Transcript sara och den gulögde besökaren

Tomas Alm Bröms
!
!
!
Sara och den
gulögde besökaren.
!
!
!
!
Vipan 2014
Kapitel 1...............................................................................................................................4
Kapitel 2...............................................................................................................................7
Kapitel 3.............................................................................................................................12
Kapitel 4.............................................................................................................................16
Kapitel 5.............................................................................................................................22
Kapitel 6.............................................................................................................................26
Kapitel 7.............................................................................................................................31
Kapitel 8.............................................................................................................................36
Kapitel 9.............................................................................................................................42
Kapitel 10...........................................................................................................................46
Kapitel 11...........................................................................................................................50
Kapitel 12...........................................................................................................................55
Kapitel 13...........................................................................................................................59
Kapitel 14...........................................................................................................................65
Kapitel 15...........................................................................................................................69
Kapitel 16...........................................................................................................................72
Kapitel 17...........................................................................................................................74
Kapitel 18...........................................................................................................................80
Kapitel 19...........................................................................................................................84
Kapitel 20...........................................................................................................................89
Kapitel 21...........................................................................................................................93
Kapitel 22...........................................................................................................................98
Kapitel 23.........................................................................................................................102
Kapitel 24.........................................................................................................................106
Kapitel 1
!
!
!
-Hur många år har det gått nu sen det där med dit
företag, frågade Saras mamma, Sivan, Sara i
telefonen? -Hm, svarade Sara tänkande. Jag vet inte. -Nå ja, sa Sivan med en lättad suck. Skönt att i
alla fall det är över. -Mmmm, ja faktiskt så skönt att bara bli av med
den händelsen, sa Sara med en gudomlig suck. -Vad gör du nu då, frågade Sivan? -Packar, svarade Sara medan hon drack några
klunkar kaffe med mobilen lutad på sin axel. Du;
jag måste sluta nu annars hinner jag inte med
tåget. -Hur är det min kära, är du snuvig, eller? frågade
Sivan. -Nej då lilla mamma, det är bra, hej då! sa Sara. -Okej men då ses vi i morgon hoppas jag, svarade
Sivan och fortsatte. Oh förresten har jag berättat
att Magnus och jag har rest det vita tältet. Klick…… Sara la på och gled ner för väggen och satte sej
på golvet och så kom tårarna fram. Hon älskade
verkligen sin familj och sina vänner i Leksand men
det kändes så jobbigt och det var väl inte så
konstigt. Det var ju likadant varje år. Samma människor,
samma satans tält som hela tiden skulle resas upp
och som var så jobbig att ta ner igen. Samma
långa väg att gå till samma majstångs resning och
samma restaurang eller pub med samma maträtt
som hon, Mattias, Magnus och hans tjej Lina åt
tillsamman på. Samma långa störiga kö som var exakt lika lång
dit som hem igen. Det var aldrig nått nytt och det
var det som Sara var så ledsen för. Utom Tomas förstås, som var hemma i sitt
barndomshem. Barndomshemmet, som Saras
familj nu ägde.
Shit, nu måste jag, snyft, skynda mej, sa hon till
sej själv när hon tittade på klockan. Hon torkade
bort tårarna och lyckades efter mycket flåsande
och frustande klämma i de sista grejerna i den
tyngsta väskan och skriva en lapp på dörren till sin
kille Victor som inte kunde följa med det här året.
På lappen stod det; ”hej älskling jag åker nu,
maten finns på bordet eftersom du inte hann äta i
morse. Kram och puss, din Sara.” Hon läste det om igen för att bara se om hon hade
skrivit fel men nej då.
Kapitel 2
!
!
!
Så var det ut genom porten, ta en taxi och sen till
stationen. Till slut, pust, satt Sara på tåget, som dessutom
varit försenat. Tåget skulle ta henne hela vägen till
Leksand utan byte. Det var verkligen tur för hon hade en väska, som
hon hade på axeln och en svart väska som hon
höll i handen. Den var så tung att den liksom sjönk ända ner till
golvet utan tvivel. Dessutom hade hon en stor jätte
till väska som hon fått av sin far Tompa. Den var
mer än stor. Den hade en sjukt gul färg och hade hjul på sej så
att man kunde dra den men det var väl ingen jäkla
tröst. Den var så tung att när Sara drog den så gnällde
hjulen och lämnade svarta skrapspår efter sej
både på stationen och i tåget. Folk tittade efter henne och tänkte väl att en så söt
och snygg skönhet skulle behöva gå släpande
med det där stridsvapnet.
Allt det där försvann när hon nu satt på tåget och
satte på sej sina hörlurar med musik av Green day.
Nu var det inget annat än att sjunka ner i den stora
hårda blåfärgade stolen och sova och helt enkelt
vänta på Leksand. Sara bara sov hon hade inte sovit eller ens vilat i
går natt. Hon hade bara packat och just gått till sin
säng för att få en blund men då hade Sivan ringt
och ringt och pratat om majstångsresningen. Det var nu på tåget som Sara faktiskt fick sin
första långa sömn på en hel natt och en halv dag. Nu hade Sara sovit en timme och sov fortfarande
men efter ett tag började hennes lillfinger rycka till
och sen pekfingret - Hon drömde!
Drömde att hon… satt i en bil och det var mörkt
på rutorna, alltså var det natt. Hon satt i baksätet
och kunde se personen som körde bilen. Sara
skulle just huka sej fram, ta tag i personens axel
och vänligt fråga vart de var på väg men det hann
hon inte. Föraren la sin hand på hennes knä och
sa lugnt; ”somna om du älskling, vi är snart
framme i Dalarna”. Sara kände sej lite lugnare nu när hon visste vart
dom var på väg och vem föraren var. Sara skulle just ta och vila när chauffören plötsligt
sa;
-Vad i helvete är det där?
Sara lutade sej fram och såg genom bilrutan två
små gula ljusstrålar som verkade sväva tre meter
över marken. Hon såg att dom två gula skenen
blev tydligare ju närmare dom körde. Då såg Sara
att det inte var en bil. Det var två gula ögon som
tittade på dem. ”stanna. skrek Sara.
Chauffören tvärbromsade och stannade bara fem
meter från de gula ögonen. Sara såg då hur den
gulögde gestalten såg ut. Billamporna lyste rakt på
den kutryggiga gestalten. Det första Sara la märke
till var att det var en människa som stod framför
dem men han såg inte så stor ut och det verkade
som om han stod på alla fyra och använde sina
nävar som stöd. Plötsligt såg Sara att varelsen var
en kille. Han hade långa jeans på sej och hade
kraftig nacke och överkropp. Sara upptäckte också att varelsen hade väldigt
långt lockigt brunguldigt hår och ett rätt så stort
utdraget pipskägg. Med all den information som
Sara fått av att titta på den hukade varelsen, fick
hon en otrevlig bild av Djävulen. Hon såg att varelsen hade svarta skor på sej och
inte några hovar. Så Djävulen var det i alla fall inte. När Sara tänkte efter så såg varelsen nästan mer
aplik ut. Han bara stod där hukad framför bilen.
Han såg inte skadad ut men rädd. Plötsligt såg varelsen rakt in i Saras ögon. Hon
tyckte att han inte såg så farlig ut utan mer som
om han hade väntat på henne. Hon fick då en enorm lust att gå ut ur bilen och
hålla om honom. Hon ville trösta honom för hon
kände att tårarna rann nerför hennes kinder.
!
Kapitel 3
!
!
Hon öppnade försiktigt bildörren. Då väste
chauffören ”Gå inte Sara, du vet inte hur han är.” Sara gick ändå långsamt mot den lilla långhåriga
varelsen och fick en känsla av lättnad men också
en stor klump av rädsla för han såg så bekant ut.
På något sätt böjde sej Sara ner på knä och skulle
just säga; -Vill du bli tröstad?
Varelsen fick då syn på Viktor som satt i bilen. Han
brölade ilsket, slog sej för bröstet och hoppade
upp i ett träd och försvann. Sara satt kvar och det enda som hördes var ljudet
av hennes glädjetårar som föll på marken.
Efter en stund med vackra tankar och känslor
reste sej Sara upp och tittade upp i dom mörka
träden medan hon gick tillbaka till bilen. Hon upplevde att hon hade känt varelsen och de
där sorliga olyckliga ögonen ända sen sin
barndom. Sara kände sej så konstig för i ena sekunden
kändes det så sorligt vackert och sen övergick det
till grova känslor. Hon tyckte hennes läppar smakade alkohol fast
hon inte hade druckit något. Hon öppnade
bildörren, satte sej i backsättet och andades.
-Vad fan var det där? mumlade Viktor. Sara svarade inte, hon bara satt där i baksätet och
torkade bort sina glädjetårar ur ögonen. Hon
andades och flämtade av denna händelse som
nyss hade skett. Hon lyckades samla sej och säja:
-Jag önskar av hela mitt hjärta att jag visste det. Viktor svarade inte. -Snälla ta mej härifrån Viktor, bad Sara. Viktor verkade rycka till av ilska och satte gasen i
botten. -Kör försiktigt, sa Sara och flämtade till. -Varför Sara? -Du ville ju till Leksand, va? Väste
Viktor. Du måste få träffa din älskade familj, va? Sara!?- är det inte det du vill? Viktors röst hade plötsligt blivit mörk och hemsk. -Vad är det, sa Sara förskräckt. Mår du inte bra?
Sara la sin hand på Viktors axel och sa snällt;
-förlåt mej om jag gjorde dej orolig”. Då tog Viktor Saras hand och kramade den hårt,
så hårt att hennes fingrar nästan blev blåa. -AJ Viktor, du gör mej illa, skrek Sara men Viktor
sa oroligt:
-Du vandrar ut till det där odjuret som om du hade
blivit en helt annan person och det enda jag får
höra är förlåt Viktor.
-Titta på vägen, skrek Sara. Nu rann tårarna ner
för hennes kinder. Det var inte glädjetårar, det var
skräcktårar. Viktor bromsade bilen med enorm
kraft och vände sej om. Hans blick var helt vild och hans ögon var
nattsvarta av mörk makt och lust. -Vi har en hel del att prata om!
-Sluta Viktor, du skrämmer me … BRAK!! Bilen hade fått en stor djup buckla på taket och ett
pipande ljud hördes från en display som visade en
blå bil med en röd lampa som blinkade ovanför
bilens tak. -Sluta Viktor, skrek Sara. -Skulle inte tro det, skrattade Viktor men då
skakade bilen med en sån våldsam kraft att Viktor
föll bakåt och slog ryggen mot ratten. Ilsken gick
Viktor ut ur bilen och skrek: -Kom fram din lilla demon!
Sara tryckte sej mot bilstolen. Hon var chockad,
lessen och rädd. Hon hörde Viktors skrik ”var är
du, vem är du, visa vad du kaaaaaaahhhhhhh
aaaaaaj för fan”.
Sara såg hur Viktor drogs upp från marken, upp
på biltaket. Hon såg hur hans fötter skakade av överrumpling,
skräck och smärta. Plötsligt blev det alldeles tyst
över allt. Det enda som hördes var pipandet från
bilens skador.
Sara reste på sej försiktigt. Hon öppnade
bildörren och såg plötsligt en kropp falla ner från
biltaket. Det var Viktor. Han hade svimmat av ett
kraftigt slag på pannan. Sara rusade ut ur bilen och föll på knä framför
honom. Hon såg att nå´t gult rann ur munnen på
honom. -Shit, flämtade hon. Först tyckte hon att det såg ut som nåt som kom ut
från kroppen men sen såg hon att det var öl. Viktor hade blivit full, därför hade han blivit
våldsam mot henne. Sara ryckte bort sin hand från
Viktors ansikte och såg att blod rann ner på
hennes hand. Viktor blödde av stora bitmärken på
vänster och höger sida av ögonen. Den som hade
dragit upp Viktor på biltaket hade skadat honom
rätt så alvarligt.
Kapitel 4
!
!
Sara skulle ta fram sin mobil och ringa ambulans
när hon kände att nån såg på henne. Hon lyfte på
huvudet och såg två stora gula ögon som såg in i
hennes. Varelsen stod framför henne, bara några
meter från Viktors avsvimmade kropp och på
upprätt mänsklig ställning den här gången. -Gjorde du det här, frågade Sara lugnt. Varelsen
gick fram till henne. Sara ryggade tillbaka och
kände den stora klumpen igen och sa: -Vad vill du mej?
Varelsen gick ända fram till henne och böjde sej
ner och plötsligt förstod Sara vad hans ögon och
kropp frågade henne. -Vill du bli tröstad? Sara nickade långsamt ja och varelsen satte sej
ner och la hennes huvud i sitt knä. Hon kände då den där känslan av lättnad igen och
den stora klumpen var besegrad. Sara blundade
och såg ett stort vitt sken. Lika starkt som solen
själv. Lycklighetens ljus. Sara öppnade sina ögon och såg en blåfärgad stol
med röda och gula fordon framför sej. Hon hade
vaknat och den vackra mardrömmen var över. Sara såg sej omkring och … jo hon satt på tåget.
Tack och lov, pustade hon och höll för hjärtat. Plötsligt kände hon att någon tittade på henne och
när hon tittade upp så såg hon en liten flicka som
satt på sätet framför henne och såg med frågande
ögon på henne. -Hej, sa flickan. -H … hej, sa Sara. -Skulle du vilja vara så snäll och plocka upp min
Barbiedocka som jag tror ligger under din stol, sa
flickan. -O.., visst, vänta lite, sa Sara och kände efter med
handen under sin stol. Efter ett tag kände hon
dockans mjuka hår. Hon tog tag i den och gav den
till flickan. -Tack, sa hon. -Varsågod, sa Sara och log. -Hur gick det, frågade flickan. -Med vad då, frågade Sara. -Drömmen - min mormor som sitter bredvid mej
här sa att du drömde. -Åh, jo det gick bra, sa Sara och log igen men
flickan gav bara ett snett leende tillbaka. -Min mormor är synsk, sa Flickan.
-Oj, sa Sara. -Hon säger att alla drömmar betyder nåt och att
din dröm betyder att du känner dej lycklig men
även osäker och ibland orolig.
-Ja, jag antar det, sa Sara.
Flickan vände sej till en liten pojke som var lite
mindre. Han hade en liten vit hund i sin hand och
så började dom leka. Sara kunde höra att dom
lekte att den lilla hunden hade gått vilse i den stora
skogen i den kalla vinternatten. Hunden kom till ett
litet hus i en glänta där den knackade på dörren.
Dörren öppnades och Barbiedockan stod i
dörröppningen iklädd en rosafärgad jacka med vit
pälskrage.
Sara hörde till och med vad dom sa i leken. -Vad gör du här? sa Barbiedockan. -Jag har gått vilse, gnydde den lilla hunden. -Kom in lilla vän, sa dockan.
Därefter lyssnade inte Sara längre. Hon satt i sin
stol och bara tänkte. Tänk vad vackert att barn
fortfarande lekte med såna där leksaker, att det
faktiskt fortfarande existerade. Sara minns att hon hade haft en Barbiedocka, som
hade brun hud och långt svart hår. En dag hade Saras storebror, Mattias, och hans
kompisar målat på den med röd färg så att den
såg helt blodig ut. Därmed var den förstörd, lika
förstörd som mitt hjärta, suckade Sara och såg ut i
den mörka natten som svischade förbi utanför
tågfönstret. Efter en halvtimme hörde Sara en röst säja:
”Nu går vi av!”. Sara vände sej om och såg den lilla flickan som
hade tappat dockan förut. -Ok, ha det så trevligt då, sa Sara och log. Den här
gången log flickan ett glatt leende. Efter henne
kom den lilla pojken och flickans mormor. -Ursäkta mej, sa hon men jag förstår att min lilla
rara dotterdotter har berättat för dej om att jag är
synsk.
-Ja, sa Sara, det låter helt fantastiskt. -O, ja det är det också. Jag har nånting till er, Sara
Sporgars.
Sara blev först förvånad när hon hörde henne
säga det men hon var ju synsk så hon förstod
direkt. Tanten tog fram nåt från sin väska, en rosa ring
med ett regnbågefärgat öga.
"
Hon la den i Saras hand och sa; -Ta hand om den och ha den på dej när du går och
lägger dej i fortsättningen. Den kommer att skydda
dej för det du kommer att vara med om i dina
drömmar när du sover och på dagen när du är
vaken. -Oh, tack, sa Sara. -Tack själv du, sa hon. -För vad, sa Sara. -För att du lyssnar. Det betyder att du börja lyssna
till dit egna hjärta. Sen gav hon Sara en kram och
följde sedan efter barnen. Kapitel 5
!
!
Klockan var halv elva när Sara steg av tåget i
Leksand. Hon suckade lyckligt och andades in den
fria luften. Samma gamla härliga känsla -känslan
att få komma till en gammal by där hon själv hade
levt sen hon var liten.
Sara började gå en liten runda i Leksand, förbi
biografen, förbi dom två mataffärerna, som låg på
var sin sida av gatan. Allt man behövde göra för att komma från den
rödfärgade affären till den grönfärgade affären var
att gå över på övergångsstället. Sara gick förbi
Leksandsfontänen men när hon gick på den stora
Leksandbron för att ta sej hem så börja hon tänka
på en sak. Ingen hade mött henne på stationen – varför?
Varför var det då ingen av hennes vänner eller nån
av hennes familj, som hade stått på stationen och
gett henne en välkomstkram eller ställt en massa
frågor. Under hela vandringen hem hade Sara bara en
enda tanke - varför…? Nu var Sara till slut framme. Hon stod bakom den
stora busken som markerade husets entré. Hon
tog ett djupt andetag och promenerade in i
trädgården. Där blev det ett stort liv när alla såg
henne och det blev mycket kramande och
hälsande från Sivan, Saras pappa Tompa, hennes
två bröder, lillebror Magnus, storebror Mattias och
av många vänner till familjen. Där var bland annat Ingrid, hennes lilla dotter
Anisha, en kompis som hette Jocke, hans mamma
och deras vita hund. När Sara nästan trodde att hon hade hälsat på alla
så kände hon nån som klappade på hennes rygg
och en röst som hon kände igen. Den sa, ”tittut”
Sara vände sej om och såg Maria. Sara blev helt
överlycklig och kramade Maria och sen kramade
hon Leif. Plötsligt kände Sara att det var något
som fattades eller rättare sagt, någon. Den som fattades var Tomas. -Var är Tomas? frågade Sara och sken som solen. Leif och Maria svarade nästan inte. Det enda Leif
sa var; -han syns inte till längre. Sara blev orolig och sa; -han brukar ju alltid vara här, han har ju aldrig och
skulle aldrig missa självaste majstångsresningen. -Ja, jag vet, sa Leif besviket. Han kunde helt
enkelt inte komma i år. Leif gick därefter hem till sin far och syster. Sara bara stod där och hörde inte ens när Lina
upphetsat frågade; -Och vilken restaurang ska vi äta på i år? Tycker du Mm Burger King Mm eller…. men Sara
hörde inte på. Hon var så förvånad över det som Leif hade sagt.
”Syns inte till längre”, vad skulle det betyda? Var
det ett skämt eller? Sara visste mycket väl att man aldrig kunde räkna
med att alla alltid kunde komma men Tomas hade
väl inget jobb eller någonting sånt!? Mm, kanske en flickvän muttrade hon men när
Sara tänkte efter så hade Leif nästan låtit
vettskrämd när han hade svarat på Saras fråga. Nu blev Sara riktigt orolig. Vad hade egentligen
hänt? Hade Tomas försvunnit eller … nej så ville hon inte
tänka.
Sara bestämde sej att vila lite inför det som skulle
hända på kvällen nämligen den stora
majstångsresningen men också för den hemska
nyheten om Tomas.
Hm, han kommer säkert i morgon, antagligen lite
försenad eller nåt.
Hon kände att det var ett stort grovt fel. Det
kändes så fruktansvärt hemskt. Sara hade fått
träffa alla utom sin älskade vän.
Kapitel 6
!
!
Sara blundade och somnade snabbt djupt. En liten
tår rann ner för hennes kind. Därefter började
nästan hennes lillfinger röra sej och till slut
långfingret och så började drömmen.
Sara öppnade ögonen och upptäckte att hon
befann sej i Leksands lilla stad på andra sidan
Leksandbron mitt i natten och månen lyste vacker
och full.
Plötsligt märkte Sara att hon var klädd i ett fint
välgjort rödfärgat linne. Rött som blod, tänkte
Sara. Hon hade ljusblåa jeans och svarta skor på
sej.
Sara började vandra förbi klädesaffären och tittade
på vad dockorna hade för badkläder på sej denna
vackra och kanske lite mystiska kväll. Sara fick
syn på en spegel och såg sej själv och skrek till av
förskräckelse. Det var inget fel på hennes ansikte
eller ögon. De var alltid lika vackra och bedårande
blåa. Det var hennes hår. Det var fortfarande lika
rödfärgat som alltid men inte längre långt. Det
hade blivit kort och hon hade fått svart smink runt
ögonen. Hon mindes då att det var så här hon såg
ut för inte så länge sen. Sara backade och trampade på något. När hon
tittade ner så såg hon att det låg någonting som
skimrade på marken.
Hon tog upp det. Det var en stor sax och plötsligt
såg hon, när hon tittade lite närmare, att längst ut
på den vassa spetsen hängde det ett lång rött
hårstrå. Saras blod frös till kompakt is. På saxens
handtag såg hon fingeravtryck och dom var färska.
Hon visste inte hur hon visste utan bara att hon
visste det.
Sara började springa. Stora svarta tårar löste upp
sminket, som rann ner för hennes kinder. Hon hörde nåt. Hon stannade upp och lyssnade
noga. Det lät som om nån gick eller hoppade. Sara
hörde att det kom uppifrån. Någon var på
hustaket.
Sara tittade upp men såg inget.
Hon sprang förbi apoteket och såg då en svart
figur som hoppade över klädesaffären och landade
på apotekets tak.
Sara sprang vidare till kiosken och hörde att
figuren sprang och hoppade över till kioskens tak. Sara hann se att figuren gömde sej bakom den
fyrkantsformade skylten på kioskens tak. Skylten hade varit blå med vita fyrkantiga rutor och
en liten gul fyrkant på mitten. Den var nu vit med
svarta fyrkantiga rutor. Den lilla gula fyrkanten var
röd i fyrkantens hjärta.
Sara sprang tillbaka över vägen till den grusiga
stora stigen, som ledde under Leksandsbron. Hon
stannade vid mitten av brons ingång och andades
ut.
Sara tittade på en av de stora pelarna som höll
upp bron. Den som stod närmast kajen. På den
pelaren stod någon. Sara visste först inte vem det
var men när hon tittade lite noggrannare så såg
hon att figuren stod på alla fyra och hade långt hår. Sara backade försiktigt och såg att varelsen
hoppade ner på en av båtarna och därefter snabbt
vidare till en stege som hängde på väggen. I stället
för att klättra, så hoppade varelsen upp och
landade på marken framför henne.
Hon tog fram saxen och sa mjukt med gråten i
halsen; -gjorde du det här? Varelsen stod på två böjda ben och tittade på
henne. Han nickade försiktigt ”ja”. Sara gick fram till varelsen och tog försiktigt tag
om hans ansikte och såg honom i dom små gula
ögonen och sa mjukt;
-vill du massera mej?
Varelsen nickade ja och log. Sara tog tag i hans hand och sa, kom! Hon drog med sej varelsen uppför brons stenhög
och in i mörkret. Ett mörker för bara dom två så att ingen annan
skulle se dom. Deras eget mörker. -Vänta lite, sa Sara, vände sej om och tog av sej
sitt vackra blodröda linne men behöll sina svarta
underkläder på. Hon satte sej ner och viskade, -okej nu får du massera mej och det gjorde
varelsen. Sara blev helt chockad när hon kände hur mjuka
hans händer var och hur mjukt han masserade
henne.
Han skulle säkert bli en duktig massör, tänkte
Sara. För att få varelsen att känna sej säker så sa hon
lugnt och mjukt som vatten -åh vad skönt du gör det.
Varelsen mullrade mjukt ett svar tillbaks och fast
Sara inte förstod vad han sa så tyckte hon att det
nästan lät som han försökte säga ”tack, vad mjuk
du är”. Sara log och kände sej så lycklig att få ha en del
av leksandbron för sej själv en vacker mystisk
mörk sommarkväll med en mystisk god vän som
hade så kraftigt mjuka små händer. Kapitel 7
!
!
Men…. det var nåt bekant med varelsen. Sara visste inte vad men hon tyckte att hon kände
igen dom mjuka massagegreppen, som varelsen
gjorde. Det kändes som att varelsen först tryckte sina
nävar mjukt på hennes rygg och gick sen upp för
ryggen nästan till nacken och la sen försiktigt
händerna om hennes axlar och tummarna på
baksidan. Drog därefter tummarna mjukt och
försiktigt upp och ner. Sara försökte komma på vem det var som brukade
göra såna mjuka tag. Hon minns att sist hon hade
fått dessa sköna beröringar var när hon hade suttit
inne i den stora blåfärgade hoppmattan. Den med
staket runt sej som en bur. Den hade stått bredvid
Saras och hennes familjs hus. Nu hade dom
överlämnat den till en annan familj som bodde i
byn.
Sara var så tankspridd. Allt det där mindes hon
men inte vem personen var som hade masserat
henne.
All den massage som hon redan nu fick av
varelsen gjorde att hon blev sömnig. Varelsens
rörelser var så tröstande.
Plötsligt fick Sara lust att fråga varelsen en sak för
att höra om det verkligen var så som hon började
tro.
Sara vände sitt huvud och hennes läppar nästan
kysste varelsens öra. Medan Sara samlade mod
för att ställa denna vackra och undrande fråga,
lyste fullmånen på dom.
Sara andades lugna förväntansfulla andetag och
varelsen kände hennes varma andetag som
värmde tröstande hans kind.
Sara frågade sen lyckligt -är det du … Tomas?”
-SARA, VAKNA! Sara vaknade med ett ryck och hon var tillbaks.
Tillbaks från den mest vackra dröm hon någonsin
hade drömt.
Anisha, Ingrids dotter, stod framför Sara och
hennes bruna ögon glimrade. -Det är dags nu, sa Anisha. -För vad, sa Sara.
-Majstångsresningen, sa Anisha. -Ja visst, ja, sa Sara. Hur kunde jag glömma det? -Du sov, sa Anisha.
-Ja jag behövde sova lite, sa Sara.
- vad drömde du om, frågade Anisha. -Hur visste du att jag drömde, sa Sara och tittade
busigt på Anisha. -För att du skakade, svarade Anisha. -Gjorde jag, sa Sara förvånat.
-Drömde du om något hemskt, frågade Anisha.
-Mm, en hemskt vacker mardröm, svarade Sara.
-Hur kan en mardröm vara vacker, undrade
Anisha.
-Mm, det kan man ju verkligen undra, sa Sara.
När alla i huset var klara att gå, gick Sara med
Maria, Anisha och Lina. Medan dom gick så tänkte
Sara på två saker:
Hur en mardröm kunde vara vacker och på …
varelsen. Sara harklade sej och frågade:
-Du Lina?
- Ja. -Vad gör man om man är eller känner sej jagad?
-Oj, sa Lina. Ja, alltså, det beror ju på. Man kan
vara jagad på många olika sätt. Till exempel av en
hemlighet som man absolut inte vill att nån ska få
reda på. Eller om man har en gammal pojkvän eller flickvän
som är ursinnig av ilska och förtvivlad för att man
har varit ihop med en annan person i hemlighet. -Mm, sa Sara tänkande. Hur är det med drömmar?
-Alltså vackra drömmar om giftermål och om att få
barn eller? Frågade Lina. -Nej, inte precis, sa Sara. Alltså vackra
mardrömmar.
-Vackra mardröm… va, alltså, vad menar du nu,
frågade Lina nästan lite oroligt.
Sara suckade och frågade Lina: -Har du aldrig haft en dröm där du plötsligt
befinner dej på en bekant eller på en helt annan
plats där allting börjar som en mardröm och som
till sist slutar som den vackraste dröm som du
nånsin har upplevt. En vacker mardröm. Det blev tyst och det såg nästan ut som om Lina
försökte tänka på något annat men till slut sa hon. -Nej aldrig, inte vad jag minns i alla fall Sara.
Lina gick över järnvägsspåren. Maria höll Sara i
handen och Anisha höll i Linas. När dom gick förbi den gamla övergivna ladan,
frågade Sara. -Alltså jag vet att det här låter rätt så löjligt men
tror du att man kan känna sej jagad eller bli jagad i
en dröm? -Va, sa Lina. -Jo, sa Sara. Alltså tror du att man kan bli jagad av
en varelse som liknar en välbekant person, som
har gula skinande ögon. -Va, sa Lina skrattande. Vad är det här för en
fråga, sa hon. Ser jag ut som monsterjägaren Van
Hellsing eller? -Nej men allvarligt, alltså, har du aldrig känt eller
sett nåt sånt i hela ditt liv Lina, sa Sara bestämt. Du är för fin och för söt för att gå omkring och tro
på sånt. Men jag vet att det är sant, sa Sara lugnt,
eftersom hon var en lugn mjuk och avslappnad
person.
-Äh, tänk inte på det nu, tröstade Lina när dom
började närma sej Leksandbron bland en massa
andra människor.
Mina damer och herrar, tänkte Sara. Den långa
kön till majstångsresningen har börjat.
Kapitel 8
!
!
Efter mycket väntande och trängande bland en
massa Leksandsfolk så träffade dom Mattias,
Sivan, Ingrid och Magnus till slut. -Nå, sa Mattias, ska vi gå ner och ta vår vanliga
plats innan nån annan hinner sno den?
-Ja, det är väl bäst så, sa Sivan. De gick ner för
backen och satte sej i det torra gräset medan
solen sken
Så började det långa spelet. Först hölls ett långt tal
om Leksand och majstångens historia och sen
kom männen och kvinnorna som var klädda i
Leksands folkdräkter. Till slut var det dags för
huvudnumret att resa upp majstången. Folk
ropade oh hej, när stången bara lyftes upp några
meter. Alla var pigga utom Sara. Hon var så trött av den
långa vandringen till gropen och på … drömmarna,
att hon sakta blundade. Hon la sej till ro på tröjan
som hon hade tagit av sej och lagt i gräset och
viskade tyst till dom andra fast dom inte verkade
höra. ”Glad majstångresning allihop”. "
!
Därefter började långsamt, först lillfingret darra och
sen mellanfingret och därefter började drömmen.
Först tyckte Sara att hon hörde nåt. Det lät; bom
bom bom. Först visste hon inte vad det var för ett
läte men sen tyckte hon att det lät som om någon
sparkade. Nej, det var inte en, det var tre, sju, nej minst tio
stycken. När Sara öppnade ögonen så såg hon att hon var
på en gata med gammalt stengolv och
gatlamporna lyste starkt och alla lamporna i husen
var tända. Då, plötsligt, såg hon något. Det var något som låg
på marken en bit från henne. Sara gick långsamt
fram till det. Det verkade röra sej med vinden där
det låg och det var vitt. Då såg hon vad det var. Ett papper! Hon gick fram
till det och böjde sej ner. Hon tog upp pappret men
det stod inget skrivet på det. När Sara lyfte upp det
mot en av lampornas ljus så kunde hon se. Hennes två nyfikna ögon tog form och Sara
flämtade till när hon vände på pappret. Det var ju teckningen som Victor hade ritat till
henne för inte så länge sen. Den föreställde Sara.
Bakom Sara på bilden såg man en backe eller
kulle eller vad det nu var. Där var också en massa
spetsiga, konstiga trän som såg ut som … pålar. Plötsligt såg Sara något på bilden som hon aldrig
hade sett tidigare. På kullen, som var bakom Sara, stod ett …
operationsbord och en grupp människor i en ring. De verkade titta ner på nånting på marken och i
nästa ögonblick såg Sara att det långsamt började
ryka från teckningen.
Sara tappade teckningen, som föll till marken.
Röken omringade henne och verkade smeka
hennes hud. Plötsligt såg Sara nåt fruktansvärt innanför
fönstren i husen. Hon såg mörka skuggor av
människor och figurer med konstiga former.
Hon upptäckte det vidrigaste med dessa
demonliknande skuggor. Dom hade … blodröda
ögon. Sara vände sej till teckningen för att slippa känna
den illamående magkänslan som började ta fart på
ett allvarligt sätt. Hon fick en enorm lust att vilja hoppa på
teckningen. Hon satte foten försiktigt på teckningen och såg,
som ur ett mirakel, att foten gick igenom
teckningen och tyckte att hon kände den varma
sommarvinden som lugnt blåste på dom mäktiga
kullarna på bilden.
Sara såg att när hon rörde på foten i bilden så
skakade det som vatten och bildades vattenringar. Sara satte sin andra fot på bilden och då började
hon sjunka.
För första gången på länge var Sara inte alls rädd
utan kände sej fri.
Plötsligt knarrade det i fönstren. De mörka
skuggorna började ta sej ut genom fönstren och
hoppa ner på gatan och nu var Sara omringad av
dessa gräsliga figurer.
Sara började få panik men då drogs hon snabbare
ner i teckningen och så var hon inne i en vit värld
med blyertsritade kullar och gräs. Till och med
träden var ritade i blyerts. Plötsligt kände Sara att en hand med stora klor
grep tag i hennes hår. Det var en av
skuggfigurerna som hade lyckats sträcka sej efter
Sara. Då stängdes teckningen från andra sidan som
skuggan var på. Ett skrik av brinnande smärta hördes när armen
slets av från sin mörke ägare och föll på det
blyertsritade gräset framför Saras fötter.
Sara höll sin högerhand för munnen när hon såg
hur hela armen smälte tills bara skelettet fanns
kvar. Plötsligt började små blyertsritade vita rosor växa
ut från ställen där blodådrorna hade suttit på
skelettarmen.
Till slut hade alla rosorna växt till en enda stor
buske. Sara vände sej om och såg en enda stor
gräsplätt med stora backar och lite här och var
växte träd, som såg ut som stora pålar. De
påminde om dem, som man använde förr för att
straffa folk med. Då när man spetsade dom och lät
dom hänga, så att folk kunde gå till byns centrum
på morgonen och titta på dom upphängda
kroppana av tjuvar och mördare.
Ungefär som när Jesus hängdes på korset, fast
mycket hemskare.
Kapitel 9
!
!
Saras blick fortsatte högre upp på backarna för att
slippa dom hemska tankarna. På en av backarna, såg hon något som inte hade
funnits på teckningen förut. Ett gammalt dött träd
med kusliga klor, liknande grenar, och när hon gick
närmare så kunde hon se människor som hängde
och dinglade i grenarna med kraftiga välgjorda
rep. Grenarna verkade liksom sträcka sej och försöka
ta tag i dom stackars plågade själarnas hår. Saras galgbacke, tänkte Sara. Det kändes som
alla ungdomar som hade
mobbat henne i livet hängde och dinglade här men
när Sara tittade ner så såg hon operationsbordet.
Hon gick långsamt fram och skulle just klappa
denna stackare, som verkade ha fått det
hemskaste straffet på denna backe, när hon
plötsligt hörde ett muller. Sara vände sej om och såg nere på ängen,
nedanför backen, att marken plötsligt rörde sej. Sara blev stel av skräck när hon, rätt som det var,
såg ett par svarta korpar som satt uppe på en av
dom dömda hängda kroppana i trädet. De verkade nästan viska till henne: ”Bakom trädet ett hål!” Ja, där var det. Bakom trädet såg Sara ett stort
svart gapande hål.
Hon hukade sej och kröp in medan hon såg att
gräset på ängen hade dött och upp ur den döda
marken steg en häst. Sara tappade nästan andan när hon såg att
hästen bara var ett skelett. Den hade inget skinn
och ingen päls. Det enda som fanns kvar av
hästens levande liv var svansen, som var fet och
de svarta ögonen. Nu såg Sara något annat, det satt en ryttare på
hästen som var klädd i en lång rock och hade en
sån där hatt som Napoleon eller som
sjörövarkaptener brukade ha. Hela backen, gräset
och himmelen var ju vit och ritat i blyerts men
hästen och den mystiska ryttaren var ritad i
gråsvart blyerts och även om ryttaren var klädd i
dom finaste kläder från 1700 talet så tyckte Sara
inte alls att han såg ut som en romantiker.
Ryttaren såg istället sträng och lurig ut.
Plötsligt såg Sara att ryttaren manade på hästen,
som genast satte full fart och så började en
mystisk och nästan lite vacker ridtur runt backarna
och allt man hörde av denna underliga ridtur var
ljudet av hästens hovar, som trycktes djupt ner i
marken när den sprang och skramlandet av
hästens skelettkropp. Efter bara fem minuter så stannade skeletthästen
och ryttaren steg av hästen. Ryttaren verkade gå
fram till hästen och viskade något i dess öra.
Något som Sara inte kunde höra och inte heller
ville höra. När ryttaren sen gick från hästen på väg mot
backen så gav skeletthästen ifrån sej ett skriande
och så började den långsamt sjunka ner i marken.
Kapitel 10
!
Sara som hade gått på hästskola och jobbat med
hästar förut, började nästan gråta när hon såg att
hästen nu hade sjunkit ner till nacken.
Trots att hästen sträckte sin nacke efter ryttaren så
långt han kunde och bönade och bad om hjälp från
denna smärta när helvetets rötter drog och slet i
hästens ben och buk så var det bara hästens
huvud som var kvar till slut. Då möttes hästens och Saras blickar och då
kände Sara en enorm smärta i bröstet. När det
bara var hästens mulle kvar så tyckte hon att det
kändes som att hästen sa:
”Vad har såna skönheter som du och jag gjort för
att få känna en sån här smärta” och efter ett par
sista flämtande andetag var hästen helt borta.
Sara såg att ryttaren hade gått uppför backen och
var nu framme vid operationsbordet och nu la
ryttaren sin hand på det stora lakanet som låg över
det som låg på bordet. Han förde sin hand ända
upp till huvudet och medan han gjorde det så
hörde Sara att han sa en ramsa; ”Mitt barn, vakna nu upp ur din underbara sömn.
Mitt barn, res dig upp och älska allt det dina ögon
ska komma att se och allt därefter mitt barn, kliv ur
din säng gjord och smyckad av de vackraste
änglavingar. Å, mitt barn, allt jag önskar och
verkligen vill av hela mitt hjärta och brinnande
kunskap är din kärlek ty du må älska alla
kunskaper och världar du komma att få se ty gud
må nu äntligen känna sej besegrad när mitt barn
sätta sina fotsteg och få kunskapens verktyg i sina
händer för att kunna få kunskapen om nya tal som
ska leda till nya kombinationer. Kombinationer som
kommer att leda till nya ord. Ord som kommer att
kunna leda till nya lösningar. Lösningar som för
evigt gör vårt liv friare och enklare att förstå varför
vi i överhuvudtaget existerar.”
När ryttaren hade sagt dessa vackra levande ord
vände han sej om och gick ner för kullen som
ledde ner till nästa kulle. Då såg Sara att ryttaren
plötsligt blev helt gulsvart på händerna och i
ansiktet och plötsligt hade ryttaren förvandlats till
en fågelskrämma. Händerna var hö och huvudet
hade blivit en potatissäck. Det var bara hatten och
manteln som bevisade ryttarens existens nu. Trots all denna konstiga förvandling så förstod
Sara. Detta var skeletthästens hämnd på denna onda
man från och med denna dag … eller var det natt? Sara befann sej i en annan dimension, inuti en
dröm och hon visste inte ens om det var sol eller
måne hon såg.
När hon tittade upp så var hela himmelen alldeles
vit med blyertsritade moln men vad spelade det för
roll. I drömmarnas universum var det väl tiden som
hade minst betydelse men jag visste inte att man
kunde bli dömd i en dröm, tänkte Sara, när hon
såg fågelskrämmaryttaren stappla i väg mot den
blyertsritade horisonten. Den stapplande på träben, aldrig nånsin mer
skulle han få rida. Aldrig nånsin mer få känna en
frisk sommarvind strykande mot sin kind när han
for fram och aldrig mer få höra sitt hjärta slå för
glädjen och lyckan över att få vara en självisk
ryttare.
Sara vände sin blick mot operationsbordet där
den där mystiska kroppen låg.
Sara gick fram och la försiktigt sin hand på
personens bröst och viskade: ”Kan du höra mej?” Då utan nån förvarning, grep en liten hand om
Saras arm men Sara bara stod kvar och sa lugnt:
-Jag är här, var inte rädd!
Figuren i lakanet reste sej och såg sej omkring.
Lakanet gled långsamt av från figurens ansikte
och då såg Sara att figuren var den välbekanta
varelsen från hennes tidigare drömmar. Trots att världen som dom befann sej i var alldeles
färglös, så kände Sara igen honom på hans långa
hår. Varelsen med pipskägg, försökte ta sej ner från
operationsbordet men verkade ha svårt att gå. Då förstod Sara att han var som ett litet nyfött
barn. Han hade inte funnit balansen än. Hon
stöttade honom och sa -du gör så här och tog fram ett ben. Först höger,
sen vänster och samma igen, försök!
Kapitel 11
!
!
Sara blev alldeles häpen när hon upptäckte
varelsens förmåga att kunna lära sej så snabbt. På
bara några minuter kunde han både gå och
springa. Plötsligt sprang han mot en av kullarna
och där uppe stod en gammal rittavla, som man
han hade på skolorna förr i tiden. Då förstod hon att varelsen nu ville lära sej fler
saker i livet. När Sara till slut var uppe på kullen, såg hon att
varelsen var på gång att vilja rita något.
Först försökte han rita en väldigt enkel cirkel och
den blev rätt så bra trots några små krokiga
kanter. Då sa Sara: -Vad fint kan du räkna också? Varelsen verkade först tänka och sen skrev han
2+2 =4.
-Jättebra, utbrast Sara, får jag pröva? Varelsen nickade förtjust och la pennan i Saras
hand. Sara gick fram till tavlan och sa -ok, vad blir 8+8? Varelsen tittade förundrat på numret och tänkte
och rätt som det var, tog varelsen pennan och
skrev svaret 8+8 = 16. -Bra, ropade Sara och sa; du är vist en liten tuffing
på detta. Varelsen blev smickrad och log. Kan du det här
också, frågade Sara och fnissade. -Hur ser formeln ut som Einstein räknade ut? Varelsen tänkte och svaret blev … E=mc². Sara var alldeles tyst. Hur kunde varelsen räkna ut
detta. Sara såg på varelsen och hennes ansikte
sken upp. -Bra, vad duktig du är. Läser du mycket? Varelsen nickade, nja nån gång. Sara vände sej till tavlan och sa: -Jag visste inte att du kunde allt detta. När Sara vände sej till varelsen igen så såg hon
att han tänkte väldigt. Väldigt djupt och plötsligt,
sträckte varelsen fram sin hand och skrev ett
nummer, ett tal som Sara aldrig någonsin hade
sett i hela sitt liv. 0660, vad var detta, en hemlig kod eller nån slags
mätning. Då ritade varelsen nånting annat, ett T, och sen
skrev han ett par siffror på sidorna av t:et. Ovanpå
t:ets tak, skrev han 30, på höger sida 50 och på
vänster sida 60. Till slut, under t:et, skrev han 3. Först förstod Sara inte alls vad detta skulle betyda
men plötsligt förstod hon att det inte var ett tal som
han hade hört om eller vetat om förut. Det var ett
nummer, ett tal, som HAN hade räknat ut själv och
ovanför hade han skrivit: ”Vi har aldrig sett vem självaste vetenskapen är
men vi vet att den finns.” Ovanför talet 0660 stod det; ”tänk om nollan
betyder nåt”
Sara tittade ner och när hon läste vad där stod så
fylldes hennes vattenblå ögon av glädjetårar. Vänskap + bus = äkta kärlek. Medan Sara torkade sin blöta kind så såg hon att
varelsen hade vänt sej om och tittade på den
tredje kullen. Sara såg att en liten dimma svepte
över kullen och när dimman försvann så stod där
ett PIANO.
Sara och varelsen såg varandra i ögonen och så
log dom mot varann och sprang ner för kullen. Alla
dom blyertsritade blommorna flög runt omkring
dom. När dom var uppe på kullen och framme vid pianot
visste inte Sara om hon skulle tro om det var ett
riktigt piano men hur skulle Sara kunna tvivla efter
allt annat hon hittills hade sett. Sara la sitt pekfinger på en av tangenterna och jo
visst hörde hon det nätta klingandet. Sara satte sej ner och frågade varelsen; -vill du höra mej spela?
Han nickade glatt och hoppade upp på pianot och
lyssnade. Sara försökte spela sången ”wake me up when
september” med Green day och lyckades rätt bra,
även om hon inte alltid mindes noterna. Det
kändes som om pianot hjälpte till ibland, på nåt
magiskt sätt.
När Sara hade spelat ett litet tag, såg hon att
varelsen verkade studera nånting, som verkade
befinna sej miltals därifrån. Sara såg att han tittade på hennes fingrar och så
såg han i hennes ögon och sa ”grac pieknie.” Sara viste inte hur men hon förstod vad varelsen
hade sagt på polska; ”Du spelar vackert”. Sara log och frågade;
-vill du spela?
Han log tillbaka och hoppade ner från pianot och
satte sej på den fyrkantiga stolen och började
spela. Sara la sej uppe på pianot och tittade på varelsens
fingrar. Först hörde hon inte riktigt vad det var för
sång han spelade men när hon först tittade på
honom och sen på kullarna så hörde hon vilken
sång det var. ”Run to the hills” med Iron Maiden. Sara la sin hand på varelsens hand och när han
lyfte sitt huvud och hans blick mötte Saras så såg
hon miraklet - varelsens… gula ögon. När Sara såg på sin hand så såg hon att den var
tillbaka. Kapitel 12
!
!
Överallt runt omkring dom blev allt vit- och
blyertsfärgat. Ängen hade blivit grön med alla blommornas
färger och på himmelen skådade Sara och
varelsen tillsammans en vacker soluppgång. Sara
la då sin hand på hans kind och sitt huvud på hans
och så satt dom tillsammans där tittande ner i
marken och lyssnade bara på varandras andetag. Då såg Sara ett ljussken och så var drömmen slut. !
När Sara öppnade sina ögon så såg hon bara en
massa människor, klädda i jackor och kläder med
massa olika färger. De skrek, ”o hej o hej” och Sara la märke till att, i
stället för på ett mjukt piano så låg hon på vått
gräs, ensam. Alla dom andra hade rest sej upp och skrek med i
kören som bara sa, ”o hej, o hej”, hela tiden. Det
lät som en kyrkklocka utan nåt slut eller nåd. Är det så här det känns när man hamnar i
helvetets avgrunder, tänkte Sara och grät en liten
stund. Senare hörde hon nåt. Det var Lina. -Sara, det är dags att gå till resturangen men Sara,
lilla vän, vad är det?
Saras ögon var alldeles tårfyllda och hon verkade
nästan skaka av förvirring. Lina blev livrädd.
- Sara, har du druckit? Sara, snälla, svara mej, hör
du mej? Sara verkade först helt borta men när hon hörde
Linas oroliga, bedjande röst så verkade hon åter
kontaktbar. -Sara, snälla, svara mej, mår du bra? Frågade
Lina nästan skräckslagen. Ett litet ljud hördes i
Linas öra som svarade lyckligt; -Ja jag mår bra och för första gången i mitt
älskade liv känner jag mej lycklig, sa Sara. -Vad menar du? Frågade Lina. -HAN, sa Sara. ”Han vill göra mej lycklig.” -Är det den där varelsen, frågade Lina. -Ja, svarade Sara medan hon försökte torka bort
tårarna med sin hand. Jag är så rädd. Jag vet inte
längre om jag är vaken eller om jag fortfarande
drömmer. Jag vet inte längre om jag nånsin får
vara för mej själv. Jag känner mej så ensam och ändå så förföljd. -Vet du vem det är som hemsöker dina drömmar,
frågade Lina. -Jag vet inte, sa Sara. Jag vet inte ens vem det är.
Trots det så är han så bekant. -Mm, sa Lina men vet du vad jag tror. -Nej, snyftade Sara. -Jag tror att han är din skyddsängel, viskade Lina.
Sara blev helt tyst. -Vill du bli tröstad, frågade Lina. När Sara hörde ordet, ”vill du bli tröstad”, så ryckte
hon till men Lina gick närmare och höll om henne. Sara lät henne göra det utan att streta emot. -Sara, frågade Lina viskande i hennes öra. -Lina? -Ja, svarade Lina. -Vad skulle du göra om du varenda natt mötte en
person i dina drömmar som du tyckte verkade
bekant och som försökte göra dej lycklig? -Jag… jag vet inte, svarade Lina. Medan dom stod där, omfamnande, så hade allt
blivit tyst. Folk runt omkring verkade liksom
plötsligt medvetna om den hemska känslan som
Sara hade. Det kändes som om dom också hade
drabbats av liknande drömmar. Hade varelsen
hemsökt dom också?
Då hörde plötsligt Sara att Lina frågade henne;
-vad har du där?”
Sara tittade ner och då såg hon halsbandet med
det regnbågsfärgade ögat som den snälla
farmodern på tåget hade gett henne.
-Det här sa Sara det fick jag på tåget till Leksand
Det var en rar gammal farmor som gav mej den. -Varför det frågade, Lina. Vad ska den vara till för? -Hon sa nåt om att den skulle skydda mej. -Från vad? frågade Lina.
-Det vet jag inte, svarade Sara och det vill jag nog
inte veta heller.
-Nej, det förstår jag, sa Lina. Då hördes Magnus röst: -Hej brudar, ska vi gå då… vad har hänt?”
-Det är ingen fara älskling, vi ville bara känna av
livets energier. -Okej, svarade Magnus men vi måste gå till
resturangen nu innan nån annan stjäler våra
platser. -Visst, sa Lina och tog tag i Saras hand. Hon log
och såg lite gladare ut nu. -Du, vi kan prata om det i kväll, om du vill, sa Lina. -Ja det kan vi om jag orkar bara, svarade Sara.
Kapitel 13
!
!
De gick förbi Leksandsbion, förbi leksaksaffären,
förbi kiosken, som hade varit en taxistation förr. Till slut var dom framme. Sara såg inte vad
resturangen hette och brydde sej inte heller. Hon ville bara just nu få dricka ett stort glas med
mörkgult färgad starkt öl men när Sara klev över
den steniga tröskeln och kom in i hallen så kände
hon sej inte alls välkommen. Hon kände att det hon nu höll på med var helt fel.
Det skulle inte hjälpa henne med hennes gruvliga
drömmar. Hon saknade smaken av en stor stark öl skapad
av obeskrivligt stark kärlek. Sara gick fram till
kvinnan vid disken och sa:
-Hej. Kan jag få en stor stark öl? Kvinnan tittade misstänksamt på Sara och
svarade;
- är du seriös? -Ja jag är seriös, vad annars, svarade Sara. Sara fick det hon ville och gick sen till det runda
bordet som dom hade beställt och satte sej. De satt allra längst bort vid resturangens mörkaste
hörn, som hade mörkröd vägg byggd av tegel. Åh, det kändes så skönt att äntligen slippa alla
dessa eviga mardrömmar och bara få snacka med
alla dom man liksom kände. Att få känna sej normal och inte helt sjuk efter sin
första öl. Nu ville Sara ha en till och så en till och en till och
… men då sa Lina; -Sara, hur mår du egentligen?
Det enda svaret från Sara var ett skrattande, Hick! -Hur bra som helst, hick, och så sluddrade hon en
sista sak till Lina. Lina, jag vill ha exakt såna underbara gula ögon
som han. -V… vem? Frågade Lina men Sara svarade inte. Det sista Lina såg var Saras lillfinger som rörde sej
och sen storfingret som sen också chockade till,
allt blev mörkt och så började drömmen… När
Sara vaknade så märkte hon att hon låg på en
trottoar och när hon lyfte på huvudet så såg hon
att det var mitt i natten och fullmånen lyste rakt på
henne. Den fick hennes mjuka hud att lysa som en
ren rubin. Sara reste sej upp och började titta runt. Det
kändes som att hon skulle följa något eller någon.
Hon gick in i en stor gränd och så såg hon att det
hängde en skylt på husväggen. ”De förlorade själarnas återvändsgränd” stod det. Sara blev lite orolig och när hon gick djupare in
gränden så kände hon, att det började klia på
armarna. Är det här normalt, tänkte Sara, fast efter alla dom
andra drömmarna jag har haft så varför skulle
detta vara konstigare? Då upptäckte Sara att ovanför hennes huvud så
hängde det tvätt. När hon stod där och tittade på tvätten så hörde
hon att något prasslade. Det lät som papper och mycket riktigt, när hon
tittade under sin högra fot så såg hon att det som
prasslade var en vitgul lapp.
Sara böjde sej, tog upp, vecklade ut lappen och
läste: ”Följ kläderna som hänger på tork och gör inget
pjåk. Var icke rädd men bli inte sedd.”
Bli inte sedd, av vad, tänkte Sara. Då hörde hon ett fasansfullt skriande som ekade
mellan gränderna. Sara såg en stor svart skugga
som svischade på husväggen.
När hon tittade upp, så såg hon en stor
fladdermusvingad, slank, spinkig figur. Sara sprang, tittade upp och upptäckte att ju
djupare i gränden hon sprang så skiftade alla
kläder uppe på klädhängaren. Först hade det varit
t-shirts, som blev till byxor från byxor till handskar
och från handskar till… kalsonger.
Stackars mamma med så många ungaaaaaaaar
hann Sara säga för sej själv när hon plötsligt föll
ner för en brunnliknande hemlig gång som låg på
marken. Sara åkte högst 3 minuter tills hon till slut åkte
mjukt igenom utgången. Hon bara satt där med
benen i kors och med händerna mellan fötterna
och såg att hon var i en annan gränd som också
hade en skylt. På den stod det ”Vargasångsgränden”. När Sara hade läst det så kände hon att det
började klia obeskrivligt mycket på hennes vänstra
öra. Hon ryckte till otroligt fort och när hennes
naglar genast var i full gång med att ta bort det
oerhörda kliandet, som nästan luktade
chokladkaka och snus, så kände hon även en stor
känsla av ren njutning. Hon lutade huvudet bakåt och blundade för att få
känna mer av den oavbrutna känslan.
Till slut försvann kliandet och när Sara reste sej
och gick in några steg i gränden och fick syn på
något djupt där inne i det mörkaste hörnet, såg
hon en stor hög. Hon kunde inte se vad det var för hög, som låg där
i mörkret men hon började gå ditt långsamt och
kände plötsligt att hon trampade på något. Hon
upptäckte att på marken så låg det en gammal
ljusbrun nalle. Huvudet på nallen var trasigt och
när Sara lyfte upp den så hängde huvudet och
dinglade. Då såg hon det som fick hennes hjärta att klappa
och hennes ögon att tåras. Nallen hade en grå
tröja på sej med den norska flaggan. Sara kramade nallen och sa ”lilla vän”. Sen gick hon fram mot den stora underliga högen
och såg då vad det var. Det var alla hennes gamla
mjukisdjur. Hela högen var uppbyggd av hennes
barndomsminnen. Hennes gamla älskade vänner.
Hennes egna mjukisdjur och i mitten av högen satt
han med utsträckta armar. Trots det så hade han samma lessna sorgliga
ögon som tittade rakt in i hennes. Igor, utropade Sara lyckligt och sprang fram till
högen och kastade sej i Igors famn. "
Hon snyftade av lycka och vände sej om och satt i
Igors knä. Hon såg då att på den stampade
jordmarken låg ett… paket.
Kapitel 14
!
!
Sara böjde sej fram och öppnade paketet och såg
att det var ett pussel. Alla bitar var röda. Sara
visste inte vad hon skulle tro men hon tyckte att
det kändes spännande för att det var ju länge sen
hon la ett så stort pussel men också för att vilja få
se vad det skulle bli om man satt ihop det. Hon började när hon hade hittat alla kantbitarna.
Hon la ihop dom och det kändes som att en stor
känsla av lättnad och frihet började väckas till liv. När Sara hade lagt halva pusslet så tyckte hon att
det såg ut som två röda backar och plötsligt så
hörde hon ett knarrande. Det lät som att nån
hängde på ett vattenrör och då log Sara och
fortsatte med att lägga pusslet. Rätt som det var så hördes en duns när nån
landade framför henne på marken med nävarna
först. Sara log igen och sa lugnt och glatt;
”kommer du?”
Hon lyfte på huvudet och såg att det var den
gulögde varelsen. Sara log ännu mer och frågade;
”vill du hjälpa till?” Sara såg nu att Varelsen för allra första gången
log tillbaks och kröp fram till Sara.
Så började det men att dom satt där med varandra
och att dom fick vara tillsammans och bygga och
sätta ihop något, som faktiskt borde vara helt, och
att det gick långsamt, vad gjorde det?
Så länge dom satt där inne i gränden Vargasångs
mörkaste hörn och hade kul tillsammans så var väl
det bra. Till slut hade dom nått till det som verkade vara
överdelen av pusslet och då … började hon känna
att det där kliandet hade återvänt. Det kändes precis som när hon hade följt gången i
gränden men den här gången så kände Sara att
det kliade på armarna och på överhänderna och
att kliandet övergick till ren smärta över hela
kroppen.
Sara tappade pusselbiten som hon hade i handen
och knep ihop läpparna för att inte skrika. Hon
lyckades rätt bra men till slut blev smärtan så
otroligt stor. Hon försökte skrika lågt men det enda som kom
fram och som hördes var ett litet gnyende. Sara
tittade försiktigt på sina händer och ja, där var
dom. Saras händer hade blivit till vita och pälsiga tassar.
När hon tittade närmare på sina tassar så skådade
hon för fösta gången i sitt nya liv sina stora svarta
välslipade klor.
När hon kände på sitt ansikte så kände hon att
hennes mun hade blivit en stor käft och när hon
kände på sin näsa så var den stor och blöt. Höger
och vänster del av näsan var alldeles fyrkantiga
och spetsiga på framsidan. När hon kände vidare med sina tassar på hela sin
kropp, alltså innanför sitt linne, så var hon alldeles
hårig. Det som Sara tyckte var mest otroligt med denna
underliga förvandling, var hennes päls på kroppen.
Trots allt hår på denna unga vackra kropp så var
hennes kropp lika mjuk som den var innan
förvandlingen. Märkligt, tänkte Sara och tittade på varelsen som
bara satt där. Hans ögon glittrade när han såg
hennes nya nuvarande liv i denna märkliga dröm. Vad var det, som Sara hade förvandlats till? Varelsen pekade på något bakom Sara och då
upptäckte hon att det låg en rödfärgad spegel på
marken precis bredvid henne. Hon tog upp den
men det var ju förstås svårt att kunna få bra grepp
om spegelen med dessa nya ”händer”. Till slut så lyckades hon och när hon såg sin egen
gestalt så flämtade hon till. Hon hade under denna lilla tid förvandlats till en
gråvit VARGHONA. Sara tittade länge på
spegelbilden och lyfte sen huvudet och tittade på
varelsen och sa …” är det så här mitt inre rovdjur
ser ut? Varelsen nickade.
Sara log och sa fnissande ”hm vad söt man kan
vara när man minst anar det i sitt liv” och fortsatte
med pusslet. När den sista pusselbiten var lagd, såg hon och
varelsen vad det var. Ett stort rött hjärta och det
såg friskt och lyckligt röd ut, mja, nästan i alla fall.
På mitten av hela det stora hjärtepusslet syntes ett
hål och i det hålet såg de en bit av den svartgröna
smutsiga gattmarken. Det saknades en bit och då fick Sara en känsla av
förtvivlan och en obeskrivlig smärta i bröstet.
Ett pussel som saknar en bit är som ett hjärta som
saknar något i sitt liv. Något som man inte har
hunnit med i det livet som man har fått jobba och
banka för.
Kapitel 15
!
!
Sara tittade överallt och då såg hon ett litet busigt
leende i varelsens ansikte. Sara kände sej då
säkrare och smärtan blev lite mildare. Sara
frågade busigt -åh jag undrar var den andra lilla pusselbiten är?
Vet du var den är?
Varelsen nickade långsamt. -Okej, svarade Sara lugnt och mjukt. Vill du visa
mej var? Då log varelsen och Sara kunde höra att han för
allra första gången fnissade lågt och så blev han
helt röd i ansiktet av förnedring. Då kunde Sara inte låta bli att skratta och sa -det gör inget, du får visa mej om du vill? Då blev varelsen så röd i ansiktet att hans
fingertoppar blev ljusröda och Sara tyckte nästan
synd om honom. -Okej, vi kanske ska lägga ner det, sa Sara
fnissande.
Det blev så mycket skratt så att dom nästan hade
glömt pusslet men just när Sara skulle resa sej
upp så grymtade varelsen till. Han tecknade till
henne att åter sätta sej ner och Sara sa okej. När hon hade satt sej ner igen, tecknade varelsen
åter till Sara genom att dra handen ner för
ansiktet.
Sara förstod det betydde att hon skulle blunda så
det gjorde hon. Hon väntade och frågade efter en stund. -Är det en överraskning? Ett mjukt mullrande hördes från varelsen som om
han sa -det får du se snart
Sara väntade en liten stund till och undrade hela
tiden vad det var för något men då kände hon den
där smärtan i bröstet igen och nu var den större än
någonsin. Plötsligt kände Sara varelsens stora hand på sin
axel. Hon tyckte att det kändes som om han
masserade henne. Då blev smärtan lite mildare men hon kände den
ändå. Därefter kände hon att varelsen drog ner sin
hand från axeln, vidare ner mellan brösten
innanför linnet. Sara tillät detta, för det kändes som om han sökte
efter något just där. Sara njöt dessutom av den
mjuka beröringen och sökandet. Sara tyckte att hon kände sej som Moder Jord och
hon tänkte att det måste ha varit så här Moder
Jord känt sej när upptäcktsresaren Kolumbus, på
sin resa från Europa, i sökandet efter Amerika
mellan hennes blåfärgade vattenfyllda bröst.
Plötsligt tyckte Sara att det kändes som om
varelsen, upptäcktsresaren, hade funnit det han
sökt efter.
Sara kände att varelsen buffade försiktigt på
hennes fot och Sara förstod vad han menade. Nu
får du titta och när Sara förväntansfullt öppnade
sina ögon, lyfte varelsen upp sin hand från hennes
bröst och öppnade den. Där låg den sista pusselbiten och då kände Sara
att den där smärtan i bröstet hade försvunnit. Hon
fick en stor känsla av lycka och härlig lättnad. Det
kändes som om en stor klump med negativa
känslor och minnen hade försvunnit inom henne…
förevigt.
Kapitel 16
!
!
Sara torkade bort tårarna och snyftade lyckligt.
Äntligen hade hon funnit den sista negativa
känslan och släppt ut den samt släppt in det sista
av kärlek till sej själv.
Nu var kära Sara Spogardhs hjärta helt… för evigt. Sara sjönk mjukt ihop bland alla mjukisdjuren och
torkade sina tårar på Lors mule. Hon kände varelsens närhet när han försiktigt la
sej ner bredvid henne. Han la sin hand i hennes.
Det sista hon gjorde och kände innan denna
sorliga och vackra dröm var slut var när de höll
varandras händer. Sara blundade och kände ett stort starkt ljus som
stack henne i ögonen. Hon öppnade dom igen och
såg ett odrucket ölglas framför sej.
Då hörde Sara Linas röst;
-Ska du inte dricka upp din öl nu då, Sara? -Ö… ölen? Frågade Sara förvånat. -Ja, svarade Lina, du hann ju bara dricka tre öl
innan du slumrade in så detta är din fjärde. Sara reste och sträckte på sej och så sa hon …
- nej tack jag har redan funnit mitt inre sätt att hälla
ut min sorg i stället för att bara hålla på och dricka
upp det. Jag känner mej inte tom längre utan för första
gången på väldigt länge så vet jag att jag är en
lyckligt lottad påfylld person fylld med nyttiga
energier av för evigt lycklig kärlek.
Kapitel 17
!
!
Sara gick själv hem från restaurangen eftersom
hon tyckte det kändes bäst så. När hon gick över
Leksandsbron, hade hon nu bestämt en sak. Hon
skulle försöka ta reda på mer om vad alla dessa
vackra ruggiga drömmar betydde.
När hon nu gick förbi den övergivna ladan på väg
till järnvägen så tog hon fram sin Iphone för att
kolla på facebook om hennes käre vän Tomas
hade skrivit något. Neej, där på meddelarlistan fanns inget nytt från
Tomas, bara dom gamla. Sara läste det sista och senaste som Tomas hade
skrivit: -Vad som än händer så kommer vi för alltid, ända
tills döden omfamnar oss, att vara bästa vänner.
Sara grät av sorg hela vägen hem. När hon gick
upp för tröskeln till deras hus så plockade hon upp
nycklarna och öppnade dörren. Sara gick in och
ropade,
- HALLÅ! Inget svar, nej just det, Sivan och Ingrid var ju i
mattaffären för att köpa mat till kvällsfesten som
dom skulle ha tillsammans senare. Det skulle bli samma sak. Sara, Matias och
Magnus med sin Lina och några fler vänner skulle
stå på terrassen och dricka öl, skratta och prata. Alla skulle vara där detta året, alla utom … Tomas. Sara hängde sin jacka på galgen och gick in till sitt
gamla rum och stängde dörren efter sej. Hon
plockade fram sin bärbara dator. Medan hon väntade på att datorn skulle starta
upp, gick hon fram till fönstret, drog för gardinerna
och plockade fram kläder från garderoben, som
hon skulle ha på sej till kvällsfesten. När hon öppnade garderobsdörren, föll en hel hög
med vackra kläder över henne. Sara badade i sina gamla kläder. Det kändes
skönt, lika skönt, som i drömmen där hon hade
lutat sej över sina gamla mjukisdjur i den mörka
gränden. När hon sökte i klädeshögen så hittade hon inget
som hon ville ha på sej, så hon gick till datorn som
låg på sängen. Hon kröp upp och bäddade om sej med täcket. På
bordet bredvid henne stod en stor kopp kaffe och
där låg också en lapp. På den stod det;” till våran älskade syster så hon
orkar resten av kvällen. Du har sett så trött ut på
sistone. Så annorlunda, men vi vet att du, i alla
fall, inte är galen. För i så fall är vi alla det. Ha en god stund för dej själv önskar dina två
älskade brorsor, Mattias och Magnus och lilla
Lina”.
Sara log när hon hade läst brevet och tog sin
första klunk och vände sej sen mot datorn. Nu när hon var inne på Internet så visste hon inte
vad hon skulle söka på. Först tänkte hon söka på
övernaturliga. Nej, då skulle hon bara få fram nåt om troll och
varulvar och det orkade hon inte med nu när hon
redan hade förvandlats till en söt varghona i sin
förra dröm. Vackra mardrömmar det kan jag ju testa även om
det inte lät så troligt så kan det var ju värt ett
försök. Sara skrev på Google; vackra mardrömmar och…
JA där såg hon att det stod på första raden med
stora bokstäver VACKRA MARDRÖMMAR WIKI.
Sara klickade på länken och där kom allt om det.
Så fort hon började läsa den allra första raden så
kunde inget stoppa henne och så här stod det. ”Vad är Vackra mardrömmar för nåt?” Vackra
mardrömmar är drömmar som handlar om dom
hemskaste och vackraste minnen och tankar som
personen har haft i sitt liv. För det mesta så börjar
drömmarna med att personen befinner sej på
mörka skräckinjagande platser som personen
aldrig nånsin skulle, i sina vildaste tankar, vilja
vara på. Dom flesta personer som lider av detta
grymma sinne har blivit galna av alla platser men
mest av mötena. Alla människor som har drömt
dessa drömmar säger sej ha sett mystiska gräsliga
varelser.
Rad nummer två: Vad betyder drömmarna? För
det mesta handlar drömmarnas budskap om
personens mörkaste förflutna som han eller hon
går omkring i livet och bär på men det mest
mystiska med dessa drömmar är att alla börjar och
handlar om något grymt och hänsynslöst men ju
längre i drömmen som människorna har kommit så
har drömmarna långsamt förvandlats från det
grymmaste helvetet till ett slut som sägs ska ha
varit så vackert att personerna i slutet av drömmen
har svimmat av ett stort starkt ljus. En person, Barbro Eklöv, som har upplevt en sån
dröm sa; före den helvetiska drömmens slut så
bländades hon av ett ljus så starkt att det skulle ha
fått självaste Satan att gråta och tänka på sina
synder. Precis så som jag upplevde det den där kvällen.
Rad nummer tre: Vad är besökaren för något?
Av alla drömmar som personerna har upplevt så är
det inte platserna eller miljön som har varit det
hemskaste av allt utan det är dom som kallas för
besökarna eller varelserna. Dom flesta personer
som har drömt dessa drömmar säger att dom alltid
har varit förföljda av en mystisk varelse.
Varelserna har beskrivits på olika sätt, med fjäll,
vingar eller päls. Alla varelserna har beskrivits som
mänskliga men också samtidigt som djuriska. Det
mystiska med dom är att alla personer som har
sett dom i sina drömmar har blivit skräckslagna av
deras ögon. Alla varelser som lever i dessa
drömmar verkar ha olika ögonfärger. De kan vara
från mänskliga till djuriska men dom vanligaste
sägs ha varit lilla, svarta, gråa orange och … gula.
Alla färger verkar stå för vilka varelserna är. Alla
som har sett dom säger att dom har påmint om
personer som dom känner. Svarta ögon sägs betyda att varelsen har gjort
något ont i livet mot personen som drömmer. Orange betyder att varelsen tycker att han aldrig
har fått den uppmärksamhet av den drömmande
personen som han borde ha fått i sitt nuvarande
liv. Lila betyder att varelsen vill säga bra saker om
personen och sjunga sånger om kärleken och
döden för honom eller henne.
Gråa betyder att varelsen inte längre känner sej
levande utan bara dödligt sjuk och vill då att
personen ska ligga hos honom för att åter få
honom att bli frisk.
Gula betyder att varelsen vill skänka personen
kärlek och trygghett och att han inte alltid har
vågat visa sina största känslor för den han
besöker i drömmen. Gula ögon betyder också att
personen inte behöver vara eller bete sej
annorlunda eller känna sej osäker på sitt eget
uppförande när han kommer. De betyder också;
”får jag lov att vara och förbli din skyddsängel?” Färgen röd bör man helst av allt undvika. Röd står
för en demons eviga förbannelse över den
stackars personens stad och älskade familj ty må
andarna beskydda dej om din besökare har just
den ögonfärgen.
Kapitel 18
!
!
Sara hade blivit alldeles tyst. Hon hade inte ens
tagit någon klunk av kaffet. Alla dessa historier och
beskrivningar av dessa varelser hade fått henne
att känna sitt liv på ett helt annat sätt. Hon satt bara där och andades tyst och tänkte på
alla drömmar som hon hade upplevt de senaste
dagarna, veckorna ja till och med dom senaste
månaderna.
Hon hörde något, det var hennes mobil. Någon
hade skrivit till henne på facebook, det var Maria.
Det stod: -Hej, Sara, min käraste, hur mår du? Sara skrev tillbaka; -tack, det är lugnt.
Maria skrev; -hur går det med drömmarna?
Sara svarade; -jag vet inte riktigt men jag tror att jag har hittad
lösningen.
-Är det sant?” skrev Maria tillbaka med en lycklig
”smilegubbe” som blinkade med ena ögat. Då hörde Sara Sivans röst; -Älskling är du hemma?
-Ja, ropade Sara tillbaka. -Mår du bra?” Ropade Sivan.
-Ja då, det känns bättre nu.
-Vad bra älskling”, ropade Sivan glatt tillbaks.
Kommer du, vi ska snart fika?
-Ja jag kommer. Sara tittade ner på klädhögen och, då, där mellan
en blå t-shirt och en grön pyjamas låg ett rött linne.
Samma röda linne som Sara hade haft när hon
drömde att hon var under Leksandsbron och när
varelsen masserade henne. Sara tog på sej linnet, kammade håret lite och
skulle just gå ut till Sivan och Ingrid när hon
plötsligt blev jätte, jätte … JÄTTE TRÖTT. Sara förstod och la sej ner på sängen igen. Hon
blundade och andades några gånger. Det sista
hon sa var; ”jag kommer, var lugn, min älskade
vän. Ja, jag kommer” och så ryckte mellanfingret
till och så ryckte lillfingret till och så började
drömmen. När Sara öppnade ögonen så såg hon att hon låg
på asfalten och att hon befann sej vid bystugan.
Hon reste sej upp på fötterna och såg sej omkring. Allt såg helt normalt ut. Bystugan som hade sett
helt annorlunda ut för inte så länge sen var helt
vanlig med samma röda färg. Småstugona bredvid
var lika gamla och söta som sist hon såg dem. Ja
till och med den största stugan, som alla
människorna i byn brukade gå till när det var
sommar, såg helt vanlig ut.
Sara gick på stigen som ledde till den stora
trappan, som i sin tur ledde till bryggan där
Leksandsbåtarna brukade lägga till innan dom
åkte till majstångsresningen. Sara fick se någon som kom springande mot
henne. Det var ju grannens hund, Gina, som var
Tomas bästa hundkompis. Hon såg tyvärr inte så
ung ut längre men när hon såg Tomas så brukade
hon bli helt galen av glädje och springa runt och
slicka honom i ansiktet. Sara böjde sej ner och ropade; -Gina, hej, kommer du ihåg mej?
Det tog inte lång tid för lilla kära Gina att se och
förstå vem det var som satt där på stigen. Med
bara några små enkla skutt så var hon redan
framme i Saras trygga famn:
När Sara höll om Gina och hörde hennes bultande
hjärta mot sitt öra så började hon tänka på Laban,
deras egna stora älskade svarthåriga och evigt
dräglande lilla båtsman och deras katt ”Fräsen”,
fräsig men ändå evigt godhjärtad.
En känsla, en stor känsla av längtan började få liv
inom henne och det kändes som om den känslan
fick liv i Gina också.
Hon la sitt huvud mot Saras axel, som om hon
sörjde. Ända sen den dagen då Gina för allra första
gången hade fått se Laban hade hon genast tyckt
om honom. Trots att Laban inte längre hade
kunnat skälla utan bara pipa så hade det hela
tiden sett ut som Gina förstått vad han försökte
säga till henne.
Sara visste inte men det hade hela tiden sett ut
som om han försökte förklara sin kärlek till henne.
Det kändes som om han under sitt korta liv i
Leksand försökte säga; ”jag älskar dej Gina.” I Ginas ögon hade hon hela tiden svarat med stor
förälskelse, åh LABAN!
Trots att Laban och Gina kanske aldrig fick
uppleva sin första nos mot nos så var dom så
gudomligt lyckliga tillsammans.
Kapitel 19
!
!
Sara kämpade mot sorgen och gråten men kunde
inte längre hålla sig. Då lät hon tårarna flöda som
ett vattenfall och där satt dom på den lilla stigen
och sörjde tillsammans tills Gina plötsligt reste sej.
Hon sprang ner till trappan som ledde ner till
bryggan. Sara följde efter och där nere låg en liten träbåt
som var fastbunden vid en av bryggans träpelare.
Sara gick ner och Gina följde efter. När Sara till
slut kom ner så tyckte hon först att båten såg lite
väl oanvändbar ut. Den var alldeles grå och såg ut
som om den hade varit i strid och fått uppleva
krigets hetta. Det kändes dock som om båten talade till henne,
som om hela sjöns röst sjöng till henne; ”kliv i
krigare av moderjord och hjälp din vän att få ett
slut på sin eviga längtan.” Hon klev ändå i för det kändes som om det var
därför Gina hade tagit med henne och när Sara
hade satt sej ner så vände hon sej till Gina. -Vill inte du följa med?
Nej det kändes som om detta var något som Sara
skulle göra själv. Båten började röra på sej och
utan några åror eller motor så åkte den gamla
ruttnade båten lugnt och säkert ut mot
Leksandsbron. När Sara tittade upp så såg hon
nog den vackraste soluppgång som någonsin
hade skådats i Leksand. Innan båten hann så långt ut, sträckte Gina sej så
mycket hon kunde och gav Sara en liten slick på
kinden och satt sedan där och tittade på henne. Ginas ögon sa ”lycka till, Sara. Jag ber dej befria
honom.” Sara log till Gina och så hade strömmen fått tag i
den lilla enkla träbåten och drev den mot den
allsmäktiga Leksandsbron.
"
!
Sara lutade sej och vilade lite. Hon såg hur
solstrålana glittrade på vattnet. Det var nästan
som om solen smekte vattnet, som om dom hade
blivit ett. Sara vände sitt huvud mot kajen som alltid var lika
tyst och lugn. Det enda som hördes var dom stora fordonen som
körde uppe på bron och några ungdomar som satt
på kajen och gormade och skrattade.
Vänta lite nu, tänkte Sara och ryckte till. Det var
inte bara bilarna eller dom gormigt skrattande
ungdomarna som hördes. Det var också nånting
annat. Det enda som Sara inte kunde höra var vart ljudet
kom ifrån. Det kom inte från bron eller från skyn
eller ifrån kajen. Inte ens från vattnet. Det lät som
nån spelade på en gitarr och plötsligt så kunde
Sara höra någon som sjöng fast det lät inte alls så
tydligt. Det var bara ett tyst mummel. När Sara tittade framåt så hade hon kommit
närmare Leksandsbron men kunde fortfarande se
hela bron så hon var ännu inte under den. Nu, jo nu, hörde Sara sången tydligare men
sångaren hade bara höjt rösten något.
Sara förstod inte. Hon hörde sången och gitarren
men inte vad det var för sång eller vem det var
som sjöng. Sara tyckte att hon hade hört den förut. Hon tittade
upp på bron och det kändes som om hon inte alls
hade kommit närmare. Det kändes som om båten
drev långsammare.
Sara lutade sej över relingen och tittade på sin
egen spegelbild i vattnet och sa: -Om ens spegelbild syns i en dröm betyder inte
det då att man finns? Men om man har en egen
spegelbild i en dröm och man finns, betyder det
inte då att drömmen är sann?
Alla tankar och det mjuka guppandet från vattnet
var som en änglamelodi för Saras ögon och
plötsligt blev hon trött. Det fick henne att börja undra; kan man drömma i
en dröm och sova i sitt sovande?? Betyder inte det att vårt människoliv, som vi går
omkring och bär på har två sovstammar. Den ena, som vi använder när vi sover på natten
och när vi slumrar till mitt på dagen och den andra,
som vi andvänder på natten. Betyder det då att vi
bara sover när vi slumrar till mitt på dagen. Betyder det på natten att vi just då är döda och får
leva igen nästa morgon om vi överlever den mörka
natten med alla sina mystiska väsen? Plötsligt hörde Sara ett muller. Medan det mullrade
hörde hon att den evigt spelande gitarren nu hade
höjt volymen ytterligare. Sara kunde ändå inte höra vad det var för sång
men det lät som om gitarren spelade samma
ackord om och om igen hela tiden.
Sara visste inte om det var för henne gitarren
spelade eller om det bara var för en osalig gammal
speleman som åter försökte hitta hem igen.
Kapitel 20
!
!
Nu mullrade det fruktansvärt, alltså. Sara hoppade till och tittade upp på bron och trots
allt detta väldiga muller, verkade inte bilarna där
uppe bry sej. Inget ljud av kvinnoskrik, skriande
däck som tvärbromsade eller tutande.
Då hörde Sara åter den där mystiska tysta
sångaren som sjöng till den där gitarren. Då, för
första gången, hörde Sara ett ord som sångaren
sjöng; ”living” och sen hände det: Leksandsbron började rasa och Sara hörde ”and
die”, som var dom två sista orden i sången. Sångaren höjde sin röst och sjöng samma ord om
och om igen. LIVING AND DIE och då förstod Sara att låten
kom från Beatles. Sara hörde nu ljuden av kvinnoskrik, skriande
bildäck och biltutor. Paniken hade vuxit med full kraft. Sara var
förlamad. Hon kunde inte alls röra sej hon utan
tittade bara upp och allt hon såg var stora och små
bilar som föll ner i vattnet. Efter bara en minut var hela den lilla sjön alldeles
färgad av alla bilarna. Alla möjliga färger man kan
tänka sej låg i vattnet, gula, blåa, röda, vita
orange, svarta och grå., Snart hörde Sara bara ljudet av gråt, panikslagna
och lidande snyftningar och skrik runt omkring när
tusentals människor förtvivlat försökte ta sej ut från
sina fordon utan att lyckas.
Sara lyckades samla sej och försökte ro till dom
enda överlevande och hjälpa dom då när plötsligt
en stor röd Volvo föll ner från bron, rakt mot
henne.
Hon lyckades hoppa ner i det mörkblåa vattnet i
sista minuten och skulle just simma till dom andra
människorna. Då hörde Sara ett förtvivlat skrik, det
lätt som Sivan. Där uppe på bron såg Sara sin älskade Mamma i
sin bil som var på väg att falla ner. Bilens bakdel
stod på bron och nosen lutade neråt mot det stora
djupa vattnet. Sara skrek: -MAMMA, RÖR DEJ INTE!
Sara fick syn på en stege som räckte hela vägen
upp till bron och rodde dit. Hon grep tag i stegen
och började klättra uppåt. Ju högre hon kom, ju
högre blev ljudet av panik och gråtande. Sara hörde sin Mammas rop på hjälp, som blev
ynkligare ju högre Sara kom. Allt blandades med
ett enda evigt ljusmörkt ljud av skräck och panik.
Sara tog sina sista krafter hon hade och klättrade
över brons stora stålstaket och sprang till Sivans
bil. Hon grep tag om hantaget på bildörren och
lyckades få ut sin mamma. -Mamma, åh mamma, mår du bra?”
Sivan svarade inte. Hon var alldeles vit i ansiktet
av skräck och det enda hon fick fram var heliga
symboler. -Vad är det som händer?
Hon tittade inte ens på Sara. Sivan var helt
förlamad av fasa och av chocken. -Kom nu mamma så går vi.
Sara skulle leda sin stackars mamma från bron
och från den farliga platsen när marken under
deras fötter började rasa. Sara puttade undan Sivan så att hon föll långt från
där Sara stod.
Marken rasade under Sara, som föll, men hon
lyckades få tag i en sten som var ingjuten i bron.
Där hängde hon nu med båda händerna ovanför
det luftlösa vattnet. Vattnet hade förvandlats till giftig bensin av alla
bilarna och några av bilarna började brinna och
explodera i vattnet. Sara visste inte men undrade ändå hur hennes liv
skulle sluta. Skulle hon falla ner och landa på
pelaren med nacken först eller skulle hon landa på
nån av dom brinnande bilarna och bli grillad.
Skulle hon kanske drunkna i mörk kletig bensin. Sara tittade runt och fick syn på en kvinna på bron,
som hade satt sej ner på knä och börjat be. Sara kunde höra att hon sa; -Gud i himmelen ty må alla dessa själar förlåtas
och må denna bro lika lömsk som ormen själv i
evig tid brinna i vårt evigt brinnande helvete,
AMEN.
Kapitel 21
!
!
Det sista Sara hann se av henne var när hon
skulle kyssa sin lilla bibel. Marken under henne
rasade och hon föll ner utan att skrika i det svarta,
brinnande, helvetiska vattnet och drogs ner av den
klibbiga bensinen. Hon hann aldrig kyssa sin bibel. Sara började få tanken att ge upp sitt grepp och
släppa taget. Varför skulle hon ta sej upp till
himmelen och fortsätta leva sitt liv som den kvinna
hon var? Varför fortsätta att hålla sej fast? Sivan
bara satt där helt paranoid av skräck. Mattias, Magnus och Tompa existerade inte ens i
den här världen eller drömmen så varför kunde
hon inte bara släppa taget och falla ner till
helvetet. Låta elden och bensinen få ha sitt roliga
med hennes vackra kropp och själ, som sen skulle
sluka henne till ett annat liv för att släcka deras
törst? Varför vore det inte bättre att skänka sitt eget liv åt
nån annan, få väcka upp någon annans liv. Få
säga till det andra lilla försvarslösa livet; ”vakna
mitt barn. En ny dag har grytt så stig upp och låt
ditt älskade lilla nyfödda hjärta få banka och lev
ditt betydelsefulla liv!” Plötsligt lossnade stenen som Sara hängde i.
"
!
Hon brydde sej inte. Vad för slags ängel hade hon
varit under detta liv? Hon som bara hade gnällt på alla gåvor som livet
hade skänkt henne. Detta är naturens straff åt lilla
mej. Varför inte låta den hundra år gamla byn Leksand
dö i sin bädd av sten. Låt det hända! The end of
Leksand, the city of the old life, tänkte Sara och
blundade. Hon lät det hända, lät fingrarna trötta ut
sej. Först lillfingret och så bara långfingret kvar,
snyftade Sara och föll. Äntligen fick hon känna samma känsla som den
store mäktige King Kong fick känna när han föll
ner från tornet och lämnade sin älskade Ann.
Skillnaden var egentligen stor mellan Sara och
Kong. Sara skulle säga farväl till alla hon kände och
älskade under dom få små sekunder som hon
hade medan hon föll ner. Kong hade bara en att säga farväl till. Alla dom
andra i hans familj var redan döda och inga vänner
hade han nånsin haft eftersom han var den sista
av sin art. Om det var nån som nånsin hade älskat honom så
var det hans jättemor, jättefar och Ann. Sara fortsatte att blunda och inget starkt vitt sken
kom. Bra, tänkte Sara och så kom dunsen. En
ganska lätt duns. Sara öppnade ögonen och såg
två gula ögon som såg på henne. Hon blev
klarvaken och sa lugnt, du? Sara tittade ner och såg att hon fortfarande var
högt ovanför vattnet. Hon tittade på varelsen igen
och såg att han höll tag om en liten krok på
pelarens mur med den vänstra handen och Sara
med sin högra arm. -Du räddade mej, varför? Varelsen klättrade försiktigt ner med Sara på sin
rygg och hoppade ner på den lilla båten som Sara
hade åkt med. "
Han satte sej ner med henne i famnen. Sara bara
tittade på varelsen och sa:
-Under alla drömmar jag har sett dej i så har du
skänkt mej trygghet, vänskap och kärlek, varför?
Tårarna började rinna nerför varelsens kinder och
Sara fick en känsla av att varelsen sa; ”snälla
försök att se sanningen. Se djupare i ditt hjärta,
bland minnen så vet du.” Varelsen började massera Saras nacke med
långfingret och lillfingret. Då sken Saras ögon och omfamnade varelsen och
tittade djupt i hans ögon och sa med glädjetårana
strömande:
-Det är ju du, min älskade vän, TOMAS ALM
BRÖM.
Kapitel 22
!
!
Då skedde det vackra undret. Långsamt, väldigt
långsamt men säkert blev Tomas gula ögon
svartgula och så började ett litet blått inre dyka
upp och så hade Tomas snälla blå ögon återvänt. Där satt han, pojken, killen eller ja mannen, som
Sara hade känt sen hon var en femårig liten flicka.
Sara kramade om Tomas hårdare och så sa
Tomas med en lycklig lättnad, äntligen! Vad då äntligen, frågade Sara och tittade på
Tomas. Äntligen så har du och jag tillsammans insett vilka
du och jag är. Trots att du har Aspergers och jag har autism så
har vi det lyckligaste livet som nån man eller
kvinna på denna jord kan önska eller ens tänka
sej. -Oh, Tomas, jag vill aldrig vakna mer jag vill sova
för alltid. Vi har varit borta från varann så länge. -Du behöver inte oroa dej Sara, sa Tomas
lugnande. Jag lovar att jag från och med denna
dag alltid kommer hem till er i Leksand och hälsar
på och finns nära dej. Tack Tomas! sa Sara och
höll i Tomas händer. Hon vände sej om och la sej
ner på Tomas bröst och så utan att behöva fråga,
började Tomas massera hennes rygg lika skönt,
som förr när dom satt inne i den blåfärgade
hoppmattan och inne i mörkret under bron i den
tredje drömmen. Sara tittade bort och suckade. Då såg hon ett stort
mirakel. Bron var hel igen och brummandet från
bilarna ovanför och skratten och skränen från
ungdomarna på kajen hördes åter igen. Det vackraste av allt; solen sken och smekte det
ljusblåa vattnet. Allt i livet var åter igen vackert.
Livet hade blivit återskapat tack vare Sara. Då sa
Tomas; -Det är lugnt, vi kommer att träffas igen idag. Idag tänkte Sara innan hon blundade och det stora
starka ljuset sken upp framför henne och så hörde
hon nån som sa: -Vänta där så ska jag se om jag kan väcka henne. Sara min lilla ängel, hör du mej? Sara öppnade ögonen och där satt hon, Saras
mamma Sivan och log. Hon såg alldeles lycklig ut.
-Hej älskling, redan tillbaka? Sara sa inget utan bara kastade sej i Sivans famn
och kramade henne hårt och länge och sa; mamma åh mamma! Du kan inte ana, det känns
som om jag har varit borta utan er i sextiofem
miljoner år. Va? Sa Sivan. Nu ska vi inte vara för konstiga här. Du har ju bara
sovit i tio minuter. Så kort tid med ett så vackert ögonblick tänkte
Sara. Ja, ja, du vet i drömmanas planet kan allting
hända.
- Ähum, hördes en röst bakom Sivan. Du menar i drömmanas värld kan allting hända.
-Tomas! ropade Sara glatt och kastade sej upp ur
sängen och höll om honom. -Oj, kommer du ihåg mitt namn sen förra
sommaren? sa Tomas.
-Åh, Tomas din gosiga skojare, sa Sara.
-Ja du, sa Leif. Det verkar som om grabben kom
till slut. -Och han kom ihåg att ta på sej kläder den här
gången, sa Maria. Lillasystern skrattande.
-Åh jag älskar er allihop, sa Sara och så frågade
hon Tomas om de skulle gå och se hur det var
med dom andra? -Utan tvivel Sara, sa Tomas och så gick dom ut
från Saras gamla sovrum och gick in till
matrummet. Där var Magnus, Mattias, Ingrid,
Anisha, Lina, Tompa och alla andra. Sara hade det så roligt. De stod ute på farstun och
drack och pratade tillsammans. De gick därefter och hyrde film, som dom såg på
medan de åt popcorn, godis och självklart med
mer drickande.
Kapitel 23
!
!
Snart så var det kväll och alla gick och la sej och
alla sov så gott den natten. Det var nästan som
om alla hade känt på sej vad Sara den kvällen
hade upplevt. Detta var den bästa och lyckligaste kvällen som
Sara nånsin hade upplevt och nästa morgon
packade hon sina saker för att åka hem till Maria
Frykholm i Molkom igen. Sara fick skjuts till stationen av Tompa och Sivan
och innan tåget kom så kramade hon om Sivan
och Tompa på stationen och sa tack för allt. -Från och med nu så lovar jag att jag ska komma
hit oftare. -Oh Sara, sa Sivan glatt. Detta är ditt hem. -Leksand ska för alltid vara ditt hem, sa Tompa på
teckenspråk. Sara kramade om Leif. -Det var kul att få se dej, sa han! -Ja visst var det, sa Sara.
Sen var det Maria. -Kan vi inte åka hem till dej nästa gång i Molkom?
frågade Maria förhoppningsfullt. -Åh Maria. Det var en mycket vacker tanke. Ja, det
är väl klart att ni får. Det kan ni ju göra nästa
sommar, sa Sara. -Självklart kan vi det, sa Leif. -Inga fjompiga dumheter nu va, syrran, sa Mattias
och skrattade. -Åh nej, du känner ju mej, sa Sara. The wild girl,
sa hon och log. -Lycka till! storasyster, sa Magnus och lyfte upp sin
högerknoge och slog till Saras knoge. Sara sa: -Ta hand om dej också lillebror. Vi ses tuffing! Sist men inte minst så var det så klart Tomas tur. Sara och Tomas kramade varandra hårt och länge
och Tomas såg i Saras ögon och hon såg rädd ut.
-Men Sara, sa Tomas. Vad är det? -Jag är rädd, sa Sara. Jag är så fruktansvärt rädd.
Tänk om jag glömmer dej igen.
Tomas la sin hand på Saras kind och sa tröstande.
-Du behöver inte vara rädd. Allt du behöver göra är
att försöka minnas.
Sara var helt tyst och blundade och så sa hon med
överlycklig röst:
-Ha tänk … tänk du har rätt Tomas. Jag minns alla
minna drömmar. -Det ska du vara stolt över, viskade Tomas i Saras
öra. Det är inte alla som kan det. Fortsätt och
behåll den egenskapen. Det är den som gör dej
och alla oss andra människor lyckliga över att få
leva.
-Ja, sa Sara. Jag minns nu. Det var du som gav
mej massagen i hoppmattan. -Åh, vad jag saknar den, sa Tomas. -Jag minns ännu mer, sa Sara. Jag minns när du
och jag brukade leka med mina Barbiedockor när
vi var små. -Bra Sara, sa Tomas. Jag minns när du och jag en
gång gick ner till Leksandskajen och doppade våra
fötter i vattnet. Mina fötter blev gröna av solen och
vattnet och jag sa att jag såg ut som Hulken. Jag
minns också när du och jag satt inne i ditt rum och
skrev till en av dina kompisar på facebook. -Åh ja, Tomas, sa Sara lyckligt. Jag minns också
det.
I nästa sekund så hördes ett mäktigt tut när tåget
rullade in på stationen. -Tänka sej, sa Tomas. Jag hade helt glömt hur
vackra dom gamla Leksandstågen var med sin
mörkblåa färg. Sara fnissade.
- Du gå inte och bli som jag nu? -Åh Sara, sa Tomas glatt. Det kan jag inte. Jag har
alltid velat bli som du ända sen den dagen då jag
för första gången såg dej. Även om jag inte minns
den dagen så har jag alltid velat bli som du.
Kapitel 24
!
!
Sara klev upp på tåget. Hon gick i den långa
gången och hittade sin plats som hade nummer
666 och satte sej ner. Hon tittade ut genom
fönstret och där stod alla. Sivan, Tompa, Maria,
Leif, Magnus, Mattias och Tomas. De vinkade och
precis när tåget körde, gav Tomas Sara en
slängkyss och sa: -Tack för det här äventyret!
Sara gav en slängkyss tillbaka i hemlighet så att
dom andra inte skulle se det. Hon satte sej ner och
skulle just börja vila när den där snälla rara gamla
farmodern som hade get henne halsbandet gick
förbi. Hon sa glatt: -Nå min vän, hur gick det? -Jo du, sa Sara. Det gick bra. Allt är äntligen bra
och jag har lärt mej så mycket om mej själv. -Det är bra min vän och så kramade dom om
varandra och så presenterade Sara sej för
farmodern. Då sa farmodern;
- ja ha ja. Jag heter Camilla och så kom hennes
två barnbarn in och dom hette Anna och Tim.
Under hela resan hem så pratade Sara med
Camilla. Hon fick höra om hennes liv att vara
synsk och Sara fick leka med barnen. Plötsligt var Sara hemma och då sa hon farväl till
Camilla, Anna och Tim och då sa Camilla. -Vi kommer att ses igen i framtiden. Det har jag
redan sett. -Då får vi glatt vänta till dess, sa Sara leende.
Camilla log och så åkte tåget i väg med dom. De
skulle vidare till Uppsala.
Sara tog en taxi eftersom det var en timmes resa
kvar innan hon kom hem. När hon var framme så vände sej chauffören om
och sa: -Du var mej en söt en. Bor du här? Då såg Sara på chaufförens ansikte. Mellan
ögonen var det som om någon hade bitit honom. -Skit i det du din snuskiga köttbulle sa Sara och
gick ut och slängde igen dörren och tog sina saker.
Hon struntade i hissen och sket i den sabla stora
gula rullväskan. Hon bara sprang uppför trapporna
och öppnade dörren till lägenheten. -Hej älskling jag är hemma, skrek hon. Maria stod med disken men kom till Sara med
utsträckta händer iklädd gummihandskar. -Åh Sara, min älskade älsklingen. Jag har saknat
dej så mycket! -Och jag har saknat dej, svarade Sara.
-Kom in så tar vi en kopp kaffe och så får du
berätta allt. Du förstår, jag har känt mej så ensam
och lite iakttagen när du var borta. -Du behöver inte vara rädd, sa Sara tröstande. Det
är bara han. -Vem? sa Maria.
-Min vän i mina drömmar. Du behöver inte längre
vara rädd, Maria. Han är min skyddsängel.
-Jaha och vad heter den snyggingen, frågade
Maria nyfiket. -Min skyddsängel heter Tomas Alm Bröms men så
fort natten faller över oss alla så blir han den
gulögde besökaren. Min käre vän från Skåne är DEN FANTASTISKE
TOMAS KING KONG!