"Elitidrott liknar fascism." Vi måste göra oss av med den osunda och farligt nationalistiska elitidrotten, skriver Torbjörn Tännsjö.

Nästan alla vurmar för elitidrotten. Men vi gör det på osunda grunder. Denna dyrkan av övermänniskan känner vi ju i första hand från fascismen. Idrottens värderingar kan understödja farliga former av nationalism. Hjältarna i fotbolls-VM är inte värda vår beundran. Inte heller bör vi hänföras av prestationerna i det friidrotts-EM som startar i dag utan i stället måste vi nu göra oss av med den osunda och odemokratiska elitidrotten. Det skriver Torbjörn Tännsjö, docent i praktisk filosofi.

Då och då brukar jag ta mig en joggingsväng. Det är trevligt, jag inbillar mig att jag mår bättre efteråt. Även om det inte skulle förhålla sig så, så tror jag att det rör sig om ett oförargligt nöje. Men jag har också andra idrottsintressen. Inför friidrotts-EM vaknar ett av dem till liv. Jag älskar att se dessa friidrottens suveräner, som med skönhet och säkerhet utklassar alla andra. Särskilt är det löparna som vinner min beundran. Jag ryser av vällust då jag drar mig till minnes Juantorenas på en gång sköna och vägvinnande löpstil. Jag har under alla år hänförts av Carl Lewis universalförmåga. Jag hoppas inför årets EM att någon ny finsk suverän på långdistansen ska stiga fram ur de djupa skogarnas anonymitet. Under fotbolls-VM kunde jag också känna hur jag rycktes med, jag hejade på "de våra", jag led med dem när de förlorade, och jag fann, som många andra, viss tröst i deras tredjeplatsplacering. Hur är det med dessa mina idrottsintressen? Är också de oförargliga? Tål de en kritisk granskning? Jag tror inte det. Att det förhåller sig så är pinsamt, men ett faktum. Jag ska genast försöka förklara varför. Tag först Juantorena, Carl Lewis och dessa finska långdistanslöpare. Varför beundrar jag dem, varför beundrar vi (de allra flesta av oss) dem? Ett möjligt, kanske anständigt, skäl vore detta. Vi hänförs över deras individuella prestation. Vi inser hur mycken träning som ligger bakom framgången, vi förstår vilka umbäranden de genomgått i jakten på den perfekta kroppen. Men det är inte det verkliga skälet. I så fall skulle vi hänföras lika mycket över segrarna i rullstols-VM, eller i VM för veteranerna. Nej, det är inte den individuella prestationen vi i första hand beundrar, det är den individuella prestationsförmågan, tagen i så lysande anspråk. Vi hänförs över dessa präktiga övermänniskor, dessa vinnare i naturens genetiska lotteri. Vi vill se just dem, vi vill se dem testa och tänja på gränsen för det mänskligt möjliga. När de gör det låter vi oss hänföras. Men då finns också en baksida: föraktet för svagheten. Av samma skäl som vi jublar över Carl Lewis och Juantorena, föraktar vi dem som är lytta och sneda och som blott förmår att prestera en ynklig lunk. Jo, visst kan vi också sympatisera med dem som övervinner svåra hinder och därigenom gör en habil prestation. Visst kan vi ägna också någon tanke åt handikappidrotten, kvinnoidrotten, ungdomsidrotten eller veteranidrotten. Men vi brinner inte för den. Vi respekterar den (i bästa fall), men vi hänförs inte av den. På riktigt gott humör blir vi först, oavsett om vi är kvinnor eller män, unga eller gamla, friska eller sjuka, då de av naturen mest gynnade visar upp sig i all sin glans. Men denna dyrkan av övermänniskan, denna estetiska syn på medmänniskan, den känner vi ju i första hand från fascismen! Vi är vana att fördöma den, i det sammanhanget. Kan den då vara anständig, då den dyker upp inom elitidrotten? Naturligtvis inte! Kunde vi bara komma över hämningarna mot genterapi, så pekar vår dyrkan av övermänniskan också mot ett samhälle där ännu mer suveräna exemplar av den

mänskliga arten skapas, till allas vår förnöjelse. Det är ju just i den riktningen flera totalitära regimer har sökt sig. Och även i vårt land tänjer idrottsmedicinen på gränserna. Man kunde kanske invända att vad som är sant om elitidrotten är sant också om elitkulturen. Är det inte Leonardos överlägsna talang vi beundrar, då vi ser på hans tavlor? Är det inte en vinnare i naturens genetiska lotteri vi hänförs av, då vi lyssnar till en pianokonsert av Mozart? Här finns en viktig skillnad. Inom konsten finns något annat att beundra än konstnären, nämligen det konstnärliga verket, med dess skönhet och lyskraft. Det är ändå, bör ändå vara, huvudsaken. Inom elitidrotten står det annorlunda till. Där finns ingen konstprodukt att beundra. Vad vi hänförs av inom idrotten är själva den mänskliga produkten. Här finns ingen skillnad mellan utövare och verk. Det är inte det vinnande diskuskastet vi beundrar, det behöver inte vara skönare än ett kortare kast i försöken. Vi beundrar den vinnande diskuskastaren. Carl Lewis, Juantorena och raden av finska långdistanslöpare ställer ut sina egna kroppar till vårt beskådande. De bjuder oss ingen konstprodukt. Hur är det då med vår beundran för hjältarna i fotbolls-VM? Är inte ändå den mera respektabel. Här handlar det ändå om en kollektiv prestation, det handlar om individer, som sätter laget främst. Är inte det en rimlig strävan? Är den inte värd vår beundran, då den kröns med framgång? Nej, sannerligen inte! Ännu en gång ser vi värderingar som hör hemma inom fascismen träda i dagen. Vi ser hur individer offrar sig, inte för andra individers bästa (det kan vara beundransvärt), utan för abstrakta storheter (laget, nationen, fanan). Men det kan ingen god demokrat acceptera som anständigt. Då abstrakta värden träder i förgrunden blir individen oviktig och utbytbar: Vi älskar alltså våra "hjältar" så länge de bjuder oss hänförande segrar, men vi föraktar dem, då de sviker. Strängt taget är de bara ett slags "kanonmat". Det finns knappast någon gräns för det hat vi kan bestå dem med, då det inte gjort vad vi önskar att de ska göra. Så här kan t ex en civiliserad människa, som Bo Widerberg, skriva om fotbollsspelaren Staffan Tapper: "Där jag möter honom på gatan i Malmö . . . bär han straffen som ett födelsemärke i ansiktet. De av oss som inte förstår vad fotboll är passerar förbi utan att se någonting . . . Vi andra, vi som förstår vad fotboll är, ser märket, det fruktansvärda, som brinner över kinden, och det kan hända att vi går över i tid på andra sidan gatan för att slippa mötet." (Författarnas fotbollsbok, s. 174) Vilken är då grunden för Widerbergs gränslösa förakt? Jo, Tapper har bränt en straff i en landskamp mot Polen. Tapper är "han som utestängde oss från medaljchans". Vad var det för värden som gick till spillo i och med denna brända straff? Det gick nationens ära för när. Värderingen som Widerberg uttrycker är inte mera försvarlig än de värderingar som eldar massorna till folkmord i före detta Jugoslavien. Kanske kunde man invända på följande vis. Människan behöver mål som är högre än hon själv. Och kanske är människan alltför usel för att kunna eldas av omsorg om andra individers väl och ve. Kanske måste hon lyftas av "högre" och mer abstrakta idéer? Visst är det farligt när sådant sker, det visar nazismen och upplösningen av Jugoslavien. Men det finns mera harmlösa utlppp för den abstrakta idealistiska glöden. Kan inte idrotten vara ett sådant harmlöst substitut för den farliga idealismen? Jag tror inte det. Det är rimligare att tänka sig att idrottens värderingar kan understödja utbrottet av farliga former av nationalism. Se på Widerbergs förlöpning mot Staffan Tapper. Upploppen och morden, som följde på olika håll i världen i fotbolls-VM:s spår, talar samma språk.

Men har inte elitidrottens falska och farliga värderingar ändå det positiva med sig, att de eldar ungdomar till mera harmlösa former av idrottsutövning, där kamratskap kan utvecklas och där lek och oskyldig underhållning kan bjudas? Ungdomen idrottar och umgås i stället för att "hänga i gathörnen". Jo, så är det nog. Men så var det nog också med Hitler-Jugend. Också inom Hitler-Jugend måste det stundom ha förekommit gott kamratskap, naturupplevelser och trevlig förströelse. Det är inget skäl varför Hitler-Jugend som sådant var harmlöst. Det hade ju funnits andra möjligheter att realisera dessa oskyldiga värden, än genom att upprätthålla en nazistisk ungdomsorganisation. Detsamma torde gälla elitidrotten. Visst vurmar vi alla eller nästan alla för elitidrotten. Men vi gör det på osunda grunder, som inte tål en kritisk granskning. Tar vi upp dessa grunder i ljuset måste vi blygas. Men då vi blygs är det kanske första steget mot att göra sig kvitt dessa genanta värderingar. Det bör vi göra. Så kan vi också äntligen göra oss av med den osunda och odemokratiska elitidrotten. Vi bör sluta intressera oss för den. Gör vi det, så tynar den bort. TORBJÖRN TÄNNSJÖ DN 7/8 1994