Transcript Årets Bergsprängare - Orica Mining Services

SprängNytt
Nr. 2 Maj 2014 - 28 årgång
Årets
Bergsprängare
sida 14
Ny Regionchef
Södra Sverige
sida 6
Ny spärrfjäder
sida 12
Det kan vara en
sida 22
ren vinst!
SprängNytt 2 2014
1
Innehåll
Orica kontakter ............................... s. 2
Norra Sverige
Regionchef Ola Sällström
070-398 35 90
[email protected]
Ingemars hörna .............................. s. 3
Krister Nordh skall leda vår
ovanjordsverksamhet...................... s. 4
Kalken blev hans liv.............................. s. 5
Ny Regionchef Södra Sverige........... s. 6
Tilsammans mot guld....................... s. 6
Skiffertaket kommer från Grythyttan.... s. 8
Ny spärrfjäder för tunneldrift............ s. 12
Årets bergsprängare........................ s. 14
Mellersta Sverige
Regionchef Lars Frändberg
070-603 56 79
[email protected]
Södra Sverige
Regionchef
Michael Hampusson
070-651 36 30
[email protected]
Sprängtekniker
Tekniskt ansvarig Sverige:
Thomas Dahlgren
070-881 40 05
[email protected]
Norra Sverige:
Jan Johansson
070-398 15 13
[email protected]
Mellersta och Södra Sverige:
Lars Persson
070-671 85 69
[email protected]
Joakim Östlind
070 -493 38 92
[email protected]
Jag är ju bara en berggubbe............ s. 18
Det kan vara en ren vinst................. s. 22
BK:s diskussionsmöte 2014.............. s. 24
Orica Sweden AB
Gyttorp
713 82 Nora
2
SprängNytt 2 2014
Kära läsare!
Sommaren, värmen och nya affärsmöjligheter kommer med stormsteg.
Det är med stolthet vi för några veckor sedan kunde annonsera att Orica
vunnit en mycket stor affär i norra Norge (Northern Iron LTD i Sydvaranger).
Orica ska leverera produkter och tjänster för uttag av närmare 140 miljoner ton malm och gråberg inom loppet av en 6-årsperiod och Northern
Iron har valt att till 100% använda sig av våra elektroniska sprängkapslar vid sprängningarna i gruvan, dels för att erhålla en god och säker arbetsmiljö, men inte minst optimera styrning av styckefallet för att få en
så bra totalekonomi som möjligt. Det är väldigt roligt att branschen mer
och mer upptäcker de stora vinsterna man kan göra med exakt timing
i tändplanerna för att styra styckefallet och förbättra totalekonomin, en
klar modernisering av vår verksamhet är på gång. Det är ju också de enda
sprängkapslarna som också rapporterar tillbaka att de har detonerat så
även ur ett säkerhetsperspektiv är de oslagbara. Vi har tidigare rapporterat
om väldiga resultatförbättringar vad gäller vibrationsreduceringar med våra
elektroniska sprängkapslar, något som gör att salvorna kan göras större,
längre och effektivare. Tidsbesparingen för de projekt som använt elektroniska sprängkapslar på Citybanan har varit betydande. Det är med glädje vi
ser fram emot att kunna vara en del av denna utveckling.
Orica Sweden AB firar i år också hela 150 år. Vi är Alfred Nobels första
sprängämnesföretag i hela världen och har nu nått en ansenlig ålder. Detta
kommer vi fira med en mängd aktiviteter under året vilket jag hoppas ni kommer att märka av.
I den här utgåvan av SprängNytt kommer du kunna läsa allt om Året Bergssprängare, Jim Jonsson, som enligt traditionen
utsågs på BK i mars. Priset på 70.000 kronor fick han för sina strålande insatser och utveckling av modern bergsprängning.
Jim var dock inte sen med att hylla alla de vars insatser bidrar till en lyckad sprängning, exempelvis de som rensar berget,
borrarna, laddpersonal, med flera.
Under BK-dagen var det också många intressanta föredrag och jag hoppas att ni fick tillfälle att höra vår alldeles egna Matt
Monaghan som höll ett intressant föredrag om optimering i bergtäkter. Ett kort referat från föredraget hittar du i tidningen.
Jag vill också passa på att hälsa Michael Hampusson välkommen till företaget. Michael är en välkänd person inom vår
bransch trots sin unga ålder och kommer närmast från NCC. Han kommer att arbeta som Regionchef för södra Sverige och
kommer att bidra med stort kunnande i vår bransch, vi är väldigt stolta att han valt att arbeta för Orica.
Vi kan med glädje också meddela att vår trotjänare Krister Nordh kommer att ta hand om vår ovanjordsverksamhet i Sverige. Krister har arbetat väldigt länge inom Orica och han kommer att bidra med gedigen kunskap inom våra bulksystem till
förmån för Er.
Vidare kan du läsa om sprängningarna i Svappavara där LKAB är i full färd med att expandera i ovanjordsmiljö, samt om
Veidekkes sprängningar i Stockholm med vår nya smarta spärrfjäder. Detta och mycket mer hittar du i detta nummer.
Trevlig läsning
Ingemar Haslinger
Chef Marknad Nordöstra Europa
SprängNytt 2 2014
3
KristerNordh
skall leda vår ovanjordsverksamhet
till Dynamexproduktionen,
väcktes
mitt intresse för arbetsmiljö och processsäkerhet.
En lång period har jag arbetat med miljö och arbetssäkerhet. Både som huvudskyddsombud och skyddsingenjör.
Inom säkerhetsområdet har jag arbetat
både med myndigheter i Sverige/Norge
och med flera av våra fabriker runt om
i världen
Under senare år har jag varit produktionschef. Först för vår fabriksbaserade
tillverkning av emulsioner och sprängämnen i Sverige och Norge. Sedan i
rollen som ansvarig för montering av
våra slutprodukter, El- och Exeltändare,
ShockTube (signalslang) och Tändapparater.
Det har också blivit en del större projekt, både som deltagare i projekt och
som projektledare.
Och nu är det då äntligen dags att gå
in i en roll som ger mig möjlighet att
komma närmare våra operatörer ute i
frontlinjen och våra kunder och slutanvändare. Med tanke på att jag fått
arbeta med såväl Produktion, Kvalitet,
Säkerhet och Myndigheter så hoppas
jag att, tillsammans med våra erfarna
och kunniga operatörer, kunna bidra
till att öka värdet för våra kunder.
Krister Nordh
“Det här känns fantastiskt spännande. Jag skall leda
vår ovanjordsverksamhet, Ett uppdrag som ger mig
möjlighet att äntligen komma närmare våra kunder
och slutanvändare.”
Jag vill presentera mig genom att blicka
tillbaka lite. Den 4 juni 1974 började
jag på dåvarande Nitro Nobel AB. Ett
företag som växte snabbt på den
internationella scenen till att bli Nitro
4
SprängNytt 2 2014
Nobel Group. Jag under åren haft förmånen att verka i olika befattningar
inne i företaget. Jag började i direkt
tillverkning av Dynamex. Med tanke på
de hälso- och arbetsrisker som hörde
Jag har alltid haft en starkt tro på ”honnörsorden” i ISO 9000-standarden.
Kvalitet är att förstå, och tillgodose
kundens uttalade och outtalade behov.
För mig betyder det att finnas så nära
kunden att man tidigt kan se och förstå
behoven och finna vägar att tillgodose
dom. Det förutsätter att både jag och
mina operatörer ständigt utvecklas. Vi
måste vara duktiga på att se på vilket
sätt vi kan bidra till det som skapar ett
värde för våra kunder.
Jag avslutar som jag började.
Den här känns fantastiskt spännande.
KALKEN BLEV HANS LIV
Uno Granquist, gjorde som så många andra, från
hans generation. Han började sitt yrkesverksamma
liv, direkt efter avslutad militärtjänst och som i
Unos fall, vid P18 på Gotland.
Som barn drömde han om att bli bonde och att få
jobba med djur eller att bli långtradarchaufför, men
Lars Texas Frändberg, Orica
ödet ville annorlunda.
Uno Granquist i kontorsmiljö,
vid gruvan i Slite
Eftersom Uno växte upp i Slite föll det
sig naturligt att söka jobb vid cementfabriken. Här fanns ju möjligheten att få
arbeta med stora maskiner, någonting
som passade väl in på hans önskemål.
Samtidigt var det lätt att få jobb på den
tiden. Efter en kort anställningsintervju
med gruvfogden, kom frågan som var
så typisk för den tiden: ”Kan Du börja
på måndag?”.
Året var 1969, samma år som den
första människan satte sin fot på månen och Beatles gjorde sitt sista framträdande. En ”brytningstid” i den moderna historien med andra ord.
Under sin första tid vid Cementa, körde Uno truck och grävmaskin i berget.
Han fick också hjälpa till med sprängningsarbeten.
Från 1980, ansvarade Uno för det eldfasta underhållet av roteugnarna och
cyklonsystemen. Ett arbete som kan
vara både hett och dammigt. Åren vid
fabriken gjorde att han fick en mycket
detaljerad inblick i verksamheten som
sådan. Någonting som han dragit nytta
av under hela sin fortsatta karriär vid
företaget.
Uno fortsatte med sin yrkesbana vid
verket fram till 1992, då han blev erbjuden tjänsten som avdelningschef
för gruvan. 2005 utökades ansvaret till
att även omfatta grova transportfordon, som dumprar, hjullastare, och så
vidare, som servar fabriken.
1992 var samtidigt det året då bulksprängämnen började testas för första
gången, vilket gjort att Uno fått vara
med under hela utvecklingsprocessen med detta numera dominerande
sprängämne. På den tiden, minns Uno,
var gasningtiderna långa, ibland kunde
det ta upp till, 1,5 tim innan sprängämnet hade gasat färdigt.
Uno var även med under den tid då
man spräckte skut genom att borra
handhållet och ladda med 22 mm dynamit som tändes upp med Falubloss.
Ett arbete som var mycket farligt och
som i dessa tider aldrig skulle accepteras, på grund av säkerhetsaspekten.
Ibland hände det att två man tände
upp ända upp till 100 skut med Falubloss. Någonting som fick ta max två
minuter då brinntiden för blossen var
tre minuter. Man hade alltså endas en
minut på sig att ta betäckning i den
skyddskur som man placerat i närheten!
Man kan förstå Uno när han säger
att ”himmelriket öppnade sig” när
hydraul-hammaren gjorde sitt intåg
1975.
Nonelen, (numera Exel), ser Uno som
en av de största framgångarna för
bergsprängningen. Den fanns redan
när han började i gruvan, men han
minns även att man tände upp nonelen
med pentylstubin och tidsfördröjare på
den tiden. Någonting som också gick
bra, även om ljudbangen var ”ytterst
märkbar”.
Uno har under alla år vid gruvan trivts
bra, då jobbet är fritt och han alltid har
känt att han har haft ledningens och
sina medarbetares förtroende.
På frågan om vad han tänker ägna sig
åt nu när han blir pensionär, svarar han
utan att tveka, att han kommer att lägga mycket tid på att snickra på sin och
frugans fritidshus, som ligger på norra
Gotland, inte långt ifrån havet. Där har
han även sin ”lilla båt”, som används
flitigt under sommarsäsongen, då den
stora passionen är sportfiske, både
med nät och med spinnspö.
Sonen, som normalt bor i Stockholm,
håller även han på att bygga ett sommarhus i närheten, vilket gör att det
finns gott om snickarjobb för Uno
framledes.
Någon utlandsresa av kulturell art kan
det också komma att bli, nu när det
finns mera tid till att ägna sig åt det
man känner för.
Vad beträffar framtiden för Cementa
i Slite, så ser Uno positivt på denna, då
det finns brytvärd kalksten för många år
framåt. Det som däremot bekymrar en
del är den byråkratiska process och de
miljökrav som börjar bli allt mer påtagliga.
Uno Granquist på pallet vid
gruvan i Slite
SprängNytt 2 2014
5
Michael
Hampusson
Vår nya Regionchef
Södra Sverige
Michael Hampusson
Född in i branschen med en far som
ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt sprängning.
Uppvuxen i Umeå där jag spenderade
all ledig tid på fotbollsplanen och via
fotbollen fann jag mitt kanske största
intresse, Liverpool Football Club. Det
blev dock ingen proffskarriär i Liverpool
utan jag började istället, tack vare min
far, som lärling hos NCC:s berggrupp
efter tekniskt gymnasium.
Efter det obligatoriska året med propphinken fick jag tidigt ansvara för egna
sprängningar. Kanske lite för tidigt,
kanske lite för ung vissa gånger men
misstagen är vad man lär sig av och
gör att man mognar som sprängare.
Många år senare, med både misstag
och framgångar i bagaget, bestämde
jag mig för att flytta till Stockholm och
börja studera på KTH. Studierna fick
dock vänta på sig då jag erbjöds att
ansvara för NCC:s sprängverksamhet i
Stockholms-, Uppsala-, Gävleborgs och
Dalarnas Län.
Ytterligare år senare, med flera stimulerande projekt i färskt minne, blev det
dags att ta ett steg i en ny riktning.
NCC har varit en fantastisk arbetsgivare, med fantastiska kollegor och jag
känner stor tacksamhet nu då jag lämnar för att träda in i rollen som Regionchef åt Orica. I mina ögon är branschen fortsatt väldigt spännande och
rör sig i en positiv riktning med stora
utvecklingsmöjligheter. Därför tar jag
med glädje emot framtiden där jag får
vara en del av Orica’s ledande position
på branschens marknad och inom dess
utveckling!
Tillsammans mot guld igen
– så löd Skellefteå AIK:s slogan under den gångna säsongen.
Text : Annica Bray
Foto: Camilla Öjhammar, Bildlikt / Skellefteå AIK
Skellefteå AIK:s lagkapten Jimmie
Eriksson blev ordentligt firad på torget
i Skellefteå både förra året och i år
när laget tagit hem Le mat-pokalen till
staden.
66
SprängNytt
SprängNytt 22 2014
2014
För andra året i rad lyckades laget vinna både serien och slutligen finalen. I
hockeystaden Skellefteå är många engagerade och i arenan återfinns även
Orica.
– Ja, för oss är det naturligt att också
arbeta för framgångar i närsamhället
där vi finns, berättar Ola Sällström som
är Regionschef för Orica i norra Sverige.
I det så kallade Expolaris huset i Skellefteå har Orica sitt kontor och placeringen är ju rätt förståelig då det både
i Västerbotten och Norrbotten finns
många gruvor och ett stort behov av
sprängmedel.
Det ska vara enkelt
– Vi vill finnas där kunderna finns, fortsätter Ola Sällström. Det ska vara enkelt att göra affärer med oss och beställarna ska inte behöva vänta för att
få tag på våra produkter. De som väljer
oss som leverantörer vet vad de får
och siktar man på guld så är det bara
det bästa som gäller. Vi ser till helheten och vill gärna vara med i processen
med våra kunder för att kunna leverera
anpassade produkter utifrån kundernas behov. För oss är lagandan viktig.
Vi har väldigt mycket gemensamt med
Skellefteå AIK, vi vet vad vi vill och tillsammans vet vi att vi kan leverera de
bästa produkterna och att vi dessutom
Två
sten
som
båd
själva kan ta fram dem. Mötet med Ola
Sällström sker i Skellefteå Kraft Arena,
det som i folkmun i Skellefteå kallas
templet. Guld nummer två har just bärgats och jublet har lagt sig men snart är
det höst och det är dags för nya kämpatag för hockeylaget och självklart
finns förhoppningen om ett nytt guld.
Kämpaglöden inspirerar
– Det är viktigt att bry sig om samhället
runtomkring och därför har vi satsat på
att stötta Skellefteå AIK. Vi lever och
bor här och vi vill hjälpa till på bästa
sätt. Det känns ju helt fantastiskt att få
vara med och se hur de kämpat sig upp
till eliten igen och nu plötsligt skåpar
ut sina motståndare som de har gjort,
men det är som de säger i sången ”vi
ger aldrig upp”. Deras kämpaglöd och
deras teamarbete har inspirerat oss
inom Orica har vi nu samlat ihop oss
och vårt team är urstarkt. Vi får väldigt
mycket beröm av våra kunder för att vi
har så säkra och trygga produkter. Våra
elektroniska sprängkapslar medför betydande framsteg inom bergsprängning. i-kon™ är till exempel det mest
avancerade elektroniska tändsystemet
på marknaden. Det är inte bara hockeylaget som kammar hem guld, utan
även vi gör det med våra produkter,
avslutar Ola Sällström med ett leende.
Två proffs samlas på en bild. Ola Sällström är en av Orica Mining Services viktiga byggstenar, precis som Jimmi Eriksson Skellefteå AIK:s lagkapten är för sitt lag. - Vi har båda
som mål att leverera den bästa produkten, vare sig det är hockey eller sprängämnen och
både SAIK och Orica har vid fler än ett tillfälle visat sig vara i världsklass.
Ola Sällström Regionschef för Orica i Norra
Sverige tycker att lagandan är viktig och känner
sig därför hemma i hockeyrinken, eller templet
som skellefteåborna kallar Skellefteå Kraft Arena.
”För oss är lagandan viktig. Vi har väldigt mycket gemensamt
med Skellefteå AIK, vi vet vad vi vill och tillsammans vet vi att
vi kan leverera de bästa produkterna och att vi dessutom själva
kan ta fram dem.”
Ola Sällström
SprängNytt 2 2014
7
Skiffertaket kommer från
Grythyttan
Ser du ett skiffertak är oddsen goda att det har sitt ursprung i Grythyttan. Detsamma gäller
för ett papptak – om pappen är tillverkad i Sverige, kommer dess skifferbeläggning garanterat
från Grythyttan. Har du dessutom mörkt grå eller svarta skifferplattor i trädgården är chansen
stor att det är Grythytteskiffer.
Text / Foto: Tommy Hellström
Redan på 1700-talet började man bryta
skiffer för taktäckning i Grythyttan. Det
är ett material som står emot väder och
vind och som relativt lätt kan klyvas och
med enkla medel kan huggas till lämplig
tjocklek och format. Idag har andra material med goda egenskaper, och dessutom
kostnadseffektiv produktion, konkurrerat
ut skifferplattorna som det självklara alternativet för tak. Men takskiffer är fortfarande en viktig produkt, inte minst vid
renovering av kyrkor och andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Däremot är
det inte längre den stora produkt som det
en gång var vid det anrika skifferverket.
Huvudprodukt är istället de skifferflingor
som man belägger tjärpapp med, och se-
Grythyttans kyrka, uppförd 1632, är en av 600 svenska kyrkor som
har skiffertak.
8
SprängNytt 2 2014
Så här ser den färdiga produkten ut – skifferflingor som läggs på takpapp, förklarar skifferverkets platschef Torbjörn Sthyr.
erffer-
I Grythyttan har skiffer brutits för taktäckning ända sedan 1700-talet. Gruvan, som ligger nära bebyggelse, är 90 meter djup.
dan 1973 ingår skifferverket i Icopal AB
som är ledande tillverkare av takpapp.
– Dessutom levererar vi skifferflingor till
konkurrerande producenter i Sverige och
Finland. Därför är det faktiskt Grythytteskiffer på all takpapp som tillverkas i Sverige, säger platschefen Torbjörn Sthyr.
Sju anställda
På 1960-talet, när tillverkning av takskiffer
ännu var den huvudsakliga inriktningen,
sysselsatte det då fristående företaget
mer än 120 personer. Produktionen var
hantverksmässig, och att klyva och hugga
skifferplattorna var en manuell hantering.
Idag, när 90 procent av allt skiffer från
dagbrottet krossas, sker det allra mesta
maskinellt. Personalstyrkans storlek är
därför jämförelsevis blygsam – verksamheten drivs idag av sju anställda.
– Varannan vecka gör vi en pallsprängning, säger Torbjörn Sthyr och berättar att
den vanligen är i storlek mellan 25 och 35
borrhål med 4,5 kg sprängmedel per hål.
– Vi använder Exel™ med 17 ms fördröj-
Per Edvardsson (t.v.) sköter transport av skifferråvara från gruvan upp till krossanläggningen.
Lars Magnusson är entreprenör som under många år ansvarat för borrning och laddning i
skifferverket i Grythyttan.
SprängNytt 2 2014
9
Borrhålen görs uteslutande horisontellt i skiffergruvan i Gryt
ning. Det fungerar alldeles utmärkt och motsvarar våra krav.
Nitro Consult har gjort vibrationsmätningar som visar att vi
med det här systemet klarar vibrationskraven i täkttillståndet
med god marginal, förklarar han.
Stående skiffer
Förr var det här ett vanligt
sätt att klyva skiffer vid
produktion av takskiffer.
Idag är det ett hantverk som
används vid tillverkning av
specialprodukter.
– En sak som gör skiffret i Grythyttan unikt är att det står upp,
vertikalt, till skillnad från andra områden där skiffer vanligen
är horisontellt. Det innebär att vi gör borrhålen horisontellt, i
stort sett alltid tre rader, med kortare avstånd mellan hålen i
den nedre raden för att säkerställa en så jämn yta som möjligt. Pallhöjden är oftast sju eller åtta meter, ibland lite mer
men aldrig över tio meter, säger Torbjörn Sthyr.
Han berättar att man experimenterat med olika sprängmedel för att finna det som passar bäst för skiffer, som är ett
förhållandevis mjukt material. Man har fastnat för patronerad emulsion och Eurodyn Magnasplit som primer. Skiffer har
särskilda egenskaper, och det kan finnas vassa flisor som försvårar laddningen. Detta elimineras genom att man använder
emulsion i plaströr.
Undviker sand
– Som plugg använder vi eget material – skifferflingor. Det
fungerar alldeles utmärkt. Vi blåser in flingorna i borrhålet.
Att vi inte använder sand beror på att vi inte vill få in främ-
10
SprängNytt 2 2014
ruvan i Grythyttan. Pallhöjden är högst tio meter, för att begränsa vibrationer och för att underlätta laddning av salvorna.
mande material i slutprodukten. Av samma anledning använder vi också skifferflingor istället för grus på vägen som går ner
i gruvan när vi ”sandar” den på vintern, säger Torbjörn Sthyr.
Att göra spräng- och borrplaner och att borra för en normal
salva är relativt okomplicerat. Det är ett arbete som tar en dag i
anspråk. Laddning tar mellan tre och fyra timmar och kan vara
lite knepigare än när borrhållen är vertikala – särskilt den översta raden kan bjuda på svårigheter.
Förr – när takskiffer var den huvudsakliga produkten – krävdes
större fraktioner för att man skulle få mesta möjliga utbyte av
brytningen. Då vinschades stora block upp från det 90 meter
djupa gruvhålet. Idag ska det mesta av produktionen krossas
till flingor och det som bryts lastas med grävmaskin på dumper som körs upp till krossanläggningen. Där krossas, siktas och
mals skiffret i flera omgångar för att till slut bli flingor i rätt storlek. Till den egna produktionen i Malmö lastas flingorna direkt
ur en silo på bilar. Det som går på export lastas i särskilda säckar
för leverans till vårt östra grannland.
Tak- och byggskiffer
Men fortfarande tillverkas en del takskiffer och även annan
byggskiffer. Tio procent av den årliga produktionen på cirka
15 000 ton förädlas på det sättet. Vanliga användningsområden är som golvmaterial, bänkskivor, trappor, i eldstäder
– och naturligtvis som trädgårdsplattor. Det förekommer
också specialproduktion av gravstenar i skiffer.
– Vi ser ett ökat intresse för byggskiffer till olika miljöer, just nu
arbetar vi bland annat med en bardisk till en kund, berättar
Torbjörn Sthyr.
– När det gäller trädgårdsplattor kan vi leverera både sågade
och naturligt oregelbundna plattor, säger han.
Det finns idag cirka 600 kyrkor runt om i Sverige som har
takskiffer från Grythyttan. Därtill även ett stort antal äldre Kmärkta hus. Oftast krävs att de även vid renovering ska ha
samma typ av tak.
Import konkurrerar
– Men vi ser att de kraven inte är lika hårda som de varit. Det
är vanligare att man accepterar avsteg och använder annat
material. Det innebär det finns en andrahandsmarknad för
skiffer, där det material som företaget levererade för många
år sedan blir en konkurrent till oss idag. Dessutom förekommer en ökande import till priser som vi inte kan matcha.
Men optimism för framtiden saknas inte. Det unika Grythytteskiffret är en produkt som alltid kommer att efterfrågas. Det
är traditionsrikt, håller hög kvalitet och tillgången är god.
– Vårt täkttillstånd räcker i ytterligare 15 år. Men det kommer
att finnas gott om brytvärd skiffer även efter det, framhåller
Torbjörn Sthyr.
SprängNytt 2 2014
11
Ny spärrfjäder
för tunneldrift
Paula
Paula Hellberg,
Hellberg, Veidekke,
Veidekke, laddar
laddar med
med eDev™II,
eDev™II,
Civec™
och
Pentex
25™
med
spärrfjäder
Civec™ och Pentex 25™ med spärrfjäder ii
Stigbergsgaraget
Stigbergsgaraget på
på Söder
Söder ii Stockholm.
Stockholm.
12
SprängNytt 2 2014
t
Orica Sweden AB har tagit fram en ny
spärrfjäder som är avsedd för tunneldrivning. Den fästs på en primer och förhindrar därigenom ”ryckare”. Konstruktionen medverkar även till att primern sitter
centrerad i borrhålet. Genom att den omsluts av emulsion resulterar det också i en
bättre upptändning av emulsionen.
Spärrfjädern har utvecklats av Oricas
sprängtekniker Lars Persson och Johan
Svärd, Produktchef Norden, som lagt
mycket kraft på att finna en modell som
fungerar optimalt.
– Det är framförallt vid användning av
emulsion under jord som det tidigare har
uppstått problem. De eliminerar vi med
den här spärrfjädern, som fungerar särskilt bra tillsammans med elektroniktändare. Om man inte använder den kan det
förekomma att tändare rycks ut innan de
hunnit initieras. Den nya spärrfjädern håller dem på plats, förklarar Lars Persson.
Han berättar att den till en början finns
i en storlek som är anpassad för borrhål
med diameter mellan 45 och 55 mm, vilket är vanliga dimensioner vid framförallt
tunneldrift.
Spärrfjädern används nu för första gången i kommersiell produktion av Veidekke
vid sprängning i Stigbergsgaraget på Söder i Stockholm. Det är ett stort projekt,
där cirka 30 000 spärrfjädrar kommer att
underlätta och effektivisera produktionen.
SprängNytt 2 2014
13
JimJonsson
Årets bergsprängare
Text / Foto: Annica Bray
På små krokiga vägar åker vi för att komma till Glistjärna i Dalarna. Här bor årets bergsprängare Jim Jonsson mitt i en lantlig idyll. Här finns fågelbord, badtunna och damm och allt flyter
in i naturen. I hundgården skuttar hans två jakthundar runt, men de skäller inte utan betraktar
oss bara med tystnad.
–Här flyttar man inte längre än vad traktorn går, säger Jim Jonsson och personifierar uttrycket
”glimten i ögat”. Det fullkomligen strålar om honom.
Djupt inne i Dalarna trivs Årets Bergsprängare. I en lantlig idyll bor han med sina hundar och sina intressen.
-Man flyttar inte längre än vad traktorn går, säger Jim Jonsson med ”glimten i ögat”.
14
SprängNytt 2 2014
Köket är just så lantligt som miljön
kräver och kaffedoften sprider sig.
Det känns att Sprängnytts reporter har
hamnat djupt inne i Dalarna, i Siljans
bygden.
–Jag började min karriär i Draggängarna, kalkbrottet som i dag är Dalhalla,
berättar Jim Jonsson. Det är inte så
långt härifrån. Jag jobbade åt Kullsbergs Kalk och var där till stället stängdes.
Guide på Dalhalla
– I början på 90-talet var det lite sisådär med jobb, fortsätter Jim Jonsson.
Det gjorde att jag fick åka runt lite och
så blev det en del guidning på Dalhalla
som ju fortfarande bara stod precis som
vi lämnade det. Det var vattenfyllt och
vattnet var smaragdgrönt vilket gjorde
att människorna som besökte stället
funderade över hur det kom sig. Ja,
jag hade väl inte stenkoll men jag hittade på en massa svar, bland annat att
vi skeppat över vatten från Medelhavet
med tankbil, skrattar Jim Jonsson. Det
var många av besökarna som ville bada
i kalkbrottet, fortsätter han sin berättelse, men de fick inte hoppa från klipporna utan bara bada vid vägen. 1993
började han arbeta åt NCC och ett av
uppdragen blev att vara med och forma Dalhalla som det ser ut i dag. Det
var himla roliga tider, minns Jim Jonsson. På den tiden borrade, laddade
och sköt han själv. Det var visserligen
mycket mer slitsamt men det var roligare. Nu är det oftast sådan tidspress
och helheten blir inte densamma.
Byggde på gammalt sätt
Samtidigt som Dalhalla byggdes om för
besöksnäringen anpassades också Falugruva för att kunna ta emot turister.
– Det var ett riktigt roligt jobb, berättar
Jim Jonsson. En av höjdpunkterna där
var när de skulle bygga en ny ingång
till turisterna och den skulle byggas på
gammalt sätt. Den skulle drivas som
man gjorde förr i tiden och de använde
blocktimmer och gjorde bockkort. 45
meter lång var tunneln och det gick
mängder med timmer. Det skulle vara
en stock i botten, två på sidorna och en
i taket. De fick inte använda moderna
riktmedel utan de fick använda snören
och gå från två håll.
– Det var helt fantastiskt att det funkade
ändå, säger Jim Jonsson. Visserligen diffade det kanske en decimeter när vi träffades. Det var otroligt roligt att få vara
med om det, bara det att vi höll på i två –
tre månader, fortsätter Jim Jonsson. Med
En annorlunda hållare för fågelholkar och fågelbord har Jim Jonsson skapat i sitt eget paradis.
En rolig skapelse tycker Sprängnytts reporter och undrar om det kanske vore något för IKEA
att ta efter.
moderna maskiner hade det nog max
tagit en vecka men det jobbet gjorde att
jag verkligen fick känna på hur de slet
förr.
Rackarberget var spektakulärt
Årets bergsprängare fortsätter att berätta om jobbet i Falugruvan, hur de
fick vara med och jobba med bergförstärkning och skrotning. De fick också
undersöka om det gick att få till nya
turistvägar och till sin hjälp hade de
massor med kartmaterial men inte på
allt och därför hade de också i uppdrag
att kartlägga gångar. Till sin hjälp hade
han en kille från Ludvika som tack och
lov var en fena på att hitta.
– Vi hittade djupmärken, sigill, berättar
Jim Jonsson och det mest fascinerande
var att djupmärkena var exakta. De
kunde verkligen sitt jobb på den tiden,
fortsätter han.
Vi fortsätter prata om olika uppdrag
som han har haft. Det mest spektakulära var nog ändå sprängningen av
”Rackarberget” på Södermalm.
– Det var verkligen roligt för det var så
utmanande, berättar han. Vi var helt
SprängNytt 2 2014
15
omringade av trafikanter, både bilar
och fotgängare och sen all bebyggelse.
Ett riktigt spännande projekt.
Snart sitter de i rymdskepp
Jim fortsätter att berätta att i dag får
han ofta vara med i fler projekt på
kortare tid på gott och ont. Förr var
det oftast så att han fick stanna på
ställen en längre tid. Själva
borrningsdelen på sprängningen har
utvecklats helt enormt, berättar han
och spekulerar vidare.
– Snart tror jag baske mig de sitter
i rymdskepp och borrar. Maskinen
sköter allt så själva kan de sitta och
titta på tv istället. Maskinerna har i
dag sådan otrolig precision, det har
blivit gudomligt bra. Först använde
vi elektriska sprängkapslar, sen kom
Nonelen och i dag har vi elektronikkapslar men i övrigt har kanske inte
själva sprängningen förändrats så
mycket. Förutom att Jim anser att
sprängmedlet egentligen blivit sämre för förr var det betydligt giftigare
grejer som fick användas. Arbetssättet med laddkäpp, en grushink och
en morakniv är rätt identiskt med
hur arbetet såg ut när han började
i branschen.
är aldrig kul när det händer. Det går
inte att backa bandet när olyckan väl
varit framme. Jag tror att man kanske
måste ha en referens till något tråkigt
för att få respekt. Det är stora krafter
som vi håller på med och de är lika
Antecknar alla sprängningar
– Det är därför jag antecknar alla
sprängningar, fortsätter han, då kan
jag gå tillbaka och kolla hur jag har
gjort tidigare. Det är det viktigaste
i det här jobbet, och att prata med
varandra är också jätteviktigt.
Vi fortsätter prata om hur viktigt
det är och hur det för Jim har blivit
helt naturligt. Han har antecknat alla
sprängningar han har gjort och kan
när som helst gå tillbaka för att kolla
hur han gjorde olika sprängningar. I
dag finns Cpot-systemet där de dokumenterar allt kring sprängningen.
Det tycker Jim är ett väldigt bra
hjälpmedel, där kan han gå in och
titta på någon annans sprängning.
Han berättar att han tycker att det
är det bästa han varit med om sen
han började jobba i branschen för
här finns allt ifrån avvikelser till resultat. Än så länge är det bara NCC
som har det berättar han, men fler
lär komma efter.
Aldrig rädd
– Ena halvan av jobbet, borrningen
och kapslarna har blivit hi-tech men
själva sprängningen är fortfarande
ett hantverk och det är det som är
tjusningen med jobbet, konstaterar
Jim Jonsson. Det är nog svårt att
göra på något annat sätt så det ser
nog likadant ut framöver funderar
han vidare. Under sin yrkestid har
han hunnit vara med om två tråkiga
olyckor. Plötsligt blir han allvarlig och
det hörs att han har respekt för det
han jobbar med.
– Det är stora krafter, säger han,
man måste ha respekt för grejerna
man jobbar med och olyckor sätter
verkligen sina spår. Själv är jag aldrig
rädd men jag vet också att det inte
går att fuska eller ta några genvägar
för då får man betala ett högt pris.
Många utsätter sig för stora risker
som inte skulle behöva gör det, säger Jim Jonsson.
Går inte att backa bandet
– Det är klart jag försöker säga till
när någon tar en risk, men det är
svårt för de tar en för en idiot, fast jag
försöker ändå och brukar berätta om
olyckorna jag har varit med om, för det
16
SprängNytt 2 2014
semestern för då är man lite tafatt igen
och det tar någon dag innan man känner sig varm i kläderna igen. Sen beror
det ju också på vad det är du skjuter,
en täktskjutning kan en dresserad apa
klara av, fortsätter Jim Jonsson men om
du efter ett halvår på en täkt plötsligt ska ut på ett jättekrångligt jobb
så blir det lite nervöst igen.
En liten låda sprängmedel
Jims egna foton från”Rackarberget” på
Södermalm
stora eller större när det går fel. Det vi
gör är färskvara, det är nästan så att
man tappar känslan för det bara under
På frågan vad som är roligast säger
han utan att tveka att det är roligare
att åka med en liten låda sprängmedel till en klurig sprängning än
att ha hela bulkbilen till en ordinär
sprängning. En dröm skulle vara att
få skjuta ner några byggnader eller
de gamla lavarna i Garpenberg.
– Där är det djävulskt med betong
och armering – det skulle rent ut
sagt vara superroligt att få skjuta, säger Jim och det glittrar till i ögonen
igen. Samma glädje stannar kvar när
han börjar prata om sina intressen
jakten och gamla bilar. En Impala
cab -59 står högst upp på önskelistan av bilar och en sådan vill han ha
innan han dör. Han har redan hunnit
ha en del men just drömbilen återstår. På önskelistan för jakten står
en björn, mycket annat har han fått
skjuta men björnen återstår.
– Jag har jagat och också fostrat bra
jakthundar så jag känner mig väldigt
nöjd, men en björn skulle vara väldigt
roligt att få fälla, avslutar Jim Jonsson.
Vi utvecklar
morgondagens teknik
och löser dagens
utmaningar
SprängNytt 2 2014
17
JAG ÄR JU BARA
EN BERGGUBBE
-– Jag borde inte stå här, jag är ju bara en berggubbe, sa en rörd Jim Jonsson när
Lars Frändberg presenterade Årets Bergsprängare i Vinterträdgården på Grand.
Text / Foto: Annica Bray
Som vanligt avslutade Bergsprängningskommitténs årliga diskussionsmöte där med trerättersmiddag och
prisutdelning. Jim önskade också att
han fått ha med sig många många fler
upp på scenen.
Priset Årets Bergsprängare delas ut till
den som har ett gediget yrkeskunnande, ett stort intresse och engagemang
18
SprängNytt 2 2014
för bergssprängning, ett gott anseende
och med väl genomförda sprängningsprojekt. En jury bestående av representanter från olika intresseföreningar,
företag inom branschen som Orica har
ett tufft jobb veckorna innan finalen på
Grand, att bland alla nominerade utse
en värdig vinnare. Årets vinnare uppfyllde alla kriterier med råge.
Märkbart rörd
När vinnaren tillkännagavs som avslutning på en intensiv dag med många
möten, föreläsningar om det senaste
inom bergsprängning både vad gäller projekt och tekniker, var det till sist
dags för årets höjdpunkt, finalen på
Grand. Nära 500 personer hade samlats och njöt av en trerätters måltid
Alla förstår kanske storheten i utmärkelsen Årets Bergsprängare och därför krävs det ju en extra stor check som är fylld
med en större summa pengar också. Orica Mining Services Sverigechef Ingemar Hasslinger signerar checken och vinnaren
Jim Jonsson tittar på. Ola Sällström också han från Orica hjälper till att hålla tillsammans med Lars Frändberg som hamnade
utanför bild för den stora checkens skull.
och väntade med spänning på vem
som skulle vinna Årets Bergsprängare
och med äran följer också en staty, en
tavla och 70 000 kronor. Publiken höll
andan när pristagaren presenterades
och när Jim Jonssons namn nämndes
utbröt ett stort jubel, så visst var han
en värdig vinnare, det var alla i publiken eniga om. Själv var han märkbart
rörd när han klev upp på scenen och
hans tal går nog till historien som det
mest känsloladdade och ärligaste av
dem alla.
Bara en berggubbe
– Jag borde inte stå här, jag är ju bara
en berggubbe. Jag gillar inte ens de här
kläderna jag måste ha på mig i kväll. Jag
skulle helst vilja stå här med alla de andra jag jobbar med för det jag gör är ju
inte en enmansshow utan vi är många
som ser till att resultatet blir bra. När vi
klappar oss för bröstet och säger ”jäklar
vad bra det blev” efter en sprängning, så
vet vi ju att det inte bara är vår förtjänst.
Vi har ju haft borrare som gått före, och
många andra som bidragit innan det är
dags för själva sprängningen, de borde
alla ha fått stå här med mig i kväll, avslutade Jim Johansson sitt tal och uppslukades sedan av festyran och alla som
ville gratulera honom till den åtråvärda
titeln – Årets Bergsprängare.
SprängNytt 2 2014
19
Jim Jonsson NCC visar med stolthet upp statyn som är bergsprängarnas egen Oscars. Här flankeras han av Lars Frändberg,
Ola Sällström och Ingermar Hasslinger samtliga från Orica.
Började i kalkbrottet
Jim Jonsson började sin karriär i Kalkbrottet i Draggängarna utanför Rättvik och
har hunnit göra mycket sedan dess. Han
har varit med och sprängt för Mälarbanan, han har tagit ner en 38 meter hög
tegelskorsten som stod dikt vid järnvägen
i Rättvik, han har till och med gjort tid i
fängelset i Saltvik – ja, självklart bara som
sprängare. Ett av de roligaste projekten
han gjort var vid Ringvägen, Rackarberget
vid Södersjukhuset. Där skulle de spränga
mitt i den trånga och besvärliga miljön –
en spännande utmaning som han verkligen trivdes med. Han har också haft turen
att få gå varvet runt när Daggängarna
förvandlades till Dalhalla fick han vara
med och skjuta ut läktare och scen.
Hall of Rocks
Örjan Wolff BK:s ordförande presenterade för andra året en hedersmedlem i den eminenta samlingen Hall of
Rocks, dessvärre kunde inte medlem
nummer två, Sven Gunnar Bergendahl,
själv vara där och tacka för uppmärksamheten. Som sig bör tackade också
Örjan Wolff BK:s arrangör Eva Rydén
för ytterligare ett år med ett lyckat arrangemang och slutligen fick publiken
njuta av kvällens artist Wille Crafoord
och Jonas Sjöblom. Publiken sjöng gladeligen med till de mest kända låtarna
och festen pågick som vanligt till långt
in på småtimmarna.
20
SprängNytt 2 2014
Örjan Wolff BK:s ordförande inledde som sig bör kvällens festligheter med ett öppningstal där han tackade arrangörerna och presenterade den andra hedersmedlemmen i Hall of Rocks Sven Gunnar Bergendahl.
Det var som vanligt många som ville vara med på kvällens festligheter i Vinterträdgården på Grand Hotell. Det knöts nya band och
många träffade självklart också gamla bekanta under den sedvanliga trerättersmiddagen.
När Årets Bergsprängare presenterades ställde sig hela församlingen upp och skålade för årets vinnare Jim Jonsson från NCC.
SprängNytt 2 2014
21
Det kan vara en ren vinst!
I Gruvberget Svappavara är arbetet i full gång. Det är den första av
de tre dagbrottsgruvorna i området som har tagits i bruk. Nästa på
tur är förhoppningsvis Leveäniemi som öppnades första gången
1961 och drevs till 1983 då den stängdes under lågkonjunkturen.
Sen är det möjligt att även Mertainen tas i bruk.
– Gruvberget är en utvecklingsgruva så det vi gör och lär oss här
kommer vi ta med oss till de andra när de är klara att tas i bruk,
säger Lars Brunström, Produktionsledare Gruvberget, LKAB gruv
och betong.
Text: Annica Bray
Foto: Ola Sällström
Gruvberget invigdes i maj 2010 och ligger i nära anslutning till LKAB:s industriområde i Svappavaara. I juni 2012
stoppades verksamheten tillfälligt på
grund av en miljödom men i dag är alla
hinder borta och gruvverksamheten är
i full gång.
Gick utbildning i Nora
Under senvintern har de provat att
spränga med elektroniska sprängkapslar, uni tronic™ 600, från Orica. Först
gick de en utbildning nere i Nora och
där presenterades de nya systemen.
Teoretisk och praktisk inlärning på plats i Svappavaara, på bild Anneke Brännström,
Jan Johansson (Orica) och Joakim Östlind (Orica)
Magister Joakim Östlind går igenom
tekniken.
- Jag tände på idéen på en gång, säger
Lars Brunström, så jag stämde bara av
med ledningen att det var ok att testa
och självklart hade ingen någonting
emot förbättringar. Nu har vi hunnit
skjuta två provsalvor och vi är mycket
nöjda. Vi har ett väldigt högt säker-
22
SprängNytt 2 2014
hetstänk här på LKAB berg och betong
och där passar de nya kapslarna också
in, även om Exel™ inte är osäkert så är
det ändå skillnad för här har man möjlighet att se hur sprängningen har gått.
Den första testen gjorde vi i gråberg,
eller snarare i sidoberg. Den senaste
gången testade vi i malm och nästa
testsalva ska vi skjuta rätt ner i malmkroppen. Om det försöket löper väl ut
är det nog mycket sannolikt att vi går
över till elektroniska sprängkapslar.
Måste tänka om
– Fördelarna med de elektroniska tändarna är att man kan använda både
topp- och bottentändare, förklarar han
och hans kollega Anneke Brännström
instämmer. Hon inflikar också att det
är stor skillnad i effekten och förklarar
i Exel™ är toppen bara säkerhet och
bottentändaren den enda tändaren
som tänder upp salvan, vilket gör att
man ser att det är stor skillnad i effekt.
Det måste man verkligen säga, det blir
bara grus, förklarar hon. Det är en viss
skillnad i arbetet med de olika tändarna
men även om de elektroniska tändarna
till att börja med känns mer pillriga så
är det ändå betydligt enklare fortsätter
Anneke Brännström berätta. Vi måste
helt enkelt tänka om, för det är ju bara
en vanesak.
– De elektroniska tändarna är ju betydlig mer exakta för man kan ställa in
tiden ända ner till millisekunder, flikar
Lars Brunström in. Säkerhetsmässigt är
det ju också bra för är något fel får du
en varning och sen när du väl trycker
på knappen får du också information
om exakt vad som hänt i hål 19 och alla
andra hål också för den delen. Det är
ett stort steg framåt.
Det här är så kul
– Jag hurrar när det kommer nya saker,
berättar Annekke Brännström men det
är alltid två läger – de som tycker det är
kul med nytt och de som tycker det är
bra som det är. Jag har bara varit här i
ungefär ett år, skolade om mig vid 40,
fortsätter hon. Det här är så kul. Jag är
enda kvinnan på skiftet men jag stormtrivs. Det roligaste är när det smäller.
Fast resten är också roligt, den manliga miljön med alla maskiner och det
kroppsliga arbetet, det är lite kontraster sen tidigare när jag satt på ett kontor och vände papper. Lars Brunstöm
berättar att de jobbar aktivt för att få
in fler kvinnor i gruvmiljön. Det behövs
för stämningen, jag brukar säga att jag
har nog med surgubbar runt mig, säger
han i skämtsam ton. Han återkommer
till gruvdriften och berättar att man ur
Gruvberget tar upp cirka 2 miljoner ton
per år och att de nu är på väg att öppna ytterligare ett dagbrott i närheten.
Leveäniemi öppnades första gången
1961 och drevs till 1983 då den stängdes och vattenfylldes. Nu pumpar de
ur vattnet, 96 meter djupt är brottet,
och inom kort räknar man nog med att
kunna återuppta produktionen.
Efter teori är det dags för att testa det i praktiken.
Kompetent personal
Däremot tycker han att det än så länge
är lite tidigt att säga hur det skiljer sig
styckefallsmässigt, de gör självklart tester med lika många hålsalvor och med
cirka 40 meter emellan för att få så lika
underlag som möjligt.
– Det är möjligen något grövre med
Exel™ säger han.
Han berättar att de i Gruvberget har
väldigt kompetent personal. De har
hållit på med försiktig sprängning och
utbildning i sprängtekniker. Han ponängterar att det är viktigt att ha respekt
för grejerna. Han berömmer också Clifton som har uppdraget att lasta ur gruvan. De har stor kunskap och förståelse
och har fått lära sig att om de ser röda
eller gula trådar ska de anmäla det till
oss och låta oss ta hand om det, berättar han vidare. Han poängterar också
att han känner sig väldigt säker trots
att han kan ha 60 ton sprängmedel under fötterna.
Exaktare sprängning
De nya möjligheterna som följer med
de elektroniska sprängkapslarna ger
Ställ in tid, scanna och sedan är det klart !
ett mer kontrollerat förlopp enligt Lars
Brunström.
– Du kan ställa in sprängningen betydligt mycket mer exakt när du kan ställa
in millisekunder och på så sätt får du
klart lägre vibrationer och kan spränga
betydligt mycket närmare bebyggelse.
Avståndet mer än halveras påpekar
han. Han tror också att det blir billigare
eftersom salvorna som behöver användas minimeras och inga kopplingsblock
behövs.
– Det kan vara en ren vinst, jag håller
just nu på att utreder det, avslutar Lars
Brunström.
SprängNytt 2 2014
23
BK:s diskussionsmöte 2014
Många intressanta talare samlades på BK:s årliga diskussionsmöte. En av dem var Oricas Matt Monaghan,
Global Services Manager Quarry & Construction. Han var nog i varje fall utan tvekan den mest långväga
gästen. Hans föredrag innehöll både svenska och australiensiska nedslag.
– Den svenska tillväxten i dagbrott räknas öka från dagens 85 miljoner ton till 105 miljoner ton och med
den ökade centraliseringen av befolkningen kan det också antas att sprängningarna kommer att krypa
närmare storstäderna, sa Matt Monaghan.
Text / Foto: Annica Bray
1,3 miljoner ton och är ständigt satt
under lupp eftersom den ligger där den
ligger och då det också har inträffat
en del incidenter i området. Ett av de
större problemen har varit de ökade vibrationerna som kombinerats med att
brytningen har flyttat sig närmare och
närmare invånarna. Vibrationerna har
hållit sig inom de satta gränsvärdena
men 2007 ville man börja producera
mer i brottet. Strax efter sänktes de til�låtna vibrationsvärdena till 5 mm/s vilket föranledde gruvan att sänka MIC.
Detta i sin tur ledde till att sprängningarna minskades i volym, kostnaderna
ökade och grannarna fortsatte att
klaga. Då sänkte företaget själva vibrationsvärdet till 3 mm/s och Orica kopplades in i verksamheten.
Ytterligare restriktioner
Matt Monaghan Orica ett uppskattat föredrag under BK:s diskussionsmöte i
Älvsjö. Han pratade både om den svenska tillväxten i dagbrott och om spännande
sprängningar i tätbebyggda områden i Australien.
Han fortsatte att prata om vilka faktorer som går att påverka och vilka som
är svårare att påverka. Bland de påverkbara faktorerna återfinns driftskostnader, produktionen, resursanvändandet
och kunskapsnivå. Svårare att påverka
är lagar, marknaden, konkurrenter och
självklart geografisk placering.
24
SprängNytt 2 2014
Dagbrott i Adelaide
Matt Monaghan berättade sedan om
ett dagbrott i Australien som brottats
med problem då det ligger precis vid
Adelaide som har 1,2 miljoner invånare. Den närmaste sprängningen har
skett ungefär 280 meter ifrån bebyggelsen. Dagbrottet producerar årligen
Vibrationerna via AVM (Monte Carlo)
visade en nedåtgående trend. I dagbrottet infördes ytterligare restriktioner för att minska påverkan på
omgivningen. Detta innebär att storleken på sprängningarna minskade
och fragmenteringen blev betydligt
mycket sämre. Med hjälp av Orica
infördes snabbare sprängningsteknik
och i kombination med andra insatser. De skapade en så kallad bufferzon för att fånga upp vibrationerna
och på så sätt kunde sprängningarna
göras betydligt snabbare bakom den.
På så sätt ökades storleken på sprängningen hela 63 %, MIC ökade 6
gånger och kostnaderna för borrning
och sprängning minskade med hela
22 %. Uttaget ur dagbrottet ökande
och möjliggjorde plötsligt 4 miljoner
ton. Förutom alla de fördelarna blev
fragmenteringen så mycket bättre
att kostnaden för att krossa stenen
minskade med 31 % och till och med
lastningen förbättrades avsevärt. Förutom möjligheterna att fortsätta brytningen i tätbebyggt område är förtjänsten med den använda tekniken
att inkomsterna ökar väsentligt i takt
med det ökade uttaget.
Världens längsta tunnel
Förutom Matt Monaghans intressanta
föredrag fanns många fler intressanta
föreläsningar att lyssna till. Bland annat
presenterade Gunnar Eiterfjord från
Norwegian Roads Administration Ryfast, världens längsta tunnel under havet. Tunnlarna byggs för att ersätta färjorna som i dag fraktar omkring 4 000
fordon dagligen. Säkerhet, bergförstärkning och internationalisering var
andra ämnen som behandlades i den
fullsatta aulan på Älvsjömässan. Även
om det kanske var några färre besökare i år än tidigare år kändes det som
att det var helt fullsatt. Det var många
som kom för att lyssna men också för
att skapa nya kontakter. I utställningshallen vimlades det och tävlades.
Ola Sällström gratulerar vinnaren av tävlingen som Orica anordnade under BK.
Det minglades och pratades affärer i varje paus under BK. Det här är en av årets höjdpunkter inom branschen enligt
många av besökarna.
SprängNytt 2 2014
25
Vi utvecklar
morgondagens teknik
och löser dagens
utmaningar
26
SprängNytt 2 2014
Våra sprängexperter, sammarbetar
med kunder över hela världen, för
att utveckla den nya generationen
Uni tronic™. Vi är stolta över att
kunna presentera slutresultatet av vårt arbete.
SprängNytt 2 2014
27
Retur: Orica Sweden AB
Gyttorp
S-713 82 Nora
Sverige
Sistesiden med adresser og
returadresse
28
SprängNytt 2 2014