Transcript Hugo Wennerholm och hans värld av Eric Rasmusson

Hugo Wennerholm och hans värld
Av Eric Rasmusson
Den niohövdade syskonskara, morbror Hugo tillhörde, kom så småningom
att geografiskt gruppera sig på två håll. Fyra av dem - Nanny, Walfrid,
Fredrik och Hulda - höll till i Halmstad. I mellersta Halland i Korndals
närmaste environger, bodde de övriga fem, en eller annan fjärdingsväg
från varandra. På vessigesidan fanns Emil, gästgivare i det Sjönevad, som
August Bondeson i sina allmogeberättelser gjort klassiskt. På
alfshögshållet bodde Ellen, gift med socknens allt i allo, Oskar Johansson i
Dahlsgård. Nere i Vessigebro - samhället, som fått sitt namn efter den bro,
som förenar de båda socknarna Vessige och Alfshög - bodde bredvid
varandra Anna, som var ogift, och min farmor Helga, som blivit änka 1926.
Inom parentes sagt tillhörde Anna tidigare halmstadsfalangen. Hon hade
nämligen varit husföreståndarinna på Villmanstrands gård vid Fyllebro,
innan hon flyttade till Vessigebro för att bli kaféidkerska.
Alltnog, mitt i den här kretsen i nedre Korndal - ungefär lika långt till
Sjönevad som till Dahlgård - residerade morbror Hugo. Verkligen mitt i
Halland, räknat både "tvärs och ändlångs" - ett uttryck, som Erik XIV
använde, när han befallde svenskarna att härja och bränna landskapet.
Det var först under senare delen av sin levnad, som morbror Hugo
flyttade till övre Korndal, där han och de andra syskonen sett dagens ljus.
De båda korndalsfastigheternas sammanslagna brukningsareal ingår
såsom en av de fasta beståndsdelarna i den stiftelse, som bär hans namn.
I övre Korndal hade syskonens mormor Sofia, guldsmedsdotter från
Varberg, närmast varit den, som gått igång med ett garveri. Denna
initiativrika kvinna hade två döttrar, som gifte sig med ett brödrapar.
Bröderna hette Wennerholm. Den ena dottern, Albertina, bosatte sig i
Falkenberg, där maken Hieronimus W, drev en ingalunda obetydlig
diversehandel vid Stortorget. Han dog i förtid, men Albertina blev 100 år
och en vecka gammal. Den andra dottern, Charlotta, stannade kvar på
Korndal efter sitt giftermål med Carl - döpt till Christian enligt
kyrkoböckerna. Carl tycks ha varit något av en mångsysslare. Efter att ha
varit handelsbiträde hos brodern blev han bonde och garvare, allt
emellanåt också fånggevaldiger med uppgift att forsla brottslingar till
Halmstads kronohäkte eller Varbergs fästning.
Hieronimus och Carl (Christian) var klockarsöner från Holm utanför
Halmstad. Det tycks vara deras farfar, som först tog sig namnet
Wennerholm. Också han bar förnamnet Hieronimus - eller Hieronymus,
som en av de gamla kyrkofäderna hette. Det är denne, som på
kyrkomålningarna ofta är framställd tillsammans med ett lejon, vars tass
han enligt legenden befriat från en törntagg.
I Övraby vigselbok för år 1775 står att läsa: "Den 26 Febr. 1775
copulerades Hieronimus Jonasson från Sperlingsholm med trolovade
tjänstekvinnan Helen Nilsdotter". Paret flyttade efter en tid till Enslöv.
Hieronimus hade börjat bli känd som en skicklig snidare och snickare. Det
var kanske i samband med flyttningen och i egenskap av nyvorden
mästare, han antog släktnamnet Wennerholm. I varje fall står i
församlingens annotationsbok för 1775 - 1815, att den 30 november 1780
föddes snickare G(H)ieromimus Wennerholms och Helena Nilsdotters son,
kristnad till Nils. Denne blev klockare i Holm - med tiden farfar till morbror
Hugo. På Holms kyrkogård är rest en sällsynt vacker välhållen gravsten
över denne Nils Wennerholm.
Mäster Hieronimus var således av allt att döma den förste med
efternamnet Wennerholm. Måhända hade "vänner i Holm", inspirerat
honom till namnet. Med denna inte alldeles omöjliga förmodan är det dags
att lämna släkt och namnforskningens irrgångar.
I unga år emigrerade Morbror Hugo till Amerika i den dubbla avsikten att
slippa ifrån exercisen i kronans kläder och att skaffa sig en bättre
bärgning än vad Halland - ett fattiglän på den tiden - kunde ge. Han var
ingalunda den ende från bygden, som bröt upp. Mot slutet av 1880-talet
då morbror Hugo gav sig iväg - hade Halland blivit det största
utvandringslänet. När amerikafebern grasserade som värst, upptog
församlingsböckerna för många av socknarna i Ätradalen namn på
utflyttade - sida upp och sida ner. Vilhelm Moberg lät Karl Oskar och
Kristina utvandra från Ljuders socken i Kronoberg. Han skulle med samma
historiska verklighetsunderlag kunnat ha valt en halländs socken.
I mellanvästern fick Morbror Hugo anställning i en kolonialaffär. Snart nog
övertog han den. Amerikavistelsen blev emellertid förhållandevis kort.
Hemlängtan tog överhand. Redan före sekelskiftet var han tillbaka - som
en ganska välbärgad ung man. Inte år 30 fyllda. Det sades, att han för
sina dollar växlade till sig 30.000 riksdaler. Ett inte oävet sparkapital från
den nya världen. Och inte mindre oävet som startkapital i den gamla.
Att det var Korndal, han skulle återvända till, tycks han aldrig ha tvekat
om. Men det blev till den nedre gården, dit modern Charlotta flyttat som
änka. Det övre Korndal hade kommit i andra händer. Granngården fick för
honom bli näst bästa, till dess han någon gång på 1930-talet kunde överta
födelsegården.
Min mor dog, när jag var två år gammal. En tid därefter begav sig min far
till Amerika, där han kom att stanna i praktiskt taget hela sitt återstående
liv, i mer än 50 år. Hemmet blev således upplöst. Jag kom att uppfostras
hos mina farföräldrar. Det var inte så konstigt att jag kom att kalla farmor
Helga kort och gott för mor. För enkelhetens skull är alla släktingar i
denna krönika nämnda endast vid förnamn utom morbror Hugo - och mor.
Jag har beskrivit min egen situation för att därigenom ge bakgrunden till
min bild av morbror Hugo och hans värld. När detta skrivs, har bortåt 40
år förflutit, sedan han dog. Ingen med honom någorlunda jämnårig lever.
Men jag är kanske den i min generation, som oftast träffade honom och
hade med honom att göra. Det var under 1920- och 30-talen, framför allt
under åren 1925 till 1935.
Omständigheterna hade således gjort, att syskonen kommit att bosätta
sig på två håll, dels i Halmstad, dels i Vessige-Alfshög. Kontakten de
många syskonen emellan upprätthölls likväl på ett förundransvärt och
beundransvärt sätt. Man följde varandras förehavanden och träffades så
ofta tillfälle gavs. Som en förenande länk kom brorsonen Ivar i Halmstad
snart nog att framstå, gift som han var med sin kusin Julia från Vessige.
Att Ivar skulle bli stiftelsens förste styrelseordförande var en självklarhet.
Men låt mig i detta sammanhang inte glömma Anna. Hos henne fanns ju
alltid kaffe med dopp att tillgå. Inte minst morbror Hugo stannade gärna
till hos henne, när han var stadd i något ärende ner till stationssamhället.
Vanligen för att hämta posten. Hon var en replipunkt för många släktingar.
Det var svårt att komma morbror Hugo in på livet. Han berättade lika
motvilligt som sällan om sig själv. Han var därvidlag närmast som en av
de tusentals musslor, han tog upp från Ätrans botten. Vad han innerst
inne tyckte och tänkte, behöll han nogsamt för sig själv. Ingen hade insyn
i hans affärstransaktioner och förvaltning av pengar. Att han satte jordiska
ägodelar högre än andliga värden råder ingen tvekan om. Något umgänge
med kyrkoherden i den närbelägna prästgården förekom inte. De hade
dock det gemensamt, att de var ungkarlar.
Det vore emellertid en betydande överdrift att påstå, att morbror Hugo
levde sitt liv som enstöring. Han hade dagligdags med många människor
att göra. Fåordig var han emellertid mot alla. Han hade en vänkrets, dit
många kända profiler kunde räknas. Låt mig få nämna Sven Larsson i
Kinnared, Hilmer Svensson i Getinge och på närmare håll Alfred
Andersson på Veneberg och N A Nilsson på Industribolaget i Vessige.
Vidare var morbror Hugo nämndeman, ett värv, han övertog efter brodern
Emil i Sjönevad. Häradsdomare hade denne hunnit bli. Efter morbror Hugo
tog ytterligare en wennerholmare vid som nämndeman, nämligen Emils
son Gunnar.
"Studerande karlar" intog morbror Hugo en avvaktande attityd mot.
Katrinebergs folkhögskola i Alfshög var för honom en "högfärdsskola".
Eftersom jag gick på läroverket i Halmstad, vann jag aldrig hans
bevågenhet helt och fullt. Allra bäst tror jag, att han trivdes med svenskamerikanare, vilka i likhet med honom efter hårda, slitsamma år i
Staterna återvänt hem för att leva på sparade pengar.
Men någon typisk svenskamerikan tycker jag inte, att morbror Hugo var.
Således en sådan med en bredbrättad hatt på huvudet, med iögonfallande
guldplomber i munnen och med amerikansk brytning i språket. Jag vågar
förmoda, att han i svenskbygder däröver rent av aldrig tillägnade sig mer
än ett ytterst knappt engelskt ordförråd. Amerikaniserad blev han i varje
fall inte.
Morbror Hugo förknippar jag egentligen uteslutande med nedre Korndal lagfartshandlingar kallat 1/8 mantal Vessige 102. Det var där han bodde
till långt in på 1930-talet - jämte sin husföreståndarinna Albertina och
dennas syster Jenny. Övre Korndal - 1/4 mantal Vessige Korndal 91 drevs i sambruk med nedre hemmanet. Båda var små
jordbruksfastigheter och därtill svårarbetade. Den lilla glostorpsbäcken,
Källebäck, hade skurit en djup ravin genom markerna, som gjorde dessa
mer lämpade för kreatursbete än för åkerbruk. Det passade egentligen
morbror Hugo ganska bra. Han tyckte mer om att handla med kreatur än
att arbeta med dem. På våren köpte han gärna utmärglade stutar, som
skogsbygdens långhåriga, långhornade oxar kallades. Utan någon
arbetsinsats från hans sida fick de hålla till i de frodiga berg- och
dalformade korndalsomgivningarna till långt fram på höstkanten, då de
mer vilda än tama såldes för slakt. Han gladdes verkligen över att se dem
växa till i vikt och värde.
Morbror Hugo var en flitig uppköpare av kreatur på marknaderna i
Sjönevad och Torup, Ätran och Kinnared. För att lättare nå de olika
marknadsplatserna - och tingshuset i Falkenberg - skaffade han sig så
småningom en bil, redan vid förvärvet m/ä. Det var en sofistikerad
Renault, som efter morbror Hugos död såldes för 400 kronor. Idag hade
den bilen varit en stor raritet på veteranbilsmarknaden.
Den bästa åkermarken låg strax uppströms Vessige bro, där sedermera en
idrottsplats anlagts, logiskt nog döpt till Brovallen. En sommar hade jag
tagit på mig att luka och gallra rovor där. Två tunnland uppgavs rovlandet
omfatta. Den gängse ersättningen var 75 kronor per tunnland.
Barndomens somrar minns vi ju alltid som soliga och roliga. Den
sommaren var i varje fall regnig och tråkig för min del. Mellan skurarna
fick jag mestadels hålla till längs blöta rovfåror. Men 150 kronor - som jag
bespetsade mig på - lockade till uppoffringar. I uppgörelsen stund kom
dock arvodet att stanna vid 140 kronor! Morbror Hugo sade sig ha
kontrollmätt rovlandet och funnit, att det omfattade inte fullt två tunnland.
Typiskt för honom. Han blev inte rik tack vare stora inkomster men väl
genom små utgifter. Utan hans ekonomiska sinnelag i allt handlande hade
det inte blivit någon stiftelse.
Men morbror Hugo tillförde mig den sommaren - det torde ha varit 1929 något mera varaktigt för min del, nämligen intresset att fiska i Ätran. Ju
mer det regnade, desto bättre nappade laxöringarna. Och han lärde mig
konsten att snara gäddor.
Får jag sticka emellan med en fiskehistoria? Till morbror Hugos allra
närmaste vänkrets hörde de tre bröderna Sven på Eriksdal, Carl i
Kungsgård och Christ, bosatt i Vessige by. De två sistnämnda hade
amerikaår bakom sig. Morbror Hugo och Christ hade en dag bestämt sig
för att fara på fisketur till Grimshult. Sven råkade just då tillstöta. Utan
utrustning skulle dock denna nöja sig med att dricka kaffegök hemma hos
"grimshultaren". Vid fiskeplatsen lämnade Sven de två andra för att gå
upp till gården. Han hade inte hunnit särskilt långt förrän ett hojtande
hördes. Sven skyndade tillbaka. I sitt allra första kast hade Christ
olyckligtvis landat med kroken i morbror Hugos inte helt obefintliga
dubbelhaka. Övningen fick avbrytas och kaffegöken försakas. Men
historien om fiskafänget levde vidare i bygden. Det var ju - när allt
kommer omkring - en ovanligt svårfångad fisk, som fastnat på kroken.
Något av en gammelgädda skroderade Christ med.
Förutom Korndal är skogsfastigheten 7/32 mantal Tenlingabo 12 i Askome
socken en fast beståndsdel i stiftelsen. Morbror Hugo var uppenbarligen
mycket stolt över skogsbeståndet där. "Avverkningen ska skötas
mönstergillt och efter anvisning av sakkunnig tjänsteman" står det
uttryckligen i stiftelseurkunden. Kalavverkningen får under inga
omständigheter ske.
Anledningen till att han en gång förvärvade Tenlingabo torde ganska
säkert ha varit, att han behövde bokträ till det tunnbinderi, han drev på
Korndal. Huvudavnämare var mejerierna i Ätradalen, framför allt
Alfshögsmejeriet, som hade en omfattande kärning av smör - för export
till England via Göteborg. Härför erfordrades smördrittlar. De tillverkades
av bok - det enda lukt- och smakfria träslaget. Smör i granträ skulle ha
smakat terpentin. Drittel betyder en tredjedel, ursprungligen en 1/3 tunna.
Drittlarna skulle innehålla 50,8 kg smör - jämte plats för ett par hektos
"govikt".
Den siste "böckaren", som tunnbindaren kallades - han sysslade ju med
bok - hette Edvin Bengtsson. Han övertog nedre Korndal, när morbror
Hugo flyttade över till födelsegården.
Helt utan fast kreatursbesättning var inte det Korndal, han bebodde.
Mjölkkor fanns, om än ej särskilt många. Mjölkningen sköttes av
hushållerskan Jenny, som hade hand om utesysslorna. Där fanns också
grisar och höns till husbehov. Ävensom ett par hästar, som vanligen sågs
framför en höghäckad vagn med skrymmande last, antingen drittlar till
mejeriet i Alfshög eller ekbark till garveriet i Falkenberg.
Morbror Hugo kunde i högre grad än de flesta disponera över sin tid.
Ortsborna såg honom ofta stå på Vessige bro och fiska eller ströva på
Askome gärden och jaga. Däremot torde ingen ha sett honom i arbete
med verktyg eller redskap i handen. Jo, spatserkäppen med silverbeslag
lämnade han aldrig hemma. Med den kände han hur magert det kreatur
var, han övervägde att köpa, och vilket hull det hade, som han stod i
begrepp att sälja. För att genomföra en affär behövde han betänketid.
Eftertänksam i ordets rätta mening var han. Förhastade sig gjorde han
aldrig. Men när han väl bestämt sig, genomdrev han det, han satt sig före.
Han kunde uppfattas som dryg. Innerst inne var han nog blyg.
Gärna handlade han med skogsbygdens folk. Han ville vara en förmedlare
av produkter därifrån. Det var i hjärtat av Halland han bodde, där
utlöparna från småländska höglandet möter den mjukt modellerade
slättlandet. Särskilt gällde hans uppköp två produkter: fä och trä. När det
gällde att finna avsättning för kreatur hade han ett flertal slaktare att
välja på - det var ju före föreningsslakteriernas genombrott. Och för
mången falkenbergsfastighet var han en fast leverantör av bok- och
björkved för spis och kakelugn.
Som köpare hade han det väl förspänt: han betalade alltid kontant, ja
också i förskott, när så behövdes. Som säljare hade han motsvarande
favör: han kunde ligga ute med pengar, därest han fick ett bra pris.
Ytterst korrekt var han i sina affärer. Hans hjälpsamhet omvittnades ofta.
Stod alltid för sitt ord. Fordrade att motparten gjorde sammaledes. Den
som en gång missbrukat hans förtroende, kunde svårligen återvinna det.
Nyktert och sakligt bedömde han allt och alla. Hjärtat fanns dock alltid
med. Särskilt starkt kände han för sin släkt. Därför tillkom stiftelsen med
ändamål att vid behov lämna hjälp åt dem, som i rakt nedstigande led
härstammar från hans föräldrar och därmed räknar släktskap med honom.
En typisk wennerholmare var han - rakryggad och släktkär.