Transcript Engelska huset, del 3

DETTA HAR HÄNT:
SARA VINTER har mist sitt vänstra
bröst i cancer, men nu är hon cancerfri. Hennes man TORD, far till sonen
ALEX, har lämnat henne för en
annan, och till sin häpnad ärver Sara
ett hus i England efter en faster hon
inte kände till: NELLY THOMSON.
Hennes far, JOHN THOMSON, var
engelsman och adopterades som
10-åring till Sverige. Sara beger sig
till Lynmouth för att sälja huset, och
en av passagerarna på bussen,
DAVID ARCHER, hjälper henne
med bagaget. I byns matbutik svimmar den gamla MRS FISHER vid
åsynen av Sara. David dyker upp
och tillkallar ambulans. Han säger
att han är intresserad av byns historia och erbjuder sig att ta reda på
mer om Saras engelska släkt. Det
visar sig att Nelly och John var
tvillingar. David berättar också om
en översvämning som ledde till ett
jordskred i byn 1952. När han följer
Sara till Nellys isolerade hus på
klipporna, upptäcker de att någon
har försökt bryta sig in...
David strök en varm
fingertopp över hennes
kind och räckte henne en
papperslapp med sitt
telefonnummer. Sen var han
borta och tystnaden som
följde var formidabel.
AV LILL-KARIN NYLAND
ILLUSTRATION: LENA ÁSGEIRSDÓTTIR
Engelska
AVSNITT 3 AV 7
D
avid tog foton med sin mobil
innan han sköt upp dörren.
Där innanför låg en hopskrynklad matta, som om någon hade sparkat till den. Sara darrade.
Det var otäckt att någon hade varit här
inne sedan Nelly försvann.
34
– Pojkstreck, sa David. Det finns ett
gäng busungar i byn, 14–15-åringar som
inte gör annat än driver omkring och
ställer till.
Han lade handen på hennes vänstra
överarm och kramade den lätt. Det föresvävade Sara att han inte fick komma åt
protesen. Sedan blev hon arg på sig själv.
Nu måste hon fokusera på skälet till att
hon var här: Nellys hus. Som nu var
hennes. På en krok hängde en svart kappa, och i hörnet bakom dörren stod en
käpp. Sara rättade till mattan innan hon
gick vidare.
Det fanns dörrar på båda sidor om
gången, den första stod öppen. Sara tittade hastigt in. Vid fönstret som vette
mot bukten stod en trevlig korgstol
och ett litet bord. Stolen var vänd ut
mot havet.
Hemmets Journal nr 11 / 2015
andra såg nästan ny
ut.
Mittemot köket låg
ett arbetsrum. Där
stod ett skrivbord,
en byrå och ett par
höga bokhyllor. Merparten av böckerna
tycktes handla om
grannbyarna och om
översvämningskatastrofen.
Hon öppnade dörren till det sista rummet, vars fönster vette mot det öppna
havet. En smal säng stod vid ena väggen,
vid den andra ett klädskåp. En pall med
ett par tofflor under fick
Saras ögon att tåras.
– Mår du bra?
Sara visste inte hur hon
skulle hantera Davids värme
och omtanke. Hon nickade
och kämpade mot den dubbla känslan av sårbarhet och
stolthet.
– Allt är ok. Det känns bara
rörande att vara här, svarade hon.
– Jag förstår. Nu ska du få vara i fred.
Du måste ju gå husesyn i lugn och ro.
David antecknade sitt mobilnummer
på en lapp, som han räckte henne.
– Ring om du behöver mig. Lycka till!
Han strök med ett varmt finger över
hennes kind. Så var han borta. Den underbara stillheten som följde var makalös. Även om vågorna sköljde in strax
nedanför, var det som om huset rymde
en alldeles egen, rofylld värld. Tiden
stannade när dörren stängdes bakom
David. Sara andades sakta ut och gick en
ny runda genom rummen. Hon
lyssnade, smekte väggarna och satte sig i
korgstolen vid fönstret. En vemodig ensamhet hängde i luften, men Sara log.
Huset hade väntat på henne. Golvbrädorna knarrade vänligt under hennes
steg.
Hon hängde jackan på kroken bredvid
Nellys kappa. Så letade hon igenom
matkassarna och hittade en flaska med
vatten, som hon hällde i vattenkokaren.
Lyckligtvis var strömmen inte avstängd.
Med en kopp varmt kaffe i handen
gick hon in i arbetsrummet, som var
fyllt av ett mjukt skymningsljus. Sara
tände skrivbordslampan och sjönk ned
på stolen.
– Så det var här du satt, faster Nelly.
En varmt vinddrag svepte genom
luften, som om någon ville henne väl.
Tårarna vällde åter upp i Saras ögon.
Skrivbordet var tomt, bortsett från ett
ålderdomligt bläckhorn med en fasttorkad penna. I hurtsen fanns tre lådor,
och Sara drog ut den översta. Där låg en
bunt svartvita fotografier. Det första
visade Nellys hus, framför det stod en
äldre kvinna i blommig klänning. Hon
stödde sig på en likadan käpp som den
Läs vår
spänningsroman!
bakom dörren. Var det Nelly? Sara betvivlade det. Hon vände på fotot. ”Petra.
Död 1957.” Hade Nelly vuxit upp hos
den här kvinnan sedan hennes egen mor
dött? Om Petra hade gått bort 1957,
måste Nelly ha varit 15 när hon förlorade sin fostermor.
De andra bilderna var motiv från Lynmouth, sådan byn sett ut före översvämningen. Det näst sista fotot föreställde två barn i 4-årsåldern. Sara
kände sig yr. John och Nelly Thomson
var enäggstvillingar och skrämmande
lika. Bägge hade mörkt, nästan svart
hår. Nellys var uppfäst med en vit rosett, John var kortklippt.
Barnen såg allvarliga ut. På
baksidan stod: ”John och jag.
Hösten 1946.”
När Sara flyttade blicken
till det sista fotografiet, gav
hon till ett utrop. Nu förstod
hon mrs Fishers reaktion.
Kvinnan på bilden var en
kopia av Sara. Eller tvärtom
– Sara var en kopia av henne! Det var
som att se ett foto av sig själv från en
annan tid. Sara höll bilden under lampan och såg att kvinnan var längre och
smalare än hon själv. Hon var iförd en
fotsid, mörk klänning, håret var långt
och tjockt, ansiktet smalt, ögonbrynen
välformade. Ögonen var mörka, blicken
öppen och rak. Läpparna krusades i ett
litet leende. Sara kände igen läpparna.
De var så lika hennes egna. Hon vände
på fotot och läste: ”Mary. Bilden tagen
1947. Dog 1952.”
En pall med
ett par tofflor
under fick
Saras ögon
att tåras
– Allt är i ordning. Ingen tycks ha varit
här inne, sa Sara.
– Nelly var tydligen ordentlig, sa David
överraskat.
Sara undrade vad han hade väntat sig.
Och vilka fördomar hade hon själv inte
redan hunnit skapa sig om fastern? Nästa dörr ledde till ett litet kök med diskbänk, köksskåp, ett bord och två stolar i
ljust trä. Den ena stolen var sliten, den
Hemmets Journal nr 11 / 2015
E
n timme senare hade Sara tänt fler
lampor och låst ytterdörren. Sittande vid köksbordet antecknade hon
det hon hittills hade fått reda på. Hon
började med att skriva sitt eget namn
längst ned på arket. Länkat till henne
med ett blått streck, skrev hon Johns
namn. Sedan, till höger om honom:
Nelly. Ett streck ledde upp till Mary
från de båda namnen. Vid vart och ett
skrev Sara födelse- och dödsår. Hon
visste att Nelly och John fötts 1942, att
John dött 1972 och Nelly 2013. Mary
hade dött 1952.
Sara betraktade sitt eget namn igen.
Vad hade hon med sig från Nelly och
Mary? Bar hon på ett arv som hon inte
visste något om? Nelly hade valt ett liv i
ensamhet. Varför? Mary hade dött brutalt, i förtid. Vem var tvillingarnas far?
Hade de här kvinnorna älskat, blint och
blåögt, som Sara en gång gjort?
Hon reste sig och gick tillbaka till arbetsrummet. På bordet låg en brevbunt
som hon hittat i en annan av lådorna.
Det översta brevet var adresserat till
Nelly Thomson. Kuvertet var slitet, som
om brevet hade tagits fram flera gånger.
VÄND
35
Engelska
Forts från föregående sida
Det var stämplat i augusti 1970, bara
några månader efter Saras födelse. Hon
slätade ut det enda arket och läste:
Nelly,
Jag vet inte om du har försökt nå mig, men
en sak vill jag säga dig: Försök inte. Jag
har mitt eget liv nu, och såren från barndomen håller på att läkas. Jag har en fru som
jag älskar, och jag har just blivit far. Min
dotter skall heta Sara. Äntligen skall jag
få leva det liv jag alltid önskat mig. Allt
jag ber dig är att lämna mig och de mina
i fred. Jag vill aldrig mer ha något med
varken dig, Lynmouth eller England att
göra. Min hustru och dotter skall besparas
mitt förflutna. De mår bäst av att inget
veta.
Kontakta mig aldrig mer. Jag vill bara
glömma.
Din bror, John.
Snälla, kontakta mig.
Kära hälsningar, Nelly.
Sara ryckte till när det knackade på dörren. Hon tittade ut genom fönstret. Det
hade blivit kolmörkt. Hon stoppade brevet i kuvertet och lade tillbaka brevbunten i lådan. Så slätade hon till håret
och gick mot dörren. När hon öppnade
var Davids gröna scarf det första hon
såg.
– Ljuset var tänt, så jag tänkte att jag
skulle titta till dig. Vin? frågade han och
räckte fram en vinflaska.
Sara nickade leende och slog upp
dörren.
– Jösses, vad här är kallt! Har du något
emot att jag gör upp eld?
Hon hade inte märkt hur kyligt det
hade blivit i huset, men nu kände hon
en kall kåre längs ryggraden.
En halvtimme senare satt de i var sin
soffa med tända ljus och eld i spisen.
David hade hittat torra vedträn i en
korg och brasan sprakade muntert. Sara
returnerats oöppnade. Om Nelly inte
serverade vinet i två enkla vattenglas.
hade velat att Sara skulle hitta breven,
skulle hon ha bränt dem innan hon dog. – Du tycker kanske att jag är påträngSara öppnade det översta, daterat febru- ande, men jag måste erkänna att din
saga fascinerar mig, sa David. Jag trodde
ari 1969.
mig veta det mesta om byn. Så dyker du
Käre John,
Sara lät tårarna rinna fritt. Hon hade
upp, och en helt ny historia rullas upp.
Det går mot vår här i Lynmouth. Jag undinga klara minnen av sin far. Nu tyckte
Lova bara att säga till om det blir för
hon sig höra hans röst. Hon fingrade på rar var i världen du befinner dig, om du
mycket för dig.
bor i Sverige eller kanske inte längre är i
halssmycket hon ärvt efter sin mor och
Sara log och lyssnade med ett halvt öra
livet. Jo, du lever, det känner jag i mitt
läste orden om igen. John hade skrivit
hjärta. Men alla mina brev kommer i retur. till sin inre röst, som viskade att han
till sin syster, hon hade suttit här och
Jag antar jag inte har rätt adress, men jag kanske inte var uppriktig. Att han kunläst hans bön om att kapa alla band,
de svika och såra. Att han kanske var
samtidigt som hon fått veta att hon bli- vägrar ge upp. En dag kommer kanske
ute efter något annat. Och här satt hon
brevbäraren att finna dig.
vit faster. Sara hade alltid trott att hennes far tagit sitt liv, att han gett upp. Att Jag saknar dig, John. Vi kom till världen ensam och drack vin med honom. Men
vad hade hon att förlora? Om han verkså oskyldiga, du och jag. Vi
han inte hade sett någon meligen försökte sig på något opassande,
borde väl egentligen inte ha
ning med tillvaron, inte ens i
levat, men eftersom vi gör det, skulle hennes stympade kropp skrämma
sin egen dotter. Det hade
bort honom.
ser jag inget skäl att bryta
känts smärtsamt. Kanske
– Det är snällt av dig att hjälpa mig, jag
kontakten. Jag har för länge
hade hennes födelse till och
behöver det verkligen, sa Sara.
sedan förlåtit och glömt, och
med inneburit en börda.
Hon berättade vad hon kommit på. Att
jag hoppas du kan göra detHon var inte längre så säker
Nelly förgäves hade försökt kontakta
samma.
på det.
John, och att han i sitt sista brev 1970
Åh, John, vilken smärta vi
Mellan raderna läste Sara
bett henne att aldrig mer ta kontakt.
en dröm; drömmen om en ny start. Kan- utstod under våra första levnadsår. Jag
Sara hämtade fotot av Mary, och David
ske hade John varit lycklig när han skri- antar att du bär den smärtan med dig än
flämtade till när han såg likheten melvit brevet? Kanske hade mardrömmarna idag, liksom jag.
lan henne och Sara.
Jag bor ensam kvar i Petras hus. Minns
hunnit i kapp honom senare, och han
– Något hände under Nellys och pappas
hade inte haft någon annan utväg än att du henne? Hon tog hand om mig efter det
som hände 1952. Som tack skötte jag träd- barndom, David. Något som gjorde att
dränka sina sorger? Sara visste att det
min far bröt all kontakt med England
fanns frågor hon aldrig skulle få svar på. gården och vårdade henne. När hon dog,
och att Nelly isolerade sig här ute. Det
ärvde jag huset här på klipporna. Likväl
Men medan hon satt där och höll i faderns brev och moderns smycke, flög en är jag inte ensam, John, jag har mina min- har inte bara med översvämningen och
förlusten av modern att göra.
nen, och några av dem är trots allt goda.
svart fågel ut ur hennes hjärta.
– Det är en gåta. Jag minns inte att jag
Minns du våra långa promenader genom
– Jag förlåter dig, pappa, viskade hon.
har hört talas om någon annan tragisk
skogarna och på de öde hedarna? Vi stal
Det gick en suck genom huset. Dyhändelse från den tiden, men jag ska
morötter på Marks gård och tjuvred på
ningarna slog upp mot klipporna, och
hans hästar. Och minns du att vi metade i göra allt jag kan för att ta reda på mer, sa
över den dunkla trädgården svävade en
han. Förresten, jag kan hjälpa dig att
floden?
ensam mås på vita vingar.
Jag saknar dig så, min bror. Jag antar att fylla i ett par luckor.
Sara vek ihop brevet och lade tillbaka
Han tog fram mobilen och läste upp
det i kuvertet. Så bläddrade hon igenom tvillingar alltid förenas av ett osynligt
ett sms han fått av sin släktforskande
band, och därför känner jag i mitt hjärta
resten av bunten. Alla de andra breven
kamrat:
att du lever.
var adresserade till hennes far. De hade
Sara ryckte
till när det
knackade på
dörren
36
Hemmets Journal nr 11 / 2015
– Mary föddes 1925. Hon var enda
barnet och föräldrarna dog innan hon
fyllt 20.
Sara suckade. Ännu en ensam kvinna.
Var kvinnorna i hennes släkt dömda till
ensamhet?
K
vällen gled sakta över i natt. De
talade om sina barn, om Sverige
och England, medan dyningarna slog in över stranden.
Flaskan var tom och Sara en
smula rusig, då David plötsligt frågade varför hon var
skild. Hon avbröt sig just som
hon skulle ställa ned glaset
och betraktade honom.
– Om jag berättar, gör du det
också?
– Ok.
Han såg allvarligt på henne och lutade
sig tillbaka, som för att lyssna bättre.
– Tord och jag gifte oss när jag var 20.
Vi läste vid samma universitet, och jag
tror att jag blev förälskad vid första
ögonkastet. Det tog fem år innan jag
blev gravid, jag hade nästan gett upp
hoppet. Alex föddes 1996. Så en dag
för snart fyra år sedan kom jag hem
från jobbet tidigare än planerat.
– Du överraskade din man med en
annan?
– Precis. Vilken kliché, eller hur? Jag
tog dem på sängen, i vår egen säng.
David fnös.
– Vilken skitstövel!
Sara fnissade då hon såg hans uttryck,
och för att hon druckit för mycket vin.
Hennes bästa väninna Karin hade också
kallat Tord ”skitstövel”, men den gången
hade Sara inte hållit med. Då hade hon
tänkt att hon bara fått det hon förtjänat, eftersom Tord inte hade en mer
spännande fru. En som städade i sexiga
underkläder och inbjöd till romantisk
samvaro på köksbordet istället för att
skura det...
– Och du själv?
Sara tömde den sista vinslurken och
insåg att hon väntade spänt. Hon försökte föreställa sig Davids ex, men
lyckades bara frammana en gammal
idolbild av Samantha Fox. Hon kvävde
lusten att fnissa på nytt.
David reste sig och kom emot henne.
Sara kände blodet brusa bakom öronen.
Vad tänkte han göra? Om han rörde
henne skulle hon få panik. Hon lade
armarna i kors över bröstet.
– Sara, var inte rädd för mig. Snälla?
Kan jag få sitta här medan jag talar?
Hon drog sig undan så att han kunde
sätta sig bredvid henne. David stack in
armen bakom hennes nacke och hon lutade sig mot hans bröst. Hon visste inte
när hon senast hade suttit så med en
man. Det blev tyst mellan dem.
– Jag har nog bara haft otur, sa han slut-
Hemmets Journal nr 11 / 2015
ligen. Jag har alltid fallit för kvinnor
som velat utnyttja mig. Den senaste,
mamman till mina döttrar, var jag ihop
med i femton år. Tills jag upptäckte att
hon knyckte både mina pengar och min
värdighet.
Sara svalde. Hon kände Davids andedräkt mot sitt hår, och det fick henne
att rysa. Han var så varm, så trygg.
Och hon var omtumlad.
Var det dyningen eller sin
egen andhämtning hon
hörde?
– Var hon också otrogen?
Sara vände sig mot David
och såg honom rakt in i
ögonen. Hon måste avgöra
om han talade sanning.
– Ja. Hon hade ett förhållande med en annan man i över två år.
De har flyttat från byn nu.
Sara lät orden sjunka in. De hade båda
blivit svikna av någon som stått dem
nära. David lade handen på hennes kind,
och hon hajade till.
– Sara, du måste tro mig. Det är som om
jag alltid hade känt dig. När jag mötte
din blick på bussen första kvällen, hän-
Hans läppar
var varma och
mjuka,
kyssen lätt
och försiktig
de något med mig. Jag kan inte förklara
det.
Vinet flöt genom ådrorna och gjorde
henne mjuk i hans famn. Sara mindes
inte längre varför hon varit rädd. David
var så nära att hon kände hans andedräkt mot sina läppar.
– Av hela mitt hjärta vill jag hjälpa dig
att nysta upp din historia, sa han. Under tiden hoppas jag att du kan betrakta
mig som en vän.
Han drog henne intill sig. Sara blundade när han böjde sig mot hennes mun.
Hans läppar var varma och mjuka, kyssen lätt och försiktig. Han släppte henne
i samma ögonblick som ett skarpt ljud
av krossat glas fick dem bägge att rycka
till. David reste sig snabbt och Sara
skrek. På golvet framför dem låg en sten,
och runt stenen var en papperslapp fäst
med ett gummiband. David skyndade
mot dörren och ut på trappan.
– Kom tillbaks! ropade han och sprang
ut i mörkret.
Sara reste sig och tog upp stenen.
På lappen stod med röda bokstäver:
Försvinn och visa dig aldrig här igen!
Fortsättning i nästa nummer
37