstfödd
dotter. De övriga barnen får givetvis mat om det finns, men garantin gäller de två
förstfödda.
De förstfödda känns i regel igen genom att de också har bättre kläder och äkta
smycken. De förstfödda har ofta mycket makt över sina yngre syskon.
24
Eftersom överlevnaden har styrt gruppen har man inte alltid kunnat utse ett
handikappat eller sjukligt barn som förstfödd, även om han/hon är äldst i
syskonskaran.
Flickorna uppfostras till att lära sig de kvinnliga plikterna enligt den interna lagen.
Det betyder att flickor skall lära sig att uppfostra barn genom praktisk träning; de
får ofta ta hand om yngre syskon. De måste lära sig städa och tvätta, enligt de
mycket strikta reglerna. En viktig del i uppfostran för flickor är mathanteringen.
Dels är det en kvinnlig plikt att se till att det finns mat på bordet, men det är också
nödvändigt att tillreda den på rätt sätt.
En flicka får alltså lära sig hur hon skall vara som vuxen, vilka plikter som
förväntas av henne genom att hon imiterar de andra kvinnorna i gruppen.
Gränserna mellan pojkars och flickors världar är mycket tydliga. Om en flicka går
in på pojkarnas domäner markeras detta snabbt av föräldrar eller syskon.
En flicka blir vuxen mycket tidigt. Bland romer räknas en flicka som fått
menstruation som vuxen. En flicka går därför sällan i skolan längre än till årskurs
sex. Sedan börjar förberedelserna för hennes inträde i vuxenvärlden. Hon skall dels
finslipa sina kunskaper om de interna reglerna och dels förberedas för äktenskap
och mödraskap, vilket brukar ske när hon är 12-15 år.
I Sverige kan vi se att en förändring har skett i synen på lämplig ålder när flickor
skall gifta sig. Äktenskapet ingås senare.
Förstfödd dotter gifter sig vanligtvis med förstfödd son i annan familj, medan ickeförstfödd gifter sig med icke-förstfödd i en annan familj, ibland med sin kusin.
Statusskillnaden bibehålls i hela livet.
Precis som i uppfostran av flickor lär sig pojkarna mycket tidigt att imitera sina
äldre bröder, sin pappa och andra män i gruppen. Pojkarna lär sig att bli de yttre
försvararna och att försörja sin familj, allt enligt de interna reglerna. Som jag redan
nämnt har försörjningen inte alltid varit enkel, det har funnits motstånd från
majoritetssamhället att ge romerna arbete. Många försörjer sig därför genom egen
företagssamhet. En stor del av romerna i Sverige är helt bidragsberoende.
25
Bland romer anses barnomsorg inte alltid nödvändigt, faktum är att många
upplever det som farligt. Genom den svenska barnomsorgen lär sig barnet att bli
svenskt, medan föräldrarna vill att barnet blir en rom, alltså lär sig den egna
gruppens regler.
I Helsingborg hade vi en lång diskussion med den romska gruppen angående
förskoleverksamhet i slutet på 1980-talet. Anledningen var att många av de romska
barnen inte klarade skolstarten. Efter många förhandlingar enades vi om att starta
en romsk förskola, med två romska barnskötare och en svensk föreståndare.
Förskolan var öppen 4 timmar per dag. Försöket varade i två år och redan då
märktes skillnaden när några av barnen började skolan. Efter dessa två år valde de
flesta romska föräldrarna att ha sina barn i svensk förskola.
När jag har talat med lärare i Helsingborg som tagit emot dessa barn i sina klasser,
säger de flesta, att nu, efter 20 år, märks skillnaden. Barnen klarar sig bättre i
skolan. En hel del av de romska tonåringarna, särskilt flickor, har valt att studera
på gymnasiet.
I ungdomsskolan följer de romska barnen den ordinarie undervisningen, men ges
rätt till hemspråksundervisning. Många barn får inte alls det föräldrastöd de
behöver för att klara skolarbetet, dels för att många föräldrar är analfabeter, men
också för att skolan kan uppfattas som farlig.
Barnuppfostran bland kurder på landsbygden
Ett ytterligare exempel på barnuppfostran hämtar jag från den kurdiska kulturen
på landsbygden, där de flesta har mycket låg utbildning. I sammanhanget är det
viktigt att påpeka att det jag kommer att beskriva är lika främmande för en kurdisk
akademiskt utbildad förälder, som för en svensk. Vi är inte bara vår kultur, vi är
vår sociala klass och vår utbildning, som jag tidigare påpekat. Kurderna är och har
varit en mycket förföljd grupp, oavsett om de bor i Iran, Irak, Syrien eller Turkiet.
Vi i väst skiljer mycket tydligt på barn, tonåring och vuxen. Denna delning
förekommer inte bland kurder på landsbygden. Arbetsbördan i de fattiga områdena
26
är mycket tung och barnen får tidigt en arbetsuppgift, som skall skötas.
I kurdisk barnuppfostran skiljer man tydligt på uppfostran av pojkar och av flickor.
Pojkarna skall uppfostras till försörjare och försvarare av gruppen, dels från yttre
hot, men också som försvarare av de interna hedersbegreppen. På grund av det
svåra förtrycket mot gruppen blir försvaret av gruppen från yttre hot en absolut
förutsättning för att man skall överleva. Det är inte ovanligt att pojkarna redan i
13–14-årsåldern får arbeta utanför familjen för att hjälpa till med familjens
försörjning.
Flickor tar tidigt del av kvinnornas arbete; de skall lära sig laga mat, tvätta, städa
och väva. De hålls ofta hårt; de får tidigt lära sig att vara lydiga och arbetsamma.
Att vara pratsam eller vacker är ingen bra merit, flickor skall hålla sig i
bakgrunden. Från 9-10 års ålder får flickorna inte längre umgås med pojkar, inte
ens sina egna bröder. De börjar då använda heltäckande kläder och döljer sitt hår
med en sjal. De kurdiska flickorna uppfostras oftast till en underordnad roll; de
kommer att giftas bort mycket tidigt och i sin nya familj (makens) tilldelas samma
underordnade ställning.
Flickornas sexualitet bevakas av övriga familjemedlemmar minutiöst. En flicka
som förlorar sin oskuld kan inte bli bortgift. Hela hennes familj kommer också att
förlora sin heder. Att förlora familjehedern kan vara förödande för övriga familjen.
Det kan bli svårt för hennes systrar och bröder att hitta någon att gifta sig med;
ingen vill ha med denna familj att göra. För att rädda familjen från skammen
förekommer s.k. hedersmord.
Bra litteratur om kurdisk barnuppfostran:
Dilsa Demirbag-Sten: ”Stamtavlor” 2005 och ” Fosterland” 2010
Barnuppfostran i den kosovo-albanska kulturen
Ytterligare ett exempel hämtar jag från den kosovo-albanska landsbygden.
I Kosovo finns ca 1,7 miljoner albaner och så gott som alla är muslimer.
Landet är ekonomiskt underutvecklat och har länge dominerats av en patriarkalt
27
orienterad kultur. Klasskillnaderna mellan befolkningen i städer och på landsbygd
är enorm. Personer som tillhör de övre skikten i samhället lever på en ekonomiskt
hög nivå och är ofta välutbildade, medan det samtidigt finns människor som lever
under mycket enkla förhållande på landsbygden. De sistnämnda lever vanligtvis i
storfamilj. Storfamiljen är släkt på den manliga sidan och har därför gemensamt
efternamn.
Bland flyktingar från Kosovo i Sverige finns representanter för båda sociala
skikten, dvs. både högutbildade akademiker från städer och mycket lågutbildade
personer från landsbygden. Min beskrivning av barnuppfostran gäller enbart den
senare gruppen.
Den kosovo-albanska synen på barn präglas på landsbygden av den patriarkala
synen. Mannen är den dominerande personen i familjen och pojkarna uppfostras
till att bli nya män och överhuvuden.
Förhållandet mellan far och son kännetecknas av djup respekt. En syster skall visa
lydnad mot sin bror, som i sin tur skyddar hennes heder. Flickorna gifts i regel bort
mycket unga och helst med en avlägsen släkting. Flickor och kvinnor har i våra
ögon en underordnad roll i familjen. Deras roll blir att knyta ihop två släkter eller
släktgrenar genom äktenskap och därmed förstärka banden mellan dessa. De två
släkterna kan då hjälpa varandra att överleva.
Precis som jag beskrev i kapitlet om romer, styrs den kosovo-albanska kulturen på
landsbygden av en intern lag, kallad “Kanuni i Leke Dukagjina“, som ibland även
kallas “Bergslagarna“. Lagen reglerar allt som rör klanen, familjen, äktenskap,
gästfrihet och tvister liksom bestraffningar för dem som inte lyder lagen.
Den vanligaste bestraffningen är utstötning ur gruppen. För speciella brott gäller
emellertid blodshämnd. Denna bestraffning riktas alltid mot män och pojkar över
15 år och för att klara sig måste dessa stänga in sig på någon okänd plats. Pojkarna
får då lämna sin skolutbildning, medan kvinnor och flickor får ta över ansvaret för
familjens överlevnad. Ofta blir det svårt för kvinnorna att tillsammans med barnen
klara av jordbruket.
28
Denna typ av rättskipning är inte ovanligt för grupper som lever i områden där
staten saknar makt att påverka medborgarnas beteenden och svara för deras
trygghet. Rättskipningen blir alltså ett sätt att skapa stabilitet i en osäker och
rättslös omgivning.
Ungefär 90 % av alla barn går i skolan i Kosovo. Det är emellertid inte lika viktigt
att flickor får gå i vanlig skola, istället får de då gå i koranskola.
Analfabetismen är mycket utbredd i Kosovo; ca 25 % av kvinnorna och 9 % bland
männen är analfabeter.
Barnuppfostran i den syrianska/assyriska kulturen på landsbygden
Under 1970- och 80-talet kom en ganska stor grupp flyktingar med syrianskt
ursprung till Sverige, i första hand från sydöstra Turkiet och anhöriginvandringen
har varit stor. De är i huvudsak armenisk talande och tillhör den syriansk-ortodoxa
kyrkan. Benämningen syrian används istället för assyrier främst för att betona
kyrkotillhörigheten. En mindre grupp tillhör den s.k. nestorianska kyrkan och ett
fåtal andra kristna trosriktningar.
Syrianerna levde i Turkiet i en korporativ social enhet som kallas sulale. Denna
organisation är patrilinjär och består av ett visst antal hushåll. Sulale har i första
hand en rituell funktion och har inte så mycket med ekonomi att göra. Det är de
vuxna männen som leder sulale och tar beslut enligt en bestämd beslutsprocess.
Inom sulale finns också en intern domstol och i den ingår prästen och utvalda
lekmän. Frågor som behandlas är t.ex. brutna sociala överenskommelser, som
skilsmässor, otrohet, äktenskapskonflikter. Flera sulale ingår i en större enhet som
kallas sauto.
Ahil är en släktskapsenhet på moderns sida och den hålls i första hand ihop genom
äktenskap.
Barnen växer upp i skilda världar beroende på kön. De små barnen växer upp
tillsammans med kvinnorna i en sluten, muromgärdad värld. Flickorna tillbringar
alltså en stor del av sin uppväxt i täta kvinnodominerade världar, medan pojkarna
29
successivt slussas över till männens värld. Gruppens heder upprätthålls av
kvinnorna, d.v.s. flickorna skall förbli oskulder tills de gifter sig.
Männen är de som bestämmer det mesta i livet, men kvinnorna har relativt stor
makt inom hemmet.
Bestraffningar i olika kulturer
Alla föräldrar och lärare vet att man ibland, på ett eller annat sätt, bestraffar barn
som är olydiga. Bestraffningar förekommer alltså i alla kulturer. I det här kapitlet
tar jag upp olika metoder. Det finns givetvis bestraffningar som inte följer några
metoder alls; galna vuxna som slår sina barn sönder och samman finns dessvärre i
hela världen, inte minst i missbrukarfamiljer.
Kattbestraffning
Den vanligaste bestraffningsmetoden är en metod som fått namnet kattbestraffning, troligen för att den liknar kattmammans sätt att bestraffa sin unge.
Kattbestraffning är en snabb och känslomässig bestraffning och går till så att den
vuxne omedelbart reagerar när barnet uppträder på ett sätt som inte är acceptabelt.
I denna bestraffning ingår att stirra barnet in i ögonen, skrika till, så att det hörs i
öronen och därefter ta tag i barnet, skaka, dra i håret eller örat eller klatscha till
barnet. Därefter måste bestraffaren (eller någon annan i närheten) visa barnet att
det trots allt är älskat , genom att man lyfter upp och kramar det, d.v.s. man tröstar
det.
I kattbestraffning skiljer man mellan barnet och handlingen. Den vuxne älskar
sitt barn, men bestraffar den oriktiga handlingen.
Aga-bestraffning
En helt annan bestraffning är aga. I Europa har denna bestraffning varit den
vanligaste i hemmet och metoden lever fortfarande kvar i delar av Europa, USA,
Canada och Australien. Aga i skolan förekommer även utanför västvärlden,
vanligast i tidigare kolonier som t.ex. Indien, där man tagit över det engelska
skolsystemet.
30
Aga-bestraffningen skiljer sig helt från katt-bestraffningen genom att man i
familjen har en i förväg utnämnd bestraffare, oftast pappan. När barnet begår en
dumhet bestraffas det inte direkt, utan den som ser eller hör barnets olydnad hotar
med att bestraffaren snart skall ge barnet en omgång, ”Vänta du till pappa kommer
hem!”
När bestraffaren sedan kommer är det hans plikt att utföra bestraffningen. Han
behöver alltså inte vara arg. Aga-bestraffning sker oftast i tre steg. Det första är att
förnedra barnet, oftast genom att dra ner byxorna, så att barnet får skämmas inför
de som ser på. Andra steget är att ta fram familjens redskap för bestraffning, t.ex.
riset eller mattbankaren. Man slår barnet på den nakna baken eller ryggen och helst
skall det bli märken. Därefter skall barnet skrämmas till lydnad genom att man
låser in det på en plats där det känner sig otrygg och rädd t.ex. garderoben.
Ofta kombineras isoleringen med att barnet inte får någon mat.
I Sverige förbjöds aga-bestraffningen i skolan 1958 och i hemmet 1966. Både kattoch aga-bestraffningen förbjöds 1979 (Föräldrabalken). Genom denna lag blev det
klarlagt att även lättare handgripliga tillrättavisningar är otillåtna.
I England har man sedan några år förbjudit aga-bestraffningen i skolan, men
fortfarande protesterar både föräldrar och lärare mot denna lag. På privatskolor har
man tack vare många protester från föräldrar fått behålla aga-bestraffningen, under
förutsättning att föräldrarna godkänner det. Detta har fastslagits av Europadomstolen.
Skuld-bestraffning
Skuld-betraffningen är en psykologisk bestraffningsmetod. Den vanligaste
varianten är att den vuxne som ser barnet begå en olydnad börjar gråta när och
därefter anklagar barnet.
- Nu blev mamma ledsen!
- Det är ditt fel att jag är olycklig!
Syftet är alltså att barnet skall känna skuld för att den vuxne blivit ledsen och
förhoppningsvis ångra sig.
31
Hot-bestraffning
Ytterligare en psykologisk bestraffning är hot-bestraffning, som används i
förhållande till barn; ett hot om att någon skall ta eller hämta det.
- Är du inte snäll kommer trollen och tar dig!
- Passa dig, annars kommer polisen och hämtar dig!
Denna bestraffning är mycket intressant eftersom den bygger på en (omedveten)
kunskap hos den vuxne, nämligen barnets behov av skydd för att överleva. Om
man hotar att någon skall ta barnet, innebär det samtidigt att jag drar bort mitt
skydd för barnet. Underförstått kommer jag att låta dem, vem det nu är, ta barnet
ifrån sin familj.
Rådjursbestraffning:
Denna metod är en av de nyaste att användas mot barn. Tidigare har den
förekommit som bestraffning av vuxna, men först de trettio senaste åren används
den mot barn, särskilt i Skandinavien.
Metoden påminner om hot-bestraffning, men har en speciell vinkling:
nämligen att hota överge barnet. När barnet begår en olydnad säger den vuxne:
- Nu flyttar jag hemifrån! Jag flyttar hem till mormor igen!
- Kommer du inte nu, så går jag! Hej då!
En annan variant är att den vuxne istället utesluter barnet, ett annat sätt att överge.
- Gå in på ditt rum!
- Gå ut i korridoren!
- Försvinn ur min åsyn!
Den tredje varianten på samma tema är att överge genom att tiga i kombination
med att tala om barnet med någon annan.
- Jag fattar inte varför just jag skulle få en sådan elak pojke....
- Kan du förstå hur din syster kan vara så dum!
Kulturkrockar när det gäller bestraffningar
Lille Ahmed som växer upp i t.ex. Egypten vet exakt när han har gått över en gräns
32
i sin hemmiljö. Någon vuxen, som ser olydnaden, kommer omedelbart att påminna
honom genom att stirra honom in i ögonen, ryta till så att det hörs i öronen och
sedan på något sätt fysiskt bestraffa honom, t.ex. genom att dra honom i håret,
alltså bestraffa honom enligt katt-bestraffningsmetoden.
Ahmeds familj måste fly och de hamnar i Stockholm, där Ahmed börjar skolan.
Han är orolig i klassen och ibland gör han provocerande saker, som hans lärare
upptäcker. Läraren, som är svensk, ser vad Ahmed håller på med och vill bestraffa
honom:
- Ut i korridoren, Ahmed! säger han med barsk ton.
Ahmed går ut i korridoren, men han har mycket svårt att förstå att detta är en
bestraffning. Snarare kan Ahmed uppfatta detta som ett privilegium.
Genom åren har jag talat med 100-tals invandrarelever och föräldrar om svensk
bestraffning av olydiga barn och ungdomar. Samtliga har varit överens: I Sverige
finns ingen bestraffning. Alla gör vad de har lust med!
Givetvis gäller svensk lag i Sverige. Det är förbjudet att slå barn! Jag menar alltså
inte att vi skall återinföra någon fysisk bestraffning. Men på något sätt måste vi
lösa problemet.
Första steget innebär för mig att bli medveten om problemet. Vi måste som
förskollärare, lärare eller socialsekreterare vara medvetna om att det finns olika sätt
att bestraffa. Andra steget är att försöka hitta alternativa modeller, istället för att
använda gamla invanda bestraffningar. Det är inte förbjudet enligt svensk lag att
titta barn i ögonen och ryta till. En annan metod man kan använda är att ta hjälp av
hemspråkstränaren/läraren, som är mer van att bestraffa enligt katt-metoden,
givetvis utan slag.
En tredje metod använde jag mig av när några tonårspojkar från Mellanöstern stal
min äldste sons cykel. Jag fick tag i dem, mer av en slump, vände mig till deras
hemspråkslärare och fick hennes hjälp med Koranläsning. I tre veckor fick
pojkarna en halvtimme om dagen läsa Korantexten som handlar om tjuvar. Jag tror
ingen av dessa tre numera unga män har stulit en cykel.
33
Att byta bestraffningsmetod
Flyktingar får redan på förläggningen besked om att det är förbjudet att slå barn i
Sverige och svensk lag gäller självklart för alla som bor i vårt land, oavsett
ursprung. Men för många är det svårt att förstå hur de skall behandla sina barn när
de gör felaktiga handlingar, eftersom de, precis som vi, bara kan en metod. Vår
svenska råddjurs-bestraffning är okänd för de flesta och många nyanlända känner
sig därför handlingsförlamade och vet ingen råd hur man skall göra. Man förstår
heller inte varför förskolan/skolan inte bestraffar barnen när de begått en oriktig
handling, eftersom man inte känner igen rådjursmetoden som en bestraffning.
Förolämpningar (verbala bestraffningar) i olika kulturer
De vanligaste förolämpningarna hos oss skandinaver är hämtade från bibeln. Vi
använder uttryck om djävulen och helvetet.
- Dra åt helvete din dumme djävul!
- Dra dit pepparn växer, din djävla sate!
I de flesta kulturer används inte djävulsuttryck, utan sexuella uttryck.
- Stick, din djävla hora!
- Försvinn, din bög!
Den värsta förolämpningen är att förknippa sexualitet mellan son och mamma.
Det räcker med att titta på en amerikansk film en kväll, den är full av uttryck som
“motherfucker“ eller liknande.
Många av våra invandrarbarn använder därför just sexuella uttryck när de känner
sig kränkta. Jag vill inte på något sätt försvara användandet av sexuella
kränkningar, men jag kan föreställa mig att de inte menar mer än vi gör när vi
använder ordet “djävul“ när de använder ordet “hora“. Det behöver alltså inte
betyda att de menar att tjejen i klassen verkligen är en hora, utan avsikten är att
förolämpa.
En annan betydligt allvarligare förolämpning eller hot är uttrycket:
- Jag skall döda dig!
- Jag skall skära halsen av dig!
34
Enligt svensk lag är dylika hot absolut förbjudna, och som jag redan påpekat gäller
givetvis svensk lag i Sverige. Det är ett olaga hot att säga: Jag skall döda dig! Vi
skall absolut inte acceptera att någon hotar att döda oss! Men jag vill ändå till er
som läser detta säga: Acceptera det inte, men ta det inte så himla bokstavligt!
Gå inte hem och lås in dig och tro att du verkligen skall bli dödad. Jag är helt
övertygad om att den som vill döda mig inte talar om det i förväg.
Det finns underliga uttryck i alla språk och alla kulturer. Ett av de kanske
märkligaste i vår egen kultur är något som vi använder mot våra allra käraste,
nämligen våra barn när vi verkligen vill tala om hur mycket vi tycker om dem:
- Jag skall bita dig!
- Jag skulle kunna äta upp dig!
Vi menar förstås inte att vi bokstavligen skall bita barnet eller äta upp det!
Ensamkommande barn och ungdomar
Årligen kommer ett stort antal barn och ungdomar utan medföljande förälder eller
annan legal vårdnadshavare till Sverige för att söka asyl, så kallade
ensamkommande barn.
Kommunerna ansvarar för mottagandet, boendet och omsorgen om ensamkommande barn
och ungdomar. Ansvaret gäller både asylsökande och ensamkommande barn och ungdomar
som har fått uppehållstillstånd.
De kommuner som är engagerade i mottagandet kan få statlig ersättning.
35
Afghanistans regering har för första gången (2209) lämnat in en rapport om barns situation i
landet till FN:s kommitté för barnets rättigheter. Rädda Barnen välkomnar rapporten som ett
steg i rätt riktning för Afghanistans barn. Men samtidigt finns det mycket kvar att göra.
Decennier av krig, fattigdom och sociala och kulturella normer har skapat en svår situation för
de afghanska barnen. Barn med funktionshinder diskrimineras, flickor gifts bort i ung ålder, barn
utsätts för våld i både skola och hem och tillgången till skola och sjukvård är bristfällig.
Vanligt att barn utsätts för våld
För många afghanska barn är våld vardagsmat. I hemmen lider flickor störst risk att utsättas för
våld. Den afghanska lagen tillåter män att aga familjemedlemmar utan risk för straff. Samtidigt
utsätts särskilt pojkar för grymma och förnedrande behandlingar i skolan. Många lärare ser aga
som grundläggande och nödvändigt för att upprätthålla disciplinen i skolan, och de har också
lagen på sin sida.
Utbildning för alla barn
Alla afghanska barn har idag inte samma möjlighet att gå i skolan. Många flickor missar sin rätt
till utbildning eftersom deras föräldrar inte vågar låta dem gå den ofta långa och farliga vägen
till skolan. Skolorna är också väldigt sällan anpassade för barn med funktionshinder och för barn
med utvecklingsstörningar finns idag inga möjligheter till utbildning. Dessutom är skolorna ofta
nedslitna, lärarna för få och klasserna för stora.
Tidiga äktenskap diskriminerar flickor
I Afghanistan måste en pojke vara 18 år för att få gifta sig och en flicka 16 år. Flickor kan dock
36
giftas bort med sin fars eller farfars tillstånd redan vid 15 år. Lagen är diskriminerande eftersom
flickor går miste om utbildningsmöjligheter och tvingas lämna sina föräldrar tidigt när de gifts
bort vid ung ålder.
Barnadödligheten måste minska
En av fem afghanska barn dör före 5 års ålder av undernäring eller sjukdomar som kan
förhindras. Enligt afghansk lag ska alla barn ha rätt till sjukvård, men i verkligheten är det
många som står helt utan, särskilt på landsbygden.
Dags att ta ansvar för krigets effekter
Efter decennier av stridigheter har många barn traumatiserats, skadats eller förlorat
närstående. Den afghanska regeringen måste minska antalet civila offer i sina operationer och
ta itu med både de fysiska och psykiska effekter som det pågående våldet har. (Källa: Rädda
Barnen)
Afghanistan drabbades svårt av det över 20 år långa inbördeskriget som slutade när
talibanregimen störtades år 2001. Under kriget förstördes två tredjedelar av alla skolbyggnader,
många lärare flydde till grannländerna och pojkar i skolåldern tvingades bli barnsoldater. Större
delen av befolkningen är nu mycket fattiga och har inte råd att låta sina barn gå i skolan.
Under talibanernas styre gick endast 5 procent av flickorna i skolan och kvinnor förbjöds att
arbeta som lärare. Fortfarande idag går en tredjedel av barnen i Afghanistan inte i skolan. När
talibanerna förlorade sin makt år 2001 fick flickor återigen möjlighet att gå i skolan, men
fortfarande får bara pojkar ta studenten. Vanligtvis blir flickor bortgifta när de är mellan 12 och
14 år gamla, och de slutar då ofta gå i skolan.
Av alla vuxna i Afghanistan är 72 procent analfabeter.
Återkommande konflikter och många år av torka har förstört Afghanistans vattenledningar och
brunnar. Bara 8,5 procent av befolkningen har nu tillgång till rent dricksvatten. Många
människor har inget annat val än att dricka vatten från förorenade floder och vattenburna
sjukdomar är därför vanliga.
I Afghanistan dör vart fjärde barn innan sin femte födelsedag. På grund av den stora bristen på
sjukhus och läkare dör tiotusentals barn varje år av åkommor som är lätta att bota, som till
exempel diarré. 54 procent av barnen i Afghanistan är kroniskt undernärda.
Mödradödligheten är högst i världen – 46 mödrar dör varje dag av graviditetsrelaterade
37
orsaker, oftast i samband med förlossningar. I många fattiga byar har kvinnorna aldrig träffat
en utbildad läkare.
I Afghanistan blir kvinnor i allt större utsträckning utsatta för saker som trafficking, våldtäkt,
tvångsäktenskap, droganvändning och våld i hemmen.
Afghanska kvinnor har inga arvsrättigheter, det är nästan omöjligt för dem att skilja sig och de
får kämpa för att hålla sig friska. Källa: Action Aid
Hedersrelaterat våld
Hedersvåld, våldsakt eller tvångsåtgärder där skälet anges vara att återupprätta familjens eller
släktens heder. Detta sker genom att man stänger inne, misshandlar eller dödar den som visat
illojalitet mot den egna gruppen och dess ledare eller begått brott mot familjens och samhällets
normer och därigenom skadat familjens anseende. Familjen och dess ledare utsätts då för förakt
och hån från andra inom samma nätverk eller sociala miljö. När den felande dödas brukar detta
kallas hedersmord.
Hedersvåld och hedersmord hänger samman med tribala (grupp/klan)samhällen och tribala
normer i områden av världen där staten och dess institutioner är svaga och individerna
beroende av den hjälp och det skyddsnät som familjen och klangemenskapen utgör. Lojaliteten
mot den egna gruppen blir då den viktigaste normen. Hedersvåld ogillas däremot och blir mer
sällsynt i utvecklade samhällen med stark offentlig sektor, där individen kan finna skydd och
hjälp och därigenom vara mer oberoende av familj och släkt.
Hedersmord förekommer inom t.ex. maffiaklaner och i patriarkala samhällen kring Medelhavet,
i Mellanöstern och i delar av Central- och Sydasien. De är där oftast förbundna med vissa
sexuella normer, som framför allt utgår från att kvinnornas sexualitet hålls under kontroll av
familjens män. Äktenskap i sådana miljöer ingås oftast i släktens intresse, för att stärka familjen
och dess allianser. Om kvinnan då avvisar släktens val och hävdar egen rätt att välja make, eller
anses bete sig så att det bryter mot den sexuella normen, markeras avståndstagande från henne.
Familjens överhuvud och manliga medlemmar kan stänga in henne eller döda henne för att
återställa familjens anseende. Man har då markerat att man upprätthåller gruppens normer och
lojalitetsregler.
I en del länder har i rättegångar mord åtföljts av lindrigare domar då det har ansetts gälla
38
familjens heder. Seden bekämpas i dag av enskilda och grupper (i t.ex. Turkiet, Jordanien och
Pakistan), vilka menar att den strider mot såväl religiös som mänsklig norm. I Sverige
rubriceras gärningen som mord. För mord döms enligt brottsbalken till fängelse i tio år eller på
livstid. Källa: Nationalencyklopedin: Jan Hjärpe
Även kvinnor är delaktiga i patriarkala våldsmönster. Männens roll i det
hedersrelaterade våldet är fortfarande en mycket omstridd fråga. Hedersvåldet
utövas visserligen av enskilda individer, men de är alltid medlemmar av en
samhällsgrupp vars sammanhållande kitt till stor del handlar om skam och heder.
Ojämlikhet och maktskillnader i ett samhälle främjar alltid förtryck och våld och
genomsyrar både mäns och kvinnors vardagsliv.
Att påstå att hedersvåld utövas och upprätthålls enbart av män är därför en
förenkling av ett mycket mer mångfasetterat problem. Också kvinnor som lever
inom dessa patriarkala miljöer, kan vara delaktiga i hedersbrott. Det är inte vanligt
att de själva begår hedersmord, men de kan fungera som angivare och uppmuntra
och stödja ett dödande.
I hederskulturen är det männens ansvar att försvara och förvalta familjens
heder – och att vid behov agera bödel. Men också män kan mördas i hederns namn,
och precis som kvinnor kan de tvingas gifta sig med någon som familjen valt ut.
Hedersmord i Sverige
Sedan 1994 har domar i sex fall av hedersmord utfärdats i Sverige (antalet verkliga
fall kan dock vara större). Under perioden 1990-2006 har totalt 108 fall av dödligt
våld inom familjen inträffat.
Följande hedersmord begångna i eller med anknytning till Sverige har blivit
uppmärksammade i media:



1986 - Mordet på Ibrahim och Bafreen Fatah (kurder (Irak)
1994 - Mordet på Maryam i Hällefors (kristen palestinier)
1996 - Mordet på Sara Abed Ali (kurd (Irak))
39




1999 - Mordet på Pela Atroshi (kurd (Irak)). Mordet begicks fysiskt sett i
Irak, men inom en i Sverige bosatt familj.
2002 - Mordet på Fadime Sahindal (kurd (Turkiet))
2005 - Mordet på Abbas Rezai (afghansk man)
2010 - Mordet på Jian Subhi Aref (kurd (Irak))
Representationen av kurder bland de som dömts för hedersmord i Sverige är hög.
Utöver dessa domar antar man att det kan finnas ett stort mörkertal. Polisens expert
på hedersrelaterat våld, Kikkis Åhre Älgamo, har uppskattat att det begås 1-3
hedersmord om året i Sverige.
Ett antal förundersökningar har inletts i Sverige med misstankar om
hedersrelaterade mord med följande gemensamma scenario: En ung kvinna inom
en kultur där hedersmord förekommer påstås ha begått självmord eller råkat ut för
en olycka, till exempel genom fall från en balkong. Förundersökningarna har dock
lagts ner då brott inte har kunnat styrkas. De fällande domarna i hedersmordmål
har oftast byggt på ett vittnesmål. Om ingen velat vittna har det varit svårt att
bevisa något. Källa: Wikipedia
Magi, andar och sjukdomar
I mötet med invandrare, barn eller vuxna, är det viktigt att känna till den magiska
syn på livet som finns i många kulturer, främst bland människor som lever nära
naturen. Synen att andar kan påverka vår hälsa och vårt liv är en folktro och den är
vanlig på landsbygden i Asien, Afrika, Mellanöstern och Sydamerika.
I denna magiska syn ingår att allt runt omkring oss har en gemensam grund och att
vi därför måste leva i harmoni med djur och natur. I stenar, växter, djur eller träd
finns en själ av samma slag som vår egen. Dessa andar har var och en sin speciella
funktion att fylla i världen, precis som människan. Bland dessa andar finns det
speciella andar, vars uppgift är att hålla människan på plats i skapelsen. Om vi
människor bryter samspelet, genom att ta för stor plats i skapelsen eller genom att
förstöra vår planet kan dessa andar slå tillbaka, det vill säga hämnas och ingripa i
vårt öde.
40
Den onde anden hämnas genom att ta ifrån oss all kraft och energi, vilket kan leda
till sjukdom eller skapa otur eller olycka för oss.
Onda andar kan också reta sig på skrytsamma eller framgångsrika människor. När
andarna märker att vi är överdrivet lyckliga eller självhävdande, söker de upp
orsaken till vår lycka. En gravid kvinna kan därför vara ett lätt offer. Hon är lycklig
över sitt väntade barn och kan därför reta de onda andarna. Även ett nyfött barn,
som skänker stor glädje till sina föräldrar och släktingar kan reta de onda andarna
och därför anses det extra viktigt att skydda nyfödda barn.
Andarna anses vara mycket aktiva om natten och särskilt i närheten av kyrkogårdar
och de angriper helst kvinnor och barn. Kvinnan är särskilt utsatt under
menstruation, graviditet och förlossning.
De andar som är mest aktiva under graviditet och förlossning kan ta skepnad av en
kvinna med långt hår och långa naglar. Angrepp från dessa kan göra att den
blivande mamman får missfall, svår förlossning eller föder ett missbildat barn.
Allra farligast är de 40 dagarna före förlossningen. Kvinnan måste hålla sig
inomhus och får inte ha samlag. Eftersom andarna oftast kommer om natten måste
ljuset vara tänt. Samma sak gäller 40 dagar efter förlossningen.
Kvinnan är också mycket sårbar när hon föder. Genom att skrika högljutt kan hon
hålla andarna borta; hon skrämmer bort dem. Hon kan också, vilket är betydligt
vanligare, hålla andarna borta genom att be till Gud om beskydd. Efter födseln är
det barnet som är utsatt. För att skydda barnet kan man lägga Koranen, bibeln eller
en annan helig text, en metallbit, en silversked eller en amulett under barnets
huvud.
Bland vissa folkgrupper anses onda andar framför allt vilja åt pojkar och man låter
därför pojkarnas hår växa för att lura de onda andarna.
41
Onda ögat
De onda andarna kan också ta en människas kropp i besittning. En person blir
“besatt“, vilket innebär att den onda anden agerar genom henne, via det onda ögat,
som sitter i pannan. Bärare av onda ögon är mycket avundsjuka på andras
framgångar och retar sig mest på söta, friska eller sunda barn. Genom en blick in i
barnets ögon använder de sin onda kraft, drar ut barnets egen kraft och barnet blir
sjukt. Sjukdomar som utvecklas genom kontakt med det onda ögat är till exempel
feber, apati, depression eller psykiska och fysiska handikapp och kan i värsta fall
leda till döden.
Människor som drabbas av ständig otur tror lätt att någon med ett ont öga förföljer
honom eller henne. Naser Khader, dansk-arabisk statsvetare, författare och
politiker berättar i sin bok “Liv och levnadsmönster bland Mellanösterns
muslimer“ om en sådan händelse. Han råkade under kort tid ( 2-3 månader) ut för
tre bilolyckor, föll två gånger ner från en trappa, stukade samma fot två gånger,
brände sig på handen, gick in i en dörr samt förlorade sin plånbok.. Hans mamma
blev förstås mycket orolig och var helt övertygad om att det var ett angrepp från
onda andar. Anledningen var att han under en period haft stor framgång och att
andra avundades. Mammans sätt att blidka det onda ögat var ett offer “fida“ och en
amulett. Hon skickade dessutom en summa pengar till en släkting i Syrien för att
denne skulle köpa två lamm som skulle offras i Nasers namn och delas ut till
behövande. Därefter vände hon sig till en arabisk “klok gubbe“ som skrev ner
några verser ur Koranen och inneslöt dem i metall.
Att blidka de onda andarna eller skydda sig från dem
Att drabbas av onda andar eller onda ögon innebär alltså att människan på något
sätt inte bevarat balansen i livet. Hon har blivit för självhävdande, för glad, för
stursk, tagit för mig för mycket av livets goda och därför retat de onda andarna.
Därför måste man blidka andarna. Detta kan ske genom att till exempel recitera
heliga texter eller att ge särskilda gåvor.
Ett mycket vanligt sätt att i förväg skydda sig mot onda andar är att bära på sig ett
42
silversmycke, till exempel ett silverkors eller en silverkoran. Ännu starkare skydd
kan kombinationen silver och den blå färgen ge. Säkert har du sett “det blå ögat“
(nasar) , en blå sten, innefattad i silver som finns i många länder och som kan bäras
som smycke. Blått anses förstärka silvrets kraft att stöta bort onda ögon/andar.
Piercing; att sätta silverringar vid sina kroppsöppningar har sitt ursprung i synen av
skydd mot onda andar och ögon. Fingertecken som ”nazar”, lillfinger och
pekfinger mot den man befarar är besatt eller ”fica”, tummen mellan pekfinger och
långfinger anses skydda. Speglar på kläderna är vanliga i till exempel Asien, man
menar att den som använder onda krafter får tillbaka dem genom att de återspeglas.
Att spotta mot en person är också ett sätt att skydda sig mot onda krafter.
I Asien måste man, innan man bygger ett hus, blidka andarna som lever i
trädgården, genom att bygga ett altare åt dem, där man med diverse gåvor, som
rökelse eller mat, kan blidka dem.
Utdrivning av onda andar
Om vi inte lyckas blidka andarna finns det risk att de hämnas.
Konsten är därför att upprätthålla goda förbindelser med andevärlden; ha balans
mellan människa och natur. När obalans uppstår slår de onda andarna tillbaka mot
oss och vi måste då blidka dem. Om man inte själv, genom böner, besvärjelser eller
gåvor lyckas skrämma iväg de onda andarna behövs hjälp av någon, som bättre
behärskar dessa kunskaper.
Man kan då vända sig till en person med övernaturlig eller gudomlig kraft, en
präst, imam, shaman, eller klok gubbe/gumma för att driva ut andarna. Bland
kristna kan prästen läsa Fader Vår och kasta vigvatten över den drabbade (även salt
förekommer). Bland muslimerna kan man be en imam läsa första Koranversen.
Vanligt är också att man vänder sig till den kloka gubben eller gubben, som
genomför vissa ceremonier.
Demonfördrivandets kan också bestå i att skrämma eller pina de främmande
plågoandarna, så att de lämnar den sjuka kroppen. Demonerna känner skräck och
43
smärta, precis som människan och lämnar därför kroppen. Denna metod är vanlig
på den afrikanska landsbygden.
När ett barn insjuknar i till exempel Västafrika kan det inträffa att modern skär
skåror på huden över hela kroppen och därefter pepprar såren. De onda andarna
lider lika mycket som barnet och lämnar därför kroppen.
Skogåsfallet år 2000
Vid den tragiska händelsen i Skogås, då två kongolesiska barn misshandlas så svårt
att en av dem dör, är det troligt att de vuxna i familjen var övertygade att de två
barnen som kommit till dem var besatta av onda andar. Sedan barnens ankomst
drabbades familjen av mycket otur. Detta tolkades som att barnen, utan att känna
till det, blivit besatta av onda andar. Familjen, som är kristen, tog därför kontakt
med den lokale prästen i Skogås. I Sverige är det enligt lag förbjudet för en präst
att syssla med andeutdrivning och familjen fick återvända hem med oförrättat
arbete.
För att fördriva de onda andarna från barnen använde familjemedlemmarna därför
våld, man slog barnen med en bibel. Guds kraft och namn skulle hjälpa familjen att
driva ut de onda andarna. Det hela slutade så olyckligt att ett av barnen dog, medan
det andra skadades mycket svårt. Samtliga som deltagit i andeutdrivningen blev
fällda.
Det finns flera andra uppmärksammade rättsfall i Sverige där vuxna använt våld
mot sina barn eller tonåringar, för att driva ut onda andar. Det senaste exemplet
(2012) gäller en kristen familj från Kongo Kinshasa med en 12-årig dotter, där
familjen upplevde att flickan var besatt av onda andar. Den nu 14-åriga flickan
anklagades för att vara häxa och att ha ätit människor. Enligt polisen har flickan
blivit misshandlad under flera års år tid i olika ritualer för att bli av med onda
andar som hennes omgivning trodde att hon bar på. Flickan skall ha bränts med
glödgade knivar, slagen och fått allt sitt hår avrakat, eftersom det beboddes av
44
demoner. Flickan skall ha levt i fångenskap med uppställda regler om att inte röra
syskon för att smitta dem.
Professor Mika Vähäkangas, vid Centrum för teologi- och religionsvetenskap vid
Lunds universitet säger följande i en intervju i Helsingborgs Dagblad 10/ 3 2012:
Ur vår synvinkel funderar man på varför inte sociala myndigheter eller skolan sett något och
agerat tidigare. Var det psykosociala problem, bara sociala problem eller bara psykologiska
problem som låg bakom? Jag tror inte att de här föräldrarna är någon slags sadister. De var
säkert ytters bekymrade över vad som var på gång med deras dotter. Men alltså, var det så att de
inte vände till någon i vårt samhälle för att få hjälp, varför kunde de inte lita på stat och
kommun?
Vi går till specialister, som brukar vara läkare. Men de här invandrarna ansåg antagligen att de
inte kunde lita på det svenska systemet, och delvis beror det på att de vet att deras
frågeställningar, som är sprungna ur deras kulturella bakgrund, inte tas på allvar. Det är bara
vidskepelse för oss. Därför behövs, i deras värld, olika slags helare, pastorer, imamer o.s.v.
De flesta människor tror på olika slags andar och demoner, men att det händer i kulturellt
afrikanska kretsar är knappast överraskande. I de flesta kulturer söder om Sahara är det ganska
vanligt. Och, vill jag betona, inom alla religioner.
Om man anser att något beror på demoner behöver det inte betyda att man är okunnig om
vetenskapliga teorier. Om någon fått aids, så visst vet man att det är ett virus. Varför någon
drabbats är ju en annan fråga. Varför just jag och inte min granne som också varit otrogen?
Och så söker man svaret i det spirituella.
Jag kände en universitetslärare i Tanzania som var involverad i mysticism och en muslims
professor som var deltidshelare och drev ut andar.
Enligt Max Weber, socionom, nationalekonom och filosof, har vänsterländsk kultur avförtrollats.
Världen har blivit materiell. Men samtidigt ser det ut som om även västerlänningar har behov av
sökande. En studie häromåret visade att norrmän hade tankar om olika slags andar, demoner
och kontakter med andra sidan - och ju yngre de var, desto mer trodde de på sådana idéer.
Alltså är jag försiktig med att säga att vi lämnat detta bakom oss.
Sedan har vi Livets ord och framgångsteologier inom främst karismatisk kristendom, som
predikar att Gud hjälper all med stark bibeltro och som ser sjukdomar, handikapp eller andra
olyckor som bestraffningar”
45
Shamaner
I många kulturer används en shaman eller medicinman för att bota en sjuk eller
olycksdrabbad person. Shamanen är då identisk med vår läkare och har en särskild
förmåga att driva ut de onda andarna. Huvuduppgiften är att fördriva plågoandarna
ur den sjukes kropp, till exempel genom att t.ex. skrämma iväg dem. Han eller hon
kan därför klä ut sig i de mest hårresande utstyrslar, som djurhudar, horn eller klor
för att skrämma ut demonen, men shamanen kan också använda oljud för att tvinga
ut demonen. Han/hon kan vråla ut förbannelser. Utsträckta tungor är också en
metod för att skrämma andarna.
Shamaner eller medicinmän förekommer bland annat i Afrika, Sibirien, Indien,
Tibet, Nepal, Indonesien, Thailand bland indianer på båda de amerikanska
kontinenterna och bland ursprungsbefolkningarna i Australien och Nya Sealand.
Shamanen är en man eller kvinna som i barndomen fått en överväldigande psykisk
upplevelse, som vänt honom eller henne inåt. Genom denna initiation kan
shamanen ta sig in i så kallade “mellanvärldar“ och därefter ta sig in i den sjukes
kropp och på olika sätt tvinga ut den onde anden.
Själv deltog jag vid ett besök i Nepal hos en tibetansk shaman, som efter att ha
klätt på sig den traditionella shamandräkten försatte sig i trans under ganska lång
stund. Han började därefter dansa och under dansen räckte han ideligen ut tungan
mot sin patient. Svettig och trött gav han sig sedan på att behandla sin patient. Han
virade in honom i sidenschalar, tog fram en liten plåtskål och sträckte fram den
mot patientens bröstkorg. Patienten led av svår astma. Utan att någon av oss
förstod hur det gick till låg plötsligt två små stenar i skålen. Shamanen påstod
senare att han plockat ut dem ur patientens kropp och att han tvingat de onda
andarna in i stenarna.
Kloka gubbar och gummor
Per Richardsson, överläkare vid Ortopedkliniken på Jönköpings lasarett har ägnat
många år åt att studera kloka gubbar och gummor i Sverige. I boken ”Tro hopp och
46
läkekonst” skriver han följande:
”De beskrivningar och levnadsteckningar som finns över naturläkare och kloka
gubbar och gummor anger så gott som alltid att det rörde sig om alldeles speciella
personer, vad gäller så väl utseende som den miljö de omgav sig med. Det rörde
sig oftast om personer som var goda psykologer och hade ingående kännedom om
folket i bygden. Många var clairvoyanta, tankeläsare och fjärrskådare.
Förvånansvärt ofta finns lyten med i bilden och speciella tecken från födseln. De,
som fötts med segerhuva eller hednamössa, som det hette förr, och de som var
födda en söndag eller på självaste julnatten, ansågs förutbestämda till botare. De
barn som hade ett extra finger i handen eller födda med tänder eller klumpfot och
puckelrygg, låg också bra till för samma hantering. Finnar, tattare, samer,
zigenare ansågs också ha större botande förmåga liksom smeder och spelemän.
Den klokes ”verkstad” var ofta inredd med utensilier (verktyg/redskap) avsedda
att imponera på den botsökande och samtidigt ge ett intryck av att ”doktorn”
besatt näst intill övernaturliga kunskaper. Där fanns givetvis böcker med magiska
formler, främst svartkonstboken, på skrivbordet en dödsskalle eller några andra
dödingaben, liktänder och någon ryggkota från människa, vessleben, lodjursklor
och kanske en torkad attanpacka, d v s fladdermus.
Olika kärl med dopvatten, oblat, kamfer, svavel, kvicksilver, bävergäll, dyvelsträck
och björngalla kompletterade bilden. En vit fjäder från en korp och en groda,
sliten ur gapet på en orm gjorde inte saken sämre.
Årliga ceremonier
Det finns andra sätt att förhålla sig till onda andar, till exempel genom att
metodiskt, en gång om året, injaga respekt i andarna så att de inte sprider
sjukdomar eller olyckor.
Aboriginals i Australien har en årligen återkommande ceremoni då männen i full
krigsmålning under en hel natt bekämpar de fruktade plågoandarna. Eskimåer från.
47
Nordamerika passar på då solen efter det långa vintermörkret för första gången
stiger upp över horisonten. Med knivar genomskär de luften i sina hyddor på ett
sätt så att de onda andarna tvingas in i elden.
I Thailand sköts på nyårsafton kanonskott, varefter stadsmuren omringades med ett
heligt rep av mångfärgad bast, som skrämde bort och utestängde demonerna.
I Japan bjuder flickorna varje år hem sina väninnor för att fira Hina Matsuri,
dockfestivalen. De klär sig i kimono, äter riskakor med demonutdrivande malört
och dricker risvin. Hina Matsuri är en högtid med ursprung i det gamla Japan där
man under vissa perioder skulle skydda sig mot de onda andarna. Dockorna, som
drar till sig det onda är av gräs och papper och bränns i en reningsritual.
Valborgsmässoafton hos oss, med eldar och häxbål och är sannolikt en årlig
reningsceremoni till skydd mot sjukdomar och andra olyckor, orsakade av onda
andar.
Traditioner och synsätt inom olika religioner
Sverige har sedan 1951 religionsfrihet enligt lag. Det innebär att alla människor i
Sverige har rätt att själv välja religion och att fritt utöva den.
Innan jag går in på vad olika religioner innehåller, vill jag framhålla att i alla
kulturer finns både religiösa och sekulariserade människor, alltså personer som inte
är särskilt religiösa. Jag upplever att vi i Sverige har uppfattningen att till exempel
muslimer är mycket mer dominerade av sin religion än vad kristna är, en
uppfattning som oftast är helt felaktig. Bland muslimer såväl som bland kristna
finns både aktiva och passiva utövare. Vi utgår lätt ifrån att alla kristna är som vi
svenskar, medan verkligheten att kristendom finns i Asien, Afrika, USA,
Sydamerika, Australien och övriga Europa. En svensk sekulariserad kristen kanske
inte uppfattar verkligheten på samma sätt som en mexikansk bonde eller en asiatisk
fiskare, trots att alla tre kan ha samma religion.
Jag har valt att göra en faktaruta om varje religion och därefter koncentrera mig på
48
att försöka beskriva synen på familj och barn, viktiga högtider och eventuella
matregler i våra världsreligioner.
Judendom:
---------------------------------------------------------------------------------------------------Religionsstiftare: Moses, som lät judarna möta sin Gud under namnet Jahve.
Utbredning: Judendomens viktigaste område är Israel, men judar finns utspridda
över hela världen. I New York finns en stor och inflytelserik grupp troende judar.
Antal anhängare: Det finns ca 14 miljoner judar, varav ca 18.000 i Sverige.
Heliga skrifter: Tora (lagen) med de fem Moseböckerna, Profeterna med
profetskrifter från Gamla Testamentet och De Heliga Skrifterna med Psaltaren och
Jobs bok.
Gudsuppfattning: Den ende guden är världens skapare, lagstiftare och befriare.
Människosyn: Människan är i grunden god och skapad till Guds avbild. Med hjälp
av lagen (Tora) och förnuftet kan människan uppfylla Guds vilja.
Kända symboler: Davidsstjärnan, den sjuarmade ljusstaken.
Tideräkning: Den judiska kalendern är en månkalender med tolv månader, när
inte skottår infaller. Tideräkningen börjar med världens skapelse år 3761 f. Kr. År
2002 för oss kristna är för en jude år 5763.
---------------------------------------------------------------------------------------------------Familjesyn:
Vid ett judiskt bröllop står brudparet under en baldakin, antingen av tyg eller
blommor. Detta symboliserar att församlingen ser dem och erkänner dem som en
familj. Enligt gammal tradition fick unga män och kvinnor inte vistas under samma
tak om de inte var gifta.
Brud och brudgum dricker två gånger ur en bägare med vin. Brudgummen ger
bruden en ring och säger:
- Se med denna ring skall du vara mig helgad enligt Moses och det heliga folkets
lag. Bruden kan på samma sätt ge en ring till brudgummen. Ett utdrag ur
äktenskapskontraktet läses och sedan sjungs sju välsignelser. Som avslutning
trampar brudgummen på ett glas så att det går sönder. Lyckan uppskattas mer om
man är medveten om hur lätt den kan gå i kras!
49
Hemmet och familjen betyder mycket i judendomen. Detta kan förklaras med att
judarna långa perioder under historiens gång varit ett förföljt folk.
Inom den judiska traditionen används omskärelse av pojkar. Ceremonin äger rum i
hemmet eller i synagogan på barnets 8:e dag och utförs av läkare eller annan
medicinskt utbildad personal. Omskärelsen av pojkar är ett tecken på judisk
identitet, överförd från far till son i generation efter generation. Barnet får också
sitt judiska namn i samband med omskärelsen.
Under 1900-talet har det växt fram ceremonier som också välkomnar en dotter.
Vanligast är att ge flickan ett namn under Toraläsningen vid sabbat-gudstjänsten.
Sabbaten infaller på lördag och är judendomens helgdag.
I traditionell judendom firas i första hand att en pojke blivit religiöst myndig, bar
mitzva, vilket sker när han fyllt 13 år. Han får då leda gudstjänsten och läsa ur
Tora. Liknande ceremoni har också blivit vanlig för flickor, men hon får då läsa ur
Profeterna eller Skrifterna.
Mat: Det finns regler för vad som är tillåtet respektive otillåtet att äta liksom hur
mat skall tillagas. Kochermat betecknar rituellt tillagad mat. Man får inte äta
griskött och skaldjur, medan kött från kor, får och höns är tillåtet. En förutsättning
är att de har slaktats på ett speciellt sätt. Kött och mejeriprodukter får inte blandas i
matlagningen.
Högtider:
Det judiska året börjar på hösten och inleds med en högtid på tio dagar. Första
dagen är nyårsdagen och den sista försoningsdagen. Festen firas inte till minne av
någon historisk händelse, utan en högtid för att se över sitt eget liv.
På hösten firas också lövhyddohögtiden, som markerar sommarhalvårets slut.
Under högtiden bygger man en blomsterprydd hydda i sin trädgård eller på sin
balkong. I hyddan äter man och dricker.
Tempelinvigningsfesten eller chanukka firas för att minnas när judarna
återerövrade templet från grekerna. Denna högtid infaller vid vår jultid och man
50
delar också ut presenter. Festen varar i åtta dagar. Man tänder ett ljus om dagen i
den åttaarmade chanukka-ljusstaken.
En månad före påsk firas purim, till minne av den judiska drottningen Ester, som
räddade det judiska folket från att dödas av en persisk kung på 500-talet f.Kr. Man
klär då ofta ut sig i maskeradkläder.
Det judiska årets viktigaste högtid är påsken, som firas till minne av judarnas
befrielse från slaveriet i Egypten. Påsken firas mestadels i hemmet och förbereds
noga. Det får inte finnas jäst bröd i huset när påskdagen infaller. Påskfirandet är
uppbyggt kring en lång måltid och följer en rituell text; Haggada, som betyder
berättelse. Den rituella måltiden består av ojäst bröd, köttben eller kycklinglår,
hårdkokta ägg, bittra örter eller pepparrot, en grönsak, samt en blandning av hårt
rivna mandlar, nötter och frukter. Till detta dricker man vin. Därefter äter man den
egentliga festmåltiden.
Sju veckor efter påsk firas veckofesten, till minnet av att judarna sju veckor efter
uttåget ur Egypten kom till berget Sinai, där de fick motta de tio budorden.
Kristendom:
-----------------------------------------------------------------------------------------------Religionsstiftare: Jesus från Nasaret.
Utbredning: Större delen av Nord- och Sydamerika, Europa samt större delen av
forna Sovjetunionen, tättbebyggda områden i Australien samt Etiopien, Sydafrika
och afrikanska kustområdet kring ekvatorn
Antal anhängare: omkring 1.750 miljoner, varav 55% är katoliker,
20% protestanter, 10% ortodoxa och 15% övriga kyrkor.
Helig skrift: Bibeln med gamla- och nya testamentet.
Gudsuppfattning: Gud är en, men uttrycker sig på tre olika sätt: som Fadern
(skaparen), som Sonen (frälsaren) och genom den helige anden (hjälparen).
Människosyn: Människan är skapad till Guds avbild och skall förverkliga Guds
vilja med Jesus Kristus som förebild. Det finns ingen entydig åsikt om arvssyndens
51
betydelse för människans frälsning.
Kända symboler: Korset, lammet, duvan, fisken och det allseende ögat i triangeln.
Tideräkning: Tideräkningen börjar med Jesu födelse. Den nu gällande kalendern
hos oss är den gregorianska, uppkallad efter påven Gregorius XIII, som påbjöd den
1582. I Sverige infördes den först 1753. Inom den ortodoxa kyrkan används den
julianska kalendern.
--------------------------------------------------------------------------------------------------Olika riktningar inom kristendomen:
Katolicism:
Det finns närmare en miljard katoliker i världen. Den finns i alla världsdelar och
leds av påven i Rom.
Familjesyn:
Familjen står i centrum för den katolska synen på samlevnad. Där skall barnen
fostras till goda samhällsmedborgare. Kyrkan anser att sexualitet enbart är tillåten
inom äktenskapet. Äktenskapet är ett sakrament (helig handling) och det är Guds
vilja att äktenskapet skall vara livet ut. Kyrkan tillåter varken skilsmässa eller
vigsel av frånskilda. Sex före äktenskapet eller samboförhållanden accepteras inte
och kyrkan fördömer fortfarande homosexualitet. Undersökningar visar dock att
sex utanför eller före äktenskapet är lika vanligt i katolska länder som i andra
länder. Till äktenskapet hör också att få barn och det strider mot Guds vilja att
tillåta preventivmedel, sterilisering eller s.k. konstgjord befruktning.
Högtider:
Påsken är den viktigaste högtiden. En del katoliker fastar (äter inte kött) före
påsken, särskilt under den s.k. “stilla veckan“, som varar fram till påskafton. På
påskafton firas en speciell gudstjänst då sorgen vänds till glädje. Denna kväll
brukar man ha en särskild festmåltid med bland annat lamm och olika äggrätter.
52
Alla Helgons Dag, då man går till sina anhörigas gravar för att tända ett ljus för
den döde. Ofta har man mat med sig till graven, som äts tillsammans med den
dödes ande.
S:t Nicolaus dag firas den 6:e december. S:t Nicolaus är barnens beskyddare.
Denna dag påminner om vår svenska julafton, eftersom barnen får presenter och
godis.
Trettondagen är också en högtidsdag. Den firas till åminnelse av de tre vise
männen, som kommer med gåvor till Jesusbarnet. I vissa katolska länder får barn
presenter den här dagen.
Ortodoxa kyrkan:
Den ortodoxa kyrkan är inte en, som den katolska, utan flera. I ledningen för var
och en av dem finns en patriark. Kyrkan har sin största utbredning i Östeuropa och
i östra Medelhavsområdet. Det finns ca 150 miljoner anhängare.
Familjesyn:
Synen på familjen skiljer sig något jämfört med katolska kyrkan. Familjen är
fortfarande den viktigaste enheten och att få barn är en nåd. Äktenskapet är ett
sakrament (helig handling) men skilsmässa kan tillåtas om man gör det för att gifta
om sig.
Högtider:
Den viktigaste högtiden på året är påsken, Jesu uppståndelsefest. Före påsken
fastar man och efter en speciell gudstjänst under påsknatten äts en festmåltid.
Julen är en viktig högtid. Juldagen infaller den 7:e januari, vilket motsvarar den
25:e december enligt juliansk kalender. Inför julen fastar de flesta ortodoxa kristna.
På julaftonskvällen hålls en gudstjänst som varar fram till midnatt. Därefter får
man äta igen.
Protestantiska kyrkan:
Det finns ca 250 miljoner protestanter, företrädesvis i USA, Canada, Skandinavien,
53
Storbritannien, norra Tyskland och delar av Australien och Nya Zeeland. Den är
kanske den religionsgrupp som har flest sekulariserade medlemmar, man skiljer
tydligt mellan privatliv, samhällsliv och religion. Religion är en privatsak. Det
finns därför ingen enhetlig syn på familjelivet inom den protestantiska gruppen.
Familjeliv:
Grunden för det kristna äktenskapet inom den protestantiska kristendomen är
ömsesidighet och trohet. Löftet att bistå varandra vid prövningar är den djupaste
innebörden i att gifta sig och att älska varandra i nöd och lust.
Inom den europeiska protestantiska kyrkan är skilsmässa, abort, homosexualitet
accepterat. Däremot ser det annorlunda ut till exempel i USA.
Islam
-------------------------------------------------------------------------------------------------Religionsstiftare: Profeten Muhammed.
Antal anhängare: Ca 1 miljard, varav ca 160.000 i Sverige och 8 miljoner i USA.
Omkring 90% av världens muslimer är sunniter, övriga i huvudsak shiiter.
Splittringen inträffade efter profeten Mohammeds död.
Helig skrift: Koranen.
Gudsuppfattning: Gud är en Skapare. Gud är barmhärtig och vägleder människan.
Gud är också domare.
Människosyn: Gud har skapat människan till att vara Guds ställföreträdare på
jorden. Människan är i grunden god och underkastar sig Guds vilja.
Kända symboler: Månskäran och stjärnan symboliserar Guds makt och
överhöghet. På grund av bildförbudet inom islam domineras den religiösa
utsmyckningen av skönskrift (kalligrafi) av kända Korancitat.
Tideräkning: Den islamska kalendern är en månkalender med 354 dagar på ett år.
Tideräkningen utgår från Muhammeds flykt till Medina år 622. År 2002 är enligt
muslimerna år 1423.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
54
Familjeliv:
Koranen framhåller att mannen är familjens överhuvud men också att kvinnan är
likvärdig mannen. Det är dock mannens vilja som skall gälla om de inte är överens.
Att vara gift innebär, underligt nog, för en kvinna större frihet än att vara ogift.
Kvinnan ses som huvudansvarig för hem och barn, men barnet skall uppfostras
enligt mannens religion. Detta innebär att en muslimsk man kan gifta sig med en
icke-troende, vilket en kvinna inte kan.
Liksom i västvärlden tar kvinnan ett stort socialt ansvar och hon för samhällets
traditioner och värderingar vidare. Till familjens ansvar hör också att ta hand om
makarnas föräldrar och närstående släktingar. Andelens förvärvsarbetande kvinnor
är mycket låg i de flesta muslimska länder.
Det är mycket vanligt att äktenskap arrangeras av föräldrar. Att gifta sig är en
förutsättning för sexuell samlevnad. Bröllopet har en borgerlig karaktär med stor
variation mellan olika länder, liksom mellan stad och landsbygd.
Äktenskap ska upprättas inför minst två vittnen. I kontraktet regleras storleken på
mannens brudgåva till hustrun. Kvinnorna kan också skriva in villkor för
äktenskapet, till exempel förbud mot månggifte.
Mat:
Inom islam skiljer man mellan tillåten (halal) och förbjuden (haram) mat.
Förbjuden mat är griskött, blodmat, kadaver, liksom alkoholhaltiga drycker. Kött
skall också slaktas enligt speciella regler, vilket innebär att djuret dödas genom att
halspulsådern skärs av, så att blodet kan rinna ut.
Fastan:
Fastan (sawm), infaller under månaden Ramadan, som är den nionde månaden. En
vuxen muslim måste då avstå från mat, dryck, tobak och sexuell samvaro från det
att solen går upp tills den går ner. Undantagna från fastan är barn, gravida eller
menstruerande kvinnor, ammande mödrar, sjuka, gamla samt personer som är på
resande fot. Firandet inleds med “förlåtelsens natt“ då man gör upp med gamla
oförrätter och söker försoning med varandra.
Fastemånaden är en mycket social månad då släkt och vänner umgås efter
55
solnedgång. Många försöker förlägga sin semester till denna månad.
Fastan avslutas med årets viktigaste högtid, Id-al-fitr, då muslimer betalar sin
allmosa, zakat, som brukar motsvara 2.5% av familjens årsinkomst. Allmosan
administreras av olika organisationer och skall användas till fattiga människor.
Festen påminner om vår jul; barnen får presenter, man skickar kort till vänner och
släkt, alla klär upp sig i fina kläder.
Högtider:
De flesta islamska högtider är knutna till händelser i profeten Muhammeds liv.
Till minne av profetens flykt till Medina, år 622 e.Kr. firas nyårsdagen.
Efter fastan firas årets viktigaste högtid, Id-al-fitr, fastebrytandets högtid (se under
rubriken Fastan).
I samband med vallfärden till Mekka firas offerhögtiden Id-al-adha.
Hinduism:
-------------------------------------------------------------------------------------------------Religionsstiftare: Hinduismen saknar religionsstiftare och har inget övergripande
organ som leder de olika religiösa grupperingarna.
Utbredning: Hinduismens centralområde utgörs av den indiska kontinenten.
Antal anhängare: Ca 790 miljoner varav omkring 5.000 personer i Sverige.
Heliga skrifter: Det finns inte några fastställda heliga skrifter, men Vedaböckerna, Upanishaderna och Bhagavadgita räknas som heliga.
Gudsuppfattning: Gudsuppfattningen till vardags är ofta knutet till någon
personlig gudomlig makt. Gudarna representerar i sin tur den enda verkligheten.
Människosyn: Människans gudomliga själ är underkastad hennes handlingar i
livet. Människan kan bli befriad från återfödelse genom rätt moral.
Kända symboler: Lotusblomman, fallossymbolen linga, sanskritbokstäverna
“Aum“.
Tideräkning: Hinduerna har en cyklisk tidsuppfattning, där världsåldrar skapas,
går under och skapas på nytt. Den religiösa festkalendern bygger på månåret. Nyår
infaller vid vårdagjämningen. Eftersom det finns många olika kalendrar används
56
den västerländska tideräkningen i världsliga sammanhang.
---------------------------------------------------------------------------------------------------Familjeliv:
Hinduismen har fortfarande kvar kastsystemet, även om det enligt lag är avskaffat.
Den högsta kasten utgörs av prästerna, brahmanerna, efter dem kommer krigarna,
kshatriyas. Som tredje kast finns bönder, hantverkare och köpmän, vaishyas. Den
lägsta kasten är tjänarnas, sudras. Människor från högre och lägre kaster har bara
affärsmässiga kontakter. Allt det viktiga i livet som till exempel yrkesutbildning
eller val av äktenskapspartner sker inom den egna kasten. Undantag är att en
kvinna ur en lägre kast kan gifta sig uppåt, medan det är en katastrof för en kvinna
att gifta sig nedåt. Hon blir då förvisad att leva utanför byn och hennes barn
betraktas som kastlösa.
Lågkastiga kvinnor är de som står lägst på den sociala rangskalan i Indien. Bland
dessa är det mannen som bestämmer och kvinnan som underordnar sig.
De flesta familjer, oavsett kast, vill ha söner och inte döttrar. Äktenskapsseden är
sådan att det är brudens föräldrar som får stå för de största utgifterna när ett ungt
par skall gifta sig. Att få många döttrar kan därför vara en svår ekonomisk
påfrestning för en man som skall försörja sin familj. Detta har lett till att det
numera förekommer en omfattande verksamhet med fosterdiagnostik för att
flickfoster skall kunna aborteras.
Mat:
Vegetarisk mat ger möjlighet till frälsning, enligt vissa hinduiska skrifter. Enligt
andra får man äta kött, under förutsättning att man offrar djurets blod till gudarna.
Man kan alltså både vara vegetarian och köttätare som hindu. I huvudsak är det
inom de högre kasterna som man är vegetarian, medan de kastlösa är köttätare.
Högtider:
Inom hinduism förekommer många olika fester och högtider som anknyter till
gudar och myter. Liksom i allt övrigt har hinduism stora variationer. Varje by har
t.ex. sin egen särskilda skyddsgud.
Holi är den fest som firas över hela Indien. Firandet äger rum i början av året och
57
inleds med att man samlar ihop ved till ett stort bål. Vid solnedgången tänds bålet
och festdeltagarna kastar mynt in i elden, som ett offer. Därefter brukar man rosta
nötter på bålet. Dagen därpå fortsätter firandet och hela familjen brukar då leka
med varandra, genom att spruta färgat vatten på varandra. Under denna dag gäller
varken kastgränser eller annat som är förbjudet.
Buddhism:
---------------------------------------------------------------------------------------------------Religionsstiftare: Siddharta Guatama, Buddha från Kapiavastu.
Utbredning: Sri Lanka, Tibet och Bortre Indien.
Antal anhängare: Omkring 320 miljoner varav mahayana 56%, hinayna 38% och
lamaism 6%. Det finns cirka 7.000 buddhister i Sverige.
Heliga skrifter: De tre korgarna, 1) “Tiptika“ med munkregler, 2) tal och
berättelser av Buddha, 3) filosofiska utläggningar.
Gudsuppfattning: Gudar och bodhisattvor är underordnade lagen om gärningarna.
Någon Gud i kristen betydelse finns inte.
Människosyn: Allt människan uppfattar av verkligheten är processer.
Det finns ingenting som är beständigt och besjälat. Människan har möjlighet att bli
befriad från karma och återfödelse genom självbefrielse via den åttafaldiga vägen
eller genom tro på Buddhas nåd och löften eller genom meditation.
Heliga symboler: Bodhai-träd, lärans hjul och fotavtryck.
Tideräkning: Det finns olika kronologier, men vanligtvis utgår tideräkningen från
544/43 f. kr, året för Buddhas nirvana. År 2002 är blir då enligt buddhisterna
2547.
---------------------------------------------------------------------------------------------------Familjeliv:
Familjelivet präglas dels av det dagliga livet, som bland annat handlar om att
vörda Buddha och påminna sig om sin dödlighet. Varje dag tänds därför ljus eller
rökelse framför Buddhabilden, som finns på en hylla i de flesta buddhistiska hem.
Att lägga blommor vid Buddhabilden är en viktig symbol för att påminna sig själv
om livets kretslopp. Blommorna vissnar, faller sönder och på samma sätt ska också
58
människors liv och identitet upplösas.
Buddhismen värnar om allt levande och en viktig moralisk egenskap hos
människan är därför medkänsla med allt levande. Buddhismens etiska krav finns
inom “Den åttafaldiga vägen.
I dessa moralregler ingår bland annat att inte döda, inte stjäla, inte vara otrogen,
inte ljuga, inte använda droger.
Högtider:
En viktig buddhistisk högtid är vesak, som infaller i början av maj till minne av
Buddhas upplysning. I övrigt varierar högtiderna mycket mellan de olika länderna.
Att arbeta genom tolk
Språket utgör ofta ett hinder för direktkommunikation och försvårar därför mötet
mellan personalen och invandraren. Första regeln som gäller är att aldrig använda
en anhörig som tolk! Det kan få förödande konsekvenser och det absolut värsta
man kan göra i detta sammanhang är att använda barn som tolkar åt sina föräldrar.
Föräldrarna förlorar därmed sin auktoritet.
Vid behov av tolk bör i första hand en auktoriserad tolk användas, i andra hand en
s.k. godkänd tolk. Den förre har genomgått Kommerskollegiets utbildning och
examination, vilken omprövas med jämna mellanrum, medan den senare utbildats
av kommunen. I de kommuner som utbildar tolkar godkänns tolken efter prov
inom fyra områden: juridik, sjukvård, arbetsmarknad och social tolkning.
I tolksituationen är det viktigt att den du talar med sitter mitt emot dig.
Att arbeta genom tolk ställer nämligen höga krav på koncentration. Vi använder ju
inte bara talet när vi samtalar, miner, gester och blickar har väl så stor betydelse för
kommunikationen.
Låt mig ta ett exempel från skolvärden, ett utvecklingssamtal med en
59
invandrarförälder eller sjukvårdsvärlden och samtalet med en patient.
De samtalande, lärare och elev/förälder eller sjukvårdspersonal och patient, bör
hela tiden ha ögonkontakt. Det gäller för läraren/sjukvårdspersonalen att etablera
en emotionell kontakt med föräldern/patienten, så att denne får känna sig trygg att
förmedla tankar, känslor, oro eller ångest över sin eller barnets situation.
Föräldern/patienten ska känna att han/hon står i centrum för
lärarens/sjukvårdspersonalens intresse vid konsultationstillfället.
En tolk skall översätta varje ord som sägs och får varken lägga till eller dra ifrån,
oavsett vad läraren eller föräldern/patienten säger. Små ord som uttryck för känslor
får inte utelämnas, de kan ha betydelse för hela samtalet.
Många som använt tolk vet hur lätt det är att hamna i en situation där tolken och i
detta fall, föräldern/patienten, har långa diskussioner och där användaren hamnar
helt utanför. Dessa diskussioner måste stoppas och användaren ta över
kommandot.
Ibland är det bättre att tolken inte sitter med vid samtalsbordet utan istället placeras
bakom användaren. På så sätt tvingas tolken att bli tydligare i sin roll.
Tolkens personlighet kan vara av avgörande betydelse för ett framgångsrikt samtal.
Om han eller hon utöver att vara en skicklig översättare också har förmågan att
vara “osynlig“ bäddar det ytterligare för ett framgångsrikt samtal. Om man
upplever att en viss tolk har band till en förälder/patient, kan en telefontolkning
rekommenderas.
60
Referenslitteratur:
Andersson, Åke: 70-talister – om värderingar förr, nu och i framtiden,
Konsultförlaget, 1995
Arnstberg, K-O: Svenskhet, den kulturförnekande kulturen, Carlssons,
1989
Daun: Svensk mentalitet. Rabén och Sjögren, 1989
Daemirbag-Sten, Dilsa: Stamtavlor. Bonnier pocket 2005
Demirbag – Sten, Dilsa: Fosterland. Bonnier pocket 2010
Dirie, Waris: En blomma i Afrikas öken, BBB, 1999
Ekblad, Solvig: Barn betalar ett högt pris för asyl, i&m, 2/2003
Fonceca, Isabel: Begrav mig stående, Ordfront, 1999
Franzén/Allwood: Tvärkulturella möten, Natur och kultur, 2000
Franzén, Elsie: Att bryta upp och byta land, Natur och Kultur, 2001
Fürth, Thomas: 80-talisterna kommer, Konsultförlaget, 2002
Herrlitz, Gillis: Kulturgrammatik. Konsultförlaget, 1989
Herrlitz, Gillis: Hot och våld i kulturmötet. Statshälsan, 1990
Herrlitz, Gillis: Svenskar, Konsultförlaget, 1991
Ibrahomovic, Zlatan: Jag är Zlatan Ibrahimovic 2012
Khader, Nasser: Familjeliv och levnadsmönster bland
Mellanösterns muslimer, W&W, 1998
Kocturk-Runefors, T: En fråga om heder, Tidens förlag, 1991
Livsmedelsverket: Kartläggning av matvanor
Olsson, Ingela: Kulturmöten och kulturkrockar , Astra AB, 2002
Rojas, Mauricio: I ensamhetens labyrint, Brombergs, 2001
Rojas, M: Sveriges oälskade barn, att vara svensk men ändå inte, 2001
61
Sachs, L. Det onda ögat eller bakterier, Liber, 1983
Westblom Jonsson, Helen: Mat - tro - tradition Liber, 1997
Swanberg, Lena Katarina: Hedersmordet på Pela, Månpocket, 2003
Från Migrationsverket, Norrköping:
- Bosnier
- Centralamerika
- Chilenare
- Eritreaner
- Flyktingar från Libanon och palestinier
- Iranier
- Kosovos albaner
- Kurder från Mellanöstern och i exilen
- Romer
- Somalier
- Afrikaner i Sverige
- Flyktingar från Vietnam
62