Transcript Tapetseraren som aldrig slutar jobba

Bengt Pettersson trivs bra i sin verkstad.
Foto: Ragnar Wernstedt
Tapetseraren som aldrig slutar jobba
Händerna är små och späda, trots många års hårt handarbete. På rocken sitter ett emblem som pryds av en hammare och en nål. Några tankar på att gå i pension finns inte
hos Bengt Pettersson som har arbetat som tapetserare
sedan han var 15 år gammal. Idag är han 81.
Det tunna vita håret skvallrar om
Bengt Pettersons ålder. Sandalerna är
i storlek 39 och den vita överrocken har
han alltid på sig när han arbetar. Hans
ansikte är rynkigt men friskt. Trots
hans ringa längd har han nära till stentaket. Han står och lutar sig mot sin arbetsbänk med händerna i rockfickorna.
Ibland kommer händerna upp och hjälper till att gestalta hans berättelser.
- Vad skulle jag göra om jag inte
jobbade? Sitta hemma och glo? säger
Bengt och fortsätter:
- Man måste ju ha något kul för sig,
här nere finns det alltid något att göra.
Jag får väl sluta när Pia tycker att jag
blir för gaggig.
Sedan sju år tillbaka har Bengt säll-
skap i den lilla verkstan. Pia Mills jobbar tillsammans med Bengt sedan hon
gjorde sitt gesällarbete hos den erfarna
tapetseraren.
Verkstan ligger i ett gult stenhus
efterfrågan. Förr var det vanligare att
man axlade sina föräldrars yrkesroller,
vilket även Bengt gjorde.
- Morsan ville ju att jag skulle bli
optiker, så jag gick ner till ett kontor
på Drottninggatan. De erbjöd mig ett
kontrakt där jag skulle tjäna 15 spänn i
veckan. Men då tänkte jag: fy fan, det
där har jag ingen lust med.
Istället började Bengt arbeta i sin
pappas tapetserarverkstad på Nytorgsgatan på Södermalm i Stockholm.
Bengts båda söner ville dock inte gå
med tjocka väggar och små fönster. Uti sin fars fotspår utan blev istället plåtanför porten står en låda med svenska
slagare respektive tekniker på SL. Men
höstäpplen som de boende i huset bjuds
det är inget som tycks störa hantverkapå. Utsikten över Stockholms inlopp
ren när han nu hittat en adept som står
gör sig påmind i en liten
redo att driva verkstan själv när
glugg mellan Stockholms ”Någon måste det blir aktuellt.
minsta hus och en stor ju vara ute och
- Man ska göra det som man
gammal klädfabrik.
rota i skiten.” tycker om. Skriva har aldrig vaSom tapetserare klär
rit min grej, men du tycks vara
de om och restaurerar gamla möbler så
en hejare på att skriva. smickrar Bengt
att de får nytt liv igen. Det är ett yrke
när jag frenetiskt försöker anteckna alla
med allt färre utövare trots en konstant
historier som aldrig tycks ta slut.
- Jag behöver fixa folks möbler och
någon måste ju vara ute och rota i skiten så att allt kommer fram. Hamnar
man i klorna på den där Sverker Olofsson till exempel, då vet man ju att man
ligger risigt till.
Kompressorn går igång och bryter
lugnet som ligger stilla uppe på Söders
höjd. Det är ett av få moderna instrument i verkstan. På väggarna hänger
hammare, tänger och skruvmejslar.
Den gamla symaskinen står centralt
placerad på trägolvet. Ingenting ligger och skräpar. Går man lite längre in
kommer man till kontoret där sorterade pappershögar ligger på skrivbordet.
Där står också en telefon som har haft
samma telefonnummer sedan 1915,
med undantag för de siffror som läggs
till vartannat decennium.
Innanför kontoret finns ett kök av
samma storlek som i ett studentrum.
Där kokas kaffet. Ibland äter Pia lunch
i köket. Men Bengt går alltid ut och
lunchar klockan elva. Tidigare gick
han ner till Sjöfartshotellet, men nu
föredrar han Slussengallerian.
- De har rätt bra käk där. Svensk mat
trots att det inte är svenskar som driver stället. Jag gillar ju rena kötträtter,
helst utan massa mystiska såser. Sen
ska potatisen vara skalad, dem skalar
den inte alltid idag. Även under kriget
slapp vi ju käka skal, det är ju grismat.
Bengts dialekt gör att han inte be-
höver förklara att han är född på Södermalm. Nu har han dock flyttat utanför tullarna för att han sover bättre
där och har lättare att parkera bilen.
Han kör en Mercedes.
- I min ålder har man ju inte samma
intresse för stans uteliv. På frugans tid
gick vi ofta på bio och var ute och reste. Jag höll även på med lite frimärken
och foton, men dem har jag gett till
ena grabben nu.
Mycket av tiden går åt till sommarstugan ute på Tyresö där han tillbringar
varma helger med att påta i trädgården
och ”mest sitta och gotta mig”.
Bengt letar upp sin pappas gamla
visitkort i en av skrivbordets lådor. Där
ligger tre paket med plåster. De späda
händerna får sig nog en törn ibland,
tänker jag.
Pia, som har varit och köpt lunch,
kommer tillbaka; ”Står ni fortfarande
och babblar?” Bengt har mer att berätta. Men på hans arm sitter en silverklocka som just slagit elva. Det är dags
att gå ner till Slussengallerian och äta
kött.
RAGNAR WERNSTEDT