Transcript 201401-11 ÖGONBLICK

Torbjörn Tillman
2014
”ÖGONBLICK”
Sida 1(6)
UTDRAG UR NÄSTA BOK
ÖGONBLICK är en samling NOVELLETTER & DIKTER skrivna TILL DIG,
som tycker om att se djupare, än till ytan. Alla ögonblick har sina egna historier. Läsaren vägleds av
kommentarer till några av dem, men inte till alla – somt skall ju också vara kvar att själv fantisera
omkring. Eller hur?
Jag drar mig inte för att blanda poem och prosa i en symbios, som målar vad jag vill säga om natur och
kultur, om krig och fred, om liv och död, om allvar och lek och smek. Jag gör det som passionerad
ordlekare med många tankar i pannan. Med dessa försöker jag att vara flitig med pennan – mest privat,
men ibland i artiklar och böcker eller på ”nätet” till exempel på ”www.skrivarverkstan.org”. Sätt dig
nu i bästa läsfåtöljen och grip dig an mina funderingar, men läs långsamt och eftertänksamt!
Torbjörn Tillman
TRE NOVELLETTER
av Torbjörn Tillman
1. Ett ögonblick
2014
Det som fångar min blick är hennes strålande leende. Hennes bländvita tänder tävlar i skönhet
med den flerradiga collier, som hon bär med en stor skimrande pärla i halsgropen ovan den
bystspända blusen, i vilken översta knappen är oknäppt . Samtidigt, som jag får syn på henne,
ser hon på mig. Djupt i ögonen, djupt och intresserat och helt oprovocerat, eller har hon
kanske uppfattat mitt första snabba ögonkast. Det är ett förtrollat ögonblick.
Jag är säker på att jag inte känner henne, ja faktiskt aldrig ens har mött henne förut. Hennes
åsyn, hennes leende och framför allt värmen i hennes blick är inte någonting, som man bara
kan glömma. Det är ingen tvekan om att hon ser mig så, som kvinnor ser en åtrådd man. Vem
är hon? Varför utstrålar hon en sådan värme? Hon är ung – säkert inte mer än trettio och jag
hade kunnat vara hennes farfar. Det är jag nu inte. Det är någonting, som jag är helt säker på,
men jag är faktiskt vithårig, om än insidan känns ung, yngre än på länge.
Vad vill hon mig? Nu ser vi varandra ömsesidigt djupt i ögonen. Mina är trötta och gamla,
hennes är unga och blå. Väst är väst och öst är öst och aldrig mötas de två, sägs det. Nu gör
våra ögon det och inte bara i en förbigående flyktig sekund. Mig tycktes tiden ha stannat och
hon står också kvar och ser och ser. Vem ser hon egentligen? En gubbe eller min unga, friska
själ? Jag känner mig som en yngling.
Vem är denna unga kvinna, som pejlar djupet i min själ? Är det min ungdom? Är det den, hon
väcker med sin egen? Hon är grann. Hon är varm. Hon är ung och åtrå värd. Framför allt har
hon en öm och smekande blick, som gjord att drunkna i. Runt omkring oss brusar livet. Runt
omkring oss rusar folk. Människor och människor och människor. Bara vi två står alldeles
stilla och ser varandra i ögonen, djupt och andlöst och stumt. Vi talar inte. Vi rör inte vid
varandra. Vi ser bara varandra i ögonen – djupt. Jag i hennes, hon i mina.
Är det så Evigheten är?
Då vaknar jag ur min dröm och är snart åter uppstånden ur min varma säng till den kalla
verkligheten, till ännu en dag på väg mot Evigheten. Förblir hon då kvar vid min sida, hon
som nyss såg mig ett ögonblick?
Torbjörn Tillman
2014
”ÖGONBLICK”
Sida 2(6)
UTDRAG UR NÄSTA BOK
2. Ett ögonblick till
2014
Att drömma är oss förunnat, ung som gammal. Drömmar om en hägrande framtid. Drömmar
om en svunnen ungdomstid. ”Ett ögonblick”, svarar hon i luren, ”var god och vänta ett
ögonblick.” Hennes röst är som en dröm, men jag är medveten om att jag hamnat i telefonkön
och att jag talar med en maskin.
”Tack för att ni väntar”, säger den varma, vänliga rösten. ”Var god vänta ett ögonblick till.”
Kom ihåg, tänker jag, att hon bara är en maskin. Det går inte att samtala med henne. Det kan
du bara drömma om. Jag har flera alternativ – tryck 1, tryck 2 eller 3 eller dröj kvar för att
komma till telefonist. Det är till en levande människa, som jag vill. Drömmande dröjer jag
kvar ett ögonblick till.
Att det skall ta en så´n tid att komma fram. Det är som om jag hade väntat i åratal. Det har jag
ju faktiskt, när jag tänker efter. Sammanlagt har jag det. Väntat i åratal. Då kan jag ju vänta på
henne ett ögonblick till och drömma om att till slut komma fram.
”Jag kopplar”, säger rösten och kopplar. Först kopplingston, sedan en ringsignal och en till
och en till. Ingen svarar, i alla fall inte den, som jag vill. Det kopplar jag – beredd att börja
om. Tryck 1, tryck 2 eller 3 eller dröj kvar för att komma till telefonist. Det är till en levande
människa, som jag vill. Det kan jag drömma om.
Jag får vänta på Dig ett ögonblick till.
Torbjörn Tillman
2014
”ÖGONBLICK”
Sida 3(6)
UTDRAG UR NÄSTA BOK
3. Höstfrukt
2014
Duns! Duns, duns och duns. Igen och igen. Den första riktigt hårda höstvinden skakar frukttyngda
gamla trädgårdsträd och viner genom storskogens kronor. Äpplena faller dovt men mjukt på
gräsmattan, långhårigt oklippt som skydd mot den tidigare sommartorkan. Vi njuter av en
solmättad fuktig fruktlukt, som dröjer kvar nästa morgon, när regndropparna dunstar från
dignande grenar och morgondimman lättar över strömmen och lönnarna rodnar och björklöven
gulnar. Efter sommarens frossande på Gyllenkroks-Astrakan får vi nu mer höstfrukt, än vi förmår
att äta under vintern, men för det närbelägna Brunneby Musteri är vårt överflödsbidrag till årets
fruktmassa endast en droppe i havet. Dropparna betalar sig dock varje höst, varje år. Det blir
några ören per kilo. Fruktersättningen tas ut i kontant växel eller i varor från den välsorterade
gårdsbutiken – cider och must, saft och sylt – allt medan vänliga leenden tillhandahålls av den
vanliga kassapersonalen. Den växlar inte, som årstiderna gör. Flickorna är sig lika, sommar som
vinter, vår som höst.
Kombibilar och skåpvagnar med släp kommer dag efter dag med sina bidrag till årets mustning.
Många hundratals kilo. Äpplenas lyskraft tävlar med lackeringen på tiotons gröna lastbilar, röda
lastbilar och gula lastbilar. De trängs med långtradare efter långtradare. Dessa lämnar ton efter
ton. Musteriets flaskor på det löpande bandet fylls snart av höstens alkoholsvaga nektar.
Gyllengult naturfärgad är den kylda drycken oersättlig för nästa sommars torra, törstiga strupar.
Det är om sommar vi drömmer, när vi hör höstens dunsar på gräsmattan. Fallfrukten får
Brunneby. De bästa av äpplena på träden – James Grieve och Ingrid Marie – sparar vi för vårt
eget vinterbehov, liksom den gröna sorten, som vi inte vet namnet på. Rödast är James, tätt följd
av Ingrid, men godast och mest hållbara är de gröna små och okända. Inslagna i tidningspapper –
äpple för äpple – håller sig alla tre sorterna långt in på våren. Ända ett stycke in i maj varar de
små goda gröna. Inte en fläck i skalet, inte en skrynkla i skinnet. ”Så är det med kroppen och
minnet. Det är bara utsidan, som är skrynklig – insidan är fortfarande ung och grön och slät”, sade
min gamla mor på sin ålders höst.
Hösten har sina fördelar. Då kan man se syner i diset och dimman och minnas den blom, som gav
hösten frukt. Då kan man drömma sig bort från kantstötta fallna äpplen och minnas sin ungdoms
kärlekar – den som aldrig blev annat än kart och den som gav fullmogen frukt. Inga fulla
långtradarlaster, men länge hållbara frukter av hög kvalitet. Väl inlindade i minnets fiktiva
tidningspapper håller sig alla sorter länge – i evighet. I Hávamál skriver skalden: ”Fränder dör,
själv dör du likaledes – ett vet jag, som aldrig dör – dom över död man.”
Än skönjer jag dock inte döden, bara höstens början, men vintern nalkas med gräsmattor lika
snövita som mitt vitnade hår. I dagens tidning läser jag numera först notiser om avlidna och
begravningar. Om jag inte finner mitt namn där, kokar jag mitt morgonkaffe och fortsätter med
nekrologerna. Hur lång hösten kan bli, vet man förstås inte. Så funderar jag och tänker på
morgondagens tidning. Så är det. Efter hand, som åren går, kommer den mörka kostymen oftare
till användning för begravningar vid livets slut, än den gjorde vid dop och baler och bröllop i dess
början. Ändå framstår minnena av balerna och bröllopen i ett mer förklarat skimmer på hösten,
både för en gammal vithårig man och för hans hustru. De har livserfarenhet vunnen i anletets
svett, i dagens allehanda och i nattens fröjder. Den är präglad i ansiktets visa veck och rådkloka
rynkor. Tröttheten efter arbetsdagen märks säkert, när den sista höstdagen kommer, men då har
man ju barn och barnbarn och kanske rent av barnbarnsbarn. Då har man vänner, gamla vänner –
kanske en frukt från ungdomens dagar. Kanske kommer någon till begravningen. Kanske kommer
den eller den. Kanske kommer han i svart kostym, inlindad såsom ett väl bevarat höstäpple.
Kanske kommer Hon. Det vet man ju inte själv någonting om – då.
Torbjörn Tillman
2014
”ÖGONBLICK”
Sida 4(6)
UTDRAG UR NÄSTA BOK
VAD MENAS?
2014
000. Vad beskrivs egentligen i de tre novelletterna?
Vad 17 är en novellett? 1/
Vad menar du – ögonblick och frukt?
Så frågades om ”Ett ögonblick” och ”Ett ögonblick till” och om ”Höstfrukt”, som alla är
sprungna ur fritt stigande associationer.
Så tyckte litterära kollegor i Skrivarverkstan:
¤ Antingen väntar du på Döden eller på din käresta, sångmö, eller vad hon kan kallas. Att du
skulle vänta på Döden kan ju låta deprimerande eller överdrivet dramatiskt, men eftersom jag
har lärt känna dig som en realistisk och pragmatisk person, kan jag tänka mig att du har en
osentimental syn på din kommande hädanfärd. Jag tror att du väntar på döden, utan att vare
sig frukta den eller längta efter den.
¤ Med ditt finurliga skrivande i de tre novelletterna gissar jag, att du beskriver kärlek och att
du har din kära hustru i tankarna!
¤ Jag har funderat och funderat: Är flickan i drömmen en som, som du mötte för länge sedan.
En ungdomsförälskelse. Kanske din fru!!??
Så har jag känt och tänkt:
”Ett ögonblick” förklarar jag med att ”Hon dog häromåret”.
”Ett ögonblick till” har sin grund i samma text och beror på den näraliggande tanken:
– Det måste jag ringa och tala om för mor. Plötsligt kommer man ihåg att hon är död.
”Höstfrukt” har, liksom ”ögonblicken” och som den första kommentaren anger, ingenting med
frukt eller fruktan att göra, utan är bara en stilla reflektion över tidens gång:
– Det är bra att omge sig med vänner, som fortfarande är unga och fräscha. Då är man säker
på att någon kommer till begravningen.
”Telefonnummer och kritstrecksränder” skrevs redan ett år tidigare och det är egentligen den
dikten, som är den huvudsakliga inspirationskällan till det tre nostalgiska novelletterna.
1
/ Wikipedia: Novellett – kort novell. Det här ordet är rätt omstritt eftersom det inte finns någon etablerad längd
på noveller och noveller egentligen kan vara hur korta som helst. Dessutom betyder det engelska ordet novel
”roman” vilket betyder att det engelska ordet novelette motsvarar kortroman.
Nationalencyklopedin: Novellett, (ital. novelletta, diminutivform av novella ) – kort, starkt koncentrerad novell .
Novelletten är besläktad med historietten.
Torbjörn Tillman
2014
”ÖGONBLICK”
Sida 5(6)
UTDRAG UR NÄSTA BOK
00. Hon dog häromåret
2014
Alla sägs drömma varje natt, precis innan man vaknar. Drömmen kan synas lång, men lär bara
vara några sekunder. Det är dem man registrerar – inte alltid, men någon gång ibland. Det
hände mig ofta förr. Numera kommer jag sällan ihåg att jag drömt i uppvaknandets
skymningsland, men det gör min svåger ibland. Det var hans dröm häromdagen, som kom
mig att tänka på Irma.
”Det som fångar min blick är hennes strålande leende. Hennes bländvita tänder tävlar i
skönhet med den flerradiga collier, som hon bär med en stor skimrande pärla i halsgropen
ovan den bystspända blusen, i vilken översta knappen är oknäppt. Samtidigt, som jag får syn
på henne, ser hon på mig. Djupt i ögonen, djupt och intresserat och helt oprovocerat, eller har
hon kanske uppfattat mitt första snabba ögonkast. Det är ett förtrollat ögonblick.”
Det är så jag ser henne, ung och oförstörd. Det är så hon uppenbarar sig i min dröm, men hon
dog häromåret, 96 år gammal. I drömmen är Irma 35, kanske 40. Jag håller fortfarande av
hennes dotter, som jag var så kär i en gång och också väldigt tjusad av modern.
*
”Jodå, mamma lever även om hon är skröplig.” Jag blev uppriktigt förvånad, när hennes
dotter talade om att modern fortfarande var i livet. Min egen mor hade dött sex år tidigare och
då var hon 95, men hennes telefonnummer står fortfarande i min fickkalender. Det bär mig
emot att radera det.
Först skrev jag ett brev. Kunde jag få besöka henne efter alla dessa år? Det var M – dottern –
som besvarade brevet: ”Nej visserligen bor mamma i sitt hem, men hon är alltför bräcklig för
att orka med ett besök.” Då sände jag Irma några vita rosor och en röd – eller kanske var det
tvärtom – många röda. Sedan ringde jag till henne. Hon lät glad. Det var som en dröm. Hon
lät ung, men en visit orkade hon inte ta emot. Det var hon för gammal för, sade hon mig. Jag
sände henne blommor några gånger till och jag mindes henne sådan, som hon var i min
ungdoms dagar. Jag saknade dem och henne. Jag var beredd att trotsa hennes besöksförbud.
Så gammal var hon inte i mina ögon. Jag smet förbi portkoden, när en ung dam med barnvagn
passerade ut. Hon log vänligt, när jag höll upp dörren för ekipaget. Oanmäld ringde jag på
dörrklockan och Irma öppnade. Hon kände igen mig direkt, trots att det gått ett halvt sekel
sedan jag mötte henne öga mot öga, modern till den tös jag en gång älskat.
– Men är det du, utropade hon. Kom in, välkommen, kom in. Du har tur, jag har en bra dag.
Vi talade om gångna tider. Jag blev aldrig hennes måg. Hon såg mig djupt i ögonen och
förtalde mig att hon en gång hoppats på det. Ett par timmar senare gick jag och var glad, att
jag inte hade tagit ett nej för ett nej. Irma var också glad, när vi skildes. Det är någonting, som
jag är helt säker på. Insidan kändes ung, yngre än på länge. Man skall inte uppskjuta till
morgondagen, det man borde ha gjort igår. Man skall inte alltid ta ett nej för ett nej. Rätt som
det är, är det annars för sent.
Irma dog några månader senare. Min hustru och jag hade skaffat vita rosor till hennes bår.
Hennes dotter vill inte radera sin mors telefonnummer ur minnet i sin mobiltelefon. Hon
håller det fast, trots att det inte är någon, som svarar – inte hennes mor, inte min. Förblir hon
kvar vid min sida, hon som nyss såg mig ett ögonblick? Är det så Evigheten är?
Torbjörn Tillman
2014
”ÖGONBLICK”
Sida 6(6)
UTDRAG UR NÄSTA BOK
0. Telefonnummer och kritstrecksränder
2013
1
M är min ungdoms skönsta väninna
Hon är en åldrad, men ungdomlig kvinna
För snart två år sedan dog hennes mor
Saknaden nu, efter henne är stor
M mig nyligen klart har förklarat
Fortfarande har hon noga bevarat
Moderns mobilnummer i telefon
Så klamrar vi fast, vid tunnaste strån
Vår saknad är sådan en gång
Liv - är längtan och svårmodssång
4
Han var en min barndoms skattade vän
Så minns jag honom i dimmorna än
Jag ärvde kostymen efter min far
En smula för kort den i byxan var
Hans bekväma rökrock var grann och röd
Den blev en del av hans tidiga död
En mångårig rökning blev honom svår
Så plötsligen dog han vid unga år
Vi klandrar väl över måtta
Liv - slut vid fyrtioåtta
2
Oss Små Myror beskäftigt förvandlar
Hjälpande hand behoven behandlar
De persedlar, som nu blivit över
Kläder vi inte längre behöver
Fast det tog emot, var jag där igår
Så svårt lämna bort alla många år
Bort en finfin skräddarsydd svart habit
Den tunna randen var stilig och vit
Gömd i garderobernas smyg
Liv - är visst, ett kritrandigt tyg
5
Mor åt far ville rökrocken skänka
Den henne tidigt gjorde till änka
Det var på den tiden vanlig kutym
En rökrock och kritstrecksrandig kostym
Det var henne också helt obekant
Att det som sades var alldeles sant
Att rökningen är ett bombsäkert stopp
För käraste hjärta och blodomlopp
Femtio år hon sparde hans lock
Liv - lång längtan efter en rock
3
Tyg, ett arv från min far blev mig givet
Hur väl det än har gått mig i livet
Så mycket jag därav ännu har kvar
Nog min väna mor jag saknar och far
Även en vuxen behöver ett stöd
Det miste jag tidigt, min far var död
Mig var det tydligt, allt det han betytt
Ibland kritstrecksrandigt och skräddarsytt
Nu har jag Myror förärat
Liv - som jag länge bevärat
6
Så går åter en vår mot nya år
De vackra minnena länge består
Slutligen, hand i hand, går kritstrecksrand
Med telefonnummer samman ibland
Då vi själva till slut mister saven
Går också vi en gång ned i graven
Vi efterlämnar ränder och nummer
Från en evighetens djupaste slummer
Till dem, som oss har stått nära
Liv - till båd drömska och kära
.