Transcript Artikel om Johanna Röjgård Sjöberg i Antik & Auktion.

Aktuell
Johanna Röjgård Sjöberg
i sin verkstad.
Kunde man använda
getingbon på ett
bokband? ”Jag var inte
säker på att det skulle
lyckas men jag vill alltid
pröva”, säger Johanna.
Möt Johanna Röjgård Sjöberg,
bokbindarmästare
”Ibland går det åt
skogen men så tvingar
motståndet mig att
hitta nya lösningar”
Årets mottagare av stipendiet från Bengt Jansons
minnesfond heter Johanna Röjgård Sjöberg och är
bokbindarmästare. Johanna drivs av en passion till
materialet men hyser på samma gång den största
respekt för bokens innehåll.
Av LENA RYDIN Foto MALTE DANIELSSON
44
ANTIK & AUKTION 11/2011
F
järden blank och morgonstilla,
luften ljum men med höststing.
Båten lägger till vid bryggan på
Runmarö i Stockholms skärgård.
Här bor och arbetar Johanna Röjgård Sjöberg, bokbindarmästare, hon
som i modern tid lyft bokbinderiet till
en konstart. I ett rött litet hus finns
hennes ateljé fylld med fina små
stämplar med små löv och fåglar, lådor
med laxskinn från Island, skinn av
stingrocka och abborre från Nilen,
vackra papper. Gamla pressar. Arbetsbänkar. Bokhyllor. På väggen ovanför
arbetsbordet vykort, foton, barnteckningar. Stora fönster ut mot skogen.
Idéerna flyger genom rummet.
– De här måste du se, säger hon ivrigt, och så plockar hon fram ett par av
sina böcker från den senaste utställningen i Paris. En är bunden i pergament som hålls ihop inuti med guldtråd, en annan i silvrigt laxskinn, en
tredje har ett bokband – av getingbon.
Hon hade hittat ett getingbo på vinden, betraktat det och såg då hur getingarna redan gjort ett slags papper av
de olika träslag de tuggat i sig och saliven. Det var vackert. Kunde man använda det på ett bokband? Hon lossade
försiktigt bit efter bit av det sköra materialet, limmade det på ett papper med
veteklister som trängde igenom och
laminerade ytan.
– Jag var inte säker på att det skulle
lyckas men jag vill alltid pröva. Ibland
går det åt skogen, fan också, tänker
jag. Men så tvingar motståndet mig att
hitta nya lösningar. Ibland bör bokbandets material protestera, trilskas, när
innehållet i boken slår känslomässigt
åt alla håll. Material och struktur i papper, tyg, skinn, ja i vad som helst, inspirerar mig. Och att hämta tekniker
från den äldre bokbinderitraditionen in
i min egen moderna yrkesvärld.
Hon läser mycket. De böcker som hon
binder in i exklusiva band ska redan på
omslaget ge bokens atmosfär på några
sekunder.
– Min roll är inte att visa upp mig
själv på pärmarna. Bokbandet ska visa
helheten och ge en upplevelse som bär
genom hela boken. Det är en form av
Bokbindarmästaren
med det färdiga bokbandet
gjort av getingbon.
Bokband till en magnifik fransk utgåva av Guy de
Maupassants La Maison Tellier i skinn och bladguld.
I förgrunden omslag av olikfärgade laxskinn till Ulf Lundells bok Texter – noter – bilder.
45
Fina små stämplar, samlade under många år av Johanna Röjgård Sjöberg. Nedan t h några av hennes
bokband. Ovan: Intressant arbetsmaterial: laxskinn i
olika kulörer från Island.
46
regi att känslan ska infinna sig direkt det inte fanns någon utbildning för på
hos betraktaren.
1980-talet i Sverige: att bli bokbindare.
När hon häromåret gjorde ett par band I Köpenhamn fanns mästarlärlingsuttill Ulf Lundells Texter – noter – bilder bildningen, praktiken skedde samtidigt i
var det inspiration från måleri av konst- Lund. Lärlingsprovet gjorde hon 1983.
närerna Mark Rothko och Akseli Gallen- Senare var hon i Schweiz ett år och lärde
Kallela som avgjorde bandets modernis- sig guldsnitt och pergament på en privat
tiska omslag av olikfärgade laxskinn.
skola. Mästarbrevet fick hon 1992. Sedan
Det var genom Fältbiologerna som dess har hon ställt ut i New York och
paret Johanna Röjgård och Fredrik Sjö- Paris och fått otaliga utmärkelser.
berg träffades. Biologen och författaren
I motiveringen till årets stipendium
Fredrik Sjöberg åkte på utflykt till Run- från Bengt Jansons Minnesfond står det
marö när de var nygifta, såg mångfalden att Johanna Röjgård Sjöberg får stipeni flora och fauna och kände att här fanns diet ”för hennes omisskännliga förmåga
något, en vision av ett enklare liv. Så att på ett estetiskt sätt lyckas få in en
slog de sig ner på ön. Öborna trodde att traditionell kvalitetskänsla med en mode skulle tröttna den första iskalla vin- dern touch i sina bokband”.
tern. Nu har det gått tjugofem år.
Och om det är något som får henne att
De tio första åren levde familjen ett slå gnistor av ilska så är det sparivern
1800-talsliv i det röda huset, där ateljén när det gäller bindningen av moderna
ligger nu. De bodde där, arbetade där böcker. I femton år har hon fört ett fält(hon som bokbindare, han som författa- tåg mot trähaltigt papper som gulnar
re), fick tre barn, bar vatten från en och bokryggar som limmas i stället för
brunn, hade utedass,
att trådhäftas, främst i
högg ved och eldade så
förstaupplagorna. Förra
”Min roll är
huset blev varmt. Sedan
hösten gav debatten relät de långsamt bygga
inte att visa upp sultat: ett nytt departeett vackert hus med utmentsdirektiv gav Kulmig själv
sikt över vatten och
turrådet rätt att minska
på pärmarna”
berghällar.
kulturstödet om den tekHon kommer från en
niska kvaliteten på en
konstnärsfamilj. Pappan och mamman bok inte håller måttet.
träffades på Konstfack i Stockholm. För
– På 1850-talet och fram till 1930-talet
mamman hade det konstnärliga intresset tryckte man ofta böcker med trähaltigt
gått i arv. Från väggen i ateljén blickar papper. Det skedde bland annat med
den spännande mormodern ut från ett förstaupplagan till Strindbergs Fröken
foto, mormor som var textilkonservator Julie. Nu faller papperet sönder i denna
på Husgerådskammaren på Stockholms världsberömda pjäs. Det kostar hur
slott där även hennes syster var anställd mycket som helst att rädda den. På den
som oldfru.
tiden visste man inte bättre. I dag vet vi.
– Mormor hade så skojiga vänner: Förstaupplagor är ett kulturarv, de ska
Vera Nilsson, Moa Martinson, Hilding trådhäftas och tryckas på åldersbeständigt
Linnqvist, Johannes Edfelt, en hel krets papper, och det får vi inte tumma på.
människor. När mamma och pappa bosatt sig i Höganäs, där mamma arbetade
med textilkonstnären Barbro Nilsson, så
var vi ofta på besök i Stockholm. Då
bodde vi i mormors systers lilla våning
på slottet som vette ut mot inre borggården. Där låg vi och kikade ut på vaktparaden och allt som hände kring slottet.
Johannas barndomsmiljö genomsyrades av synen på kultur och kvalitet.
– Ingen plast fick förekomma hemma,
jag fick inte läsa Starlet. Det blir en
drillning i kulturella familjer med kvalitetsbegreppet i centrum. På gott och på
ont. Men man tillägnar sig en förmåga att
se, att uppleva former och färger. I dag i
mitt yrke förstår jag vilken gåva det är.
Men som tonåring kunde jag känna det
som ett slags hjärntvätt.
Att gå en egen väg blev viktigt. Johanna valde ett konstnärligt yrke som
ANTIK & AUKTION 11/2011